Fru talman! Mattias Vepsä har frågat mig hur jag ser på riskerna med förslagen om visitationszoner och hur regeringen och jag kommer att se till att samhället inte ytterligare skärper motsättningarna, med risk för ökad otrygghet och ökat våld.

Vi har sett en skrämmande utveckling av det dödliga skjutvapenvåldet i Sverige de senaste åren. Min och regeringens uppgift är att göra allt som står i vår makt för att vända den utvecklingen. Det brottsförebyggande arbetet ska prioriteras. Den som begår samvetslösa brott ska mötas av mer kraftfulla reaktioner än tidigare. Vi ska också ge polis och åklagare nya effektiva verktyg, inte minst i arbetet mot kriminella nätverk, där användningen av skjutvapen och sprängmedel har blivit en del av vardagen. I vissa situationer kan ett beslut om en tidsbegränsad visitationszon vara ett användbart verktyg.

Jag ska inte förneka att det finns risker med ett sådant verktyg, precis som det finns risker med alla verktyg av det slaget. Det är därför viktigt att reglerna utformas så att systemet är rättssäkert och så att det används förnuftigt och vid rätt tillfällen, när det verkligen kan göra nytta i brottsbekämpningen.

Jag har fullt förtroende för att våra brottsbekämpande myndigheter kommer att använda möjligheten till visitationszoner på ett sätt som inte hotar integriteten. Tvärtom kan visitationszoner bidra till att stärka tryggheten för hederliga människor som annars upplever en stor otrygghet i sina bostadsområden.

Jag håller med om att förtroende mellan människor och staten är centralt. Jag menar därför att det är en förtroendefråga att våra myndigheter får fler möjligheter att stävja och motverka den gängkriminalitet som i dag begränsar livet och vardagen för människor i drabbade områden.

Fru talman! Jag vill börja med att tacka statsrådet Gunnar Strömmer och ledamoten Mattias Vepsä för en intressant debatt.

Jag delar ledamoten Vepsäs farhågor om bland annat ökad polarisering och bristande tillit. Jag skulle vilja lyfta fram ett perspektiv till. Jag är ny här i riksdagen men har tolv år som kommunalråd i Avesta och har varit ordförande i Brottsförebyggande rådet, så jag har en hel del erfarenhet av det brottsförebyggande arbetet i våra kommuner.

I Dalarna har vi två områden som kan kännetecknas som utsatta områden: Tjärna ängar i Borlänge och Krylbo i Avesta kommun. Detta är områden som under lång tid har haft en nedgång. Till det kom flyktingkrisen 2015-2016, med en orättvis och osolidarisk fördelning av ansvar, och en EBO-lagstiftning som slog helt fel. Det skedde social dumpning från välbärgade Stockholmskommuner. Personer i aktivt missbruk och med en kriminell livsstil fick första hyran betald - sedan var det tack och hej. Kombinationen av trångboddhet, svarta andrahandskontrakt, drogmissbruk och kriminalitet var allt annat än gynnsam och ledde till flera grova brott.

Detta är områden där kommunen, polisen, civilsamhället och fastighetsägarna jobbar väldigt hårt tillsammans för att göra vardagen drägligare för alla de skötsamma medborgare som bor där men också för att höja områdets status. Det handlar om att få en blandad bebyggelse med olika upplåtelseformer och med människor från olika samhällsklasser och med olika bakgrunder som lever tillsammans.

När jag pratar med poliser i Avesta och Borlänge om visitationszoner säger de att de redan i dag har denna möjlighet vid misstanke om brott. De undrar också: Hur får vi någon att flytta till Krylbo eller Tjärna ängar om det är en visitationszon?

Fru talman! Min fråga till statsrådet Gunnar Strömmer är: Vad svarar jag de poliserna?

Fru talman! Jag tackar ministern för det utförliga svaret.

Vi vet att den absoluta majoriteten av skjutningarna och en väldigt stor del av brottsligheten i anslutning till skjutningarna sker i vissa områden. De sker nära drogscenerna och i de mest utsatta och eftersatta områdena i våra städer.

Jag uppskattar ministerns svar att man måste titta närmare på vad en visitationszon skulle kunna vara och inte vara. Men den erfarenhet som vi alla har tagit del av i form av vittnesmål från danska polisen eller erfarenheter i andra delar av världen är att i de mest utsatta områdena kommer såväl skyldiga som oskyldiga att kunna bli föremål för visitation.

Jag förstår trygghetsaspekten som ministern vill trycka på, men för mig blir det inte ett förtroendebyggande. Det riskerar ju, som väldigt många just nu oroas över, att man blir stoppad från alltifrån interna möten till verksamhetsbesök. Man oroas över hur det ska bli, hur det ska gå med tilliten till Polismyndigheten om vi känner oss utpekade.

Trots det akuta läget tror jag att vi måste orka tänka långsiktigt och värdera just samarbetet mellan civilsamhälle, myndigheter och de boende väldigt högt och att vi inte får ta felsteg och dra undan benen för detta arbete, som jag tror är det långsiktigt rätta.

Jag tänker också att det inte är ungdomarna eller festprissarna vid krogarna på Stureplan som kommer att drabbas. Det är i stället de mest utsatta områdena som vi i debatten hela tiden zoomar in på, trots att vi vet att det är väldigt mycket narkotika i omlopp på Stureplan. Det gör att vissa ständigt ska gå omkring och ha magont och känna oro för att bli stoppade av polisen, och de vittnar även om det i dag.

I DN var det ett vittnesmål från en dansk polis, som jag tror var det som fick mig att ställa interpellationen, om hur man försöker upprätthålla något slags integritetsperspektiv i detta. Han säger att det man kan göra är att ta in den man ska visitera bakom ett buskage, för att det ska kännas bättre. Det sätter ju inte bara den som blir visiterad i en utsatt position, utan det sätter också en enorm press på enskilda poliser att hantera dessa verktyg på ett korrekt sätt.

Redan i dag känner sig många väldigt utpekade av samhället bara genom sitt utseende eller för att man bor på en viss plats. Polisen har redan i dag ett tufft arbete. Trots det gör man ett väldigt fint jobb, och det är en uppfattning som många delar med mig. Men ska vi bryta segregationen och pressa tillbaka kriminaliteten, som har bitit sig fast extra hårt i de eftersatta områdena, kan vi inte göra det genom att skapa en förtroendeklyfta mellan myndigheter, civilsamhälle och de boende.

Precis som sagts i tidigare inlägg, och som ministern själv nämner i sitt svar, är det en skepticism inom polisen som är viktig att ta fasta på. Det är ju den profession som vet vad de pratar om. Och just det här verktyget är inte så starkt efterfrågat i de undersökningar som vi har tagit del av.

Det sista jag vill ha sagt är att jag tycker att det är superbra att ministern i sitt svar och här i talarstolen talar om förebyggande verksamhet. Men hur tänker ministern att regeringens besked om mindre pengar till välfärden i den ekonomiskt utsatta situation som vi har kommer att stärka de mest utsatta skolorna och den redan ansträngda socialtjänsten?

Varför är regeringen med Sverigedemokraterna i spetsen så övertygade om motsatsen till den erfarenhet som finns? Och varför är det så viktigt att driva igenom förslaget, som saknar polisens stöd liksom stöd från erfarenhet, forskning och utvärdering?

Fru talman! Jag börjar med den konkreta frågan som Lars Isacsson ställer om hur man ska få människor att flytta dit och hur man ska få människor att bo kvar. Låt mig ändå säga att det är en väldigt bra start att åstadkomma den där rättstryggheten.

Människor kan säkert ha olika uppfattningar i frågan. Jag kommer själv ihåg ett inslag i SVT, där man intervjuade några yngre tjejer som var tveksamma eller skeptiska till de argument som förs fram för visitationszoner. Men man intervjuade också en torghandlare hundra meter därifrån som helst skulle vilja ha en sådan zon varje dag i veckan, året runt. Det kan vi inte erbjuda. Men jag tycker att det visar att rättstryggheten är av ett så otroligt viktigt värde för att skapa en attraktivitet och trygghet för människor, oavsett var de bor i Sverige. Det gäller inte minst i de områden som är föremål för väldigt mycket grov och organiserad brottslighet.

När det gäller personlig integritet har jag väldigt lätt att intuitivt känna sympati för argumenten, men detta med integritet är också en bredare fråga. De stora integritetsförluster som sker när människor utsätts för väldigt grov brottslighet är enorma, och det är få saker som är så integritetskränkande som att bli utsatt för ett brott. Staten ger till och med en ekonomisk kompensation till brottsoffer just för den integritetsförlust det innebär att drabbas av ett brott. Om vi ska vara rättvisa har alltså vi flera integritetsintressen som vi ska tillgodose samtidigt.

Jag vill inte vara onödigt polemisk med Socialdemokraterna, men retoriskt lät det ändå i hög grad före valet som att varje sten skulle vändas. Men när det kommer till kritan menar jag att S inte är så benäget att vända på varje sten.

Det finns en beprövad erfarenhet från andra länder som har lyckats vända denna brottsutveckling. Vi behöver inte åka längre än till Danmark, och där finns några komponenter som de rättsvårdande och brottsbekämpande myndigheterna lyfter fram som de viktigaste delarna i verktygslådan. Jag har nämnt några: dubbla straff mot gängkriminella, anonyma vittnen som ett verktyg för att kunna bryta tystnadskulturen - som är monumental i Sverige och utbredd på ett sätt som är djupt skadligt för en demokratisk rättsstat och en anständigt samhälle - nya påföljder, till exempel vistelseförbud, alltså ett förbud att komma tillbaka till vissa geografiska områden efter avtjänat straff. Visitationszoner är ett annat sådant verktyg.

Sverige har inte detta i dag, och jag tycker att vi ska titta på de länder som har varit mer framgångsrika än vad vi har varit med att vända denna utveckling och våga göra det Socialdemokraterna sa före valet: vända på varje sten.

Varje sådant här verktyg i händerna på statsmakterna kan användas på ett sätt som blir rättsosäkert. Det gäller inte bara visitationszoner utan visitation i största allmänhet. Mattias Vepsä var inne på det som man brukar kalla racial profiling, alltså att man går efter utseende mer än efter andra omständigheter som motiverar en insats. Det är ett generellt problem när det gäller inre utlänningskontroll, men alla inser att inre utlänningskontroll är en oundgänglig insats om man ska upprätthålla ordning och reda i ett land. Men det kan göras på ett bra sätt och på ett dåligt sätt.

Genom att använda hemliga tvångsmedel inte bara i samband med förundersökningar utan också för att förhindra brott innan det finns en konkret brottsmisstanke, något jag tror vi kommer att vara överens om när regeringen kommer med det till kammaren, tar Sverige utan tvekan ett kliv som innebär integritetsrisker. Men rätt använt kan det också göra oundgänglig skillnad. Allt handlar om hur omdömesgilla personer i våra brottsbekämpande myndigheter med hjälp av tydliga regler använder verktyget, och jag har stort förtroende för polisen och andra myndigheter i detta avseende.

Fru talman! Alla de förslag som jag har lyft upp och som den danska erfarenheten bygger på - dubbla straff, anonyma vittnen och visitationszoner - har Socialdemokraterna sagt nej till. Det gäller alltså inte bara visitationszonerna.

Vi ska självfallet luta oss mot beprövad erfarenhet. Ett skäl till att detta inte utvärderades inom ramen för de så kallade gängpaketen i Danmark är att detta infördes för länge sedan. Det är integrerat i den danska polisens sätt att arbeta sedan 20-25 år tillbaka, och här finns utvärderingar gjorda som också har presenterats i det danska folketinget.

Det här är en komponent i de danska paketen, men det finns många andra som vi också vill genomföra. Dessa paket genomfördes av en tidigare borgerlig regering och utvärderades av ett justitiedepartement under en socialdemokratisk justitieminister, som kom fram till att de tidigare paketen varit framgångsrika. Nu ska den danska socialdemokratiska regeringen, när den väl tillträder, genomföra nya paket i samma riktning. Det är i denna riktning vi vill gå, och här finns beprövad erfarenhet.

Givetvis kan man gå till länder långt bort, och jag är öppen för att ta in all erfarenhet. Men det är ingen tillfällighet att vi ofta vänder oss till våra nordiska grannländer eftersom de i många avseenden påminner om Sverige vad gäller både samhället och rättsordningen.

Det här är ett exempel. Men även många andra verktyg har prövats och visat sig vara verkningsfulla för att återupprätta rättstryggheten och trycka tillbaka den grova organiserade brottsligheten och skjutningarna - detta förenat med en god rättssäkerhet.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.