Rebecka Le Moine

Herr talman! Jag uppskattar engagemanget från ledamoten Lindahl. Jag tycker dock att jag svarade.

Om man tittar på vad som har hänt nu ser man att vi har förlorat 60 procent av jobben. Det betyder att vi måste gå i en annan riktning. Då tycker jag att man ska jobba utifrån markägarens vilja.

Det förslag som vi har gått fram med, som bland annat handlar om att införa ett bonus malus-system i skogen där markägaren kan ingå ett avtal om att frivilligt och på eget initiativ förbinda sig att bruka skogen hyggesfritt, är ett sätt. Ett annat sätt är att låta Sveaskog, som är ett statligt bolag, gå före, så som man har gjort i vårt grannland Finland. Det har visat sig vara ett bra sätt.

Sedan har vi flera kommuner som redan i dag ställer om. Det är som sagt här hoppet ligger. Flera kommuner har redan ställt om och antagit en ny skogspolitik. Det ger oss lite möjligheter att se på hur detta kan göras på ett bra sätt.

Jag har inte varit så hoppfull, men om vi inte kan vänta utan redan nu ska börja jobba i opposition och närma oss varandra i den här frågan på något sätt kan jag, om ledamoten Lindahl vill, bjuda in till ett samtal där vi kan prata om hur vi kan stötta landsbygden. Jag är själv från de småländska skogarna, och jag vet hur viktigt det är med lokala sågverk.

Tyvärr ägs de större sågverken av pappers- och massaindustrin. Detta är något som har fått kritik från EU – hur man i denna monopolliknande situation ger markägare råd om hur de ska bruka sin skog. Jag skulle säga att det ger en falsk känsla av valfrihet när du har experter som hela tiden mejlar och skickar propåer: Du måste avverka din skog, för annars kommer det här och det här dåliga att hända.

Detta behöver vi göra något åt, och jag skickar gärna en sådan invit.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 28 januari.)

Herr talman! I de här politiska tiderna, inte minst när man som jag följer natur, miljö- och klimatpolitiken väldigt nogsamt, är det lätt att känna sig näst intill deprimerad, inte minst vad gäller artskyddet och skogen. Som tur är finns det hopp. Det hoppet hittar man hos markägare, som redan nu ställer om. De väntar inte på ett nytt skifte, utan de jobbar på med framåtanda, stolthet och bygdens bästa för ögonen. De gör det också med lönsamhet. Kanske hade man kunnat stötta dem. Det minsta man kan göra är att inte tala illa om dem från den här talarstolen.

Genom ett mer hyggesfritt skogsbruk går det att förädla på ett mycket bättre sätt. I dag gör vi köttfärs av oxfilé i den svenska skogen. Vi mejar ned skogarna, och mycket går till pappers- och massaindustrin eller till förbränning. Hade vi bara kunnat vänta lite grann, inte bara gå skogsindustrins eller pappers- och massaindustrins ärenden genom att bara leverera till dem, och se till att vi får bra kvalitet i sågat virke hade vi kunnat ha en mycket högre förädling och få en mycket högre lönsamhet. Då hade vi också kunnat få fler jobb på landsbygden.

Därför hoppas jag att Centerpartiet kan se med nya ögon på detta. Det finns fler sätt att främja hyggesfritt. Rådgivning kan vara ett sådant. Ett annat sätt är att inte tala illa om det, som om vi hade en gräns och som om det inte skulle lämpa sig. Ett tredje sätt är att gå hand i hand med alla dem som just nu går före.

Herr talman! I kväll har vi debatterat skogen, och eftersom jag inte kunde ta replik hoppas jag kunna bjuda upp lite till dans. Det är nämligen så att en fördel med att vara sist i debatten är att man hinner tänka efter lite när det gäller vad de tidigare i talarlistan sagt. Jag tänkte därför börja från början.

Martin Kinnunen från Sverigedemokraterna menar att det inte går att utvärdera vår skogspolitik, för skogsvårdslagen är från 1993. Då, herr talman, var jag tre år gammal. Jag tycker att detta var länge sedan, och mycket har hänt sedan dess. Vi har som nation gått med i EU, och Parisavtalet har tillkommit, liksom Kunming-Montreal-avtalet.

Det är dags att utvärdera och välja en ny kurs för svensk skogspolitik. Det är fullt möjligt, för vi vet redan i dag vad som är fel med den. Det har utredningar och myndigheter och rapport efter rapport redan visat.

Efter EU-inträdet har vi varit förbundna att rapportera hur det går för Sveriges natur och hur det går för Sverige att jobba för art- och habitatdirektivet. Vi ser i artikel 17 i art- och habitatdirektivet svart på vitt att vi missar våra miljömål vad gäller skogen.

Det finns bara en skogstyp i Sverige som har gynnsam bevarandestatus, och det är fjällbjörkskogen. Cirka 40 procent av arterna och 20 procent av de livsmiljötyper som rapporterats in har inte gynnsam bevarandestatus i alla regioner där de förekommer.

Det här är svart på vitt, och med den vetskapen är det helt rimligt att vi som politiker också funderar på hur vi kan lägga om skogspolitiken så att vi faktiskt kan nå de mål som för övrigt inte någon byråkrat i EU har bestämt – det är vi politiker som fattat beslut om dem. Det är dock så det låter, som att detta är någonting som onda byråkrater i EU som bara vill svensk politik och svensk natur illa har hittat på. Men där sitter ju våra partigrupper med och förhandlar och formar de här målen tillsammans. Det här är alltså ingenting som vi kan skylla ifrån oss kring, utan det är något som har beslutats på demokratisk väg. Det är mål som vi sedan utvärderat och som det svart på vitt visat sig att vi inte når.

Jag tänker också på det som sades från Moderaternas håll om äganderätten. Jag vill säga med full kraft, herr talman, att det är ett himla hycklande om äganderätten. Vad den här regeringen har gjort är att ta bort möjligheten för kommuner att lägga veto mot urangruvor. Hela gruvindustrin ska kunna lägga en våt filt över hela landsbygden.

Där, mina vänner, ska vi prata om äganderätten. Det handlar alltså om människor som har bott och verkat i generationer och som kanske har tänkt lämna detta efter sig till de kommande generationerna. Där finns dock ett inmutat område som är gigantiskt, och man har ingen möjlighet att ha någon typ av inflytande. Där är vi helt i händerna på utländska investerarföretag – rena skojarföretag. Man har ingen makt eller möjlighet att påverka.

Som tidigare har nämnts är äganderätten i skogen stark. Det skulle krävas två riksdagsval och två olika parlament efter varandra för att ändra på detta. Men bara för att man har en skog eller en annan ägodel – låt oss ta en bil som exempel – betyder det inte att man bara för att man har en bil i Sverige kan strunta i hastighetsbegränsningar. Man måste faktiskt vackert besiktiga sin bil, och man måste sätta på rätt däck under rätt period. Det betyder att man har ett ansvar när man har ett ägande. Samma sak måste självklart gälla skogen.

Det har talats varmt i denna kammare före mig om frihet under ansvar – och vad betyder det? Jo, det betyder egentligen att det är fritt fram. Jag undrar uppriktigt talat hur många av er som har debatterat den här skogsfrågan som vet hur en naturskog – en urskog – i Sverige ser ut. De är väldigt ovanliga, så passa på att åka dit innan de sista avverkas.

Det är alltså inte virkesåkrar som vi pratar om när vi pratar om de sista hotade arterna. Det är inte heller någonting som människan är med och skapar genom motorsågar eller stora maskiner. Då blandar man kanske ihop naturvårdsfrågan med betesmarker eller slåtterängar, för där behöver vi ha en kontinuerlig störning. Vad gäller naturskogar – urskogar – är dock tid den viktigaste ingrediensen för att skapa liv där, inte motorsågar och inte maskiner.

Det kan finnas hagmarker, slåtterängar och andra naturtyper som faktiskt behöver att vi människor är där och hjälper till. Det gäller inte minst att frigöra vattenflöden i våra floder, bäckar och rinnande vatten. Där kan man också prata om äganderätten.

Jag tackar Moderaterna och Socialdemokraterna för det tidigare riksdagsseminariet som handlade om konflikten om dammar och de småskaliga vattenkraftverken. Det vi dock glömmer är markägarrätten som handlar om människors och bygdens möjlighet att fiska. Där ska vi prata om markägarrätt, för detta är helt beroende av vad som händer uppströms. Där har man från den här regeringens sida valt att pausa lagstiftningen, som vi för övrigt gemensamt har kommit överens om både i Sveriges riksdag och inom EU.

Jag tänkte också på det som kallas frihet. Hur stor är friheten för våra svenska skogsägare i dag? Vi har tidigare hört att det är cirka 3 procent som väljer att bruka sin skog hyggesfritt. Vad beror det här då på? Det beror inte på dålig lönsamhet eller att det är omöjliga skogar att bruka på det här sättet. Vi borde säga som det är: Vi har ett marknadsmisslyckande vad gäller skogen.

Vilka är det som är skogsrådgivare i Sverige? Det är inte främst Skogsstyrelsen, utan det är skogsindustrin själv. Där, herr talman, kommer vi till kärnan i hela den här debatten. När ni, kära kollegor, pratar om skog och skogspolitik pratar ni om skogsindustripolitik. Vi har i riksdagen ett skogsindustrinätverk, men vems lönsamhet handlar det om? Vems perspektiv tar vi?

Sett över längre tid har förädlingsvärdet för skogsnäringen i bnp minskat. På 1980-talet var det i genomsnitt 4,6 procent. Det var 3,5 procent på 1990-talet och 2,8 procent under 2000-talets första decennium. År 2021 låg det på 2,2 procent. Det är alltså denna näring vi ser vår regering sitta högt och långt uppe i knät på.

Hur ser det då ut för skogsägarna? Södra Skogsägarna redovisar en typgårdslönsamhet och visar inkomster och utgifter. Lönsamheten för skogsägare i södra Sverige är cirka 2 217 kronor per år och hektar före kapitalkostnader. Beaktar man också kapitalkostnader för en hektar skog är det svårt att göra vinst. Detta visar också statistiken.

Av landets cirka 310 000 skogsägare hade 48 700 någon form av inkomst från skogsbruket under perioden 2011–2017. Samtidigt gick 60 procent med förlust, 17 procent redovisade nollresultat och endast 20 procent gick med plus. Jag hoppas att ni antecknar, för det här är de ni säger er värna men som ni inte för er politik för. Det genomsnittliga överskottet bland dem som redovisade ett överskott var knappt 91 000 kronor.

Den senaste tiden har virkespriserna ökat, och det har hjälpt lönsamheten. Detta är inte på grund av politik, utan det beror mer på hur världen ser ut med oroligheter och marknadsflöden. Vi skulle dock på riktigt behöva en politik som fokuserar på den enskilda markägarens lönsamhet framför industrins. Samtidigt gör stora SCA en vinst på kanske 3–4 miljarder efter skatt, så det går väldigt bra för dem.

Det är också viktigt att beakta vad en skogsägare vill med sin skog. I senaste Skogsbarometern var det bara cirka 12 procent som svarade att god löpande avkastning betydde mest. Viktigast var svarsalternativen känslan av att äga skog, god långsiktig investering och rekreation och jakt.

EU har också granskat Sverige särskilt för kartellbildningar på grund av marknadsmisslyckandet där man helt enkelt låter en industri plocka russinen ur kakan.

Vad gäller jobben, då? Jo, antalet sysselsatta inom skogsindustrin minskade mellan 1990 och 2020 med 60 procent. Även antalet sågverk i landet har under lång tid minskat kraftigt, samtidigt som vi avverkar mer.

Det är ett mönster som vi ser. Vad gäller lantbrukare, sågverk och besättningar går vi i riktning mot allt färre men allt större. Detta är alltså inte en lokal ekonomi som gynnar bygden. De flesta jobb som skapas hamnar i eller nära tätorters industrier.

En studie visar att endast 3 procent av dem som är sysselsatta inom plantering och röjning är svenska medborgare. En övervägande majoritet kommer från Östeuropa. Jag hoppas att fler partier vill titta på vad det betyder för dessa människor, som sällan har bra kontrakt eller möjligheter.

Det är inte avverkningsnivåerna som påverkar sysselsättningen. Det låter ofta som att det blir fler jobb ju mer vi avverkar, men med ett mer varierat skogsbruk skapas fler affärsmöjligheter. Vi skulle kunna satsa på lokala värdekedjor samtidigt som avverkningsvolymerna skulle kunna minska något.

Herr talman! Jag skulle vilja avsluta med någonting som ligger mig varmt om hjärtat och som jag har varit inne på tidigare, nämligen orättvisan mellan stad och land i skogspolitiken.

De som bor och verkar på landsbygden ser ett stort värde i skogen runt omkring. Skogen kan faktiskt vara anledningen till att människor valde att bosätta sig där. Det finns ett stort värde för exempelvis rekreation, jakt, bär och turism. Man har lokalkännedom och en relation till platsen. Beslut om avverkning fattas dock ofta över huvudet på dem som bor där.

Kristdemokraterna har pratat om vilket oerhört hårt reglerat skogsbruk vi har. Jag bjuder gärna in till en replik för att få reda på exakt vilken lagstiftning som åsyftas. Det enda jag hört om detta från Kristdemokraterna är att Skogsstyrelsen har sex veckor på sig att handlägga ärendet om man gör en avverkningsanmälan. Om myndigheten inte hinner handlägga det på den tiden är det fritt fram – då blir det automatiskt ett godkännande, som dessutom kan vara giltigt i fem år.

Skogsstyrelsen har bara möjlighet att granska 2,5–5 procent av alla avverkningsanmälningar som kommer in. Det är därför vi i Sverige avverkar skog i blindo.

Miljölagen i all ära, men jag har läst skogsvårdslagen från pärm till pärm. Jag rekommenderar er alla att göra det, för då kommer ni att se formuleringen som säger att man ska ta hänsyn till vattenmiljöer, kulturmiljöer och naturmiljöer såvida det inte påverkar ens produktion. Vi är alltså tillbaka på ruta ett – det är helt frivilligt att göra vad man vill i skogen.

Vi kan jämföra detta med makten att påverka om man bor i en stad. Där har man möjlighet att tycka till om översiktsplaner och detaljplaner och kanske till och med om hur ens grannes hus ska utformas. Personer på landsbygden har ingen möjlighet att tycka till. Man har sex veckor på sig. Det finns inga krav på samråd. Det finns heller inga lagar som säkerställer att sociala hänsyn tas.

Låt oss jämföra det med bygglov. Det är inte så att den som vill bygga skickar in en ansökan och sedan, efter sex veckor, får börja bygga. Den får faktiskt vänta till dess man är säker på sin sak och vet att sociala och miljömässiga hänsyn tas. En sådan ordning skulle vi ha även i skogen.

Herr talman! Jag tycker att den här diskussionen, och hela debatten, har varit väldigt missvisande. För svenska skogsägares och den svenska naturens skull, och för att kunna garantera att framtida generationer ska kunna få plocka blåbär i skogarna, som för övrigt har minskat med 50 procent som en följd av den här politiken, skulle vi behöva garantera att vi kan ha levande skogar även i framtiden. Det kräver en helt ny riktning i politiken.

(Applåder)

Herr talman! Kanske ligger många liberaler vakna om nätterna och funderar på den negativa trenden för det egna partiet, men det vet jag inte. En sak som jag ligger vaken för om nätterna är den negativa trenden vad gäller många olika arter i såväl Sverige som världen. Det gäller vargen, lodjuret, nornan och ålen – ålen som har fiskats illegalt av statsministerns närmaste man och som regeringen uppmanar svenskar att äta. Min oro blir inte bättre av regeringens nedskärningar och totala nedmontering av miljölagarna.

Regeringen vill nu göra om artskyddet så som skogsindustrin har önskat så att inga arter ska stå i vägen för kalavverkningar – detta till förmån för stora bolags miljardvinster. Man föreslår att bara de mest hotade arterna ska ha fortsatt juridiskt skydd.

Min fråga till miljöministern är: Var går gränsen för när en art är tillräckligt hotad för att få juridiskt skydd?

Herr talman! Min fråga riktar sig till landsbygdsministern och berör vargen.

Vargen är en starkt hotad art i Sverige, och regeringen har lagt om politiken och valt en referensnivå som inte har en vetenskaplig grund utan i stället grundar sig på regeringens tyckande och önskemål om att minska populationen till 170 vargar. Detta sker trots att vi har en starkt inavlad vargstam och population i Sverige, men det sker också en omfattande illegal jakt i Sverige. I Värmland har vargarna gått från 130 individer till 45 på bara två år utan att det finns en förklaring.

Minskningen av populationen till 170 har satts igång genom att besluta om licensjakt på 48 vargar. Vad anser kommissionen om att Sverige väljer den här vägen och sätter ett lågt referensvärde som inte har vetenskaplig grund?

Herr talman! Tack till Ulf Kristersson för alla dessa komplimanger om att vi står upp för vår politik!

Vi har sett att det här är tuffa utmaningar, och därför har vi varit konsekventa i att ligga i framkant. Vi har lagt fram förslag efter förslag och idé efter idé, och det har varit upp till vilket annat parti som helst att ta vid. Vi har varit ensamma i detta, men vi kommer inte att ge oss. Vi kommer att försöka ta fram politik som kan gynna både svenska skogsbrukare och klimatet.

Min andra fråga, herr talman, är denna. Nu åker man till Brasilien, som avskogningsförordningen har riktats in på för att vi européer inte ska konsumera på bekostnad av Amazonas. Därmed ställs krav vad gäller transparens och hållbarhet. Kan statsministern berätta för mig vad som skiljer den brasilianska skogen från den svenska? Varför ska vi ställa krav på hur brasilianskt skogsbruk får gå till men samtidigt jobba för undantag för allt europeiskt skogsbruk i samma lag?

Herr talman! Snart är det dags för klimattoppmöte, och det kommer att äga rum i Brasilien. När man säger Brasilien är det många som tänker på världens lungor och vikten av Amazonas som intakt ekosystem.

På mötet kommer EU att förhandla med en gemensam röst. Förhandlingar pågår just nu, som sagt. Vad som går att säga är att den här regeringen har lagt väldigt mycket tid och kraft på att helt skamlöst och med stolthet deklarera att man kommer att gå skogsindustrins ärenden i alla dessa förhandlingar. Vi hör hur statsministern också här i talarstolen motiverar detta med att varje land måste se efter sina industriers intressen.

Vad man ska veta är att vi i Sverige inte ser ut att nå de mål som vi har satt upp i LULUCF. Statsministern har varit flitig tillsammans med sin finska motsvarighet och skickat brev och bett om flexibilitet. Men regeringen har inte lagt fram några förslag som går ut på att faktiskt nå klimatmålen som är kopplade till skogen.

Skogen i Sverige kan vara en klimathjälte, men den håller på att gå från hjälte till att släppa ut mer kol än vad som behöver lagras. Det finns en mängd olika förslag som handlar om att öka omloppstider och jobba med skogsägare för att få till ett mer hållbart och hyggesfritt skogsbruk. Av allt kol som är bundet i världens skogar finns 60 procent i de boreala skogarna, så det här är oerhört viktigt.

Min fråga till statsministern är: Om alla regeringar och alla länder motiverar sitt urvattnande arbete på samma sätt – Tyskland har sin bilindustri, Slovakien har sin fossilgas – var och hur ska länder kunna samarbeta för att nå Parisavtalet?

Herr talman! Vi har kunnat läsa i Aftonbladet om Greta Thunbergs vittnesmål från tiden i israeliskt fängelse efter att hon tillsammans med andra svenskar hade försökt föra in humanitär hjälp till en svältande befolkning i Gaza. Det handlar om svenskar som enligt uppgift har torterats, medan UD har kallat det för hård behandling.

UD har reseavrådan för både Ukraina och Gaza. Ändå hyllar regeringen dem som åker till Ukraina men säger att de som har fängslats och torterats av Israel får skylla sig själva.

Därför är min fråga: Vad ser statsministern för skillnad mellan att åka till Ukraina och att resa till Gaza? Bryr sig statsministern bara om svenska medborgare som tycker likadant som regeringen?

Fru talman! Efter ett informellt möte med en relativt smal agenda kan det vara svårt att komma med de relevanta frågorna eftersom man inte riktigt har koll på hur diskussionerna går. I en andra runda här tänker jag dock ändå berömma regeringen och statsministern personligen för de framsteg som jag har kunnat glädjas åt i frågan om ekocidlagstiftningen.

Inför mötet nämnde statsministern att Sverige ser positivt på att komplettera Romstadgan med ett femte brott gällande ekocid. Det vore en möjlighet för Ukraina att få juridisk hjälp att ställa Ryssland till svars och få hjälp att städa upp all denna oreda och de stora skadorna på miljön. Jag önskar därför lycka till även i de frågorna. Jag vet inte på exakt vilken agenda de kommer upp, men när de kommer upp hoppas jag att man får framgång.

Fru talman! Jag tackar statsministern för dragningen och återrapporten.

Jag vill börja med att prata om Ukraina och ge Miljöpartiets stöd i arbetet med det nittonde sanktionspaketet. Det är av yttersta vikt att vi kan komma vidare och även fasa ut all rysk energi från EU:s marknad snarast. Det är det som skulle bli kännbart för den ryska ekonomin. Jag välkomnar förstås också de framgångar som nu redovisas kring de ryska frysta tillgångarna. Det är verkligen på tiden. Vi är inte riktigt framme än, men att framsteg har gjorts är ändå värt att glädjas över.

Det är naturligtvis så att man håller fokus på det som sker här och nu. Att helt utgå från Ukrainas behov tycker jag är helt rätt och klokt, men jag vill återigen påminna om att det kommer en tid efter kriget och att Ukraina även då kommer att vara i stort behov av stöttning av olika slag, inte minst finansiellt. Det kommer att finnas ett väldigt stort arbete att göra med återuppbyggnad, minröjning och restaurering.

En fråga jag har till statsministern är om någon typ av återuppbyggnads- och återhämtningsfond för Ukraina har diskuterats redan nu. En följdfråga är om statsministern bedömer att Sverige skulle kunna spela en roll i utformningen av detta. Jag tror att vi i Sverige skulle ha mycket att bidra med.

Skuggflottan nämndes också. Där kan vi se att man från svensk sida har kritiserat och utvärderat brister i kommunikationen och ansvarsfördelningen mellan myndigheter efter oljeutsläpp. Har man i säkerhetsdiskussionerna diskuterat hur olika länder kan samarbeta effektivt för att få stopp på ett utsläpp om ett utsläpp skulle ske gränsöverskridande?

Fru talman! Min fråga går till miljöministern.

Miljöministern har ju själv skrivit under Kunming-Montreal-avtalet, som är ett ramverk för hur vi gemensamt ska kunna stoppa och vända förlusten av biologisk mångfald. Där ingår flera olika åtgärder. Det handlar om att skydda mer natur, restaurera trasiga ekosystem, skydda hotade arter och identifiera och fasa ut miljöskadliga subventioner.

När man tittar på vad som har hänt ser man i bästa fall att ingenting har hänt. I många fall har den här regeringen och miljöministern aktivt jobbat hårt för att göra precis tvärtom. Man har sänkt skyddet för hotade arter. Just nu föreligger också ett förslag från skogsutredningen om att underlätta att upphöra med skyddade områden, det vill säga om att ta bort skyddet för skyddade områden.

Hur tänker miljöministern att detta rimmar med de åtaganden hon har gjort och det hon har skrivit under?

Fru talman! Ibland kompletterar vi varandra på ett bra sätt.

Jag vill börja med att yrka bifall till vårt yrkande och ska redogöra bara lite grann för skälet.

Vi vill avslå regeringens förslag om att länsstyrelsen ska kunna undanhålla beslut eller åtgärder som rör totalförsvaret om offentliggörande anses negativt för totalförsvaret. Skälet är att regeringen inte har gjort en konsekvensanalys av hur inskränkningen i offentlighetsprincipen påverkar miljö och insyn. När det gäller Försvarsmakten finns det en historik av allvarliga miljöskador, till exempel det kända PFAS-förgiftade dricksvattnet i Kallinge och i Uppsala.

Vi menar också att detta är ett avsteg från Århuskonventionen.

En så här långtgående inskränkning i offentligheten bör motiveras med en specifik konsekvensanalys. Beslut som inte offentliggörs omöjliggör granskning och överklaganden.

Vi skulle hellre se att man tog fram en plan för hur totalförsvaret kan utvecklas utan negativ klimat- och miljöpåverkan och att man skulle tillsätta en utredning som kunde klargöra svenska och internationella militärövningars effekter på miljön.

Därmed yrkar jag bifall till vår reservation.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 17 juni.)

Fru talman! Vi har i dag debatterat Nämdöskärgårdens nationalpark men även övriga naturvårdspolitiska förslag.

Jag tänkte inleda på en global nivå, för den kris vi ser för den biologiska mångfalden är en global kris, en kris där vi förlorar variationsrikedomen av livsformer.

Biologisk mångfald kan ibland tyckas tekniskt, långt borta och något som kanske inte berör just en själv. Men det här är en fråga som verkligen genomsyrar allas liv och alla verksamheter både lokalt och globalt. Vi förlorar just nu arter i en rasande takt. Det jämförs med den tidpunkt då dinosaurierna dog ut – ett massutdöende. Den här gången är det mänsklig aktivitet som ligger bakom, vilket betyder att vi har ett enormt ansvar. Det betyder också att vi, om vi vill, skulle kunna vända den här trenden.

Och det är just där, fru talman, som jag tycker att det hoppfulla ligger: Vi har på global nivå lyckats enas om en överenskommelse, ett ramverk för hur vi ska lyckas stoppa förlusten av arter och vända trenden. Vi har sett ett avtal på global nivå kallat Kunming-Montreal-avtalet som regeringen har skrivit under. Som en del av implementeringsfasen har EU också tagit fram en strategi för biologisk mångfald. För att komma ännu närmare det verkliga problemet behövs dock lagstiftning, och därför var jag väldigt glad när EU presenterade sin restaureringsförordning och direktivet.

Sedan började det stöta på patrull. Det visade sig för den svenska regeringen vara mycket lättare att stå på stora konferenser och lova att stoppa förlusten av arter och vända trenden. När man kom till implementeringsfasen, som är den absolut viktigaste och helt nödvändig, ville man dock inte vara med längre. Då gjorde sig Sverige känt inom EU-samarbetet för att lägga all sin politiska kraft på att stoppa restaureringslagen. Detta gjorde man även under Sveriges tid som ordförandeland i EU-samarbetet. Det var inte särskilt populärt. Men direktivet har överlevt, och det är nu dags för implementeringen.

Vad Sveriges regering då väljer att göra, fru talman, är att lägga sig på den absoluta lägsta nivån, något som har framförts här tidigare. Det som jag i någon grad ändå är tacksam över är ärligheten som visas från högerpartiernas representanter om att man vill lägga sig på den absoluta miniminivån. Man vill inte behöva ändra någonting i det sätt som vi bedriver och utformar miljöpolitik. Man vill fortsätta att ge skogsindustrierna fri lejd. Man vill fortsätta att välkomna bottentrålare även i det som kallas för skyddade områden. Man vill fortsätta att fjäska för industrin och prioritera kortsiktiga vinster framför långsiktigt liv.

Därför har regeringen instruerat de olika myndigheterna och Naturvårdsverket att ha en återhållsam rapportering vad gäller naturvården till EU. Vad gäller gräsmarker i restaureringslagen ska man berätta för kommissionen och EU:s institutioner att vi inte vet hur läget är för våra gräsmarker. Med andra ord uppmanar man alltså myndigheter att ljuga EU:s institutioner rakt i ansiktet för att inte behöva göra någonting.

Jag är som sagt ändå tacksam över att man är så här ärlig. Man låtsas inte som om man bryr sig om restaurering eller biologisk mångfald, utan man säger rakt ut att man prioriterar den kortsiktiga vinsten för industrin på bekostnad av i princip alla andra värden.

Fru talman! Som jag nämnde är det här en global kris som berör även EU och Sverige. Vi har ett väldigt stort politiskt ansvar. Jag vill passa på att yrka bifall till reservation 4, som handlar om implementeringen av naturrestaureringslagen.

80 procent av naturen i EU är i dåligt skick, och det tycker jag borde vara en signal som får även den mest ointresserade av naturvård att reagera. Det handlar nämligen om lantbrukets möjligheter och tillgången till rent, drickbart vatten – allt som är en grund och en bas för fungerande och långsiktiga ekonomier.

Fru talman! I den här debatten som ska handla om naturvård vill jag skicka med till dem som företräder regeringens partier att även Nato benämner både klimatkrisen och artkrisen som väldigt stora hot och uppmanar alla med makt att ta tag i problemen innan de eskalerar så mycket att det även kommer att sätta tryck på andra förmågor. Det är ändå lite intressant.

Fru talman! Vi är eniga kring att välkomna Nämdöskärgården som nationalpark, som är en del av det skydd som Sverige har. Det här är ett väldigt välkommet skydd, men vi har väldigt långt kvar.

Vi har alltså åtagit oss att skydda 30 procent. Vad gäller just det marina skyddet är det ett stort problem att i Östersjön, där 17 procent är skyddat, är det enbart 1 procent som är strikt skyddat, vilket innebär att destruktivt fiske inte är tillåtet. Trots att Liberalerna via sin miljöminister har framfört att man har förbjudit bottentrålning i skyddade marina områden är det inte förbjudet i dag. Det är bara en möjlighet för myndigheter att förbjuda, men det finns inga definierade och tydliga villkor och principer för när myndigheterna får lov att skydda områden. Det är alltså än i dag fullt lagligt att bottentråla i våra marina skyddade områden. Här måste det bli en ändring. Det är det här skyddet syftar till, det vill säga att verka på riktigt och inte bara bli någon typ av procentföremål för hur mycket vi skyddar. Det måste bli en ordentlig effekt för ekosystem, till exempel fisket.

Det är alltså helt centralt att Sverige och EU i stället väljer att visa vägen och ändrar kurs för hur man hittills har bedrivit miljöpolitik. Det är kort tid kvar på mandatperioden, som tur är, men det är ändå intressant att komma ihåg att regeringen gick till val på att bedriva en effektiv miljöpolitik. För att bedriva en effektiv miljöpolitik måste den bygga på kunskap, uttalade tydliga mål, styrning, lagar och finansiering. Alla dessa delar har raserats i en rasande takt sedan regeringen tog makten.

Låt mig börja med kunskapen. Man har skurit ned i miljöövervakningen. Just vad gäller posten för övervakningen i marina system och vattenekosystem har man minskat den med 40 procent. Alla känner säkert till att en av de första åtgärderna som den miljöeffektiva regeringen vidtog var att lägga ned Miljödepartementet.

Sedan har vi frågan om finansieringen. Man har skurit ned med mer än 7 miljarder inom budgetområdet. Vi lägger mer pengar på att subventionera klimat- och miljöskadliga verksamheter än vad vi lägger på att faktiskt skydda naturen.

Fru talman! Jag skulle också vilja nämna något om skogen. Frågan kommer ofta upp. Det enda svaret som högerpartierna har är äganderätten, och det sätter punkt för debatten. Man är inte villig att presentera några förslag, och man säger att man ska ge ersättning. Men vi kan kolla på facit. Hur ser naturvårdsbudgeten ut? Över en natt minskade anslaget att betala ut till markägarna, de som har ansökt och vill få sin mark skyddad men därmed också betalt för den, med 70 procent. Man har förlängt köerna för dem som väntar på ersättning, skapat en oerhörd frustration och raserat tilliten.

Vi skulle behöva göra mycket för skogspolitiken. Vi har i dag en skogsvårdslag som har funnits sedan 1993. Det är alltså innan Sverige gick med i EU och innan vi hade en levande och vital debatt om både klimatet och den biologiska mångfalden.

Fru talman! Jag kan absolut och verkligen förstå och sympatisera med den skogsägare som vill göra rätt men som finner det svårt. Här har vi en skogsvårdslag som är utdaterad och omodern. Vi har ett medlemskap i EU, som kommer med ett art- och habitatdirektiv och med LULUCF. Vi har en miljöbalk i Sverige. Hur ska man förhålla sig, och hur ska man göra det lättare för markägaren att bedriva ett lönsamt och hållbart skogsbruk? Det är frågor som jag önskar att regeringen hade tagit på allvar.

Sverige är ett skogsland där 70 procent av ytan är skogbeklädd i någon form. Det här är en fråga som engagerar och som förtjänar att vi sätter oss ned och verkligen funderar över hur vi kan ge goda villkor för dem som vill göra annorlunda än kalhyggen i Sverige. De finns.

Det är också värt att betänka att i den senaste Skogsbarometern svarade bara 12 procent av skogsägarna att det var avkastningen som var viktigast. En stor majoritet av dem är intresserade av andra saker. Känslan av att äga skog och rekreation står högt. Därför blir det så skevt när politiken hela tiden svarar med business as usual och sätter industrin framför individens önskemål i skogspolitiken.

Fru talman! Jag återgår igen till vargen. Det här är något som flera av de tidigare debattörerna har omnämnt. Jag önskar att vi hade tillgång till en vetenskaplig grund när vi utformar politik. Det är också vad som har styrt inom EU fram till nyligen vad gäller vargen, då utformningen snarare blev känslobaserad.

Det har nämnts här att det är många som inte vill ha varg i Sverige. Jag undrar verkligen om den som kommer med sådana påståenden har fog och fakta i frågan. Var finns dessa opinionsundersökningar som visar att många i Sverige vill utrota varg?

Det finns en stor majoritet, som kanske inte så många känner till, som är mycket mer positiv till att det finns varg i Sverige än vad kammaren och debatten ger sken av. I ett tidigare replikskifte med Liberalerna nämndes det att det är en alltför koncentrerad vargstam i mellersta Sverige. Det här kommer inte att ändras med den politik som regeringen för. Genom att pressa ned antalet individer kommer vargstammen sannolikt att hålla sig till samma utbredning. Därför står jag fast vid att det här är en orättvis vargpolitik och att det kommer att bli en dyr och ineffektiv vargpolitik när i princip varje individ av varg ska förvaltas enskilt.

Regeringen måste följa upp detta med hjälp av en myndighet. Det är kanske inte så många som tror att en högerstyrd regering kommer att lägga skattepengar på att skapa fler myndigheter. Grundproblemet är att detta inte löser några problem.

Fru talman! Med stor sannolikhet ökar snarare problemen och frustrationen, som kommer att finnas kvar oavsett om det finns 200 eller 170 vargar i landet. De som är oroliga för sina får kommer inte att få några lösningar, utan de får bara en siffra att förhålla sig till – med stor sannolikhet med samma koncentration som i dag.

Däremot kommer detta att minska möjligheten för skyddsjakt. Skyddsjakt är den jakt som även vi i Miljöpartiet kan ställa upp på. De vargar som ställer till med upprepade rivningar behöver man snabbt besluta om att ta bort. Men genom att pressa ned antalet till 170 vargar kommer det att bli svårare att få igenom den jakt som kan behövas.

Fru talman! I linje med de globala avtalen, Kunming-Montreal-avtalet, som säger att vi ska stoppa förlusten och vända trenden, har det kommit fram mer konstruktiv politik som handlar om samexistens. Hur kan vi faktiskt öka samexistensen? Det finns konflikter i vargfrågan – absolut. Låt oss fundera över hur vi kan öka förståelsen och hur vi kan jobba förebyggande. Det handlar om politik som kan se över ersättningsmodeller för att hjälpa de fårägare som verkligen behöver hjälp, för att ta fram en förvaltning som fungerar för alla människor som i dag känner oro. Det hade varit välkommet.

Fru talman! Jag ska börja avrunda eftersom jag ser att jag har gått på övertid. Den internationella politiken som finns i miljöfrågorna är bara värd något när den kommer ned till kommunal nivå. Här behöver man en politik som verkligen hänger med hela vägen.

Därför var det så viktigt, tyckte både jag och regeringens företrädare, att det finns siffersatta och tydliga mål i Kunming-Montreal-avtalet.

Nytt den här gången var att man valde ett åläggande till alla länder som har skrivit under att göra en implementering av det globala Kunming-Montreal-avtalet, en NBSAP som de kallas.

Regeringen har fortfarande inte återkommit med det. Man missade sin deadline inför mötet i Colombia och visade redan där att man började bryta sina löften. Man har aviserat i budgeten för 2025 att en NBSAP ska levereras. Men, fru talman, det finns fortfarande inte ett spår av denna implementering.

Fru talman! Vi behöver skydda mer. Vi behöver lära oss att bruka naturen hållbart och att leva i samklang och samexistens. Vi behöver också fasa ut miljö, klimat- och naturskadliga subventioner och investera i naturen.

Fru talman! Vi behöver restaurera natur. Jag kan absolut inte förstå att en regering som säger sig vara konservativ säger politiskt nej till en plan för hur man kan gynna alla lantbrukare och bönder och alla som jobbar ideellt för att ta fram det kanske absolut svenskaste vi har i landskapen och värna det som tidigare generationer har jobbat för att få fram. Det handlar om ängsmarker och betesmarker – en natur som myllrar av liv. Jag förstår inte att man som så kallad konservativ inte vill vara med och bedriva politik som faktiskt konserverar den artmångfalden.

Fru talman! Jag tror tyvärr att det handlar mer om prestige än om en faktisk sakfråga. Jag tycker att Sverige hade förtjänat mer än så.

Med det vill jag önska alla en trevlig midsommar.

(Applåder)

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 17 juni.)

Fru talman! Det anförs här att Sverige har haft en väldig vargtäthet. Jag vill nämna att man i Spanien har lyckats med skyddet av varg och har mer än 2 000 individer. I Italien har man mer än 3 000 individer. Frankrike, Polen, Tyskland och Rumänien – alla dessa länder har större vargpopulationer än Sverige. Jag har erfarenhet av arbete med tigrar i Indien och känner till politiken kring stora rovdjur. När jag pratar med mina internationella kollegor om hur vargdebatten låter i Sverige möts jag ofta av en väldig förvåning över hur man kan ha en så stor konflikt om så pass få individer.

Vi ska veta att Sveriges vargpopulation har sitt ursprung i tre individer och att alla de var släkt. Det betyder att de vargar vi har i Sverige är otroligt inavlade. Här skulle det behövas ett utbyte. Det är också ett av villkoren för den lilla population av vargar som vi har och som regeringen föreslår att minska ännu mer. Jag är förundrad över hur en regering som i sin retorik brukar säga sig vilja hålla hårt i pengarna nu vill gå ned till en mer eller mindre individbaserad förvaltning som kommer att bli dyrare. Man är också intresserad av att starta en helt ny myndighet. Det finns ganska mycket mer att prata om.

Jag skulle också snabbt vilja ta upp frågan om strandskyddet. Här har vi ändå ett liberalt parti som menar att detta är en frihetsreform. När jag pratar med människor får jag höra att allemansrätten och möjligheten att gå längs de här vackra platserna värderas väldigt högt. Enligt undersökningar tycker 62 procent att det är en dålig idé att göra den här försämringen av strandskyddet.

Fru talman! Jag tackar för inlägget från Liberalerna. Elin Nilsson inledde anförandet med att Liberalerna är stolta över att man nu har klargjort att det ska vara förbjudet att bottentråla i marint skyddade områden. Det här stämmer tyvärr inte helt, fru talman. Det man gör är att ge myndigheter möjlighet att peka ut om förbudet kan träda i kraft. Men det saknas villkor och principer för när myndigheterna ska kunna införa ett sådant här förbud. Därför undrar jag varför man så tvärsäkert får det att låta som att det nu inte är möjligt att bottentråla i marint skyddade områden. Det är min första fråga.

Min andra fråga, som jag också är väldigt nyfiken att höra svaret på, är hur det blir med Nämdöskärgårdens nationalpark. Kommer det att finnas ett förbud mot bottentrålning där eller inte, som Liberalerna ser processen framför sig? Det hade varit väldigt välkommet med ett strikt skydd, det vill säga att det inte är tillåtet att bedriva fiske som skadar ekosystemen så som bottentrålning gör.

Vargen verkar komma upp i alla anföranden. Det är en fråga som engagerar. Jag blir lite konfunderad. Å ena sidan är man väldigt stolt över den politik som bedrivs. Å andra sidan berör man en av knäckfrågorna: Med en minskad vargstam minskar marginalen för till exempel skyddsjakt. Där tycker jag att det finns en rättviseaspekt som är viktig att ta med sig. Hur ska man till exempel kunna garantera att de fårägare som lever nära vargar och känner oro får möjlighet att bedriva skyddsjakt på de vargar som upprepade gånger tar får när vi ska trycka ned stammen till 170 individer?

Fru talman! Tack, ledamoten, för ett klargörande svar!

Det tydliggjordes vad som gäller om en regering pressar ned naturvårdsbudgeten och markägare samtidigt räcker upp handen och säger att de gärna vill ingå avtal om att skydda skyddsvärd skog, som kanske har funnits i generationer och som man vill spara till framtida generationer. Om det inte finns pengar är skogen enligt ledamoten inte skyddsvärd nog. Det är enligt mig, fru talman, ett översitteri som inte hör hemma i en sansad och rimlig skogsdebatt.

Man måste se till att de som vill skydda sin skog ska få skydda den. Genom att minska budgeten blir det ett mycket snävare kriterium och urval. Det är ett hån mot alla skogsägare som är stolta över sin mark och över vilka naturvärden man har. De har kanske fått skogen i arv och vill förvalta den, ta fram skogens fina naturvärden, använda den som utflyktsmål och med stolthet visa upp den.

Fru talman! Det är beklagligt att man onödigt mycket polariserar i frågan. Det är inte kontroversiellt för en skogsägare att vilja ha ett skogsbruk i en del av skogen och samtidigt vilja skydda en annan del. Det borde inte vara svårt att hitta en framgångsrik väg för det.

Men från regeringssidan och från ledamoten hör vi ofta en polariserande ton. Man förminskar skyddet och artskyddet. Det syns inte ett spår av en lösningsorienterad ansats för att hitta ersättningsmodeller som till exempel kan se till att konfliktarter blir bonusarter. Den som jobbar med naturen och har naturvärden på sin mark skulle därigenom få en extra intäkt och extra lönsamhet. Det vore, fru talman, att öka dialogen och samsynen i skogspolitiken.

Fru talman! Det talas mycket om äganderätten nu. Precis som Kristdemokraternas ledamot själv framförde är äganderätten grundlagsskyddad. Man säger sig vilja värna den enskilda markägaren och att det är en prioritet.

Jag har gång på gång hört Kristdemokraternas ledamot framföra ordet äganderätt. Men jag har inte hört honom framföra vad det innebar för den enskilda markägaren när det kom en regering som drastiskt skar ned på anslagen som skulle gå till de skogsägare som vill skydda sin skog. Man kan fråga sig, fru talman, om dessa markägare inte är lika viktiga för Kristdemokraterna och om deras äganderätt inte spelar lika stor roll.

Det som händer när en regering under väldigt kort tid drastiskt drar ned ersättningen till markägare är att de mark- och skogsägare som frivilligt har tagit initiativ till att få sin skog skyddad och bara väntar på en utbetalning från staten får vänta i år. Detta är ett stort problem för tilliten till systemet och till att vi har ett fungerande system som värnar ingångna avtal.

Jag har fått flera samtal från bestörta markägare och skogsägare. De har ingått ett avtal och förväntat sig en utbetalning, men den har inte kommit.

Räknas de markägare som på frivillig väg och på eget initiativ vill få sin skog skyddad?

Fru talman! Jag tycker fortfarande inte att jag har fått svar på mina frågor. Hur ska man se till att den jakt som bedrivs på lodjur inte är motiverad utifrån en lust och en vilja att få en trofé?

Det är väldigt talande siffror. Licensjakten beviljas främst i mellersta och södra Sverige. Det går inte att säga att detta är ett djur som faktiskt orsakar de här konflikterna. Det är samtidigt ett av de mest populära djur vi har, som många människor och många svenskar drömmer om att få se. Då kan inte jag riktigt förstå varför landsbygdsministern har synen att miniminivån ska pressas ned så fort vi har klarat den, så att vi kan tillåta mer jakt på detta väldigt omtyckta djur.

Fru talman! Jag skulle också vilja ta upp en ekonomisk aspekt av lodjursförvaltningen. Lodjuret är ju en väldigt duktig predator på rådjur, dovhjort och kalvar av kronhjort. Deras närvaro minskar också antalet viltolyckor. Detta är något som skulle kunna spara samhället väldigt stora pengar. Om man hade låtit de 143 lodjur som sköts 2024 få leva hade man kunnat minska kostnaderna för trafikolyckor med mer än 50 miljoner kronor – och då har vi inte ens börjat prata om betesskadorna.

Det känns därför olyckligt att man har ett väldigt snävt perspektiv när man tittar på detta. Med de uteblivna svaren i den här debatten måste jag säga att det låter som att man främst vill tillfredsställa den skara troféjägare som driver på denna jakt.