Jacob Risberg

Fru talman! Det nordiska samarbetet är det äldsta samarbetet av sitt slag, och vi är måna om att det prioriteras och stärks ytterligare. Nordiska rådet och ministerrådet ska vara en mobiliserande kraft för fördjupat samarbete. Visionen om Norden som världens mest hållbara och integrerade region ska fortsätta att vägleda samarbetet och skapa ett mervärde för Nordens invånare.

Det ska vara enkelt att bo och arbeta i hela Norden, och arbetet med att riva fler gränshinder ska vara prioriterat.

Men det krävs också att vi inte tappar farten i den gröna omställningen eftersom det långsiktigt är skadligt för vår planet och även minskar Sveriges och Nordens konkurrenskraft.

Sverige behöver bygga säkerhet tillsammans med andra länder, framför allt Finland men också övriga nordiska länder och våra baltiska grannar Estland, Lettland och Litauen. Vi vill särskilt stärka det nordiska samarbetet inom krisberedskap och civilt försvar, då våra utmaningar och kriser sannolikt kommer att sammanfalla framöver. Inte minst i gränsområdena är det viktigt att myndigheter och andra organisationer kan samverka sömlöst under en kris eller ytterst ett krig. Därför är det viktigt med samverkan vid såväl planering som övning.

Fru talman! Livet i Arktis står inför stora utmaningar, samtidigt som det politiska intresset för området fortsätter att öka. Den globala uppvärmningen har drabbat Arktis och dess invånare särskilt hårt. Klimat- och miljöförändringarna är dramatiska i området. Isen smälter och påverkar den biologiska mångfalden och levnadsvillkoren för befolkningen i regionen. Urfolken är särskilt utsatta, i synnerhet eftersom de ofta inte äger marken de brukar.

Miljöpartiet vill se ett internationellt förbud mot utvinning av naturresurser i Arktis och haven utanför. Det är avgörande för den fortsatta stabiliteten i Arktis att berörda stater hanterar sina anspråk på kontinentalsockeln genom kontinentalsockelkommissionen och accepterar rådgivande utfall av bedömningen.

På samma sätt är det centralt att rätten till fri sjöfart längs Nordost respektive Nordvästpassagen i enlighet med havsrätten upprätthålls och att tvister om begränsningar av den fria sjöfarten i dessa sjöleder kan lösas med diplomatiska medel.

Sverige och EU bör bidra till demilitarisering och en hållbar utveckling i regionen. Därför är det viktigt med ett väl fungerande internationellt samarbete och en fortsatt och förstärkt dialog med arktiska och icke-arktiska aktörer i regionen.

Fru talman! Solidaritet med alla världens människor är en av Miljöpartiets grundstenar. Det är djupt beklagligt att det rådande samhällsklimatet i Sverige alltmer frångår denna princip, både i form av att färre som flyr från krig och förföljelse ges asyl och genom att biståndet minskas. Vi har ett grundläggande medmänskligt ansvar att erbjuda en fristad för den som tvingas fly på grund av sin kamp för grundläggande fri- och rättigheter, som vi själva ofta tar för givna.

Ofta står studenter i första ledet i kampen för demokrati och mänskliga rättigheter trots totalitära regimers förföljelse och gripanden. Vi har sett detta nyligen i Iran och dessförinnan i till exempel Belarus, Hongkong, Myanmar, Turkiet och Nicaragua bara de senaste åren.

Studenter som demonstrerar eller på annat sätt kämpar för grundläggande fri- och rättigheter förföljs med risk för sina liv, men de straffas också på mer subtila sätt genom att utestängas från utbildning.

För tio år sedan inrättades ett så kallat Students at Risk-program i Norge som ett sätt att erbjuda demokratiaktivister i behov av skydd en fristad, för att undfly regimer och samtidigt färdigställa sina studier. Norska UD och Norges högskolor och studentrörelser samverkar i programmet och tar gemensamt fram lämpliga kandidater och erbjuder dem en plats vid norska högskolor. Programmet syftar dels till att erbjuda en fristad för att färdigställa studier, dels till att stärka aktivisterna i deras fortsatta kamp för större fri- och rättigheter i hemländerna.

Ett liknande program finns i Tyskland. Det är hög tid att Sverige följer efter och inrättar ett Students at Risk-program. Även om det norska initiativet är beaktansvärt är dess räckvidd klart begränsad; bara cirka 20 personer erbjuds skydd varje år genom programmet.

Enligt en utvärdering från den norska studentrörelsen och en rapport författad av European Students’ Union är en av flaskhalsarna för att kunna erbjuda fler demokratiaktivister stöd att det är svårt att matcha deltagarna mot relevant utbildning på ett språk de behärskar. Därför tycker vi att ett Students at Risk-program borde införas även på europeisk nivå.

Fru talman! Med detta yrkar jag bifall till reservation 9. Jag tackar för uppmärksamheten.

Fru talman! Tack, utrikesministern, för svaret! Jag måste också passa på att säga att jag välkomnar den lilla svängning som vi ändå har sett från regeringen de senaste veckorna. Det är välkommet, men jag säger som vanligt att det är för lite och för sent. Det vet nog utrikesministern att jag tycker.

Jag undrar vad det är man egentligen räds. Om man har uttalat att det är krigsbrott, brott mot mänskligheten eller folkmord faller ett ansvar på en – ansvaret att skydda civilbefolkningen. Är det det man räds? Är det därför man inte vill säga de orden? Vi har ett ansvar! Vad har vi annars lärt oss efter Srebrenica och Rwanda? Då sa vi att vi ska in och skydda civilbefolkningen om krigsbrott eller folkmord pågår. Då kan man inte vänta på några domstolar.

Är det rädslan för det ansvar som följer av att civila dödas? Är det rädslan för ansvar när sjukhus bombas?

Jag ska också passa på att meddela ledamoten Magdalena Thuresson att det här inte alls började den 7 oktober 2023, även om jag alltid har fördömt de fruktansvärda terrorbrott som Hamas har genomfört. Det handlar om historieskrivning. Vi hade en debatt här i kammaren för någon månad sedan när vi pratade om Israel och Palestina. Jag ägnade då 20 minuter åt att prata om historien om den här konflikten från år 1900 fram till den 7 oktober och allt som har pågått. Det är en ockupation som har pågått i minst 58 år.

Det är jättebra att Sverige stöder de internationella domstolarna. Utrikesministern hänvisar även till Internationella domstolen och de uttalanden man gjorde kring Israels skyldigheter. Men Internationella domstolen uttalade sig också i juli 2024 om omvärldens ansvar: Man får inte ekonomiskt eller politiskt stödja bosättningspolitiken.

Trots detta tillåter vi än i dag import av varor från bosättningar. Visst göds bosättningspolitiken ekonomiskt för varje dag som går. Det skulle vi kunna ändra på.

Fru talman! Tack, utrikesministern, för svaret!

Först och främst vill jag berömma regeringen för att man nu driver på för sanktioner mot de mest extremistiska av Israels regerings ministrar. Det välkomnar jag. Det är väldigt bra. Det finns en hel del andra saker som jag vet att regeringen numera också stöder – det är bra.

Men det är fortfarande det här med fördömandet och uttalandet om vad som är krigsbrott eller inte. Häromveckan pratade Netanyahu om att man skulle återta hela Gaza. Utrikesministern fördömde det uttalandet. Man fördömer uttalandet, inte själva agerandet och inte heller det agerande som har skett tidigare.

Det är jättebra att nu höra utrikesministern säga att svält som vapen definitivt strider mot folkrätten. I och med att Israel har använt svält som vapen måste det innebära att Israel har begått krigsbrott, eftersom det är ett olagligt vapen. Kan utrikesministern dra den slutsatsen, att det är krigsbrott som har begåtts när Israel har använt svält som vapen?

I helgen var det en intervju med utrikesministern i Göteborgs-Posten, där utrikesministern uttryckte att det var lite tröttsamt att man utvärderas utifrån vilka ord man använder i fråga om den här konflikten. Men utrikespolitik är just det – utrikespolitik är uttalandepolitik. Det är hur vi benämner saker och ting som har betydelse. Benämner vi det som folkmord, brott mot mänskligheten eller krigsbrott? Jag har inte hört att utrikesministern använt något av de orden vad gäller Israels krigföring.

Det är jättebra att man ser över associationsavtalet. Det borde skett för länge sedan. Utrikesministern vet att vi har drivit på för det. Men hur lång tid tror utrikesministern att den utvärderingen kommer att ta? Hur många fler kommer att hinna dö i Gaza innan den utvärderingen är gjord? Kommer regeringen innan dess att kunna driva på för att helt enkelt pausa associeringsavtalet medan översynen pågår? Det är något som man skulle kunna göra: pausa avtalet medan man gör en översyn, liksom man pausade stödet till UNRWA medan man gjorde en översyn av vilka kopplingar det eventuellt fanns mellan UNRWA och Hamas. Det går att pausa saker medan man gör översyner.

Det var jättebra att regeringen kallade upp Israels ambassadör häromveckan. Det är tragiskt att det ska vara 53 000 döda, varav 17 000 barn, innan man gör det. Inte ens efter dödandet av de 15 hjälparbetarna, som man grävde ned och sedan med berått mod körde över, kallade regeringen upp Israels ambassadör.

Jag ska hålla med utrikesministern om att det är en väsentlig skillnad mellan Israel och Hamas – absolut. Det är en väsentlig skillnad mellan Israels regering och Hamas. Det ena är en demokratiskt vald regering. Det andra är en terrororganisation. Där tror jag att vi håller med varandra. Men det är fortfarande samma krigsregler som gäller. Det är samma internationella regler som gäller i krigföringen.

Jag har hört ordet vedergällning användas när det gäller hur Israel har agerat efter Hamas dåd. Sedan har jag hela tiden hört att man pratar om att Israel har rätt att försvara sig. Men palestinierna har också rätt att försvara sig mot ockupationen. Det har de haft, uttalat från FN, sedan början av 80talet.

Fru talman! Tack, utrikesministern, för svaret! Det är intressant. Jag har nog inte påstått att regeringen är tyst, utan jag har påstått att regeringen är för svag i sin kritik – och för tyst. Det betyder inte att man är helt tyst, utan man är för tyst, helt enkelt.

I en debattartikel i Aftonbladet den 12 maj uttryckte statsrådet en tydlig ståndpunkt mot våldshandlingar: ”Det finns inget sammanhang i vilket kidnappning, våldtäkter och mord på oskyldiga är något annat än avskyvärda brott.” Det här med brott ska jag återkomma till.

Detta är en självklar hållning, och jag instämmer till fullo i fördömandet av dessa uppenbara krigsbrott. Men samtidigt råder en oroande tystnad från regeringen vad gäller vissa andra saker, nämligen de allvarliga och systematiska överträdelser av humanitär rätt som sker i Gaza, där Israel enligt flera oberoende källor bär ansvar.

Ett exempel på detta, som jag inte har hört regeringen yttra sig om, är den uttryckliga användningen av svält som metod i krig. Det är ett krigsbrott, men det vägrar regeringen att säga. Detta är något som flera ministrar i Israel öppet har deklarerat att man använder sig av.

Man har hotat med återockupation av Gaza, i strid med principen om icke-ockupation och rätt till självbestämmande.

Man har bombat sjukhus, bland annat det europeiska sjukhuset den 14 maj, varvid minst 28 personer dödades. FN:s kontor OCHA har dokumenterat minst 686 attacker mot sjukvårdsinrättningar sedan konflikten inleddes. Det är bara efter väldigt få av attackerna mot sjukvårdsinrättningar som jag har hört regeringen uttala något.

Det gäller också attacken mot en skola den 6 maj, då över 30 personer dödades. Enligt FN:s analys av satellitbilder har mer än 400 skolor träffats direkt sedan kriget bröt ut. Jag kan också nämna dödandet av 15 hjälparbetare och sjukvårdspersonal i mars och framför allt försöken från Israel att förneka detsamma.

Trots detta vill regeringen inte kalla dessa handlingar för krigsbrott innan domstolar har prövat fallen. Detta är ett tydligt avsteg från hur tidigare svenska regeringar har agerat i liknande situationer.

Sverige blir alltmer isolerat i sin hållning i Europa. Frankrikes president Macron har uttryckt att Israels regerings agerande är skamfullt, och Norges utrikesminister har efterlyst tydligare europeiska fördömanden av krigsbrotten. Folkrättsexperten Pål Wrange påminde nyligen i en intervju i Sveriges Television om att de flesta konflikter inte avgörs i domstol och att rättsprocesser tar tid. En regering som värnar folkrätten måste agera nu, medan brotten pågår.

Mot denna bakgrund ställde jag mina frågor till utrikesministern. I debattartikeln om Hamas handlingar säger hon att det handlar om uppenbara brott – jag håller med om den beskrivningen – trots att ingen domstol ännu har dömt. Därför undrar jag: När kommer ministern att börja kalla Israels handlingar för just krigsbrott?

Jag undrar också vilka handlingar i konflikten som utrikesministern är beredd att fördöma.

Utifrån detta – att det pågår krigsbrott, brott mot mänskligheten och förmodligen också folkmord – undrar jag: Vilket ansvar åligger Sverige vad gäller att agera, och vilka konkreta åtgärder är ministern redo att vidta för att stoppa det pågående mänskliga lidandet i Gaza?

En översyn av associeringsavtalet kommer att ta flera månader. Det vet vi. Många tusen fler barn, vuxna och kvinnor kommer att dö under den tiden. Jag skulle därför vilja veta hur regeringen nu agerar.

Fru talman! Även jag vill tacka utrikesministern för den här debatten, och jag vill också tacka Daniel en gång till. Samtidigt är jag såklart oroad över utvecklingen i Turkiet.

Turkiet blev 1999 kandidatland till EU, och man satte igång förhandlingar. Det gick relativt bra under 00-talet, innan Erdoğan kom till makten. Dessa förhandlingar har i princip stannat av helt och hållet sedan 2018. Sedan 2014 fram till i dag har vi sett hur demokratiska rättigheter, det journalistiska utrymmet och så vidare sakta minskar alltmer.

Under denna tid har vi haft flera regeringar av olika färger som använt det vi har att använda här, dialog och kritik. Men ändå ser vi fortfarande att utvecklingen inte går åt rätt håll. Jag undrar vad vi kan göra. Vad ser utrikesministern för möjligheter? Vilka andra redskap finns i verktygslådan att ta till för att få Turkiet att förändra sig? Uppenbarligen har den kritik som regeringen har framfört och som EU har framfört mot Turkiet inte fått Turkiet att ändra någonting – man har snarare gått åt helt fel håll.

Jag skulle alltså gärna vilja veta lite mer, förutom att det handlar om fortsatt dialog, fortsatt kritik gällande mänskliga rättigheter och så vidare. När är man beredd att driva frågan, kanske inom EU, för att sätta ännu högre press på Turkiet, eventuellt med ekonomiska medel och kanske även andra typer av medel? Om vi ska fortsätta med dialogen och använda den som medel hela tiden är jag nämligen rädd att vi kommer att se att Turkiet hamnar vid en point of no return utan möjlighet att komma tillbaka till någon form av demokrati inom överskådlig tid.

Fru talman! Jag tackar utrikesministern för svaret. Det första jag hörde utrikesministern säga nu var att regeringen följer den senaste tidens händelser med oro. Gott så, men det här är ju inte bara den senaste tidens händelser. Det är någonting som har pågått länge i Turkiet, ända sedan Erdoğan blev president 2014. Till viss del pågick det även när han var premiärminister 2003–2014. Jag kan ge några exempel på vad som hänt sedan Erdoğan blev president.

Man har genomfört en lagändring som ger justitieministern ökat inflytande över domarutnämningar, vilket undergräver domstolarnas oberoende genom att man återkallar reformer som tidigare syftat till att stärka rättsväsendets självständighet. Efter den misslyckade militärkuppen i juli 2016 genomfördes en massiv utrensning inom rättsväsendet. Turkiets högsta domarråd avskedade eller lät gripa 2 745 domare och åklagare misstänkta för lojalitet till Gülenrörelsen.

År 2016 stoppades också den största oppositionstidningen, Zaman. Den togs över av staten efter ett domstolsbeslut. Polisen stormade redaktionen med tårgas och avsatte chefredaktören, varefter tidningen snabbt bytte linje och började publicera regeringsvänligt material. Tidningens sista utgåva under tidigare ledning beskrev övertagandet som en av landets mörkaste dagar för pressfriheten.

Parlamentet antog 2022 en ny desinformationslag som gör det straffbart att sprida information som myndigheter bedömer som falsk eller missvisande. Lagen skärpte också kontrollen över internet, medier och sociala medier. Kritiker varnar för att den lagen ytterligare kväver oberoende journalistik i ett land som redan har tiotusentals fall av åtal för förolämpning av presidenten och ett stort antal fängslade journalister.

Ledaren för det prokurdiska oppositionspartiet HDP samt flera av partiets parlamentsledamöter greps 2016 och fängslades anklagade för terrorkopplingar. Europadomstolen uppmanade till att han skulle friges. Åtgärden slog hårt mot oppositionens rättigheter och representation.

Borgmästarvalet i Istanbul 2019 vanns av Ekrem İmamoğlu. Valnämnden ogiltigförklarade resultatet och utlyste omval. Det ledde såklart till protester. Oppositionsföreträdare sa att det är tillåtet att rösta mot AKP men olagligt att vinna. İmamoğlu vann omvalet med ännu större marginal än i det första valet.

År 2019 avsattes också ett stort antal demokratiskt valda borgmästare från prokurdiska HDP i sydöstra Turkiet. De ersattes med statligt utsedda förvaltare. Efter lokalvalen 2019 hindrades i flera distrikt HDP-kandidater som vunnit från att tillträda sina poster. I stället tillsattes AKP:s kandidater, som kommit tvåa. Sammantaget hade regeringen i slutet av 2010-talet tagit över styret i 95 av de 102 kommuner där HDP vann i valet 2014.

Inför parlaments- och presidentvalet 2023 försvårades oppositionens arbete ytterligare. Det prokurdiska partiet HDP, som hotas av nedläggning, hindrades från att delta under eget namn, och dess politiker tvingades att ställa upp via andra partier.

Det finns gott om exempel – det här var bara några av dem – på vad som hänt under de senaste elva åren sedan president Erdoğan kom till makten, nu senast gripandet av Istanbuls borgmästare och den svenska journalisten. Studenter, advokater och journalister har gripits det senaste året. Jag undrar fortfarande: Är Turkiet en demokrati, eller har det rent av blivit en auktoritär stat?

Fru talman! Tack, utrikesministern, för svaret! Tack även till min medinterpellant Daniel Vencu Velasquez Castro för frågorna!

Det här är väldigt intressant, särskilt att följa den demokratiska tillbakagången i Turkiet. Den 20 mars 2025 greps Ekrem İmamoğlu, borgmästare i Istanbul och en av Turkiets mest framstående oppositionspolitiker, av turkiska myndigheter. Gripandet ägde rum mindre än två veckor före kommunalvalen i Turkiet och har väckt stor internationell kritik.

Händelsen riskerar att ytterligare underminera tilltron till Turkiets demokratiska institutioner och sänder oroväckande signaler om det politiska klimatet i landet. Sju dagar senare greps den svenske journalisten Joakim Medin när han var på väg till Turkiet för att rapportera om İmamoğlu och de protester som uppstod efter dennes gripande.

Det här sker inte i ett vakuum. Under många år har vi sett hur Turkiets regering systematiskt har försvagat rättsstatens principer och tystat oppositionella röster. Journalister, människorättsförsvarare och akademiker har fängslats, hbtqi-personer har trakasserats och förbjudits att organisera sig och minoritetsgrupper, framför allt kurder, har utsatts för omfattande förföljelse. Gripandena av İmamoğlu och Medin är därmed inte bara angrepp på enskilda personer utan en del av ett större mönster där det demokratiska utrymmet krymper alltmer.

Turkiet har länge varit en viktig partner till Sverige, inte minst inom ramen för Sveriges medlemskap i Nato, men samtidigt har den demokratiska tillbakagången i Turkiet under många år varit föremål för allvarlig kritik från såväl EU som internationella människorättsorganisationer.

Vi ser med stor oro på utvecklingen i Turkiet. För ett land som aspirerar på att vara en demokratisk rättsstat är det helt oacceptabelt att oppositionella ledare fängslas inför val och att journalister fängslas för att de utför sitt journalistiska arbete. Det undergräver också direkt det turkiska folkets rätt till fria och rättvisa val.

Mot bakgrund av detta har jag ställt frågor till Maria Malmer Stenergard: hur ministern ser på den senaste utvecklingen i Turkiet, inklusive gripandena av Ekrem İmamoğlu och Joakim Medin, vilken bedömning ministern gör av det demokratiska tillståndet i Turkiet och om Turkiet är en demokrati, hur dessa händelser påverkar Sveriges bilaterala relationer med Turkiet och, slutligen, på vilket sätt ministern och regeringen avser att driva frågor om mänskliga rättigheter och demokrati i dialoger med Turkiet framöver. Av dessa fyra frågor fick jag svar på den sista – hur ministern avser att driva frågor om mänskliga rättigheter. Jag förstår det som att detta ska ske i fortsatt dialog med Turkiet.

Enligt människorättsorganisationen Freedom House, som mäter hur pass demokratiska stater och regioner är runt om i världen, får Turkiet betyget 33 av 100. De hamnar på plats 144 bland världens länder och territorier, mellan länder som Uganda och Pakistan. Enligt Freedom House är Turkiet ej fritt, på en tregradig skala med fritt, delvis fritt och ej fritt. Mot bakgrund av detta skulle jag återigen vilja veta huruvida utrikesministern ser Turkiet som en demokrati.

Fru talman! Jag ska börja med att skicka en hälsning från vår liberala kollega Joar Forssell, som tydligen befinner sig i Tirana och därför troligen inte hinner tillbaka hit innan debatten är slut.

I kväll debatterar vi utrikesutskottets betänkande Internationella relationer m.m. Det känns som att ämnet är mer aktuellt än någonsin, då många av de relationer vi i decennier tagit för givna håller på att luckras upp på grund av maktgalna män i några av världens stormakter.

Relationerna med USA skakas i grunden på grund av tullkrig. Relationerna inom EU är också minst sagt svajiga då enighet är svår att nå gällande bland annat sanktioner mot Ryssland och Putin. Men det finns även andra relationer som är i gungning – även vår regering har bidragit till ett minskat förtroende från en lång rad länder i bland annat Afrika.

Sedan andra världskriget har en regelbaserad världsordning vuxit fram med gemensamma regler för hur stater ska bete sig mot varandra och en rad konventioner som reglerar hur stater ska bete sig mot sina egna invånare. En rad internationella domstolar har inrättats för att avgöra tvister mellan länder eller åtala personer som begår krigsbrott eller andra allvarliga folkrättsbrott.

En av dessa domstolar är Internationella brottmålsdomstolen, ICC, som inrättades genom Romstadgan, som antogs 1998. Domstolen har länge kritiserats av framför allt afrikanska stater för att nästan enbart döma afrikanska ledare för krigsförbrytelser. Därför var det mycket välkommet när domstolen i mars 2023 utfärdade en arresteringsorder mot Putin för de krigsbrott som begås i invasionskriget i Ukraina – en arresteringsorder som välkomnades brett av samtliga partier i Sveriges riksdag.

Men när samma domstol ett och ett halvt år senare utfärdade en arresteringsorder mot bland annat Netanyahu för de krigsbrott som begås i Israel och Gaza blev det plötsligt en annan ton hos många. Bland annat ledande företrädare för Kristdemokraterna ifrågasatte domstolens legitimitet och oberoende och påstod att arresteringsordern snarare var politisk än juridisk.

Det ifrågasättandet kan ses som milt jämfört med USA:s och framför allt Trumps attacker mot domstolen, men det bidrar likväl till ett ifrågasättande av de gemensamma regler vi kommit överens om, och det undergräver framför allt förtroendet från de länder som tidigare tyckt att domstolen varit alltför enkelriktad i sina åtal.

Fru talman! Jag måste tyvärr uppehålla mig ett tag vid USA och Trump och den skada som hans första 100 dagar vid presidentmakten har åsamkat länders relationer och den regelbaserade världsordningen och agerandet som riskerar att leda till miljontals människors död. När Trump lämnar FN-organ efter FN-organ skadar det inte enbart kraftigt finansieringen av hela FN-systemet. Det bidrar även till försämrade relationer länder emellan och ett legitimerande av kritik mot hela FN-systemet som sådant.

Nedläggandet av USAID och tillbakadragandet av amerikanskt bistånd dödar effektivt vaccinprogram, hiv-program och humanitärt stöd till en rad länder. Förutom att miljontals människors liv nu riskeras bidrar Trumps agerande och USA:s tillbakadragande även till stora geopolitiska konsekvenser. Man lämnar spelplanen öppen för länder som Kina, Ryssland och Turkiet, som alla har stora intressen på den afrikanska kontinenten.

Målet med Project 2025, som verkar vara Trumps primära politiska ritning, är en ny världsordning byggd på traditionella könsroller, där rättigheter för kvinnor, hbtqi+-personer och minoriteter sätts ur spel. Förutom indraget ekonomiskt stöd har det redan lett till att legitimera en normförändring i många länder i Afrika, där både Kenya och Etiopien nu förbereder lagar som förbjuder icke-binära personer. Signalerna från den globala hbtqi-rörelsen är mycket oroande. Vid en internationell konferens häromveckan lyfte man att det finns en risk att enbart 6 procent av hbtqi-organisationerna finns kvar om ett år.

Fru talman! Miljöpartiet är fast förankrat i en solidarisk och feministisk utrikes- och säkerhetspolitik, där vi skyddar Sverige och demokratin samtidigt som Sverige aktivt bidrar till det internationella samfundets ansträngningar för det globala freds- och utvecklingsarbetet. Med en feministisk utrikespolitik för fred, rättvisa och klimat kan Sverige bidra till att förbättra livet för miljoner kvinnor i utsatta länder. Med Miljöpartiet i regeringen ökade budgeten för klimatbiståndet, vilket gynnar kvinnor i fattiga länder. Dessutom bidrog vi till att det fanns mer resurser än någonsin för kvinnors och flickors mänskliga rättigheter, och vi drev på för ett jämställdhetsfokus inom bland annat handelspolitiken.

Tyvärr går utvecklingen åt fel håll med den nuvarande regeringens reformagenda. Andelen av biståndet som har en jämställdhetskomponent har fortsatt att minska, och flera myndigheter som ligger under UD saknar jämställdhet i sina uppdrag och återrapporteringskrav. Och det lär inte bli bättre med de krav som nu ställs från bland annat amerikanska myndigheter.

Det är tydligt att Sverige måste återgå till att driva en feministisk utrikespolitik som sätter fokus på kvinnors rättigheter – det handlar om politiskt deltagande, ekonomisk egenmakt, inflytande i fredsarbete, frihet från våld samt rätten till reproduktiv hälsa. Respekten för kvinnors och flickors rättigheter och möjligheter behöver öka. Fler kvinnor ska vara med och fatta de viktiga besluten.

Fru talman! Vi ser, som sagt, en mycket oroande utveckling i världen, där högervindar viner som bidrar till protektionism och minskat internationellt engagemang. Med det blir det en allt större misstro mot våra gemensamma regler och internationella organisationers betydelse.

För att den regelbaserade världsordningen ska fungera krävs en konstant internationell dialog om rättigheter, fredsbyggande och demokratisering. Den dialogen sker i globala organisationer, såsom FN-systemet, i regionala organisationer, såsom OSSE och EU, och i bilaterala sammanhang. För att förstå och kunna respektera andra staters agerande eller syn på olika situationer krävs en ständig dialog. Där spelar våra svenska och andra länders beskickningar en avgörande roll.

Riksdagens och regeringens förståelse för omvärlden och andra staters agerande bygger inte enbart på medierapportering. Den kräver även i hög grad diplomatiska kontakter och rapporter från våra utlandsmyndigheter. För att öka respekten för den regelbaserade världsordningen i detta turbulenta läge krävs att Sverige lägger mer resurser på internationell samverkan, dialog och diplomati – inte mindre.

Internationellt samarbete och alliansbyggande till försvar för den regelbaserade världsordningen, demokrati och mänskliga rättigheter behövs för att möta en alltmer polariserad värld. Att genom diplomatiska och konfliktförebyggande insatser undvika att konflikter uppkommer eller förvärras är centralt. Det är också det billigaste alternativet för att främja demokrati och säkerhet.

Miljöpartiet är en stark förespråkare för konfliktförebyggande insatser och fredlig konfliktlösning med civila medel. Jag menar att militära medel bara ska kunna övervägas när alla andra alternativ är uttömda och att de måste hållas inom folkrättens ramar – inte användas som ett offensivt verktyg för nationella egenintressen utomlands.

Fru talman! Utrikespolitiken är vår första försvarslinje, och där hör diplomati, medling och konfliktförebyggande arbete till våra viktigaste verktyg för att verka för avspänning och fred.

Med det vill jag yrka bifall till reservationerna 4 och 7.

Herr talman! I dessa oroliga tider med ett pågående folkrättsvidrigt krig i Ukraina och turbulens och osäkerhet kring USA:s framtida engagemang i Europas säkerhet står en enad riksdag och ett enat Europa bakom höjda försvarsanslag.

I debatten verkar det ibland inte finnas någon gräns för hur stora investeringarna i det militära försvaret kan bli. Jag ska inte recensera de beloppen, utan jag vill belysa en annan aspekt.

Krig är dyrt, och väpnade konflikter leder inte enbart till kostnader medan konflikten pågår utan även till humanitära och ekonomiska kostnader långt efter det att vapnen tystat. Att förebygga väpnade konflikter genom fredsbyggande, fattigdomsbekämpning, demokratisering och olika klimatinsatser är betydligt billigare.

När regeringen nu pratar om att höja försvarsanslagen till 3,5 procent av bnp är min fråga till försvarsministern: Till hur många procent av bnp är regeringen redo att samtidigt höja anslagen till konfliktförebyggande insatser som demokratisatsningar, fredsfrämjande och klimatåtgärder runt om i världen för att bidra till att undvika framtida väpnade konflikter?

(Applåder)

Herr talman! Vi är här i dag för att diskutera en ny lag om internationella sanktioner. Det är mycket välkommet. Det kommer att bli lättare att komma åt dem som bryter mot sanktioner, något som under de senaste åren varit väldigt svårt när Sverige infört sanktioner mot framför allt Ryssland. Än så länge är det vad jag förstår ingen som har lagförts för brott mot sanktioner. Det är framför allt detta vi vill komma åt.

En lagstiftning finns redan, och det tragiska som har kommit fram i dag är att vi inte har lyckats lagföra någon över huvud taget. Jag vill därför passa på att yrka bifall till reservation 1, som handlar om just detta. Det finns företag i Sverige som uppenbarligen har brutit mot sanktionerna.

Dagens debatt ger oss tillfälle att prata lite bredare om sanktioner, och det är ett av mina favoritområden. Vad är egentligen syftet med sanktioner? Till syvende och sist handlar sanktioner om att få personer att ändra beteende eller stoppa olika typer av skeenden. Det kan vara brott mot mänskliga rättigheter, eller det kan vara krigsbrott och terrorbrott. Det är för den typen av fall som vi inför olika typer av sanktioner.

Hur är då sanktionerna tänkta att fungera? Om vi ser på sanktionerna mot Ryssland är det framför allt att se till att landet inte får in produkter som kan användas i krigföring eller produkter som kan bidra till deras krigsmaterielindustri. Det handlar också om att strypa ekonomin så att de inte får pengar till att föra krig eller fortsätta förtrycka en befolkning. Vidare är det fråga om att försvåra för enskilda personer. Det kan handla om att strypa deras ekonomiska tillgångar eller försvåra genom att införa reseförbud och andra typer av sanktioner. Allt handlar till syvende och sist om att förändra beteenden.

Herr talman! Är sanktionerna effektiva? Det går att säga ja och nej. Det klassiska exemplet är Sydafrika. Men förändringen av Sydafrika, övergången till ett demokratiskt samhälle, tog lång tid, och det var ekonomiskt kostsamt för hela det sydafrikanska samhället. Många vanliga sydafrikaner drabbades hårt av de massiva sanktioner som fanns gentemot Sydafrika på 70- och 80-talen.

Sanktioner är ett trubbigt instrument. Det hörde vi Kerstin Lundgren prata om alldeles nyss. Det är svårt att pricka rätt med sanktionerna. Därför har man under 90- och 00-talen försökt att utveckla smarta sanktioner. Sanktionerna ska vara lite mer riktade mot framför allt enskilda personer snarare än mot hela länder. Där kan vi se vissa risker.

För att sanktioner ska fungera måste fyra parametrar vara uppfyllda. En av dem är att sanktionerna ska vara universella. Alla ska stå bakom sanktionerna. Det är här vi ser problemet i dag med Ryssland. Handeln fortsätter med framför allt Kina. Vi ser också energiexport till EU som ofta går via Turkiet och Indien, eftersom de länderna inte ställer sig bakom sanktionerna. Första kravet är att få bredare sanktioner som alla länder ställer sig bakom, eller så många som möjligt.

Sedan kommer vi till frågan om själva beteendeförändringen. Straff brukar inte fungera speciellt bra för att få personer att ändra beteende. Det är oftast morötter som behövs. Det här är sanktionernas stora baksida. Det är ofta svårt att hitta vilken typ av morötter som kan införas för att få personer att ändra sig. Det är svårt att i dag se hur vi kan hitta morötter för att få en sådan som Putin att ändra sig. Men det här är frågor som vi måste diskutera.

Ny lag om interna-tionella sanktioner

President Roosevelt sa: Speak softly but carry a big stick. Tala mjukt, men ta med dig en knölpåk.

Det handlar om att först och främst erbjuda något positivt men att vara beredd att bestraffa om någon inte gör som man säger. Man ska belöna det goda beteendet och straffa det dåliga beteendet. Det här är den andra parametern av det som krävs. Vi måste hitta en annan sida av myntet vad gäller sanktioner.

Den tredje parametern är att straffet måste vara kännbart. Det måste betyda någonting för personerna. Om vi inför reseförbud mot personer som aldrig över huvud taget har satt sin fot i Europa faller de sanktionerna platt. De kommer inte att vara kännbara för dem som drabbas.

Slutligen måste sanktioner vara omedelbara. Det positiva beteendet måste förstärkas omedelbart, och det negativa beteendet måste bestraffas omedelbart. Man kan inte införa sanktioner flera år efter att ett beteende har skett eftersom det mentalt aldrig kan kopplas till det beteende man vill bestraffa eller förändra.

Herr talman! Det är med andra ord politiskt svårt att få sanktioner att bli pricksäkra. De är trubbiga. Hela sanktionsregimen och synen på sanktioner måste tas om från grunden. Men i väntan på att vi kan få till en sådan diskussion på internationell nivå inom EU måste jag välkomna åtminstone det här lagförslaget. Nu kommer det förhoppningsvis att bli något lättare att lagföra dem som bryter mot sanktionerna i Sverige.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 15.)

Fru talman! I Europa rasar sedan tre år ett brutalt krig. Det är ett krig som startats på grund av maktbegär och Putins självförhärligande bild av sig själv och Rysslands historia. Putins invasion av Ukraina är ett angrepp inte bara på ett land, utan på hela idén om frihet, demokrati, människovärde och en regelbaserad världsordning.

Vi ser varje dag bilder av förstörda städer, söndertrasade liv och brutala övergrepp. Vi ser barn som bär tunga väskor på flykt från sina hem, mödrar som gråter över sina förlorade söner samt gamla som överlever i källare utan värme och vatten. Samtidigt ser vi något lika starkt: Ukrainas okuvliga vilja. Vi ser soldater, sjukvårdare, lärare och frivilliga som kämpar med en beslutsamhet som inspirerar hela världen. Men denna kamp kan de inte föra ensamma.

Fru talman! Det var inte länge sedan vi beslutade om vårt förra stödpaket till Ukraina. Det i sig är en mycket viktig signal. Vi i Sveriges riksdag är eniga i vårt stöd, och vi kommer att fortsätta stötta Ukraina så länge det behövs.

Det stöd vi kan ge – ekonomiskt, humanitärt, militärt – är avgörande. Varje krona, varje leverans av hjälpmedel och varje röst i de internationella institutionerna gör skillnad. Det handlar om att ge Ukraina möjlighet att försvara sig, att lindra nöden för civilbefolkningen och att visa Putin att världen inte accepterar att styrka går före rätt. Att stå med Ukraina är att stå på rätt sida av historien.

Vi ska inte lura oss själva: Ett Ukraina som besegrar aggressionen är en garant för en säkrare och friare värld för oss alla. Om vi inte stoppar våldet där riskerar vi att det sprider sig. Om vi inte försvarar principen om självbestämmande i Ukraina försvagar vi den överallt.

Jag kunde bara önska att resten av världen såg det på samma sätt – i varje fall våra allierade och samarbetspartner, men det är högst osäkert nu. När det gäller USA verkar det tyvärr i stället vara det motsatta: att den starkes rätt ska gälla och att forna stormakter kan göra upp om världsordningen utan att ta hänsyn till dem som blir ockuperade, vare sig på statlig eller mänsklig nivå.

Trump pratar om fred, men är det verkligen den fred vi vill ha?

Imperiet sjöng en gång:

Och med freden kommer tystnaden: allt ordnas under hand och folk och länder styckas upp i samförståndets namn.Så tag du halva jorden bror och halva månen med så tar jag andra halvan, så är vi bägge två tillfreds.Och om man då kämpar mot förtryck och hotför den frihet som man valt,då blir varje krig en segerstridoch varje fred ett nederlag.

Vi vill ha fred, men en fred måste också bli en hållbar fred. De signaler vi får om fredsförslag där Putin blir belönad för sin invasion stjälper internationell rätt och utsätter oss alla för fara.

Det handlar om framtiden – vår framtid och våra barns framtid. En framtid där rätt går före makt, där folkets vilja betyder mer än diktatorers drömmar om imperier och där vi kan leva i fred, i frihet, med respekt för varandra som fria människor.

I dag igen visar vi i ord och handling att vi står sida vid sida med dem som försvarar sina hem, sin frihet och sina liv. I dag så som alla andra dagar. För Ukraina. För friheten. För oss alla.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 10.)

Herr talman! Tack, statsrådet, för svaret! Det var inte jättemycket till svar på just de frågor som har ställts i interpellationen. Det var mer en beskrivning av läget – att det krävs att fler hjälpinsatser kommer in och att hjälpinsatserna för tillfället inte gör det.

Vi fick höra om de samtal som den svenska regeringen har haft med personer både i den israeliska regeringen och på den israeliska ambassaden. Statsrådet lyfte också upp att EU har lyckats inrätta sanktioner mot vissa våldsamma bosättare. Det är någonting som vi självklart står bakom.

Därefter fick vi en lektion i hur handelsavtal fungerar. Jag tror att vi är medvetna om det. Sedan lyfte statsrådet Dousa återigen att den tullfrihet som associeringsavtalet medger när det gäller Israel inte gäller varor från ockuperat område och från bosättningar.

Men vi vet båda två att det här systemet läcker. Industriella varor och sammansatta varor som delvis tillverkas på ockuperat område kommer att klassas som israeliska. Redan där ser vi att systemet inte fungerar som det ska. Det är en sak med frukt och grönsaker – det är relativt enkelt. Men när det kommer till industrivaror och andra typer av sammansatta produkter läcker systemet.

Det här är en sak som man skulle kunna gå till botten med: Hur kan vi skärpa till det här över huvud taget? Detta innebär ju att vi fortfarande stöder bosättningarna ekonomiskt. Det är i strid med Internationella domstolen.

Det finns två frågor som jag gärna skulle vilja ha svar på från statsrådet Dousa:

Är statsrådet beredd att arbeta för ett totalt förbud mot import av varor från bosättningar, på samma vis som vi inte tillåter varor från ockuperade delar av Ukraina?

Är statsrådet Dousa beredd att driva på för en paus av associeringsavtalet, utifrån bristen på respekt för mänskliga rättigheter? Vad krävs det annars för brott mot mänskliga rättigheter? Vad är artikel 2 egentligen värd?

Herr talman! Jag vill passa på att tacka både Lorena och Håkan för att ha initierat denna debatt. Jag tackar även statsrådet Dousa, som är här och svarar och debatterar med oss.

Det finns ett par saker som regeringen hela tiden återkommer till när vi lyfter den här frågan. Det ena är att regeringen inte tror på bojkott och sanktioner, utan man vill ha en dialog. EU har vid ett femtontal tillfällen pausat olika avtal med andra länder eller stoppat dem helt utan att någon någonsin har sagt att det handlar om sanktioner eller bojkott.

Det är inte det vi frågar efter här i dag. Det handlar inte om en bojkott eller en sanktion, utan det handlar bara om ifall Israel ska fortsätta att ha rättighet till den tullfria handeln med EU. Israel får fortsätta att handla så mycket de vill.

Statsrådet lyfte också upp frågan om varor från bosättningar, trots att det inte var en del av diskussionen. Jag kommer att återkomma till det.

Det är tydligt i artikel 2 i associeringsavtalet att båda parter ska leva upp till de mänskliga rättigheterna. Och vad är det då vi ser? Vad är egentligen den artikeln värd när vi ser krigsbrott efter krigsbrott begås i Gaza? När vi säger orden krigsbrott eller folkmord säger regeringen reflexmässigt att vi måste invänta domstolarna och se vad de säger om det. Vi vill inte kalla det för krigsbrott, säger regeringen.

Men att systematiskt bomba sjukhus, som Israel har gjort, är definitivt ett krigsbrott. Att döda hjälparbetare är ett krigsbrott, och att döda journalister är ett krigsbrott. Att tvångsförflytta befolkning är inte bara ett krigsbrott, utan det kan också utgöra en del av ett folkmord. Att använda svält som ett vapen eller en metod i ett krig är definitivt ett krigsbrott.

I helgen såg vi dessutom från israelisk tv hur en israelisk minister stolt säger att det här är genomtänkt. Vi står upp för att vi använder svält som vapen, säger ministern. Och vad händer då? Hur reagerar den svenska regeringen? Inte alls. Man vill hellre invänta att domstolarna uttalar sig om huruvida det här är krigsbrott eller inte.

Vi kan jämföra med de krigsbrott som har begåtts inom ockuperade områden i Ukraina. Det tog mindre än en månad efter den fullskaliga invasionen i februari 2022 innan EU satte ned foten och sa: Vi ska inte handla med varor från de ockuperade områdena i östra Ukraina. Det tog inte ens en månad! Ockupationen av Västbanken, Gaza och östra Jerusalem har pågått sedan 1967, och vi fortsätter att ge Israel en privilegierad handel.

Inte ens i de fall där domstolen redan har avgjort har den svenska regeringen agerat; det såg vi i Internationella domstolens yttrande från i somras. Sverige tillåter fortfarande handel med varor från bosättningar. Hur kommer det sig? Varför kan man inte ens sätta ned foten vad gäller dem? Det är definitivt ett ekonomiskt stödjande av dessa bosättningar, helt i strid med Internationella domstolens yttrande.

Jag tror att historiens dom kommer att vara hård. Jag undrar vad den här regeringen kommer att svara den dag någon av de internationella domstolarna säger: Det var ett folkmord. Israels regering begick ett folkmord på palestinierna. Ska regeringen då låtsas som att man ingenting visste? Eller kommer man att stå rakryggad och försvara sig? Kanske kommer regeringen att säga: Vi var ekonomiskt delaktiga i det här folkmordet, och det står vi för.

Jag tycker att vi borde få se lite agerande från den svenska regeringen. Det är dags att sätta ned foten. Det är dags att stoppa den tullfria handeln. Det är dags att stoppa det ekonomiska stödet till både kriget i Gaza och bosättningarna.

(Applåder)

Fru talman! I en tid när gängkriminaliteten kräver mycket fokus och resurser vill jag inleda mitt anförande med att lyfta ett annat mycket angeläget område, som vi anser borde prioriteras högre. Barn i vår omgivning utsätts dagligen för allvarliga sexuella övergrepp.

Trots att Sverige sedan många år har en lagstiftning som slår fast att sexuella handlingar som genomförs, eller som man förmår någon annan att utföra, utan samtycke är brottsliga. Och trots att barn under 18 år ska omfattas av det rättsliga skyddet för barn finns många luckor kvar att täppa till i lagstiftningen.

Syftet med detta är trefaldigt: brottsoffrets upprättelse, ansvarsutkrävandet av förövaren samt att samhället en gång för alla slår fast att skulden för övergreppet ligger hos förövaren – aldrig hos brottsoffret. Detta gäller också om brottet begås på internet.

Det är därför djupt problematiskt att det fortfarande kan saknas pengar för att på ett tillfredsställande sätt utreda och lagföra förövare av sexualbrott mot barn på internet. Detta måste bli en prioritering, och pengar måste öronmärkas för utredningarna. Det är ytterst allvarligt att så många barn uttrycker att de inte ens anmäler brottet eftersom de är rädda för att inte bli trodda eller för att de ska bli trodda men avfärdade när utredningarna läggs ned direkt. Detta skickar också en allvarlig signal till vårt samhälle att sexualbrott mot barn på internet bara tas på allvar i undantagsfall.

Att barn är utsatta för till exempel uthängningar på så kallade exposekonton, hotas till att skicka nakenbilder och utsätts för gromning på nätet framgår till exempel av Bris årsrapport 2025. Området barns digitala liv är ett av de områden som lyfts fram särskilt i rapporten.

Fru talman! Förutom att resurser och öronmärkning kan krävas för att säkerställa att alla brott utreds på ett tillfredsställande sätt kan också andra åtgärder krävas. Polisens möjligheter att utreda brott kopplat till bland annat människor utsatta för kommersiell sexuell exploatering, prostitution och människohandel förutsätter att poliser får gedigen utbildning i frågorna. Utbildning i bemötande av utsatta människor, exempelvis de grupper som nämns ovan, bör därför införas i polisutbildningen.

En annan typ av brott där ytterligare insatser behövs är hatbrott. Ett hatbrott innebär att gärningspersonen utför ett angrepp på grund av sin negativa inställning till vissa personers egenskaper. Hatbrott kan vara brotten hets mot folkgrupp och olaga diskriminering eller andra brott där motivet har varit att kränka en person eller folkgrupp på grund av hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, trosbekännelse, sexuell läggning, könsöverskridande identitet eller uttryck eller annan liknande omständighet. Enligt Brottsförebyggande rådet är de vanligaste hatbrotten ofredande och olaga hot.

Samer är en av de grupper som utsätts för hatbrott i Sverige. Hatbrott mot samer förekommer både fysiskt och digitalt, och särskilt utsatta är de som tydligt uttrycker sin samiska identitet, som renskötande samer och personer med samiska namn. Tidigare erfarenheter har dessutom visat att ett hårt debattklimat kring frågor som till exempel rör rennäringens markanvändning riskerar att öka förekomsten av hat mot samer.

Okunskap om samisk kultur och samisk historia försvårar arbetet med att motarbeta fördomar, rasism och förakt mot samer. Företrädare för samiska organisationer har framfört att rasism mot samer bland annat tar sig uttryck i gärningar mot renar. Eftersom renen och renskötseln är en grundläggande förutsättning för att kunna bevara och utveckla den samiska kulturen är plågade och dödade renar inte bara ett fruktansvärt brott utan även ett tydligt uttryck för rasism mot samer.

Dessvärre finns stora brister i möjligheten att driva mål i domstol och åstadkomma fällande domar. Detta beror bland annat på att mycket få brott anmäls samt på att det ofta saknas tillräckliga bevis för att anmäla och lagföra när till exempel renar plågas eller dödas.

Detta är oacceptabelt. I Sverige ska ingen utsättas för diskriminering eller hat. Vi behöver intensifiera myndigheternas arbete mot hatbrott och synliggöra de övergrepp som begåtts mot samerna historiskt, men även dem som sker i dag.

Fru talman! Varje hatbrott utgör en kränkning av en människas rättigheter och är ett uttryck för synen att alla människor inte är lika mycket värda. Miljöpartiet vill ta krafttag mot hatbrotten på flera plan, inklusive genom förstärkt arbete inom polisen och på internet.

Hatbrottsarbetet inom polisen borde stärkas genom att utöka hatbrottsenheterna, förbättra internutbildningen och förstärka polisens samverkan med civilsamhället. En annan viktig åtgärd är att införa en specialiserad stödlinje för dem som utsätts för hatbrott. Arbetet med att bekämpa hatbrott på nätet och ställa högre krav på internetplattformarna bör också intensifieras.

Fru talman! För många barn och unga är nätet en stor del av livet, och det gäller inte minst olika spelplattformar. Tyvärr har det visat sig att den gejmingvärld där en överväldigande del av Sveriges barn och unga tillbringar mycket av sina sociala liv riskerar att bli en grogrund för våldsbejakande högerextremism.

I Expos årliga kartläggning av den högerextrema miljön i Sverige pekar man på att extremister är oerhört framgångsrika med påverkanskampanjer och rekryteringsinsatser online, särskilt i sociala medier. Polisen, socialtjänsten och andra expertmyndigheter måste ges resurser att följa och utveckla sin närvaro och kunskap på området. Exempel från EU och polisen i Nederländerna visar att polisiär närvaro i gejmingmiljöer och online är avgörande.

Sverige ligger också efter när det gäller att lösa brott i spelmiljöer. En granskning i SVT från 2023 visar att det endast finns 27 fällande domar de senaste sex åren för denna typ av brott, trots att vi vet att många spelar spel och utsätts för brott samt att branschen omsätter tiotals miljarder varje år.

Sammantaget måste polisen ges resurser för att utveckla det digitala arbetet, särskilt för att bekämpa brott med extrema förtecken som begås mot barn och unga.

Fru talman! Avslutningsvis vill jag också nämna något om en av de åtgärder som behövs för att säkerställa att polisen har de bästa förutsättningarna för att göra sitt arbete. En central fråga för polisens legitimitet är att personalens sammansättning speglar befolkningen avseende kön och etnicitet. Trots att vissa insatser har gjorts ser vi inte en önskvärd utveckling i detta avseende.

Polismyndigheten och Plikt- och prövningsverket behöver således intensifiera detta arbete. En bred rekryteringsbas ger bättre möjligheter för att polisen ska ha rätt kompetens när det gäller kulturell och språklig förståelse med de förbättrade förmågor detta ger i såväl brottsbekämpande som förebyggande arbete.

Fru talman! Jag står givetvis bakom MP:s samtliga reservationer, men jag väljer att yrka bifall bara till reservation 8.

(Applåder)

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 29 april.)

Fru ålderspresident! Miljöpartiet vill skapa ett samhälle präglat av mångfald, jämlikhet och rättvisa.

Rasism är en ideologi och en struktur som skadar både individer och samhällen genom att skapa och upprätthålla orättvisor baserat på hudfärg, etnicitet, kultur och religion. Det är en allvarlig samhällsutmaning som kräver målmedvetna och omfattande insatser på flera nivåer. Rasismen begränsar människors frihet och trygghet, och den fortsätter att förstöra förutsättningarna för ett sammanhållet och inkluderande samhälle.

Därför är det av största vikt att vi arbetar aktivt för att motverka rasism och diskriminering genom strategiska åtgärder och reformer. Som en del i arbetet mot rasism är det helt nödvändigt att stärka hela rättskedjans arbete mot rasism och hatbrott genom utbildning och resurser.

Fru ålderspresident! Mäns våld mot kvinnor är ett av Sveriges allvarligaste samhällsproblem. Våldet kan ta sig olika uttryck och ske i olika former, till exempel fysiskt, psykiskt, sexuellt och ekonomiskt. Under Miljöpartiets tid i regeringen gjordes stora insatser för att bekämpa mäns våld mot kvinnor. Bland de stora framsteg som gjordes finns 40-punktsprogrammet, som bland annat handlar om förebyggande insatser, stöd och skydd för våldsutsatta, straffskärpningar och ökade satsningar på kompetens och forskning. Det har bland annat blivit lättare att utfärda kontaktförbud och fotboja. Straffet för grovt kvinnofridsbrott har skärpts, och satsningar har gjorts på polisen och fler särskilda utredare. Straffet för våldtäkt och sexköp har skärpts. Men mycket arbete återstår. Avgörande är insikten om att mäns våld mot kvinnor är precis lika allvarligt som gängkriminaliteten.

Mäns våld mot kvinnor slutar inte när den våldsutsatta lämnar relationen. Då startar ofta en ny våldsspiral, eftervåldet. Det kan handla om till exempel fysiskt, psykiskt, ekonomiskt, materiellt eller juridiskt eftervåld. Många blir under relationen hotade med att de inte skulle klara sig utan förövaren, att de inte ska få ett öre eller att de ska bli av med barnen. Det kan handla om allt från hot och misshandel till ryktesspridning. Gemensamma barn drabbas också av eftervåldet. Miljöpartiet vill tillsätta en utredning för att kartlägga eftervåldets olika uttryck och lämna konkreta förslag på lagändringar avseende alla eftervåldets olika uttryck.

Fru ålderspresident! Under de senaste åren har problemet med omvändelseförsök riktade mot hbtqi-personer uppmärksammats alltmer, och bland riksdagens partier råder närmast total samsyn om vikten av att få på plats ett förbud. I Tidöavtalet från hösten 2022 nämns förbud mot omvändelseförsök som något som regeringen och SD kommit överens om att genomföra. Redan 2020 fick också Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor i uppdrag av den dåvarande regeringen att utreda förekomsten av omvändelseförsök i Sverige. MUCF kunde sedan i sin rapport 2022 konstatera att omvändelseförsök är något som förekommer i inte obetydlig omfattning.

År 2022 fick också en redan arbetande utredning i uppdrag att utreda vilket straffansvar som i dag finns när det gäller så kallade omvändelseförsök riktade mot hbtqi-personer samt även om det straffrättsliga skyddet borde förstärkas. Utredningen presenterade sitt betänkande sommaren 2023 och föreslog då att omvändelseförsök inte skulle kriminaliseras, bland annat eftersom utredningen menade att de allvarligaste förekommande påverkansmedlen redan utgör brott, exempelvis om hbtqi-personer utsätts för påverkan genom handlingar som utgör olaga tvång, misshandel, olaga frihetsberövande, olaga hot, äktenskapstvång, ofredande, förtal, förolämpning eller hets mot folkgrupp. Utredningen ifrågasatte också om en straffsanktion skulle utgöra ett effektivt medel för att motverka beteendet.

Våldsbrott och brottsoffer

Utredningens förslag möttes av stark kritik av flera organisationer inom hbtqi-rörelsen, bland andra RFSL Ungdom, som i en rapport sommaren 2024 pekade på vikten av att en lagstiftning kommer på plats.

Det är klarlagt att omvändelseförsök är skadliga, såväl för den som utsätts som för hbtqi-personer som grupp, och kan leda till bland annat stigmatisering, psykisk ohälsa och självmordsförsök – även om det inte är de redan kriminaliserade metoderna som används. Personer som har utsatts för omvändelseförsök i Sverige har berättat om bland annat total social utfrysning ur ett ofta religiöst sammanhang som varit personens hela värld, ständiga verbala påtryckningar om förändring och andra handlingar som syftar till att skapa skam och skuld och till att åstadkomma omvändelse. Detta är oacceptabelt, och det är dessutom sannolikt att omvändelseförsök kan ta sin början med denna typ av företeelser för att sedan gå vidare med grövre handlingar. Ett förbud mot omvändelseförsök skulle vara en lagstiftning med en normerande effekt, och det är en lagstiftning som behöver komma på plats.

Miljöpartiet vill därför se att regeringen snarast tillsätter en ny utredning med uppdrag att utreda hur ett förbud mot omvändelseförsök kan utformas.

Fru ålderspresident! Jag står givetvis bakom Miljöpartiets samtliga reservationer men yrkar bifall endast till reservation 4.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 29 april.)

Fru ålderspresident! Det är sent i debatten. Vi har hört om det civila samhället, föreningslivet, de ideella och idéburna organisationerna, idrottsklubbarna och folkrörelserna men också om trossamfunden – vilken kraft i samhället de erbjuder och åstadkommer. Att samlas, göra saker tillsammans, mötas och organisera sig är en grundsten i det svenska, fria samhället. Det får människor att växa och ta ansvar. Det utvecklar både demokratin och våra lokalsamhällen.

Människor från olika samhällsskikt och med olika bakgrunder, förutsättningar, intressen och kulturer får genom organisationer och föreningar möjlighet att mötas och interagera. Det främjar social sammanhållning och mångfald. Det är en kraft att räkna med i bekämpandet av de avarter och kanske misslyckanden i samhället som vi ser i form av rasism, kriminalitet, diskriminering, utanförskap och ensamhet. Genom civilsamhällets organisationer kan vi säkerställa ett långsiktigt arbete för inkludering och för att upprätthålla kultur och språk inom olika etniska grupper.

Det är ett kitt som håller ihop samhället, som skapar mening och tillit och som inte minst främjar folkhälsan.

Över 6 miljoner människor, spridda över hela landet, engagerar sig på ett eller annat sätt. För Miljöpartiet är det naturligtvis prioriterat att stötta den här kraften. I vår budgetmotion har vi anslagit mer än 1 miljard till ett civilsamhälleslyft. Det är breda, permanenta, satsningar för att ge föreningslivet bättre förutsättningar att bedriva långsiktig verksamhet.

Projektstöd behöver ersättas med fleråriga verksamhetsbidrag. Med satsningen stöttar vi infrastrukturen med lokaler och möjligheten att anställa ledare, administratörer och annan personal. Byråkratin behöver förenklas och regelkrånglet minskas. Det ska inte vara helt omöjligt att skaffa ett bankkonto, till exempel.

Fru ålderspresident! Den här debatten har också handlat om hur civilsamhället inte bara bygger upp utan också bryter ned samhället, hur föreningar, organisationer och studieförbund används för att fuska till sig bidrag, odla antidemokratiska värderingar och sprida extrema åsikter.

Det är för Miljöpartiet helt fundamentalt att motverka fusk, fel, brottslighet och alla former av antidemokratiska tendenser. Inte en krona ska gå till den som vill undergräva det som vi har byggt tillsammans.

I regering var vi med och initierade de nya demokratireglerna som infördes vid årsskiftet. Den processen behöver fortsätta så att de kan omfatta all statlig stödgivning, inklusive till folkbildningen. Vi behöver ordentlig uppföljning och tydlighet i regelverken men också en utvärdering av de nya demokrativillkoren så att vi ser att implementeringen faller ut på det sätt vi vill.

Debatten om civilsamhället, folkbildningen och föreningslivet har dock, inte minst i den här kammaren, haft en tendens att kantra och tippa över till att nästan uteslutande handla om brottslighet, illvillighet, misstänkliggörande och ökad kontroll snarare än om allt det positiva som följer av att vi organiserar oss tillsammans.

Den debatten tycks dessvärre ha spillt över på Tidöregeringens budgetar. Vi ser ett kulturliv som går på knäna med sänkta stöd och urholkade anslag till föreningar, friluftsliv och bidragsgivande organisationer. En tredjedel av stödet till studieförbunden ska också bort under mandatperioden. Så här långt har 350 miljoner dragits undan, och nästa år förväntas ytterligare 150 miljoner försvinna.

Fru ålderspresident! De här nedskärningarna har fått konsekvenser. Kulturlivet har bromsat in, och arbetslösheten bland kulturarbetare stiger. Läget är på vissa håll lika akut som under pandemins inledning, före pandemistöden.

För studieförbunden är situationen naturligtvis ännu värre. Vi kan följa utvecklingen på Nedskärningskartan, där rapporter, ofta från lokala medier, om verksamheter, lokaler och kurser som läggs ned i spåren av regeringens politik har plottats ut på en Sverigekarta.

Allra värst är det på små orter och i glesbygd, där studieförbunden många gånger är den enda tillgängliga lokalen för samlingar och möten. Både Studieförbunden i samverkan och Folkbildningsrådet bekräftar den bilden i sina rapporter. Miljöpartiet menar att regeringen också måste utvärdera konsekvenserna och effekterna av de minskade stöden.

Nyligen samlades delar av Sveriges artistelit och unga, ännu oetablerade, musiker i ett filmat upprop med anledning av den replokalskris som Tidöregeringen har ställt till med. 60 000 svenskar spelar i band och använder studieförbundens replokaler. Nu räknar studieförbunden själva med att en tredjedel av dessa – 20 000 personer, mestadels unga – kommer att bli av med sina replokaler.

Parallellt med det här görs neddragningar på det statliga stödet till kulturskolan. Stöden till folkhögskolorna urholkas genom uteblivna uppräkningar. Det är inte bara själva fundamentet till det svenska musikundret som hotas. Med regeringens samlade politik håller hela det kitt som håller ihop samhället på att rämna.

Fru ålderspresident! För Miljöpartiet är folkbildningen med sina 8 studieförbund och 155 folkhögskolor en enormt viktig komponent i det kulturella ekosystemet men också för utbildningskedjan. Det handlar inte minst om kulturens kompetensförsörjning men även om bildningen, demokratin och det starka samhället.

Miljöpartiet vill därför, tvärtemot vad regeringen gör, stärka folkbildningen. I vår budgetmotion avsätter vi 650 miljoner kronor mer än regeringen till folkhögskolor och studieförbund.

Vi vill även genomföra förslagen i folkbildningsutredningen. Folkbildningen ska vara fri och frivillig, och därför behöver självförvaltningsmodellen bestå. Folkbildningsrådet behöver vara kvar. Det behövs också en balans mellan tillit och kontroll, och vi tycker att utredaren har landat bra när det gäller detta. Utredningen har varit på remiss, och det är dags att genomföra förslagen.

Fru ålderspresident! Miljöpartiet har två reservationer i betänkandet. Jag står såklart bakom båda men yrkar bifall endast till reservation 12 om att genomföra förslagen i folkbildningsutredningen.

Fru talman! Tack, utrikesministern, för svaret!

Häromveckan släpptes Ahmad Manasra ut efter tio år i israeliskt fängelse. Han fängslades när han var 13 år gammal – han var bara en ung pojke. Han har fått utstå både fysisk och psykisk tortyr i israelisk fångenskap.

Det är definitivt ett MR-brott, så frågan kvarstår: Vad ska krävas gällande brott mot mänskliga rättigheter för att regeringen ska vara beredd att pausa avtalet med Israel? Om man inte är beredd att göra det spelar artikel 2 ingen som helst roll.

Fru talman! Sedan ett par decennier har EU ett associeringsavtal med Israel som ger Israel rätt att handla tullfritt med EU. I artikel 2 i det associeringsavtalet står det att parterna ska respektera mänskliga rättigheter.

Sedan den 2 mars i år har Israel stoppat alla leveranser av mat, mediciner och vatten till Gaza. Men hunger får inte användas som vapen i en konflikt. Det strider mot internationell rätt och definitivt mot att respektera mänskliga rättigheter.

Jag undrar egentligen: Vad ska krävas gällande MR-brott för att den svenska regeringen och utrikesministern ska vara beredda att driva på för ett pausande av associeringsavtalet med Israel?

Fru talman! Tack, utrikesministern, för svaret! Jag tror att vi i grunden egentligen är ganska överens i den här frågan och om vad som krävs för att se till att Syrien får en fredlig och demokratisk framtid.

Det finns dock alltid nyansskillnader. Jag tänkte svara på ett par av de frågor som väcktes i utrikesministerns svar. För det första är jag väldigt nöjd med mitt yrke, men vad gäller folkrätt är FN-stadgan extremt tydlig när det gäller territoriell integritet. Det är en av de viktigaste principerna. Det spelar ingen roll om man ska invänta domstol eller inte, för om ett land går in och attackerar i ett annat land är det ett brott mot FN-stadgan. Det är det. Det behövs ingen domstol för att tala om det. Vi vet precis var gränserna går mellan Turkiet och Syrien, och vi vet precis var de går mellan Israel och Syrien.

Man kan inte alltid vänta på domstolar. Flera folkrättsexperter har sagt att politiker måste våga uttala sig om krigsbrott och brott mot internationell humanitär rätt, för hur ska man annars kunna agera i tid?

Det finns en princip som vi kom överens om för två decennier sedan som kallas för the responsibility to protect – skyldighet att skydda. Den kommer inte att ha någon giltighet över huvud taget om man inte för att skydda civilbefolkningen medan ett krigsbrott begås kan säga att det begås krigsbrott. Man kan inte vänta tre fyra år. Då kommer de i civilbefolkningen förmodligen att vara döda.

Jag vill också komma in på smarta sanktioner. President Roosevelt sa – ursäkta att det blir engelska här – speak softly and carry a big stick. Prata mjukt, men bär en stor käpp. Detta är grunden för smarta sanktioner. Man ska få incitament för att göra rätt. Man ska få belöningar och lockas att göra rätt. Det är det bästa sättet att få personer att ändra sig. Men det ska också finnas skarpa och snabba straff när man gör fel.

Det finns alltså möjligheter att utforma sanktioner på det här sättet. Detta är till och med något jag studerade en gång i tiden. Jag pratar gärna om sanktioner vid ett annat tillfälle.

Egentligen är vi överens, och jag hade egentligen inte så många fler frågor utan mer medskick.

Fru talman! Tack till ledamoten Büser för att han har initierat även denna debatt, och tack till utrikesministern för att hon är här och svarar på dessa frågor i dag!

Det var väldigt välkommet att Assadregimen föll i höstas. Jag tror att många drog en lättnadens suck över det. Samtidigt blev man väldigt orolig för vad som skulle komma härnäst.

Det finns alltid en förhoppning när en diktator faller att det ska bli en snabb demokratisk utveckling, men så blir det ju sällan. Det krävs enorma arbetsinsatser för att få till riktig fred och riktig demokrati där alla personer har samma rättigheter och samma skydd.

Det tog väldigt lång tid för våra demokratier i västvärlden att evolvera till vad de är i dag, så vi kan inte förvänta oss att det ska ske över en natt i Syrien. Man kan inte bara lära av varandra, för alla länder har olika förutsättningar.

Syrien är lite unikt med alla dessa olika minoriteter – kurder, yazidier, syrianer, assyrier, alawiter och andra. De ska alla ha samma rättigheter. Då handlar det om hur man ska skydda det här territoriet, hur man ska få till en välfungerande demokrati och hur man ska se till att alla skyddas.

En viktig komponent i det hela är att oavsett vilket styre det är i Syrien har landet territoriell integritet på samma sätt som alla andra länder i världen. Vi ser efter Assads fall, men det skedde även före det, att både Israel och Turkiet attackerar mål inne i Syrien. Israel har utökat sin ockupation av vissa områden, och Turkiet fortsätter bomba olika kurdiska mål.

Här vill man gärna höra åtminstone ett uttalande att det här är brott mot internationell rätt och brott mot FN-stadgan. Det är det uppenbart, för Syrien och Israel och Syrien och Turkiet befinner sig inte i krig just nu. Länder får inte åka in och attackera andra länders territorium.

Det är också oroande att det sker vissa attacker mot olika minoriteter från den nya syriska regimen – och att det finns väldigt många motsättningar mellan de olika minoriteterna.

Jag vill gärna se att EU utformar en strategi för att hjälpa till i Syrien. Jag vill se att man bygger upp olika demokratiska institutioner och satsar på det. Jag vill se ett starkare stöd till civilsamhället, för det kommer att krävas. Jag vill se att man går in och verkligen skyddar alla minoriteter och ser till att samtliga minoriteter har en röst i den syriska framtiden.

Jag vill se lite mer action och lite mer stöd för Syrien i det här läget, framför allt stöd med krav. Vi kan inte fortsätta pumpa in pengar för att stödja på samma sätt som tidigare om vi inte samtidigt ställer krav på att pengarna ska hamna rätt. Och när regimen bryter mot det man kommit överens om får man se till att straffa den på olika sätt, kanske med hjälp av smarta sanktioner och så vidare. Jag vill se lite mer strategi från Sveriges och EU:s sida vad gäller Syrien.

(Applåder)