STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Fru talman! Jakten på lo har precis avslutats. Det här är den så kallade licensjakten. Precis som landsbygdsministern nämner är lodjur en art som enligt EU:s art- och habitatdirektiv ska vara strikt skyddad. Ändå tillåter man en licensjakt. Jakten pågår också under en för arten väldigt känslig period, nämligen under dess parningsperiod. Det strider också mot EU:s art- och habitatdirektiv.

Det är också en jakt som är väldigt populär. Den beskrivs av landsbygdsministern som en strikt reglerad jakt. Jag skulle väldigt gärna vilja att landsbygdsministern tydliggjorde för dem som tar del av debatten vad han menar och lägger in i de orden: Vad är en strikt reglerad jakt?

Det är 84 lodjur som har dödats, och detta är det tredje året i rad som dräktiga lodjur med foster i magen skjuts. Samtidigt talar vi om Sveriges kanske mest älskade djur. Det är så populärt att 97 procent av svenskarna uppskattar att vi har lodjur i Sverige. Det är en väldigt stark siffra som också talar sitt tydliga språk.

Samtidigt gör lodjuret marginell skada, om man talar i sådana termer, särskilt i mellersta och södra Sverige. Ändå är den mesta jakten förlagd just till södra och mellersta Sverige.

Frågan är: Varför har vi då denna jakt, som så många tycker är helt obefogad och rent av vidrig? Det handlar helt enkelt om det som också landsbygdsministern nämner, nämligen att man får lov att ta vara på skinnet och kraniet om man fyller i en blankett. Det kallar jag inte för strikt på något sätt. Man bara fyller i en blankett och ber Statens veterinärmedicinska anstalt om att få tillbaka ett rengjort och tvättat kranium att sätta på hyllan hemma. Detta är alltså den drivkraft som ligger bakom. Det brukar inte vara populärt att man beviljar jakt för något som till slut ska bli en prydnad. Det är precis det som händer. Därför finns Cites, en konvention som är till för att reglera handel med djurdelar från hotade arter. Även där finns lodjuret listat.

Ändå är det så, fru talman, att man som intresserad troféjägare kan komma till Sverige och skjuta ett djur av en fridlyst och hotad art, flå det och ta med sig kraniet till sitt hemland. Det är ett uppenbart kryphål som finns och som utnyttjas.

Då är det första som jag väldigt gärna vill veta landsbygdsministerns syn på: Hur tänker regeringen agera för att man inte ska kunna ta vara på de här kroppsdelarna – för att förhindra att det blir själva drivkraften?

Som sagt: Jakt på lo i norra Sverige är en debatt. Men det är i mellersta och södra Sverige, där det handlar om marginell skada för fårägare bland annat, som de flesta lodjur har skjutits, som man då har beviljat jakt på. Vad tänker man göra för att minska själva drivkraften, nämligen troféjakt på lo?

Fru talman! Landsbygdsministern menar alltså att jägarorganisationer inte lobbar, driver detta eller röstar i viltförvaltningsdelegationer i syfte att få tilldelning i licensjakten. Jag delar inte riktigt den bilden. Jag tycker inte heller att det är en särskilt strikt reglerad jaktform i dag.

Det här året har 349 utländska jägare kommit hit och deltagit i jakten. Totalt 2 825 jägare har anmält sig för att skjuta 87 lodjur. Det är alltså 32 jägare per lodjur. Hur kan landsbygdsministern garantera att de utländska jägarna har motsvarande jägarexamen? Görs det sådana kontroller? Hur kan man veta att de här troféerna, när de tas hem, inte hamnar på någon illegal marknad? Jag skulle jättegärna vilja att de frågorna blir besvarade under debattens gång.

Landsbygdsministern nämnde gynnsam bevarandestatus. Gynnsam bevarandestatus är ett väldigt viktigt verktyg inom EU. Men vi har också rödlistan i Sverige, där de rödlistade arterna klassas. Där har vi lodjuren. Den arten är klassad som sårbar eftersom populationen har minskat över tid.

När Sverige gick med i EU 1995 beräknade man att det fanns 870 individer, och man rapporterade det som referensnivå. Det betyder att det med dagens 1 276 lodjur ges möjlighet att bedriva jakt. Men det finns andra uppgifter som pekar på att det verkliga antalet 1995 snarare var 1 700 lodjur. Med den siffran hade vi inte kunnat tillåta licensjakt i dag, för då skulle det vara en lägstanivå.

Då har jag en konkret fråga till landsbygdsministern. Jag tänker på om det kommer ny kunskap och nya fakta om lodjurspopulationen. Tänker man justera referensvärdet utifrån vad Sverige hade för nivå vid EU-inträdet? Det kommer ju också att ha en påverkan på förvaltningen.

Jag tänker också passa på att fråga om nedklassningen av lodjur. Landsbygdsministern nämnde i den tidigare debatten, väldigt stolt, hur man från den svenska regeringen har lobbat. Det har ni gjort väldigt framgångsrikt. Jag gratulerar till att ni är framgångsrika där. Men det är väldigt ledsamt och tragiskt för alla de arter som påverkas, inte minst vargen.

I det papper som landsbygdsministern var avsändare av stod det också att man ville ta med lodjuren och klassa ned dem i den här skyddsklassningen. Är det någonting som landsbygdsministern fortfarande driver? Eller tänker man i stället hitta verktyg för att se till att lodjurspopulationen kan växa till sig och bli mer robust framåt?

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Sedan detta hände har ju regeringen, genom miljöminister Romina Pourmokhtari, skrivit under Kunming–Montreal-avtalet, där det uttryckligen står: Hela syftet med det här globala naturramverket är att stoppa förlusten av och vända trenden för hotade arter. Det handlar om hotade arter, bland annat lodjuret. Man skulle snarare vilja se fler politiska verktyg, lagstiftning med mera för att se till att den här arten kan gå från sårbar till livskraftig. Många svenskar drömmer om att få se lodjur. De tycker så mycket om lodjur. Lodjuren betyder så mycket för så många.

Fru talman! Jag tycker fortfarande inte att jag har fått svar på mina frågor. Hur ska man se till att den jakt som bedrivs på lodjur inte är motiverad utifrån en lust och en vilja att få en trofé?

Det är väldigt talande siffror. Licensjakten beviljas främst i mellersta och södra Sverige. Det går inte att säga att detta är ett djur som faktiskt orsakar de här konflikterna. Det är samtidigt ett av de mest populära djur vi har, som många människor och många svenskar drömmer om att få se. Då kan inte jag riktigt förstå varför landsbygdsministern har synen att miniminivån ska pressas ned så fort vi har klarat den, så att vi kan tillåta mer jakt på detta väldigt omtyckta djur.

Fru talman! Jag skulle också vilja ta upp en ekonomisk aspekt av lodjursförvaltningen. Lodjuret är ju en väldigt duktig predator på rådjur, dovhjort och kalvar av kronhjort. Deras närvaro minskar också antalet viltolyckor. Detta är något som skulle kunna spara samhället väldigt stora pengar. Om man hade låtit de 143 lodjur som sköts 2024 få leva hade man kunnat minska kostnaderna för trafikolyckor med mer än 50 miljoner kronor – och då har vi inte ens börjat prata om betesskadorna.

Det känns därför olyckligt att man har ett väldigt snävt perspektiv när man tittar på detta. Med de uteblivna svaren i den här debatten måste jag säga att det låter som att man främst vill tillfredsställa den skara troféjägare som driver på denna jakt.