Fru talman! Jacob Risberg har frågat mig hur jag ser på den senaste utvecklingen i Turkiet, inklusive gripandet av Ekrem İmamoğlu och Joakim Medin, vilken bedömning jag gör av det demokratiska tillståndet i Turkiet, om Turkiet är en demokrati och hur Sveriges bilaterala relation påverkas av den senaste utvecklingen samt på vilket sätt jag kommer att driva frågor om mänskliga rättigheter och demokrati i dialogen med Turkiet framöver.

Daniel Vencu Velasquez Castro har frågat mig om jag anser att Turkiet är en fungerande demokrati där mänskliga rättigheter följs och alla är fria att yttra sin åsikt utan risk för förföljelse eller arrestering. Han har även frågat mig vad jag ämnar göra för att markera mot de senaste arresteringarna av oppositionella och hbtqi-aktivister, hur Sverige kommer att bidra till att stärka demokratin i Turkiet och arbetet med mänskliga rättigheter samt hur Sverige inom ramen för Nato kommer att ställa krav på att våra allierade följer demokratiska principer och upprätthåller en regelbaserad världsordning.

Turkiet är en allierad inom Nato och en viktig säkerhetspolitisk aktör. Samtidigt kommer vi att fortsätta att påpeka när Turkiet, eller andra allierade, inte lever upp till sina internationella åtaganden när det gäller demokrati och mänskliga rättigheter. Vi tummar inte på våra principer när det gäller detta, oavsett vilket land det gäller.

Regeringen ser mycket allvarligt på de senaste händelserna i Turkiet, inklusive gripandet av Istanbuls borgmästare Ekrem İmamoğlu. De processer och åtgärder som vidtagits mot folkvalda politiska representanter, politiska aktivister, civilsamhällesrepresentanter, journalister och affärsmän i landet väcker frågor om Turkiets respekt för etablerade demokratiska principer.

EU har på flera sätt uppmärksammat den oroväckande utvecklingen. I EU-kommissionens årliga utvärdering från 2024 framhölls bland annat allvarlig oro över den fortsatta tillbakagången inom områdena demokrati, rättsstatsprincipen och grundläggande rättigheter i Turkiet. Organisationer som arbetar för att stärka kvinnors och hbtqi-personers rättigheter lyfts fram som särskilt utsatta.

Det är viktigt att Sverige och EU fortsätter att vara tydliga med hur vi ser på händelserna i Turkiet och att vi påtalar de brister vi ser på MR- och demokratiområdet.

Sverige har välkomnat och tagit tydlig ställning för Turkiets långsiktiga mål om EU-medlemskap och vill aktivt verka för en fördjupad relation mellan Turkiet och EU. Men den processen är bara möjlig om Turkiet respekterar grundläggande fri- och rättigheter och upprätthåller rättsstatens principer. Genom sitt agerande har Turkiet försvårat möjligheterna att fördjupa sin relation med EU.

Vi fortsätter att bevaka utvecklingen i Turkiet och lyfta vikten av att respektera mänskliga rättigheter, demokrati och rättsstatens principer. Det sker genom en rad direktkontakter med både turkiska företrädare, civilsamhället och MR-försvarare. Det sker även i förhållande till de åtaganden som Turkiet har som medlem i Europarådet och OSSE.

Det är glädjande att Joakim Medin kunde komma hem till Sverige efter 51 dagar. Den dialog som Sverige och Turkiet utvecklat genom Natomedlemskapet har bidragit till detta.

Fru talman! Tack, utrikesministern, för svaret! Tack även till min medinterpellant Daniel Vencu Velasquez Castro för frågorna!

Det här är väldigt intressant, särskilt att följa den demokratiska tillbakagången i Turkiet. Den 20 mars 2025 greps Ekrem İmamoğlu, borgmästare i Istanbul och en av Turkiets mest framstående oppositionspolitiker, av turkiska myndigheter. Gripandet ägde rum mindre än två veckor före kommunalvalen i Turkiet och har väckt stor internationell kritik.

Händelsen riskerar att ytterligare underminera tilltron till Turkiets demokratiska institutioner och sänder oroväckande signaler om det politiska klimatet i landet. Sju dagar senare greps den svenske journalisten Joakim Medin när han var på väg till Turkiet för att rapportera om İmamoğlu och de protester som uppstod efter dennes gripande.

Det här sker inte i ett vakuum. Under många år har vi sett hur Turkiets regering systematiskt har försvagat rättsstatens principer och tystat oppositionella röster. Journalister, människorättsförsvarare och akademiker har fängslats, hbtqi-personer har trakasserats och förbjudits att organisera sig och minoritetsgrupper, framför allt kurder, har utsatts för omfattande förföljelse. Gripandena av İmamoğlu och Medin är därmed inte bara angrepp på enskilda personer utan en del av ett större mönster där det demokratiska utrymmet krymper alltmer.

Turkiet har länge varit en viktig partner till Sverige, inte minst inom ramen för Sveriges medlemskap i Nato, men samtidigt har den demokratiska tillbakagången i Turkiet under många år varit föremål för allvarlig kritik från såväl EU som internationella människorättsorganisationer.

Vi ser med stor oro på utvecklingen i Turkiet. För ett land som aspirerar på att vara en demokratisk rättsstat är det helt oacceptabelt att oppositionella ledare fängslas inför val och att journalister fängslas för att de utför sitt journalistiska arbete. Det undergräver också direkt det turkiska folkets rätt till fria och rättvisa val.

Mot bakgrund av detta har jag ställt frågor till Maria Malmer Stenergard: hur ministern ser på den senaste utvecklingen i Turkiet, inklusive gripandena av Ekrem İmamoğlu och Joakim Medin, vilken bedömning ministern gör av det demokratiska tillståndet i Turkiet och om Turkiet är en demokrati, hur dessa händelser påverkar Sveriges bilaterala relationer med Turkiet och, slutligen, på vilket sätt ministern och regeringen avser att driva frågor om mänskliga rättigheter och demokrati i dialoger med Turkiet framöver. Av dessa fyra frågor fick jag svar på den sista – hur ministern avser att driva frågor om mänskliga rättigheter. Jag förstår det som att detta ska ske i fortsatt dialog med Turkiet.

Enligt människorättsorganisationen Freedom House, som mäter hur pass demokratiska stater och regioner är runt om i världen, får Turkiet betyget 33 av 100. De hamnar på plats 144 bland världens länder och territorier, mellan länder som Uganda och Pakistan. Enligt Freedom House är Turkiet ej fritt, på en tregradig skala med fritt, delvis fritt och ej fritt. Mot bakgrund av detta skulle jag återigen vilja veta huruvida utrikesministern ser Turkiet som en demokrati.

Fru talman! Jag vill inleda med att säga att Sverige alltid har varit synonymt med hopp för framför allt hbtqi-personer världen över – hopp när man känner att man inte är välkommen i sitt eget land, hopp när man får möjligheten att organisera sig och pengar för att kunna göra det men också hopp om att det finns de i världen som står vid ens sida och som, även om man har ytterst lite gemensamt, står upp för allas rätt att älska vem man vill och vara vem man vill.

Jag tror, eller jag vet, att det finns en massa hbtqi-personer i Turkiet som blickar mot den fjällhöga nord, som alltid har stått på de utsattas sida. Det är viktigt att Sverige fortsatt är en humanitär stormakt, som vi alltid har varit, för det har garanterat hbtqi-personers frigörelse världen över. Det har garanterat att hbtqi-personer får ett friare och demokratiskt handlingsutrymme, och jag är övertygad om att ministern också är engagerad i dessa rättigheter.

Fru talman! I början av 2000-talet, när Turkiet gick i en mer demokratisk riktning, var det ett ökat engagemang från Sverige och andra länder, och Sverige var ledande. Man var snabbt på plats med demokratiarbete. Man stöttade hbtqi-rörelsen och övriga civilsamhället för att bygga upp den demokratiska motståndskraft vi vet att de utgör. Det här kom inte av sig självt, utan det var ett tryck utifrån. Som jag sa tidigare var Sverige en av de ledande nationerna. Man drev också fram att Turkiet började sina förhandlingar om ett EU-medlemskap, även om ett sådant än i dag känns ganska långt borta. Det var en målinriktad och effektiv utrikespolitik som gav resultat.

Nu är situationen i landet en helt annan än i början av 2000-talet. Men jag menar att situationen är så pass allvarlig att engagemanget i Turkiet snarare måste öka. Resurssättningen till civilsamhället i Turkiet behöver öka. FN deklarerar tydligt att omvärlden behöver ställa tydliga krav på efterlevnad av mänskliga rättigheter överallt i världen där det bryts mot dem. Man är också tydlig med att civilsamhället behöver stöttas. Men när jag var på besök i Turkiet fick jag reda på att det av 20 bilaterala avtal blivit 7 bilaterala avtal. Sverige har minskat sitt engagemang i landet när det behövts som allra mest.

Tyvärr är Sverige för svagt. Man har intagit en mycket mer försiktig hållning gentemot Turkiet bara de senaste två åren. Jag menar att Sverige inte riktigt lever upp till den Turkietstrategi som ligger fast. Det handlar om att främja mänskliga rättigheter, främja demokratisk utveckling och se till att hbtqi-personer inkluderas i demokratiarbetet.

Utrikesministern är tydlig med att mycket görs gemensamt i EU. Det tycker jag är bra, fru talman. Jag tror att det är viktigt att EU fortfarande är vår största utrikespolitiska arena. Men Sveriges roll i EU är också viktig att lyfta fram. Vi ska vara ledande, vara den som markerar först, öka engagemanget, gå före och skapa utrymme för att bygga den demokratiska motståndskraften. Tyvärr finns det inom Europeiska unionen även länder och regeringar som motsätter sig att vi ökar stödet till hbtqi-rörelser runt om i världen.

Fru talman! Jag vill därför följa upp mina frågor, som jag inte upplever att jag riktigt får svar på. Är utrikesministern beredd att ta initiativ i syfte att Sverige och EU ska stärka resurserna till civilsamhället i Turkiet och ge hbtqi-personer i landet hopp om att de ska kunna få demokratiskt handlingsutrymme igen?

Fru talman! När det gäller den avslutande frågan tycker jag att jag var ganska tydlig i mitt förra inlägg i min beskrivning av regeringens syn på det demokratiska läget i Turkiet. Jag får nog hänvisa till vad jag sa där, och det var ganska detaljerat.

Som jag nämnde i mitt inledande svar är Turkiet en allierad inom Nato och en viktig säkerhetspolitisk aktör. Det innebär inte att vi kommer att sluta framföra våra synpunkter när Turkiet inte lever upp till sina internationella åtaganden gällande mänskliga rättigheter och demokrati; Jacob Risbergs lista var sannerligen inte rolig. Detsamma gäller andra länder som är allierade med Sverige. Oavsett land tummar vi inte på våra principer.

Sverige och Turkiet har ingått överenskommelser på områden där vi behöver arbeta gemensamt. Vi kommer från svensk sida att leva upp till det vi har åtagit oss, och vi förväntar oss också att Turkiet lever upp till sina åtaganden. Detta gäller inte minst vårt stärkta myndighetssamarbete mot terrorism och gränsöverskridande och organiserad brottslighet, vilket bedrivs inom ramen för Security Compact.

Det ligger i vårt intresse att samarbeta med Turkiet i de här frågorna. Brottsligheten är i dag i hög grad gränsöverskridande. Vi ser allt fler exempel på kriminella individer och nätverk som har sin bas i andra länder men styr brottslighet som utförs i Sverige. Både Sverige och Turkiet har därför att tjäna på ett närmare operativt samarbete, och det arbetet kommer att fortsätta.

Sverige och Europa som helhet har också ett intresse av att samarbeta nära med Turkiet när det gäller gemensamma säkerhetspolitiska och utrikespolitiska utmaningar, såsom migrationsfrågor, och internationell handel. Vi för nu på EU-nivå en diskussion om hur EU:s politik i förhållande till Turkiet bör anpassas efter den senaste händelseutvecklingen i Turkiet. Sverige förespråkar i de här diskussionerna fortsatt tydlighet när det gäller de brister vi ser på MR- och demokratiområdet, samtidigt som vi behöver hitta fungerande former för samarbete med Turkiet kring de viktiga gemensamma utmaningar som vi står inför.

Sverige står bakom Turkiets långsiktiga mål om EU-medlemskap, ett mål som också stöds av oppositionen i Turkiet. Ett turkiskt medlemskapsperspektiv förutsätter dock att Turkiet lever upp till de grundläggande krav som EU ställer vad gäller rättsstatlighet, demokrati och mänskliga rättigheter. Sverige kommer, så länge jag har någonting att säga till om, att vara en sann kämpe i kampen för hbtqi-personers rättigheter.

Fru talman! Även jag vill tacka utrikesministern för den här debatten, och jag vill också tacka Daniel en gång till. Samtidigt är jag såklart oroad över utvecklingen i Turkiet.

Turkiet blev 1999 kandidatland till EU, och man satte igång förhandlingar. Det gick relativt bra under 00-talet, innan Erdoğan kom till makten. Dessa förhandlingar har i princip stannat av helt och hållet sedan 2018. Sedan 2014 fram till i dag har vi sett hur demokratiska rättigheter, det journalistiska utrymmet och så vidare sakta minskar alltmer.

Under denna tid har vi haft flera regeringar av olika färger som använt det vi har att använda här, dialog och kritik. Men ändå ser vi fortfarande att utvecklingen inte går åt rätt håll. Jag undrar vad vi kan göra. Vad ser utrikesministern för möjligheter? Vilka andra redskap finns i verktygslådan att ta till för att få Turkiet att förändra sig? Uppenbarligen har den kritik som regeringen har framfört och som EU har framfört mot Turkiet inte fått Turkiet att ändra någonting – man har snarare gått åt helt fel håll.

Jag skulle alltså gärna vilja veta lite mer, förutom att det handlar om fortsatt dialog, fortsatt kritik gällande mänskliga rättigheter och så vidare. När är man beredd att driva frågan, kanske inom EU, för att sätta ännu högre press på Turkiet, eventuellt med ekonomiska medel och kanske även andra typer av medel? Om vi ska fortsätta med dialogen och använda den som medel hela tiden är jag nämligen rädd att vi kommer att se att Turkiet hamnar vid en point of no return utan möjlighet att komma tillbaka till någon form av demokrati inom överskådlig tid.