Niklas Sigvardsson

Fru talman! Jag måste fortsätta på spåret som ledamoten Paarup-Petersen följde upp. Ministern återkom i sitt svar gällande betygen till att vi behöver vidta jättemånga olika åtgärder - vilket är sant - för att stärka den svenska skolan och fokusera på att elever får den hjälp de behöver i tid. Där är vi överens. Elever måste få hjälp snabbt - och många får också otroligt snabb hjälp i svensk skola i dag - men vi måste göra det ännu bättre i framtiden.

Ministern fortsatte med att rada upp satsningar som regeringen förväntas eller påstås göra, men man måste ändå diskutera att det faktiskt blir mindre pengar för kommunerna att genomföra det ministern säger. Regeringen vill inte prata betyg eller göra någonting åt den saken, utan en massa annat. Då måste kommunerna få möjlighet att finansiera det, men regeringen räknar inte upp statsbidragen till kommuner och regioner ens i närheten av så mycket som behövs.

Hade man gjort som vi socialdemokrater gjorde redan förra året och i år hade det varit mer pengar till kommunerna och regionerna och direkt till skolorna redan förra året och även i år. Då hade man kunnat genomföra kunskapshöjande insatser. Men om regeringen varken gör det ena eller det andra och inte tittar på att stärka finansieringen så mycket som det behövs eller förändra betygssystemet, utan låter utslagningen av elever fortsätta, då gör de faktiskt inte tillräckligt för att lösa problemen i svensk skola.

Det vi alla vill är ju att våra svenska barn och elever får så goda kunskaper som möjligt och kan gå i gymnasiet och vidare i vuxenlivet, få arbete och växa som människor. Därför fortsätter jag fråga vad skolministern tänker göra för att minska utslagningen mellan grundskola och gymnasieskola.

Fru talman! Tack till Niels Paarup-Petersen, som lyfter en mycket viktig diskussion!

Frågan är dessutom extra relevant i tider som dessa. Just nu sliter nämligen tiotusentals lärare med betygsättningen i grundskolan inför terminsbetygen, som ska sättas och delas ut till eleverna om bara några få dagar. Det är en tid då vi svart på vitt kan se att likvärdigheten inte är så bra som den behöver vara i ett land som Sverige. Rapport efter rapport fortsätter att belysa att jämlikheten och likvärdigheten i skolan inte är tillräckligt bra. Betygssystemet är en del av det som cementerar denna olikvärdighet, och den konstruerade utslagsgränsen mellan E och F är en av anledningarna.

Det finns nämligen all anledning att tro att betygssystemets konstruktion har en effekt på barns och ungas mående. Det är en aspekt som inte lyftes upp särskilt mycket i debatten tidigare, men den psykiska ohälsan bland barn och unga i vårt land är betydligt högre än i jämförbara länder i Norden, övriga Europa och världen.

Det finns skäl att tro att det är mer provtung betygssättning som leder till detta. Det ökar stressen och pressen på svenska elever. Det står helt i strid med de reformer som vi är ganska överens om i den här kammaren. Det handlar om ämnesbetyg och att kunna väga samman betyg för just A till D, men det gäller inte för betyget E.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Precis som sagts tidigare slås 15 procent av våra barn i grundskolan ut varje år i övergången mellan grundskola och gymnasieskola. Jag håller med ledamoten Paarup-Petersen om att just den gruppen är en guldgruva för de kriminella gängen när de ska hitta nästa rekrytering.

Det är tyvärr bara en konstruerad utslagning av elever. Den har skapats genom införandet av ett betygssteg för underkänt. Den infördes med det målrelaterade betygssystemet. Men det var inte tanken med systemet från början, när vi införde det en gång i tiden. Det skulle nämligen bara vara en liten andel som inte skulle klara det godkända betyget.

Detta kommer att medföra fortsatt stora utslagningar. Men det finns faktiskt lösningar. Flera utredningar har tittat på det, men tyvärr har regeringen stängt dörren för dem. Utredningen om fler vägar till arbetslivet, som ministern tidigare pratade om, hade faktiskt möjlighet att utreda detta fram till i våras då skolministern och regeringen brutalt stängde dörren. Man får inte utreda huruvida det skulle gå att förändra betygssystemet och F-betygets konstruktion.

Inte heller när regeringens egen betygsutredning för att komma till rätta med likvärdigheten tillsattes fanns det med någonting om att utreda gränsen mellan F och E. Vi kommer alltså att år efter år gå med ett konstruerat utslagningssystem utan att försöka lösa problemet.

Jag fortsätter därför, liksom Niels Paarup-Petersen, att fråga: Hur tänker regeringen lösa den här frågan?

Herr talman! Detta är som sagt en extremt viktig reform för att kunna stärka Sverige som kunskapsnation och bidra till det livslånga lärandet. Där kommer vi socialdemokrater att vara en konstruktiv part. Vi önskar att regeringen också involverar oppositionen på ett tydligare sätt, för här finns det möjligheter till att vi som land kan gå före, visa handlingskraft och visa att vi gör saker och ting tillsammans.

Det är därför dessa ständigt återkommande interpellationsdebatter och skriftliga frågor på området blir lite frustrerande; det är en reform som vi gemensamt har röstat för i den här kammaren och som vi gemensamt har arbetat fram - vi i denna kammare tillsammans med parterna, både facken och arbetsgivarna. Det är väldigt viktigt att vi fortsätter denna täta dialog, men det behövs också en tät dialog mellan regeringen och oppositionen i riksdagens kammare.

Jag själv satt inte i denna kammare före den här mandatperioden, men jag vet att frågan var välförankrad bland riksdagens partier inför beslutet. Det skulle vara en långsiktig och trovärdig överenskommelse som grund för världens bästa omställningssystem för vuxna. Då vill vi bara att detta ska genomföras så bra det går.

Vi får väl hållas på halster lite till i väntan på att Regeringskansliet ska analysera klart vad CSN:s regelförenklingar ska leda till för praktisk verkstad ute i verkligheten. Men jag hoppas att vi får en skyndsam hantering. Det förtjänar alla de över 45 000 individer som har sökt i systemet och som väntar på besked för att kunna ställa om och vidareutveckla sig i framtiden.

(Applåder)

Herr talman! Jag noterar att utbildningsministern återigen väljer att inte svara på vilka uppdrag andra myndigheter har fått. Vi kanske ska vara ärliga och säga att det framför allt handlar om Försäkringskassan, som det är lite problem med.

Jag besökte själv CSN:s kontor i Gävle. Det är ett av de tre kontor som jobbar intensivt med handläggningen av omställningsstudiestödet. Det hade jag förmånen att göra den 27 oktober. Då var man i full gång med rekrytering för att starta det tredje kontoret, det vill säga det i Lund. Det andra som redan är igång finns i Visby. Visby, Gävle och Lund är de ställen i Sverige där vi arbetar med frågan.

När jag träffade handläggare och fick vara med som medlyssnare och höra sökandes reaktioner slog det mig att det fortfarande finns väldigt mycket kvar att göra, även mellan myndigheter. Men när det har hållit på i över ett år behöver regeringen agera som ansvarig.

Det handlar om konkreta åtgärder. Till exempel sitter handläggare i över en timmes kö på CSN för att komma i kontakt telefonledes med Försäkringskassan. Jag tror inte att ministern tycker att det är rimligt att vi ska lägga handläggningstid på att sitta i telefonköer mellan myndigheter.

Detta är inte något som kommer att adresseras i det som ministern pratar om när det gäller regelförenklingar. Det handlar om hur vi kan samverka myndigheter emellan. Uppenbarligen fungerar det inte, då Försäkringskassan också är hårt pressad genom att förvaltningsanslagen inte heller där räknas upp i den omfattning som hade behövts, precis som för CSN. Någonting behöver göras. Vi socialdemokrater väljer att ge myndigheterna mer resurser, så att de kan jobba med frågan på ett bättre sätt.

Det är intressant att ministern nämnde de regelförenklingar som CSN haft i uppdrag att arbeta fram nu under hösten. CSN presenterade nämligen dessa regelförenklingar för en vecka sedan. Jag har med ljus och lykta försökt ta reda på vad regeringen och utbildningsministern har för kommentarer till dessa regelförenklingar. Nu nämnde utbildningsministern att regeringen ska återkomma angående vad den tycker. Men detta är kanske den hetaste frågan det senaste året inom studiefinansieringens område. Ministern kommer att få en stund på sig i debatten att återkomma till vad regeringen tycker om de regelförenklingar som CSN presenterar.

Det har gått över en vecka. När jag pratar med olika partsföreträdare önskar de svar på hur de beslutande församlingarna kommer att agera med anledning av de här förslagen, som innebär både förordningsförändringar och lagstiftningsförändringar. Utbildningsministern kan få svara på det i sitt nästa inlägg.

Herr talman! Tack, utbildningsminister Mats Persson, för svaret! Det är inte första gången jag och utbildningsministern debatterar den här frågan här i kammaren. Ibland har tonläget varit högt, ibland mer resonerande. Jag tänker att vi ska gå på det sistnämnda i dag, för att påminna oss om att våra båda partier och regeringen är överens om att stödet ska fungera så bra som möjligt för de tusentals individer som söker. Det är utgångspunkten.

Jag har vid flera tillfällen ställt interpellationer och skriftliga frågor till utbildningsministern om detta arbete, för vi vet ju båda att så bra som vi hade hoppats att det skulle bli från början har det inte blivit. I interpellationen jag ställt citerar jag ett av de svar som utbildningsministern gav på en skriftlig fråga från mig den 15 augusti: "Arbetet inom regeringen är så fördelat att det är jag som utbildningsminister som ansvarar för frågor som rör studiefinansiering. Omställningsstudiestödet berör dock flera departement och arbetet med det sker inom ramen för Regeringskansliets sedvanliga beredningsprocess."

I svaret vi fått höra här i dag tycker jag att ministern lite skjuter ifrån sig ansvaret och lägger det väldigt tungt på CSN. CSN har ett tydligt uppdrag att samordna myndigheter och genomföra arbetet med omställningsstudiestödet. De gör sitt yttersta. Men när det inte funkar så bra som vi vill behöver regeringen och utbildningsministern faktiskt göra något åt det. Här kan man som regering använda olika verktyg. Man kan använda sitt regleringsbrev. Man kan använda sin budgetprocess.

Regeringen har tyvärr inte valt att använda budgeten i den utsträckning som vi inom Socialdemokraterna har önskat. Vi har lagt mer pengar redan i vårändringsbudgeten, och höständringsbudgeten är här nu. Det är pengar som CSN krävde för innevarande år. Regeringen har valt att skjuta till delar av de pengar som CSN hade behövt för kommande år, 2024 och 2025, för att klara av mängden ansökningar. Det handlar både om framtida ansökningar och om att hantera de ansökningar som kommit in historiskt.

Just nu är det över 45 000 unika individer som har sökt stödet. Antalet ansökningar är över 70 000, vilket innebär att flera individer har fått söka gång på gång på grund av att administrationen inte fungerar. Vi socialdemokrater tycker att regeringen kan göra mer. Man hade kunnat tillsätta en samordnare. Man hade kunnat ge tydligare uppdrag, inte bara till CSN utan även till Försäkringskassan. Det är därför jag efterfrågar just hur andra myndigheter och andra departement har jobbat med de här frågorna.

Utbildningsministern har tydligt sagt att det är han som är ansvarig för frågor om studiefinansiering och därmed omställningsstudiestöd, och därför tycker jag att utbildningsministern skulle kunna redogöra mer konkret för vilka andra uppdrag eller direktiv som via regleringsbrev eller budgetbeslut har getts till andra än CSN för att man verkligen ska lyckas så bra som möjligt med den här reformen. Det är trots allt det vi alla vill.

Herr talman! Jag tackar för det tidigare svaret.

Det är bra att regeringen fortsätter att jobba enligt plan när det gäller just omställningsstudiestödet, som jag väljer att fokusera mitt anförande på. Problemet är bara att verkligheten ibland förändras, och när verkligheten förändras behöver också politiken vara på tå och kunna agera utifrån den nya verkligheten. Vi har sett det under pandemin, vi har sett det när det är inflation och vi ser det i dag med det säkerhetspolitiska hot som finns i dag.

När det gäller omställningsstudiestödet och det massiva trycket är det fantastiskt att det är så många som vill ställa om, utbilda sig och skapa sig en bättre framtid och en bättre ställning på svensk arbetsmarknad. Då måste alla departement inom alla utgiftsområden vara beredda att steppa upp.

Anslaget ökar enligt den planenliga ökning som skedde vid sjösättningen. Men man behöver vara snabbfotad när ansökningar om detta stöd kommer in i snabb takt. Man behöver då öka bemanningen så att människor i alla fall får ett svar. Oavsett om svaret är positivt eller negativt från myndigheterna måste de som söker detta stöd kunna förvänta sig ett svar inom rimlig tid. Det är därför som Försäkringskassan i sitt budgetäskande för den kommande treårsperioden anser att de behöver 60 miljoner kronor mer än vad som tidigare var beräknat.

Då hamnar vi i detta att det är jätteviktigt med pengar. När det gäller en så avgörande reform som huvudavtalet på svensk arbetsmarknad och det handlar om 60 miljoner kronor för Försäkringskassan och 50 miljoner kronor för CSN - det är vad myndigheterna i Sverige kräver - då behöver regeringen steppa upp, och då behöver alla ministrar i regeringen steppa upp.

Därför ställer jag frågan: Vad gör statsrådet Tenje för att säkerställa att regeringens och statens åtagande gällande huvudavtalet faktiskt fullföljs?

(Applåder)

Herr talman! Jag tackar Åsa Eriksson för att hon har väckt denna fråga och statsrådet för svaret så att vi kan debattera denna viktiga fråga. Det är ett område som jag normalt sett inte debatterar då jag sitter i utbildningsutskottet.

Det finns dock ett område som har varit väldigt aktuellt i utbildningsutskottet det senaste året och som rör Försäkringskassans område, framför allt Försäkringskassans förvaltningsanslag, som vi debatterar i dag, och det handlar om implementeringen av omställningsstudiestödet.

Försäkringskassan har en mycket viktig roll i implementeringen av omställningsstudiestödet, och det handlar om att man ska fastställa SGI för dem som söker. Utan fastställandet av SGI kommer inte CSN och andra myndigheter vidare i den handläggning som behövs. Försäkringskassans viktiga arbete och de pengar som Försäkringskassan får under sitt förvaltningsanslag behövs därför mycket väl.

Bara det senaste året har drygt 45 000 enskilda individer sökt omställningsstudiestöd i över 70 000 olika ansökningar. Det innebär att det har fått ett extremt gensvar som blivit långt mycket större än vad vi hade kunnat tänka oss och vad alla prognoser sa. Detta har gjort att Försäkringskassan, CSN, Skatteverket och ett flertal myndigheter har upplevt större problem i implementeringen.

Försäkringskassan har, både i sitt budgetäskande förra hösten inför budgeten 2023 och i årets budgetäskande för budgetåret 2024, äskat mer medel än vad regeringen skjuter till, för att enskilda individer inte ska drabbas. Detta är bara ett exempel på den viktiga verksamhet som Försäkringskassans personal genomför och som riskeras av den dumsnålhet det innebär att inte ge ytterligare medel.

Om man läser Försäkringskassans budgetäskande ser man att de anger ganska tydligt vad det kan innebära om de inte får mer medel och personella resurser för att kunna handlägga. I sitt svar skriver de att utan ytterligare medel kommer de att behöva prioritera ned SGI-utredningar kopplade till andra förmåner, vilket leder till längre handläggningstider inom såväl sjukpenning som föräldrapenning. De skrev också att det skulle vara väldigt oroande om CSN gjorde felaktiga utbetalningar på grund av den bristande medelstilldelningen för implementeringen.

Jag tycker att det är viktigt att titta på det breda perspektivet men också dyka ned i detaljer för att se vad detta faktiskt innebär, för det påverkar hela den svenska arbetsmarknaden. Det här är en del av det huvudavtal som arbetsmarknadens parter slöt, och därför är det viktigt att hela regeringen, med alla dess ansvarsområden, väljer att stå upp för detta.

Jag väljer att ta den här debatten i dag för att belysa att det inte bara är utbildningsutskottet eller CSN som har ansvar för detta, utan det är många myndigheter som har en viktig roll, däribland Försäkringskassan.

Min fråga är därför: Vilken konsekvensanalys görs i de dialoger som ministern har, och hur blir det i framtiden när det gäller Försäkringskassans del i omställningsstudiestödet? Ska vi fortsätta att ha en handläggningstid på upp till två tre månader för att fastställa SGI, när många tusen människor väntar på svar?

(Applåder)

Herr talman! Lärosäten runt om i vårt land bedriver dagligen fantastisk forskning och utbildning. De senaste veckorna har dock rapporterna från lärosäten runt om i landet varit dystra på grund av svårigheter att upprätthålla god kvalitet till följd av chockhöjda hyror för många lärosäten som hyr sina lokaler från Akademiska Hus. Universitet i Stockholm, Göteborg och Uppsala vittnar om att hyreskostnaderna ökat med över 10 procent. I Umeå är ökningen över 13 procent.

Det kommer larm från studenter, lärare, forskare och universitetsledning om att detta drabbar både studenter och forskare. Det kan handla om forskningsmiljöer som tvingas skära ned. Det kan handla om att studenter tvingas till Zoomföreläsningar för att man måste minska antalet föreläsningslokaler - inte på grund av pedagogisk nytta.

Detta kan på sikt hota utbildningslandet Sveriges roll och Sveriges förmåga att klara sig på en internationell marknad. Därför är min fråga till utbildningsministern: Vad avser ministern att göra för att forskning och undervisning inte ska skäras ned på grund av ökade hyreskostnader?

Fru talman! Jag tycker att den här debatten är väldigt slående. Det hade varit jättebra om vi varit överens om att studiestödet ska fortsätta att verka utjämnande, men nu är vi inte det. Utbildningsministern försöker påvisa att det inte kommer att spela någon större roll att målet ändras och att det här kommer att täckas av det breda rekryterande målet. Men ord har ju betydelse, framför allt när vi diskuterar i den här kammaren. Även mål har betydelse.

För oss socialdemokrater är det en självklarhet att utbildning ska vara tillgänglig för alla i vårt samhälle. Det har även utbildningsministern stått och sagt i talarstolen, och jag hoppas att han fortsätter med det. Utbildning är nämligen ett av de allra viktigaste redskapen för att få människor att växa och förverkliga sina drömmar. Men att utbildningsministern inte visar målen respekt, vilket jag tycker är fallet nu, är anmärkningsvärt.

Studiestödet behöver anpassas, vilket i dag görs, och det hoppas jag att vi kan fortsätta vara överens om i den här kammaren. Men det är också självklart att en extremt viktig del av målet för det svenska studiestödet - som vi båda är väldigt stolta över, om jag uppfattar Mats Persson rätt - är att det ska verka rekryterande men också måste vara utjämnande och bidra till social rättvisa. Det blir tydligare och tydligare att den prioriteringen inte ingår i regeringens och Sverigedemokraternas politik. Vi ser det på område efter område. I denna debatt ser vi det tydligt när det gäller studiestödssystemet.

Jag har fortfarande svårt att se vad det är som sticker i regeringens och Sverigedemokraternas ögon med den här meningen om att studiestödet ska utjämna skillnader mellan individer och grupper i befolkningen och bidra till ökad social rättvisa. Det kan utbildningsministern få svara på i sitt sista anförande.

Fru talman! För att börja med det som i princip hela det korta anförandet från Mats Persson handlade om är det fråga om en indexering av CSN-medlen, alltså studiestödet, som riktas till högskolestudenter och universitetsstudenter. Det är bra att regeringen fortsätter den automatiska indexuppräkningen. Detta har även vi med i vår budget.

Med det sagt tycker jag att det är lite märkligt att utbildningsministern inte riktigt svarar på frågorna i interpellationen, som handlar om något som regeringen helt utan dialog gjort på ett så viktigt område som målet för det svenska studiestödet. Min förhoppning är att vi kan hitta en överenskommelse, för vi tycker att det är viktigt att man är överens om ett så pass viktigt mål rörande utbildningspolitikens kärna. Enligt det gällande målet för studiestödet ska det verka utjämnande och bidra till social rättvisa.

I regeringens budgetproposition finns indikatorer som man följer upp gällande målet att det ska vara utjämnande och bidra till social rättvisa. Det handlar om inackorderingstillägg för många olika grupper, bland annat för elever som studerar en idrottsutbildning på en annan ort. Det handlar om studerande som läser med studiestartsstödet. Det handlar om studerande som har en högre bidragsnivå. Det handlar om studerande som har tilläggsbidrag. Där kan till exempel studenter med barn ingå. Det är väldigt viktigt att dessa grupper fortsätter att få tillgång till stödet.

Jag hade för någon vecka sedan förmånen att fråga generaldirektören för CSN om de hade hunnit göra någon analys av vad den eventuella målförändringen skulle innebära för arbetet. Förklarligt nog hade myndigheten ännu inte hunnit göra en sådan analys. Dels hade det gått väldigt kort tid, dels hade de, med respekt för sin uppdragsgivare, vilket jag också respekterar, inte haft dialoger gällande målet än, och målet är ju faktiskt inte beslutat.

Jag och Socialdemokraterna hoppas att regeringen kan backa från det förslag om att ändra i målet som ligger på bordet, ta sitt förnuft till fånga och visa att politiska prioriteringar spelar roll och att ord är viktiga, så att studiestödssystemets mål även i fortsättningen kan vara att det ska vara utjämnande och bidra till social rättvisa.

Jag fortsätter att ställa frågor till utbildningsministern, för utbildningsministern har varken i sitt inledande svar eller i sitt andra anförande berört begreppet social rättvisa, som ändå är en väsentlig del i den mening som vi nu diskuterar. Jag ber utbildningsministern att nämna någonting om varför stödet fortsättningsvis inte ska bidra till social rättvisa.

Fru ålderspresident! "Målen för utgiftsområdet är att studiestödet ska verka rekryterande för både kvinnor och män och därmed bidra till ett högt deltagande i utbildning. Det ska vidare utjämna skillnader mellan individer och grupper i befolkningen och i och med det bidra till ökad social rättvisa. Studiestödet ska även ha en god effekt på samhällsekonomin över tiden. Studiestödet i form av bidrag och lån är en del av utbildningspolitiken."

Så lyder målet för det svenska studiestödssystemet som vi i riksdagen har varit överens om i över 20 år, precis som ministern sa tidigare.

Anledningen till den här debatten är att regeringen och Sverigedemokraterna i sin budget föreslår att man ska ändra i de grundläggande målen för hela det svenska studiestödssystemet. Det är förvånande att regeringen föreslår att vi ska göra detta utan att över huvud taget ha andats om förslaget innan budgeten presenterades och lades på riksdagens bord, fast vi har varit överens i över 20 år.

Ett mål som regeringen själv har i sin budgetproposition och som ministern läste upp här beskrevs som att "måluppfyllelsen i fråga om studiestödets utjämnande effekt är på en oförändrad nivå och därmed . fortsatt hög". Då är det faktiskt en smula anmärkningsvärt att regeringen och en liberal utbildningsminister lägger fram förslag om att stryka ett mål om att bidra till ökad social rättvisa.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Vad är det regeringen och utbildningsminister Mats Persson föreslår? Jo, det är att stryka en av de fyra meningar jag precis läste upp, nämligen: "Det ska vidare utjämna skillnader mellan individer och grupper i befolkningen och i och med det bidra till ökad social rättvisa."

För vissa kan det säkert låta futtigt att vi debatterar en förändring av några enstaka ord. Men det är några av de allra viktigaste orden i hela det svenska studiestödssystemet, något som jag har hört politiker på olika politiska sidor i den här kammaren säga sig vara stolta över och som bidrar till ett unikt system som är uppbyggt för att möjliggöra studier för så många som möjligt i det här landet, oavsett om man är uppvuxen i studieorten Lund eller i bruksorten Burseryd. Det handlar om att vi som land faktiskt fortsatt ska sätta värde på att utbildning ska vara till för alla och inte bara för några få.

Mats Persson beskriver i sitt anförande att det inte är en så stor förändring och att det i princip betyder samma sak. Men förändringen av målet måste ändå betyda någonting, för annars borde väl inte regeringen och Sverigedemokraterna ha velat ändra något. Vad är det som kanske kommer att tas bort i framtiden? Vad är det som skaver med orden om att utjämna skillnader och bidra till social rättvisa?

Det sistnämnda tycker jag inte att Mats Persson har gett svar på, och därför ber jag än en gång Mats Persson att svara på frågan: Varför anser regeringen att det svenska studiestödet inte ska verka för social rättvisa i framtiden?

(forts.)

Fru talman! Den här debatten har tydliggjort hur viktig den framtida dialogen kommer att vara, vilket skolministern också pratade om i sitt senaste anförande.

Jag hoppas på det, för jag vet att fackförbunden vill prata om den här frågan. De vill säkerställa att deras framtida uppdrag är det nuvarande uppdraget och att de kan fokusera på utbildning och fostran i det uppdrag som står i skollagen och i läroplanerna.

Just den här debatten gör mig alldeles extra engagerad. För bara ett år sedan blev jag tjänstledig från mitt jobb som lärare, och kollega efter kollega har hört av sig under den här debatten om hur svårt de ser att deras framtida och nuvarande yrke kan bli. Gamla rektorer och rektorer jag lärt känna på andra sätt har hört av sig och sagt att "jag kan inte kräva det här av min personal". Det är därför denna fråga berör mig extra djupt. Jag är glad över att fackförbunden, alla fackförbund som organiserar skolans personal, så samfällt har ställt upp.

Jag låter skolministern svara på mina kollegors frågor i stället för att ställa ytterligare en fråga. I stället, och detta sagt med all respekt för den gränspolis som gör ett fantastiskt jobb i Sverige dag ut och dag in, står jag under den paroll som Sveriges lärare har: Jag är lärare. Jag är inte gränspolis. Jag anger inte!

(Applåder)

Fru talman! Jag ställde skolministern en fråga gällande dialog och fortsatt dialog med fackförbunden inom skolans område. Skolministern besvarade inte frågan, men jag tror faktiskt att de sverigedemokratiska ledamöterna besvarade den frågan åt skolministern med tanke på hetsen mot fackförbunden. Det sades: Ja, men det är inte konstigt. Fackförbunden är ju socialdemokrater allihop.

Jag tror inte att Saco och TCO och alla de förbund som tillhör dem ser sig som kopplade till det socialdemokratiska partiet. Men det hade väl varit fantastiskt om så många svenska fackföreningsmedlemmar skulle bli medlemmar och verka i den socialdemokratiska andan, tycker jag som socialdemokrat.

Jag kan stå här hela kvällen, fru talman, och prata om vad fackföreningsordförande eller fackföreningsmedlemmar har pratat om i den massiva kritik som har förts fram ända sedan Tidöavtalet slöts men framför allt sedan utredningens förslag lades fram. Facken inom hela den offentliga sektorn men specifikt i skolan är genuint oroliga. Alla de fackförbund som rör sig inom skolans hägn är genuint oroliga för vad detta kommer att leda till för dem som jobbar där. Hur många kommer att vilja jobba kvar i den kultur som skapas, i den bristande tillit som detta är ett initiativ till?

Jag kan prata om hur Kommunal just pratar om den bristande tilliten. Tilliten kommer att försvinna när vårdnadshavare eller elever inte kan känna trygghet när de möter barnskötare, vaktmästare, städpersonal eller kökspersonal som tillhör deras förbund. Eller jag kan prata om precis det som min kollega Linus Sköld pratade om tidigare. Det handlar om vad skolledarna pratar om i både intervjuer och debattartiklar. Det är framför allt en debattartikel som båda deras förbundsordförande, Matz Nilsson och Ann-Charlotte Gavelin Rydman, signerade den 31 augusti som jag tycker är speciellt intressant. Jag måste få citera ur just den i alla fall. Där säger de tydligt:

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

"Förslaget i sig är simpel populistisk symbolpolitik av allra sämsta sort. Idag är det ytterst få barn som befinner sig i Sverige illegalt. De som gör det tillåts gå i skolan. Det borde inte vara svårare än så. Men alltjämt befinner sig förslaget högst upp på den politiska agendan. Till Tidöpartierna vill vi därför säga följande - låt barn gå i skolan och ägna er åt att se över olikvärdigheten i det svenska utbildningsväsendet istället."

Så här kan jag, som sagt, fortsätta. För fackförbund efter fackförbund är kritiska till detta förslag. Det är de med rätta, för det är en brist på tillit, precis som mina kollegor här har sagt.

Sverigedemokratiska ledamöters syn på fackförbunden i sig och reaktionen på det högljudda motstånd som vi i oppositionen har säger något om att en dialog med fackförbunden från skolministerns sida i just denna fråga nog kommer att vara lite lönlös.

Därför frågade jag i stället: Är det Liberalernas syn på detta - att det tack vare att barnkonventionen ingår inte kommer att bli fråga om angiveri för skolpersonalen - som gäller? Eller är det Sverigedemokraternas syn på detta, där det kanske till och med kommer att kunna bli straffbart att inte ange barn?

(Applåder)

Fru talman! Jag vill börja med att tacka skolministern för svaret, även om innehållet när det gäller vilken dialog som ministern avser att ha och driva i denna fråga med berörda fackförbund saknas.

Kritiken mot förslaget gällande angiveri är massiv bland skolpersonal och dess fackförbund. Precis som mina riksdagskollegor och partikamrater har tagit upp undrar lärare, städpersonal, kökspersonal, skolledare, kuratorer och skolsköterskor hur de ska känna. De undrar hur de ska slippa känna att de agerar gränspolis och att deras tillitsskapande arbete i hela skolväsendet omkullkastas. Hur ska deras fackliga företrädare kunna ha en konstruktiv dialog om alla möjliga frågor inom skolans viktiga verksamhet när allt överskuggas av om personalen ska behöva ange barn?

Kritiken från fackförbunden har varit hård ända sedan den dag Tidöavtalet slöts mellan regeringspartierna och Sverigedemokraterna. SD har under året också visat tydligt att det är deras politik som gäller. Det är inte Liberalernas, Moderaternas eller Kristdemokraternas. Sveriges Lärare, Sveriges Skolledare, Vision och Kommunal har varit kritiska. Trots det fullföljer regeringen sina planer på att införa angiverilagar i Sverige för offentligt anställda.

Jag skulle därför vilja återge några av de ord som Sveriges Lärares förbundsordförande Johanna Jaara Åstrand sa vid manifestationen här i Stockholm den 10 september som många deltog i. Arrangörer var Saco, TCO, Kommunal, Elevernas riksförbund och många fler.

Hon sa: "Min uppmaning till Ulf Kristersson och hans regering är att backa från det här förslaget. Blotta tanken på ett angiverisystem är ett lågvattenmärke. Det strider mot grundläggande principer som vi i Sverige hittills betraktat som självklara grundvärden för vår demokrati. - - - Lärares ansvar är att entydigt ta ställning för den individuella elevens rätt till utbildning oavsett om eleven fått avslag på en ansökan om uppehållstillstånd eller inte.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Det är inte politik, det är lärarprofessionens ansvar och lärares yrkesetik.

Ingenting av det jag sagt handlar nämligen om partipolitik.

Ingenting av det jag sagt handlar ens om migrationspolitik.

Det jag säger är att barn har rätt till utbildning enligt internationella konventioner. Och det är därför uteslutet att lärare ska ha i uppdrag att ange barn som saknar uppehållstillstånd."

Jag hade hoppats att Johanna Jaara Åstrands ord hade fått råda, att det inte var fråga om partipolitik eller migrationspolitik utan handlade om barns rätt till utbildning.

Därför måste jag fortsätta fråga ministern hur hon tänker behålla dialogen med fackförbunden i en sådan här extremt viktig fråga. Den riskerar att överskugga alla andra viktiga frågor som skolministern och fackförbunden behöver ha en dialog om under året.

Men jag vill också att ministern svarar på många av mina partikamraters frågor om det är Liberalernas syn eller Sverigedemokraternas syn som gäller.

(Applåder)

Herr talman! Vi kan vara överens om att pandemin är över. Det har man slagit fast, och det är glädjande.

Men det handlar också om prioriteringar. Regeringen hade kunnat göra andra prioriteringar när det gäller utbildningssatsningar. I stället för att trygga rätten till utbildning och vuxenutbildning valde regeringen att inkomstförsäkra höginkomsttagare, däribland oss i den här kammaren. Det var ett val som regeringen gjorde.

Jag vill passa på att fortsätta att prata om folkhögskolorna och om den viktiga del folkhögskolorna gör för att få människor i arbete.

Vid mitt besök på June folkhögskola så sent som i måndags i förra veckan hade jag av en slump möjlighet att under en lunchpaus få sitta ned med några deltagare som efter snart två år är färdiga med sin utbildning. De var otroligt nöjda med den utbildning de hade fått. Många hade redan jobb, och många var på väg in i jobb. De var otroligt glada och förväntansfulla inför att få använda alla sina kunskaper. En del hade det tufft. En del hade haft det tufft tidigare och aldrig någonsin känt att skolan hade passat dem förrän de vid drygt 30 års ålder hamnade på en folkhögskola.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

En av deltagarna fick under vårt samtal ett telefonsamtal och lämnade matbordet. Hon kom strax därefter tillbaka - överlycklig! Hon skulle få komma på anställningsintervju för ett jobb hon verkligen ville ha. Den glädje som utbröt inte bara hos henne utan hos alla deltagare visar folkhögskolans storhet.

Jag vill att fler ska kunna känna denna lycka, och därför vill jag fråga utbildningsministern hur han ska göra för att fler ska kunna känna glädjen att lyckas och få möjligheten att komma ut i arbetslivet via folkhögskolan.

Herr talman! Jag vill först passa på att tacka ledamoten Annette Rydell för möjligheten att debattera denna viktiga fråga.

Jag vill kommentera något som ministern pratade om gällande den stora satsningen på vuxenutbildningen med tilläggsanslag.

Det ska påminnas om i kammaren och för dem som sitter där hemma att det fortfarande är nedskärningar jämfört med föregående års nivåer på hela sektorn för vuxenutbildning, trots det lappande och lagande som kommer i vårändringsbudgeten.

I övrigt är frågan om folkbildningen och speciellt folkhögskolorna, som jag ska inrikta mig speciellt på i den här debatten, otroligt viktig för vårt samhälle. Det är en del av samhällets själ. Kraften i folkbildningen är otroligt stark.

Det är kraften i att få känna sig sedd. Det är kraften i att få känna att man utvecklas. Det är kraften i att man klarar av mer i dag än vad man gjorde i går. Det är kraften i att kunna känna att man utvecklas tillsammans. Det är kraften i att kunna se andra utvecklas med hjälp av en själv.

Det är denna kraft som jag har fått möjligheten att ta del av vid ett flertal tillfällen här under våren, och två gånger bara under de senaste veckorna. Det har varit vid mina möten med deltagare på Litorina folkhögskola i Karlskrona eller på June folkhögskola i Jönköping.

Det är två platser i vårt avlånga land med olika deltagare men med samma driv av att se människor växa. Man får prata och diskutera med nyanlända som håller på att lära sig språket och som känner att de närmar sig det svenska samhället dag för dag.

Man får sitta och lyssna på spännande framtidsdrömmar om att få börja studera och kanske gå lärarassistentutbildningen, att få börja studera på högskolan eller att kunna ta det där jobbet som man drömt om när man har slitit i månader i skolbänken.

Att få vara ute, träffa och diskutera med dessa deltagare gör en väldigt hoppfull om samhället. Man ser att drivet finns bland alla människor därute.

Men det är också tufft att sitta och höra på skolledarna, folkhögskolornas rektorer och lärare, när de talar om framtiden. De våndas över: Kommer verksamheten att gå ihop? Kommer vi att kunna starta en utbildningsomgång till?

Det är inte bara hushållen som kämpar i högerns Sverige. Det är också folkbildningen och våra folkhögskolor. Att då som utbildningsministern här inte komma med några förslag om vad som ska göras för att stärka just folkhögskolorna och folkbildningen utan i stället komma med förslag som inte alls träffar den sektorn är nedslående och snudd på respektlöst.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Ministern gav mig här ett i stort sett identiskt svar som i en interpellationsdebatt vi hade i februari. Trots det ser vi att det inte har hänt något under de här månaderna. Högern kommer inte att prioritera folkbildningen i det här landet.

Jag kommer att fortsätta driva frågan och ställa frågor till ministern. Vad avser ministern att göra för att stärka folkhögskolornas viktiga arbete med att få människor att växa?

Herr talman! Jag tackar ministern för en klargörande debatt. Regeringen kommer alltså inte här och nu att ta några tydliga och snabba steg och kan inte garantera att CSN får de resurser som de behöver. Jag tycker att jag med mina större öron kunde höra det i det senaste inlägget.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Det sista jag vill ta upp här handlar om de tusentals människor som nu riskerar att inte få ta del av stödet. Det är ju för dem stödet är som viktigast. Bara under 2023 riskerar runt 4 000 människor som har rätt till stödet att inte få det på grund av att handläggningen inte är tillräckligt snabb. Nästa år är risken överhängande att över 10 000 människor inte får ta del av ett stöd som de faktiskt har rätt till. Vi talar här om pengar som är avsatta, och det handlar om personer som har rätt till stöd men som inte kommer att få det då CSN inte har de resurser som krävs.

Det hela handlar om att vi inför ett system som ska möjliggöra för människor att ställa om mitt i livet, att byta yrke eller spetsa sin kompetens för att vara anställbar framöver. Därför är det så viktigt att vi driver på och gör vårt yttersta för att det verkligen ska bli så bra som vi alla vill.

Jag vill avsluta mitt anförande med uppmaningen att man måste tänka på de tusentals människor som stödet är till för så att de kan ställa om. Regeringen behöver steppa upp och göra mer för att CSN ska ha möjlighet att göra sitt jobb.

Herr talman! Ministerns svar gör mig allt annat än lugn. Svaren om dialog och att CSN fått i uppdrag att förflytta personal, omprioritera och effektivisera för att klara ett söktryck som är mer än tre gånger så stort som det förväntade är häpnadsväckande.

Ministern hänvisade till det uppdrag regeringen gav CSN som innebar att myndigheten skulle vidta nödvändiga åtgärder för att förkorta handläggningstiden och som hade tillägget att det samtidigt inte skulle ha någon större påverkan på övriga studiestödstagare. Det tillägget är väldigt viktigt, och jag kommer att återkomma till det.

Herr talman! Jag förstår faktiskt inte hur detta ska gå till och om regeringen är medveten om den situation som myndigheten har. Med tanke på svaren som ges måste jag tvivla, för så sent som förra veckan samtalade jag med företrädare för fackförbundet ST som organiserar handläggare på CSN. Den verklighetsbild som målades upp är beklämmande.

Handläggare gör sitt allra yttersta, sliter och har slitit hårt under lång tid för att handläggningen ska bli så bra, snabb och rättssäker som möjligt. De skriker så högt de kan att de behöver bli fler för att klara av att göra ett så bra jobb som möjligt. Men de möts av besked som gör att de känner hopplöshet över att fler omflyttningar ska göras. Det är saker de gjort sedan i höstas. Fler effektiviseringar ska göras, men det är också sådant de redan har gjort. Övertidsbudgetarna är fulla, och det finns inga fler övertidstimmar att ta ut.

Handläggarna jobbar och sliter hårt, men utbildningsministern och regeringen säger bara att CSN fått i uppdrag att omprioritera personal och att det är lösningen på problemet. Det kommer tyvärr inte att lösa problemet. Hade det varit så som utbildningsministern säger att det skulle ha gett effekt först i höst om man anställt mer personal hade det varit väldigt välkommet, om det är i höst det kommer igång. Om CSN hade fått besked om att de skulle få medel redan när vårändringsbudgeten släpptes i april hade de kunnat påbörja rekryteringsarbetet och haft ny personal på plats - om inte nu så ganska snart efter sommaren.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Jag vill även visa på hur jobbig handläggningen är genom att citera det som stod på CSN:s hemsida så sent som i går: "För närvarande handlägger vi ansökningar som kom in i oktober, vilket var den månad då flest ansökningar kom in. Vi skickar löpande ut beslut, men det kan dröja ytterligare några månader innan alla som sökte under hösten har fått sitt beslut."

Ansökningar som kom in i oktober behandlas för närvarande. I dag är det den 1 juni. Terminerna de gäller har i vissa fall börjat avslutas, eller avslutas i dagarna, och de sökande kanske får besked om några månader. Det finns mycket att göra, och regeringen har ett stort ansvar att påskynda arbetet och ge CSN och övriga myndigheter möjlighet att göra ett så gott jobb som möjligt.

Nu ska de ansökningar som kom in i april och som gäller hösten behandlas. Ska de också vänta, kanske ända fram till runt jul? Jag måste alltså fortsätta fråga hur ministern kommer att se till att CSN har de resurser de behöver.

Herr talman! Tack, utbildningsministern, för svaret! Det är ingen ny fråga vi diskuterar. Utbildningsministern och jag har debatterat denna fråga tidigare i kammaren, och jag hade kanske hoppats att vi skulle slippa fortsätta debattera den.

Jag uppfattar det som att vi är överens om att omställningsstudiestödet måste bli bra. Det är också därför jag har skrivit interpellationen, eftersom jag är orolig över den väg omställningsstudiestödet tar.

Jag blir faktiskt också beklämd över regeringens hantering av omställningsstudiestödet sedan den debatt vi hade den 21 februari. Redan då började det komma starka orostankar från parterna, både fack och arbetsgivare. Men de kom också från CSN själva, som började flagga för det tuffa läget och hur svårt det skulle bli att kunna leverera det de fått i uppdrag att leverera.

Redan i sin skrivelse om budgetunderlag för 2024-2026 tog CSN upp att om de inte får ytterligare anslag för innevarande år, alltså 2023, och höjda anslag framåt kommer de inte att kunna handlägga i den utsträckning som de ska klara av. Bedömningen då var att 18 000 ansökningar skulle komma in 2023. Nu är vi många gånger över den nivån, vilket är positivt eftersom folk då faktiskt vill använda sig av stödet.

I mitten av april förtydligade CSN vad detta skulle kunna innebära. De bedömde att de inte skulle kunna betala ut 600 miljoner kronor för innevarande år om de inte fick tillskjutna medel i vårändringsbudgeten. Regeringens och ministerns svar var: inga pengar.

Så sent som i går kom ett pressmeddelande från CSN där det står följande: "Med nuvarande resurser och ett oförändrat regelverk kommer 600 miljoner kronor av anslaget för 2023 att behöva lämnas tillbaka. För 2024 är utsikterna ännu dystrare, och med nuvarande resurser väntas två miljarder kronor av 2024 års anslag på 2,84 miljarder kronor att gå tillbaka till statskassan."

Det är riktigt illa. Om 2 miljarder lämnas tillbaka innebär det att 15 000-20 000 personer inte kommer att få ta del av de studiechanser de har rätt till. Regeringens svar utåt har varit tystnad och inga mer pengar. Det är till dessa 15 000-20 000 människor jag förväntar mig att ministern kan ge tydligare svar här. Också arbetsmarknadens parter, facken och näringslivet, som baserat på denna del av avtalet slöt avtal om omställningsstudiestöd och övriga trygghetsmekanismer på arbetsmarknaden, behöver få ett svar.

Jag undrar därför fortsättningsvis, precis som i min fråga som jag inte tycker att vi riktigt har fått svar på, vad ministern kommer att göra mer konkret för att CSN ska kunna klara sin handläggning. Eller är det på sin plats att ministern kallar parterna till möte för att erkänna att regeringen inte kommer att kunna klara det åtagande som staten har tagit på sig?

Fru talman! Jag har verkligen lyssnat på utbildningsministern, och jag ska svara på vad han har sagt.

Det är intressant att han väljer att lyfta fram kompetensförsörjning i frågor om plåtslagare vars anslag till deras branschskolor försvinner i regeringens politik eller lokförare där det finns nästan 1 500 sökande till 36 platser. Detta har vi bara under det senaste dygnet kunnat följa på Twitter av en partiledare till ministern i fråga. Där finns lite övrigt att önska.

Utbildningsministern pratar om vad regeringen tycker. Oron i Folkhögskolesverige är att regeringen tycker en sak, och det är glädjande att regeringspartierna tycker att folkhögskolan är viktig, men problemet är att de som styr regeringens politik heter Sverigedemokraterna. Och vi vet deras syn på folkhögskolor; vi har hört detta i mina kollegors anföranden.

Sverigedemokraterna har en tydlig syn på att folkhögskolan inte är ett bra system. Det är den oron som deltagarna som jag mötte vid Södra Vätterbygdens folkhögskola verkligen gav uttryck för. De var oroliga för Sverigedemokraternas syn på frågan och att de nu styr regeringens politik, och de var besvikna över Liberalernas och Kristdemokraternas lite handfallna ingång i folkbildningspolitiken. Under tidigare mandatperioder hade de sett att folkhögskolan betyder något för liberala och kristdemokratiska företrädare, men nu såg de att det tyvärr inte är vad regeringspartierna tycker som är avgörande utan vad Sverigedemokraterna tycker. Det är tråkigt att det har blivit så med regeringens folkhögskolepolitik.