Ludvig Aspling

Fru talman! Det är alltid underhållande att lyssna på Ola Möller. Det är betydligt mer underhållning än innehåll. Men när förslagen saknas måste man fylla anförandena med något.

Socialdemokraterna har tre reservationer i detta betänkande. Och för dem som tittar och lyssnar på detta kan jag säga att reservationer alltså oftast är egna förslag. Men så är det inte i detta fall. Socialdemokraterna har inga egna förslag, utan reservationerna handlar om att regeringen ska göra det som regeringen redan gör. Men, som sagt, man måste fylla anförandena med någonting. Det skulle vara pinsamt om det var helt tomt.

I en av reservationerna står det: "Det bör ställas kunskapskrav för permanent uppehållstillstånd. Regeringen bör därför utan dröjsmål utarbeta ett lagförslag när den pågående utredningen lämnat förslag om hur kraven på språk- och samhällskunskap för permanent uppehållstillstånd ska utformas".

Det står: utan dröjsmål, Ola Möller.

Under den senaste mandatperioden, och kanske även under den som var innan, har det funnits en riksdagsmajoritet för detta förslag.

Utredningen som skulle undersöka hur detta förslag kan bli verklighet tillsattes alltså den 23 juni 2022. Då hade Socialdemokraterna suttit vid makten i nästan åtta år, och det var ett par månader kvar till valet.

Utan dröjsmål, står det nu i deras reservation i betänkandet.

Min enkla fråga är: Tycker Ola Möller att den förra regeringen agerade utan dröjsmål när den väntade åtta år med att tillsätta utredningen?

Herr talman! Enligt ett dokument från Utrikesdepartementet som tidningen Kvartal har tagit del av reser hundratusentals personer från Sverige till platser som UD avråder från att resa till. De mest populära destinationerna var Irak, Iran och Somalia.

Det är väl ingen vild gissning att resenärerna själva har rötter i de länderna och sedan har kommit till Sverige som så kallade flyktingar. Om vi utgår från att de personerna är rationellt tänkande människor - vilket jag tycker att vi ska göra - kan det helt enkelt inte finnas något generellt skyddsbehov gentemot de länderna. Det är omöjligt att hävda att man har skyddsbehov gentemot ett land som man senare semestrar i.

Den enda logiska slutsats som går att dra tycker jag är att den så kallade asylinvandringen till stor del är ett organiserat bedrägeri. Människor utnyttjar systemet av rent ekonomiska skäl.

Jag skulle gärna vilja veta vilken slutsats statsministern drar av rapporten.

Herr ålderspresident! Nu sjunger migrationsministern för kören - detta är naturligtvis saker som vi är överens om och som Sverigedemokraterna har tjatat om i år och dagar. Både Europeiska unionen och den svenska regeringen måste ta dessa frågor på större allvar än vad man har gjort, och nu händer det faktiskt saker. Det är helt sant att det nya Etiassystemet kommer att innebära en betydligt bättre kontroll över dem som reser in i och ut ur unionen, och detta är naturligtvis någonting som Sverigedemokraterna står bakom.

Vad gäller anpassningen av viseringspolicy till EU:s regelverk får man väl säga att arbetet har gått så där. Det finns starka indikationer på att vissa länder bryter mot EU:s regelverk, men dessa länder har fortfarande kvar sina viseringsfördelar. Det har ju inte fattats några drastiska beslut, även om det har pratats en del och även om statsrådet på ett förtjänstfullt sätt har tagit upp saken i bland annat Europeiska rådet.

De punkter som statsrådet lyfter fram som positiva är asylsökande och återtagande. Detta är väl det minsta man kan kräva. Något slags bottenplatta för att ett land ska få viseringsfrihet borde vara att vi inte har strömmar av asylsökande som kommer från det landet, för då råder det uppenbarligen en situation som inte medger att landet kan hålla koll på sina egna medborgare och leverera korrekt information om vem som reser ut ur landet.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Även återtagande borde vara något slags bottenplatta. Utan ett fungerande återtagande ska man absolut inte ha någon viseringsfrihet över huvud taget.

Herr ålderspresident! Avslutningsvis vill jag åter tacka statsrådet för det goda samarbete vi har haft på migrationspolitikens område. Denna regering kommer att göra väldigt mycket bra för Sverige om man håller kursen framöver, och jag är jätteglad över att få vara en del av detta samarbete. Det betyder dock inte att vi är överens om allt, och detta är en sådan punkt.

Men återigen: Tack för det arbete ni gör!

Herr ålderspresident! Inledningsvis tänkte jag bara säga att praxis i kammaren så som jag har uppfattat den är att kortare citat på engelska, ur papper som inte har översatts till svenska, brukar vara acceptabelt. Annars skulle vi behöva en auktoriserad översättare för att kunna återge citatet korrekt, och det verkar väl något onödigt när det är på engelska.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Jag tänkte att vi skulle hoppa vidare till ett annat kapitel i landrapporten och titta på vad det står om ett problemkomplex som borde eka bekant här i Sverige, nämligen islamism plus fattigdom och migration. Så här står det på sidan 51 i kommissionens landrapport: "Challenges in countering terrorism and preventing and countering violent extremism and radicalisation remain. Militant Salafist ideology and ethnonational movements continue to be present in the region, including Kosovo, and remain a threat."

Kosovo har ett väldokumenterat och välkänt problem med våldsbejakande islamism. Enligt Kosovar Center for Security Studies, som är en lokal, icke-statlig organisation, har Kosovo haft fler terrorkrigsresande till Islamiska staten per capita än något annat land i Europa. Det är inget dåligt rekord - fler än något annat land! Man är nummer ett. Organisationen beskriver problemet så här: The poor economic conditions experienced after the war have continued, and have meant that religious and political Islamic groups have gained more credibility than the government. Det tycker jag inte låter jättebra.

Den höga graden av radikalisering gör Kosovo till en naturlig inkörsport för islamisk terrorism i Europa, och det har redan skett flera gripanden av denna typ av personer som har planerat attacker mot mål i EU. I detta läge måste man fråga sig: Har vi ett problem med organiserad radikal islamism här i Sverige? Jag vill hävda att vi har det. Är det då smart att öppna upp för visumfrihet för ett helt land när vi vet att Sverige brukar bli ett väldigt attraktivt resmål för sådana här personer? Nej, jag skulle inte säga det. Sverige behöver mindre islamism - inte mer.

Kosovo är också ett av de fattigaste länderna i Europa. Ungefär en fjärdedel av befolkningen lever under fattigdomsgränsen och är beroende av försörjningsstöd, och försörjning från släktingar som jobbar utomlands är något som är väldigt utbrett. Enligt en tidigare chef för den albanska statistikmyndigheten spenderar folk ungefär hälften av sina legala inkomster - alltså hälften av lönen - på bröd.

Det är inte så att jag står här och klandrar dessa personer för att de är fattiga. Det är jättetråkigt, och jag önskar naturligtvis att de kunde få ordning på sitt land och få en bättre fungerande ekonomi. Men året är ju ändå 2023, och vi borde ha kommit så långt att vi vet vad som händer när vi öppnar upp gränserna och uppmanar till migration från länder som har en betydligt lägre levnadsstandard. Vi behöver inte fler personer som söker sig hit och som är tvingade att jobba svart, konkurrera med låg lön eller begå brott. Ser statsrådet verkligen ingen risk för att detta faktiskt kommer att bli ett problem?

Jag upplevde att statsrådet tidigare i debatten hänvisade till den lite mer övergripande geostrategiska diskussionen och till att det är viktigt att detta land knyts närmare EU och inte blir en lydstat till Ryssland, Turkiet eller vilka regionala makter som nu skulle kunna vara intresserade av att ha fotfäste där. Självklart är det så, men man ska komma ihåg att ungefär 90 procent av Kosovos handel går till Europeiska unionen. Det här landet är helt och hållet beroende av EU som det är. De kommer inte att ställa om hela sin ekonomi för att i stället bli en lydstat till Ryssland - det är ju helt osannolikt. De är helt beroende av EU. Vi har en stark förhandlingsposition, och vi kan kräva betydligt mer.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Herr ålderspresident! Först och främst vill jag understryka att vi har ett väldigt gott samarbete på migrationspolitikens område. Ingenting av det som jag lyfter fram här ska alltså tolkas som kritik mot regeringen i denna del.

Men just vad gäller frågan om Kosovo tycker jag att regeringen har hamnat helt fel. Man har alltså ställt sig bakom ett förslag om viseringsfrihet för personer från Kosovo, vilket innebär att ungefär 2 miljoner människor från detta land nu i princip kommer att kunna resa till Europeiska unionen med väldigt få krav.

Man kan titta lite grann på vilka konsekvenser detta kan innebära i praktiken. I kommissionens staff working paper, alltså landrapport, om Kosovo står följande i kapitel 24, Justice, freedom and security: "Kosovo is at an early stage in the fight against organised crime and limited progress was made in investigating and prosecuting organised crime cases. Powerful tools envisaged by the Criminal Code and the Law on Extended Powers of Confiscation are not yet fully utilised . The operational independence of law enforcement agencies must be ensured. Fighting organised crime in the northern part of Kosovo continues to be challenging."

Borde inte ett land ha kommit längre än "det inledande stadiet" i kampen mot organiserad brottslighet innan vi lämnar över nycklarna till Europeiska unionen? Jo, jag tycker det.

Läser man vidare ser man att Kosovo är en viktig knutpunkt, och i vissa fall ursprungsland, för människo- och narkotikahandel med stora mängder och volymer i rörelse.

Kosovo, och i allmänhet albanska organisationer, ser ut att ha en avgörande roll i handeln med narkotika inom Europa, ofta med kopplingar till Turkiet och Italien där det också finns gott om organiserad brottslighet.

Detta är ingenting nytt. Jag skulle kunna dra upp en katalog med exempel på hur Kosovo är ett väldigt problematiskt land i dessa avseenden.

Mot bakgrund av detta måste man ställa frågan: Har detta något samband med de samhällsproblem som vi ser i Sverige i dag? Mitt svar på den frågan är ja. Jag skulle definitivt hävda att det har det. Faktum är att organiserad brottslighet, illegala vapen och internationella ligor inte bara är ett problem, utan det är problem nummer ett som denna regering har att hantera.

Man måste också ställa sig frågan om regeringen har ställt ut några löften angående detta. Ja, det har den definitivt gjort. Jag citerar från Moderaternas egen hemsida strax före valet: "De kriminella gängen håller delar av Sverige i ett järngrepp. De hotar inte bara enskilda människors liv, utan hela det svenska samhällskontraktet. Det skadar det förtroende och den tillit som vårt samhällsbygge vilar på. Det var mot just den bakgrunden vi den 1 september efterlyste en snabb och operativ politisk mobilisering för att bekämpa gängbrottsligheten."

Jag kan naturligtvis bara hålla med om vikten av detta - men varför då öppna upp EU mot ett land som vi vet är en källa till omfattande mängder organiserad brottslighet, illegala vapen, narkotika och människohandel direkt vid vår yttre gräns? För mig är det obegripligt.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Statsrådet nämner också att ett antal andra länder har fått viseringsfrihet på ungefär samma kriterier och att detta följer praxis. Det är helt sant, men det betyder ju inte att det var bra - och det betyder definitivt inte att vi stod bakom de besluten. Vi var emot viseringsfrihet för de flesta av länderna på västra Balkan, för att inte säga alla. För vår del är det alltså inte ett särskilt starkt argument att det här misstaget har begåtts tidigare.

Fru talman! Svensk integrationspolitik har länge fokuserat på ekonomisk integration, alltså att man ska arbeta, medan vi som enda parti har understrukit vikten av normer och värderingar inom integrationspolitiken, alltså att man ska anpassa sig till de kulturella regler och normer som gäller här.

De så kallade påskupploppen är ett tydligt exempel på hur detta synsätt har saknats. Flera personer som har dömts för fullständiga vansinnesdåd har varit till synes ekonomiskt integrerade, och av intervjuer framgår det att många av de personer som har deltagit fullständigt saknar all förståelse för hur Sverige fungerar som land.

Därför vill jag fråga om Tobias Billström anser att normer och värderingar måste få ett större genomslag i svensk integrationspolitik och om den frågan behöver följas upp och mätas på ett lika tydligt sätt som man gör vad gäller till exempel arbetslöshet och ekonomiska frågor.

Fru talman! Jag tackar så mycket för svaret. Vi ser fram emot att kunna göra någonting åt det här problemet.

Som kompletterande fråga skulle jag också vilja fråga hur migrationsministern ställer sig till det resonemang som den förra regeringen förde om integrationshänsyn. Vår inställning har alltid varit att integration snarast hämmas av att man delar ut rättigheter och förmåner utan att ställa några krav på exempelvis laglydighet eller självförsörjning i vidkommande fall. Håller statsrådet med mig om att det bör vara grundsynen för integrationen?

Fru talman! I ett uppmärksammat fall där en ung man kallblodigt mördade en pappa på ett gym har det uppmärksammats att gärningsmannen lyckades erhålla svenskt medborgarskap medan han var häktad för mord. Skälet till detta synnerligen stötande beslut är att det inte finns något vandelskrav för personer som får medborgarskap genom anmälan, alltså en förenklad procedur som är till för personer som har kommit till Sverige som unga.

En utredare har tittat på en ändring av den här regeln, men den förra regeringen valde att inte gå vidare med förslaget på grund av "integrationshänsyn". Socialdemokratin valde med andra ord de gängkriminellas intresse före allmän säkerhet, ordning och reda och lag och rättvisa. Ingen kan väl på något sätt vara förvånad.

Jag vill därför fråga migrationsministern om den nya regeringen kommer att ändra på den här regeln.

Fru talman! Europeiska unionen skakas just nu av ännu en korruptionsskandal. Den här gången är det inte storföretag utan utländska intressen som har lyckats köpa inflytande.

Ett antal socialdemokratiska ledamöter av Europaparlamentet står misstänkta och åtalade för bland annat mutbrott och penningtvätt i samband med ett hemligt avtal med Qatar och Marocko. Ledamöterna har åtagit sig att driva dessa länders intressen i utbyte mot lyxresor och miljoner i kontanter. Särskilt allvarligt är att Qatar, som i praktiken är ett islamistiskt kalifat, har lyckats muta socialdemokrater i kommittén för mänskliga rättigheter och få dessa ledamöter att vitmåla landets slavliknande regler för arbetskraftsinvandring.

Min fråga är ganska enkel: Kommer statsministern, nu när Sverige är ordförandeland i EU, att uppmärksamma detta? Europeiska rådet arbetar ju väldigt nära parlamentet i många frågor.

Fru talman! Tack så mycket för svaret, statsministern!

Det är uppenbart att diskussionen har förflyttats. Till och med vi som tittar på det här utifrån ser ju att det är ett annat tonläge nu, och man pratar om det här på ett helt annat sätt.

Det finns dock en inneboende konflikt i detta som jag tror att man ändå inte kommer runt, och det är att dagens regelverk skapar en konflikt mellan länder med en yttre gräns, där migranter ofta passerar, och länder som inte har en yttre gräns, framför allt i norra Europa, dit migranter vill. Denna inneboende konflikt är väldigt svår att komma runt utan att göra om systemet i grunden. Det är min uppfattning.

Den approach som man nu är på väg mot bygger egentligen i huvudsak på två saker. Det ena är ett slags transitförfarande, där migranter tas emot och där deras ansökningar ska kunna prövas ganska snabbt. Det andra är ett förstärkt återtagande för att se till att folk återvänder.

Kan statsministern säga om något land var villigt att ha dessa transitcentrum på sitt territorium? Var det någon som anmälde sig som frivillig för detta?

Fru talman! Rådsslutsatserna på migrationsområdet är i grund och botten bra, så även regeringens ståndpunkt, särskilt vad gäller det som kallas whole-of-government approach, vilket är någonting som vi har tjatat om länge. Jag tycker att det är uppenbart att denna regering, till skillnad från den förra, tar frågan på det allvar som den förtjänar.

Men nu tänker jag inte att vi bara ska stå här och hålla med varandra trots att det är alla hjärtans dag. För om vi ska vara ärliga, fru talman, är det så att vi har hört mycket av detta förut.

Man kan till exempel läsa: comprehensive approach to migration which combines increased external action, more effective control of EU external borders, and internal aspects, in compliance with international law, EU principles and values, and the protection of fundamental rights. Året skulle lika gärna kunna ha varit 2017. Inte mycket har hänt sedan dess.

Det finns, fru talman, en uppenbar risk att även detta stannar vid vackra ord. Därför tycker jag att det är viktigt att lyfta blicken för att se om någon annan har klarat av detta bättre eller att vara nyfiken på omvärlden, som statsministern själv kanske skulle uttrycka det.

Australien har i praktiken löst det här problemet genom att träffa avtal med tredjeländer om att utlokalisera hela asylprocessen. Den som söker och behöver internationellt skydd får också det i enlighet med internationell rätt, samtidigt som den livsfarliga båttrafiken i praktiken har upphört eftersom det inte finns något incitament att ta sig till just Australien. Människosmugglarnas affärsmodell har krossats, liv har räddats och ordning, reda och grundläggande rättigheter i migrationspolitiken har upprättats, samtidigt som man kommer till rätta med nästan alla de problem som det här orsakar.

Sverige står inte bakom att den här modellen prövas i Europa, även om många andra länder har lyft den frågan. Varför?

Herr talman! Enligt den senaste prognosen, som kom nu i veckan, minskar antalet asylsökande något de kommande två åren. Det är i och för sig viktigt för att vi ska klara den permanenta migrations- och kriminalitetskris vi befinner oss i.

Enligt mig är dock antalet fortfarande alldeles för stort. Jag menar att vi inte har kapacitet att integrera tiotusentals nya asylsökande, inte heller tusentals eller ens hundratals. Detta framstår också som fullständigt uppenbart.

Tidöavtalet i sig innehåller inget mål om volymer eller antal personer som vi ska ta emot, utan det handlar i stället om regeländringar, vilket jag tycker är en vettig väg framåt.

Jag vill ändå fråga statsrådet Maria Malmer Stenergard: Har hon någon uppfattning om hur många asylsökande Sverige klarar av att integrera under de kommande åren?

Fru talman! EU:s medlemsländer förhandlar just nu om en stor reform av det gemensamma asylregelverket. Inom ramen för detta har Österrike inkommit med ett förslag om att kunna flytta hela asylprocessen till säkra tredjeländer. Syftet är dels skademinimering, det vill säga att stoppa drunkningskatastroferna och människohandeln genom att göra det omöjligt att sälja irreguljära resor in i EU, dels att komma till rätta med urvalsproblemet. De som lyckas ta sig in irreguljärt är väldigt ofta vuxna män, som dessutom är resursstarka, och det är väldigt sällan den mest skyddsvärda gruppen. Samtidigt tillser man att personer som faktiskt behöver internationellt skydd också får sin sak prövad, dessutom utan att behöva riskera livet på vägen.

Förslaget är inte nytt. Tyskland, Danmark, Storbritannien och flera andra länder har diskuterat detta tidigare. Australien har ett liknande system på plats med goda resultat.

Vi ser detta som en logisk väg framåt. Men jag vill höra: Vad tycker regeringen?

Fru talman! Det är inte min uppgift att i en debatt om migrationspolitik berätta för ledamoten från Miljöpartiet vad Miljöpartiet står för. Men Miljöpartiets ståndpunkt i den här frågan är alltså att första säkra land-principen inte existerar utan att vi har ett ansvar att ta emot personer oavsett varifrån de kommer.

Jag vill då fråga vad ledamoten från Miljöpartiet säger om Turkietavtalet. Det är ju ett avtal som helt och hållet, till etthundra procent, vilar på principen om första säkra land. Det är ett avtal mellan Turkiet och EU:s medlemsstater. Vad det säger är helt enkelt att när en flykting som befinner sig i Turkiet reser vidare till Grekland prövar grekiska myndigheter personens ansökan och avslår den sedan med hänvisning till just första säkra land-principen, varpå personen skickas tillbaka till Turkiet.

Detta avtal godkändes av Sveriges regering 2016. Vid det tillfället satt Miljöpartiet i Sveriges regering, vilket betyder att Miljöpartiet godkände avtalet. Varken EU-domstolen eller någon nationell myndighet har heller dömt ut avtalet, utan alla har sagt att det är helt i enlighet med folkrätten, alltså asylrätten.

Därför skulle jag vilja höra hur Miljöpartiet å ena sidan kan säga att den här principen inte existerar, att det är en felaktig uppfattning från vår sida och att vi har ett obegränsat ansvar att ta emot asylsökande, oavsett från vilket land de kommer, och å andra sidan kan säga att Turkietavtalet är helt i enlighet med samma internationella regelverk.

Det här är två ståndpunkter som är helt omöjliga att sammanföra. Hur har Miljöpartiet resonerat här?

Fru talman! När vi har debatterat det här området förut har ofta en diskussion uppkommit om asylrätten och den så kallade första säkra land-principen. Där skiljer sig Miljöpartiet och Sverigedemokraterna väldigt mycket åt.

Vi hävdar att den här principen är högst verklig. Den innebär att man som asylsökande inte har rätt att resa vidare från det första säkra land man kommer till.

Miljöpartiet hävdar för sin del att man absolut har en sådan rätt. Man har rätt att söka sig från land till land tills man hittar en plats där man tycker sig höra hemma.

Till stöd för vår uppfattning har vi bland annat FN:s flyktingkonvention, som inte stadgar en rätt att slippa bli avvisad eller utvisad till ett land där man inte riskerar skyddsgrundande behandling. Vi har också uttalanden från UNHCR:s exekutiva kommitté och från EU-kommissionen som bekräftar att det är precis så de här reglerna ska tolkas. Vi har även till exempel asylprocedurdirektivets artikel 33, som stadgar att en asylansökan kan avvisas om "ett land som inte är en medlemsstat betraktas som första asylland för sökanden" eller "som ett säkert tredjeland för sökanden". Det finns med andra ord en uppsjö av rättskällor som säger att principen om första säkra land är högst verklig och finns inom den internationella rätten.

Jag skulle nu vilja veta vilka källor Miljöpartiet har när de påstår att den här principen inte existerar utan är någonting som vi har hittat på. Skulle Ulrika Westerlund kunna ge mig ett par exempel på avgöranden eller uttalanden som kommit från EU-domstolen eller annorledes och som stöder hennes ståndpunkt?

Herr talman! En väldigt enkel grej är att kräva prov i svenska för att få ett medborgarskap - något som vi har tjatat om och där Centerpartiet sent omsider hoppade på tåget. Men jag vet inte om ni stöder det i dag.

Det är sant att de flesta som får sina tillfälliga uppehållstillstånd omprövade får det förnyat. Men det är ju för att det inte sker någon ordentlig prövning. Migrationsverket har i dag inget uppdrag att undersöka detta på riktigt. Det sker i praktiken alltså ingen ordentlig prövning av om skyddsskälen fortfarande består.

Jonny Cato säger att även om man inte har kommit i försörjning, inte lärt sig språket, inte skaffat sig ett nätverk utanför sin egen diaspora och alltså inte kommit in i Sverige så kanske man vill det. Ja, men när vi pratar om förvaltningsrätt och det offentligas förhållande till enskilda brukar man inte basera det på spekulationer om vad människor vill utan vad människor faktiskt gör. Det är fullständigt orimligt, Jonny Cato, att bygga en utlänningslagstiftning som grundar sig på vad människor säger att de vill göra.

Om Centerpartiet nu stöder förslaget om ett språktest för medborgarskap, tycker ni då att alla personer som vill klara detta test per automatik också ska klara det? Det är enkel fråga. Detta faller på sin egen orimlighet, vilket till och med Jonny Cato borde förstå.

Det är precis samma sak med de andra materiella kriterierna för att få stanna kvar i Sverige. Bara för att man vill stanna kvar, vill lära sig svenska och vill skaffa sig ett jobb betyder det inte att man kan det. Om man inte kan göra det och inte har andra skäl för att vara kvar - man har ingen familj, inget skyddsskäl, inget jobb och ingen svenska, alltså det man bör skaffa sig när man flyttat till ett annat land - då är det rimligt att man åker tillbaka, om det är möjligt.

Herr talman! Jag upplever att skiljelinjen mellan våra alternativ är att vi tycker att det ska finnas ett skäl för personer som vill bo med uppehållstillstånd i Sverige medan Centerpartiet är väldigt otydligt med om det ska krävas ett skäl eller inte.

I sitt anförande sa Jonny Cato att ett nej ska vara ett nej och ett ja ett ja. Så långt är vi överens. Men världen är inte så enkel, för det händer ju saker. Det vi syftar på när vi pratar om att öka möjligheten att återta och omvandla uppehållstillstånd är framför allt i en situation när förutsättningarna förändrats.

Låt mig ta ett exempel: En person kommer till Sverige för att söka asyl. Vi bedömer att personen har skyddsskäl och därför ska få stanna. Sedan händer något i personens hemland som gör att dessa skäl inte längre finns vid handen. Under denna tid, nästan oavsett hur lång den är, har personen inte kommit i egen försörjning, inte lärt sig någon svenska, inte skaffat sig ett nätverk utanför vad som ofta, tyvärr, är utanförskapsområden. Personen har alltså mestadels umgåtts med landsmän och inte riktigt kommit in i det svenska samhället. När situationen förändras så att det inte längre finns något hinder för personen att resa tillbaka till sitt hemland, varför ska personen fortfarande bo kvar i Sverige om det inte finns något vettigt skäl för det? Personen har som sagt kanske inget arbete, ingen familj och har inte integrerats. Personen har en gång kommit hit för att söka asyl, men skyddet behövs inte längre.

Skiljelinjen är att vi tycker att i denna situation ska personen åka hem igen. Man ska vara här så länge man behöver skydd, men behöver man det inte ska man åka hem.

Jonny Catos linje är att dessa personer ska stanna i Sverige trots att detta bygger upp utanförskapet och gör alla de problem vi har diskuterat här än värre. Varför, Jonny Cato?

Herr talman! Jag tror att förvirringen beror på att Jonny Cato inte vet någonting om vare sig förvaltningsrätt eller utlänningsrätt.

På den här punkten är det absolut inget paradigmskifte. Permanenta uppehållstillstånd kan dras tillbaka redan i dag, och då inte bara på grund av brott, alltså utvisning på grund av brottslighet. Det finns en regel i utlänningslagen som säger att ett permanent uppehållstillstånd kan dras tillbaka. Det är alltså absolut inget paradigmskifte, utan vi kommer att jobba mer med detta regelverk och utveckla det. Men möjligheten finns alltså redan i dag. Det är inget konstigt.

I den europeiska asyllagstiftningen, som jag vet att Jonny Cato står bakom, finns också en uttrycklig regel som säger att medlemsstaterna ska återkalla uppehållstillstånd som är utfärdade på grund av internationellt skydd om det internationella skyddet inte längre behövs. Det står uttryckligen så.

Det som Jonny Cato inte heller förstår är vad detta syftar till. Regeländringarna syftar till att personer som inte har ett bra skäl att vara i Sverige inte ska vara i Sverige, till skillnad från hur det ser ut i dag. Ett sådant skäl kan till exempel vara att man behöver internationellt skydd.

Det som Jonny Cato säger här, att vi skulle utvisa personer som behöver internationellt skydd, stämmer inte. Det är precis tvärtom. De som eventuellt skulle kunna komma i fråga är personer som inte längre behöver detta skydd, om de inte kan få uppehållstillstånd på någon annan grund, till exempel arbete eller familj.

Den skillnad som kommer i och med Tidöavtalet är att vi kommer att se att personer som vill bo med uppehållstillstånd i Sverige måste ha ett bra skäl till det. Man ska inte kunna hänga kvar bara för att man vill eller för att man tycker att man har en bättre levnadsstandard generellt, utan det ska finnas ett skäl. Men har man skäl, som i det exempel som Jonny Cato tar upp - alltså en person som fortfarande har skyddsskäl gentemot sitt hemland - är det detta som gäller. Då ska det uppehållstillståndet inte dras tillbaka. Det är fullständigt självklart.

Jag vet inte om Jonny Cato faktiskt har läst Tidöavtalet och om han verkligen är så här dåligt insatt eller om det vi får se här är något slags dramatik. Vi får väl se.

(Applåder)

Herr talman! Tack, Jonny Cato, för frågan! Jag ska absolut hjälpa Jonny Cato med detta. Det är inga problem.

Först och främst är det ingen skillnad på ett uppehållstillstånd som har prövats av en domstol eller som har utfärdats av Migrationsverket. Det är precis samma sak. Det är ingen skillnad i status mellan dem.

När det gäller omvandling av permanenta uppehållstillstånd finns det någonting som kallas för positiv rättskraft. Detta nämnde Jonny Cato i ett tidigare anförande. Positiv rättskraft innebär som huvudregel att en myndighet själv inte får ta tillbaka ett gynnande förvaltningsbeslut. Om du har fått en fördel av en myndighet kan myndigheten inte bara hipp som happ ta tillbaka den. Det är huvudregeln. Sedan finns det ett antal undantag.

Det finns i svensk rättspraxis tre undantag: tvingande säkerhetsskäl, oärlighet - alltså att man har ljugit - och jag minns inte exakt vad det tredje undantaget var. Sedan finns det också ett fjärde undantag som har uppkommit genom domstolspraxis men som är av lite senare datum, nämligen det så kallade återtagandeförbehållet, som kommer genom lagstiftning. Det innebär helt enkelt att även om det i dag står i lagen att ett gynnande förvaltningsbeslut får tas tillbaka kan man ändra lagen och införa det retroaktivt.

Retroaktiv lagstiftning i Sverige är förbjuden i straff- och skatterätt men inte inom förvaltningsrätt. Det är alltså fullt tillåtet och också helt normalt i svensk rättspraxis med ett retroaktivt återtagandeförbehåll för gynnande förvaltningsbeslut.

Jonny Cato tillhör ett grönt parti och måste känna till detta. Inom till exempel miljörätten är detta jättevanligt. Hela den svenska miljörätten bygger ju på principen att lagar kan ändras, och det gör då att gynnande förvaltningsbeslut kan tas tillbaka.

Jonny Cato vill till exempel lägga ned kärnkraften. Detta är bara ett exempel. Det går inte att lägga ned kärnkraften om man aldrig kan ändra ett gynnande myndighetsbeslut, för ett tillstånd för att bedriva kärnkraft är ett gynnande myndighetsbeslut. Det är alltså inte svårare än så.

Herr talman! I september valde svenska folket ett migrationspolitiskt paradigmskifte, men trots att det begreppet ofta uppfattas som en hastig förändring är det en process som måste få ta sin tid. Det som väljarna ställde sig bakom var nämligen ett politiskt alternativ som inte bara tar de frågorna på det allvar de förtjänar utan också arbetar genomtänkt och långsiktigt.

En viktig skillnad mellan denna mandatperiod och den förra kommer att bli att Sverige nu slipper hastigt hopkokade nödlösningar för att blidka riksdagens extremister. När Lagrådet dömde ut en av Socialdemokraternas minst genomtänkta reformer med de berömda orden om att gränsen hade nåtts var det många med oss som drog slutsatsen att det helt enkelt inte kunde fortsätta på det sättet.

Herr talman! Jag skulle vilja säga något kort om paradigmskiftet, eftersom det har uppstått lite av en dragkamp om det begreppet. Vem är det egentligen som har stått för eller står för paradigmskiftet i svensk migrationspolitik?

I verkligheten genomförde den förra regeringen en mindre reform av reglerna om permanenta uppehållstillstånd, reglerna för anhöriginvandring och den humanitära säkerhetsventilen, eller femsexan som den också kallas, genom den så kallade tillfälliga lagen.

Till att börja med kan vi väl vara överens om att ifall man syftar till att åstadkomma ett paradigmskifte ska man kanske inte börja med att göra regeländringarna tillfälliga och tidsbegränsade i ett par år. Reformerna var i och för sig välkomna. Men de var inte i närheten av tillräckliga. Dessutom rullades de tillbaka steg för steg genom i huvudsak fyra betänkanden mellan 2017 och 2020. Det handlar bland annat om den berömda gymnasielagen och Migrationskommitténs betänkande. Efter den sista reformen var delar av det svenska regelverket mer generöst än det var 2015, då krisen var ett faktum. Vid den här mandatperiodens början var vi i princip tillbaka på ruta ett. Man måste ha väldigt låga förväntningar för att kalla det ett paradigmskifte.

Herr talman! Den nya regeringens väg framåt är klar, tydlig och vilar på ett par ganska enkla principer. Europakonventionen, flyktingkonventionen och den europeiska asyllagstiftningen ska upprätthållas. Men de regler som går längre och som gör Sverige särskilt attraktivt och har gjort att vi har haft ett mottagande långt bortom dels vår egen proportionella storlek inom unionen, dels vår integrationspotential kommer att tas bort. Den rättsliga miniminivån enligt EU-rätten ska gälla, kort och gott.

Jag vill göra ett tillägg. Om man vill bo i Sverige med uppehållstillstånd, vilket man absolut ska ha möjlighet att göra - många med mig har nära och kära som gör det - ska man också ha ett bra skäl, till exempel arbete, familj eller internationellt skydd. Att bara hänga kvar trots att man varken har asylskäl eller klarar sin egen försörjning, för att det är bekvämt, kommer inte längre att vara okej.

Varför gör vi då detta? Det frågar sig många. Är det på grund av hat? Är det för att sprida oro, eller vad vänstern nu påstår den här veckan? Om det händelsevis finns någon i den här kammaren som funderat på detta, speciellt bland de partier som haft makten under de förra mandatperioderna, har jag ett tips. Titta er själva i spegeln!

Anledningen till att vi nu måste ha en miniminivå, herr talman, är helt enkelt att vänsterpartierna knappt ville ha några begränsningar alls när de styrde landet. Och vi fick ett resultat därefter. Om jag hade kunnat backa bandet 30-40 år och genomföra en långsiktigt hållbar migrationspolitik, vilket skulle möjliggöra ett något mer generöst regelverk i dag, hade jag naturligtvis gjort det. Det hade självklart varit att föredra. Men det var inte den vägen som vänstern valde.

På just den punkten - varför vi sitter i den här situationen - är det kanske lite av ödets ironi att en av de offentliga personer som var bland dem som var först ut med att prata om detta är tillbaka i Sveriges riksdag och deltar i den här debatten. Det är en både modig och klartänkt akademiker. Jättekul att han är här!

Med andra ord har väljarna satt de vuxna i rummet för att städa upp efter vänsterns barnkalas. Det är inte kul att städa. Barnen blir arga ibland. Men det måste göras.

Herr talman! Jag vill också säga något om hur Tidöavtalet förhåller sig till asylrätten. Den frågan verkar komma upp egentligen varje gång vi diskuterar migrationspolitik här i kammaren. När vi pratar om asylrätten pratar vi om reglerna i FN:s konvention om flyktingars rättsliga ställning. Dessa regler tillämpas sällan direkt av svensk domstol eller EU-domstolen. Det beror på att de är implementerade genom ett antal rättsakter på EU-nivå, som i sin tur är implementerade i den svenska utlänningslagen.

Det innebär att det i och för sig inte finns särskilt mycket praxis kring just hur konventionen ska tolkas. Däremot finns en del uttalanden, handböcker från exempelvis UNHCR och uttalanden från EU-kommissionen plus lite annat material. Flyktingkonventionen är relativt kortfattad och ställer upp ett par ganska enkla principer. Den mest grundläggande är artikel 33 om non-refoulement.

Denna princip innebär lite förenklat att en undertecknande stat inte får skicka tillbaka eller avvisa en asylsökande till ett land där den riskerar skyddsgrundande behandling, alltså att personen råkar illa ut på lite olika sätt. Däremot går det i konventionens mening alldeles utmärkt att skicka tillbaka eller avvisa vid gräns till ett land där personen inte riskerar någon skyddsgrundande behandling.

Det är denna regel som ger upphov till den så kallade första-säkra-land-principen, som innebär att man som asylsökande har rätt att bli insläppt och få kvarstanna i det första säkra land man kommer till. Men söker man sig vidare därifrån till nästa säkra land har man ingen rätt att bli insläppt.

Något som brukar hävdas från vänstern och som i och för sig är sant är att det inte finns någon skyldighet att söka asyl i första säkra land. Det är helt korrekt, men det är att missuppfatta själva rättsfrågan. Flyktingkonventionen är nämligen inte uppbyggd kring skyldigheter för enskilda utan kring rättigheter för enskilda. Poängen är att man inte har någon rätt att söka sig vidare från det första säkra landet. Så är det med det. Det finns också ett antal rättskällor som bekräftar detta, bland annat uttalanden från UNHCR, EU-kommissionen och så vidare.

I stort sett har allt asylmottagande som vi har haft de senaste 30 åren egentligen inte vilat på flyktingkonventionen utan på reglerna i EU-rätten och nationell rätt. Vi skulle ha kunnat neka nästan varje person som har passerat in genom landgränsen till Sverige utan att bryta mot flyktingkonventionen. Det är nämligen så den fungerar.

Svaret på om reformerna som föreslås i Tidöavtalet ligger i linje med flyktingkonventionen är alltså ett klart ja. Det är ingen tvekan om den saken.

Men vad sjutton har detta med utgiftsområde 8 att göra, kan man ju fråga sig. Den här debatten brukar alltid sväva ut och handla om asylpolitik och utlänningsrätt generellt. Det tycker jag är helt okej.

Man kan väl säga både allt och inget. Utgiftsområdet reglerar ju framför allt lagstadgade utgifter. Reformerna måste komma först; besparingarna kommer sedan. Detta gör att det inte blir så dramatiska förändringar just detta första år. Men som sagt: Den här regeringen kommer att göra systematiska, genomtänkta och långsiktiga förändringar av den svenska utlänningsrätten. Resultatet kommer så småningom.

(Applåder)