Sofia Amloh

Fru talman! Tack, statsrådet, för svaret!

Jag tror att många som lyssnar på den här debatten kommer att känna igen sig i de beskrivningar som jag tänker ge ett axplock av i debatten. Det ska jag göra för att det ska bli väldigt tydligt även för statsrådet hur verkligheten där ute ser ut.

Det finns otroligt många – tusentals och åter tusentals – vittnesmål från kvinnor, till exempel ensamstående mammor, som har det brutalt tufft. De får inte ekonomin att gå runt. Det är ingen tillfällighet. Och det är inte under några månader som det har varit på det viset, utan nu börjar vi kunna räkna år med den svåra ekonomiska situation som de sitter i.

En kvinna som heter Alexandra säger så här: ”Jag är vuxen och vill klara det själv och inte behöva hjälp från honom, eller släkt och vänner. Det är bra att de finns, men tänk också alla kvinnor som inte har det stödet. Som kanske lever i våldsamma relationer men inte kan lämna på grund av för liten ekonomi. Regeringen borde göra det lättare och inte svårare att vara kvinna.”

Sedan har vi Sandra, som jobbar heltid som undersköterska i äldreomsorgen. Hon tvingas jaga mat på extrapris och hoppar över måltider för att klara av månaden. Oron är stor för att bli sjuk eller behöva vabba, för då spricker hela månadsbudgeten. När Sandra gick till banken för att få stöd att förändra sin ekonomiska situation och sin bostadssituation fick hon rådet att det bästa vore om hon kunde skaffa sig en karl.

Det som jag lyfter upp här är bara ett fåtal, ett axplock, av de vittnesmål vi har fått. Det kommer rapport efter rapport, och hela civilsamhället rapporterar om situationen.

Då väljer regeringen att använda ett gigantiskt reformutrymme på cirka 30 miljarder till att sänka skatten. I stället hade man kunnat höja barnbidraget och låtit bli att slopa det extra bostadstillägget, vilket regeringen alltså tänker verkställa i juni. Då löper tiden för det extra bostadstillägget ut. I stort sett alla vittnar om att det kommer att vara en dödsstöt, som innebär att den där sista tusenlappen som gjorde att man fick pengarna att räcka och att allt gick ihop nu försvinner. Den plockar alltså regeringen bort.

Man kan samtidigt fundera på vad som händer och varför den ekonomiska situationen ser ut som den gör. Det beror på att hyrorna ökar. De fortsätter att öka, och det har de gjort under en längre tid. Matpriserna har ökat i flera år. Samtidigt kan vi läsa att de fyra storbankerna gjorde en vinst på 150 miljarder förra året och att Axfood i förra veckan delade ut nästan 2 miljarder i vinst till sina ägare. Det är ingenting som regeringen gör någonting åt.

Jag har därför en fråga. Ni lämnar hårt arbetande kvinnor på efterkälken, Paulina Brandberg. Det ökar den ekonomiska ojämställdheten och barnfattigdomen. Varför gör ni det?

Herr talman! Hela civilsamhället talar med en röst för att beskriva hur barnfamiljer har det i dag och i synnerhet hur ensamstående mammors brutala verklighet ser ut. Många av dem är heltidsarbetande och klarar inte av att betala sina nödvändigaste utgifter.

Då väljer regeringen att inte höja barnbidraget, trots att vi socialdemokrater upprepade gånger i den här kammaren har sagt detta. Man väljer aktivt att ta bort det extra bostadstillägget nu till sommaren. Det kommer att drabba och påverka 100 000 barnfamiljer, och det kommer att driva på och öka barnfattigdomen.

Vad har jämställdhetsministern att säga till alla hårt arbetande mammor där ute som har det tufft och som kommer att få det ännu tuffare?

Fru talman! Trots att vi hör om rapporter efter rapporter och ser hur många hårt arbetande kvinnor i Sverige går på knäna, inte får ekonomin att gå runt och inte klarar av att leva på sin lön står statsrådet igen här i kammaren och säger med envishet att man har fått det bättre. Är det inte verklighetsfrånvänt, så säg!

Fru talman! Jag tvivlar faktiskt inte på statsrådets intentioner eller för den delen ambitioner. Men med statsrådets ansats följer ett stort ansvar för att göra skillnad på riktigt i faktisk handling. Jag tvivlar dock fortfarande på att det kommer att hända såväl på hemmaplan som globalt när jag ser vilken politik som har förts här hemma. Kvinnors egenmakt inskränks genom att regeringens ekonomiska politik driver kvinnor till att bli fattigare och fattigare. Den gör det svårt för kvinnor att skilja sig och klara av att leva på sin lön. Många kvinnor får betala med sin hälsa. Det är ett högt pris. Där hör vi inget svar från statsrådet. Det är knappt så att statsrådet vill kommentera den verkligheten. Det tycker jag faktiskt är förödande.

Det handlar om att stärka kvinnors egenmakt på global nivå. Den framgångsrika feministiska utrikespolitiken avskaffades utan att man ersatte den med något som kunde mäta sig med den. EBA:s utvärdering har visat att den feministiska utrikespolitiken har spelat en betydande roll. Den här regeringen är svaret skyldig, och ansvar ska utkrävas, speciellt med tanke på att regeringen ger löften som inte följs upp med mer eller tydligare politik än den vi har sett.

(Applåder)

Fru talman! Jag tänker uppehålla mig vid den framgångsrika feministiska utrikespolitiken. Det är över två år sedan den här regeringen avskaffade den. Det har samtidigt varit en stor tillbakagång i världen när det gäller flickors och kvinnors rättigheter och livsvillkor.

Covid-19-pandemin har starkt påverkat fattigdomen runt om i världen till det sämre, vilket drabbar flickor och kvinnor hårdast. Det könsbaserade våldet har ökat, och konservativa krafter i nästan alla delar av världen attackerar och kringskär flickors och kvinnors mänskliga rättigheter.

Kampen mot förtryck och våld och för rätten till sin egen kropp sker varje dag, precis just nu, i Afghanistan, i Iran och på många andra platser. Det är i den kontexten som avskaffandet av den feministiska utrikespolitiken ska ses.

Vi lever i en tid då jämställdhet medvetet motarbetas. Just då väljer den här SD-regeringen att montera ned det ramverk som har satt fokus på flickors och kvinnors rättigheter, de resurser och den representation som implementerades brett inom utrikes- och utvecklingspolitiken. Den politiken har inspirerat många andra länder att göra precis likadant.

Fru talman! EBA, Expertgruppen för biståndsanalys, slår fast att det inte bara var en etikett, vilket den här regeringen har sagt, utan att det innebar en stark prioritering av områden som fick stort genomslag i och utanför Sverige och i utrikesförvaltningens olika delar. De bedömer också att det feministiska ramverket signalerade höjden av ambitioner i arbetet med jämställdhet inom utrikespolitiken. De konstaterar att Sverige intog en starkare internationell ledarskapsroll. Och det avskaffade den här regeringen direkt när man kom till regeringsmakten.

Fru talman! Med tanke på att man i debattartikeln också sa att man ska stärka kvinnors egenmakt på hemmaplan tänker jag ägna några minuter åt några röster i den här regeringens Sverige: ”Vi går totalt på knäna och vänder på varje krona.” ”Jag har oerhört ont i magen inför varje lov, för det innebär att barnen inte får någon lunch.” Det är bara några av de många hjärtskärande vittnesmål som vi hör och som det rapporteras om i stort sett dagligen.

Sverige har historiskt sett rankats som ett av världens mest jämlika länder. Men mitt i den ohållbara situationen med ökade inkomstskillnader, växande ojämlikhet och de senaste årens höga inflation, som har lett till ökade kostnader för hushållen, väljer regeringen att slå undan benen för kvinnor genom att sänka bostadsbidraget och inte höja barnbidraget eller göra någonting åt de skenande matpriserna. Det är hårt arbetande mammor där ute som får lida för den här regeringens skattesänkarpolitik.

Min fråga är: På vilket sätt menar statsrådet att ni stärker kvinnors egenmakt på hemmaplan så som ni vill stärka den globalt?

Fru talman! Jag vill tacka statsrådet för svaret. Som så ofta väljer statsrådet att kommentera sakers tillstånd, och där är vi sällan oense. Men det är sällan som vi i oppositionen efterfrågar just de kommentarerna, utan det som efterfrågas är vad regeringen tänker göra för att ändra det rådande läget.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Det vi fick veta av statsrådets svar, fru talman, är att tidigare framgångar ska uppmärksammas och firas. Tolka mig inte fel; det är bra och viktigt. Men många med mig vill veta vad Sverige ska göra framåt.

Den 10 januari i år, i samband med övertagandet av ordförandeskapet i UN Women, skrev ministern med sin kollega utrikesministern i Aftonbladet följande: ”Vi kommer att försvara jämställdheten världen över, inte genom vackra ord, utan genom kraftfullt agerande som gör skillnad på riktigt. Det arbetet börjar med att stärka kvinnors egenmakt, såväl på hemmaplan som globalt.”

Jag återkommer till min fråga om vad regeringen konkret menar med orden ”inte genom vackra ord, utan genom kraftfullt agerande”. Vad innebär kraftfullt agerande för den här regeringen?

Ett av den nuvarande regeringens första utrikespolitiska ställningstaganden och beslut fattades av den dåvarande utrikesministern, nämligen att avskaffa den feministiska utrikespolitiken. Sverige införde den feministiska utrikespolitiken som första land i världen 2014 under den socialdemokratiskt ledda regeringen. Sedan dess har ett dussintal länder, Tyskland, Frankrike, Mexiko, Kanada, Chile, Liberia och Spanien, följt efter och anslutit sig till denna ambitionshöjande inriktning.

Svensk utrikes- och utvecklingspolitik hade innan införandet olika former av jämställdhetspolitiska mål, men den feministiska utrikespolitiken berörde samtliga utrikespolitiska områden och var i sig tydliggörande för höjda ambitioner och en stärkt prioritering av området som fick stort genomslag i och utanför Sverige. Det innebar konkret en markant ökning av jämställdhetsarbetet och insatser på utrikespolitiska myndigheter och ambassader. Det visar en omfattande studie från EBA, Expertgruppen för biståndsanalys, och det säger mycket.

Fru talman! Om jämställdhet är ett kärnvärde i svensk utrikespolitik och ett prioriterat område för vårt bistånd och vårt arbete i FN – vilket det är för oss socialdemokrater – varför var det då så otroligt viktigt för regeringen att ta bort den framgångsrika feministiska jämställdhetspolitiken? Vad menar regeringen med ett kraftfullt agerande som gör skillnad på riktigt? På vilket sätt kommer flickor och kvinnor att märka av Sveriges kraftfulla agerande?

Fru talman! Vi är helt överens om att arbetsgivarna har ett stort ansvar. De har ett stort ansvar för väldigt mycket, och även för detta. Men vi anser också att det här är ett delat ansvar. Vi är måna om att unga ska vara rustade för att komma ut på arbetsmarknaden och veta hur deras arbetsliv kommer att se ut. Därför behöver det här vara ett delat ansvar.

Vi anser att regeringen låter bli att prioritera denna kunskap och tar bort den i skolan. Det gör att ungdomarna blir försvagade i sin kunskap om vilka rättigheter och skyldigheter de har när de kommer ut i arbetslivet. Arbetsgivare får därmed ett mycket tuffare läge när det gäller att informera. Det många arbetsgivare gör när någon kommer ut i arbetslivet är att, i bästa fall, ge en kort introduktion om riskerna på den fysiska arbetsplatsen. Det är en allmän introduktion, där arbetsgivaren talar om vad den anställda ska tänka på när man lär sig yrket.

Det betyder inte att man vet vad man ska göra om arbetsgivaren är den som utsätter den anställda för sexuella trakasserier eller om det finns tillräckliga kunskaper för att veta vilken risk- och konsekvensanalys man själv är ålagd att göra för att kunna utföra sitt arbete.

Det här är kunskaper som det tar lång tid att införskaffa sig. Det går inte på någon timme hit eller dit. Vi anser att detta är ett problem. Statsrådet talar ett flertal gånger om att analysera och ta reda på. Jag tycker att det är uppenbart: Vi ser hur verkligheten ser ut. Detta är inte gott nog. Det behövs konkreta förslag som stärker unga i deras arbetsliv.

Fru talman! Tack, Johanna Haraldsson, för möjligheten att ha den här debatten i dag och till statsrådet för att ha avgett svaret. Detta är någonting som vi socialdemokrater tycker är otroligt viktigt. Det har redan framgått att vi anser att mer behöver göras på området.

Jag tänker ta tillfället i akt att lyfta fram fler av de problem vi ser på svensk arbetsmarknad. Vi ser att det särskilt är unga och de med otrygga anställningar som utsätts mer än många andra. Det är en särskild grupp som är föremål för en mycket dålig arbetsmiljö.

Det gäller att människor i många fall i dag blir sjuka av sitt arbete. Det kan även vara på det viset att de inte kommer hem om de råkar ut för de dödsolyckor som det frekvent rapporteras om.

Vi får rapporter och undersökningar i ganska hög frekvens om att unga människor utsätts för sexuella trakasserier i en väldigt stor grad. Unga kvinnor som kommer ut på arbetsmarknaden vittnar om de mest fasansfulla situationer och händelser som de råkar ut för.

Vi har lyssnat på fackförbund efter fackförbund, från kommunalarbetare till handelsanställda, som berättar om hur ofta det förekommer. Det är många unga kvinnor, framför allt med otrygga anställningar, som råkar ut för det.

Det är vittnesmål som låter ungefär så här: Jag trodde aldrig att jag skulle utsättas för så mycket när jag kom ut i arbetslivet. Det gäller framför allt trakasserier och sexuella trakasserier.

I den situation som människor befinner sig i behöver de vara väldigt stärkta av att ha kunskap. Vad är mina rättigheter? Vilka skyldigheter har jag? Vilka rutiner finns, och vilken hjälp kan jag få?

Det är anmärkningsvärt när vi har statsrådet här i dag som har avgett sitt svar att hon påstår att det är väldigt viktigt. När man säger att någonting är väldigt viktigt behöver det också följas upp med någon typ av handling för att understryka de orden. Annars blir det inte speciellt trovärdigt.

Vi har precis hört mina kollegor redogöra för att man med andra handen i regeringsställning plockar bort den delen i utbildningen i skolan. Det gäller att få den generella kunskapen för att bli rustad och påklädd för att gå ut i arbetslivet och få en lite bättre start. Man plockar bort den delen, och samtidigt ekar svaret från statsrådet väldigt tomt. Det visar inte på vilka åtgärder som hon vill vidta.

Det är uppenbart när vi ser hur verkligheten ser ut. Vi får rapporter från myndigheter, fackförbund och enskilda. Det är tusentals vittnesmål som beskriver hur det är ställt med unga på arbetsmarknaden. Då bör man också agera och presentera förslag som skulle stärka de unga på arbetsplatsen. Jag hoppas att vi kan få höra om det i den här debatten.

Fru talman! Sverige är i en jobbkris. Sedan regeringen tillträdde har omkring 70 000 personer blivit av med sitt arbete, och varslen fortsätter att komma titt som tätt.

Om mardrömmen slår in och man blir av med sitt arbete är akassan en räddare i nöden. Regeringen har även här lagt in en nådastöt som i synnerhet drabbar kvinnor i arbetaryrken. Städare, undersköterskor och barnskötare är några yrkesgrupper som får en rejäl ekonomisk smäll av Mats Perssons nya akassa. Det kan handla om flera tusen kronor mindre i månaden.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Frågestund

En spade är en spade, fru talman, och regeringens nya akassa är inget annat än ett jämställdhetspolitiskt haveri.

Min fråga till Mats Persson är: På vilket sätt blir Sverige ett bättre land av att kvinnor som redan har det tufft får en sämre akassa?

Fru talman! Tack, statsrådet, för dina inlägg och svar hittills i debatten!

Jag vill avsluta med att säga att det återigen är helt uppenbart för alla som lyssnar att vi med en högerkonservativ regering kommer att få skattesänkningar för dem som tjänar mest. Precis som statsrådet själv säger är det en otroligt expansiv budget och ett otroligt stort reformutrymme - och man använder halva detta stora reformutrymme till att sänka skatter.

Det här väljer man att göra efter alla de exempel ur verkligheten, från norr till söder, som visar hur barnfamiljerna har det - och särskilt hur de ensamstående mammorna har haft det under de senaste åren. Jag anser att det är ett direkt hån att då välja så stora skattesänkningar och att inte höja barnbidraget och bostadstillägget. Man ger flera tusenlappar till dem som faktiskt inte behöver skattesänkningar - de som redan har pengar kvar i plånboken och inte går 1 500 kronor minus varje månad och måste ta ett lån när de ska gå till apoteket, får en räkning från tandläkaren eller behöver nya glasögon.

Det här är otroligt ovärdigt. Jag är rädd för att, och skulle inte heller bli förvånad om, SD-regeringen fortsätter att blunda för verkligheten och titta bort. Man väljer nämligen att titta dit det är bekvämt och ljust, för det är det man vill se - inte hur verkligheten faktiskt ser ut varje dag för så otroligt många runt om i det här landet. Antagligen kommer man att fortsätta sänka skatter för dem som redan har.

(Applåder)

Fru talman! Jag tänkte börja med det som statsrådet läste upp i sitt svar i början av debatten: Men det bästa verktyget för att bryta ekonomisk utsatthet och motverka låg ekonomisk standard är egen inkomst av arbete.

Ja, jag håller fullständigt med. Men i dag pratar vi faktiskt inte längre om låg ekonomisk standard. Vi pratar om ren och skär fattigdom. Detta är redan helt uppenbart i den här debatten, med så många exempel från mina kollegor. De visar att det inte lönar sig att arbeta med den här regeringen.

I dag kom tidningen Kommunalarbetaren med sin granskning. Det finns tusentals vårdbiträden som gör ett oerhört viktigt jobb, 24:7, och som i allra högsta grad anstränger sig - det hoppas jag att även statsrådet håller med om. De kan inte leva på sin lön. De går back nästan 1 500 kronor varje månad. Man har då räknat på en snittlön och att vårdbiträdet jobbar 100 procent och är ensamstående med en åttaåring. 1 500 kronor går man back varje månad.

Då funderar jag faktiskt över på vilket sätt det lönar sig att arbeta, när det inte gör det. När man inte har pengar kvar i plånboken, när pengarna är slut, och det fortfarande är dagar kvar till lön kan det inte vara det här som är meningen.

Kanske studsar jag särskilt när man pratar om ansträngningen på arbetet. Ska man säga till de tusentals vårdbiträdena att de borde anstränga sig mer och att det skulle löna sig? De ligger sömnlösa om nätterna när det gäller att kunna sätta mat på bordet eller få ekonomin att gå runt. Vi har stått här många gånger, under flera år. För ett år sedan stod vi här i kammaren och redogjorde för det som är verkligheten där ute varje dag för många, framför allt ensamstående mammor, som gör allt i sin makt för att få det att gå runt.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

De tar lån. De säljer på Blocket. Om de hade några kronor sparade har de använt dem för länge sedan. Och så får vi lyssna till statsrådet i dag som säger, fru talman, att man har gjort tillräckligt och att det lättar upp. Hyrorna är fortfarande jättehöga, och matpriserna får vi rapporter om varje månad. Vi ser organisation efter organisation som talar om hur illa ställt det är, och vi får inte fler svar av statsrådet.

Jag hoppas, fru talman, att statsrådet tar tillfället i akt och presenterar några fler lösningar som skulle underlätta så att man i alla fall inte går 1 500 kronor minus varje månad.

(Applåder)

Fru talman! Statsrådet frågar vad debatten handlar om. Jag vill vara tydlig med att säga att vi i dag har arbetsmarknadsinsatser som i högre grad kommer män än kvinnor till del. Den arbetsmarknadsinsats som fanns under Socialdemokraternas tid och som hade en jämn könsfördelning är borttagen. Statsrådet har inte svarat mig på frågan om huruvida regeringen tänker införa någon ytterligare arbetsmarknadsinsats, med en jämnare könsfördelning än dem som finns i dag. Den vi hade blev ju borttagen. Det är min fråga. Den är tydlig, och den har fortfarande inte blivit helt besvarad.

Det finns flera skäl till att arbetslösheten stiger. Men då krävs det också att man gör mer för att se till att begränsa arbetslösheten så att den inte fortsätter att stiga utan kanske till och med kan tryckas tillbaka. Det ska finnas förutsättningar för arbetslösheten att minska snabbt när omvärlden ser annorlunda ut.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Jag ser inte att några sådana insatser ökar från regeringens håll. Regeringen verkar inte vara bekymrad över det här. Socialdemokraterna tycker att det är oerhört oroväckande, och vi är absolut inte nöjda med att arbetslösheten fortsätter att stiga. Jag tycker att den här regeringen och arbetsmarknadsministern verkar ganska lugna och inte speciellt oroliga. De verkar ganska nöjda med den här politiken.

Jag vill fråga statsrådet: Vad är rimligt? Vad förväntar sig regeringen för utfall av den här politiken? Hur mycket ska arbetslösheten sjunka med den här typen av insatser under mandatperioden? Har regeringen några ambitioner över huvud taget för att den ska sjunka, eller har man helt lämnat det till marknaden?

Fru talman! Jag ska göra en lite längre utläggning. När vi talar om att vi vill investera i människor för att de står utanför arbetsmarknaden och inte är anställbara vill vi att människor ska komma in på arbetsmarknaden. Då behövs olika typer av insatser.

De kan variera i väldigt hög grad beroende på att människor är ganska olika. Vi behöver göra olika insatser för att människor ska bli anställbara. Det är en ganska grundläggande princip. Det är inte att vara ett bidragsparti att ha den linjen.

Vi socialdemokrater tycker att det vore rimligt att man fortsätter att investera i människor tills de blir anställbara. De kanske är i en subventionerad anställning under en tid för att sedan vara inne på arbetsmarknaden och kunna ta ett riktigt jobb. Under den tiden har de dessutom gjort en massa nytta ute på arbetsmarknaden, utfört en massa viktiga arbetsuppgifter och lärt sig otroligt mycket.

Dessutom har hela familjen sett att den här vuxna människan har gått hemifrån och gått till jobbet. Även om det är subventionerat är det ändå väldigt viktigt att vi gör det valet.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Det är mycket bättre att människor går till en arbetsplats, utför viktiga arbetsuppgifter, får rutin och erfarenhet och kan bygga ett cv för att sedan få ett riktigt jobb.

Det är bättre än att sitta hemma, vara utanför arbetsmarknaden, hamna utanför samhället och känna att man inte bidrar och få ännu sämre självkänsla. Det är vad det många gånger handlar om när man är arbetslös och inte har ett arbete.

Det finaste med ett arbete är att vara behövd. Du är behövd av kollegor och samhället och känner att du gör rätt för dig. Att de kraven är uppfyllda är en av de viktigaste parametrarna in i samhället, för då kan man också kräva sin rätt när man gör rätt.

Med den bakgrunden är det alltid värt för oss socialdemokrater att investera i människor för att de ska få den möjligheten. Men regeringen väljer att bli alltmer passiv och titta på. Kraven blir så höga och möjligheterna så få att det är väldigt få människor som får den möjligheten.

Jag tittar bara på arbetslöshetssiffrorna. De går inte nedåt med den här regeringen. Det är den tredje budgeten som regeringen lägger fram, och arbetslösheten stiger. Det är ett faktum, och ett faktum som vi behöver ta hänsyn till.

Min fråga kvarstår: Vad gör arbetsmarknadsministern om dagarna? Är arbetslösheten, och att göra det som krävs för att få ned den, en av de viktigaste arbetsuppgifterna? Vilka är åtgärderna?

I det här fallet handlar det framför allt om att vi ser att det finns en stor differens mellan hur arbetsmarknadsinsatserna kommer människor till del och fördelningen mellan kvinnor och män. Vi ser att det är insatser som kommer män till godo i mycket högre grad än kvinnor.

Jag är helt övertygad om att i varje fall Liberalerna och Socialdemokraterna varit helt överens om att det är väldigt viktigt att se till att särskilt få in de kvinnor som står långt från arbetsmarknaden i arbetslivet, just på grund av jämställdhetsmålet. Där borde vi vara helt överens.

Jag hoppas att statsrådet kan ha ett ännu större engagemang i de här frågorna framöver.

(Applåder)

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Fru talman! Jag tackar statsrådet för svaret.

Jag vill börja i den änden där statsrådet avslutade. Statsrådet sa sig vilja "understryka att regeringens mål för jämställdhetspolitiken är att kvinnor och män ska ha samma makt att forma samhället och sina egna liv". Jag tror att det hade varit en större chock för oss om regeringen inte stått bakom riksdagens mål för jämställdhetspolitiken, som hela den här kammaren har röstat för. Alla partier står bakom det nationella målet. Det är bra att vi kan bevittna att även regeringen understryker att det är viktigt. Men jag tänkte nog att vi kanske skulle kunna borra lite djupare i hur det konkret skulle kunna appliceras och bli verklighet. Det här är en uppgift som ligger på regeringens bord.

Fru talman! Vi har tidigare i veckan åter fått prognoser om arbetslösheten. Den förväntas bli högre än enligt föregående års prognoser. Det går åt fel håll, och därför skruvas prognoserna upp, framför allt när det kommer till långtidsarbetslösheten.

Det är otroligt många människor som blir fastlåsta, som inte kommer in på arbetsmarknaden och som måste stå utanför. Många av dem är kvinnor. Det är kvinnor som borde få vara en del i att förverkliga det här målet om att få makt att bestämma över sitt eget liv. Men det är inte dit insatserna från den här regeringen riktas.

Frågan jag ställde till arbetsmarknadsministern handlade om arbetsmarknadsinsatser. De insatser som görs har en väldigt skev könsfördelning. De kommer fler män än kvinnor till del. Den insats som hade en jämn fördelning var extratjänsterna, som vi har delade meningar om. Men när nu regeringen har en annan uppfattning än vi om extratjänsterna tänker jag mig att man kan ersätta dem med någonting annat som skulle ha en ungefär lika jämn könsfördelning. Det har man dock inte gjort. Man har inte infört något annat. En av mina frågor till statsrådet blir därför: Har man som ambition att införa någon annan arbetsmarknadsinsats som skulle ha en bättre könsfördelning än dem man hittills har valt?

Fru talman! När vi ställer frågor till arbetsmarknadsministern kommer han väldigt snabbt in på Socialdemokraternas politik och förklarar att den skulle gå ut på att vi bara är för bidrag, inte ställer några krav på människor och är nöjda med det. Det tycker jag är en väldigt olycklig tolkning. Att statsrådet tar varje tillfälle i akt att "tydliggöra" detta tyder på att han har en ganska svag argumentation för sin egen politik i dessa frågor.

Jag vill inte kalla det här för bidrag. Det som Socialdemokraterna vill göra är att investera i människor. Vi vill se till att människor får möjligheten att kliva in på arbetsmarknaden. Vi vill ge människor möjligheten att få den där extra pushen som man behöver för att bli anställbar. Då krävs det insatser från staten. Vi tycker att det är helt rimligt. Den här regeringen verkar tvivla på det. Men jag vet inte varför vi skulle skilja oss så mycket åt när det kommer till det.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Det låter nästan på statsrådet som att arbetslösheten sjunker. Jag vill vara väldigt tydlig med att den ökar. Jag undrar vad arbetsmarknadsministern gör om dagarna om inte arbetslösheten är en arbetsuppgift för honom.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Herr talman! Först vill jag bara fråga ledamoten Riedl vad exakt som var faktafel i det som förekommit tidigare i denna debatt. Jag är nyfiken på det.

Jag vill dock börja i en annan ände. Jag som är född på 80-talet vet att fem myror är fler än fyra elefanter, och skattesänkningar på 4 000 kronor i månaden är mer än 150 kronor i månaden eller, för den delen, 0 kronor i månaden.

Om du är undersköterska i äldreomsorgen får du visserligen en skattesänkning på kanske 100-150 kronor i månaden, men du får också färre kollegor. Och om du inte har varit sjukskriven riskerar du i väldigt hög grad att bli det, vilket du också förlorar på. Utöver dessa försämrade arbetsvillkor har du kanske heller inte fått det förhöjda barnbidraget.

Det här är en förlust för dem som ytterst är utsatta till följd av regeringens fördelningspolitik. Jag ser i denna kammare återigen att det är glasklart att regeringen verkligen är nöjd med resultatet. Vi ser att barnfattigdomen breder ut sig och att de ensamstående föräldrar som har en djup oro för sin ekonomi får fortsätta att ha det. Detta är regeringen nöjd med.

Jag får inga svar på om man tycker att man har gett tillräckligt mycket pengar i budgeten till det sociala förebyggande arbetet för att minska gängkriminaliteten och rekryteringen av nya in i denna kriminalitet. De pengar som satsas på skolan och fritidsinsatser är tillräckliga, säger regeringen, och det behövs inte mer. Det som behövs är att sänka skatten för de mest välbeställda männen i vårt samhälle.

(Applåder)

Herr talman! Tack till interpellanten för en mycket viktig och angelägen interpellationsdebatt!

Jag anser också att finansministern saknar politik på det här området om det här är det enda svar som finansministern har.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

I tidigare debatter i kammaren i dag och tidigare i andra sammanhang och vid andra tillfällen har finansministern beskrivit hur hon ser och hör och i vissa delar också förstår de mest utsatta i samhället. Då tänker jag att det ska resultatera i politik, men det har det tyvärr inte gjort - absolut inte i den grad som behövs.

I svaret säger finansministern att man samtidigt behöver kompensera hushållen för inflationen. Då undrar jag om finansministern och regeringen tycker att de har gjort det. I barnfattigdomsrapporten för 2024 framgår det att det faktiskt är hisnande 42 procent av hushållen med låga inkomster som behöver låna pengar för att klara nödvändiga utgifter.

Nästan åtta av tio ensamstående föräldrar oroar sig för sin ekonomi. Det är alltså otroligt många som oroar sig över hur de ska få ihop det. De har varje dag sina barns bästa för ögonen.

Jag ska ta ett par exempel. Varför har regeringen inte höjt barnbidraget eller skapat förutsättningar för att sänka de skyhöga sjukskrivningstalen - som helt klart är stressrelaterade - i den offentliga sektorn? Man måste se till att människor mår bättre och kan jobba i stället för att vara hemma och sjukskrivna.

Det här är regeringens tredje budget. Det finns ett rekordstort reformutrymme, men man lägger nästan hälften på skattesänkningar. Det låter nästan som om skattesänkningar tas någon annanstans ifrån och inte drabbar någon - men det gör de ju. Det är en solklar prioritering. Skattesänkningarna kommer inte alla till del. Det var precis det interpellanten visade på i sitt inlägg. Skattesänkningarna slår otroligt orättvist. De kostar på för hela samhället, men gynnar bara några få.

Finansministern har vid flera tillfällen fört ett resonemang kring att man inte ska ha högre skatter än vad som behövs. Jag funderar på om vi ska tolka det som att det inte behövs mer pengar till förebyggande sociala insatser för att exempelvis bryta nyrekryteringen av barn och unga in i gängkriminalitet. Anser finansministern att det finns tillräckligt med pengar till det? Ska vi tolka det som att äldreomsorg och förskolor runt om i landet inte behöver mer resurser och att välfärdsarbetare har tillräckligt goda villkor? Tycker finansministern att det finns för mycket pengar i statens budget i relation till de behov som behöver tillgodoses? Det är ju en ekonomiskt svår tid som många hushåll fortfarande lider av.

Fru talman! Vi är alltså det parti som inte ger pengar till dem som jobbar.

Ni lägger halva reformutrymmet på skattesänkningar i stället för att lägga det på välfärden. För vet ni vad, fru talman - där finns det kvinnor som jobbar och sliter. De sliter i skolan, i matbespisningen och på äldreboendet. Det är de som behöver en bättre arbetsmiljö och bättre villkor. Det är de kvinnorna som skulle behöva alla de pengar som ni lägger på att sänka skatten, och det hade gjort en gigantisk skillnad.

Jag fick inte några svar på de frågor jag ställde om varför man gör en nedmontering. Jag gav sex tydliga exempel. Men jag vill bryta ned detta till en av dem som jag vet att ledamoten har haft en hög svansföring om att regeringen ska genomföra. Det gäller förslaget som redan fanns på bordet när regeringen satte sig på departementen, nämligen att kriminalisera psykiskt våld. Det skulle göras omgående.

Med tanke på att mäns våld mot kvinnor har lika stor prioritet, hävdar regeringen, som gängvåldet har det här förslaget tagit oerhört lång tid att hantera. Andra förslag och propositioner har forcerats igenom lagråd och remissinstanser. Varför tar det så lång tid att komma fram med den här propositionen till Sveriges riksdag?

(Applåder)

Fru talman! Tack till ledamoten för anförandet, som dock väcker några frågor som jag tänkte passa på att ställa.

Varför monterar Moderaterna ned kvinnofridsarbetet i landet genom att strypa finansieringen till kommunernas kvinnofridsarbete? Efter 17 år får kommunerna inte längre några utvecklingsmedel för att bedriva just detta kvinnofridsarbete. Man skrotar de särskilda kvinnofridssatsningar som har funnits sedan 2021 för att stötta socialsekreterare och deras verksamheter över hela landet just mot mäns våld mot kvinnor.

Varför har man sett till att lägga ned den sista specialenheten hos polisen mot mäns våld mot kvinnor?

Varför fortsätter man nedmonteringen genom att underfinansiera skyddade boenden?

Varför lägger man inte fram färdiga förslag mot mäns våld mot kvinnor? Varför uteblir stödet till brottsoffer?

Varför fortsätter man inte att ge medel till det arbete som jag nämnt tidigare? Varför monterar man ned kvinnofridsarbetet?

Fru talman! I dag debatterar vi utgiftsområde 13 i statens budget, som innehåller jämställdhet och diskriminering. Vi är i halvtid i mandatperioden. Vi debatterar regeringens tredje budget, och trenden är tydlig. Jämställdheten går bakåt, medan de rika, välbeställda männen blir de stora vinnarna när Tidöpartierna får bestämma.

Det är bara var tionde kvinna som anser att hon har fått det bättre, och löneskillnaderna ökar för första gången på 30 år. Regeringen och SD har passivt tittat på när inflationen och kostnadskrisen har slagit hårt mot hushållen. Det har framför allt slagit brutalt hårt mot hushåll som består av ensamstående kvinnor med barn.

I dag lever många kvinnor i Sverige under gränsen för Europas definition av fattigdom. En undersökning från Sveriges Makalösa Föräldrar visar att över 40 procent av de ensamstående föräldrarna har behövt låna pengar för att klara av familjens mest basala fasta utgifter. Andra undersökningar visar att sex av tio kvinnor känner oro för sin ekonomi om de skulle skilja sig. Skuldsättningen har ökat dramatiskt, och kvinnor sticker särskilt ut i statistiken från Kronofogden.

Parallellt har regeringen satt svensk välfärd såsom vård, skola och omsorg på svältkur. Statsbidragen från staten har varit som små droppar i havet när kommuner och regioner ska lösa verklighetens utmaningar i mycket tuffa ekonomiska tider.

Detta har drivit fram en sjukvårdskris, en kris som beskrivs som den värsta sedan 90-talet. Den består av effektiviseringar, sparkrav, varsel och uppsägningar av personal. Konsekvenserna av den ekonomiska politiken låter inte vänta på sig. I en rapport från Försäkringskassan konstaterar man att kvinnor har en mer än fördubblad risk för sjukfrånvaro på grund av stressrelaterad psykisk ohälsa jämfört med män. Under 2023 stod stressrelaterade sjukfall för 21 procent av de totala utgifterna för sjukpenningen. Det är en ökning med 14 procent från föregående år.

Arbetarkvinnor, 48 procent av landets alla kvinnor, har halkat efter jämfört med alla övriga grupper under senare år. Det finns det gott om statistik som visar. Både Folkhälsomyndigheten och SCB har larmat om att arbetarkvinnor med lägst utbildningsgrad som enda grupp i samhället backar i livslängd. Det är landets undersköterskor, vårdbiträden och barnskötare som har de absolut sämsta lönerna och arbetsvillkoren och den sämsta arbetsmiljön i Sverige.

Det borde vara självklart, men det behöver uppenbart poängteras: Vi löser inte de här strukturella problemen genom att sätta den offentliga sektorn på ekonomisk svältkur för att kunna sänka skatten för välbeställda män. Det är arbetarkvinnor med låg utbildningsgrad som betalar priset med ett förkortat liv. Då borde det väl vara uppenbart för alla var vi ska lägga skattepengarna?

Utöver detta nås vi av att kvinnojourer och socialsekreterare över hela landet larmar om att kvinnor som flyr från våld inte får plats på skyddat boende. Två år in i mandatperioden är det uppenbart att den här regeringen inte klarar av det mest grundläggande: att skydda våldsutsatta kvinnor och barn.

Redan i oktober nåddes vi av rapporter från flera håll om att pengarna är slut och att det inte kommer att kunna göras några ytterligare placeringar under året. Det är helt oacceptabelt att regeringen inte reagerar på dessa allvarliga signaler.

Regeringens underfinansiering av landets kommuner och socialtjänster kunde dessutom inte komma i ett sämre läge. Nyligen infördes en ny lag som innebär att det krävs tillstånd för att driva skyddat boende i Sverige. Trots att detta innebär ökade krav på kommuner har finansieringen uteblivit.

Som om inte det vore nog har man dessutom lagt ned Sveriges Kommuner och Regioners, SKR:s, kvinnofridsprojekt, som har funnits just för att stötta socialsekreterare och verksamheter i omställningen.

Vi kan fortsätta i listan. När det gäller regeringens påstådda skifte att flytta fokus från förövare till brottsoffer larmar nu brottsofferjourer och stödplattformen för unga som utsätts för våld i nära relation, 1 000 Möjligheter, om att de har fått neddragna medel motsvarande hela 66 procent på två år.

Varje år utsätts tusentals kvinnor för psykiskt, fysiskt och sexuellt våld och åter tusentals för än fler former av förtryck. Det är inget som är en tillfällighet eller något som sker slumpmässigt. I de flesta fall är förövaren känd av samhället. Kvinnor har larmat och sökt hjälp för att försöka skydda sig själva och sina barn, och ändå mördas de av män.

Vi vet att våldet mot kvinnor blir som farligast när kvinnan vill lämna mannen, och det är då hennes liv är som mest hotat. Det är också uteslutande kvinnor som utsätts för det absolut grövsta våldet. Att då låta arbetet för kvinnofrid tyna bort och försvinna är inget annat än ett hån.

Fru talman! Samtidigt som regeringen sänker skatten på öl, snus och inkomster för alla som tjänar över 64 000 kronor minskar man stödet till ekonomiskt utsatta barnfamiljer och driver en politik för ökade inkomstskillnader mellan kvinnor och män. När välfärden kraftigt underfinansieras för tredje året i rad är det kvinnor i vården, skolan och omsorgen som tvingas till ökad stress och sämre villkor.

När regeringen dessutom monterar ned insatser för att stoppa mäns våld mot kvinnor genom att till exempel strypa utvecklingsmedlen till kommunernas kvinnofridsarbete är det många med mig som frågar sig varför.

Fru talman! Regeringen ger skattefria ISK-konton namnet fuck off-kapital och kallar det för en historisk jämställdhetsreform för kvinnor som lever i våld. Det är för mig helt vansinnigt. Jag lovar att feministiska pionjärer skulle vända sig i graven om de hörde detta.

Jag och Socialdemokraterna kan konstatera att jämställdheten aldrig kommer att vara viktigare för regeringen än möjligheten att sänka skatten. Sverigedemokraterna och SD-regeringen lägger nästan halva reformutrymmet på att betala skattesänkningar. Jag vågar knappt tänka på vilka viktiga jämställdhetsreformer man hade kunnat genomföra med så mycket pengar.

Fru talman! Utgiftsområdet behandlar också diskriminering. Det har kommit flera rapporter som beskriver den negativa utvecklingen. Det är fler som diskrimineras. Målet om ett samhälle fritt från diskriminering är längre bort än tidigare. Det som främst sticker ut är ökningen av diskrimineringsgrunderna etnisk tillhörighet och funktionsnedsättning. Det är vanligast i skolan och på arbetsplatser.

Det är dock inte bara arbetsgivarna och skolan som ska bära ansvaret för de allvarliga signalerna om den utbredda vardagsrasismen. Det är hela samhället som konsekvent behöver sätta stopp för rasismen. Vi kan inte ha någon som helst tolerans för diskriminering, oavsett var den förekommer.

Tidöavtalet är ett tydligt politiskt projekt som handlar om att öka motsättningar, att ställa grupp mot grupp och att sätta människor emot varandra. Det är en politik som driver på rasism och diskriminering och som dagligen normaliseras och förflyttar gränserna för rasismen. Det börjar och slutar med oss som är politiskt ansvariga. Det handlar om vad vi gör i sak och vilken retorik vi har.

Fru talman! Det är djupt beklagligt att människor behöver fara illa i ett hårdare och kallare Sverige. Jag har inga förhoppningar om Tidöpartierna, men jag kan hoppas på att konsekvenserna av deras politik blir minsta möjliga. Jag som socialdemokrat drivs av övertygelsen att politiken ska göra det lättare och bättre för människor och att vår uppgift är att utjämna skillnaderna mellan kvinnor och män. De som redan är välbeställda i samhället behöver inte mer resurser. Det är de som bär samhället under dygnets alla timmar i mötet med bland annat patienter, barn och äldre som behöver resurserna mest; det är en vinst för oss alla.

Fru talman! Jag kommer inte att yrka bifall till något, då Socialdemokraternas förslag innebär en större ram för området. I vårt särskilda yttrande redovisar vi vår uppfattning om den politiska inriktningen.

(Applåder)

Fru talman! Det är inte bara Socialdemokraterna som säger att det är en sådan fördelningsprofil i budgeten, utan det står i budgeten. Det är ju inte något som vi har hittat på, utan det är allas bedömning, som jag precis beskrev.

Att alla skulle gynnas av budgeten är för mig otroligt främmande att höra. Vi ser ju att det är kvinnor, framför allt arbetarkvinnor, som betalar det absolut högsta priset för den fördelningspolitik som Sverigedemokraterna och regeringen bedriver. Dessa kvinnor betalar med sin hälsa. Det är den enda grupp i samhället som faktiskt backar i livslängd, därför att de har dåliga arbetsvillkor och alldeles för mycket stress som leder till oerhört många sjukskrivningar.

Samtidigt sätter man välfärden på svältkur. Då kan man använda 10, 20 eller 30 miljarder till skattesänkningar, som så uppenbart ytterst gynnar rika män.

Jag tycker mig höra att ledamoten är nöjd med att det är denna fördelningsprofil vi kan förvänta oss, och jag är inte speciellt förvånad; detta är Sverigedemokraternas politik. Men, fru talman, jag vill uppmana dem att tänka om. Vi kunde ha använt alla dessa miljarder till att investera i välfärden eller i kvinnofriden, för att göra skillnad där. Men detta är något kvinnorna här i landet bara får drömma om så länge Sverigedemokraterna är med och styr.

(Applåder)

Fru talman! Tack, ledamoten, för ditt anförande!

Kommentarerna att det går åt rätt håll och att budgeten är ett steg i rätt riktning, som Sverigedemokraterna anser, får mig att reagera. När budgeten för 2025 presenterades tidigare i höstas var reaktionerna både starka och samstämmiga: Rika män är de stora vinnarna på regeringens budget.

Alla medier, nyhetssändningar, ekonomer, politiska kommentatorer och ledarsidor beskriver fördelningsprofilen på samma sätt: De rika männen är de största vinnarna. Vi kan även se denna fördelningsprofil i budgeten. Sex av tio kvinnor känner att de av ekonomiska skäl inte kan skilja sig, men det var innan budgeten träder i kraft.

Jag hörde i ledamotens anförande att det behövs pengar till välfärden. Då vill jag fråga: Är man nöjd med fördelningsprofilen när halva reformutrymmet går till skattesänkningar som främst gynnar rika män?