Herr talman! Jag tackar kulturministern för svaret.

Precis som jag har angett i interpellationen är jag medveten om att det inte finns något förslag om världsarvsnominering från Riksantikvarieämbetet gällande Värmlands finnskog. Men, som jag också har angett i interpellationen, är ett projekt för att förverkliga detta i startgroparna. Det har initierats av ett antal länsaktörer i Värmland som vill ta denna unika kulturmiljö till vara och ge den det starkaste skyddet mot förstörelse och förfall.

Arbetet bedrivs som ett projekt med pengar från Länsstyrelsen i Värmland, Region Värmland, Torsby kommun, Helmiastiftelsen med flera som vill att Finnskogen ska bli världsarv. Värmlands Museum och Torsby Finnskogscentrum är värd för projektet. Arbetet började på allvar hösten 2018. Det brukar ta ungefär 10–15 år för en ansökan att gå igenom om den har allt som krävs.

Finnskogen med dess finngårdar och rökstugor i Värmlands län är det allra största sammanhängande området i landet med gamla finnbosättningar och lägesnamn. Hela kyrksocknar har grundats av finnbosättarna. Området har en rik historia med rötter i den finska invandringen på 1600-talet. Dessa finska nybyggare tog med sig sin kunskap om svedjebruk och levde i harmoni med skogen, vilket har format landskapet och kulturen i regionen.

I framför allt Torsby kommun finns många finngårdar och traditionella rökstugor bevarade, varav ett flertal på sina ursprungliga platser. Ingen annanstans finns det så många som är kvar på sina ursprungliga platser. Man får där en inblick i hur de finska nybyggarna levde. Rökstugorna är typiska för skogsfinsk byggnadskonst och representerar en viktig del av områdets kulturarv. Inte ens i Finland finns det några rökstugor bevarade på sina ursprungliga platser, utan endast på hembygdsgårdar.

En rökstuga är en byggnad utan skorsten där det är röken från eldstaden som värmer upp stugan. På finngårdarna kan man uppleva den unika byggnadstradition som finnarna förde med sig till Sverige. Röken låg strax ovanför ens huvuden, och det var alltså den som värmde upp stugan. När röken kom för långt ned öppnade man bara en lucka i taket. Man ser när man kommer in i finngårdarna att de är alldeles svarta upptill och ljusa nedtill.

Skogsfinnarna förde även med sig sin egen matkultur. Rätter som motti, silppu, hillo och peppo finns fortfarande i norra Värmland. I Sunne kan man beställa motti på restaurang.

Jag åberopar bestämt det unika kulturvärdet och att regeringen tar detta i beaktande genom att upplysa Unesco om det kulturvärde som det unika sammanhängande området med de på ursprunglig plats kvarvarande rökstugorna utgör. Detta är tillsammans med rian, bastun och skogsfinnarnas folktro ett kulturarv både materiellt och immateriellt.

Inte minst ur ett regionalt perspektiv vore det angeläget att regeringen bidrar till en utveckling som skulle främja besöksnäring och lokalt näringsliv.

Herr talman! Jag tackar kulturministern för svaret.

Låt mig säga något om skogsfinsk folktro. Mot slutet av 1500-talet började en våg av folkomflyttning inom det dåvarande Sverige, som även inkluderade Finland på den tiden. Sverige och Finland var en nation. Hertig Karl erbjöd sex skattefria år för dem som bosatte sig i de ödsliga mellansvenska skogarna, och de hade möjlighet att ta eget markområde i anspråk.

Från dessa områden har tidigare saknade pusselbitar för att komplettera det finska nationaleposet Kalevala hittats med hjälp av intervjuer. Språkforskare har också studerat den ålderdomliga Savolaxdialekten, som hade varit utdöd i Finland sedan flera hundra år men levde kvar i Värmlands isolerade finnskogar ända fram till slutet av 60-talet då den sista finsktalande avled.

Berättelserna från de finska skogarna är fascinerande att ta del av. Skogsfinnarna hade en för den svenska befolkningen helt okänd folktro med en egen mytologi med naturväsen och praktiserande av besvärjelser. Den svenska befolkningen ansåg att de hade magiska krafter och var trollkunniga, vilket ledde till att de höll sig på avstånd från den finska befolkningen. De var lite rädda för dem.

Det finns mycket att säga om detta mytiska område och de människor som bebodde den vida skogen. Det är ett unikt immateriellt kulturarv.

Många finska namn lever fortfarande kvar på gårdar och platser i skogarna på båda sidor om gränsen. Det sista finskspråkiga området var norra Värmland där Niitaho-Jussi av släkten Oinoinen bodde; kallad finnskogens siste vandringsman. Han dog 1965. Under sin levnad fick han åka till Finland och ta emot Finlands Lejons orden av president Urho Kekkonen, som symbol för de sista 15 då ännu finsktalande i Värmlands finnmarker.

Här bodde Kaisa Vilhuinen – finnskogens sista sierska som kunde många finska sånger och berättelser. Hon var kunnig inom traditionell läkekonst och örtmedicin, och hon var kunnig i forna dagars besvärjelser och visdom. Ja, hon besatte sådana fantastiska kunskaper om det gamla Finland att folklivs- och språkforskare reste ända från Finland till hennes stuga i Jussintorpa. De fick ta del av okända delar som kompletterade Kalevala. Efter henne har det sverigefinska litteraturpriset Kaisa Vilhuinen-priset uppkallats.

Här fanns trollkarlen Päger. Och här bodde den i finnskogen fruktade Ivana-Julia, som ansågs trollkunnig och som man trodde kunde sätta död och olycka på folk.

Allt detta med ritualer, besvärjelser, runosånger, sierskor och trollkarlar kvalificerar denna ödsliga och höglänta trakt med sin berättartradition till att vara ett immateriellt kulturarv. Det jobbas nu, som sagt, sedan ett antal år tillbaka för att Finnskogen ska bli ett världsarv som ska tas upp på Unescos världsarvslista. När den ansökan inkommer till regeringen är det verkligen på sin plats att verka för att så sker. Finnskogen med sin kultur och sina typiska byggnader är så speciell på många sätt, som jag har beskrivit här, att arvet är värt att bevaras för framtiden genom att fler får kunskap om och intresse för denna viktiga del av både värmländsk och svensk kulturhistoria. All denna unika finnkultur kvalificerar som både materiellt och immateriellt världsarv. Regeringen bör ta denna debatts innehåll i beaktande vid en framtida bedömning.

Herr talman! Jag tackar återigen för svaret, Parisa.

Alla dessa ritualer, besvärjelser, runosånger, sierskor, trollkarlar och berättartraditioner gör att denna ödsliga och höglänta trakt kvalificerar sig till att utses till ett immateriellt kulturarv.

Vi har den finske folklivsforskaren Carl Axel Gottlund att tacka för mycket av kunskapen om finska släkter och gamla seder och bruk i skogen. Det är tack vare hans mycket detaljrika dagböcker från hans vandringar i Värmlands finnskog under åren 1821–1822.

Det jobbas nu för att Finnskogen ska tas upp på Unescos världsarvslista. Med anledning av detta bör regeringen verka för att så sker. Denna möjlighet får inte gå oss förbi den dag ansökan inkommer från de värmländska länsaktörerna. Finnskogen med dess kultur och typiska byggnader är så unik och speciell på många sätt, och arvet är värt att bevara för framtiden. Genom att detta tas upp på världsarvslistan ges också en större tyngd till betydelsen av detta unika område på ömse sidor om den svensk-norska gränsen. Finnskogen har inga gränser utan den fortsätter in i Norge, i Solørs och Finnmarks hembygder.

Nu har ministern fått sig till livs lite finnskogskunskap och kanske ett nytt besöksmål. Missa då inte finnskogens nationalrätt motti, kröser och fläsk. Häll möe flôt på, annars blir det tôrrt!