Lars Isacsson

Fru talman! Jag tackar miljöminister Romina Pourmokhtari för debatten.

Det är ingen enkel fråga, och jag håller med miljöministern om att vi behöver en effektiv energiproduktion av alla energislag, inte minst vattenkraften. Vi vet också att vattenkraften på ett mycket bra sätt kompletterar vindkraften och att korttidsregleringen har en nyckelroll. Men effektiviseringarna måste också balanseras mot hur de påverkar människor, djur och natur.

Detta gäller inte bara nedströms Näs. Alla människor längs våra reglerade älvar vet hur viktigt det är med den energi som älvarna producerar. Älvarna har bidragit med kraft och tillväxt i hundratals år. I Avesta kommun har det varit oavbruten industriproduktion sedan 1630 - på tal om att vara långsiktig. Kraften från älven har bidragit till arbetstillfällen och är i mångt och mycket orsaken till att städer och byar ligger där de ligger.

Men i all den nya energiproduktion som vi behöver i Sverige för att möta den gröna omställningen med framtidens jobb behöver vi också få en social acceptans för energiproduktionen. Här har vi alla ett ansvar, och här brister vi. Det visar inte minst exemplet jag lyft fram från By kyrkby och By Utvecklingsgrupp med en vattenreglering som gör att strandlinjen kan flytta sig 150 meter på en dag.

Jag vill avsluta med att önska miljöministern lycka till i hennes viktiga arbete för att hitta framtidens energilösningar, där de som bor nära också känner att de är sedda och lyssnade på och att deras åsikter räknas.

Fru talman! Jag håller med om att det behövs mer elproduktion, men medlemmarna i utvecklingsgruppen i By kanske inte bryr sig så mycket om vems fel det är. Och att man ska titta på det här 2034 är ingenting som inger förtroende eller ger hopp om framtiden.

När problemen med korttidsreglering är så aktuella och har så stor påverkan på livsvillkoren för både människor och djur, och när den nya prövningen ligger tio år framåt i tiden, är de närboende och de drabbade utlämnade till att själva driva frågan och försöka hitta kompromisser och lösningar med vattenkraftsbolagen. Det känns som Davids kamp mot Goljat.

Fru talman! Min fråga till statsrådet är om hon har något svar på hur viktningen mellan miljökrav och behov av vattenkraft ska ske i väntan på den nationella planen och var de konflikter som uppstår ska hanteras. De boende vid ett vattendrag har ju inte samma juridiska förmåga och kraft som de stora vattenkraftsbolagen.

Fru talman! Tack för svaret, miljöminister Romina Pourmokhtari!

Min interpellation handlar om korttidsreglering. Det innebär en möjlighet för mer planerbar vattenkraft, men det är också en utmaning för människor, djur och natur. I dag sker korttidsregleringen med hänsyn tagen till elanvändning, men hänsyn tas i mindre grad till miljö och de människor som berörs. Syftet med min interpellation är egentligen att diskutera om det skulle kunna finnas vägar framåt där Sverige hittar samverkan och bra överenskommelser runt korttidsreglering.

Med tiden har korttidsregleringen fått ökad betydelse. Den används för att snabbt styra vattenkraftsproduktionen för att passa elanvändningens variation och möjliggörs av den lagringskapacitet som vattenkraften har. Vi vet att användningen av el fluktuerar över dygnet, och med korttidsreglering kan vattenkraftsbolagen snabbt släppa på eller strypa vattentillförseln i turbinen. Även vindkraften ökar behovet av korttidsreglering.

Det låter bra med korttidsreglering, men det får också stora konsekvenser. Flödet i ett vattendrag varierar mycket kraftigt på kort tid, och det ryckiga vattenflödet påverkar miljö, djur och människor. Jag tänkte visa hur det kan påverka människor i vardagen med exempel från Dalälven. För sex år sedan infördes en omfattande korttidsreglering, och särskilt nedströms Näs kraftstation har påverkan varit negativ.

I By kyrkby i Avesta kommun är problemen påtagliga. En utvecklingsgrupp i byn har försökt diskutera frågan och hitta möjliga vägar framåt, och just nu ser man stora utmaningar. Det är en cirka 3 mil lång sträcka längs älven där det är nästan omöjligt att använda vattnet som man gjort tidigare. Vattennivån kan variera med uppemot 50 centimeter eller 1 meter på en dag.

Detta påverkar jordbrukare i områden där bete plötsligt förvandlas till slam. Det påverkar den viktiga bilfärjan vid Hovnäs, som inte kan gå som planerat. Att ha båt är nästan omöjligt. Ibland står båten på botten, och ibland är det svårt att nå den på grund av höga vattenflöden.

Dalälven bär också ett arv av industrialiseringen med miljögifter på botten som nu riskeras att spridas upp på land. Dessutom påverkas djurliv och fauna när strandlinjen kan förändras mellan 5 och 150 meter med någon dags varsel.

Jag frågade ju statsrådet om hon skulle ta initiativ till att vattenkraftsproducenter ska ta ett större ansvar för att miljö och lokalsamhällen inte ska drabbas på det sätt som sker i dag. I sitt svar refererade statsrådet till den nationella plan för moderna miljövillkor som det beslutades om i juni 2020. Där fastställs att vattenverksamheter kommer att prövas samordnat och systematiskt. För mellersta Dalälven ska denna samordnade och systematiska prövning ske 2034. Tycker statsrådet att detta - att de kommer att få en ny prövning 2034 - är ett rimligt besked att lämna till de boende längs Dalälvens stränder?

Fru talman! Statsrådet har helt rätt i att Lars Isacsson inte har något emot att vi höjer konkurrenskraften och ökar bredden. Jag tror att det är just ökad bredd det handlar om.

Däremot har jag vissa funderingar på vad regeringen och SD egentligen menar med att öka konkurrenskraften i fotbollens och ishockeyns högsta ligor. SHL måste väl ändå rankas som den bästa ligan i Europa. Är det regeringens mening att den ska gå förbi NHL i konkurrenskraft, eller vad är problemet? Varför lyfter ni upp detta som ett problem?

I förra veckan tog Svenska Ishockeyförbundet fram alla tiders femma vad gäller herrarnas Tre Kronor. Detta var deras moderklubbar: Järpens IF, Skogsbo SK, Kiruna AIF, Sollentuna HC, Modo och IK Graip. Jag vill också delge er moderklubbarna för startelvan i svenska fotbollslandslaget, damernas, öppningsmatch i sommarens EM: Grottorps IF, Enskede IK, Vaksala SK, Sölvesborg GOIF, Mjölby AI, Grantofta IF, Sundsvalls DFF, IFK Fjärås, Avesta AIK och Vimmerby IF.

Från de här klubbarna kommer spelare i världsklass i ishockey och fotboll. Om vi fortsätter att få fram fler av deras kvalitet kommer konkurrenskraften från allsvenskan och SHL öka.

Men, fru talman, de här atleterna kommer från olika ställen i hela landet, och nästan uteslutande från små föreningar med breddidrott. Det är föreningar där de har börjat med sina kompisar och med ideella ledare, och sedan har de slussats vidare till elitföreningar. Med detta vill jag säga att det bästa sättet att öka konkurrenskraften hos allsvenskan och SHL är att öka stödet för breddidrotten.

Jag tackar för möjligheten att ställa interpellationen och tackar för svaret.

Fru talman! Tack, statsrådet, för svaret! Jag är som sagt glad över att vi delar synen på 51-procentsregeln och att den frågan tillhör idrottsrörelsen.

Däremot är jag fortsatt skeptisk till det kloka i att ensidigt från regeringen och Sverigedemokraterna ha som en av sina mest prioriterade frågor att höja kvaliteten på eliten i fotboll och hockey. Utifrån vad jag har tagit del av kommer detta som en överraskning för de förbund det gäller, och det är fortfarande mycket oklart vad regeringen menar ska ingå i projektet.

Jag är dock glad över att vi verkar ha en samsyn när det gäller breddidrott. En stark idrottsrörelse är en del av den svenska modellen och skapar ett bättre och tryggare Sverige. De ideella krafterna gör ovärderliga insatser för att engagera och aktivera många barn, unga och äldre.

För att främja idrotten bör och kan Sveriges kommuner ha idrottspolitiska program, skapa allaktivitetsplaner och ha fritidsbanker, sportotek eller liknande där idrottsutrustning lånas ut kostnadsfritt.

Idrotten är också en fråga om samhällsplanering, och jag är glad över att statsrådet lyfter upp frågan om till exempel anläggningar. Jag tror att regeringen och kommunerna kan ta ett mycket stort ansvar när de planerar samhället för att ta fram ytor för idrott och rekreation.

När det gäller att få fram en spets i världsklass inom olika idrotter är jag övertygad om att den svenska modellen med en satsning på bredd och inkludering är den rätta. Om man ser till att så många som möjligt har möjlighet att ta del av allt det fina som idrotten kan innebära kommer vinsterna med att få fram världsstjärnor samtidigt som vi alla får del av ökad folkhälsa, bättre integration och social fostran.

Fru talman! Jag tolkar det som att statsrådet delar min uppfattning att sänkta trösklar till idrotten och satsning på bredd är en förutsättning för ökad spets och därmed ökad konkurrenskraft.

Fru talman! Jag tackar statsrådet Jakob Forssmed för svaret. Låt mig också gratulera till det viktiga uppdraget som socialminister och inte minst som ansvarig för idrottsfrågorna.

Svensk idrott bygger på föreningar och deras medlemmar. Idrott är en folkrörelse i Sverige, och så ska det vara. Människor går samman i föreningar där de demokratiskt arbetar tillsammans. Idrottsrörelsen är en självständig rörelse med en demokratisk struktur, från den enskilde medlemmen via föreningar och specialidrottsförbund till Riksidrottsförbundet.

Regeringen och Sverigedemokraterna vill enligt sitt slottsavtal initiera ett särskilt projekt för att stärka konkurrenskraften för Sveriges högstaligor inom fotboll och ishockey. I Expressen den 3 november uttalade sig statsrådet Johan Pehrson om att skrivningen kunde gälla den så kallade 51-procentsregeln, som är inskriven i Riksidrottsförbundets stadgar och som innebär att en förenings medlemmar måste inneha 51 procent av rösterna i ett idrottsaktiebolag och därmed ha rösträttsmajoritet. Regeln säkrar vanliga medlemmars inflytande och minskar risken för att privata investerare ska ta kontroll över föreningen eller klubben. Det finns ett starkt stöd i Sveriges medlemsstyrda idrottsföreningar för att behålla regeln och därmed kontrollen över föreningarna.

Danmark har haft en ökande kommersiell utveckling av fotbollen. Deras superliga har haft en publikminskning på 25 procent på tio år, jämfört med Allsvenskan där publiken har ökat med 15 procent under samma period. Allsvenskan och dess supporterkollektiv är i toppklass i Europa vad gäller stämning, levande klackar och tifon. Medlemsinflytande skapar uppenbarligen ett engagemang som det inte är värt att riskera.

Att politiker i regeringen och Sverigedemokraterna verkar vara beredda att tvinga Riksidrottsförbundet att ändra sina stadgar ser jag och många med mig som mycket allvarligt. Det går också tvärtemot den stora majoriteten av supportrar och folkrörelsetanken i idrottsrörelsen, därav min interpellation till statsrådet Jakob Forssmed, som till skillnad från statsrådet Johan Pehrson ansvarar för idrottsfrågorna.

Det är med glädje och lättnad jag har tagit del av statsrådets svar. Jag är glad över att detta är regeringens linje i 51-procentsfrågan. Men, fru talman, när det nu står klart att det inte är 51-procentsregeln som avses i regeringens och SD:s särskilda projekt för att höja konkurrenskraften i de högsta ligorna i fotboll och ishockey återstår en del andra frågor till statsrådet.

För det första: När regeringen och SD tog fram Tidöavtalet och där listade det som de tycker är de största samhällsfrågorna i Sverige, hur kommer det sig att ökad konkurrenskraft i Allsvenskan och SHL var med?

För det andra: Vilket är det stora problemet med Allsvenskan och SHL, och vilken är regeringens och SD:s målsättning? Och kanske framför allt: Vilka åtgärder tänker regeringen vidta för att öka konkurrenskraften? Jag antar att det inte är att införa VAR.

Fru talman! Jag tackar justitieminister Gunnar Strömmer för svaret. Jag uppskattar att han även lyfter fram de svårigheter och brister som verktyget visitationszoner innebär. Jag tackar också för erbjudandet om att träffa polisen tillsammans, och jag välkomnar honom gärna till Dalarna.

Jag kan också konstatera att vi har olika syn på huruvida fördelarna överväger nackdelarna i frågan om visitationszoner. Frågan hänger i luften. Justitieministern talar om att vanligt hederligt folk inte ska drabbas, men jag ställer då frågan: Hur får vi vanligt hederligt folk att bo kvar i en visitationszon och hur vi får vanligt hederligt folk att flytta till en visitationszon?

Fru talman! Jag vill börja med att tacka statsrådet Gunnar Strömmer och ledamoten Mattias Vepsä för en intressant debatt.

Jag delar ledamoten Vepsäs farhågor om bland annat ökad polarisering och bristande tillit. Jag skulle vilja lyfta fram ett perspektiv till. Jag är ny här i riksdagen men har tolv år som kommunalråd i Avesta och har varit ordförande i Brottsförebyggande rådet, så jag har en hel del erfarenhet av det brottsförebyggande arbetet i våra kommuner.

I Dalarna har vi två områden som kan kännetecknas som utsatta områden: Tjärna ängar i Borlänge och Krylbo i Avesta kommun. Detta är områden som under lång tid har haft en nedgång. Till det kom flyktingkrisen 2015-2016, med en orättvis och osolidarisk fördelning av ansvar, och en EBO-lagstiftning som slog helt fel. Det skedde social dumpning från välbärgade Stockholmskommuner. Personer i aktivt missbruk och med en kriminell livsstil fick första hyran betald - sedan var det tack och hej. Kombinationen av trångboddhet, svarta andrahandskontrakt, drogmissbruk och kriminalitet var allt annat än gynnsam och ledde till flera grova brott.

Detta är områden där kommunen, polisen, civilsamhället och fastighetsägarna jobbar väldigt hårt tillsammans för att göra vardagen drägligare för alla de skötsamma medborgare som bor där men också för att höja områdets status. Det handlar om att få en blandad bebyggelse med olika upplåtelseformer och med människor från olika samhällsklasser och med olika bakgrunder som lever tillsammans.

När jag pratar med poliser i Avesta och Borlänge om visitationszoner säger de att de redan i dag har denna möjlighet vid misstanke om brott. De undrar också: Hur får vi någon att flytta till Krylbo eller Tjärna ängar om det är en visitationszon?

Fru talman! Min fråga till statsrådet Gunnar Strömmer är: Vad svarar jag de poliserna?

Fru talman! Jag är ny här i riksdagen, men jag har efter tolv år som kommunalråd i Avesta ganska stor erfarenhet av det brottsförebyggande arbetet i våra kommuner.

Debatten om utsatta områden, som det skrivs om i nationella medier, gäller oftast förorterna till våra storstäder. Jag tänker tala lite om hur det kan se ut i våra bruksorter och hur en negativ utveckling där kan vändas.

I Dalarna har vi två områden som har beskrivits som utsatta områden. Det är Tjärna ängar i Borlänge och Krylbo i Avesta kommun. Krylbo är den stolta järnvägsknuten med anor från 1873. Oskar II invigde Krylbo station 1902. Krylbo var då den rika delen av kommunen, där man hade statliga jobb på SJ och Posten, jämfört med järnverksarbetarna i Avesta.

På 1980-talet började en nedgång med ett stort tapp på statliga jobb. Kommunen sålde sitt bostadsbestånd; det blev alltmer oseriösa ägare. Sedan kom flyktingkrisen 2015-2016 med en orättvis och osolidarisk fördelning av ansvar och en EBO-lagstiftning som slog helt fel. Det förekom också social dumpning från välbärgade Stockholmskommuner. Personer i aktivt missbruk och med en kriminell livsstil fick första hyran betald, och sedan var det tack och hej.

Kombinationen av trångboddhet, svarta andrahandskontrakt, drogmissbruk och kriminalitet var allt annat än gynnsam och ledde till fler grova brott, anlagda bränder och allmän otrygghet med kulmen 2017-2018. Kommunen och polisen bestämde då tillsammans att vi måste vända det.

Polisen startade ett projekt som hette Trygga Krylbo. Det kom också en ny, seriös fastighetsägare till ett bestånd med nära 800 lägenheter. De rustade, installerade portlås, säkrade källare och vräkte personer som inte betalade hyra. Det lokala näringslivet och de lokala föreningarna ställde upp. Framför allt var Krylboborna själva med i förändringen.

Fru talman! När alla parter gör sitt och när polisen är med och leder kan kommunen göra det vi är bäst på. Vi rustade skolan, öppnade en fritidsgård, anställde fältassistenter, installerade trygg belysning, rustade parker och cykelbanor, byggde ny konstgräsplan, bibliotek med mera.

Nu är brottsligheten i Krylbo inte högre än i någon annan del av Avesta kommun. Arbetslösheten sjunker, och skolresultaten förbättras. Det finns mycket kvar att göra, men vi är på rätt väg. Det kanske viktigaste av allt är att stoltheten hos medborgarna är på väg tillbaka. Den stora sorg, som det har varit hos många, särskilt bland äldre, över hur det hade blivit börjar förändras till en känsla av revansch och rätade ryggar igen.

Allmänpolitisk debattRättsväsendet

Jag är glad över att vi socialdemokrater tydligt har lyft upp frågan om de preventiva insatserna genom det program för det brottsförebyggande arbetet som togs fram 2017. Vallöftet om att varje satsad krona på rättsväsendet skulle motsvaras av en krona till det brottsförebyggande arbetet tycker jag var det bästa vallöftet vi hade. Jag tycker även att det är rätt att kommunerna får huvudansvaret för det brottsförebyggande arbetet. Men, fru talman, staten måste också ta sitt ansvar. Det måste finnas tillgång till polis i varje kommun i landet.

Den nya regeringen har ett stort ansvar för att fortsätta utveckla det brottsförebyggande arbetet. Allt går inte att lösa med hårdare straff. Det behöver inte vara antingen eller. Det måste vara både och. Tyvärr ser jag väldigt lite fokus på det förebyggande arbetet i Tidöavtalet. Det förebyggande arbetet och samverkan mellan skola, socialtjänst och polis är helt avgörande om vi ska lyckas.

Man ska vara hård mot brotten och hård mot brottens orsaker, som Tony Blair sa.

(Applåder)