Martin Melin

Fru talman! Jag ska bara rätta ledamoten här. Polisen har sedan 2004 haft rätt att kunna visitera utan skälig misstanke enligt polislagen. Det är också den lagen man stöder sig på i dag.

Den enda skillnaden är att man i polislagen 22 § har fört in att man även får kontrollera fordon utan skälig misstanke. Det beror på att de här personerna har lärt sig att förvara vapnen i bilarna i stället för att ha dem på sig. Detta är alltså i princip den enda skillnaden.

Jag har pratat med poliser ute i de här områdena – duktiga och vettiga poliser som jobbar där. De vill jobba förtroendeskapande, bygga relationer och så vidare. Jag får faktiskt andra signaler från dem, för de berättar för mig att de boende går ut och säger: Tack för att ni är här! Tack för att ni kollar de här personerna, för vi vet att det är de som är kriminella!

Jag har kollat JO-anmälningarna, och det finns inte en enda anmälan som är kopplad till en visitation i en säkerhetszon – inte en enda. Och då har det ändå gjorts omkring 450 visitationer.

I min värld känner jag att detta har visat de boende i områdena att vi tar dem och deras oro på allvar. Vi finns här för er, och vi ser till att dessa personer inte skjuter och spränger så att ni kan ha era barn i lekparken! Det är den uppfattning jag får när jag pratar med poliser ute i områdena, men vi kanske inte pratar med samma poliser eller samma boende.

Fru talman! Till att börja med ska säkerhetszonerna användas när det finns ett akut hot mot en eller flera personer i ett område. Det är därför det är begränsat till upp till två veckor.

Under de två veckorna placerar man en ganska stor mängd poliser i området och håller en extra koll, helt enkelt. Det är vad det handlar om. De sätts in när det är akut. När den akuta hotbilden är över drar man bort poliserna.

Det har fungerat. Det har inte heller skett någonting efter att poliserna är borta. Jo, det stämmer att det har hänt i Södertälje. Men i de andra områdena har det varit lugnt även efteråt. Det har fungerat dämpande.

Ofta är det en person som skjuter någon. Då är det någon annan som ska hämnas. Det ska man gärna göra samma kväll, dagen efter, två dagar efter, och så vidare. Det är där man har satt in säkerhetszonerna. Efter ett par veckor är det ofta inte aktuellt längre. På så sätt har säkerhetszonerna varit framgångsrika.

I min värld ska det finnas en stor mängd närvarande poliser i de områdena dygnet runt redan från start, i den bästa av världar. Den numerären av poliser finns inte än. Men förhoppningsvis kan vi kanske nå dit om ett par år så att det kan finnas tillräckligt många poliser i områdena. Då behöver man i princip inte inrätta några säkerhetszoner för att det är lugnt och tryggt. Det är dit vi ska nå.

Som jag förstår det måste vi göra något, och då har man inrättat säkerhetszoner. Jag tror inte att man kommer att använda säkerhetszoner för svensk polis om fem år. Då kommer det redan att finnas poliser på plats, och det kommer förhoppningsvis att ha blivit lugnare och tryggare.

Fru talman! Under de två föregående mandatperioderna 2014–2022, då Socialdemokraterna styrde det här landet, befann jag mig inte aktivt inom rikspolitiken, utan jag befann mig i den så kallade verkligheten, närmare bestämt i en polisbil ute på Stockholms gator. Jag satt där i min polisbil och gnällde på politikerna. Jag tyckte att de inte hade någon koll på hur det fungerade. Vi hade en justitieminister och en inrikesminister som jag tyckte var handlingsförlamade. De förstod inte de problem och de kommande problem som vi poliser på gatan varnade för. Jag gnällde också på en rikspolischef som inte lyssnade på sina poliser och som verkade vara mer intresserad av att spara in på budgeten än av att få en bättre uppklaringsprocent. Framför allt var han inte intresserad av att ha nöjda poliser.

Den här perioden var rätt dyster för svensk polis. Budgeten till polisen var låg, vilket gjorde att löneutvecklingen för polisen hamnade efter. Det ledde i sin tur till att få ville bli poliser. Tyvärr valde också alltför många poliser att lämna yrket. Det här ledde även till att utbildningar och fortbildningar inom polisen fick ställas in på grund av personalbrist. Utrustning stoppades från att köpas in på grund av dålig ekonomi. De poliser som fanns kvar fick jobba tvingande övertid, vilket gav en dålig arbetsmiljö och missnöjda poliser.

Färre poliser innebar också att utredningsresultaten sjönk. Utredningarna hamnade på hög. Grova brott såsom våldtäkt fick ofta ligga i balans och fick kanske till och med vänta upp till ett halvår innan utredning påbörjades. Det viktiga brottsförebyggande arbetet fick stå tillbaka. De poliser som skulle jobba med det förebyggande arbetet fick i stället jobba med att åka på akuta larm. Det var helt enkelt en katastrof. Det var kris. Men ingen från Socialdemokraterna i det här huset eller på andra sidan Strömmen gjorde någonting åt det. Man valde att blunda och hålla för ögonen. Framför allt vägrade man att lyssna på de poliser som försökte påkalla uppmärksamhet.

Fru talman! Det vi ser i dag, med sprängningar, skjutningar, en ökad organiserad brottslighet och allt fler unga som dras in i kriminaliteten, är ett resultat av den misskötsel av svensk polis som den förra regeringen ägnade sig åt. Jag ska vara ärlig här nu också. Svensk polis missköttes även under den tidigare borgerliga så kallade alliansregeringen. Men jag hör inte företrädare från den regeringen stå här i talarstolen i Sveriges riksdag och ha hög svansföring.

Jag hör dock nästan i varje debatt – jag säger nästan – hur man från Socialdemokraterna slår sig för bröstet och berättar hur bra man skötte rättspolitiken under sina åtta år; man tog fram en massa lagförslag och förbättringar, startade upp fler polisutbildningar och allt vad det var. Men de där utbildningsplatserna som man startade upp fylldes ju inte. Det var knappt halvfullt under några år. Och många av lagarna togs fram på initiativ av andra partier, bland annat Liberalerna.

Jag tycker i stället att man från Socialdemokraternas håll ska stå för att man inte gjorde något bra jobb. Siffrorna är glasklara. Om vi bara ska tala om skjutningar skedde mer än en fördubbling av antal skjutna från år 2014 till år 2022.

Antal poliser per capita 2014 var 206 per 100 000 medborgare. År 2022 var siffran uppe i 209 per 100 000. Det innebär att Uppsala hade fått ett tillskott på hela tre poliser. I Stockholm var siffran mycket dystrare. Där var siffran minus. Det var färre poliser 2022 än vad det var 2014. I år är vi per capita uppe i 218 poliser per 100 000.

Jag är orolig för att vi, ifall det blir ett regeringsskifte nästa höst, kommer att få en regering som redan har visat att man inte är kapabel att driva en fungerande och effektiv rättspolitik. Det gäller i varje fall om man fortsätter att envist påstå att man har gjort ett bra jobb under de två förra mandatperioderna. Jag är orolig.

Om vi sedan tittar på ett av de partier som Socialdemokraterna ska regera ihop med, Vänstern, är det ett parti som har varit emot i princip varje förslag som regeringen tar tagit fram. Det är lagar som när de har sjösatts har visat sig vara fungerande och effektiva i brottsbekämpningen.

Vänstern var emot preventiva tvångsmedel, de hemliga avlyssningarna. Det är en lag som har gjort att polisen har kunnat förhindra hundratals grova brott, inklusive mord.

Vänstern var emot säkerhetszoner, som på de platser där de har använts har visat sig vara hundraprocentiga: inga skjutningar och inga sprängningar har skett, och inga vapen har beslagtagits, på de platser där man har haft säkerhetszoner. Det är ett hundraprocentigt resultat.

Vänstern var emot en mer effektiv lag när det kom till kameraövervakning. Den var emot användandet av ANPR, som har visat sig vara väldigt effektivt framför allt för att kunna spåra inte minst gängkriminella.

Vänstern var emot att ta bort preskriptionstiden för brott som kan ge livstidsstraff, som till exempel mord.

Vänstern var emot de preventiva vistelseförbuden. Det är kanske den lag som har betytt mest för näringsidkarna och medborgarna i utsatta områden. De som tidigare stökade och begick brott har tvingats bort från området tack vare lagen. Det är många som tackar poliserna i de områdena. Det var Vänstern emot.

Vänstern röstade nej till att polisen ska få använda sig av hemliga tvångsmedel för att leta efter efterlysta personer. Jag har svårt att se varför man inte ska ge polisen bra verktyg för att kunna hitta efterlysta personer.

Vänstern var emot – och det är för mig obegripligt – att poliser som jobbade längst fram, de mest utsatta som jobbade mot den grova organiserade brottsligheten, de personer som har ett stort våldskapital, ska kunna använda en sifferkod i stället för namn vid avrapporteringen. Detta är för att slippa ta emot hot och få hembesök.

Det var Vänstern emot, bara för att ta några exempel. Det är ett parti som har krävt att få sitta i samma regering som Socialdemokraterna efter nästa val.

Jag satt i min polisbil under förra mandatperioden, och det jag såg hända framför ögonen var förfallet av en myndighet och dålig politik. De kriminella tog alltmer mark, och unga drogs in i kriminalitet. Poliser tappade orken och lusten att jobba. Ska det komma tillbaka efter nästa val? Det är jag orolig för.

(Applåder)

Fru ålderspresident! För drygt 40 år sedan, närmare bestämt midsommarafton 1987, jobbade jag som 20-åring som väktare på Postens huvudkontor på Vasagatan här i Stockholm. Det var mitt första pass som väktare. Det var också mitt första jobb efter studenten.

Postkontoret skulle den här dagen vara öppet till klockan 15.00. Min uppgift var att stå vid entrén och se till att det inte kom in någon efter att klockan hade slagit tre.

När klockan var slagen fanns det bara en kund kvar i lokalen. Han lämnade disken och luckan där han hade gjort sitt ärende. Precis när han passerar mig ropar kassörskan: Stoppa honom! Han har rånat mig!

Personens och mina blickar möts. Sedan får han fart på benen och springer ut genom porten, ned på Vasagatan och vidare upp mot Klarabergsgatan. Där hinner jag i kapp honom, ungefär i höjd med Åhlénsvaruhuset. När jag är bara ett par meter bakom honom vänder han sig om, drar upp en revolver, siktar mig rakt i ansiktet och säger: Du stannar! Jag duckar och känner att oddsen inte är så bra, så jag låter honom springa vidare. Jag joggar tillbaka till Posten, där polisen nu har kommit, och sedan hålls det förhör med mig. Efter det slutade jag och åkte hem – själv.

Min poäng med det här är denna: Om man inte vet hur det känns att vara ett brottsoffer är det inte heller lätt att förstå det trauma, den utsatthet och den känsla av ensamhet som man känner när man har blivit utsatt för ett brott – i mitt fall att ha stirrat rakt in i en revolver.

Det är viktigt att vi lyssnar på dem som har blivit utsatta och tar till oss hur de mår. Många som har blivit utsatta för brott vittnar i dag dessvärre om att de inte alltid får det stöd de behöver.

Vi politiker pratar väldigt mycket om brottsoffer när vi kanske borde prata lite mer med brottsoffer.

Jag har som polis hanterat förvirrade, drogade, gråtande flickor som har ringt polisen från en gata där de har blivit utkastade eller utfösta från en lägenhet klockan sex på morgonen. De förstår eller känner att de har blivit våldtagna. De vet knappt var de är, än mindre i vilken lägenhet de har varit eller vem eller vilka som har förgripit sig på dem. Hur hjälper vi en sådan flicka med hennes frågor, skamkänslor, ångest och rädsla? Vem hjälper henne?

Jag har även varit hemma hos 14-åringen som kissat på sig för att han någon halvtimme tidigare fått en kniv upptryck mot sin hals och blivit avtvingad sin jacka. Han har fått två knytnävslag och sedan, när han låg på marken, en spark i magen. Han har blivit bespottad. Han är livrädd för att våga anmäla, han är livrädd för att träffa på förövarna igen och han är livrädd för en eventuell hämnd. Hur hjälper vi honom?

Jag kan nog, trots att jag själv har varit ett offer en gång i tiden, ändå inte förstå vilka känslor som just de två tidigare brottsoffren upplevde och förmodligen kommer att uppleva en lång tid framöver. Jag vet hur jag kände, och jag kan sätta mig in i hur det är att behöva vård, stöd, någon som finns där, någon som kan hjälpa och förklara.

Det är lätt att inte tänka så mycket på brottsoffer, utan i stället fokuserar man på gärningsmannen. Det har vi gjort politiskt under många år. Hur ska han få det i fängelset? Hur ska vi se till att han får det bra trots att han är inlåst? Hur ska vi rehabilitera honom, och hur kan vi se till att han får det bra när han kommer ut? Hur kan vi stötta honom?

Och det är bra. Vi ska tänka på förövaren, och vi ska absolut se till att rehabilitering och allt sådant fungerar.

Fru ålderspresident! Jag vill nog ändå att vi ska prata mycket, mycket mer om brottsoffren och deras anhöriga och om hur vi kan ta om hand om dem på ett bättre sätt. Det finns mycket kvar att göra på den fronten; alltifrån hur vi tar hand om barn som har blivit tvingade in i kriminalitet, hur vi hjälper kvinnan som flyr från en våldsam man till hur vi ger stöd till näringsidkaren som dagligen tvingas möta sina förövare. Vidare har vi offret som tvingas äta i samma matsal på skolan som sin förövare. Hur hjälper vi henne eller honom? I det sista fallet är det i min värld enkelt: en förövare ska inte gå kvar i den skolan.

Jag tycker att det både från myndighetshåll och från civilsamhället spretar när det kommer till att hjälpa brottsoffer, och jag vet att det i många fall handlar om resurser, ekonomi, kunskap och ibland brist på förståelse. Men då måste vi prata om det.

Jag vet att det även finns många bra organisationer som hjälper brottsoffer. Det gäller inte minst brottsofferjourerna, stödcentrum och kvinnojourer. De fungerar bra, men jag vill också se att de får mer finansiellt stöd.

Men vi måste också prata mer om att skola och arbetsgivare ska vara med på tåget och förstå hur brottsoffer känner och mår. Jag vill att brottsoffers rättigheter flyttas högre upp på dagordningen oavsett i vilket forum man pratar om dem eller med dem.

(Applåder)

Fru talman! Ämnet för dagen är terrorism. Jag tänkte ägna några minuter åt det, och då kanske främst åt den inhemska terrorismen.

Till att börja med är terrorism en handling som är ägnad att skapa rädsla. Det är genom rädslan som man vill påverka folk, beslutsfattare, myndigheter, företag eller stater. Rädslan ska sedan göra så att människor gör som terroristen vill.

I klarspråk säger terroristen: Om ni inte gör som jag vill, om ni inte tycker som jag vill, då spränger jag er. Jag struntar i att ni är oskyldiga. Jag struntar i om ni är barn. Jag spränger er eller jag skjuter er. Ni ska dö, för ni tycker och vill inte som jag.

Det är vad terroristen säger. Han eller hon hotar demokratin, hotar tryggheten i samhället och hotar människors liv, genom att begå våldshandlingar och skapa rädsla.

Den inhemska terrorismen är terrorhandlingar som begås av personer här i Sverige. Under många år vet jag att det i varje fall inom polisen inte talades så mycket om ifall det skulle bli en terrorattack i Sverige. Det talades mer om när det skulle bli en terrorattack i Sverige. Nu år 2025 har vi haft ett par terrorattacker, och varje år avslöjar Säkerhetspolisen planerade attacker i Sverige.

Fru talman! Det är alltså fortfarande i allra högsta grad aktuellt att prata om risken för kommande terrorattacker. Vi får inte vara naiva, vi får inte blunda och vi får inte sluta att vara på tårna när det kommer till att prata om terrorbekämpning.

Det jag med oro ser på just nu är hur unga personer i Sverige i dag alltmer radikaliseras. Det måste vi prata mer öppet och nyktert om. Det handlar om allt från högerextremism och religiös extremism till konspirationsteorier och kvinnohat. Det finns många där ute som är mottagliga för manipulation och påverkan. De är lätta att övertyga.

På internet i dag sprids allt från hat och propaganda till försköning av våldsamma attentat. För en ung människa, kanske knappt tonåring, kan det vara lätt att ryckas med. Man får en tillhörighet, man får en gemenskap och man blir sedd. Man får en vägledning och kanske till och med en mening med livet.

Terrorism

Vi vet att unga personer är lätta att påverka. De har inte samma möjlighet eller förmåga att ifrågasätta som vuxna. Det är också svårt att komma åt de här unga. De rör sig på forum som för en vuxen, en förälder, kan vara svåra att känna igen. De kan se ganska normala ut. Det kan vara ett gejmingforum eller ett Tiktok-konto.

Det är små budskap som sedan, inte sällan med hjälp av en algoritm, växer till mer konkreta åsikter, mer radikala åsikter och åsikter som sedan blir en sanning. Helt plötsligt har vi en tonåring med radikala åsikter som är beredd att begå våldsbrott för sakens skull.

Det här måste vi alla jobba aktivt mot. Vi vill inte och vi ska inte fostra terrorister i Sverige.

Fru talman! När det slutligen kommer till den internationella terrorismen säger jag som jag har sagt här i kammaren tidigare: Ingen terrorist ska bo, planera eller verka i Sverige. En terrorist ska helt enkelt inte vistas i Sverige.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 10 april.)

Herr talman! Vi står i dag inför den största rättspolitiska utmaningen i modern tid. Jag pratar om det faktum att vi i dag har barn i 14–15-årsåldern som dödar, mördar, skjuter in i fastigheter och lägenheter, spränger, kidnappar, rånar och säljer narkotika. Det handlar om barn som har lockats eller tvingats in i kriminalitet. I dag har vi hundratals barn som sitter frihetsberövade. Förra året hade vi 470 barn mellan 15 och 17 år som satt häktade. Detta måste få ett slut.

Jag hör hur alla pratar om att vi ska knäcka gängen och stoppa nyrekryteringen och att vi måste jobba mer förebyggande. Men det stannar ofta bara vid ord. Vill man verkligen detta måste det till drastiska åtgärder. Att bara prata om att man vill något och inte hur man vill att det ska gå till kommer aldrig att leda till bra resultat.

Rättspolitiken går i dag alltmer hand i hand med socialpolitiken och skolpolitiken när det gäller det brottsförebyggande arbetet. Polisen kan inte upptäcka en utåtagerande femåring i förskolan. Polisen kan inte när som helst och hur som helst göra hembesök och på så sätt upptäcka misär och missbruk. Polisen kan inte upptäcka unga i skolorna som har det svårt och hamnar efter. Polisen kan inte upptäcka hemmasittare som sitter och chattar på skumma forum. Polisens förebyggande arbete handlar i stort sett om att vara närvarande på platser där brott kan tänkas begås. Det är i dag socialtjänsten och skolan som är de stora aktörerna när det gäller att upptäcka barn som far illa och på så sätt också kan dras in i kriminalitet.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Riksrevisionens rapport om statens insatser för barn som misstänks för grova brott

Herr talman! Riksrevisionen har tittat på hur staten har hanterat det faktum att många barn i dag dras in i kriminalitet, och de är inte riktigt nöjda. Min första tanke blir då: Men är det inte kommunen som ska ha hand om det brottsförebyggande arbetet och se till att barn inte hamnar i kriminalitet? Mycket riktigt skriver också Riksrevisionen att det är kommunen som är huvudaktören när det gäller det förebyggande arbetet men att staten alltid har huvudansvaret. Är det så tycker jag att staten kan bli tuffare mot kommunerna och faktiskt kräva resultat.

Till alla kommuner där ute vill jag säga: Börja visa resultat! Jag tycker att svenska folket faktiskt har rätt att kräva det. Det räcker inte att säga att vi gör så gott vi kan, för när gott nog inte fungerar är det dåligt.

Den mamma som får sitt barn mördat är inte nöjd med att höra att vi har gjort så gott vi kan. Jag vet att vissa tycker att krav är ett dåligt ord, men jag är inte en av dem. Jag tycker att vi har rätt att kräva att våra politiker visar resultat. Jag vet att det kanske är provocerande att säga så, men jag vill väcka upp de kommuner som inte riktigt gör tillräckligt. Jag vill att de kommunerna berättar varför resultaten uteblir: Vad handlar det om? Är det ekonomin eller prioriteringarna? Eller är det okunskap?

Det borde vara ett krismöte varje vecka hos SKR där man pratar om detta. Jag vet att det finns snöröjning, cykelbanor, klotterplank och mycket annat som måste hanteras. Men detta att barn dras in i kriminalitet borde ligga högst upp på dagordningen. Det borde vara vad man pratar om varje dag på varje möte.

Till staten vill jag säga: Lyssna på kommunerna! Ge dem vad de behöver! Problemet med barn som rekryteras in i kriminalitet i dag är allvarligt, och det måste tas på allvar.

Herr talman! Vi har redan hört vad Riksrevisionen säger om hur det fungerar inom socialtjänsten, att orosanmälningar inte fungerar, att polisen inte använder de redskap som de borde och så vidare, liksom att det finns brister inom tvångsvården av unga och att unga som behöver vård inte riktigt får den vård de behöver. Därför ska jag inte säga mer om det. Men jag vill poängtera att jag tycker att Riksrevisionens kritik i mycket träffar ganska rätt. Även de rekommendationer som man ger till regeringen träffar rätt. Detta instämmer jag i, och jag tycker att vi kan lägga denna skrivelse till handlingarna.

(Applåder)

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 17.)

Herr talman! Jag håller med min kollega från Kristdemokraterna. Jag har aldrig hört talas om någon som på ett eller annat sätt har drabbats negativt av att ha blivit filmad på en bensinstation, i en mataffär, på en tågperrong, i en taxi, i ett köpcentrum, i en buss eller på gator och torg av en övervakningskamera uppsatt av en stad, en kommun eller staten.

Därför kan man fråga sig varför det är så farligt att ha övervakningskameror som kan förhindra, utreda eller till och med lösa brott. Jag tycker vi måste sluta vara rädda för kameror. Den personliga integriteten är viktig – jätteviktig – och den ska vi fortsätta att värna. Men återigen: Jag känner inte till någon person som någonsin har blivit drabbad av att det sitter övervakningskameror uppe.

Med det sagt är jag glad att regeringen nu äntligen gör en förbättring av kamerabevakningslagen så att det blir lättare för myndigheter och kommuner att sätta upp kameror. Jag är också glad att vi förhoppningsvis kan rösta igenom detta förslag senare i eftermiddag.

Herr talman! När vi nu ändå debatterar kameror skulle jag vilja prata lite om framtiden, nämligen om drönare. I dag finns det ett pilotprojekt, eller ett försöksprojekt, inom polisen. Det genomförs i Malmö stad, där polisen har tillgång till drönare som finns utplacerade på strategiska platser på olika tak. Från regionledningscentralen kan man sedan manövrera drönarna så att de på några sekunder kan lyfta och bege sig till en brottsplats eller en olycksplats.

Det här har visat sig vara väldigt effektivt vid brottsbekämpning. Befälen på regionledningscentralerna, vilket alltså är de platser varifrån man minutoperativt styr den polisiära verksamheten, kan nämligen genom de bilder som drönarna skickar snabbt få en bra överblick över till exempel en olycksplats och på så sätt bedöma hur många resurser som behövs och vilken typ av resurser som behövs. Drönarna är således både tidseffektiva och resurseffektiva – och därmed även kostnadseffektiva.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Kamerabevakning i brottsbekämpning och annan offentlig verk-samhet – utökade möjligheter och ett enklare förfarande

I det här försöksprojektet har det visat sig att drönarna i mer än hälften av de fall då de har skickats upp har varit på plats före polisbilarna. Vid flera tillfällen då drönarna har skickats upp har man också kunnat upptäcka gärningsmännen från luften. Gärningsmännen hade förmodligen inte hittats om drönarna inte hade använts.

Försöksprojektet har pågått i drygt ett år, och dessvärre har det ett slutdatum. Jag hoppas att det sitter någon högt upp i polishuset som har mandat att säga ja till att förlänga, eller kanske till och med permanenta, verksamheten med drönarna – och då inte bara i Malmö utan gärna i hela Sverige. Jag tänker inte minst på glesbygden, där en drönare skulle kunna vara på plats kanske 20–30 minuter före en polisbil. Man ska också veta att drönarnas bilder även kan skickas direkt till de poliser som är på väg till olycksplatsen eller brottsplatsen.

Jag var i Los Angeles förra veckan och tog bland annat del av hur polisen där bygger ut sin drönarverksamhet. Man ser att det här är framtiden. I vissa stadsdelar är det till och med drönare som patrullerar gatorna.

Det finns även här i Sverige ett flertal fall där man har använt sig av drönare i brottsutredningar i samband med spaning, med väldigt goda resultat. Tyvärr finns det hinder i lagen här, och om de hindren togs bort hade drönarna kunnat vara ännu mer effektiva. Av taktiska skäl vill jag inte gå in på vad det handlar om, men jag kan väl säga så här: Det bästa vore om man kunde jämställa drönarna med helikoptrar i lagstiftningen gällande att filma från luften.

Herr talman! Nu sitter inte jag och kan påverka budgeten i den grad som jag kanske hade önskat, men lite öronmärkta pengar till polisen för att bygga ut drönarverksamheten – och kanske till och med permanenta den – vore inte fel. Det handlar dessutom om småpengar i sammanhanget, vill jag bara påpeka.

När jag ändå är inne på USA kan jag berätta att jag åkte med en polispatrull i lördags natt. Vid ett tillfälle fick poliserna i bilen ett meddelande på sina mobiltelefoner – ett sms. Det visade sig innehålla ett registreringsnummer och en bild på en bil, som var fotad bakifrån. Bilen var stulen och hade precis passerat en vägkorsning.

Meddelandet gjorde att alla poliser i området direkt började leta efter bilen, och mycket riktigt: Tio minuter senare anträffades den, visserligen tom och parkerad. Poliserna berättade för mig att de här bilarna stjäls och oftast används i samband med brott – att man åker och begår inbrott eller rån. Det är alltså inte helt omöjligt att brott förhindrades genom att bilen upptäcktes av kameror och sedan hittades av poliserna i fält.

I Sverige har vi inte sådana fasta kameror, men med den nya lagstiftningen får polisen nu rätt att sätta upp tillfälliga kameror med den här funktionen. Den heter ANPR och är ett slags automatisk igenkänningsteknik för registreringsskyltar. Man matar in vilken bil man letar efter – i det här fallet den efterlysta bilen – och så fort den passerar kameran skickas information till polisen. Det är inte en dag för tidigt att det här tas i bruk, och det är bra att det blir mindre krångligt för polisen att även använda detta i och med att tillståndskravet tas bort.

Kamerabevakning i brottsbekämpning och annan offentlig verk-samhet – utökade möjligheter och ett enklare förfarande

Herr talman! Jag skulle, precis som min kollega från Kristdemokraterna sa här tidigare, gärna se att fasta kameror med ANPR-funktionen sattes upp på strategiska platser runt om i våra städer. Jag tror att det skulle ge brottsbekämpningen en rejäl skjuts framåt. Och som vi också hörde från Kristdemokraterna tidigare: Tekniken med ANPR finns i dag utvecklad. Kamerorna finns i våra polisbilar. Tekniken finns, som sagt, och den har även prövats i Sverige. Men någonstans finns det någon – eller om det nu är en lag, eller vad det nu än är – som hindrar att den används.

Vad är det som gör att de här kamerorna inte börjar användas så att poliser som sitter i sina polisbilar får en indikation att bilen framför dem är stulen och därmed kan stoppa den och gripa gärningsmannen? Vad är det som stoppar detta? Jag har funderat på det här i tio år. Tekniken har funnits i tjugo år, men i Sverige står vi fortfarande och väntar och funderar på om den ska användas eller inte.

Jag vill skicka den här pucken över Strömmen till Strömmer. Nu vet vi alltså var den pucken, eller bollen, ligger någonstans – den ligger hos Justitiedepartementet. Jag vill se att detta görs – helst i går!

(Applåder)

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 12.)

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT En modern straff-rättslig preskriptions-lagstiftning

Fru talman! Preskription är egentligen någonting konstigt. Staten har bestämt att om man bara håller sig borta från lagföring tillräckligt länge slipper man straff.

Nu är det så, men vi är nog många som tycker att det är hög tid att preskriptionstiderna ändras. De har varit lite för generösa. Faktum är att det dröjde fram till 2010 innan preskriptionstiden för mord togs bort.

En fungerande rättsstat kan inte tillåta att grova brottslingar undkommer rättvisa bara för att tid har förflutit. Om man håller sig borta tillräckligt länge slipper man straff – var finns logiken i det? Jag kan inte se någon. Har man begått ett brott ska man få det prövat i domstol, och om man där bedöms skyldig ska man ta sitt straff, punkt.

Brottsoffren bär sina trauman varje dag, och deras lidande måste erkännas och hanteras. För att rättssystemet ska vara rättvist och trovärdigt måste vi garantera att förövaren hålls ansvarig, oavsett när brottet begicks. Brottsoffer kan inte och ska inte behöva vänta på att få den rättvisa de förtjänar.

Något som jag också tycker spelar in och som har nämnts här tidigare är teknikens utveckling. Den har gjort det möjligt för oss att hantera gamla brott med en precision som inte var möjlig tidigare. Med hjälp av dna och digitala spår och vittnesmål kan vi nu binda gärningspersoner till brott långt efter att de har begåtts. Att då hålla fast vid föråldrade preskriptionsregler är bara ett svek mot dem som drabbats.

Nu tar regeringen bort preskriptionstiderna för alla brott som har livstid i straffskalan. Man förlänger preskriptionstiden för rån med fem år och för grov våldtäkt med tio år, för att ta ett par exempel.

För brott med kortare strafftider i straffskalan sker dock inga förändringar i preskriptionen. Man kan diskutera varför, men enligt polisen är det inte så vanligt att personer som begått den typen av brott håller sig undan rättvisan.

Slutligen, fru talman: Den här reformen markerar ett tydligt och avgörande steg i det skifte vi ser i dag från att i alltför stor utsträckning ha skyddat förövaren till att sätta brottsoffren i fokus. Det handlar om att ändra perspektiv och erkänna att det är brottsoffren som ska stå i centrum för rättsprocessen, inte förövaren. Att ändra preskriptionstiderna är ett skifte mot ett mer rättvist och mer medkännande rättssystem, och det tror jag att majoriteten av svenska folket håller med om.

(Applåder)

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 16.)

Herr talman! Mycket har sagts här i dag om regeringens proposition Ökat informationsflöde till brottsbekämpningen, så jag känner att jag kanske inte behöver stå här och upprepa allt som har sagts.

Vi har pratat om remissinstanser, och jag noterar när jag läser svaren från olika håll att det finns en viss oro inom vissa grupper i samhället, bland annat inom lärarkåren. Det finns en oro över att lagen kommer att öka förekomsten av hot och våld mot lärare och annan skolpersonal.

Jag ser det inte riktigt på det sättet. Redan i dag får skolan lämna uppgifter till polisen i samband med brottsutredningar. Detta vet både elever och föräldrar. Den nya lagen kommer att säga att skolan måste bistå polisen i brottsutredningar. I min bok blir det då mycket tydligare. Det kan också betyda att en elev inte på samma sätt kan skrämma en lärare till tystnad. Man kan inte hota lärare eller annan skolpersonal för att få dem att inte gå till polisen eller prata med polisen, för nu måste skolan göra det.

Nu kom jag plötsligt in på hot och våld mot skolpersonal, och jag kommer, herr talman, att återkomma till detta; jag tycker att det är viktigt.

Jag har nämligen både som polis, vårdnadshavare och förälder erfarenhet av våld i skolan. Som polis har jag faktiskt inte en enda gång varit med om att skolan inte har varit behjälplig när det har begåtts ett brott i skolan eller av någon av skolans elever eller av personal. Det finns en sorts inbyggt samhällsansvar hos skolpersonal. Om ett brott har begåtts och polisen behöver utreda det hjälper man till. Detta har skett utan att förtroendet för skolpersonalen på något sätt har skadats.

Men självklart har det funnits gånger då detta inte har fungerat och skolan inte har samarbetat, och det är då jag tror att den här lagen kommer att göra skillnad. Man kommer inte att kunna sopa brott som begås i skolmiljö under mattan eller av olika anledningar försvåra polisutredningar.

Sedan blir jag, som en parentes, lite förvånad över hur en av remissinstanserna resonerar när det gäller lagförslaget. Det handlar om Göteborgs stad, som ställde sig negativ till lagförslaget. De menar att hjälp till polisen i brottsutredningar ”inte ligger inom skolans uppdrag”. Det är faktiskt väldigt få verksamheter som har som sitt grunduppdrag att hjälpa polisen i brottsutredningar. I min värld handlar det om ett samhällsansvar.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Ökat informations-flöde till brotts-bekämpningen

Göteborgs stad uttrycker vidare i sitt remissvar att om en lärare skulle bistå polisen vid brottsbekämpning skulle detta riskera att ta tid från annat. Om en elev knivhugger en annan elev tycker alltså Göteborgs stad att skolan inte ska bistå polisen vid brottsutredningen för att ta reda på vem som gjorde detta och hur det gick till, för det kan ta tid från annat – som att rätta ett matteprov? Var är det samhällsansvar vi pratar om hela tiden? Det gäller alla, tycker i alla fall jag.

Herr talman! Tillbaka till våldet mot lärare och skolpersonal och den oro de i dag känner. Den ska vi ta på allvar. Skyddet för lärare och annan skolpersonal måste stärkas. Om en elev hotar en lärare ska de rättskipande myndigheterna, i det här fallet polisen, komma till skolan, ta ynglingen i fråga i örat – bildligt talat, menar jag – och tala om för honom hur man uppför sig. Om han inte förstår – jag säger ”han”, för det är oftast en han – hur man uppför sig får man placera honom på en annan plats tills han har förstått hur man uppför sig.

Lärares och elevers trygghet inne på en skola är prio ett. Skolan ska vara den absolut säkraste platsen i samhället för våra barn. Inget barn ska gå till skolan och vara rädd för att bli utsatt för ett brott, till exempel det som vissa kallar för mobbning. Stryk det ordet ur ordlistan, herr talman! Sluta säga mobbning! Det heter ofredande, olaga hot, sexuellt ofredande, förolämpning; det är vad det är. Det handlar om brott. Jag vill upprepa det: Inga barn ska känna sig otrygga i skolan. Jag kan inte säga det för många gånger.

Därför är jag glad att jag tillhör ett parti, Liberalerna, som har detta högst upp på sin dagordning: att skolan ska vara en säker plats för våra barn. Där ska det läggas jätteresurser. Den pengapåsen skulle inte ha någon botten om jag fick bestämma.

Jag blir vansinnig när jag hör hur det fungerar i vissa skolor – hur det hotas och utövas våld mot andra elever och mot lärare.

Herr talman! De senaste fem åren har våldsanmälningarna på svenska låg- och mellanstadier – vi pratar alltså om åtta, nio- och tioåringar – ökat med 60 procent. Förra året anmäldes 360 fall av våld mot lärare.

Jag har många lärare i min bekantskapskrets, och jag är uppvuxen med en pappa som är lärare. Jag har därför fått höra många skräckhistorier om hur det kan gå till i skolvärlden och om det våld som finns där. Det är helt klart att det skiljer sig ganska mycket mellan skolor. Det finns skolor som inte har några problem alls och skolor där problemen är gigantiska – där lärare hotas och elever gör som de vill, helt utan konsekvenser.

Så kan vi inte ha det. För att skolan ska bli en säker plats behöver vi ordning och reda, och det måste bli konsekvenser om man som elev inte följer de regler som finns. Skolan ska vara en säker plats för både elever, lärare och annan skolpersonal.

Herr talman! Polisen sitter på kunskapen, polisen sitter på förmågan och polisen sitter på viljan. Det enda som saknas är den lagliga rätten att göra det. Det jag pratar om är att få utveckla och använda biometri mycket mer i brottsbekämpningen.

Jag satt sommaren 1995 i USA och tittade på rättegången mot O.J. Simpson på tv. Där förevisade och pratade man om någonting som hette dna. Vi var nog inte speciellt många som då och där visste vad det var för någonting, men i dag vet de flesta vad dna är. Utvecklingen när det gäller att kunna hitta och spåra dna går framåt i rask takt. Det är många som har åkt fast efter att ha lämnat dna-spår på en brottsplats.

Nu kommer jag till det vi debatterar. För att polisen ska kunna få fast en gärningsman räcker det nämligen inte med att bara ha dna; man måste också ha någonting att matcha dna-spåret med. Ju fler personer som finns att jämföra spåret med, desto större chans är det att få en träff.

Därför är det bra att man nu äntligen tar fram lagförslag om när, hur och på vem ett dna-test får tas. Det blir klarare och lättare att tolka den nya lagen. Den som är skäligen misstänkt för brott där det finns fängelse i straffskalan får det tas dna från. Den som är anhållen, häktad eller intagen på anstalt ska det tas dna ifrån. Dna-testet lagras i det så kallade biometriregistret, och sedan kan man jämföra spår från framtida brottsplatser med registret.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Biometri i brotts-bekämpningen

Herr talman! Tack vare att allt fler platser i samhället numera kameraövervakas får polisen inte sällan in bilder och filmat material från brottsplatser, flyktvägar och andra platser där gärningsmän har uppehållit sig. Inte sällan finns det bra bilder på gärningsmännen, och det finns i dag också bra teknik för att kunna göra jämförelser av bilderna och filmerna på gärningsmännen genom så kallad automatiserad ansiktsjämförelse.

Problemet är att urvalet att göra de här jämförelserna med är begränsat. Det är ett problem i dag, och det här är för mig obegripligt. Man kan inte ge polisen det ena verktyget, att få använda kameror för att övervaka, och sedan inte ge dem det andra verktyget, det vill säga att ha något att jämföra bilderna med!

I dag fungerar det oftast så att man använder det filmade materialet för att jämföra med en känd gärningsman, det vill säga som ett bevis. Det hade varit mycket bättre om man effektivt kunde använda bilderna redan i utredningsskedet och göra jämförelser mot olika register för att kunna spåra vem personen på bilden är. Vem är gärningsmannen?

De bilder på personer som polisen i dag kan göra jämförelser med är väldigt få. Det är i princip bara personer som är tidigare dömda och tidigare misstänkta för brott som man kan jämföra bilderna från brottsplatser med.

Det här är frustrerande för de poliser som utreder grova brott såsom sprängningar, skjutningar, utpressning och våldtäkter. De har bra bilder på gärningsmännen, men de har ingenting att jämföra med.

Men nu, med det nya lagförslag vi debatterar här i dag, får polisen i alla fall ett nytt register att kunna göra jämförelser mot, nämligen Migrationsverkets register. Detta gäller både fingeravtryck och fotografier. Det här är något som poliser som jobbar med bildanalys har efterfrågat.

Jag hoppas att man – vem nu ”man” är, för det vet jag inte – också löser det tekniska så att polisen även kan få tillgång till och göra jämförelser mot körkortsregistret. Vad jag förstår jobbar regeringen just nu med att titta på om och hur man även kan använda passregistret för att göra jämförelser. Det skulle innebära väldigt många fler miljoner människor att jämföra bilder från brottsplatser med. Frågan är: Varför har man inte gjort det här tidigare?

Slutligen, herr talman: Det är glädjande att regeringen nu ger polisen möjlighet att få använda dna-baserad släktforskning i brottsutredningar. Det har visat sig vara ett bra och fungerande verktyg och även ett rättssäkert sådant när det används med omsorg och på ett korrekt sätt.

Sammanfattningsvis är jag, och jag vet många poliser med mig, glada över de förändringar som nu sker i de olika lagarna som styr hur, när och var polisen får använda sig av biometri i brottsbekämpningen.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag i betänkandet.

Herr talman! Frågan är vad som är viktigast - hur mycket pengar polisen får till sin budget, eller vad de gör med pengarna, det vill säga vilka resultat de levererar.

I min värld kommer alltid resultaten att vara viktigare än budgeten.

Så tänker också många poliser ute på gator och torg när det kommer till prat om polisens budget. De vill veta vad de får i lön, vilka ob-tillägg de har och hur många helger de måste jobba. Kan jag få semester i sommar? Finns det pengar till utbildning? Kan jag byta ut den här gamla bilen? Min uniform är trasig, kan jag få en ny? Blir det något julbord?

Poliserna ser till verksamheten. De ser till den vardag de jobbar i.

Är man chef över någon av de myndigheter som vi diskuterar i dag, till exempel polisen, gäller det att kunna hålla två bollar i luften samtidigt. Budgeten ska såklart hållas, men också verksamheten är viktig. Resultaten måste levereras.

Jag har som polis jobbat under åtta olika justitieministrar och sju olika rikspolischefer. Det har varit med blandade känslor och blandade resultat. I dag känner jag mig, för första gången under mina 33 år som verksam inom Polismyndigheten, trygg. Vi har en regering som förstår vikten av att satsa på rättspolitiken. Vi har en justitieminister som har vilja, mod och ambitioner. Vi har en rikspolischef och biträdande rikspolischef som har vilja, visioner och även där ambitioner. Förutsättningarna för att Sverige även framöver ska ha en bra och fungerande rättspolitik och en väl fungerande polismyndighet är således goda.

Rättsväsendet

Förutom det självklara att brottsligheten ska minska och människors trygghet öka är man från regeringens håll tydlig med att man vill se att polisen visar resultat. Det ska bli fler lokalt närvarande poliser, så kallade områdespoliser. Man vill se en bättre uppklaringsprocent och bättre utredningsresultat av mängdbrotten, de så kallade vardagsbrotten. Våld i nära relation ska vara fortsatt prioriterat. Man vill också att arbetet mot den organiserade brottsligheten med skjutningar, sprängningar och rekrytering av unga även fortsättningsvis ska ligga högt upp i prioriteringen.

För att kunna göra detta får Polismyndigheten i budgeten 45 miljarder. Det är mer pengar än vad polisen har fått någonsin tidigare. Men med det kommer också krav på prestation. Då är vi tillbaka till det jag sa i början av anförandet om budget och resultat: Budgeten ska hållas, men man måste också leverera resultat.

Herr talman! Det skjuts och dödas fortfarande i Sverige på en helt oacceptabel nivå. Då kan man vara raljant och säga: Titta, det skjuts ju trots att regeringen lägger fram offensiv politik och offensiva lagar och polisen får mer resurser än vanligt. Så kan man säga, och så får man applåder i de egna leden.

Men låt oss stanna upp i den tanken en sekund och i stället tänka: Hur illa hade det varit om den här regeringen inte hade varit så offensiv som den är? Om den bara hade suttit passiv och tittat på, som tidigare regeringar gjort genom åren, hur hade det sett ut då?

Den här regeringen har producerat reform efter reform, lag efter lag. Mycket av det som Polismyndigheten har sagt att man behöver för att kunna vara effektiv har man fått.

Men arbetet mot kriminaliteten, inte minst den organiserade kriminaliteten, är svårt. När polisen flyttar fram sina positioner och blir mer effektiv ser de kriminella till att ducka och hitta andra vägar och andra sätt att tjäna pengar. I dag ser vi hur allt fler i ledande positioner inom de kriminella nätverken inte längre är verksamma i Sverige utan befinner sig utomlands, inte sällan i lite mindre demokratiska länder där det är svårt att få till ett samarbete för de rättskipande myndigheterna. Där är det svårt att komma åt dem.

Här hemma i Sverige kan polisen störa verksamheten - göra det jobbigt att vara en del av de kriminella nätverken, göra det jobbigt att vara kriminell. Ledarna är dock svårare att komma åt. Vi kan kapa armarna på draken, men vi behöver kapa huvudet.

Det här kräver ett nytänk. Jag gläds därför när jag ser att regeringen och justitieministern är med och ligger i framkant i det jobbet. Jag noterade att justitieministern varit utomlands och träffat sina motsvarande ministrar i syfte att komma fram till bra samarbeten. Jag vet att även Polismyndigheten jobbar i den riktningen. Det bådar gott.

Herr talman! Jag har en kollega på polisen som kallas för "Doktorn". Han är ett känt ansikte i Gamla stan här i Stockholm, där han inte sällan syns åka runt i gränderna på sin segway. "Doktorn" är områdespolis, och han är enligt mig urtypen för hur en områdespolis ska vara. Han är tillgänglig. Han syns. Han är ute och jobbar på gator och torg. Han känner näringsidkarna i området. Han känner dem som bor i området. Han vet vilka som brukar leta burkar i papperskorgarna. Han vet vilka portar som har trasiga lås. Han kan ficktjuvarnas knep på julmarknaden. Han kan känna igen en bedragare på långt avstånd. Det finns inte mycket som sker i Gamla stan som inte "Doktorn" känner till.

Det är så här en områdespolis ska vara. Han eller hon ska vara ett naturligt inslag i gatubilden. En områdespolis ska ha kunskap om sitt område, om dem som bor där, om dem som besöker det och om dem som är verksamma i det, legalt eller illegalt. Det är då det brottsförebyggande arbetet fungerar. Det är då områdespoliserna gör skillnad.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Rättsväsendet

Det här vittnar många områdespoliser om i dag: Det fungerar bra när de får arbeta problemorienterat, när de får verka ostört från annan verksamhet och när de får jobba långsiktigt.

När det kommer till det brottsförebyggande arbetet och vikten av det tror jag att jag sa det här förra året, och jag kan upprepa det igen. Polisen jobbar på tre sätt: brottsförebyggande, ingripande och utredande. Ju mer brottsförebyggande polisen kan jobba, desto mindre behöver man ingripa och desto mindre behöver man utreda. Då kan man också flytta resurserna till det brottsförebyggande arbetet.

Men för att det ska finnas tillräckligt många områdespoliser krävs det att polisen får växa. Det gör den också. Det blir fler poliser här i Sverige. I somras klev vi över den magiska gränsen: 24 000. Nu är det alltså över 24 000 poliser. Så många poliser har det aldrig någonsin funnits i Sverige.

Om den här kammaren hade varit full av poliser hade det applåderats nu. Fler poliser betyder nämligen att arbetsmiljön för våra poliser blir bättre. Det blir fler som delar på helger, nätter och övertid. Det innebär att fler poliser kommer att stanna kvar i yttre tjänst, där det behövs poliser.

Herr talman! Till sist och kanske viktigast - jag ser i dag med oro på hur allt fler unga dras in i kriminalitet, i grov kriminalitet. Tonåringar rekryteras för att utföra transporter av narkotika och vapen och för att mörda. Det finns i dag platser på nätet och appar där uppdragen ligger som menyer på restaurangerna. Det är bara att välja och vraka. Man får 10 000 för att transportera en väska från Helsingborg till Stockholm, 100 000 för att skjuta skallen av någon i Eskilstuna, 25 000 för att spränga en bil i Upplands Väsby och så vidare. Listorna är långa och många.

Det här är såklart lockande och frestande för en ung person som det kanske går dåligt för i skolan, som lever i en dysfunktionell familj och som har vuxit upp med våld och droger. Det kan vara en ung person som ingen ser, som ingen frågar hur han har det eller hur han mår. Det kan vara en ung person som under hela sin uppväxt har fått höra att han inte duger, att han inte är bra på något och att han är värdelös.

Då kommer de här grabbarna, som peppar honom och stöttar honom och får honom att ta ett av de här uppdragen. De hejar på honom: Skjut in genom dörren bara. Det är ingen fara. Du kommer inte att åka fast.

Efter att han har gjort det är han någon. Äntligen finns det några som ser honom, som uppskattar honom och som berömmer honom. Och de där andra, de som tidigare inte såg honom, tittar nu på honom med helt andra ögon, med någon form av respekt men framför allt med rädsla. Detta lyfter honom. Det ger honom självförtroende. Helt plötsligt är han någon.

Men livet i kriminalitet är inte lösningen. Det är ofta bara en kortsiktig flykt undan någonting annat. Inte sällan blir livet i kriminalitet och de kriminella nätverken snabbt obehagligt. Det som från början var frivilligt och spännande blir snart tvång och obehag. Plötsligt blir skjutandet och dödandet verklighet. Du blir själv ett av målen. Du börjar sova dåligt, du är stressad, du får ångest, du skaffar skyddsväst, du vågar inte röra dig fritt och du skippar skolan. Droger, vapen, kontroller och visitationer av polisen blir vardag.

Plötsligt en dag sitter du där i cellen med kala väggar. Du är ensam och övergiven. Gängen skiter i dig. Det finns andra som kan ta över efter dig. Än en gång är du tillbaka där du var från början - ensam och övergiven, och ingen ser dig.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Rättsväsendet

Herr talman! Där har vi, samhället, en skyldighet att göra något. Vi måste finnas där tidigt och fånga upp de här unga männen som inte blir sedda i dag och de barn som inte känner att de har några andra alternativ än att söka sig till de kriminella gängen. I någon form av desperation att bli något, att vara någon, är de beredda att döda. Vi pratar om barn som är så unga som 12 eller 13 år. De är vilsna, övergivna och osedda. Vi måste stoppa nyrekryteringen. Den debatten får vi aldrig sluta ta, herr talman.

(Applåder)

(TALMANNEN: En mild påminnelse om vårdat språk i kammaren. I kammaren säger vi att man struntar i saker och använder inte det verb som ledamoten använde.)

Herr talman! Jag tackar Rasmus Ling för frågan. Vi har ett beslut från vårt landsmöte om att stödja anonyma vittnen. Det var väldigt jämnt. Precis som Socialdemokraterna hade vi interna diskussioner om för- och nackdelar.

Utvecklingen i samhället går med raketfart. Vi ser att det blir allt svårare för rättsväsendet - polis och åklagare - att driva förundersökningar på grund av att våldskapitalet har ökat enormt i dessa grupperingar. I dag skyr de inga medel. Det är en utveckling som vi har sett bara under de senaste två, tre, fyra åren.

Vi har som sagt haft en debatt. Den var inte lätt. Vi har pratat om för- och nackdelar, och vi har flera åklagare och poliser i partiet som har kommit med sina åsikter och synpunkter. Efter att vi sett den utredning som ligger till grund för denna proposition - det kom ju också en utredning 2021, och det finns även äldre utredningar - och så som den är utformad har vi beslutat oss för att stå bakom den, vilket vi gör i dag.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Anonyma vittnen

Herr talman! Lagen om anonyma vittnen i brottmål handlar om att stärka skyddet för vittnen till grova brott. Det handlar om vittnen som har civilkuraget - som har styrkan, viljan och orken - att trots hot och kanske till och med våld hjälpa rättsväsendet att se till att skyldiga personer kan fällas i domstol. Lagen ska finnas till för att de som vittnar förhoppningsvis ska kunna berätta vad de vet eller vad de har sett utan att drabbas av repressalier, hot eller våld som riktas mot dem själva eller deras anhöriga.

Både Polismyndigheten och Åklagarmyndigheten har uppgett att man ser problem med att bedriva förundersökningar där vittnen skräms till tystnad. Därmed har vi politiker två vägar att gå: Antingen gör vi någonting åt det här, eller också sitter vi tysta, blundar och håller för öronen och hoppas att allting löser sig ändå. En sådan politiker vill i alla fall inte jag vara. Jag vill se skillnader, jag vill se förbättringar och jag vill se lösningar.

Då kommer vi till det som vi debatterar i dag, nämligen om anonyma vittnen är lösningen på det problem vi ser. Jag vet inte det, och jag tror inte att någon annan här inne heller vet det. Men förhoppningsvis är det här en av de pusselbitar som rättsväsendet behöver för att bättre kunna klara upp just grova brott och förhoppningsvis även få fällande domar i domstol. Som enskild lag är det här knappast någonting som kommer att lösa problemen, som jag sa tidigare, men det tror jag inte heller att någon av oss här inne har påstått.

Jag vet att det finns remissinstanser som är negativa till detta. De befarar att rättssäkerheten kommer att åsidosättas. Jag förstår kritiken och ser oron, men jag delar den inte. Jag känner mig trygg med att vi har kompetenta åklagare som kan värdera vittnets betydelse och dess trovärdighet. Jag har även förtroende för att våra domstolar kan göra dessa bedömningar.

Jag inser att bevisvärdet hos ett anonymt vittne är lägre än om vittnet inte hade varit anonymt. Men som den kristdemokratiska ledamoten nyss sa: Om alternativet är att vi inte har något vittne alls måste det ändå vara bättre att ha ett vittne som pratar, även om bevisvärdet är lågt.

Vi har också hört andra tala om att det är skillnad på ett vittne i en domstolsförhandling och ett vittne i en förundersökning. Om ett mord sker och polisen inte vet någonting men någon ringer och säger sig veta vem som är skyldig. Jaha, säger polisen, kan du berätta det? Nej, det tänker jag inte göra, säger personen i fråga, för jag vågar inte och kommer själv drabbas i så fall. Om man då utlovar anonymitet kanske man får ett namn. Därifrån kan man sedan jobba vidare. I min värld är detta bra.

Jag vet att det finns en annan syn på frågan i andra partier. De ser hellre personskydd för hotade vittnen som alternativ. Men det löser inte problemet. Vittnet kommer fortfarande att vara under hot och får leva med oro och skräck dag som natt och undra om det är denna natt som ens hus eller lägenhet sprängs. Jag kan försäkra er att det inte är roligt att leva under ett sådant hot. Det kommer inte heller ett vittne att tycka.

I dag är det en medborgerlig skyldighet att vittna, men jag menar att samhället också är skyldigt att kunna skydda ett vittne.

Nu inför vi denna lag, och sedan får vi se hur den kommer att användas och vilka resultat den ger. Jag står bakom propositionen, herr talman.

Fru talman! Riksrevisionens rapport om statens skydd av hotade personer var ingen glädjande läsning i år. Det är helt klart så att det finns jobb att göra. Men ett litet ljus i tunneln - vi har hört flera som sagt det - är att det faktiskt görs någonting. Regeringen sitter inte med armarna i kors och tittar på. Man ser vad det är som felar, man ser vad det är som saknas och man gör vad man kan för att ändra på det. Jag kan lugna dem som inte tror att det är så. Jag kan varmt rekommendera den som vill ta del av vad regeringen gör att läsa vad liberalen och jämställdhetsministern Paulina Brandberg har att säga i frågan.

Ska vi ha ett fungerande skydd av hotade personer - jag kommer främst att prata om kvinnor som blir hotade - kommer det att kosta pengar. Lagar och reformer är en sak. Resurserna för att kunna ingripa när det värsta händer, förhindra att det värsta händer eller hjälpa till efteråt, när det värsta har hänt, har vi inte riktigt i dag.

I Riksrevisionens rapport får rättsväsendet kritik. Det är fråga om anmälningsupptagare som inte förstår, åklagare som inte fattar rätt beslut och poliser som inte prioriterar rätt. Skatteverket får också sin beskärda del. Så här är det säkert. Men är det verkligen Åklagarmyndighetens eller Polismyndighetens fel att vi i dag inte kan skydda de kvinnor som blir hotade? Jag tycker att vi politiker ska vara lite försiktiga när vi kritiserar myndigheter som vi faktiskt har mandat att kunna påverka, inte minst ekonomiskt. Vi får faktiskt den polismyndighet och den åklagarmyndighet som vi betalar för, och vi får resultat av ingripanden och domar enligt de lagar som vi stiftar.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Riksrevisionens rapport om statens skydd av hotade personer

Därför vill jag återigen säga att jag är glad över att vara en del av regeringsunderlaget. Regeringen satsar nu rekordstort på rättsväsendet och säger uttryckligen att antalet poliser måste öka, så att vi får resurser att kunna ingripa före, under och efter en händelse. Jag blev också glad när jag läste - i går, tror jag att det var - att statsministern uttryckligen sagt att våld i nära relationer är prioriterat.

Fru talman! Låt mig bli lite personlig under någon minut. För ett par år sedan jobbade jag som polis i en radiobil när larmet gick om att en kvinna hade blivit knivhuggen i sin lägenhet. Jag och min kollega låg bra till; vi befann oss väldigt nära och kom först till platsen.

Jag tror att det är svårt att föreställa sig det här om man inte varit med om det. Vi kommer in i lägenheten och in i det lilla köket. Det är ganska mycket blod på golvet. Det är blod på kylskåpet och på köksluckorna. Det är blod på köksbänken, där det också ligger en blodig kniv. Stolar är omkullvälta, och ett bord är inknuffat i en vägg. Det är helt klart att det har varit en kamp - förmodligen en kamp på liv och död.

Jag ser att blodspåren fortsätter in i ett litet sovrum. Där inne ligger kvinnan på sängen i ett par korta shorts och ett linne. Hon är knivhuggen med flera hugg, närmare bestämt åtta. Det blöder från de öppna såren. Hennes blick är en blandning mellan rädsla, skräck och uppgivenhet. Hon skriker och gråter både av smärta och av uppgivenhet.

Kvinnan överlevde överfallet, och vi kunde gripa gärningsmannen ett par timmar senare. Men vet ni vad som gjorde mig riktigt jäkla förbannad, irriterad och lite uppgiven? Det var när jag några timmar senare satt inne på polisstationen och skulle avrapportera händelsen.

Det visade sig att mannen som hade gjort detta hade kontaktförbud gentemot kvinnan. Han hade vid åtta tillfällen överträtt kontaktförbudet innan dagen när han tog sig in i lägenheten och knivhögg henne åtta gånger. Vid åtta tillfällen hade han överträtt kontaktförbudet.

På vilket sätt tror ni att samhället hade reagerat? Hade han fått böter, fängelse eller någon form av straff? Nej! Inte vid ett enda av de åtta tillfällena hade det lett till åtal och till att han hade fått något straff.

Det gällde också den gången när polisen hade kommit i tid när han sökt upp kvinnan på hennes arbetsplats och han greps. Inte ens då blev han anhållen, utan han släpptes ut direkt. Åtta tillfällen, åtta överträdelser av kontaktförbud, ledde till noll reaktioner från samhället.

Fru talman! Så här kan vi inte ha det. Det skickar inte de signaler som jag och Liberalerna vill skicka. Vi vill att samhället ska reagera när en kvinna blir hotad. Hon ska känna att hon har samhället i ryggen, att hon har stöd, att vi alla står bakom henne och att hon kan få den hjälp hon behöver.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Riksrevisionens rapport om statens skydd av hotade personer

Alla mord på kvinnor där gärningsmannen är en närstående har föregåtts av ett hot. Det är därför det är så viktigt att vi tar hot mot kvinnor på allvar i ett tidigt skede.

Fru talman! Slutligen: Om vi ska lyckas skydda hotade kvinnor måste vi ha ett fungerande system med kontaktförbud i olika former. Det kan vara elektronisk övervakning och förbud att vistas i områden, stora som små. Men det måste också finnas resurser från myndigheten att kunna ingripa när det värsta händer.

Fru talman! Sedan måste samhället reagera. Vi måste utnyttja de straff som finns i lagstiftningen. Ingen man som hotar en kvinna ska känna att han ska kunna komma undan med detta, i varje fall inte i min värld.

Herr talman! Jag har en fråga till infrastrukturministern.

I dag regleras polisens rätt att använda blåljus och sirener för att påkalla fri väg i trafikförordningen. Det sätt på vilket trafikförordningen i dag är utformad begränsar dock delvis polisens möjlighet att arbeta effektivt. Vid en spaningsinsats, till exempel, får polisen för att komma i position eller komma i kapp inte använda blåljus och sirener för att köra mot rött ljus eller få andra trafikanter att flytta på sig. Om polisen får vetskap om att det finns en efterlyst person som är farlig på en viss plats får man inte köra med blåljus och sirener eller mot rött för att komma till den platsen. Detta blir ett problem framför allt i storstäderna, där trafiken ser ut som den gör.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Frågestund

Min enkla fråga blir då: Kan inte infrastrukturministern se till att få upp detta på agendan och ändra trafikförordningen så att den blir effektiv för polisen i det dagliga arbetet?

Herr talman! Har man följt svensk rättspolitik de senaste två åren har man nog inte missat att justitieministern och Justitiedepartementet har jobbat för högtryck. Man har försett brottsbekämpande myndigheter med många bra lagar och reformer.

Trots detta hör man - eller jag - ibland kritik, till exempel mot de preventiva tvångsmedlen, de preventiva vistelseförbuden och säkerhetszonerna. Det sägs att de inte funkar och är verkningslösa. Min enkla fråga till justitieministern är därför: Fungerar dessa lagar? Ger de resultat?

Fru talman! När det blir hål i lagstiftningen tycker jag alltid att de ska täppas till. Vi har sett förut när lagar har klubbats igenom i denna kammare att man efteråt har konstaterat att de inte fungerade så som det var tänkt. Det finns flera exempel på detta.

Såvitt jag förstår har utredaren även fått direktiv att utreda det som Rasmus Ling tog upp. Det är samma sak med den HD-dom som finns, om polisens utbyte av skarpa vapen mot falska, narkotika och så vidare. Det finns ett direktiv om att titta på detta för att efteråt kunna komplettera. Så har jag förstått det i alla fall.

För att svara på din första fråga, Rasmus Ling: Jag håller med om att detta är något som man måste titta på och att det finns en problematik här - absolut!

För svara på din andra fråga: Nej, jag kommer inte att stödja den reservation som Miljöpartiet har i dag.