Riksflödet
Logga in
D

Debatt i kammaren

16 okt 2025 • interpellationsdebatt

Svar på interpellation 2025/26:40 om skydd för det skogsfinska kultur- och odlingslandskapet

Protokoll 2025/26:20 Torsdagen den 16 oktober
7 anföranden0 replikerÄrendet

Herr talman! Runar Filper har frågat mig om jag och regeringen avser att uppmuntra länsstyrelser och kommuner att bilda fler kulturreservat för att skydda de sammanhängande skogsfinska bosättnings- och odlingsmiljöerna ute i landet som har svagt eller inget skydd.

Det är viktigt för regeringen att det finns förutsättningar att bevara, använda och utveckla en mångfald av kulturmiljöer. Bidragsgivningen på området är en viktig del i detta. I syfte att skapa bättre förutsättningar för vård och utveckling av kulturmiljöer har regeringen stärkt anslaget för kulturmiljövård med 30 miljoner kronor under perioden 2024–2026.

Regeringen har i vårändringsbudgeten för 2025 stärkt länsstyrelsernas möjligheter att genomföra insatser inom ramen för arbetet med kulturhistoriskt värdefulla byggnader och miljöer, till exempel inom byggnadsvård, landskapsvård och kulturmiljön i övrigt. För …

Visa hela anförandet

Herr talman! Runar Filper har frågat mig om jag och regeringen avser att uppmuntra länsstyrelser och kommuner att bilda fler kulturreservat för att skydda de sammanhängande skogsfinska bosättnings- och odlingsmiljöerna ute i landet som har svagt eller inget skydd.

Det är viktigt för regeringen att det finns förutsättningar att bevara, använda och utveckla en mångfald av kulturmiljöer. Bidragsgivningen på området är en viktig del i detta. I syfte att skapa bättre förutsättningar för vård och utveckling av kulturmiljöer har regeringen stärkt anslaget för kulturmiljövård med 30 miljoner kronor under perioden 2024–2026.

Regeringen har i vårändringsbudgeten för 2025 stärkt länsstyrelsernas möjligheter att genomföra insatser inom ramen för arbetet med kulturhistoriskt värdefulla byggnader och miljöer, till exempel inom byggnadsvård, landskapsvård och kulturmiljön i övrigt. För detta arbete tillfördes länsstyrelsen 16 miljoner kronor under innevarande år.

Även lagstiftningen är en viktig del i bevarandet av kulturmiljöer. Riksantikvarieämbetet och länsstyrelserna har ett särskilt ansvar för kulturmiljön. Riksantikvarieämbetet ansvarar för utpekande av riksintresse för kulturmiljövården enligt miljöbalken. Det finns exempel på finnbosättningsområden som är utpekade som riksintressen, till exempel det öppna odlingslandskapet vid Skålsjön i Gävleborgs län.

Miljöbalken möjliggör även för en länsstyrelse eller en kommun att förklara ett mark- eller vattenområde som kulturreservat i syfte att bevara värdefulla kulturpräglade landskap, till exempel kulturreservatet Juhola finngård.

När det gäller att fatta beslut om vilka enskilda kulturmiljöer som ska omfattas av skyddsåtgärder har regeringen delegerat till myndigheterna att göra dessa bedömningar.

Regeringen följer både myndigheternas arbete och frågan om att värdefulla kulturmiljöer ska få rätt förutsättningar för att kunna bevaras för framtida generationer.

Anförande 16

Herr talman! Jag tackar kulturministern för svaret.

Länsstyrelsen och kommunerna kan enligt miljöbalken besluta att särskilt värdefulla kulturlandskap ska skyddas som kulturreservat. Syftet med reservaten är att kunna vårda och bevara värdefulla kulturpräglade landskap.

Utgångspunkten är att staten via länsstyrelsen ansvarar för att samordna finansieringen av skötseln i statligt beslutade kulturreservat medan kommunen normalt ansvarar för finansieringen av skötseln i kommunalt beslutade reservat.

Det finns i dagsläget inga särskilda statliga anslag för skötsel av kulturreservat, utan merparten av all skötsel bekostas via kulturmiljöanslaget, som ministern har redogjort för här. Satsningar på kulturreservaten ställs mot andra angelägna insatser inom kulturmiljövården. Förvaltaren, markägaren eller huvudmannen kan dock skaffa alternativ finansiering till skötseln utöve…

Visa hela anförandet

Herr talman! Jag tackar kulturministern för svaret.

Länsstyrelsen och kommunerna kan enligt miljöbalken besluta att särskilt värdefulla kulturlandskap ska skyddas som kulturreservat. Syftet med reservaten är att kunna vårda och bevara värdefulla kulturpräglade landskap.

Utgångspunkten är att staten via länsstyrelsen ansvarar för att samordna finansieringen av skötseln i statligt beslutade kulturreservat medan kommunen normalt ansvarar för finansieringen av skötseln i kommunalt beslutade reservat.

Det finns i dagsläget inga särskilda statliga anslag för skötsel av kulturreservat, utan merparten av all skötsel bekostas via kulturmiljöanslaget, som ministern har redogjort för här. Satsningar på kulturreservaten ställs mot andra angelägna insatser inom kulturmiljövården. Förvaltaren, markägaren eller huvudmannen kan dock skaffa alternativ finansiering till skötseln utöver kulturmiljöanslaget. Det kan röra sig om olika bidrag, stöd inom EU:s landsbygdsprogram, ideellt arbete, vilket är mycket vanligt, eller andra former av bidrag.

Kulturlandskapet i framför allt norra och västra Värmland bestod av många finngårdar efter att den finska folkomflyttningen från framför allt Savolax och Tavastland påbörjades i slutet av 1500-talet.

Tre karaktärsbyggnader är utmärkande för en finngård: rökstuga, ria och bastu. Dessa är en viktig del av Värmlands kulturarv och därför viktiga att bevara tillsammans med den brukade marken i anslutning till finngården.

Skogsfinnarnas storskaliga svedjebruk och odlingen av svedjeråg var något nytt och innebar en möjlighet att använda ren skogsmark för odling. För ändamålet valdes ett granskogsområde ut, gärna i en sydsluttning. Granen trivs på näringsrik mark, och det var därför den bästa marken till svedjebruk.

Tidigt på våren fälldes träden, och fallet fick sedan torka i ett eller två år. Det tredje året brändes svedjan, och när askan svalnat något såddes svedjerågen glest över det brända området. Ett rågkorn under en näversko var ett bra mått.

Redan samma sommar växte små rågtuvor upp. Plantorna övervintrade till året därpå, då de växte med kanske 30–40 strån i varje tuva. De kunde bli närmare två meter höga. På sensommaren eller tidig höst skördades rågen. Goda år kunde dessa svedjor ge upp till hundrafaldig avkastning, det vill säga 1 liter utsäde kunde ge 100 liter skörd. Detta kan jämföras med vanliga kornåkrar i finnskogen, som gav kanske fyrfaldig skörd. Även om svedjeskörden slog fel vissa år kan man förstå att det var en viktig odlingsmetod för skogsfinnarna.

Nackdelen med svedjebruket var att man bara fick en eller två skördar på samma ställe. Svedjebruk krävde därför tillgång till stora markarealer eftersom det tog många år innan området kunde svedjas igen. De igenväxande svedjorna kunde dock användas som betesmark och för höskörd till vinterfoder åt kreaturen.

Många av de kvarvarande finngårdarna har fortfarande intakta byggnader och ursprunglig inägomark som sköts genom årlig slåtterhävd, så kallad lieslåtter, och betande djur. Det är dessa som bör bli eller ombildas till kulturreservat i första hand. Takten för bildande av kulturreservat har trots allt avstannat betänkligt jämfört med hur det var tänkt när man beslutade om den formen år 2000.

Herr talman! I grund och botten tror jag att vi är överens om att våra kulturhistoriskt viktiga miljöer i Sverige är värda att skydda. De behöver skyddas genom aktiv förvaltning, och detta ska möjliggöras på olika sätt via bidragsgivning och olika typer av skyddsregleringar.

I dag har vi en förvaltningsmodell som fungerar relativt bra och som jag kan konstatera har varit rätt lyckosam, givet Sveriges storlek. Det finns en flora av skyddsmekanismer som myndigheterna kan tillämpa på olika områden, och jag tror att de utifrån sin lokalkännedom och expertkunskap bäst kan göra bedömningar av vad som är extra skyddsvärt.

Detta är alldeles uppenbart en fråga som jag tror att vi alla värnar. Jag är glad att frågan om våra kulturmiljöer står högre upp på agendan nu än tidigare och att vi har ett aktivt arbete, inte minst från våra myndigheter, för att värna våra kulturhistoriskt vi…

Visa hela anförandet

Herr talman! I grund och botten tror jag att vi är överens om att våra kulturhistoriskt viktiga miljöer i Sverige är värda att skydda. De behöver skyddas genom aktiv förvaltning, och detta ska möjliggöras på olika sätt via bidragsgivning och olika typer av skyddsregleringar.

I dag har vi en förvaltningsmodell som fungerar relativt bra och som jag kan konstatera har varit rätt lyckosam, givet Sveriges storlek. Det finns en flora av skyddsmekanismer som myndigheterna kan tillämpa på olika områden, och jag tror att de utifrån sin lokalkännedom och expertkunskap bäst kan göra bedömningar av vad som är extra skyddsvärt.

Detta är alldeles uppenbart en fråga som jag tror att vi alla värnar. Jag är glad att frågan om våra kulturmiljöer står högre upp på agendan nu än tidigare och att vi har ett aktivt arbete, inte minst från våra myndigheter, för att värna våra kulturhistoriskt viktiga miljöer.

Jag tror dock på modellen. Det är en god förvaltningsmodell som vi behöver värna. Regeringen har valt en modell där man låter myndigheterna, som trots allt finns närmast dessa miljöer, avgöra vad som ska skyddas och hur, på absolut bästa sätt.

Anförande 18

Herr talman! Jag tackar återigen kulturministern för svaret.

Huvudsakliga finnbosättningar och finnmarker finns inte bara i Värmland utan också, framför allt, i Dalarna, Gävleborg och delar av Västernorrlands län. Dessa områden är redan i flera fall naturreservat, som i egentlig mening har samma skydd som kulturreservat, som förvaltas för att bevara byggnadsbestånd, slåtterängar samt växt- och djurliv och för att deras inägomarker ska brukas genom årlig hävd, så kallad lieslåtter.

Det finns många platser som rymmer denna historiska kulturmiljö men som har svagt eller inget skydd genom kulturmiljölagen. Det kan nämnas att det endast finns ett skogsfinskt kulturreservat i hela landet, och det är värmländska Juhola finngård, som ministern nämnde, med gårdsbyggnader samt tillhörande mark bestående av åker, äng och skog, sammanlagt 46 hektar stort.

Beteckningen kulturrese…

Visa hela anförandet

Herr talman! Jag tackar återigen kulturministern för svaret.

Huvudsakliga finnbosättningar och finnmarker finns inte bara i Värmland utan också, framför allt, i Dalarna, Gävleborg och delar av Västernorrlands län. Dessa områden är redan i flera fall naturreservat, som i egentlig mening har samma skydd som kulturreservat, som förvaltas för att bevara byggnadsbestånd, slåtterängar samt växt- och djurliv och för att deras inägomarker ska brukas genom årlig hävd, så kallad lieslåtter.

Det finns många platser som rymmer denna historiska kulturmiljö men som har svagt eller inget skydd genom kulturmiljölagen. Det kan nämnas att det endast finns ett skogsfinskt kulturreservat i hela landet, och det är värmländska Juhola finngård, som ministern nämnde, med gårdsbyggnader samt tillhörande mark bestående av åker, äng och skog, sammanlagt 46 hektar stort.

Beteckningen kulturreservat ska användas när kulturmiljön är det huvudsakliga skälet för att ett område ska skyddas. Skyddsformen ska ses som ett komplement till bestämmelserna om naturreservat och till kulturmiljölagens regler. Så säger Riksantikvarieämbetet.

Kulturmiljön innefattar förutom ängsmarken även finngården med dess tidigare beskrivna byggnadsbestånd. Det första kulturreservatet bildades år 2000, och det konstaterades att behovet av nya kulturreservatsbildningar var påtagligt. Takten i bildandet har dock bromsats upp, som jag sa.

Antalet naturreservat uppgår i dag till fler än 4 000, och nya reservat tillkommer i snabb takt. Samtidigt finns det endast 49 kulturreservat i Sverige, varav 37 har beslutats av länsstyrelser och 12 av kommuner. Takten har som sagt stannat av betänkligt, och jag tror inte att det har bildats något kulturreservat sedan 2017. Jag tycker att det vore mycket värt om regeringen, som har gjort så mycket bra, kunde upplysa och informera länsstyrelserna om situationen.

Herr talman! När det kommer till länsstyrelsen vill jag passa på att återigen lyfta det vi gör innevarande år. Det handlar om de 16 miljoner som regeringen har skjutit till så att länsstyrelserna under året ska ha möjlighet att anställa.

Det handlar om att anställa både nyutexaminerade och arbetslösa personer för att arbeta med kulturhistoriskt viktiga miljöer. Det kan vara byggnader, men det kan också vara miljöer. Det kan handla om byggnadsvård eller landskapsvård men också om kulturmiljön i övrigt inom ramen för det löpande arbete som länsstyrelsen utför.

Detta är ett arbete som pågår, och regeringen avser att följa upp det för att se hur det fungerar. Jag kan bara säga att vi får oerhört positiva preliminära signaler om att arbetet redan har gjort stor skillnad för länsstyrelsernas kulturmiljövårdande arbete. Det är naturligtvis positivt, inte bara på grund av att man …

Visa hela anförandet

Herr talman! När det kommer till länsstyrelsen vill jag passa på att återigen lyfta det vi gör innevarande år. Det handlar om de 16 miljoner som regeringen har skjutit till så att länsstyrelserna under året ska ha möjlighet att anställa.

Det handlar om att anställa både nyutexaminerade och arbetslösa personer för att arbeta med kulturhistoriskt viktiga miljöer. Det kan vara byggnader, men det kan också vara miljöer. Det kan handla om byggnadsvård eller landskapsvård men också om kulturmiljön i övrigt inom ramen för det löpande arbete som länsstyrelsen utför.

Detta är ett arbete som pågår, och regeringen avser att följa upp det för att se hur det fungerar. Jag kan bara säga att vi får oerhört positiva preliminära signaler om att arbetet redan har gjort stor skillnad för länsstyrelsernas kulturmiljövårdande arbete. Det är naturligtvis positivt, inte bara på grund av att man kan få människor i sysselsättning på detta vis utan också för att sysselsättningen blir så pass meningsfull eftersom den handlar om att ta hand om vårt gemensamma arv.

Det här är ett sätt att stärka länsstyrelserna i deras arbete med våra viktiga kulturmiljöer, som vi alla har ett ansvar för att vårda för eftervärlden.

Anförande 20

Herr talman! Jag tackar ministern för svaret.

Jag är helt införstådd med ministerns och regeringens hållning i mitt spörsmål. Jag vet att vi är överens i stora drag. Men jag hoppas och tror ändå att man i upplysningssyfte kan påminna myndigheter och länsstyrelser om att takten på bildandet av kulturreservat har stannat av betänkligt jämfört med vad intentionen var från början, då man konstaterade att behovet av nya kulturreservatsbildningar var påtagligt. Det har som sagts inte bildats några kulturreservat över huvud taget på sistone. Detta var egentligen min strävan med debatten.

Jag vet att vi är överens. Jag vet att regeringen har gjort oerhört mycket bra, och jag är tacksam för det.

Herr talman! Jag vill passa på att tacka ledamoten för interpellationen. Det här är en viktig fråga, och jag delar engagemanget för bevarandet av våra kulturhistoriskt viktiga miljöer i Sverige.

De skogsfinska kultur- och odlingslandskapen är inte på något sätt undantagna från detta engagemang, utan det finns alldeles tydligt hos oss bägge två. Som jag har nämnt tidigare tror jag dock inte att jag som kulturminister ska lägga mig i vilka typer av miljöer som ska omfattas av olika typer av skydd. Det är också därför regeringen har bedömt att det är bättre att frågan ligger hos myndigheterna. Men engagemanget – det har vi!

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.