Sofia Amloh

Fru talman! Frågan om varför etableringsjobben dröjer har diskuterats flitigt de senaste veckorna. Arbetsmarknadsministern har dock lovat att de ska komma på plats alldeles snart och att regeringen inte kommer att ge efter för Sverigedemokraterna, som vill stoppa reformen helt och hållet.

Vi socialdemokrater har varit tydliga med att vi kommer att agera i riksdagen om regeringen inte omedelbart tar tag i frågan. Att planlöst analysera en fråga i ett halvår utan att agera håller nämligen inte. Men för oss socialdemokrater är frågan inte bara om och när etableringsjobben kommer på plats utan också hur många som ska få del av reformen. Därför vill jag fråga arbetsmarknadsministern om han kan lova att Sverigedemokraternas krav på att stoppa reformen inte kommer att leda till lägre anslag eller färre etableringsjobb än de som finns planerade i årets budget.

Fru talman! Statsrådet nämner i sitt senaste inlägg många viktiga delar som vi håller med om, till exempel beskrivningen av ett system som över tid behöver skruvas i och anpassas. Vi behöver skapa bättre förutsättningar utifrån hur samhället utvecklas och hur livet ter sig för många människor. Jag delar den bilden. Detta är ju en av anledningarna till att den förra regeringen tog initiativ till utredningen.

Jag vill återkomma till det här med att möjliggöra föräldraskapet. Man ska ha tiden till sitt föräldraskap och veta att man är trygg på arbetsmarknaden. Barns rätt till sina föräldrar är något vi vill kombinera med det. Vi vill framför allt skapa den tryggheten i en tid då det talas mycket om föräldrars ansvar, föräldraskapet och att det är föräldrarna som behöver uppfostra sina barn. Det behövs mer av ett närvarande föräldraskap. Samtidigt måste föräldrar kunna veta att de inte riskerar att bli av med jobbet, något som uppenbarligen förekommer, eller diskrimineras på olika sätt. Man måste även i fortsättningen ha denna trygga möjlighet.

Statsrådet säger att detta är ett förslag som ännu inte lagts fram. Vi tycker ändå att det är rätt att skapa möjlighet för att debattera det hela vägen fram, och vi tror att även regeringen och statsrådet tycker att det är bra att oppositionen gör det. Men jag är ändå bekymrad. Varför vill man outsourca ett föräldraskap? Vilket samhälle får vi då?

Fru talman! Tack, statsrådet, för svaret! Jag vill även tacka min riksdagskollega som har tagit initiativ till interpellationen. Jag tycker att det här är en jätteviktig debatt, och vi får säkert anledning att återkomma till detta flera gånger under mandatperioden.

Jag vill börja med frågan om varför vi har det välfärdssystem vi har. Varför har vi just föräldraförsäkringen? Statsrådet nämnde i sitt svar när den tillkom. Den utformades för att både män och kvinnor ska kunna vara i arbetslivet hela livet - genom familjebildande och inte och under tiden man befinner sig i ett familjeliv och inte. Oavsett hur människor levde skulle vi ha ett system i Sverige som fungerade för män och kvinnor. På den tiden var kvinnorna hemma med barnen, men nu skulle de också kunna vara i arbetslivet.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Det handlar delvis om rättvisa och jämställdhet. Kvinnor ska ha samma möjlighet till ekonomisk frihet som män. Det handlar också om att vara ett produktivt, modernt land där alla ska kunna jobba. Det ska inte bara vara männen som bidrar till produktiviteten. Allt detta har föräldraförsäkringen bidragit till.

Min kollega lyfte fram en koreansk tv-intervju, och själv har jag bott i Singapore. Där kunde jag inte gå någonstans utan att man pratade om Sveriges välfärdssystem och föräldraförsäkring. I många andra länder - vi behöver inte gå så långt bort som till Asien, utan det räcker att vi håller oss i Europa - kan man se hur det här påverkar arbetssituationen, hur många människor som arbetar, sysselsättningen och produktiviteten.

Det bekymrar mig att regeringen börjar öppna för att någon annan ska vara hemma med barnen. Det är en sak när det kommer till sjukdom eller liknande, men när man har fått barn och ska vara hemma med dem är det för att barn har rätt till sina föräldrar. Det är inte via föräldraförsäkringen vi ska börja med att möjliggöra både familjeliv och yrkesliv. Ett exempel kan vara att över 40 procent av anmälningarna om könsdiskriminering i arbetslivet som inkom till Diskrimineringsombudsmannen förra året handlade om graviditet och föräldraskap.

Vi behöver skapa ett inkluderande samhälle som är tillåtande och tolerant och skapar rätt förutsättningar. Det handlar inte om att lösa ett livspussel genom att ge bort tiden med sina barn till någon annan, för det är högst oklart vem "någon annan" är.

Fru talman! Jag håller med om det statsrådet säger i sitt senaste inlägg om det delade ansvaret. Både staten och den enskilda individen behöver ta ett ansvar för att man ska komma ut på arbetsmarknaden. Det ska vara krav men också förutsättningar. Jag vill betona det, för ibland pratar den här regeringen väldigt mycket om kraven. Kan vi inte också bara nämna vilka förutsättningar vi ska borra djupare i för att man ska få möjligheten?

Ska man så länge man ställer krav kunna vara lite nöjd, gå därifrån och säga att nu har vi gjort vårt i det delade ansvaret? Nej, jag tycker inte det. Man kan inte vara nöjd förrän man har fått människor i arbete, och då måste man också skapa förutsättningar. Fungerar inte de förutsättningarna måste vi hitta förutsättningar som gör det.

Fortfarande kvarstår mina frågor, fru talman. Den långsiktiga strategin - ett bra initiativ, som jag sa förut - omfattar bara norra Sverige. Jag tycker att det borde vara en nationell kraftsamling. Tycker statsrådet att den kan sträcka sig så långt?

I interpellationssvaret säger statsrådet att han är beredd att vid behov vidta ytterligare åtgärder. Varför vänta? Varför inte vidta dem? Vilka är dessa åtgärder som man kanske håller på för att vidta vid rätt tillfälle?

Som sagt kvarstår mina frågor. Vad gör man kortsiktigt? Vad gör man långsiktigt? Vilka målsättningar finns det? Varför omfattas inte hela Sverige?

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Fru talman! Tack, statsrådet, för svaret!

Även om statsrådet tycker att vi kan upprepa oss och fortsätta att hålla i vissa frågor bygger det i grunden på att vi ser ett stort behov. Jag kan känna att vi har en viss oro.

När det kommer till kompetensförsörjningsfrågorna ser vi hur matchningen verkligen inte fungerar. Vi ser det glapp som finns. Statsrådet säger att vi ska se vad som händer och att han följer frågan. Jag skulle vilja se en handlingskraft här.

Jag tycker ändå att det finns ett gott initiativ från regeringen med den samlade strategi som man lanserade i januari. Det är bra. Det är bra med långsiktighet, för det tror jag att den här frågan verkligen kräver. Det är stora projekt som ligger över många år i tid. Det betyder också att de har varit igång en tid. Det här är etableringar som inte uppstod i går. Det är någonting vi har sett och som vi vill ha.

Jag har några frågor kring den långsiktiga strategin. Hur långt sträcker den sig? Vad pratar vi om - fem, tio, femton eller tjugo år fram i tiden? Vad mer ska den innehålla? Jag tycker att det kan presenteras mer här i dag när vi pratar om det. Jag tänker också på antalet bostäder, fru talman. Vilken målsättning finns? Kommer strategin att presenteras i något mer samlat grepp?

En invändning jag kan ha mot den långsiktiga strategin är att den är riktad bara till norra Sverige. Varför? Jag tycker att strategin med kraftsamling från nationell plan borde vara för hela Sverige när det kommer till att matcha och kompetensförsörja. Denna omställning görs ju i hela Sverige. Även om vi har nya stålbolag som etablerar sig i norra Sverige finns det också projekt i andra delar av landet. Vi ska bygga en ny stambana, järnväg, söder om Stockholm. Den kommer också att kräva otroligt mycket resurser. Jag ser framför mig att strategin ska vara nationell och ha ett helhetsgrepp.

Till en långsiktig strategi tycker jag att det också behöver komma något som ligger närmare i tiden, alltså något som är mer kortsiktigt. Vad görs nu? Vad kan vi förvänta oss på kortare sikt? Det skapar någonstans en legitimitet för det långsiktiga arbetet att sätta riktningen och målet för att det om 20 år ska vara exempelvis 100 000 fler bostäder, eller vad det nu kan vara - nu spekulerar jag. Men kortsiktigt behöver vi ha något annat att förvänta oss. Vad kan vi se under det närmaste året eller de närmaste åren?

Om vi missar det här kommer jobben inte att finnas här, och omställningen kommer inte att ske i den omfattning som behövs. De här jobben och den här kompetensen kommer inte att vara kvar i Sverige. Vi vill se en nationell kraftsamling, tack!

Fru talman! Alla som kan jobba ska jobba. Det är en viktig paroll som vi inte ska ge avkall på.

Utrikes födda kvinnor är en grupp som står utanför arbetsmarknaden i hög grad. Det krävs tydlig styrning med riktade insatser för att dessa kvinnor ska ha samma möjlighet till självständiga liv som andra.

Under förra mandatperioden lyckades S-regeringen bryta trenden, och utrikes födda kvinnor gick från arbetslöshet till arbete.

Min fråga till statsrådet Brandberg är: Varför har inte den här regeringen tagit detta viktiga arbete vidare? Och varför har man släppt den tydliga styrningen genom att inte ha utrikes födda kvinnor med i regleringsbrevet till Arbetsförmedlingen?

Fru talman! Jag tar vid där ledamoten slutade. Det var en bra redovisning av statsrådet hos utskottet, men jag blev ändå orolig. Det förebyggande arbetet kom varken i första, andra eller tredje rummet, utan först efter en rad frågor talades det om att kunna lämna förhållandet i tid och skolans roll i detta. När det gällde att ta del av genusforskning som grund för att kunna bryta normer var statsrådet inte alls tydlig, och det gjorde mig orolig. Jag hoppas verkligen att jag har fel, men jag blev som sagt orolig.

Precis som vi säger är mäns våld mot kvinnor ett strukturellt våld. Varför kan vi inte bara ta itu med det? Vi har ett delmål som handlar om just mäns våld mot kvinnor. Det är precis lika illa med våld inom samkönade relationer - eller annat våld. Vi är emot våld oavsett form; det tror jag att alla kan skriva under på.

Men om vi ska komma åt ett samhällsproblem behöver vi klargöra vad det strukturella problemet är, och här i kammaren är vi överens om att det är mäns våld mot kvinnor. Varför då inte anta en nollvision mot just detta och hålla i konsekvent hela vägen, inte ändra om och inte vika ned sig? Vi ska rösta om detta i eftermiddag, och det går att ändra sig.

Fru talman! Jag tackar ledamoten för anförandet och framför allt slutorden "först då vi ska tystna". Jag vet att socialdemokrater och liberaler historiskt många gånger kunnat vara stolta tillsammans över de stora genombrott som gjorts.

Men vi har ett av våra största samhällsproblem kvar, kanske själva symbolen för att vi inte har nått jämställdhetspolitikens mål: att kvinnor blir mördade på grund av de är just kvinnor. Detta är fullständigt oacceptabelt på så många plan, vilket jag tror att alla i kammaren är överens om. Hittills har dagens debatt handlat om detta strukturella, systematiska samhällsproblem: mäns våld mot kvinnor. Jag önskar att vi kunde prata om något annat, men detta är den råa verkligheten.

Det finns åtgärdsprogram, 99-punktsprogram och strategier mot mäns våld mot kvinnor. I dag ska beslut tas om en nollvision. Varför bryter vi den konsekventa linjen? Varför håller vi inte i att det ska vara en nollvision för mäns våld mot kvinnor? Varför suddar vi ut detta? Varför väljer Liberalerna att vika ned sig? Ni har aldrig gjort det tidigare, men nu viker ni ned er i fråga om mäns våld mot kvinnor.

Fru talman! Det är bara synd att detta inte syns i de faktiska avtal som ni har ingått med varandra om vad som ska genomföras - det gäller vilken politisk ambition som finns, resurser och så vidare.

I ett tidigare replikskifte var man inne på att utgångspunkten i utskottet under behandlingen av motionsbetänkandet har varit att det ska vara nollvision när det gäller mäns våld mot kvinnor. Det var min uppfattning att det var även Sverigedemokraternas ingång i detta. Nu står vi med ett utfall som innebär att vi suddar ut detta strukturella problem och negligerar att det är män som är våldsförövarna och som vi borde rikta insatserna mot. Varför har Sverigedemokraterna inte stått fast vid sin egen motion och ambition gällande detta?

Sedan kan jag inte låta bli att fråga - ledamoten får gärna svara, om tid finns - varför man är så emot kvotering och positiv särbehandling. Är det ett politiskt rött skynke? Skulle det kunna visa sig att detta medel, som det ändå är, för att nå ett mål ändå är tänkbart att ha med sig just för att nå ett mål, eller är det medlet helt otänkbart för Sverigedemokraterna?

Fru talman! Tack, ledamoten, för anförandet och den digra historieresa vi fick vara med om!

Det kanske inte får plats just nu, men jag kanske får anledning att återkomma till frågan om dubbeldagar och föräldraledighet i någon annan typ av debatt.

Jag tror att det passar bra att här uppehålla sig lite vid det jag tog upp i mitt eget anförande. När det gäller mäns våld mot kvinnor anser vi socialdemokrater att det ska ha precis samma prioritet som gängkriminaliteten och mäns våld mot män. Det handlar alltså om det som sker ute på öppen gata kontra det våld som sker mot kvinnor i hemmet - dessa frågor ska vara helt likställda. Vi ser inte detta i Tidöavtalet över huvud taget. Har mäns våld mot kvinnor samma prioritet för er i Sverigedemokraterna? Och hur skulle detta i så fall se ut för er?

Fru talman! Precis, det är det ekonomiska våld som jag nämnde i anförandet. Jag tror att det finns ett mörkertal. Det finns också en typ av dubbelbestraffning i detta, att utsättas både för det ekonomiska våldet och för den skuld och skam det innebär att ha blivit kontrollerad av en annan människa och också att ha försatts i en svår ekonomisk situation. Det är lite tabubelagt hos gemene man att prata om ekonomi.

Det är nog inte bara jag och ledamoten som är införstådda med detta utifrån egna erfarenheter eller historier eller berättelser som vi har hört om, utan jag tror att det är otroligt utbrett. Vi behöver få upp på bordet att man inte är ensam i detta, precis som med många andra delar som rör detta politiska område.

Vi socialdemokrater emotser med spänning de förslag som vi pratar om. Det är flera olika förslag, och vi skulle gärna vilja höra mer om exakt vilka som kommer att läggas på bordet.

Ett medskick är att dessa kvinnor är väldigt skuldsatta. Den skuldsättning som de får leva med efteråt kan jag tycka att det går att göra något åt. Om denna ambition finns har Socialdemokraterna definitivt en hand utsträckt. Vi har även motioner i betänkandet som rör detta. Jag vill särskilt understryka vikten av det här och att vi bör göra så mycket gemensam sak som möjligt för att nå den förändring som behövs för dessa kvinnor.

Fru talman! Tack, ledamoten, för ditt anförande! Det var en väldigt bra beskrivning av just det psykiska våldet. Det är bra att vi lyfter upp det i debatten. Det som inte syns och inte går att ta på tror jag många gånger kan vara svårt att själv definiera när man är i den utsatta situationen. Det gäller framför allt hur det börjar. Det börjar diskret, med små pikningar och i vissa sammanhang, och det eskalerar systematiskt över tid, och man blir invaggad i en destruktiv relation.

Det var särskilt viktigt och bra att du underströk det. Tack!

I mitt anförande nämnde jag något som vi också haft uppe i utskottet ett flertal gånger: att också våldsformen ekonomiskt våld bör definieras. Det har kanske inte fått det ljus som krävs med tanke på hur fruktansvärt det är. Det ekonomiska våldet bör också vara en form. Vi är ganska många som behöver bli mer upplysta om hur det ter sig och hur effektivt det är att ta makten över en annan människa och begränsa just det ekonomiska utrymmet.

På vilket sätt tänker den här regeringen, som tänker jobba med jämställdhet på riktigt, göra något åt det i sitt arbete de kommande åren?

Fru talman! Som jag sa i mitt anförande är det precis lika illa, men det är inte strukturellt. Ska vi komma någonstans med att förändra detta är det de strukturella problemen vi ska ta itu med, synliggöra, motverka och kraftsamla runt. Det är mäns våld mot kvinnor som är det strukturella, och det ska vi inte sopa under mattan, lägga i någon byrålåda eller negligera så att det suddas ut. Vi ska vara tydliga med att det är just det våldet som är det strukturella och att vi ska ta itu med det.

Jag hoppas verkligen att regeringspartierna och Sverigedemokraterna inte gör några större förändringar gällande vad det strukturella våldet faktiskt handlar om. Jag hoppas verkligen det.

(Applåder)

Fru talman! Jag tackar ledamoten för frågorna.

I frågeställningarna från ledamoten hör vi återigen detta att man suddar ut och inte omnämner det strukturella problemet. Man blandar bort korten. Man säger att man är emot allt våld - ja, det kan vi också skriva under på, men när det gäller att faktiskt komma med åtgärder och rikta insatser mot dem som är förövare börjar regeringspartierna vackla. Det är alldeles tydligt. Det skulle vara alldeles för jobbigt - eller, jag vet inte; jag vet inte vad argumenten är.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Jämställdhet och åtgärder mot diskriminering

För oss är det dock väldigt viktigt att stå upp för att det handlar om just ett strukturellt våld - mäns våld mot kvinnor - och hålla i den linjen. Vi har ju de nationella delmålen, och det sjätte delmålet handlar om mäns våld mot kvinnor. Men som jag sa i mitt anförande beskrivs också dessa delar, det vill säga vilka fler som drabbas av våld. Betyder detta att även de nationella jämställdhetsmålen ska förändras med regeringspartiernas politik?

Fru talman! I dag behandlar vi motionsbetänkandet som handlar om jämställdhet och diskriminering.

I en tid som denna när samtalsklimatet är tufft, polarisering och extrema yttringar tar stor plats och demokratin attackeras från flera håll är det särskilt viktigt att stadigt, tryggt och kompromisslöst stå upp för jämställdhet och mot alla former av diskriminering.

Mer än 40 procent av alla anmälningar om könsdiskriminering i arbetslivet som inkom till Diskrimineringsombudsmannen 2022 handlade om diskriminering på grund av graviditet eller föräldraskap, något som jag tror att vi är många som tar för givet att det inte längre förekommer och att det är förlegat. Tyvärr är så inte fallet.

Från samhällets och politikens sida ska alla former av diskriminering motarbetas kraftfullt. Vi socialdemokrater anser att regeringen bör verka för och vidta ytterligare åtgärder för att säkerställa ett effektivt antidiskrimineringsarbete.

Fru talman! Sverige är ett av världens minst ojämställda länder. Ändå är mäns våld mot kvinnor ett av våra största samhällsproblem. Våldet kan vara psykiskt och fysiskt men också ekonomiskt.

Det ekonomiska våldet kan ta sig flera uttryck. Det handlar om att mannen genom hot och våld tar lån i kvinnans namn eller tvingar till sig kvinnans bankuppgifter. Andra exempel är att mannen öppnar kreditkort i kvinnans namn eller skriver över tillgångar. Det kan också handla om att kvinnan inte själv får bestämma över sin egen ekonomi, förbjuds att arbeta eller behöver be om lov för att göra inköp. Oavsett hur det ekonomiska våldet ser ut är det ett mycket effektivt sätt att utöva makt och kontroll som gör det svårt för kvinnan att lämna en destruktiv relation. Det behövs kunskapshöjande åtgärder i flera delar av samhället och politiskt agerande även mot den här formen av våld.

Var tredje vecka dödas en kvinna av en man, och mer än en våldtäkt i timmen begås dygnet runt året om. Brottsförebyggande rådet uppskattar dessutom att cirka 80 procent av våldet mot kvinnor aldrig polisanmäls.

Varje kvinna är någons dotter och kanske någons mamma, syster, kollega och vän. Men framför allt är hon en människa i sin egen rätt. Varje mördad kvinna är ett gigantiskt misslyckande och ett stort bakslag i kampen för ett jämställt samhälle fritt från våld.

Precis som när det gäller gängkriminalitet krävs det nolltolerans mot brottsligheten mot kvinnor. Frågan kräver samma status, resurser och engagemang och måste tas på samma allvar som mäns våld mot andra män. Vi politiker och polisen måste visa att samhället inte accepterar hot och våld. Ingen kvinna eller tjej ska bli misshandlad, hotad, förföljd eller våldtagen utan att riktade åtgärder sätts in mot förövaren.

Mäns våld mot kvinnor är ingen privat angelägenhet utan handlar om grova brott, brott som våldtäkter, grov misshandel, försök till mord, mord och förföljelse. Det är en kriminalitet som pågår dygnet runt året om.

Begrepp som brott i nära relationer och våld i nära relationer signalerar att dessa brott är något annat än grova brott som faller under allmänt åtal. Men brottet blir inte mindre grovt för att det sker hemma och inte ute på gatan.

Våldet mot kvinnor är varken en naturkatastrof eller något som sker slumpartat. I de flesta fall är förövaren känd av samhället, och kvinnorna har larmat, lämnat relationen och gjort allt som står i deras makt för att skydda sig och sina barn. Ändå mördas de av män som hatar dem. Det finns inga rimliga förskönande omskrivningar för denna verklighet.

Fru talman! Målet för jämställdhetspolitiken är att kvinnor och män ska ha samma makt att forma samhället och sina egna liv. Därunder kommer sex delpolitiska mål, och det sjätte målet handlar om mäns våld mot kvinnor. Det finns bland annat en nationell strategi, åtgärdsprogram och ett 99-punktsprogram, men vi ser att det inte räcker. Det är dags att skicka en tydlig signal om att samhällets samtliga sektorer behöver kraftsamla ytterligare genom en kraftfull motattack där man inför en nollvision för mäns våld mot kvinnor.

Naturligtvis behöver det förebyggande och attitydförändrande arbetet även gälla våld i samkönade relationer och våld mot pojkar och män, precis som det sjätte jämställdhetsdelmålet redan tydligt beskriver. Det är precis lika illa, men det är inte strukturellt. Det stora strukturella problemet i vårt samhälle är tveklöst mäns våld mot kvinnor, och därför bör en nollvision handla om just det.

Fru talman! I betänkandet föreslås ett tillkännagivande till regeringen, men det kommer inte från oss oppositionspartier, som man kan tro. I stället är det regeringspartierna och Sverigedemokraterna som kommer med påbudet till sin egen regering att införa en nollvision - men då mot våld i nära relation och inte mot mäns våld mot kvinnor. Tillkännagivandet från regeringspartierna och Sverigedemokraterna betyder att man väljer att inte längre stå fast vid att synliggöra det strukturella problemet. Man vågar inte vara tydlig med vem förövaren är. Detta gör man trots all fakta, all statistik, alla polisanmälningar och utredningar.

Trots oändligt många berättelser och vittnesmål väljer man nu aktivt att blanda bort korten i svensk jämställdhetspolitik och svika alla de kvinnor som har blivit utsatta, alla kvinnor som blir utsatta och alla kvinnor som kommer att utsättas för mäns våld. De reduceras nu till att inte omnämnas. De suddas ut. Det ska inte längre ska vara tydligt vem som är förövaren, enligt regeringspartierna och Sverigedemokraterna.

Vi socialdemokrater står fast vid att det är en nollvision mot mäns våld mot kvinnor som behövs, vilket kvinnofridsorganisationerna tydligt ser behovet av och har som politiskt krav. Vi socialdemokrater har ingen annan uppfattning än de. Vi yrkar därför bifall till reservation nummer 7, men vi står givetvis bakom samtliga våra reservationer.

Fru talman! Jag vill avsluta med att säga att vi senare i dag ska rösta om detta och att det fortfarande går att ändra sig. Det går att fortsätta att stadigt och utan kompromisser stå upp för jämställdheten även om det är mycket svårt att göra det i tider som dessa. Det är nämligen både så enkelt och så svårt: Män måste sluta slå.

(Applåder)

Fru talman! Jag väljer först att kommentera och svara angående den nya lagstiftningen när det gäller hedersrelaterat våld och förtryck. Den hamnade på riksdagens bord under en socialdemokratiskt ledd regering, och det tycker jag säger tillräckligt mycket om vilken roll vi har haft i det arbetet.

Även normer togs upp i anförandet från Moderaterna. Vi återkommer till det som finns med i det här motionsbetänkandet angående nollvisionen och att Moderaterna har en väldigt hög svansföring och väldigt höga ambitioner. Jag vet inte exakt hur det kommer att se ut, men självförtroendet är stort. Det tycker jag väl är en bra men kanske inte så ödmjuk inställning inför det stora problem som detta faktiskt är.

På vilket sätt kommer det förebyggande arbetet att finnas med i nollvisionen? Det är jättebra att vi skärper och höjer straffen. Men när vi kommer till det läget att våldet redan utförs har det ju gått alldeles för långt. Det är ett gigantiskt misslyckande. Den stora vinsten och den kamp som vi ska bedriva är väl att våldet aldrig ska ske, att kvinnan aldrig blir slagen. Det är väl dit vi ska komma. Vad är Moderaternas ambition för detta?

Fru talman! Nu har vi fått lyssna till Moderaternas anförande. Ledamoten ägnade kanske majoriteten av sin talartid åt att inte berätta om sin egen politik utan snarare åt att berätta om vad som inte har gjorts eller åt att kritisera alla andra som har styrt tidigare. Det var väldigt lite framåtblickar.

Jag tror att jämställdhet omnämns två gånger i Tidöavtalet, och då tror jag att jag avrundar uppåt.

Det ska löna sig att arbeta, hörde vi också i anförandet. Ja, men de arbetarkvinnor som utgör majoriteten av dem som bär hela välfärden kommer att få färre medarbetare. De kommer att få det ännu tuffare och ännu svårare. På vilket sätt lönar det sig att arbeta då?

Här framhålls också brottsoffret flera gånger. Det är bra. Det håller vi med om. Men i betänkandet finns också ett tillkännagivande från regeringspartierna och Sverigedemokraterna om en nollvision mot våld i nära relation - alltså inte mäns våld mot kvinnor. Varför väljer man att sudda ut det strukturella samhällsproblemet, och varför sätter man inte fokus på förövarna om det nu är dem man vill komma åt?

Varför vill vi inte prata om förövaren? Varför inte sätta in de insatser som riktar sig just mot förövaren? Varför vill inte Moderaterna fortsätta att hålla i målet om mäns våld mot kvinnor?

Fru talman! Jag tycker att frågan ändå kvarstår som jag ställt här upprepade gånger och varit inne på och försöker få någon mer tydlighet i än de svar som hittills har getts.

Arbetet mot fusk och brott ska andra myndigheter göra, absolut. Men det står faktiskt statsrådet helt fritt - vad jag ser finns det inga hinder för det - att se till att företagen som begått de här uppenbara felen inte kommer in på Arbetsförmedlingens bord igen och omprövas och går igenom samma process - där man då inte ska ta hänsyn till hur många gånger tidigare de fuskat och använt skattemedel, inte för att få fler människor i arbete utan för att utnyttja systemet. Det borde statsrådet kunna göra något åt, och det behöver inte gå i några andra större loopar än så.

I utredningen som jag nämnde tidigare om att det ska vara lätt att göra rätt finns också förslag om sanktionsavgifter. Men det enda som finns i dag är att man endast blir återbetalningsskyldig. Man får gå igenom hela processen igen, kan få beviljat igen och kan återupprepa det.

Jag tycker att det finns mer att göra här. Men då neddragningarna på Arbetsförmedlingen trots det kvarstår och ska genomföras finns det inte svar nog på hur kontrollerna ska bli fler och bättre för att få fatt på de här företagen.

Därför menar jag att det skulle vara effektiv jobbpolitik att använda skattemedel till vad de är till för, till de människor som faktiskt behöver dem, eftersom vi behöver fler människor i jobb - trots att arbetslösheten gått ned, vilket är bra.

Fru talman! I fyra minuter väljer statsrådet att ägna sig åt att prata om de olika subventionerade anställningsformerna utan att på riktigt förklara, beskriva eller konkretisera vad som ska göras för att de ska träffa bättre. Han har inte heller talat om att det finns företag som använder subventionerade anställningar genom att fuska. De plockar ut skattemedel och använder dem till att stapla de subventionerade anställningarna på varandra och systematiskt använda skenanställningar, inte betala in tjänstepension eller lönedumpning - år in och år ut. Är det så skattemedlen ska användas? Är det så vi på ett mer träffsäkert sätt hjälper människor in på arbetsmarknaden? Jag tycker inte det, och det borde inte vara så för statsrådet och regeringen. Det kan inte vara effektiv jobbpolitik.

I utredningsbetänkandet Det ska vara lätt att göra rätt - en utredning tillsatt av alliansregeringens 2013 - finns kloka förslag. Jag vet att flera olika socialdemokratiska arbetsmarknadsministrar har valt att verkställa några av förslagen. Men varför är det inte ett alternativ att utestänga oseriösa företag från framtida subventioneringar och förhindra att människor utnyttjas på nytt?

Ministern tar upp att Arbetsförmedlingen under 2022 fick bättre möjligheter att neka utbetalningar till oseriösa aktörer. Det är bra, inte minst i fråga om företag som tidigare har lämnat "felaktiga" uppgifter till myndigheten och sedan gör det igen. Men myndigheten har tolkat det som att det ska göras bedömningar i varje enskilt ärende för sig, vilket gör att företag som har lämnat in falska uppgifter ändå kan beviljas subventioner i kommande ärenden. Är det inte tydligt att det behövs regelskärpningar? Exempel på fusk har framkommit många gånger inte minst i medierna.

Ställ krav och låt myndigheter göra gedigna kontroller så att oseriösa företag straffas. Missbruket och överutnyttjandet påverkar seriösa företag negativt. Arbetsgivarorganisationerna är lika engagerade som interpellanten själv i fråga om snedvridningen i branschen. Det är få branscher som har många subventionerade anställda, medan andra branscher inte har några alls. Varför inte ställa de kraven, varför inte ha just kollektivavtalsliknande krav, för att se till att den svenska modellen värnas hela vägen?

Om man ska vara tuff och hård mot de arbetslösa tycker jag att statsrådet även ska vara det mot de företag som utnyttjar människor och fuskar med skattemedel. Det skulle vara konsekvent.

Fru talman! Varje år betalar Arbetsförmedlingen ut omkring 20 miljarder kronor i lönesubventioner. Men risken för missbruk är stor, framför allt efter det stålbad som Arbetsförmedlingen genomgick för fyra år sedan, där var tredje medarbetare varslades och hälften av de lokala kontoren lades ned.

Sverige satsar stora resurser på subventionerade anställningar med det enkla argumentet att det ger positiva effekter avseende själva övergången till osubventionerade arbeten, särskilt om subventionerna har riktat sig till grupper med svag anknytning till arbetsmarknaden.

Det är just mot den bakgrunden som jag har ställt mina frågor och denna interpellation till statsrådet. Jag vill såklart tacka för det svar som avgetts här i dag, men jag vill ändå börja med att kommentera att Pehrson kritiserar extratjänsterna, som man tagit bort, och menar att de har varit ineffektiva. Men vad jag vet finns det inte någon särskild publicerad rapport eller någon effektutvärdering som säger att de har varit ineffektiva. Det beror ju på vad man jämför med. Ofta jämförs extratjänsterna med nystartsjobben, som den här regeringen i stort sett har dubblat.

Det är lite grann att jämföra två helt olika saker. Att jämföra extratjänster med nystartsjobb är direkt orättvist. Extratjänsterna riktar sig till en målgrupp som står väldigt långt från arbetsmarknaden, till skillnad från nystartsjobben där en ganska hög andel, om jag inte minns helt fel över 60 procent, skulle ha kommit in på arbetsmarknaden igen även utan subventionerade anställningar. Vi pratar alltså om helt olika målgrupper.

Extratjänsterna har ändå gjort att de som har stått väldigt långt från arbetsmarknaden har kommit in och fått språk- och arbetslivserfarenhet som man inte hade innan. Dessutom har man gjort väldigt stor nytta ute på arbetsplatserna genom att vara en resurs.

Jag vill även notera, fru talman, att Pehrson i sitt svar trycker mycket på de åtgärder som den S-ledda regeringen genomförde, såsom förbättrade kontrollförutsättningar för Arbetsförmedlingen och uppdrag i myndighetens regleringsbrev. Det tycker vi självklart är bra. Men hur ska kontrollerna säkras när Arbetsförmedlingen genomgår ytterligare neddragningar? Statsrådet svarar att fler och bättre kontroller ska göras, samtidigt som neddragningar ska genomföras. För mig blir det ganska motsägelsefullt.

Även när kontroller genomförs och fusk uppdagas vidtas inga andra åtgärder än att företagen blir återbetalningsskyldiga. Några exempel på fusk är skenanställningar, krav på arbetstagaren att betala tillbaka en del av sin lön till arbetsgivaren och att man visar upp för Arbetsförmedlingen att försäkringspremien är inbetald men struntar i att betala efter att subventionen har blivit beviljad.

Det finns en anledning till att Riksrevisionen har startat en granskning. Det är inte ogrundat. Vore det inte konsekvent av statsrådet att även se till att dessa skattemedel inte går till fusk och utnyttjande av människor?