Jacob Risberg

Fru talman! Jag tackar utrikesministern för svaren och även Johan Büser för att han har initierat denna debatt.

Jag tror att vi är överens om att det har begåtts krigsbrott i Gaza. Det är ganska uppenbart, särskilt i och med det Johan Büser nämnde om de 15 dödade hjälparbetarna.

Det kom ett kort uttalande på X från utrikesministern, som sedan raderades, och jag vet inte varför. I det fördömde utrikesministern kraftigt attacker mot hjälppersonal. Men det stod inte ett ord om att detta var ett uppenbart krigsbrott. Jag har aldrig hört regeringen använda ordet krigsbrott när det gäller konflikten i Gaza.

Låt oss gå till en annan militär ockupation där det också är uppenbart att krigsbrott har begåtts: Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina sedan februari 2022. Efter mindre än en månad införde EU ett förbud mot import av varor från de ockuperade områdena för att man inte skulle stödja Ryssland ekonomiskt i detta krig. Mindre än en månad!

Ockupationen av Västbanken, Gaza och Golanhöjden har nu pågått i över 60 år.

Jag frågar nu utrikesministern och skulle vilja ha ett svar i dag: Kommer utrikesministern att driva på för ett liknande förbud, åtminstone vad gäller varor från ockuperat område? Om inte, varför?

Glöm associationsavtalet, för där kommer vi aldrig att vara överens. Men vi kan väl åtminstone vara överens om att samma regler borde gälla för båda dessa ockupationer. Varför kan vi tillåta import av varor från ockuperat område i det ena fallet men inte i det andra?

Utrikesministern avslutade det raderade uttalandet på X med ”Nu räcker det.”, och det håller jag med om.

(Applåder)

Fru talman! Bland palestinierna är det många som tycker att ockupationen har pågått i över hundra år. Folkrättsligt pratar vi dock om en ockupation sedan sexdagarskriget 1967. Det är Golanhöjderna, Gazaremsan och Västbanken – inklusive östra Jerusalem – som anses vara ockuperat, och det är det vi har att följa även här i Sverige.

På Västbanken finns i dag 773 000 bosättare. Israel har byggt en mur för att skilja palestinier och israeler åt, och muren ligger helt och hållet på palestinskt territorium – 85 procent ligger inne på territoriet, och övriga 15 procent ligger på den gröna linjen. Det finns hundratals, kanske tusentals, vägspärrar inne på Västbanken, och det finns militära områden där palestinier inte får vara över huvud taget.

Man lever under olika lagar på de ockuperade områdena. Palestinierna lever under militära lagar och har till och med en annan straffrättsålder än de israeliska bosättare som bor i samma område. Tusentals palestinier grips varje år på Västbanken – många hundra av dem barn – helt utan brottsmisstankar. Och då pratar vi bara om Västbanken.

Israel säger att man drog sig tillbaka från Gaza för två decennier sedan. Men man kontrollerar gränser, man kontrollerar vatten och man kontrollerar luftrum. Man kontrollerar till och med Gazas ekonomi i och med att det är Israel som har tagit in skattepengar från Gazaborna och betalat ut dem. Dessutom är Internationella domstolen tydlig med att Gaza fortfarande är ockuperat.

Det är glädjande att utrikesministern säger att Sverige står helt och fullt bakom Internationella domstolens rådgivande yttrande. Men där tar det stopp. Den enda rörelse vi har sett sedan kriget började för ett och ett halvt år sedan är att man har infört sanktioner mot vissa våldsamma bosättare. Det brukar man vara ganska stolt över, men det är ju inte bosättarna som står bakom den politik som förs. Det är bosättarpolitiken som måste upphöra.

Det är Israels regering som är ansvarig för det som sker på ockuperat område. Det är inte bara våldsamma bosättare. Det är Israels regering som accepterar att nya bosättningar byggs, och det är Israels regering som accepterar att det sätts upp nya militära spärrar för palestinier. Vi har inte heller sett någon form av sanktion gentemot de ministrar som allra mest pratar om ockupationen, det vill säga Smotrich och Ben-Gvir, och som nu pratar om att hela Västbanken ska annekteras. Ingenting har man sagt mot dem. De står dessutom och delar ut vapen till bosättarna.

Ekonomiskt bidrar ju Sverige fortfarande till de här bosättningarna i och med att vi inte ens har lyckats förbjuda import av varor från bosättare till Sverige. Det är fortfarande lagligt. Visst, varorna faller inte inom associationsavtalet och har inga tullättnader – men det är fortfarande lagligt att handla med dem. Det innebär att vi bidrar ekonomiskt till en fortsatt ockupation. Det strider mot Internationella domstolens rådgivande yttrande. Det strider mot FN:s resolution. Men där gör man ingenting.

Jag förstår inte. Vi får svävande svar från regeringen, men vi får inget svar på vad Sverige faktiskt gör för att leva upp till FN:s resolution och Internationella domstolens yttrande. Jag skulle vilja ha lite konkret handling. Man kan inte hela tiden gömma sig bakom EU i den här frågan. Det är dags för den här regeringen att steppa upp.

(Applåder)

Herr talman! Återigen: Ledamotens fråga handlade om ett annat parti. Den handlade inte om Miljöpartiet. Jag står aldrig här och anklagar Moderaterna för antimuslimska uttalanden som Sverigedemokraterna, som M samarbetar med i regering, gör. Jag använder inte talarstolen till sådana anklagelser. Jag använder talarstolen till att diskutera det vi ska diskutera för dagen. Jag tänker inte gå in och kommentera.

Internationellt bistånd genom multilaterala organisationer

Jag kan tycka att det är olyckligt när man delar antisemitiska inlägg, och sådant ska naturligtvis tas om hand. Men det är inte för mig att göra. Det är någonting som Vänsterpartiet själva måste hantera.

Varför ska jag stå till svars för någonting som en ledamot från ett annat parti har gjort? Det förstår inte jag. Jag ber inte ledamoten Tolgfors ta avstånd från Sverigedemokraternas uttalanden kring väldigt grova rasistiska saker.

Herr talman! Sist jag kollade hade Vänsterpartiet en ledamot i utrikesutskottet. Miljöpartiet likaså. Liberalerna, KD och Centerpartiet likaså. Vi har var sin ledamot i utrikesutskottet. Det finns däremot fem moderata, två sverigedemokratiska och två socialdemokratiska ledamöter.

Jag går över till frågan vad vi kallar politiken och hur den utformas vad gäller feminism eller inte. Faktum är ju att det är till just de FN-organ som jobbar med kvinnors och flickors rättigheter, SRHR-frågor och familjeplaneringsfrågor som ni har skurit ned biståndet. Ni har skurit ned biståndet till Unaids – eller snarare tagit bort det helt och hållet. Ni har skurit ned biståndet till UN Women. Ni har tagit bort pengar till FN:s befolkningsfond.

När ni pratar om att jämställdhet och kvinnors och flickors rättigheter är viktiga frågor klingar det alltså väldigt falskt eftersom ni skär ned på biståndet. Ni skär ned på de projekt som leder till att stärka kvinnor och flickor.

Herr talman! Jag måste tyvärr först reagera mot någonting som ledamoten Tolgfors uttalade tidigare under debatten, nämligen att det var fegt av Vänsterpartiets ledamot att stryka sig från denna sena kvällsdebatt, detta utan att egentligen veta vilka skälen bakom strykningen var.

Jag kan passa på att påminna om att vi hade en debatt i kammaren för ungefär ett år sedan som handlade om EU:s handelsavtal med Chile, ett avtal som riskerar att ha stor negativ påverkan på miljön, chilenska småjordbrukare och den chilenska urbefolkningen. Till den debatten – som handlade just om handel, vilket sägs vara en prioriterad fråga för den moderatledda regeringen – anslöt inte en enda ledamot från Tidöpartierna för att försvara handelsavtalet.

När Moderaterna anklagar en ledamot från ett litet parti för feghet när denna tvingas stryka sig från en debatt kanske man skulle se om sitt eget hus först.

Herr talman! Det är augusti 2021. Talibanerna tar över makten i Kabul i Afghanistan, och kaos uppstår. De flesta hjälporganisationer som varit aktiva i Afghanistan i många år tvingas dra sig tillbaka av säkerhetsskäl. Men FN:s utvecklingsprogram, UNDP, är kvar och bistår med administrativa uppgifter och fortsatt logistik för den lilla hjälp som ändå kommer in i landet.

Ett halvår senare går ryska trupper in i Ukraina och försöker ta sig hela vägen till Kyjiv för att döda president Zelenskyj och ta över kontrollen över landet. Omvärldens reaktion låter inte vänta på sig, och olika typer av stöd från hela världen strömmar in i Ukraina. Återigen är det FN-organ som UNDP och FN:s kontor för humanitär samordning, OCHA, samt Röda Korset som snabbt kan ställa om och klara av att mobilisera och koordinera hjälpen.

Två år innan den fullskaliga invasionen av Ukraina hade det coronavirus som spred sig från Wuhan i Kina deklarerats vara ett internationellt hot mot människors hälsa, för att en månad senare av Världshälsoorganisationen, WHO, klassas som en pandemi. WHO samordnade och koordinerade därefter forskarrön om viruset, statistik över spridningen och distribution av de olika vaccin som på rekordtid togs fram.

I februari 2023 drabbas Turkiet och Syrien av de värsta jordbävningarna på hundra år. Miljontals människor drabbas, och hundratusentals tvingas lämna sina förstörda hem. FN:s flyktingorgan, UNHCR, är snabbt på plats och bistår med skydd, bostäder och humanitärt stöd.

Herr talman! Det här är fyra exempel bara från de senaste fem åren där multilaterala organisationer visat enorm flexibilitet och snabbt kunnat bistå med hjälp till miljontals människor, en flexibilitet som helt och hållet bygger på icke öronmärkt kärnstöd till dessa organisationer.

Men det är inte bara de mest akuta insatserna som är viktiga. Minst lika viktigt är det arbete som sker för att långsiktigt bygga upp människors, samhällens och ekonomiers resiliens genom utbildning, hälso- och sjukvård, klimatanpassning, infrastrukturprojekt, demokrati- och fredsbyggande samt rättighets- och jämställdhetsstärkande projekt.

Detta är något som vi vetat länge och som Sverige varit väldigt bra på under lång tid. Vi har stött FN:s olika organ, vi har stött de internationella och regionala utvecklingsbankerna och vi har stött en rad andra multilaterala organisationer.

Herr talman! I en tid när nationalismen ökar, världens kriser är alltmer mångfasetterade och amerikanska tullar orsakar handelskaos är det internationella samarbetet och stödet än mer avgörande för fred, utveckling och rättvisa. Det är självklart att Sverige ska vara en aktiv aktör i det internationella samarbetet och fortsätta att vara en stor givare till de multilaterala organisationerna.

Det är därför mycket välkommet att regeringen ser de multilaterala organisationernas mervärden i den skrivelse vi debatterar här i kväll. Men jag har ändå en del synpunkter gällande regeringens mål och prioriteringar.

Det är oerhört viktigt att Sverige är en global röst för demokrati och mänskliga rättigheter, för en regelbaserad världsordning och för en fredlig värld där vi kan ta oss an globala utmaningar såsom klimatkrisen, extrem fattigdom och ojämlikhet. För att detta ska bli verklighet behöver Sverige återinföra en feministisk utrikes- och utvecklingspolitik.

Grunden till den feministiska utrikespolitiken är kvinnors och flickors delaktighet. Genom att stärka kvinnors och flickors beslutsfattande över sina egna liv och deltagande i samhälleliga frågor uppnår vi positiva effekter både för dessa individer och för samhället i stort genom minskade konflikter, ökad demokrati, mer jämställdhet, bättre folkhälsa och en positiv ekonomisk utveckling.

Herr talman! En stark biståndsbudget är en förutsättning för ett starkt multilateralt stöd. Regeringens budget pekar dock på att svenskt bistånd kommer att gå under FN:s mål om 0,7 procent av bni i bistånd inom några år. Detta är djupt beklagligt. Det riskerar inte bara att urholka det faktiska stöd Sverige ger till multilaterala organisationer utan bryter också mot ett FN-mål och utmanar således de internationella normer och principer som är just det vi vill skydda och stärka genom det multilaterala samarbetet.

Regeringen har strypt allt stöd till Unaids och har också minskat finansieringen av UN Women, FN:s fredsbyggande fond, Joint Fund for Agenda 2030, FN:s befolkningsfond, UNFPA, och FN:s utvecklingsprogram, UNDP. Sverige har under lång tid varit ett av få länder som ger stora kärnstöd, och vi är därför många som uttryckt stark oro över Tidöregeringens uttalade ambition att begränsa kärnstöden.

Extra oroväckande är detta såklart i en tid när president Trump slaktar USAID, Storbritannien kraftigt skär ned på biståndet och vår egen regering flyttar över allt större delar av biståndet till Ukraina. Missförstå mig rätt – Ukraina behöver allt stöd de kan få, men vi kan inte acceptera att det fortsätter att ske på de allra fattigastes och mest utsattas bekostnad.

Herr talman! Klimatutsläppen måste minska. Alla länder måste ta ansvar för sin del, men vi vet också att det är det globala nord som historiskt stått och fortfarande står för de största utsläppen. Samtidigt har det globala nord mest resurser och manöverutrymme att bidra med i omställningen. Därför vill vi fortsätta höja klimatbiståndet.

Regeringen framhäver att utökat klimatbistånd är ett prioriterat mål, men i praktiken har Sveriges stöd till de globala klimatfonderna minskat de senaste åren. Det svenska stödet genom miljö- och klimatfonderna måste i stället självklart öka. Utfasningen av fossil energi samt ökningen av stödet till förnybar energi, energieffektivisering och energidistribution måste även fortsättningsvis vara centrala utgångspunkter för Sveriges utvecklingssamarbete, inte minst med de multilaterala utvecklingsbankerna.

Herr talman! En hållbar global utveckling har ekologiska, sociala och ekonomiska dimensioner. Alla tre måste respekteras. Fungerande ekosystem är grunden för liv och därmed också för ekonomi och sociala värden. I dag ser inte verkligheten ut så. Stora internationella institutioner som IMF och Världsbanken ser mer till den ekonomiska utvecklingen än till den sociala och den ekologiska. Därför vill vi se uppdaterade regler för lån till utvecklingsländer för att stärka styrningen mot hållbarhet utifrån klimat, miljö- och samhällsperspektiv.

Herr talman! Kärnstöd till FN-organisationerna gör FN-arbetet mer strategiskt, effektivt och flexibelt och är helt nödvändigt för att man snabbt ska kunna sätta in åtgärder mot akuta kriser. Kärnstöd bidrar också till att FN-organen kan prioritera om för att klara av de långsiktiga utmaningar de står inför när andra länder och nya finansiärer öronmärker en allt större del av sitt stöd. Trots detta har regeringen dragit ned kraftigt på stödet till flera viktiga FN-organ de senaste åren.

Jag vill dock välkomna att det av regeringens skrivelse framgår att man nu ser att kärnstödet ligger i Sveriges intresse. Där framhävs även så kallad mjuk öronmärkning som ett alternativ till kärnstöd. Redogörelse för regeringens grund för bedömningen att mjuk öronmärkning kan ge samma fördelar som kärnstöd saknas dock, liksom de berörda FN-organens syn på detta. Regeringen måste presentera en tydlig utvärdering av effekterna av mjuk öronmärkning kontra kärnstöd utifrån de mottagande organisationernas perspektiv.

Herr talman! Jag stöder givetvis Miljöpartiets båda reservationer i betänkandet, men för att glädja mina riksdagskollegor eller åtminstone inte förarga dem alltför mycket under den kommande voteringen väljer jag att yrka bifall enbart till reservation 3.

Herr talman! Jag blev nog ännu mer konfunderad av ledamoten Erikssons svar. Det talas om strategier, utvärderingar och olika typer av kontroll.

Ett av de viktigaste ledorden jag hört från regeringen är effektivitet. Biståndet ska vara effektivt. Det har vi också sett exempel på. Även ledamoten stod här och talade om hur effektivt det var med stora, multilaterala organisationer när man till exempel agerar i Ukraina under det pågående kriget där och när man är helt beroende av kärnstöd.

Om det visar sig att vi med mer öronmärkning bidrar till mindre effektivitet, är det då viktigare med styrningen och kontrollen, eller är det viktigare med själva effektiviteten i biståndet? Om man måste väga de två, är det mer effektivt att få fler människor ur fattigdom, eller är det att kunna mäta de mål som regeringen sätter upp?

Sedan fick jag inte speciellt mycket tydlighet om den mjuka öronmärkningen och vilken typ av bedömning som har gjorts som visar att den mjuka öronmärkningen på något vis skulle vara bättre än kärnstödet. Skulle ledamoten även kunna ge någon form av exempel på denna mjuka öronmärkning?

Herr talman! Tack, ledamoten Eriksson, för anförandet!

Ledamoten säger många bra saker om biståndet och ger bra exempel på när biståndet fungerar alldeles utmärkt, bland annat i Ukraina, och ger också sken av att tycka att multilaterala organisationer är bra och att det är bra med kärnstöd. Ändå ser man att regeringen skär ned på just kärnstöd till många av de multilaterala organisationerna.

Sedan talar ledamoten också om att vi måste ha mer kontroll och agera om det inte fungerar. Jag skulle vilja veta ifall ledamoten har exempel på tillfällen där det inte har fungerat och där man gärna hade velat ha mer kontroll.

Kopplat till detta är också det som regeringen har börjat tala om när det gäller mjuk öronmärkning. Man ska börja med mjuk öronmärkning i stället för kärnstöd, trots att man inte har gjort någon form av utvärdering av hur FN-organen ser på mjuk öronmärkning och om det över huvud taget fungerar.

Jag skulle gärna vilja veta vad ledamoten tycker om mjuk öronmärkning kontra kärnstöd. På vilket vis skulle det vara bättre, och på vilket vis tror vi att det blir mer effektivt?

Fru talman! Min fråga var tänkt till utbildningsminister Pehrson men får helt enkelt ställas till det andra statsrådet Persson. Jag har fått hjälp med dagens fråga av min praoelev, Lilly Kjellberg, som sitter på läktaren i dag.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Frågestund

Skolelever är i dag utsatta för en enorm press och stress. Stressen inför bland annat nationella prov förvärrar elevers mentala hälsa. Betygshets slår väldigt olika mot olika individer beroende på mognadsgrad, hur lätt man lär sig samt andra faktorer, som social utsatthet, mobbning med mera. Samtidigt ser vi en skola med allt färre vuxna – kuratorer, skolpsykologer och även rastvärdar – som kan fånga upp elever och stötta dem.

Liberalerna är det parti som kanske varit mest högljutt vad gäller fler prov, mätning av elevers kunskapsnivåer och sänkning av betygsåldern.

Min fråga är: Hur arbetar regeringen för att öka elevers psykiska välmående och minska stressen i skolan?

Herr talman! Vårt demokratiska system bygger på fria val där politiska partier konkurrerar om mandat i kommuner, regioner och riksdag. För att dessa mandat ska kunna bemannas krävs det engagerade partimedlemmar.

För många svenskar är det politiska engagemanget som allra störst när de går i gymnasiet och har klasskompisar och lärare som de kan diskutera politik med. Just det engagemanget är något som vi i samtliga partier vill kunna fånga upp och ta till vara.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Frågestund

Förra veckan deltog jag i en politikerdebatt på Westerlundska gymnasiet i Enköping. På plats fanns även samtliga riksdagspartiers ungdomsförbund. Det var bokbord och gott om möten med gymnasielever. Men i många kommuner, exempelvis Södertälje, har rektorer eller skolchefer valt att helt porta politiska partier på skolorna, vilket innebär att många elever aldrig har möjlighet att träffa politiska företrädare.

Min fråga är: Hur avser skolminister Lotta Edholm att agera för att alla gymnasieelever, i alla Sveriges kommuner, under ordnade former ska få möjlighet att träffa och interagera med politiker?

Herr ålderspresident! Jag ska börja med att yrka bifall till reservationerna 4 och 9 så att jag inte glömmer bort det.

När jag lyssnar på mina utskottskollegor från Tidölaget, herr ålderspresident, får jag ofta uppfattningen att problemen i Israel och Palestina började med Hamas fruktansvärda terrorattacker den 7 oktober 2023. Det är ganska historielöst, så jag skulle vilja backa bandet något. Nu blir det en kort – hoppas jag – historielektion. Det handlar framför allt om att se de mönster som finns när det gäller hur man har behandlat palestinierna under de senaste drygt 100 åren.

Vid förra sekelskiftet fanns det en stor antisemitism i Europa. Många judar valde att antingen assimilera sig i samhällena eller leva sina egna liv, men helt plötsligt kom ett nytt svar på den antisemitism som tidigare hade vuxit fram: idén om ett eget land. Denna idé var präglad av den kultur och syn på omvärlden som fanns vid den tiden i Europa, det vill säga kolonialismen – att man kan kolonisera andra områden för deras naturresurser utan att behöva ta hänsyn till lokalbefolkningen.

Det här präglade den sionism som växte fram under den här tiden. Man såg sig om efter ett nytt område att bosätta sig i och fastnade till slut för det område som kallades Palestina och som vid det tillfället styrdes av Osmanska riket.

I Palestina bodde vid den här tiden ungefär 85 procent muslimer, 9 procent kristna och runt 5 procent judar.

Det ska noteras att det inte var alla judar som tyckte att det här var en jättebra idé. De mer religiösa judarna tyckte att det gick tvärtemot skrifterna att upprätta en ny judisk stat i Palestina.

I Basel 1897 etablerade man den sionistiska världsorganisationen. Man etablerade också en judisk myndighet som fick i uppgift att locka judar att flytta till Palestina.

Så småningom inrättade man även den judiska nationalfonden, som hade i uppgift att anskaffa markområden i Palestina som fick bebyggas och bebos enbart av judar. Det är en regel som står sig än i dag.

Fonden försökte efter 1948 ändra image något och fokuserade mer på att plantera träd, parker och skogar där det tidigare hade legat palestinska byar.

Här i Sverige är den judiska nationalfonden även känd som KKL Sverige. Vissa ledamöter i vårt utskott har till och med varit på resa till Israel under dess beskydd.

Efter första världskriget tog britterna över Palestinamandatet från osmanerna. De judar som bodde där stärktes av ett löfte från den antisemitiske brittiske utrikesministern Arthur Balfour att de skulle få ett eget hemland i Palestinamandatet.

Britterna bistod även den judiska migrationen till Palestina. De tränade och utbildade judiska polisstyrkor och lärde ut hur man straffar byar, demolerar hus och samlar ihop folkmassor. Det här sker alltså i Palestinamandatet under 1920- och 1930-talen.

Sedan kom nazismen och Förintelsen här i Europa. Ännu fler judar försökte fly från Europa, men bland annat USA, Storbritannien, Kanada och Australien stängde sina gränser.

Vart tog då alla dessa judar som försökte fly vägen? Jo, många av dem tog sig till Palestina även om de inte var sionister och lockades av idén om en judisk hemstat.

Önskan om en judisk stat krävde ett område med en majoritet av judar, så under 1920-talet och framför allt 1930- och 1940-talen utvecklades strategier för att uppnå just ett område med en majoritet judar. På 1930-talet satte man igång att försöka fördriva och förflytta palestinier från olika byar.

Herr ålderspresident! Genombrottet kom efter andra världskriget, då Storbritannien överlämnade Indien och Palestinamandatet till FN för att försöka lösa dessa konflikter. När det gällde Palestinamandatet ledde detta så småningom till FN:s delningsplan, även kallad resolution 181.

Vid den här tiden bestod Palestinamandatet av ungefär två tredjedelar muslimer, knappt en tredjedel judar och runt 8 procent kristna.

Den judiska nationalfonden hade fram till dess lyckat skrapa ihop ungefär 6,7 procent av landet och gjort det till enbart judiskt land.

Men delningsplanen, då? Vad sa den? Jo, den sa att de knappt en tredjedel judar som fanns i mandatet skulle få 56 procent av landområdet medan palestinierna tilldelades 43 procent. Jerusalem och Betlehem skulle bli ett corpus separatum under internationell administration.

Resolutionen sa tydligt att palestinier och judar själva skulle få avgöra var de ville bo och ha full rätt till medborgarskap där de valde att bosätta sig. Den utgick alltså inte från någon form av befolkningsutbyte, utan palestinierna – eller muslimerna – och judarna skulle själva ha rätt att välja vilken av de två staterna de skulle bo i.

Resolutionen sa också att om man flyttade och gav upp mark eller fastigheter hade man rätt till full kompensation.

Delningsplanen antogs av FN den 29 november 1947 och gav den sionistiska rörelsen legitimitet att skapa sin egen stat trots att palestinierna och många arabländer sa nej till planen.

Arbetet med att binda ihop de judiska områdena i Palestinamandatet tog fart framför allt genom att man fördrev palestinier. Det tog extra fart i början av 1948 – mellan mars och maj 1948, alltså redan innan kriget bröt ut. Då fördrevs runt 300 000 palestinier i det som så småningom kom att kallas nakba, katastrofen. Redan innan kriget bröt ut den 14 maj hade alltså runt 300 000 palestinier fördrivits. Den 14 maj utropades staten Israel som självständig, vilket ledde till krig med grannländerna. Den andra hälften av de runt 750 000 palestinier som fördrevs under nakba fördrevs under detta krig.

Herr ålderspresident! Det här skedde på olika sätt. Framför allt attackerade man byar från tre håll och lämnade en flank öppen så att folk kunde fly därifrån. Man delade upp barn och kvinnor och män. Man samarbetade med kollaboratörer som man haft kontakt med under 1920- och 1930-talen för att ta reda på vilka som var motståndare till Israel så att man kunde tillfångata och döda dem i befolkningens åsyn. Man sådde fruktan genom att paradera tillfångatagna och visa upp dödade, bland annat på gatorna i Jerusalem.

Ryktena om vad som skedde spriddes snabbt från by till by, vilket gjorde att många tog sitt pick och pack och försökte fly därifrån.

Man plundrade byar så att det inte fanns något att komma tillbaka till, och man började demolera hus. Över 750 000 palestinier fördrevs från sina hem under nakba. Fler än 530 byar förstördes, och ett systematiskt förtryck inleddes – ett förtryck som pågår än i dag.

Än i dag finns det runt 300 000 palestinier i Israel som är internflyktingar. Det vill säga att de ännu inte har kunnat flytta hem till de byar de kom från inom landet Israels gränser.

Herr ålderspresident! Från 1948 till 1966 gällde militärlagar för palestinier inom Israel. Det innebar att de måste ha tillstånd att lämna och återvända till de territorier de bodde i. Det gjorde också att Israel kunde deklarera att ett område var militärt område, vilket innebar att palestinier inte fick vistas där.

En annan lag som man införde sa att om mark varit obrukad i tre år tillfaller den staten. Det är ett cyniskt sätt att beslagta mark – man deklarerar helt enkelt att ett område är militärt område så att palestinier tvingas lämna det. Efter tre år får de ett besked från domstol: Eftersom du inte har brukat din mark på tre år tillfaller den staten Israel. När de då säger till domstolen att det var militären som sa att de inte fick befinna sig där svarar domstolen: Det problemet får du ta med militären. Vi följer bara lagen här. Tusentals hektar mark konfiskerades helt enkelt av staten.

År 1950 infördes lagen om rätt att återvända. Det är egentligen den enda lagen i den israeliska lagboken som är diskriminerande. Lagen säger att alla judar, oavsett var i världen de är födda, har rätt att ”återvända” till Israel.

Det cyniska med den här lagen är att den används i kombination med andra lagar för att diskriminera – om du omfattas av lagen om rätt att återvända gäller de här lagarna dig och så vidare. Trots att det bara finns en diskriminerande lag ser vi att Israel har blivit ett land som är fullt av diskriminering mot palestinier.

År 1965 antogs något som kallas planlagen, som listar alla städer och byar i Israel. Men många palestinska byar saknas, bland annat 46 byar i Negevöknen. De finns inte med på listor eller på kartor. Det innebär att de inte får någon elektricitet. De får heller inget vatten, inga vägar, inga avlopp, ingen sophämtning och så vidare.

Fru talman! År 1967 ledde sexdagarskriget till att Israel ockuperade Västbanken, Golanhöjderna, Gaza och Sinaihalvön.

Det här orsakade en del problem för Israel, som under en devis om maximalt utrymme under israelisk kontroll och minimalt med palestinier försatte sig i en situation där man hade kontroll över betydligt fler palestinier. Under kriget och den efterföljande tiden fördrevs ytterligare 450 000 palestinier, varav hälften var flyktingar från 1948. De fördrevs därmed en andra gång inom loppet av två decennier.

En lösning presenterades för att få bukt med detta problem. Det kom från militärofficeren och ministern Yigal Allon och kallades även Allonplanen. Det första man gjorde var att annektera området mellan Jerusalem och Tel Aviv, kallat Latrun, där tre palestinska byar låg. Det innebar att 10 000 palestinier fördrevs från området. KKL – även kallat Judiska Nationalfonden – anlade där de tre byarna funnits en park kallad Kanadaparken, eftersom det var kanadensiska KKL som stöttade detta. I dag finns inte ett spår kvar av dessa palestinska byar, utan det ligger bara en park och en skog där.

Planen gick också ut på att man delade upp Västbanken i en nordlig och en sydlig del. Man försökte också eliminera all palestinsk närvaro i Jordandalen, på gränsen gentemot Jordanien. Jordandalen är ett av de mest bördiga områdena i hela Palestina. Bara ungefär 10 000 palestinier finns kvar i området. Många av dem bor i världens äldsta stad, Jeriko.

I slutet av 1970talet gav Ariel Sharon klartecken för religiöst och ideologiskt motiverade sionister att flytta ut i flera delar av det ockuperade Västbanken. Detta skedde genom att man tog en husvagn eller ett tält och bosatte sig på en kulle. Militären tvingades då följa efter för att försöka skydda bosättarna mot palestinier, och det dröjde inte länge förrän dessa utposter blev legitima bosättningar.

Planen var att fortsätta på samma vis som i Israel under 1940- till 1960talet med att tvinga ihop palestinier i vissa koncentrerade områden och omringa dem med bosättningar och militär. Detta blev också skissen när Osloavtalet togs fram.

Palestinier försökte såklart göra motstånd, och framför allt i Gaza skedde ganska mycket motstånd. Det gjorde att Israel försökte inrätta byråd där palestinier agerade som Israels proxy för att sköta säkerheten i de palestinska byarna och städerna. Vi har sett att man använt samma metod för att till exempel styra urbefolkningarna i USA och Kanada. Byråden sågs dock inte som legitima av palestinierna eftersom man bara såg PLO som rättmätig företrädare för palestinierna.

Under hela 1980talet pågick diskussioner mellan PLO och Israel för att PLO skulle ta sig an denna roll. Kombinationen av palestinska byar och städer omringade av militärer och bosättningar och ett PLO som äntligen accepterade att inrätta en palestinsk myndighet utgjorde det som sedan landade i Osloavtalet. Det var väldigt likt det bantustansystem som fanns i Sydafrika under apartheidtiden.

Fru talman! Osloavtalet stipulerade att mer områden skulle överföras till palestinsk administration om den palestinska myndigheten skötte sig. Detta ledde till att den palestinska myndigheten snabbt började slå ned på alla typer av aktiviteter som gjordes i kamp för palestinsk frihet, oavsett om det var väpnad eller oväpnad kamp. Ändå fick palestinierna hela tiden höra att de inte gjorde tillräckligt för att slå ned på terrorism och andra revolter.

Osloavtalet stipulerade också att bosättningsutbyggnaden skulle upphöra. Antalet bosättare fördubblades dock under 90talet efter att Osloavtalet undertecknades. Avtalet ger också Israel rätt att inrätta vägblockeringar, checkpoints och separata bosättarvägar som palestinier inte får färdas på. Detta har lett till den schweizerost av palestinska områden vi ser på kartor i dag, där palestinier inte ens har rätt att ta sig från en by till en annan om de tvingas passera en bosättarväg eller ett militärområde.

På Västbanken lyder i dag samma militärlagar för palestinier som i Israel under 1940- till 1960talet: Om Israel deklarerar att ett område är militärt får palestinier över huvud taget inte vistas där. I dag lever man också under olika typer av lagstiftning i de ockuperade områdena. Palestinska barn som kastar sten döms i militärdomstol, medan israeliska bosättarbarn som kastar sten förmodligen frias. Om de skulle dömas är det i en civilrättslig domstol.

Fru talman! I dag pratar vi om att palestinierna ska förhandla om ett område som motsvarar 20 procent av det historiska Palestina. Palestinierna rår inte över sina egna gränser, sitt luftrum eller sin kust. Palestinier rår inte över sin egen import och export. Allt kontrolleras av Israel. Palestinier rår inte över sina egna skatteintäkter, eftersom de kanaliseras via israeliska banker. Palestinierna får inte röra sig fritt ens på palestinskt territorium.

Palestinier har genom historien mötts med kulor om de fredligt protesterat mot ockupationen. De möts med kulor om de demonstrerar med våld, och de möts med kulor även när de inte gör någonting alls.

Fru talman! Terrorattacken den 7 oktober 2023 var en fruktansvärd händelse. Men de händelser som palestinier utsattes för från början av 1900talet fram till den 7 oktober, och framför allt efter den 7 oktober, har också varit fruktansvärda – rent av helvetiska.

Det som nu sker i Gaza är en humanitär katastrof av ofattbara proportioner. Den 18 mars bröt Israel ensidigt vapenvilan och inledde utan förvarning massiva flyganfall över hela Gaza. Israels försvarsminister har deklarerat att helvetets portar står öppna. Sedan attackerna återupptogs har minst 1 000 människor dödats, däribland nyfödda barn, kvinnor och äldre. Antalet döda och skadade stiger för varje timme.

Det är inte bara bombningarna som skördar liv. Israel har genomfört omfattande tvångsförflyttningar av civila. Evakueringsorder har utfärdats, och de som inte kan eller vill fly riskerar att utsättas för attacker. Samtidigt fortsätter bombningarna av skolor, bostäder och flyktingläger. Detta sker även i områden som tidigare utpekats som humanitära zoner. Det finns inte längre någon säker plats i Gaza.

Barnen drabbas hårdast. Gaza har nu de högsta nivåerna av undernäring bland barn i världen. Israel har fullständigt blockerat tillförseln av mat, vatten, mediciner och bränsle. Sjukhusen är på gränsen till kollaps, och det råder akut brist på smärtlindring och livsnödvändiga läkemedel. Vattenkrisen förvärras för varje dag, då bränslebrist tvingar avsaltningsanläggningar att stänga.

Vi ser också systematiska attacker mot livsnödvändiga resurser. Vi vet att tusentals människor ligger begravda under rasmassorna, och hjälpen når inte fram. Minst 18 000 barn har dött i detta krig. För många av de överlevande är framtiden ödelagd. Som om detta inte vore nog har Israel beordrat att gränsen vid Rafah ska förbli stängd. Detta omöjliggör medicinska evakueringar. Nu varnar man för att många barn akut behöver vård utanför Gaza.

Det som pågår är ett brott mot folkrätten och mänskligheten. Attacker mot civila, sjukhus och livsviktiga resurser är oförsvarliga och måste fördömas i skarpast möjliga ordalag. Sverige och det internationella samfundet kan inte längre stå passiva. Vi måste kräva ett omedelbart och villkorslöst eldupphör. Vi måste häva blockaden av Gaza, och vi måste säkerställa att humanitärt bistånd återigen når fram.

Fru talman! Det är vår skyldighet att agera. Att tiga är att svika. Ockupationen måste få ett omedelbart slut.

(Applåder)

Herr ålderspresident! Nu handlade det inte om att flyktingarna ska kunna återvända till Gaza utan snarare om hur de cirka 1,3 miljoner flyktingar som finns i Gaza ska kunna återvända till sina hem, det vill säga de byar och städer som har funnits i det som nu är Israel. Men vi släpper den frågan.

En annan sak som har tagits upp här tidigare var vapenvilan och brottet mot den. Det fanns ett avtal mellan Hamas och Israel som gällde under vapenvilan. Det är det avtalet som nu har brutits. Det har brutits av Israel genom att man aldrig påbörjade förhandlingarna om den andra fasen. De var planerade att påbörjas den 6 februari.

Man dödade också över 150 Gazabor under själva vapenvilan, alltså innan natten till tisdag. Man tillät aldrig bulldozrar och lastbilar att komma in i Gaza, som man sa att man skulle göra. Man bröt avtalet över 960 gånger. Man tillät införsel av mindre än 30 procent av den bränslemängd som man lovat att tillåta. Man begränsade kraftigt evakueringen av skadade och svårt sjuka Gazabor, i strid med avtalet om vapenvila.

Man förbjöd alla Gazabor som fastnat i Egypten och utomlands att återvända till enklaven. Man har stängt av all införsel av mat, vatten, elektricitet och bränsle sedan den 2 mars. Man arresterade 762 palestinier i februari efter att ha frigivit ungefär samma antal samma månad. Man dödade palestinska fångar efter deras frigivning. Man mördade palestinska gisslan i fångenskap. Man begränsade FN-organets arbete i Gaza, i strid med den humanitära överenskommelsen.

Står ledamoten Giertz fortfarande fast vid att det var Hamas som bröt vapenvilan?

Herr ålderspresident! Man hör ofta sverigedemokrater prata om flyktingåtervändande. Det har inte kommit upp ännu i talarstolen i dag. Därför tänker jag lyfta upp den frågan. Det är en fråga som, vad jag förstår, ligger Sverigedemokraterna varmt om hjärtat. Det ser man också i regeringens och Sverigedemokraternas gemensamma biståndspolitik, där de lyfter upp just synergier mellan bistånd och migration för att underlätta bland annat flyktingåtervändande.

De pratar också gärna om att i stället hjälpa på plats, det vill säga där flyktingarna kommer ifrån, just för att undvika att flyktingströmmar uppstår.

Det är nu ungefär 2 miljoner palestinska flyktingar i Jordanien, 775 000 palestinska flyktingar på Västbanken, knappt 500 000 flyktingar i Libanon, ungefär lika många i Syrien och även 1,3 miljoner flyktingar i Gaza. Det är flyktingar som bor mindre än två mil bort från den plats de kom ifrån från början.

Två tredjedelar av Gazas befolkning består helt enkelt av flyktingar. Många säger att ett av de största problemen i Gaza är att det är så pass många flyktingar som har hamnat på ett och samma ställe tillsammans med den ordinarie befolkningen och att man skulle lösa många av Gazas problem om flyktingarna fick återvända hem, det vill säga till de platser de kom ifrån, byarna och städerna i det som i dag är Israel.

När Sverigedemokraterna pratar om att underlätta för att flyktingar ska återvända undrar jag hur Sverigedemokraterna ämnar agera för att även palestinska flyktingar ska kunna återvända till sina hem.

Herr ålderspresident! Jag tackar ledamoten Berntsson för svaret även om jag inte fick svar på hur handel med bosättarvaror inte kan gå emot Internationella domstolens utlåtande om att inte ekonomiskt stödja bosättningar. Men det verkar som att vi inte får något svar på den frågan i dag.

Jag går över till en annan ekonomisk fråga. Under de senaste 15 månaderna har ungefär 436 000 hem, 2 300 skolor, förskolor och universitet och 30 sjukhus skadats eller förstörts. Dessutom har andra byggnader, elinfrastruktur, vattenledningar, vägar och annat skadats. Jag tror att vi börjar bli mer och mer överens om att olika krigsbrott har begåtts i och med att så mycket civil infrastruktur har förstörts och så många civila har dött i denna fruktansvärda konflikt.

Jag hörde i ledamotens Berntssons anförande att länderna runt Israel kommer att ha ett stort ansvar för att bidra till återuppbyggnaden av Gaza. Det tror jag definitivt. Men vilka krav ser ledamoten framför sig att man kan ställa på Israel vad gäller just återuppbyggnaden? Det är ändå Israels bomber som har förstört dessa hem, skolor och sjukhus. Vilka krav kommer ledamoten att vara med och ställa på att Israel ska bidra rent ekonomiskt till återuppbyggnaden av det totalt sönderbombade Gaza?

Herr ålderspresident! Jag vill ta upp handelsfrågan igen eftersom den är viktig. Återigen hör vi att bosättningarna måste upphöra och att de är ett hinder för en tvåstatslösning. Internationella domstolen var väldigt tydlig med vad som krävs. Bosättningarna måste monteras ned och bosättarna flyttas därifrån. Det krävs också att omvärlden inte politiskt eller ekonomiskt stöder bosättningarna.

Ledamoten Saweståhl sa att man förordar handel före bojkott. Men varor från bosättningar ingår inte i associeringsavtalet och har inga tullättnader. Att handla varor från bosättningar, vad är då det om inte att ekonomiskt stödja bosättningar?

För att återkoppla till ledamoten Büsers fråga: Hur kan fortsatt handel med varor från bosättningar vara tillåtet när Internationella domstolen säger att vi inte ekonomiskt ska stödja bosättningar? Jag får inte ihop logiken. Kan ledamoten Berntsson förklara?

Fru talman! Tack, ledamoten, för svaret! Jag inser att jag inte får något fördömande av uttalanden från israeliska ledare där de använder samma talesätt – det är beklagligt, tycker jag.

Jag vänder helt enkelt blad och går över till en annan fråga, nämligen något som ledamoten sa i sitt anförande: att bosättningspolitiken måste upphöra. Jag är väldigt glad för att du, Fredrik Saweståhl, tycker så.

Internationella domstolen kom förra året med ett yttrande som också sa att bosättningarna måste upphöra och att bosättarna måste flytta från det ockuperade området. Det är ett extremt tydligt uttalande, men det handlar inte bara om krav på hur Israel ska agera när det gäller detta utan också om hur omvärlden ska agera. En av de saker som omvärlden uppmanas att göra är att inte på något vis, vare sig politiskt eller ekonomiskt, stödja bosättningspolitiken eller bosättningarna.

Min fråga till ledamoten är därför helt enkelt: På vilket vis kan Sverige sluta med det ekonomiska stödet till exempelvis bosättningar? Vi ser ju fortfarande import av varor från bosättningar, som till exempel viner från Golanhöjderna. Är detta något som ledamoten är beredd att stoppa för att på så vis leva upp till Internationella domstolens yttrande om att vi inte ekonomiskt ska stödja bosättarpolitiken?

Fru talman! Tack, ledamoten Saweståhl, för inlägget. Det var klargörande att höra och tydligt på många punkter. Jag är framför allt väldigt glad att höra det tydliga stödet för en tvåstatslösning.

Sedan kommer vi till det här med hur man tolkar olika saker – det handlar bland annat om vissa snäva tolkningar. Det finns bara en enda tolkning som man kan göra av talesättet ”från floden till havet”; vi ska ju använda svenska här i talarstolen. Det är ett talesätt som inte bara använts av palestinska företrädare. Irgun använde samma talesätt på 1920-talet. Den sionistiska diktaren Zeev Jabotinsky skrev om detta. Likud använde det på 70-talet i sin valkampanj och pratade om ”från havet till floden”. Vi har sett olika varianter komma från de två högerextrema ministrarna Ben-Gvir och Smotrich – varianter som, tror jag, är ännu grövre än de tolkningar som jag tror att ledamoten Saweståhl tillskriver Palestinarörelsen.

Det pratas väldigt mycket om det palestinska ledarskapet och att det måste bytas ut för att det ska kunna bli en hållbar fred. Men jag undrar vilken typ av krav ledamoten Saweståhl ställer på den israeliska regeringen när israeliska ledares företrädare uttalar sig på samma vis. Jag har inte hört ett enda fördömande från ledamoten Saweståhl när det gäller Ben-Gvirs och Smotrichs uttalanden i samma anda som ”från floden till havet”. Så jag undrar: Varför nämner inte ledamoten Saweståhl att Israel eller israeliska företrädare gör samma typ av uttalanden, som definitivt inte går att tolka på två sätt?

Fru talman! Då vill jag passa på att tacka Kerstin Lundgren för att hon nu gav mig tillfälle att lyfta upp hur viktigt det är med dessa frågor kring demokrati, säkerhet och trygghet gentemot framför allt Ryssland i dessa svåra tider. Jag får också tillfälle att lyfta att vi är eniga även i de här frågorna.

EU har absolut en jättestor roll att spela när det kommer till demokratiskyddet och när det kommer till hot från techjättar vad gäller framför allt desinformation. Men det gäller även andra typer av aktiviteter som vi ser i spåren av den nya administrationen i USA, där vi alltmer märker hur otroligt beroende vi har blivit av enbart amerikanska techbolag i allt det arbete vi gör dagligdags.

Det finns väldigt mycket här för både Sverige och, framför allt, EU att göra. Det är viktigt att vi gör detta tillsammans inom EU-kretsen för att det ska ha någon verkan över huvud taget.

Fru talman! Tack, ledamoten Lundgren, för den fantastiska frågan!

Det här är en fråga där vi är relativt eniga i riksdagen. Jag ser våra särskilda yttranden som någonting att lyfta upp där vi inte har en enighet och där Miljöpartiet ser en problematik med arbetsprogrammet. Om vi skulle lyfta upp alla de punkter där vi är relativt eniga i riksdagen skulle det bli ett väldigt långt särskilt yttrande, och det tror jag att varken mina kollegor eller kammarkansliet skulle uppskatta speciellt mycket. Det är nog framför allt där som problematiken ligger.

Vi ser en stor farhåga med det som sker i Ukraina, och vi är ense om att vi behöver rusta upp och stärka försvaret gentemot Ryssland. Vi behöver stärka Moldavien, Ukraina och så vidare mot det ryska hotet. Men i och med att vi har en relativt stor enighet i dessa frågor både i riksdagen och i stort i EU känner jag inte att det är någonting som vi behöver lyfta upp extra i det särskilda yttrandet.

Fru talman! EU-kommissionens arbetsprogram är ett stort steg framåt i arbetet med miljö- och klimatfrågor, men vi ser också risker som kan hota den gröna omställningen. En av de mest kritiska punkterna i kommissionens arbetsprogram är den riktade översynen av Reachförordningen.

En förändring riskerar att försämra snarare än att stärka skyddet mot farliga kemikalier, särskilt med tanke på det pågående lobbyarbetet från industrin för att urholka det föreslagna PFAS-förbudet och andra typer av skyddsåtgärder.

EU:s lagstiftning måste omfatta hela livscykeln för farliga kemikalier, från produktion till avfallshantering, och skärpta regler ska såklart även gälla industrin och inte bara konsumentledet.

Fru talman! EU-kommissionen har uttryckt ett förslag om 90 procents nettoutsläppsminskning till 2040. Det är en förbättring, men det är fortfarande inte tillräckligt. För att leva upp till Parisavtalets 1,5-gradersmål måste EU ha ett negativt utsläpp redan 2040. Detta är något som kommissionen redan under föregående år borde ha lagt fram som ett tydligt lagförslag.

I stället ser vi nu alternativa scenarier, vilket skapar en risk för att målet inte uppnås. Att EU:s 2035-mål skjuts fram och inte hanteras genom EU:s vanliga lagstiftningsprocedur ser vi också risker med. Vi kräver att Sverige i ministerrådet driver på för en högre ambitionsnivå där negativa utsläpp 2040 är målet.

Fru talman! I en tid av extremväder och förlust av ekosystem blir vattenresiliens allt viktigare. Kommissionens strategi måste vara konkreta lagförslag för att stärka vattenskyddet och genomdriva befintlig lagstiftning, exempelvis vattendirektivet.

Vi vill se att Sverige tar en ledande roll i arbetet och säkerställer att strategin innehåller skarpa åtgärder och inte bara visioner.

För att uppnå European Green Deals miljömål, klimatmål och sociala mål är hållbarhetsrapportering, CSRD, en hållbar kedja, CSDDD, och klimattullar, CBAM, helt avgörande.

Vi ser med oro på att omnibusförslaget, som syftar till att minska regelbördan och även lagstiftningar som är avgörande för den gröna omställningen, kommer att leda till mindre skarpa åtgärder. Så ska det såklart inte vara.

Vi motsätter oss förändringar som riskerar att försvaga dessa lagar och kräver att förenklingsarbetet endast fokuseras på administrativa lättnader, inte innehållsmässiga försämringar.

Det är också oroande att kommissionen riskerar att ensidigt fokusera på regelförenklingar och subventioner till fossilberoende företag. Omställningen till en fossilfri industri är inte en belastning. Kommissionen bör i stället styra investeringar mot framtidens hållbara industrier.

Vi menar att strategin måste innehålla tydliga incitament för industriell omställning men även sociala åtgärder för att stödja arbetare och regioner som påverkas av förändringarna.

Fru talman! Redan 2024 urvattnades reglerna om vatten. Nu pekas skyddet av våt- och torvmarker ut som nästa potentiella offer. Arbetet med jordbrukspolitiken, CAP, verkar innebära ytterligare försvagningar av miljökrav.

Sverige måste motsätta sig denna utveckling och i stället verka för att EU:s jordbrukspolitik styrs mot hållbarhet inom planetens gränser.

I linje med det måste även havspolitiken lyftas upp högre på EU:s agenda. Oceans Pact presenteras som en konkurrensstrategi snarare än ett verktyg för ekosystemens återhämtning. En havslag måste införas på EU-nivå, och detta är något som Sverige verkligen bör driva på för. Ett friskt hav är en förutsättning för allt liv.

Fru talman! Sverige har varit en av de starkaste förespråkarna för antidiskrimineringsdirektivet. Därför är det skandalöst att kommissionen drar tillbaka förslaget till ett horisontellt antidiskrimineringsdirektiv. Och inte bara det, arbetsprogrammet saknar även en ny jämställdhetsstrategi.

Vi kräver att regeringen arbetar aktivt inom EU för att återuppliva förslaget och återställa att alla EU-medborgare skyddas mot diskriminering. Vi vill också se att Sverige kräver att kommissionen återinför jämställdhetsstrategin och säkrar att jämställdhet fortsätter att vara en prioriterad fråga.

Fru talman! EU-kommissionens arbetsprogram innehåller både framsteg och en del farhågor. Miljöpartiet kommer att kämpa för att de gröna ambitionerna inte undermineras av industrilobbyism och kortsiktiga ekonomiska intressen.

Vi förväntar oss att Sveriges regering är en aktiv kraft i EU för att säkerställa att miljö, klimat och social rättvisa står i centrum för Europas framtid.

Med det föreslår jag att riksdagen lägger utrikesutskottets utlåtande om kommissionens handlingsprogram till handlingarna.

Fru talman! Självklart är vi inte emot att saker och ting ska bli enklare att genomföra, men vi lyfter i vårt särskilda yttrande upp en hel del andra typer av saker. Vi tar till exempel upp att man kan smita undan. När det gäller kemikalielagstiftningen i Reachförordningen ser vi att de eventuella förenklingar och justeringar som görs kanske kommer att innebära att företag kommer att kunna fortsätta på den bana man tidigare haft, nämligen att släppa ut miljögifter utan att först ha undersökt vad de har för inverkan. Det vill vi inte se, och det är detta vårt särskilda yttrande går ut på. Vi är inte emot alla typer av regelförändringar, men vi är emot mindre reglering vad gäller farliga kemikalier.