Jacob Risberg

Herr talman! Det här är lite som när det är partiledardebatt och någon ska sluta. Då överlämnar man gåvor och så. Den främsta gåva jag kan överlämna till Fredrik Malm är kanske att fortsätta kämpa för att rädda den här planeten, för både dina barn och mina barn. Någon partiledare tror jag nämligen att du aldrig kommer att aspirera på att bli; den möjligheten kommer ju inte att finnas.

Även jag vill rikta ett tack. Jag är grön i det här sammanhanget, i dubbel bemärkelse. Det är min första mandatperiod. Med det vill jag passa på att säga att jag är sur. Jag är lite sur över att det tog sådan tid innan du kom tillbaka till utrikesutskottet. Jag hade sett dig på håll tidigare och förstått att du är någon som man vill debattera mycket med.

Vi har inte haft så många debatter. Men du har visserligen anslutit till utrikesutskottets debatter ibland och begärt replik på mig, vilket jag har tyckt varit uppfriskande. Därför har det varit kul att åtminstone det senaste halvåret ha fått lära känna dig lite bättre, särskilt på den gemensamma resa som vi gjorde med utskottet till Ukraina. Då fick jag höra den humor som har nämnts här tidigare och som inte alltid syns i de offentliga debatterna men som man kan uppleva i en tågkupé eller över någon öl eller så.

Jag kommer att sakna detta. Jag kommer att sakna din kunskap. Vi brinner mycket för samma saker, även om analyserna, precis som Morgan sa, kanske inte alltid överensstämmer när det kommer till just Israel–Palestina-konflikten. Men jag tror att vi även där skulle kunna hitta gemensamma vägar framåt och i grunden också en gemensam syn på problematiken.

Jag kommer aldrig att kunna sitta i riksdagen lika länge som du har gjort. I Miljöpartiet har vi en rotationsprincip. Det är kanske bra. Men samtidigt märker jag att det är synd att vissa slutar. Jag håller med om att du nog hade kunnat sitta i åtminstone några mandatperioder till, så att vi hade kunnat få debattera här framöver, förutsatt att jag blir omvald såklart.

Jag hoppas alltså på en eventuell framtida comeback. Annars ser jag fram emot att få diskutera med dig i andra sammanhang, kanske över en öl. Jag ser också fram emot att få läsa dina kommande böcker.

Med det vill jag rikta ett stort tack till Fredrik.

Herr talman! Sverige befinner sig i en mycket allvarlig säkerhetspolitisk situation. Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina, ökade cyberhot, sabotage mot kritisk infrastruktur, desinformation och främmande makters påverkansoperationer ställer allt högre krav på vår förmåga att förstå omvärlden. För att kunna fatta kloka politiska beslut behöver vi god kunskap om de hot och risker som finns utanför våra gränser. Därför är utrikesunderrättelseverksamheten ett viktigt verktyg för Sveriges säkerhet.

Miljöpartiet delar regeringens bedömning att Sverige behöver en stark, modern och ändamålsenlig utrikesunderrättelseförmåga. Vi motsätter oss inte att verksamheten utvecklas. Vi motsätter oss inte heller att staten organiserar verksamheten på det sätt som bedöms mest effektivt.

Men just därför att underrättelseverksamheten är så viktig måste förändringar genomföras med stor omsorg, med gedigna analyser och med respekt för de demokratiska kontrollmekanismer som är avgörande i en rättsstat. Det är här Miljöpartiet ser betydande brister.

Herr talman! Den proposition som vi nu behandlar handlar om de rättsliga förutsättningarna för Sveriges nya utrikes underrättelsetjänst, Und. Men riksdagen har aldrig fått möjlighet att samlat ta ställning till hela reformen. Frågorna om organisation, ekonomi, kompetensförsörjning, säkerhetsmässiga konsekvenser och ansvarsfördelning har hanterats i olika steg. Till och med finansieringen av den nya myndigheten behandlades innan riksdagen fått ett komplett underlag om verksamhetens rättsliga ramverk.

Det är enligt Miljöpartiets uppfattning en bakvänd ordning. När staten genomför en av de största förändringarna av underrättelseverksamheten på mycket lång tid borde riksdagen först få ta ställning till reformens samlade konsekvenser och därefter besluta om finansieringen.

I stället har regeringen valt att driva processen under stark tidspress. Det väcker frågor. Är konsekvenserna tillräckligt analyserade? Är riskerna tillräckligt genomlysta? Och är detta verkligen rätt tidpunkt att genomföra en så omfattande omorganisation av svensk underrättelseverksamhet?

Herr talman! En central fråga handlar om ansvarsfördelning och kompetens. När den nya myndigheten bildas kommer uppgifter, erfarenheter och sannolikt också personal att flyttas från Försvarsmakten och Must. Samtidigt ska Försvarsmakten även fortsättningsvis ansvara för militärstrategisk, operativ, taktisk och militärteknisk underrättelseverksamhet.

Det innebär att flera verksamheter som i dag finns inom samma organisation kommer att delas upp mellan olika myndigheter. Det behöver inte vara fel, men det innebär risker. Det finns en risk för förmågeglapp. Det finns en risk för att värdefull kompetens går förlorad. Det finns en risk för att ansvarsgränser blir otydliga. Det finns också en risk för att viktig information inte når fram till rätt mottagare i rätt tid.

Regeringen framhåller vikten av samverkan mellan Und, Försvarsmakten, FRA och Säkerhetspolisen. Det välkomnar vi. Men samverkan uppstår inte av sig själv. Den måste organiseras, den måste följas upp och den måste fungera i praktiken och inte bara på papperet. Därför anser Miljöpartiet att regeringen bör säkerställa en tydlig ansvarsfördelning, en fungerande samordning och tillräckliga resurser mellan de berörda myndigheterna.

Herr talman! En särskild fråga gäller Försvarets radioanstalt, FRA. Und föreslås få rätt att inrikta signalspaning på samma sätt som andra behöriga myndigheter. Det innebär att ytterligare en aktör kommer att ställa krav på FRA:s kapacitet.

Regeringen bedömer att undanträngningseffekterna blir begränsade, och vi hoppas naturligtvis att den bedömningen stämmer. Men om den inte gör det kan konsekvenserna bli allvarliga. Otillräckliga resurser hos FRA kan leda till att viktiga underrättelsebehov inte tillgodoses. Det kan påverka Sveriges säkerhet, men det kan också påverka rättssäkerheten och integritetsskyddet om myndigheten tvingas prioritera hårdare mellan olika uppdrag. Resurssituationen behöver därför följas noggrant.

Herr talman! När staten får större möjligheter att samla in, analysera och hantera känslig information måste också kontrollen stärkas. Detta är en grundläggande demokratisk princip. Underrättelseverksamhet måste av naturliga skäl bedrivas med hög sekretess. Men just det faktum att verksamheten sker bakom stängda dörrar gör att oberoende tillsyn blir ännu viktigare. Vi kan inte nöja oss med att säga att kontrollen fungerar, utan vi måste säkerställa att kontrollen faktiskt har förutsättningar att fungera.

Statens inspektion för utrikesunderrättelseverksamhet, Siun, har själv påpekat att de nya uppgifterna motiverar ökade resurser. Trots det väljer regeringen att inte tillföra de resurser myndigheten efterfrågar. Det är svårt att förstå logiken i detta. Om en ny myndighet tillkommer, med nya register, nya informationsflöden och nya former av personuppgiftsbehandling, ökar också behovet av tillsyn. Miljöpartiet menar därför att regeringen bör säkerställa att både Siun och Integritetsskyddsmyndigheten har tillräckliga resurser och ändamålsenliga befogenheter för sitt arbete.

Herr talman! Demokratisk kontroll handlar inte bara om formell tillsyn; den handlar också om legitimitet. Den handlar om medborgarnas förtroende, och den handlar om att svåra avvägningar mellan säkerhet, integritet och mänskliga rättigheter måste kunna diskuteras och granskas. Därför anser Miljöpartiet att regeringen bör pröva möjligheten att inrätta ett insynsråd eller någon motsvarande ordning för Und.

Vi är fullt medvetna om att verksamheten kommer att omfattas av omfattande sekretess. Ett insynsråd kan därför inte fungera som en öppen granskningsfunktion, men det skulle kunna bidra med något annat. Det skulle kunna skapa ytterligare demokratisk förankring, och det skulle kunna bidra till etiska och principiella diskussioner. Det skulle också kunna stärka allmänhetens förtroende för verksamheten. Detta skulle inte ersätta Siun, Integritetsskyddsmyndigheten eller riksdagens kontrollfunktioner, utan det skulle vara ett komplement.

Herr talman! Jag vill även lyfta frågan om internationellt underrättelsesamarbete. I en osäker värld är samarbete med andra länder ofta nödvändigt. Sverige kan inte ensamt skapa en fullständig bild av hoten mot vår säkerhet. Informationsutbyte mellan demokratier är därför viktigt.

Varje utökat samarbete måste dock vägas mot kraven på rättssäkerhet och integritet. Särskilt känslig är den möjlighet till direktåtkomst som propositionen öppnar för.

Direktåtkomst skiljer sig från ett vanligt utlämnande av uppgifter. När information lämnas ut sker det normalt efter en bedömning av vilka uppgifter som ska lämnas över. Vid direktåtkomst får den mottagande aktören i stället möjlighet att själv söka i informationen inom de ramar som har medgetts. Detta ställer mycket höga krav på säkerhet, och det måste finnas tydliga behörighetsnivåer. All användning måste dokumenteras, loggning måste ske systematiskt och granskning måste vara möjlig i efterhand. Sverige måste ha möjlighet att omedelbart avbryta åtkomsten om villkoren inte följs.

Detta är inte en fråga om misstro mot internationella samarbetspartner, utan det är en fråga om ansvar. Miljöpartiet anser därför att regeringen bör säkerställa särskilt strikta skyddsåtgärder vid direktåtkomst för utländska underrättelse- eller säkerhetstjänster.

Herr talman! Miljöpartiet vill ha ett Sverige som är tryggt, säkert och motståndskraftigt. För att uppnå detta behöver vi starka underrättelsemyndigheter, men vi behöver också tydliga ansvarsförhållanden. Vi behöver god samordning, vi behöver stark tillsyn och vi behöver demokratisk insyn. Vi behöver också ett robust skydd för den personliga integriteten.

Säkerhet och demokrati är inte motsatser, utan tvärtom. När staten stärker sin förmåga att se och förstå omvärlden måste riksdagen samtidigt säkerställa att insyn, kontroll och integritetsskydd följer med. Säkerhet utan demokrati gör oss inte starkare. Ett starkt Sverige är ett Sverige som värnar båda.

Herr talman! Med detta yrkar jag bifall till Miljöpartiets reservation 6 och passar på att önska alla mina kollegor en fortsatt trevlig sommar.

Herr talman! Jag tror aldrig att jag sa ”totalt stängt”. Jag sa ”stängt”. När man vill till banken på en måndagseftermiddag är det stängt efter klockan tre. Då får man försöka anpassa sig. Men här kan vi inte påverka när våra lastbilar kommer in. Vi kan inte bestämma när vi kan köra in med lastbilar. Detta måste ändå biståndsministern hålla med om. Det är nämligen helt och hållet upp till Israel, och det är just detta som bryter mot de grundläggande principerna vad gäller humanitär hjälp.

De får inte godtyckligt neka tillträde, och det är precis detta de gör. Även om de öppnar för 100 lastbilar en dag och sedan har stängt nästa dag är det att godtyckligt neka tillträde. Då bryter de ju mot sina folkrättsliga skyldigheter, och då måste vi kliva in.

Det kan mycket väl vara så att statsrådet tycker att det är få länder i EU som gör mer än vi. Det finns flera länder i EU som har tagit egna initiativ där svenska regeringen har sagt att det blir effektivare att göra det genom EU, till exempel när det handlar om att stoppa handeln med bosättningar eller om att införa olika typer av visumkrav och så vidare. Det finns länder som har tagit de stegen utan att invänta EU. Det finns alltså mycket mer att göra.

Men låt mig återkomma till frågan: Vad gör vi när orden inte räcker till? Vi måste ändå vara överens om att all hjälp inte kommer in i den utsträckning som skulle behövas. Har regeringen gått till någon domstol och försökt väcka åtal om detta? Har man försökt väcka initiativ inom FN för att eventuellt, i värsta fall, kunna ta till militära medel? Det åligger ju oss att göra det. Man kan inte hela tiden skylla på att EU inte är överens. Det åligger oss som folkrättslig part att vara betydligt mer aktiva här.

Herr talman! Tack för svaret, statsrådet!

Det finns faktiskt saker i verktygslådan som jag inte tycker att man riktigt har använt fullt ut. Jag ska återkomma till dem strax.

I statsrådets inledande svar var han väldigt tydlig med att den folkrättsliga skyldigheten att säkerställa obehindrat humanitärt tillträde ligger på Israel, och så är det definitivt. Man får absolut inte godtyckligt neka tillträde för humanitär hjälp när en befolkning lider som den gör i Gaza.

Men om en stat ändå nekar detta tillträde aktiveras något som kallas responsibility to protect, alltså skyldigheten att skydda. Den skyldigheten faller på alla andra enskilda stater, inklusive Sverige. Då kan man inte bara säga: Ja, men vi måste vara överens inom EU. EU har inte den skyldigheten. Det är vi som enskilda stater som har skyldigheten att vara med och skydda.

Vad innebär då den här skyldigheten att skydda? Vad kan man göra, förutom att försöka prata med eller sätta press på Israel på olika sätt? Jo, man kan använda olika typer av ändamålsenliga åtgärder, till exempel olika typer av tvångsåtgärder.

Nu har några sanktioner kommit på plats, och man försöker få till sanktioner även gentemot israeliska ministrar. Men sanktionerna är uppenbarligen framför allt kopplade till det som sker på Västbanken. Det går mycket väl att tänka sig att man hotar med sanktioner gentemot hela den israeliska regeringen, med tanke på att de fortfarande inte släpper in hjälp i Gaza.

Man kan väcka internationellt åtal. Man kan gå till domstolarna och säga att detta inte duger – vi vill driva en process gentemot Israels regering, för de lever inte upp till sin folkrättsliga skyldighet. Har Sverige gjort det? Har man gått till någon av domstolarna över huvud taget och väckt denna fråga? Eller har man ställt sig bakom någon annan som försökt driva den frågan? Jag tror inte det.

Man kan även försöka driva frågan inom FN, för det kan till syvende och sist i extrema fall krävas militär intervention för att få in humanitär hjälp.

Det är detta hela den här principen bygger på – att det ska finnas olika tvångsåtgärder som inte bara handlar om att prata eller försöka sätta muntlig press. Börja med ekonomisk press! Om det inte fungerar, försök med internationella åtal!

Och till slut: Har Sverige över huvud taget väckt någon form av initiativ när det gäller den här frågan inom till exempel FN, som ändå har de muskler som krävs för att hota med till exempel militära interventioner om inte Israel omedelbart släpper in humanitär hjälp?

Den här befolkningen har lidit sedan den 7 oktober. Det har varit stängt sedan den 7 oktober. De har inte öppnat sedan man i oktober förra året kom överens om så kallad vapenvila. I stället har närmare tusen personer till, varav väldigt många barn, dödats i den här konflikten. Hjälp kommer fortfarande inte in – då räcker det inte.

Jag är fortfarande jättestolt över att Sverige är en av de största givarna – jättebra! Men vad hjälper det om lastbilarna, och våra skattepengar, står utanför vid gränsen och inte kommer in? Då räcker det inte att ringa upp sin israeliska kollega och säga: Hörni, ni måste öppna gränsen. Det har vi försökt med i snart tre år nu. Det hjälper inte; de öppnar inte gränserna.

Det finns andra medel att ta till. Vilka av dessa åtgärder har regeringen använt sig av?

Herr talman! Tack, biståndsminister Benjamin Dousa, för att du är här och svarar på min fråga så här två dagar före midsommarafton!

Den humanitära situationen i Gaza är fortsatt katastrofal. Efter mer än två år av krig, förstörelse och upprepade fördrivningar lever stora delar av civilbefolkningen under ovärdiga och farliga förhållanden. FN beskriver behoven som överväldigande. Människor är beroende av humanitärt stöd för mat, rent vatten, sjukvård, skydd och grundläggande säkerhet. Samtidigt fortsätter tillträdet för humanitära aktörer att vara begränsat, oförutsägbart och föremål för administrativa, logistiska och säkerhetsmässiga hinder.

I grunden är det såklart mycket positivt att Sverige bidrar med humanitärt stöd, och regeringen har återkommande hänvisat till omfattande svenska biståndsinsatser riktade till Gaza och regionen. Bistånd räddar dock inte liv genom att man beslutar om det i Stockholm. Bistånd räddar liv först när det når fram till barn, familjer, sjuka, äldre och andra civila på plats.

Även stora biståndsbelopp riskerar att bli otillräckliga om gränsövergångar hålls stängda eller begränsas, om nödvändiga varor klassas som dual-use, om humanitära organisationer nekas tillträde eller om distributionskedjor inte fungerar. För ett par månader sedan stoppade Israel återigen en flottilj som var på väg mot Gaza. Syftet med flottiljen var att uppmärksamma blockaden och försöka föra in humanitär hjälp till civilbefolkningen.

Oavsett hur regeringen bedömer enskilda flottiljinitiativ illustrerar händelsen den centrala frågan: Varför finns det fortfarande inte ett säkert, förutsägbart och tillräckligt humanitärt tillträde till Gaza genom de ordinarie kanalerna?

Sverige behöver använda sitt politiska och diplomatiska inflytande mycket aktivare. Det handlar inte bara om att vara en givare, utan det handlar också om att driva på för att humanitär rätt ska respekteras, för att civila ska skyddas och för att hjälpen ska nå fram utan dröjsmål. Humanitärt bistånd får aldrig användas som förhandlingskort eller påtryckningsmedel. Det är en folkrättslig skyldighet att civilbefolkningens grundläggande behov tillgodoses.

Därför ställde jag fyra frågor till biståndsministern. Jag fick delvis svar på en av dem, men de övriga tre återstår.

Den första frågan var: Vilka konkreta åtgärder avser ministern att vidta för att säkerställa att svenskt och internationellt humanitärt bistånd når fram till civilbefolkningen i Gaza? Biståndsministern hänvisade till att man sedan krigets början har drivit frågan, bland annat inom EU och gentemot Israel, samt till att regeringen varit mycket tydlig gentemot Israel med att det är Israels folkrättsliga skyldighet att säkerställa obehindrat humanitärt tillträde. Uppenbarligen har det inte räckt med att vara tydlig mot Israel – gränsövergångarna är ju fortfarande stängda.

Den andra frågan var: Hur avser ministern att agera gentemot Israel, bilateralt och genom EU, för att säkra ett snabbt, säkert, obehindrat och uthålligt humanitärt tillträde till Gaza? Denna fråga fick samma svar som den första.

Den tredje frågan var hur regeringen följde upp hur de svenska biståndsmedlen används och om de verkligen når civila. Vi fick, vilket är glädjande, höra att 235 000 människor har fått mjöl i en månad. Jag kan konstatera att detta känns som ganska mager utdelning för de 800 miljoner man har betalat ut.

Den sista frågan berörde inte statsrådet över huvud taget, nämligen vilka slutsatser ministern drar av att en ny Gazaflottilj stoppats och hur detta påverkar regeringens bedömning av om de ordinarie humanitära kanalerna fungerar tillräckligt väl.

Fru talman! Sverige anses vara ett skogsland, men samtidigt som vi har fler planterade träd än många andra länder har vi färre naturliga skogar, och det är när naturen ersätts av en industri som vi förlorar oersättliga värden.

Vi i Miljöpartiet har samlat in 27 000 namnunderskrifter för ett snabbt moratorium för avverkning av skyddsvärd skog där staten slutar att avverka det staten lovat att bevara och där staten ger rimlig ersättning så att privata markägare kan skydda skog i stället för att avverka den.

Min fråga till landsbygdsminister Peter Kullgren är: Kommer ni att vidta några som helst åtgärder för att skydda Sveriges sista naturskogar, eller kommer ni att fortsätta att skynda på omvandlingen av urskog till kartong och toalettpapper som skickas på export?

Herr talman! Vi debatterar i dag utrikesutskottets betänkande om Sveriges anslutning till den utvidgade partiella överenskommelsen för den särskilda tribunalen för aggressionsbrottet mot Ukraina. Även i detta ärende är ordet ”debatt” kanske lite missvisande.

Jag kan börja med att säga att Miljöpartiet ställer sig bakom utskottets förslag. Detta är ett avgörande steg för att säkerställa ansvar för det mest grundläggande brottet i internationell rätt, nämligen aggressionsbrottet.

Herr talman! I kärnan av det internationella rättssystemet finns ett enkelt men avgörande förbud: Stater får inte använda militärt våld mot andra stater. Detta slås fast i FN-stadgan, och det är en av hörnstenarna i den regelbaserade världsordningen.

Aggressionsbrottet är inte vilket brott som helst utan ett brott som möjliggör alla andra brott. Det är beslutet att starta ett krig som öppnar dörren för krigsförbrytelser, brott mot mänskligheten och enorma humanitära katastrofer. Därför kallades det redan efter andra världskriget det yttersta internationella brottet.

Herr talman! Det är lätt att tro att denna typ av brott redan kan hanteras av Internationella brottmålsdomstolen, ICC, men så är det inte. ICC kan utreda och lagföra krigsförbrytelser, brott mot mänskligheten och folkmord i Ukraina, men när det gäller själva beslutet att starta kriget – aggressionsbrottet – finns det ett avgörande problem: I det fallet saknar ICC jurisdiktion.

Detta beror på hur Romstadgan är utformad och vilka stater som omfattas av dess regler. Konsekvensen blir ett rättsligt tomrum där vi kan utreda vad som sker i kriget men inte själva det ursprungliga brottet att starta det. Det är just detta tomrum som den särskilda tribunalen är tänkt att fylla.

Den särskilda tribunalen för aggressionsbrottet mot Ukraina har ett tydligt uppdrag: att utreda, åtala och döma de personer på högsta nivå som bär ansvar för beslutet att inleda kriget. Det handlar alltså om ett ledarskapsbrott – ett brott begånget av dem som planerar, förbereder och genomför aggressionen. Tribunalen kompletterar ICC; den konkurrerar inte med ICC. ICC hanterar brotten i kriget, och tribunalen hanterar beslutet att starta kriget. Tillsammans skapar de en mer komplett rättskipning.

Detta är avgörande inte bara för Ukraina utan för hela det internationella systemet, för om vi inte kan hålla ledare ansvariga för att ha startat ett krig urholkas själva förbudet mot krig.

Herr talman! Den särskilda tribunalen, som etableras i samarbete med Europarådet, innebär en viktig utveckling i internationell rätt. Den riktar sig specifikt mot de högsta politiska och militära ledarna och syftar till att säkerställa att ingen står över lagen. Den är också ett svar på ett tydligt politiskt och juridiskt behov: När FN:s säkerhetsråd blockeras och när befintliga rättsliga mekanismer inte räcker till måste det internationella samfundet kunna agera ändå. Det är precis det behovet denna tribunal tillgodoser.

Herr talman! Låt mig också komma in på ett annat spår. Det som nu sker i Ukraina visar inte bara på behovet av att lagföra aggressionsbrottet utan också på ett större behov, nämligen behovet av att utveckla folkrätten i takt med vår tids utmaningar. En av dessa utmaningar är miljöförstörelsen i krig. Vi har sett förstörda ekosystem, förgiftade jordar och vatten, brända skogar och utsläpp i en skala som påverkar hela klimatet. Det här är inte bara bieffekter, utan det är systematiska konsekvenser av modern krigföring.

Begreppet ekocid, alltså omfattande, allvarlig och långvarig skada på naturen, blir här alltmer relevant. I dag är ekocid ännu inte fullt ut etablerat som ett kärnbrott i internationell straffrätt, men utvecklingen går i den riktningen – och Ukraina är ett tydligt exempel på varför. Forskning pekar på att ekocid kan omfatta massförstörelse av flora och fauna, förgiftning av luft och vatten och handlingar som orsakar ekologiska katastrofer.

Herr talman! Miljöpartiet menar att det här perspektivet måste integreras i det internationella ansvarsutkrävandet. När vi nu bygger nya rättsliga institutioner, som den här tribunalen, bör vi också lägga grunden för framtiden – en framtid där även den som förstör naturen i stor skala kan ställas till svars på samma nivå som för andra internationella brott.

Den särskilda tribunalen handlar inte bara om att döma i efterhand utan också om att förebygga. Det handlar om att tydliggöra att aggression får konsekvenser – att beslutsfattare kan hållas personligt ansvariga och att internationell rätt är något mer än ord. Detta är avgörande för att förhindra framtida krig. Som flera folkrättsliga analyser har pekat på är det just ansvarsutkrävandet för aggressionsbrottet som kan stärka förbudet mot våld och därmed bidra till varaktig fred.

Herr talman! Genom att ansluta sig till den utvidgade partiella överenskommelsen blir Sverige en del av finansieringen, styrningen och det politiska stödet för tribunalen. Det är ett sätt att omsätta våra värderingar i konkret handling. Vi har länge stått upp för internationell rätt, multilateralt samarbete och en regelbaserad världsordning, och nu är det dags att visa att vi menar allvar.

Herr talman! Betänkandet handlar i grunden om en enkel fråga: Ska det vara straffritt att starta ett olagligt krig? Svaret är lika tydligt som det för oss är självklart: nej. Den som fattar beslutet att inleda ett aggressionskrig måste kunna ställas till svars.

I en tid då krigets konsekvenser även slår hårt mot vår planet måste vi börja se miljöförstörelsen för vad den är: ett brott av internationell betydelse. Den särskilda tribunalen är ett viktigt steg för rättvisa, för Ukraina, för folkrätten och för framtiden.

Jag yrkar med eftertryck bifall till utskottets förslag.

(Applåder)

Herr talman! Vi debatterar nu utrikesutskottets betänkande om Sveriges tillträde till konventionen om en internationell skadeståndskommission för Ukraina. ”Debatterar” är kanske att ta i när vi alla är så eniga. Även Miljöpartiet står såklart bakom utskottets förslag.

Det här är inte bara en juridisk fråga. Det är i grunden en fråga om folkrättens ställning, rättvisa och ansvar i en tid när dessa principer prövas som hårdast.

Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina utgör ett flagrant brott mot FN-stadgan och den grundläggande principen om staters territoriella integritet. Folkrätten är tydlig: Den som bryter mot internationell rätt ska också bära ansvar för de skador som orsakas. Detta har också slagits fast av FN:s generalförsamling, som tydligt konstaterat att Ryssland måste bära de rättsliga konsekvenserna av sina folkrättsbrott, inklusive genom gottgörelse till Ukraina.

Det är i detta sammanhang som den internationella skadeståndskommissionen blir avgörande. Den är inte bara en administrativ mekanism. Den är ett uttryck för en princip: att aggression inte får löna sig. Genom att ansluta oss skickar Sverige ett tydligt budskap: Folkrätten gäller – även när den utmanas av stormakter.

Herr talman! Om vi lyfter blicken från principerna och ser till verkligheten i Ukraina möter vi ett annat slags argument, ett som är lika obevekligt, nämligen kostnadernas omfattning. Enligt en drygt ett år gammal samlad bedömning från Ukrainas regering, Världsbanken, EU och FN uppgår kostnaderna för återuppbyggnad till omkring 524 miljarder dollar över de kommande tio åren. Nyare uppskattningar från i år pekar till och med på nära 588 miljarder dollar, vilket är nästan tre gånger Ukrainas årliga bnp. Vi talar alltså om en av de största återuppbyggnadsinsatserna i modern historia.

Bakom siffrorna finns hundratusentals förstörda bostäder, miljontals drabbade människor, en energimodell i ruiner efter riktade attacker på kraftverk och elnät och stora skador på infrastruktur såsom skolor, sjukhus och transporter. Det här är inte bara materiell förstörelse; det är ett angrepp på ett samhälles framtid.

Herr talman! Det finns en dimension av kriget som alltför ofta underskattas och som inte alltid syns lika tydligt, nämligen miljö- och klimatpåverkan. Kriget i Ukraina är också ett krig mot naturen. Forskning visar att kriget redan har orsakat över 156 miljarder dollar i miljörelaterade kostnader – och detta är bara en del av den verkliga kostnaden eftersom många effekter först visar sig över tid.

Låt mig ge några exempel:

förgiftade jordar och vatten på grund av tungmetaller, kemikalier och ammunition

förstörda ekosystem och skogar, där bränder och militära aktiviteter skadat över 100 000 hektar natur

massiva utsläpp av växthusgaser, uppskattningsvis 311 miljoner ton koldioxidekvivalenter på tre år, alltså i nivå med flera europeiska länders årliga utsläpp

dammraset i Nova Kachovka, med omfattande översvämningar, spridning av föroreningar och långsiktiga skador på Svarta havet.

Kanske viktigast är att 30 procent av Ukrainas skyddade naturområden har påverkats negativt av kriget. Detta är inte bara en lokal tragedi; det är ett slag mot Europas biologiska mångfald och mot våra gemensamma klimatmål.

Mot denna bakgrund blir skadeståndskommissionen inte bara en teknisk lösning. Den blir ett verktyg för att dokumentera skador, fastställa ansvar och säkerställa ersättning. Det handlar om att skapa en struktur där Ukrainas stat, företag och individer faktiskt kan få upprättelse. Och det handlar om att skapa ett prejudikat: att miljöförstörelse i krig också ska mötas av ansvar.

Herr talman! En fråga som ofta lyfts upp i detta sammanhang är de frysta ryska tillgångarna. Globalt handlar det om omkring 300 miljarder euro i statliga tillgångar som frysts i västvärlden. Inom EU rör det sig om cirka 210 miljarder euro. Det är mycket pengar, men de räcker inte. Om återuppbyggnaden kostar uppemot 588 miljarder dollar och kostnaderna fortsätter att öka är det uppenbart att även ett fullständigt nyttjande av dessa tillgångar inte täcker behoven. Dessutom finns betydande juridiska och politiska hinder, såsom statlig immunitet, rättssäkerhet och internationella finansiella risker.

Därför är det avgörande att vi har en fungerande skadeståndskommission. Den kan koppla samman krav och eventuella framtida utbetalningar, ge struktur åt användningen av frysta tillgångar och bidra till legitimitet i processen.

Men vi måste vara ärliga. Det kommer att krävas mer än så. Internationellt stöd, privata investeringar och långsiktigt samarbete kommer att vara nödvändiga.

För Miljöpartiet är det också viktigt att betona att återuppbyggnaden inte bara handlar om att bygga upp det som förstörts. Återuppbyggnaden måste vara hållbar. Det handlar om att investera i förnybar energi i stället för i fossilberoende system, återskapa förstörda ekosystem, säkerställa rent vatten, ren luft och ren mark och integrera klimatmål i varje steg av återuppbyggnaden.

Krigets förstörelse är enorm, men återuppbyggnaden kan bli en möjlighet att bygga något bättre – en modern, resilient och grön ekonomi i Ukraina.

Herr talman! Betänkandet handlar i grunden om något större än Sverige. Det handlar om det internationella system vi vill leva i – ett system där gränser respekteras, aggression får konsekvenser, skador ersätts och naturen inte betraktas som ett fritt byte i krig. Genom att stödja denna konvention tar Sverige ansvar för att upprätthålla just detta system. Vi står upp för folkrätten, vi står upp för Ukraina och vi står upp för tanken att rättvisa faktiskt måste få kosta – annars kostar orättvisan ännu mer.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

(Applåder)

Herr ålderspresident! Jag vill börja med att passa på att tacka Margareta Cederfelt för de debatter vi har haft. Vi har haft ganska många meningsutbyten här i talarstolen.

Jag hoppas att vi får se både ett fritt Uzbekistan och ett fritt Kirgizistan i framtiden. Kanske möts vi någon gång på en gata i Tasjkent eller i någon marknad i Bisjkek. Det skulle vara väldigt trevligt att återuppta bekantskapen där.

EU finns redan med här och har funnits med sedan 1999. Det finns ett avtal. Jag nämnde kanske inte i den här debatten men i den förra debatten oron för Rysslands och Kinas involvering och betydelse för just länderna i Centralasien. Det kräver såklart ökat samarbete med EU.

Jag tror att vi är överens om allt, förutom just att jag saknar de krav som vi bör ställa när vi tecknar den här typen av avtal. Annars är det väldigt stor risk att det blir ekonomiska intressen som styr. Det snarare stärker makten för vissa personer än leder till demokratisk utveckling.

Jag hoppas att jag har fel i det här läget. Men vi har exempel sedan tidigare på att det när man inte riktigt ställer krav på ett allvarligt sätt tyvärr inte alltid till leder demokrati och mänskliga rättigheter.

Med det vill jag passa på att än en gång tacka Margareta Cederfelt.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 17.)

Herr ålderspresident! Det är lite déjà vu här i kammaren just nu, känns det som.

Vi fortsätter nu diskussionen om EU:s fördjupade relationer i Centralasien. Även här är utgångspunkten enkel: EU:s utrikes, handels- och partnerskapspolitik måste vila på unionens grundläggande värden. Respekt för människans värdighet, frihet, demokrati, jämlikhet, rättsstatens principer och mänskliga rättigheter får inte vara förhandlingsbara.

Regeringen föreslår att riksdagen ska godkänna ett fördjupat partnerskaps- och samarbetsavtal mellan EU och Kirgizistan. Avtalet ska ersätta ett äldre avtal från 1999 och fördjupa de politiska och ekonomiska relationerna mellan parterna. Regeringen framhåller att avtalet grundas i demokrati, mänskliga rättigheter, grundläggande friheter och rättsstatens principer.

Herr ålderspresident! Miljöpartiet motsätter sig inte samarbete med Kirgizistan. EU behöver relationer som stärker hållbar utveckling, rättvis handel, klimatomställning, utbildning, social utveckling och regional stabilitet. Men samarbete får inte bli ett sätt att belöna auktoritär utveckling. När demokratin försvagas måste EU använda sin tyngd för att försvara det öppna samhället.

Herr ålderspresident! Kirgizistan har länge setts som ett av Centralasiens mer öppna länder. Just därför är utvecklingen så allvarlig. Landet rör sig i fel riktning. Makten har koncentrerats till presidentämbetet. Rättsväsendet och statliga påtryckningsmedel har använts mot oppositionella, journalister, bloggare, människorättsförsvarare och civilsamhällesaktörer.

Herr ålderspresident! Det fria ordet är under press. Civilsamhället begränsas. Lagstiftning om så kallade utländska representanter riskerar att misstänkliggöra organisationer som arbetar för mänskliga rättigheter, jämställdhet, demokrati och rättsstat. Val kan administreras effektivt och ändå genomföras i en miljö där kandidater, väljare och medier inte har verkligt fria förutsättningar.

Mot den bakgrunden räcker det inte att avtalet innehåller allmänna formuleringar om demokrati, mänskliga rättigheter och civilsamhälle. Det är bra att orden finns där, men orden måste följas av krav. Det behövs uppföljning, och det behövs konsekvenser när utvecklingen går åt fel håll.

Herr ålderspresident! EU borde tydligt kräva konkreta förbättringar: stärkta fria medier, skydd för oberoende civilsamhälle, rätt för oppositionen att verka, oberoende domstolar och ett slut på trakasserier mot människorättsförsvarare. Det är inte orimliga krav. Det är själva grunden för ett demokratiskt samhälle.

Det här handlar inte om att isolera Kirgizistan. Det handlar om vilken sorts relation EU ska bygga – en relation som stärker människor, rättigheter och långsiktig hållbar utveckling eller en relation som främst stärker makthavare och ekonomiska intressen.

Herr ålderspresident! Centralasien blir allt viktigare geopolitiskt. EU:s intresse för regionen växer. Det gäller handel, energi, råvaror, konnektivitet och säkerhet. Men ju större EU:s intressen blir, desto viktigare blir det att unionen inte tappar sin moraliska kompass. Strategisk politik utan värderingar blir kortsiktig. Handel utan rättigheter blir svag. Partnerskap utan demokratiska krav riskerar att legitimera förtryck.

Herr ålderspresident! För Miljöpartiet är det avgörande att EU:s politik håller ihop. Klimatomställning, hållbar handel, fred, demokrati och mänskliga rättigheter är inte separata spår. De hör samman. Ett samhälle där medier tystas, domstolar politiseras och civilsamhället misstänkliggörs blir inte heller en stabil partner för långsiktig hållbar utveckling.

Sverige ska därför inte säga ja till ett avtal som fördjupar EU:s relationer med Kirgizistan utan tillräcklig demokratisk villkorlighet. Miljöpartiet anser att riksdagen därför bör avslå propositionen.

Men om riksdagen, trots mina goda argument, ändå godkänner avtalet måste regeringen ta ett betydligt större ansvar i EU. Regeringen måste verka för att samarbetsrådet och avtalets övriga institutioner används för systematisk uppföljning av mänskliga rättigheter, demokrati och rättsstatens principer. Civilsamhället måste involveras på riktigt, inte behandlas som ett tillval.

Regeringen bör också återkommande rapportera till riksdagen om hur Sverige driver dessa frågor, vilka krav som ställs, hur fria medier och civilsamhälle involveras och om EU är berett att använda avtalets möjligheter till åtgärder när åtaganden inte följs.

Herr ålderspresident! EU:s trovärdighet avgörs inte av hur ofta unionen säger ordet demokrati. Den avgörs av om EU försvarar demokratin när det också finns geopolitiska och ekonomiska intressen på bordet. Sverige ska vara en tydlig röst för mänskliga rättigheter, frihet och rättsstatens principer. Därför yrkar jag bifall till Miljöpartiets reservation nummer 1.

Herr ålderspresident! Jag tackar ledamoten Cederfelt för svaret.

Ja, avtalet kan mycket väl leda till inte bara ekonomisk utan också demokratisk förbättring i Kirgizistan, men det finns ingen garanti för det. På de 370 sidor som avtalet omfattar står det ingenting om vad konsekvenserna blir om man inte lever upp till de krav som ställs. Det nämns väldigt mycket om demokrati. Även civilsamhället nämns. Det pratas om fria medier, fria val, demokrati och så vidare. Men det står ingenting om vad som händer när man inte lever upp till det, och det är det jag saknar.

Ska avtalet på riktigt bidra till förbättring krävs inte bara vilja. Det finns i dag en vilja som jag tycker är väldigt positiv i Kirgizistan. Men vilja förändrar inte länder, utan det krävs också agerande. Dessutom krävs konsekvenser om man inte lyckas leva upp till det här. Det är det jag saknar. Jag skulle vilja veta av ledamoten huruvida det blir några konsekvenser ifall Kirgizistan inte lever upp till de villkor som ställs vad gäller mänskliga rättigheter och så vidare.

Herr ålderspresident! Ledamoten Cederfelt! Nu står vi här igen och pratar om Centralasien. Det var inte så länge sedan sist.

Även i det här avtalet, liksom i det vi nyss talade om, finns det allmänna skrivningar om mänskliga rättigheter. Det finns i många internationella avtal. Men problemet är vad som händer när de inte efterlevs. I vår förra debatt nämnde jag avtalet som EU har med Nya Zeeland, där man har formulerat just ska-krav i stället för bör-krav.

Jag undrar om ledamoten kan peka på vilka konkreta konsekvenser det skulle få för Kirgizistan när det gäller hur man ska möta repressionen mot opposition, medier och människorättsförsvarare. Om detta fortsätter att förvärras, vilka konsekvenser får det för Kirgizistan enligt det här avtalet? Om ledamoten menar att de kraven finns i avtalet måste man också veta vilka konsekvenserna blir om man inte lever upp till dem. Eller är det här i praktiken ett avtal utan någon verklig demokratisk villkorlighet?

Herr ålderspresident! Tack, ledamoten Cederfelt, för ytterligare frågor – eller kanske snarare påståenden!

Jag håller med Margareta Cederfelt i väldigt mycket, men återigen: Att nämna något i ett samarbetsavtal innebär inte att man ställer krav på det. Det är det jag saknar i detta. Det räcker ju inte att säga ”demokrati” för att demokrati ska uppstå.

Vi kan till exempel se paralleller med hur Tyskland agerade gentemot Ryssland i slutet på 90-talet och början av 00-talet. Man trodde att om man började handla olja och fick ett fördjupat, ökat ekonomiskt samarbete med dem skulle det leda till demokratisering i Ryssland. Så blev det ju inte.

Det finns alltid risk för det. Om vi pratar bara om ekonomiskt samarbete och den typen av samarbete och utbyte utan att det samtidigt ställs krav tror jag knappast att vi kommer att få se den demokratiska utveckling vi vill se. Även om vi tack vare avtalet får ett fördjupat samarbete mellan EU och Uzbekistan och förmodligen även får en växande ekonomi måste vi också ställa krav på Uzbekistan.

Jag vill gärna att vi ska fortsätta samarbeta med Uzbekistan. Jag vill uzbekerna allt gott här i världen. Jag hoppas och tror verkligen på Uzbekistan. Men vi måste också våga ställa krav på dem.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 17.)

Herr ålderspresident! Tack, ledamoten Cederfelt, för frågan!

Jag tror dock att ledamoten kanske inte riktigt lyssnade på mitt anförande, för jag var väldigt tydlig med att Miljöpartiet gärna ser ett samarbete med Uzbekistan och övriga länder i Centralasien just för att bli av med beroendet av Ryssland och Kina. Det poängterade jag. Problemet är att vi ingår ett samarbete där mänskliga rättigheter, civilsamhälle, demokrati och så vidare nämns men där det inte finns några ska-krav.

Det här är visserligen inte ett renodlat handelsavtal utan ett samarbetsavtal, men om vi jämför det med det avtal som EU ingick med Nya Zeeland för ett par år sedan ser vi att det finns avsevärda skillnader. I avtalet med Nya Zeeland var det nämligen väldigt mycket ska-krav, inte bör-krav, vilket innebär att avtalet inte gäller om man inte lever upp till kraven.

Det jag saknar är mätbara förbättringar. Det finns inga krav på mätbara förbättringar när det kommer till fria medier, opposition och ett bättre civilsamhälle. Det finns inte heller något krav på att civilsamhället ska ges en garanterad roll i detta. Det är det jag saknar. Allting nämns, men det ställs inga krav. Hur kan vi förvänta oss att det blir en förbättring bara genom vårt samarbete om vi inte samtidigt ställer krav på att landet måste bli bättre – och på att vi måste kunna mäta att landet blir bättre? Den möjligheten finns inte i det här avtalet i dag.

Herr ålderspresident! Jag måste kanske inleda med att säga att jag inte hävdade att mänskliga rättigheter och miljö och så vidare inte finns med i avtalet – det finns definitivt. De ungefär 370 sidor som rör själva avtalet är egentligen inte jätterolig läsning, men det finns mycket att hämta därifrån. Det jag däremot saknar i avtalet är möjligheten att kräva mätbara förändringar i de här frågorna. Bara för att man nämner en fråga innebär det inte att det kommer att ske en automatisk förbättring där, och det är detta jag är kritisk mot.

Herr ålderspresident! EU:s grundläggande värden är inte dekorationer i fördragens inledning. De är inte ord som ska plockas fram vid högtidliga tillfällen och sedan läggas åt sidan när det handlar om handel, energi, råvaror och geopolitik. Respekten för människans värdighet, frihet, demokrati, jämlikhet, rättsstatens principer och mänskliga rättigheter måste vara vägledande också när EU förhandlar med länder där dessa värden står under hård press.

Regeringen föreslår i propositionen att riksdagen ska godkänna ett fördjupat partnerskaps- och samarbetsavtal mellan EU och Uzbekistan. Avtalet är brett och handlar om politik, handel, energi, hållbar utveckling, konnektivitet, forskning, utbildning, miljö och klimat samt utrikes- och säkerhetspolitik. Regeringen beskriver det som ett viktigt steg mot ökat politiskt och ekonomiskt engagemang i Centralasien.

Herr ålderspresident! Miljöpartiet är inte emot samarbete med Uzbekistan eller med länder i Centralasien. Tvärtom behöver EU bygga fler relationer, stärka diplomatin och bidra till hållbar utveckling i en orolig värld. Det är just därför som samarbetet måste bygga på tydlighet. När EU erbjuder investeringar, marknadstillträde, tekniskt samarbete och politisk legitimitet måste unionen också ställa krav.

Herr ålderspresident! Det är här avtalet brister. Uzbekistan är fortfarande ett auktoritärt land. Oppositionen har mycket begränsade möjligheter att verka, och rättsväsendet är inte oberoende. Oberoende journalister, bloggare, aktivister och människorättsförsvarare utsätts fortsatt för repression, och när det gäller tortyr och misshandel dröjer reformer fortfarande.

Det är denna verklighet avtalet måste bedömas mot, och då räcker det inte med allmänna skrivningar om mänskliga rättigheter, demokrati och rättsstatens principer. Sådana skrivningar kan ha betydelse, men det är inte samma sak som verklig villkorlighet. Det är inte samma sak som tydliga krav, mätbara framsteg och konsekvenser när utvecklingen går åt fel håll.

Herr ålderspresident! EU befinner sig i en geopolitisk dragkamp i Centralasien. Ryssland, Kina och västliga aktörer söker inflytande. Regionen är viktig för energi, naturresurser, kritiska mineraler och handelsvägar mellan Europa och Asien. Det är förståeligt att EU vill minska länders beroende av Ryssland, men svaret på beroende av auktoritära makter kan inte vara att okritiskt bygga nya beroenden av andra auktoritära regimer.

Herr ålderspresident! Strategisk självständighet handlar inte bara om råvaror, handelsvägar och försörjningskedjor utan även om värderingar. Det handlar om att inte göra sig beroende av regimer som tystar oppositionen, begränsar pressfriheten och förföljer dem som försvarar mänskliga rättigheter.

Detta avtal borde ha använts som ett verktyg för att pressa fram konkreta förbättringar. EU borde ha krävt tydliga åtaganden om fria och rättvisa val, rätt för oppositionen att verka, skydd för journalister och människorättsförsvarare, oberoende domstolar, stopp för tortyr och stärkt förenings- och mötesfrihet. Att detta inte har skett är ett politiskt misslyckande.

Herr ålderspresident! Även jämställdheten och de sociala rättigheterna behandlas för svagt. Avtalet nämner kvinnors deltagande, förbättrade levnadsstandarder, social sammanhållning och arbetstagares rättigheter. Det är viktiga områden, men utan tydliga indikatorer och uppföljning riskerar detta att bli symboliskt i stället för styrande.

Detsamma gäller civilsamhällets roll. I propositionen anges att ett informations- och samrådsorgan med civilsamhället får inrättas, och det är inte tillräckligt. I ett samarbete med ett auktoritärt land kan civilsamhället inte vara ett möjligt tillval. Oberoende organisationer, fackliga företrädare, kvinnorättsorganisationer, människorättsförsvarare och fria medier måste ha en central roll i uppföljningen av avtalet.

Herr ålderspresident! Ju bredare EU:s erbjudande är, desto tydligare måste kraven vara. Om EU fördjupar samarbetet inom handel, energi, investeringar, säkerhet och klimat utan verkliga villkor om demokrati riskerar unionen att ge regimen legitimitet snarare än stärka befolkningens rättigheter.

Herr ålderspresident! Sverige ska vara en tydlig röst för demokrati, fred, jämställdhet och mänskliga rättigheter. Det gäller även när det är geopolitiskt svårt, det gäller även när det finns starka ekonomiska intressen och det gäller även när andra stormakter agerar i samma region. Miljöpartiet menar därför att riksdagen bör avslå propositionen. Sverige ska inte säga ja till ett avtal som fördjupar EU:s relationer med en auktoritär regim utan att samtidigt säkerställa att EU:s grundläggande värden får verklig betydelse.

Om riksdagen trots detta godkänner avtalet måste regeringen ta ett betydligt större ansvar för hur Sverige agerar inom EU. Regeringen måste driva på för systematisk uppföljning av mänskliga rättigheter, demokrati och rättsstatens principer. Den måste verka för att civilsamhället involveras på riktigt, och den måste återkommande rapportera till riksdagen vilka krav Sverige driver och vilka åtgärder EU är berett att använda om avtalet inte efterlevs.

Herr ålderspresident! EU:s trovärdighet mäts inte i vad unionen säger om demokrati när det är enkelt, utan den mäts i vad unionen gör när handel, säkerhet och råvaruintressen står på spel.

Med det yrkar jag bifall till Miljöpartiets reservation 2.

Jag vill också säga att vi tyvärr har ytterligare ett ärende att debattera innan KU får debattera sitt.

Herr ålderspresident! Tack, ledamoten Cederfelt, för svaret! Tyvärr nämndes knappt det oberoende civilsamhället, som egentligen var det jag efterfrågade.

Vi kan dock gå in lite grann på de frågor som ledamoten Cederfelt var inne på. Moderaterna säger ofta att EU ska vara en värdegemenskap byggd på demokrati, mänskliga rättigheter och rättsstatens principer, men i avtalet med Uzbekistan fördjupas handel, investeringar och politiskt samarbete utan någon form av tydliga krav på demokratiska reformer.

Jag undrar därför – och utifrån det ledamoten Cederfelt sagt – varför ni är beredda att ge den här regimen ökat politiskt och ekonomiskt samarbete utan att kräva mätbara förbättringar för fria medier, oppositionen och civilsamhället.

Herr ålderspresident! Tack, ledamoten Cederfelt, för ett mycket fint inlägg! Jag kan hålla med om väldigt mycket i det.

När det kommer till olika handels- och samarbetsavtal brukar Miljöpartiet normalt sett få ganska mycket smisk av bistånds- och utrikeshandelsminister Benjamin Dousa, som tycker att vi bara säger nej till allting. Jag hade därför verkligen hoppats att det var han som skulle komma hit i dag och försvara det här avtalet, för det finns en hel del frågetecken kring det, men jag får helt enkelt lyfta dessa saker med ledamoten Cederfelt i stället.

Vi är inte alls emot samarbete med Uzbekistan, men i Uzbekistan pressas journalister, människorättsförsvarare, oppositionella och oberoende organisationer tillbaka. Ändå är civilsamhällets roll i avtalen väldigt svagt – i delar närmast ett tillval.

Jag vill fråga om ledamoten Cederfelt och Moderaterna verkligen tycker att det är tillräckligt att tala om civilsamhället i allmänna ordalag, eller borde ett oberoende civilsamhälle snarare ges en garanterad roll i uppföljningen av det här avtalet?

Herr ålderspresident! Jag kan börja med att konstatera att det finns stora möjligheter att fortsätta att debattera i dag om man vill debattera samarbetsavtalen med Uzbekistan och Kirgizistan. Den debatten kommer direkt efter den här, för ledamöter som eventuellt kommer att sluta och som vill fortsätta att debattera en stund. Den möjligheten finns alltså fortfarande. Jag tror att det kommer att bli en väldigt spänstig debatt mellan mig och Moderaternas ledamot.

Herr ålderspresident! När en människa befinner sig i akut nöd finns det något djupt mänskligt som träder fram. Innan vi hinner väga intressen och innan vi hinner analysera konsekvenser inträder en omedelbar vilja att hjälpa – att rädda liv, att lindra lidande och att upprätthålla värdighet.

Det är denna instinkt – denna moraliska reflex – som ligger till grund för det humanitära biståndet. Den har också formats till principer: humanitet, opartiskhet, neutralitet och oberoende. Det är inte vilka principer som helst. Det är själva förutsättningen för att hjälp ska nå fram.

Herr ålderspresident! Miljöpartiet välkomnar Riksrevisionens granskning av Sidas arbete med det humanitära biståndet. Granskningen är viktig. Skattebetalarnas pengar ska användas effektivt. Hjälpen ska nå fram snabbt och göra maximal nytta. Men det är lika viktigt att vi är noggranna med vad granskningen faktiskt visar. Den visar att Sida har ett tydligt fokus på att låta behoven styra – att resurser ska gå dit nöden är som störst. Detta är inte en detalj i marginalen, utan det är själva kärnan i ett principfast humanitärt bistånd.

Herr ålderspresident! Vi lever i en tid då de humanitära behoven är större än någonsin. Konflikter blir mer utdragna. Klimatförändringar driver fram nya kriser. Hungern ökar. Samtidigt ser vi hur respekten för internationell humanitär rätt urholkas. I denna verklighet blir det ännu viktigare att hålla fast vid principerna.

Vi ser också en oroande utveckling. Allt oftare beskrivs humanitärt bistånd i andra termer än just humanitet. Handlingen att rädda liv ska motiveras med andra vinster. Hjälp ska gärna också tjäna säkerhetspolitiska eller ekonomiska syften. Det kan låta rimligt i en värld präglad av realpolitik, men det innebär också en risk. Om vi börjar väga liv mot intressen förflyttar vi oss bort från det som gör biståndet humanitärt.

Herr ålderspresident! Regeringen lyfter i sin skrivelse fram kostnadseffektivitet, transparens och nya partnerskapsmodeller. Det är i grunden positivt, men regeringen framhåller också att stöd inte ska ges till aktörer som anses motverka svenska intressen.

Här går en viktig gräns. Kvalitetssäkring är nödvändigt, och ansvarsfull hantering av medel är självklart. Men om styrningen av humanitärt bistånd börjar utgå från nationella intressen i stället för mänskliga behov riskerar vi att urholka biståndets legitimitet och effektivitet. Det humanitära biståndet ska inte vara ett verktyg för att uppnå andra politiska mål. Det ska vara ett svar på mänskligt lidande.

Herr ålderspresident! Riksrevisionens kritik rör i huvudsak processer som beslutsfattande, uppföljning och organisering. Och ja, dessa delar behöver förbättras. Men regeringen nöjer sig med att konstatera att Sida redan arbetar med förändringar och anser därför ärendet vara avslutat. Miljöpartiet menar att detta inte räcker.

För det första: Ansvaret stannar inte vid Sida. Nästan hälften av det humanitära biståndet hanteras direkt av Regeringskansliet. Om vi ska tala om effektivitet, samordning och transparens måste också regeringens egen hantering granskas med samma skärpa.

För det andra: Riksdagen behöver en samlad återrapportering. Vi behöver veta hur hela den statliga styrningen förändras, inte bara delar av den.

Herr ålderspresident! En annan central fråga är hur vi faktiskt möter dagens kriser. Vi står inför ett växande gap mellan behov och finansiering, särskilt i ett tjugotal av världens mest utsatta och konfliktdrabbade länder. Här är dagens biståndsmodeller inte tillräckliga. Miljöpartiet vill därför se att hälften av det bilaterala biståndet riktas just mot dessa kontexter. Resurserna ska koncentreras dit där behoven är som störst.

Herr ålderspresident! Effektivisering diskuteras ofta i termer av kontroll och uppföljning, men för den organisation som står mitt i en kris handlar effektivisering om något annat. Det handlar om att kunna agera snabbt, om att slippa lägga orimligt mycket tid på administration och om att veta att finansieringen finns kvar nästa år. Därför är Riksrevisionens rekommendation om fleråriga insatser mycket viktig.

I långdragna kriser, som blir allt vanligare, behövs uthållighet. Kortfristiga projekt riskerar att skapa ryckighet och ineffektivitet. Att förenkla processer är därför inte bara en administrativ fråga, utan det handlar om hur många liv vi faktiskt kan rädda.

Herr ålderspresident! Regeringen lyfter också fram lokalisering som en viktig princip. Det är välkommet, men det räcker inte att skriva in det i strategier. Lokala aktörer är ofta de som når längst. De finns på plats när internationella organisationer lämnar. De har kunskap, förtroende och legitimitet. Ändå missgynnas de ofta av komplexa ansökningsprocesser och höga administrativa krav. Om vi menar allvar med lokalisering måste det märkas i hur vi utformar stödet. Det gäller inte minst lokala kvinnorättsorganisationer, som ofta spelar en avgörande roll men samtidigt har svårast att få finansiering.

Herr ålderspresident! Det humanitära biståndet är inte bara en budgetpost. Det är ett uttryck för vilka vi är. När vi möter en människa i nöd ställs en grundläggande fråga: Är hjälpen villkorad, eller är den ovillkorlig? Om vi börjar tveka och börjar fråga vem som förtjänar hjälp och varför förändrar vi något i grunden. Då riskerar vi att förlora mer än effektivitet. Vi riskerar att förlora själva idén om humanitet.

Herr ålderspresident! Sverige har länge varit en stark röst för ett principfast humanitärt bistånd, ett bistånd som står upp för internationell rätt, som når fram även i svåra miljöer och som sätter människovärdet i centrum. Den rollen är viktigare än någonsin, men den är inte självklar. Den måste försvaras, och förnyas.

Miljöpartiet vill se ett bistånd som är både effektivt och orubbligt i sina principer, som förenklar processer utan att politisera innehållet, som stärker lokala aktörer och som tydligt utgår från behoven, inte från egenintresset.

Herr ålderspresident! Det finns tillfällen i politiken när vi måste välja riktning. Detta är ett sådant tillfälle. Antingen fortsätter vi på en väg där humanitärt bistånd gradvis kopplas till nationella intressen och politiska prioriteringar eller så står vi fast vid att varje människa i nöd har lika stort värde, oavsett vem hon är, var hon befinner sig eller vilka intressen som står på spel. Miljöpartiet väljer det senare. Vi gör det inte för att det alltid är enkelt. Vi gör det inte för att det alltid är populärt. Vi gör det för att det är rätt.

Jag yrkar bifall till reservation nummer 1.