Lars Isacsson

Fru talman! Vi debatterar nu betänkandet Ett utökat straffrättsligt tjänstemannaansvar. Jag vill börja med att yrka bifall till reservation 3.

Vi socialdemokrater delar regeringens oro för utvecklingen inom svensk offentlig förvaltning. Vi ser hur organiserad brottslighet försöker påverka myndigheter och kommuner. Vi ser hur offentliganställda utsätts för hot och trakasserier. Vi ser hur kriminella aktörer försöker infiltrera välfärden och komma åt våra gemensamma resurser.

Det är allvarliga problem som måste tas på största allvar. Därför är det också viktigt att de åtgärder vi beslutar om faktiskt träffar rätt.

När jag läser propositionen ställer jag mig en ganska enkel fråga: Vilka problem är det egentligen regeringen försöker lösa? Samtidigt som regeringen talar om korruption, infiltration och otillåten påverkan väljer man nämligen i första hand att gå fram med ett nytt brott som främst riktar sig mot den enskilda tjänstepersonen. Jag är inte övertygad om att det är där de största problemen finns.

Fru talman! Jag ser tre större utmaningar för svensk offentlig förvaltning: för det första hot, trakasserier och påtryckningar mot offentliganställda, inte minst socialsekreterare och biståndshandläggare, för det andra korruption, infiltration och välfärdskriminalitet samt för det tredje en växande byråkrati som riskerar att minska effektiviteten i offentlig verksamhet. Det är där som förtroendet för staten och våra gemensamma institutioner prövas.

I justitieutskottet arbetar vi dagligen med frågor om organiserad brottslighet. När jag möter poliser, kommuner och myndigheter runt om i landet är det väldigt få som pratar om behovet av hårdare straff för tjänstepersoner. Man talar om välfärdskriminalitet, infiltration, otillåten påverkan och organiserad brottslighet. Det är där samhällets kraft behöver sättas in.

Därför har jag svårt att förstå regeringens prioritering. När problemen handlar om infiltration, korruption och organiserad brottslighet väljer regeringen att rikta fokus mot enskilda tjänstepersoner och kommun- och regionpolitiker i stället för mot de kriminella aktörer som försöker påverka den offentliga verksamheten.

Fru talman! Regeringen menar att införandet av det nya brottet missbruk av offentlig ställning ska stärka förtroendet för offentlig verksamhet. Jag är rädd att effekten kommer att bli den totalt motsatta. Om tjänstemän blir mer rädda att fatta beslut kommer fler beslut att ta längre tid. Om tjänstemän blir mer rädda att göra fel kommer fler kontrollsystem att byggas upp. Om tjänstemän blir mer rädda för anmälningar kommer mer tid att läggas på dokumentation och mindre på verksamhet. Det kommer att bli mer byråkrati och mindre handlingskraft.

Vi behöver offentliganställda som vågar ta ansvar. Vi behöver tjänstepersoner och politiker som vågar fatta svåra beslut.

Detta gäller nämligen också våra folkvalda kommun- och regionpolitiker, som varje dag fattar beslut om upphandlingar, välfärd och stora investeringar. Risken med denna lagstiftning är att både tjänstepersoner och förtroendevalda kommer att bli mer försiktiga.

Fru talman! Jag är inte ensam om den här oron. Flera remissinstanser är kritiska. TCO varnar uttryckligen för att förslaget kan skapa en försiktighetskultur där tjänstepersoner blir mer rädda att fatta beslut och ta ansvar. Jag tycker att det är en invändning som regeringen borde ta på större allvar.

När jag jobbat med detta förslag har jag blivit kontaktad av personer i kommuner och regioner som arbetar mot välfärdskriminalitet och oseriösa aktörer i offentliga upphandlingar. Flera beskriver en oro för att lagstiftningen ska användas som ett påtryckningsmedel mot dem som granskar och ifrågasätter.

Jag har fått berättat för mig om kommentarer från företag under granskning i stil med: När den här lagstiftningen träder i kraft den 1 juli är det vi som kommer efter er.

Risken är att de människor som borde vara offensiva i kampen mot välfärdsbrott blir mer försiktiga. Signalen bakom sådana här uttalanden är tydlig. I en tid då den organiserade brottsligheten aktivt försöker komma åt offentliga kontrakt och offentliga medel behöver vi fler som vågar agera, inte färre.

Det som också förvånar mig är regeringens prioritering. Den tidigare socialdemokratiskt ledda regeringen tillsatte en utredning om åtgärder mot otillåten påverkan och korruption. Den nuvarande regeringen valde att lägga ned den. Sedan tillsattes en ny utredning, som bland annat föreslog flera skärpta åtgärder mot korruption. Men det är inte de förslagen som regeringen väljer att gå vidare med. Regeringen väljer att gå fram med egna förslag, samtidigt som flera förslag om skärpta åtgärder mot korruption och mutbrott fortfarande ligger kvar i byrålådan.

Fru talman! Jag vill också kort beröra frågan om tvingande samhällsintresse.

Region Stockholms upphandling av ambulanshelikoptrar är ett bra exempel. Där konstaterade domstolen att upphandlingsreglerna inte hade följts fullt ut. Om den här lagen går igenom skulle det kunna vara straffbart både för regionstyrelse och för tjänstepersoner. Samtidigt konstaterar domstolen att avtalet måste bestå eftersom människors liv och hälsa står på spel. Det visar att verkligheten är mer komplicerad än teorin.

Ingen tjänsteperson eller folkvald ska behöva fundera över om ett beslut som fattas för att säkra vård, räddningstjänst eller andra viktiga samhällsfunktioner kan leda till straffansvar. Därför menar vi att lagstiftningen behöver vara tydligare.

Fru talman! Jag är övertygad om att de flesta svenskar vill se hårdare tag mot korruption, välfärdsbrott och organiserad brottslighet. Det vill vi också. Men då måste vi rikta insatserna mot dem som försöker utnyttja systemen, inte skapa större osäkerhet för dem som jobbar med att försvara dem. Vi behöver fler som står upp mot välfärdsbrott, fler som vågar granska misstänkta upplägg och fler som vågar fatta nödvändiga beslut, inte fler som är rädda att fatta beslut.

Herr talman! Det är lite uppseendeväckande hur nöjd den sverigedemokratiska ledamoten är med utbyggnadstakten. Vi är absolut inte nöjda med den. Det borde kunna ske mycket snabbare, och man hade kunnat styra det fortare.

Det är bra att man har tagit fram en nationell samordnare med kommunalrådserfarenhet. Jag hade hoppats att den personen skulle ha fått mer mandat. Jag retar mig otroligt mycket på när staten har så dåligt självförtroende i sina rekryteringar.

Man säger att det oftast är kommunalråd som överskattar sin egen arbetsmarknad som räcker upp handen och vill ha etableringar. Industrierna kan rekrytera, men när det är staten går det inte. Där kan ingen jobba.

Regeringen med SD som stödparti har ett track record när det gäller statlig närvaro i landet som förskräcker. Man kan bara ta den del av Sverige som jag kommer ifrån, Dalarna.

Under den här mandatperioden har man stängt polisstationer i Leksand, Rättvik och Vansbro. Man har lagt ned servicekontor i Ludvika och Mora. Man har lagt ned Arbetsförmedlingen i Falun, och man har dragit ned på pendlingstrafiken mellan Ludvika och Borlänge. Det finns knappt någonting kvar som staten kan ta bort.

Här missar man en stor möjlighet. Styr det här hårdare! Nöj er inte med att bara vara med, utan se till att styra myndigheterna och se till att jobben kommer ut i hela Sverige och till svenska arbetare!

(Applåder)

Herr talman! Tack till Pontus Andersson Garpvall för frågan!

Jag kommer också ihåg den debatt vi hade då. Jag har egentligen inte ändrat åsikt om det. Jag tycker att det i grunden är ett förslag som vi inte borde ha. Men det gäller också att laga efter läge. Det är lite att härtill vara nödd och tvungen.

Vi skulle ha byggt ut tidigare så att vi inte hamnat här. Jag tycker att jobben ska komma svenska arbetare till gagn. Vi missar en stor möjlighet att få nya statliga jobb runt om i hela Sverige.

Vi har sagt att vi gör detta som en tillfällig lösning därför att vi ser att behovet är så stort. Men i grunden tycker jag fortfarande att det är ett väldigt dåligt förslag.

Herr talman! Vi debatterar i dag regeringens förslag om att svenska fängelsestraff tillfälligt ska kunna verkställas utomlands. Låt mig börja i det grundläggande: Svensk kriminalvård ska i grunden bedrivas i Sverige. Den som döms av svensk domstol ska avtjäna sitt straff under svensk kontroll, med svensk rättssäkerhet och med svenska krav på säkerhet, rehabilitering och återanpassning. Det är Socialdemokraternas principiella utgångspunkt.

Herr talman! Vi måste också förhålla oss till verkligheten. Kriminalvården är hårt pressad. Beläggningen är extrem, och personalen arbetar under stor belastning. Samtidigt vet vi att fler personer kommer att dömas till längre straff under de kommande åren.

Det är i grunden en följd av att samhället svarar hårdare mot brottsligheten. Vi tycker att det är rätt. Den som begår grova brott ska mötas av tydliga konsekvenser. Men då måste också hela rättskedjan fungera. Det räcker inte med skärpta straff om staten inte samtidigt klarar av att bygga ut kapaciteten i kriminalvården. Här tycker jag att regeringen fortfarande släpar efter.

Herr talman! Det handlar inte bara om kriminalpolitik. Det handlar också om statens närvaro i hela landet. När staten bygger nya anstalter handlar det om långsiktiga investeringar, kvalificerade arbetstillfällen och trygg statlig närvaro även utanför storstäderna. Det är bra jobb, och det är viktiga jobb. Det är jobb som borde komma fler delar av Sverige till del.

Vi socialdemokrater vill se en betydligt tydligare nationell styrning av kriminalvårdens expansion. Staten kan inte bara hoppas att det ska lösa sig av sig självt. Det kräver snabbare processer, långsiktig planering och en tydlig politisk vilja att faktiskt bygga ut svensk kriminalvård här hemma och i hela landet.

Det handlar om något större än bara kriminalvårdens kapacitet. Runt om i Sverige finns kommuner som har räckt upp handen. Det är kommuner som tagit fram mark, arbetat fram detaljplaner och visat att de vill vara en del av lösningen men som fortfarande väntar på besked.

Det finns också orter likt Kalmar där kriminalvården redan finns etablerad och där det under en lång period funnits möjlighet att bygga ut verksamheten snabbare. Kommuner som Munkfors, Hagfors, Norrköping och Malung-Sälen har också på olika sätt visat att de vill bidra.

Vi socialdemokrater har också lagt fram förslag för att kunna korta ledtider, förenkla processer och ge tydligare uppdrag till Specialfastigheter. Vi tycker att utbyggnaden borde kunna gå snabbare. När regeringen nu tvingas söka fängelseplatser utomlands är det också ett kvitto på att utbyggnaden här hemma inte har hållit den takt som situationen krävt.

Herr talman! Vi står ändå bakom regeringens förslag eftersom situationen är så pass allvarlig som den är. Men vi gör det med stor försiktighet. Det får inte bli en permanent lösning, och det får inte bli ett sätt att skjuta upp sitt ansvar att bygga kapacitet i Sverige.

Det här måste ses för vad det är: En extraordinär åtgärd i ett extraordinärt läge. Samtidigt ställer det höga krav. Rättssäkerheten måste garanteras, och svenska krav måste upprätthållas. Tillsynen måste fungera, och kvalitet i verkställigheten måste vara hög.

Kriminalvården har ett dubbelt uppdrag. Straff ska verkställas. Men människor ska också kunna komma tillbaka utan att återfalla i brott. Det kräver behandling, utbildning och fungerande rehabilitering. Efter avtjänat straff ska man komma bättre ut. Det uppdraget får inte tappas bort.

Herr talman! På kort sikt måste platsbristen hanteras. Men på lång sikt måste Sverige bygga upp en kriminalvård med tillräcklig kapacitet, god arbetsmiljö och stark statlig närvaro i hela landet. Det är den väg vi socialdemokrater vill gå.

Vi säger ja till detta förslag. Men vi kommer samtidigt att fortsätta driva på för fler svenska anstaltsplatser, fler kriminalvårdsanställda och fler statliga jobb runt om i landet. Tryggheten ska byggas i Sverige, och kapaciteten ska finnas i Sverige.

(Applåder)

Fru talman! Tack, justitieministern, för chansen att debattera det här!

Jag vet att alla i den här kammaren är glada över att det dödliga våldet har pressats tillbaka. Färre dödsskjutningar betyder färre familjer som får sina liv förstörda. Men samtidigt som Sverige har blivit bättre på att bekämpa delar av våldet har den organiserade ekonomiska brottsligheten fortsatt att flytta fram sina positioner. Vi ser det i välfärden, i företag, i offentliga upphandlingar, i assistansen, i vårdsektorn, i HVB-verksamheten och i andra delar av samhället där verkligt stora pengar cirkulerar. Vi ser det också i arbetslivet och i idrotten, inte minst inom fotbollen.

Det handlar om organiserade och maffialiknande strukturer som använder företag, föreningar och välfärdssystem som affärsmodell. Vi i socialdemokratin menar att arbetet mot den här typen av kriminalitet fortfarande är alldeles för splittrat. Jag vet att flera stora steg har tagits, men ännu mer behöver göras.

De kriminella arbetar som koncerner, medan vi från samhället jobbar mer i stuprör. Polisen ser en del, kommunerna en annan, regionerna en tredje och Ekobrottsmyndigheten en fjärde, medan de kriminella ser hela kedjan. Vi behöver bättre samordning mellan myndigheter, hårdare kontroll av välfärdsaktörer och bolagsstrukturer och större möjligheter att frysa och förverka kriminellas tillgångar. Vi behöver en svensk maffialagstiftning som är anpassad till hur organiserad brottslighet faktiskt fungerar år 2026. Ja, vi har blivit bättre på att bekämpa våldet, men vi måste också slå sönder affärsmodellen bakom våldet.

Jag tänkte ta upp ett annat ämne, fru talman, som hänger ihop med gängkriminalitet. Det handlar om tre supportergrupperingar i Göteborg som har klassificerats som kriminella nätverk. Så här skrev journalisten Mikael Wagner i Aftonbladet i natt: Polisen och fansen behöver en kriskommission och akut hjälp för att ens klara att sätta sig ned och prata med varandra. Avgrundsdjupet mellan myndigheterna och ett splittrat supporterkollektiv har aldrig varit större.

Det som hände i Göteborg i går visar återigen hur snabbt den här situationen eskalerar, hur bilden av vad som skett skiljer sig och hur konflikterna växer. Mitt i allt detta riskerar svensk fotboll att slitas sönder av polarisering i stället för att samlas kring lösningar. Det kändes så förutsägbart i går, och konflikten blir ett självspelande piano. Det behövs en nationell samordnare för supporterkultur och polissamverkan – någon som kan samla aktörerna, bidra till en gemensam lägesbild, arbeta forskningsbaserat och återbygga den tillit som nu håller på att gå förlorad.

Jag brukar lyfta fram det positiva med svensk supporterkultur – att den är i världsklass och bidrar när det gäller ideellt arbete, publiktillströmning, kvinnor och barn och publikrekord – och att vi ska ha fokus på det som verkligen hotar: den organiserade brottslighet som äter sig in i fotbollen. Den bilden är fortfarande lika sann, men just nu behöver regeringen kliva fram, vara den vuxna i rummet och lösa de konflikter som har sitt epicentrum i Göteborg, innan de sprider sig över hela Sverige, för då riskerar vi att något väldigt fint går förlorat.

Fru talman! Tack, justitieministern, för chansen att debattera det här!

Jag vet att alla i den här kammaren är glada över att det dödliga våldet har pressats tillbaka. Färre dödsskjutningar betyder färre familjer som får sina liv förstörda. Men samtidigt som Sverige har blivit bättre på att bekämpa delar av våldet har den organiserade ekonomiska brottsligheten fortsatt att flytta fram sina positioner. Vi ser det i välfärden, i företag, i offentliga upphandlingar, i assistansen, i vårdsektorn, i HVB-verksamheten och i andra delar av samhället där verkligt stora pengar cirkulerar. Vi ser det också i arbetslivet och i idrotten, inte minst inom fotbollen.

Det handlar om organiserade och maffialiknande strukturer som använder företag, föreningar och välfärdssystem som affärsmodell. Vi i socialdemokratin menar att arbetet mot den här typen av kriminalitet fortfarande är alldeles för splittrat. Jag vet att flera stora steg har tagits, men ännu mer behöver göras.

De kriminella arbetar som koncerner, medan vi från samhället jobbar mer i stuprör. Polisen ser en del, kommunerna en annan, regionerna en tredje och Ekobrottsmyndigheten en fjärde, medan de kriminella ser hela kedjan. Vi behöver bättre samordning mellan myndigheter, hårdare kontroll av välfärdsaktörer och bolagsstrukturer och större möjligheter att frysa och förverka kriminellas tillgångar. Vi behöver en svensk maffialagstiftning som är anpassad till hur organiserad brottslighet faktiskt fungerar år 2026. Ja, vi har blivit bättre på att bekämpa våldet, men vi måste också slå sönder affärsmodellen bakom våldet.

Jag tänkte ta upp ett annat ämne, fru talman, som hänger ihop med gängkriminalitet. Det handlar om tre supportergrupperingar i Göteborg som har klassificerats som kriminella nätverk. Så här skrev journalisten Mikael Wagner i Aftonbladet i natt: Polisen och fansen behöver en kriskommission och akut hjälp för att ens klara att sätta sig ned och prata med varandra. Avgrundsdjupet mellan myndigheterna och ett splittrat supporterkollektiv har aldrig varit större.

Det som hände i Göteborg i går visar återigen hur snabbt den här situationen eskalerar, hur bilden av vad som skett skiljer sig och hur konflikterna växer. Mitt i allt detta riskerar svensk fotboll att slitas sönder av polarisering i stället för att samlas kring lösningar. Det kändes så förutsägbart i går, och konflikten blir ett självspelande piano. Det behövs en nationell samordnare för supporterkultur och polissamverkan – någon som kan samla aktörerna, bidra till en gemensam lägesbild, arbeta forskningsbaserat och återbygga den tillit som nu håller på att gå förlorad.

Jag brukar lyfta fram det positiva med svensk supporterkultur – att den är i världsklass och bidrar när det gäller ideellt arbete, publiktillströmning, kvinnor och barn och publikrekord – och att vi ska ha fokus på det som verkligen hotar: den organiserade brottslighet som äter sig in i fotbollen. Den bilden är fortfarande lika sann, men just nu behöver regeringen kliva fram, vara den vuxna i rummet och lösa de konflikter som har sitt epicentrum i Göteborg, innan de sprider sig över hela Sverige, för då riskerar vi att något väldigt fint går förlorat.

Herr talman! Tack, justitieministern, för debatten! Jag vill understryka att jag inte på något sätt står bakom kriminella handlingar eller hot. Jag tror på den strategi som vi har haft i Sverige under lång tid, alltså exkluderingsstrategin och det som ministern hänvisar till när det gäller Hübinette-utredningen. Det finns det stor samsyn om. Det handlar om bättre möjligheter till informationsdelning, kameror och sådant. De som begår brott ska straffas.

Jag förstår att det finns kriminella personer bland de 130 000 som gick på fotboll, men jag har svårt för de breda klassificeringarna där stora grupper känner sig utpekade som gängkriminella. Jag tror att det är en farlig utveckling. Jag ser den på sociala medier och i tongångarna mellan polis och supportrar. Det är också därför jag lyfter den här frågan.

Jag brinner för svensk fotboll och allsvenskan. Jag känner ett ansvar som politiker: Vi måste vara vuxna och försöka få ned konfliktnivån.

Det var ju nätpremiär i helgen med över 130 000 människor och tifon i världsklass, skapade av supportrar som lagt ned tusentals timmar ideellt. Vi kan inte ha så svepande beskrivningar att många människor känner sig utpekade som gängkriminella. Vi vet att organiserad brottslighet försöker ta sig in i fotbollens ekonomi, och det är detta kraften måste riktas mot.

Jag har en konkret vädjan till ministern – och nu pratar vi om detta med dialog – nämligen att det skulle vara ett bra steg att nu tillsätta en nationell samordnare som på regeringens uppdrag sköter dialogen mellan klubbar, supportrar och polis för att få ned konfliktnivån. Det handlar om att fortsätta den utveckling som vi har haft med halverade ordningsstörningar och en supporterkultur i världsklass. Alla möjligheter finns.

Herr talman! Tack till justitieminister Gunnar Strömmer för svaret!

Jag håller med ministern om att det inte handlar om att ta ifrån idrotten dess självreglering, men jag tror att staten måste vara med och hjälpa till. Jag tror att vi skulle tjäna på att se på den här branschen, med så stora penningtransaktioner, ungefär som vi ser på mäklarbranschen eller bilbranschen, där det sker stora transaktioner. Vi behöver inte uppfinna hjulet. Vi har skatteverk och finanspolis, och man kan ha ett licenssystem. Jag tror inte att det behöver vara så svårt. Jag tror att vi borde kunna komma överens om detta och hjälpa idrotten.

Förra helgen gick 130 000 människor på match under allsvenskans premiärhelg. Det var tifon i världsklass, skapade av supportrar som lagt ned tusentals timmar av ideellt arbete. Det är också en verklighet i svensk fotboll som vi måste utgå från, och i den verkligheten finns också något viktigt. De som har varit mest drivande i att kräva transparens, lyfta problemen kring agentmarknaden och försöka stänga ute grov organiserad brottslighet från svensk fotboll är i mångt och mycket samma engagerade supportrar som står på kortsidorna. De har drivit igenom motioner på årsmöten i nästan alla stora svenska klubbar.

Jag har varit med här, herr talman, och röstat igenom alla skärpta verktyg mot gängkriminalitet. Jag kommer att rösta för hårdare straff och dubbla straff för gängkriminella. Men det jag, och jag tror många med mig, såg framför mig då var kriminella nätverk som Foxtrot, Södertäljenätverket och Ali Khan-nätverket – inte fotbollssupportrar i form av ultrasgrupperingar. När klassificeringar blir för svepande riskerar vi att tappa legitimitet, och vi riskerar att tappa det som faktiskt fungerar: dialogen och samarbetet mellan polis, klubbar och supportrar, där Sverige är bäst i Europa.

En genomgång från Enable Sverige visar att polisregion Västs klassificering av supportergrupper som gängkriminella bygger på en EU-modell med sju kriterier. Men i den konkreta tillämpningen uppfylls bara knappt hälften av kriterierna. Detta väcker frågor om träffsäkerhet, proportionalitet och rättssäkerhet.

Herr talman! De verkliga problemen finns i ekonomin, i agentstrukturerna och i den organiserade brottsligheten. Vi kan inte riskera att alienera stora delar av fotbollspubliken. Vi behöver den breda majoriteten med oss mot den organiserade brottsligheten. Vi måste tydligt kunna säga vad som är vad. Organiserad brottslighet ska mötas med full kraft, men verktygen måste användas mot rätt mål.

Min fråga till justitieministern är därför: Hur avser regeringen att säkerställa att polisens arbete mot brott i samband med idrott bedrivs med tillräcklig träffsäkerhet och rättssäkerhet?

Herr talman! Tack, justitieministern, för svaret! Jag tackar också för att justitieministern tar debatten. Det var min tanke från början.

Jag tror att det finns stor möjlighet att vi kan hitta någon form av samsyn, särskilt beträffande den första frågan.

Svensk fotboll är vår största folkrörelse. Den samlar människor, bygger gemenskap och skapar stolthet i hela landet. Men vi måste också våga prata om det som hotar den. Jag vill börja i en del av verkligheten. En insatt journalist i publikationen Fotboll Sthlm beskriver situationen så här: ”Stort våldskapital och digra brottsregister rör sig fritt på träningsanläggningar. Supportrarnas pengar hamnar delvis i kriminellas fickor. Barn och ungdomar hamnar i beroendeställning nära organiserad brottslighet. – – – Matchfixning, gangsteragenter, gangsterklubbar. Läget är inget annat än akut.” Detta skrevs för tre veckor sedan.

Herr talman! Det handlar om matchfixning, oreglerad agentverksamhet och ekonomiska flöden där kriminella aktörer söker inflytande. Vi har sett manipulerade matcher. Det finns chattmaterial där resultat diskuteras i förväg. Det finns domar för grov ekonomisk brottslighet kopplat till klubbmiljöer. Vi har också sett att en utredning av matchfixning lagts ned trots omfattande material. Det här är inte enstaka händelser, utan det är strukturer.

Den tidigare polisen Fredrik Gårdare, som är mycket kunnig i de här frågorna, pekar ut nätverk som Södertäljenätverket, Foxtrot och Ali Khan-nätverket som aktörer i den här miljön. Då pratar vi inte om ordningsproblem utan om grov organiserad brottslighet.

Samtidigt har regelverket kring agentverksamheten försvagats. Vi har i dag en marknad med stora pengar, liten insyn och otydligt ansvar. Företrädare för klubbar beskriver situationen som ett vilda västern, en miljö där oseriösa aktörer kan ta sig in.

Herr talman! Det finns initiativ inom fotbollen. Klubbar försöker skapa ordning. Supportrar driver frågor om ökad transparens. Det är bra, men jag tror inte att det räcker. Det här är i grunden inte en idrottsfråga. Det är ekonomisk brottslighet, och där har staten ett ansvar.

I svaret från ministern hänvisar regeringen till processer, dialoger och kommande EU-regelverk, och det är viktigt men ligger flera år fram i tiden. År 2029 är långt fram. Under tiden agerar de kriminella här och nu.

Om vi menar allvar med att bekämpa organiserad brottslighet måste vi gå dit där pengarna finns. Därför har vi socialdemokrater tagit fram ett paket för att reglera den här branschen.

Herr talman! Min fråga till justitieministern är om ministern ser det som rimligt att en miljardverksamhet med tydliga risker för organiserad brottslighet inte helt men i så pass stor utsträckning lämnas åt föreningar och förbund att hantera.

Fru talman! Jag tackar justitieminister Gunnar Strömmer för svaret.

Jag tror att vi har rätt stor samsyn i det här. Jag tror också att vi båda blir provocerade när vi får läsa rapporter om hur mycket den kriminella ekonomin omsätter och hur stora vinsterna är. Oavsett vilket politiskt parti vi företräder tror jag att vi har rätt bra idéer om vad de pengarna i stället skulle kunna gå till för att stärka samhället.

Även jag tror på det här med ett nytt sätt att jobba mot den kriminella ekonomin. Jag tror att Ekobrottsmyndigheten skulle kunna vara ett nav och en spjutspets i det arbetet.

Det är provocerande att den kriminella ekonomin omsätter 350 miljarder kronor per år. Det är 1 miljard om dagen, vilket är åtta till nio gånger mer än vad vi lägger på Polismyndigheten.

Hur ska vi försvara välfärden och rättsstaten mot systematisk plundring? En viktig del i det tror jag skulle vara att stärka Ekobrottsmyndigheten och att ha ett starkare förebyggande arbete med stöd till kommuner och myndigheter, då det behövs väldigt mycket mer när det gäller kommunernas upphandlingar. Det behövs också ett nationellt finansiellt underrättelsecenter så att man kan gå före pengarna, inte bara följa dem, och även ett nationellt centrum för förverkande, så att man systematiskt kan spåra och ta tillbaka brottsvinster och bryta kriminella bolagsstrukturer.

Den organiserade brottsligheten följer pengarna. Vi måste skydda det som tillhör medborgarna och ta tillbaka det som har stulits. Jag tror att vi kan hitta en samsyn här.

Jag tackar justitieminister Gunnar Strömmer för debatten.

Fru talman! Tack, justitieministern, för svaret!

Som jag sa i mitt första inlägg är jag medveten om att det inte handlar om några neddragningar; man får inte mindre medel. När jag tittar ut här i salen ser jag dock några före detta kommunalråd, vilket även jag är, och som de vet är det i princip en neddragning om det inte görs någon uppräkning för kostnader. Det är det jag menar. Därför vill vi socialdemokrater ha en indexering av exempelvis de statliga bidragen till kommunerna.

Jag tycker att det var ett klokt val att inte avveckla Ekobrottsmyndigheten utan att i stället stärka och utveckla den. Jag ska försöka vara konstruktiv och komma med några förslag på hur man skulle kunna göra det.

I mitt första inlägg konstaterade jag att Ekobrottsmyndigheten levererar resultat och att arbetet med att ta tillbaka brottsvinster ökar kraftigt. Staten begär nu att få ta tillbaka omkring 340 miljoner kronor från kriminella. Det är bra, men man måste sätta det i perspektiv. Här finns en stor utvecklingspotential. Om den kriminella ekonomin omsätter omkring 350 miljarder kronor per år är de pengar som vi i dag lyckas ta tillbaka fortfarande en väldigt liten del av det totala. Vinsterna är runt 180 miljarder kronor, så potentialen är betydligt större.

Historiskt har sättet att arbeta mot maffia och grov organiserad brottslighet, både i Sverige och internationellt, varit ”follow the money”. Men i den ESO-rapport som har kommit, som är väldigt bra, lanserar man ett begrepp som är nytt i alla fall för mig, nämligen ”go before the money”. I dag räcker det inte att bara följa pengarna, utan det gäller att ta nästa steg. Det räcker inte att spåra vinsterna när brottet redan är begånget, utan det gäller att identifiera strukturerna innan vinsterna uppstår.

Jag tror att det skulle vara bra om Ekobrottsmyndigheten utvecklades i två tydliga riktningar.

Den första är ett nationellt centrum för förverkande. Där skulle man samla landets främsta kompetens när det gäller att spåra, frysa och ta tillbaka brottsvinster och att kunna angripa bolagsstrukturer. Om man till exempel kan förverka aktier i kriminella bolag kan staten inte bara ta pengar utan även bryta kontrollen över själva verksamheten.

Den andra är ett nationellt finansiellt underrättelsecentrum för att samla och analysera information om misstänkta ekonomiska flöden i ett tidigt skede. Det kan handla om upphandlingar eller välfärdssystem. Det kan gälla branscher med stora internationella kapitalflöden och svag reglering, som agentbranschen inom fotboll.

Det är skillnad mellan att jaga efter pengarna och att ligga steget före dem. Den organiserade brottsligheten är snabb och professionell, och då måste staten vara minst lika professionell.

Fru talman! Jag förstår att ministern inte vill föregripa den utredning som kommer i mars, men vi kanske kan ha ett resonemang om sätt att utveckla Ekobrottsmyndigheten mot ett nationellt center för förverkande respektive ett nationellt finansiellt underrättelsecentrum.

Fru talman! Jag tackar justitieminister Gunnar Strömmer för svaret.

I sitt svar redogör justitieministern för flera bra och viktiga reformer som Socialdemokraterna också har ställt sig bakom. Men jag tänker ägna debatten åt sådant vi hade kunnat göra mer av för att bli ännu bättre på det här.

Den kriminella ekonomin i Sverige uppskattas uppgå till omkring 350 miljarder kronor per år, alltså ungefär 1 miljard kronor om dagen. För att sätta detta i perspektiv är det nästan en tredjedel av statens budget, vilket är systemhotande. Som justitieministern sa är det pengarna som driver den organiserade brottsligheten. Vinsterna finansierar våldet, rekryteringen och den fortsatta expansionen.

Mot denna bakgrund är Ekobrottsmyndighetens roll avgörande. Justitieministern redovisar i sitt svar stora totalsiffror för rättsväsendet, och det är bra att resurserna har stärkts. Min interpellation handlar dock om något mer specifikt, nämligen om vi har tillräcklig förmåga att möta den växande ekonomiska brottsligheten.

Det stämmer att Ekobrottsmyndighetens anslag har ökat. Men kostnaderna har också ökat, vilket gör att man i praktiken har mindre medel än föregående år. Myndigheten bedömer att pengarna inte räcker för att bygga upp det långsiktiga analys- och underrättelsearbete som behövs.

Samtidigt visar årsredovisningen att myndigheten levererar resultat. Antalet lagförda personer har ökat med omkring 20 procent, antalet fall där staten kräver att få tillbaka brottsvinster har ökat kraftigt och antalet fall av självständigt förverkande har ökat med omkring 66 procent. Det handlar nu om cirka 340 miljoner kronor som staten tar tillbaka från kriminella, vilket är jättebra. Handläggningstiderna är korta, så balansen har minskat. Det här är alltså en myndighet som trots omställning och hög press har växlat upp arbetet mot den kriminella ekonomin.

Men kampen kan inte bara handla om att utreda när skadan redan är skedd. I går läste jag i tidningen att minst 39 kommuner har brutit sina avtal med privata hemtjänstföretag på grund av misstänkt fusk och brister. Vidare har 15 kommuner gjort polisanmälningar, men endast en har lett till fällande dom. Detta visar än en gång vilken attraktiv marknad välfärden är för kriminella upplägg och att kommuner ofta står ensamma när de försöker upptäcka och stoppa avancerade ekonomiska brott.

Här behövs därför en bättre förebyggande analys, en tydlig nationell lägesbild och starkare samordning så att vi kan agera innan pengarna har försvunnit.

Fru talman! Hur avser ministern och regeringen att stärka det förebyggande och analysbaserade arbetet, särskilt i relation till kommuner och myndigheter, för att motverka välfärdsbrott och ekonomisk brottslighet innan skadan är skedd?

Fru talman! Jag tackar infrastrukturministern för debatten.

Jag är inte ute efter att vi ska öka anslagen till Lantmäteriet. Jag vill att vi ska få ned ledtiderna. Där tror jag att vi är överens. Men jag är orolig för hur de stora varslen i Dalarna slår mot arbetet med att få ned ledtiderna.

Ingen kötid, säger infrastrukturministern. Det är bra. Men det avgörande är inte hur fort man får en handläggare utan när ärendet är klart. När våra två största tillväxtkommuner i Dalarna, Ludvika och Malung-Sälen, har infrastrukturärenden som tar upp till fem år är det ingen glädje att man fick en handläggare snabbt, utan det handlar om att få ned den tiden. Det här är kommuner där man driver Sveriges industriella omställning och har en besöksnäring i världsklass. I Falun, där staten bygger ett regemente, dras det ned mest. Kommuner som vill ta ansvar och skapa egen kapacitet stoppas.

Regeringen hänvisar till att myndigheten styr sig själv. Jag tycker att det är ett problem. Riksdagens utredningstjänst visar att problemen är långvariga och strukturella. Lantmäteriet konstaterar självt att handläggningstiderna är alltför långa. Det här är inte rättvist, fru talman. Staten kan inte lämna stora delar av landet med sämre service, längre väntetider och sämre förutsättningar för utveckling. Det är dåligt för människors tillit till samhället, dåligt för företagens vilja att investera och dåligt för Sveriges tillväxt. Jag är nöjd med att ministern ser de här problemen och försöker åtgärda dem. Men jag tycker att det går för långsamt.

Fru talman! Tack till infrastrukturministern för svaret!

Mycket av det som infrastrukturminister Andreas Carlson säger om vikten av att få ned ledtider håller jag helt med om. Detta är inget nytt problem. Det här är min första mandatperiod i riksdagen, men för riksdagsledamöter från Dalarna har det väl varit ett uppdrag man fått i arv att kolla på Lantmäteriets handläggningstider. Jag tror att det sedan fyra mandatperioder tillbaka är något vi har sett verkligen är en hämsko för Dalarnas utveckling. Detta är alltså inget nytt problem. Men nu är det infrastrukturministern som är ansvarig och som är inne på fjärde året.

Jag hör två återkommande argument från ministern. Det ena är att Lantmäteriet självt avgör hur verksamheten organiseras. Det andra är att verksamheten till stor del är avgiftsfinansierad och att minskad efterfrågan innebär att myndigheten måste anpassa kostymen.

Jag tycker inte att dessa argument håller när man ser till konsekvenserna för samhällsutvecklingen. Att staten organiserar sin verksamhet genom myndigheter innebär inte att regeringen saknar ansvar för likvärdig service, kapacitet och närvaro i hela landet. När handläggningstiderna är upp till fem år i tillväxtkommuner handlar det inte om ett internt effektiviseringsproblem för Lantmäteriet, utan då är det ett politiskt misslyckande.

Ledtiderna måste kortas, och jag tror också att vi behöver ha mer av statlig styrning. Jag har tidigare haft debatter med infrastrukturministern om att vi måste styra bättre från våra departement och myndigheter – mer styrning i regleringsbrev, om så behövs.

När det gäller finansieringen tycker jag att resonemanget blir bakvänt. Eftersom Lantmäteriet till stor del är avgiftsfinansierat kommer intäkterna när ärenden avslutas. Med långa handläggningstider får man vänta länge innan man kan fakturera. Man kan få vänta i fem år. Om det går att få ned handläggningstiderna kommer intäkterna att öka. Om det görs neddragningar blir det ett moment 22.

Samtidigt finns det fungerande alternativ. I kommuner som Sundsvall och även andra kommuner har man en kommunal lantmäterimyndighet. Där har man tydligt visat att planeringen blir bättre, genomförandet snabbare och hela processen mer effektiv när fastighetsrättslig kompetens finns integrerad i samhällsbyggnadsprocessen. Man varnar nu för att statens utredningsinriktning riskerar att slå sönder välfungerande kommunala verksamheter och göra samhällsbyggandet långsammare i hela landet.

Jag vet inte hur många gånger kommuner som Malung-Sälen och även Falun har ansökt, även hos tidigare regeringar, om att få ha en kommunal lantmäterimyndighet. Då får man nej därför att det sägs att befolkningen är för liten. Man är 10 000 invånare i Malung-Sälen. Men då tittas det inte på antalet ärenden. Man har fler ärenden i Malung-Sälen än i Västerås, som är en storstad.

Fru talman! Hur motiverar statsrådet att fungerande kommunala lösningar begränsas? Som kommun tänker man: Okej, Lantmäteriets handläggningstider är för långa – ska vi försöka göra det själva? Och så får man nej. Hur ser ministern på det?

Fru talman! Tack till infrastrukturministern för svaret!

I Dalarnas län har vi redan i dag betydligt längre handläggningstider hos Lantmäteriet än i riket i stort, särskilt i ärenden som rör infrastruktur, samhällsservice och mark för utveckling. Trots detta är det just i Dalarna några av de största neddragningarna nu genomförs.

I Dalarna har vi två basnäringar. Det är besöksnäringen och industrin. I Malung-Sälen ser vi en utveckling som saknar motstycke i Sverige. Sälenfjällen har vuxit till världens fjärde största vintersportdestination. Det görs miljardinvesteringar i liftsystem, boende, infrastruktur och service. Det är en av landets starkaste motorer för jobbskapande inom besöksnäringen. I Ludvika pågår en exceptionell industriell utveckling med Hitachi i spetsen. Jag vet att infrastrukturministern har varit där på besök. Man nyanställer i snitt tre personer om dagen. Det har man gjort i tre år. Det är ett nav för framtidens industriella tillväxt, inte bara för Dalarna utan för hela Sverige.

Det är i kommuner som Ludvika och Malung-Sälen – där utvecklingen går som snabbast, investeringarna är som störst och samhällsnyttan är som tydligast – som fungerande infrastrukturprocesser är helt avgörande, men där möts man i dag av ett system som bromsar.

Enligt riksdagens utredningstjänst är handläggningstiden för infrastrukturärenden i Ludvika 258 veckor. I Malung-Sälen är den 208 veckor. Det handlar alltså om upp till fem år för ärenden som rör vägar, va, elnät, markåtkomst och andra grundförutsättningar för fortsatt tillväxt.

Falun, som är residensstad i länet, är också platsen för statens stora försvarssatsning med utbyggnad av I 13. Där är handläggningstiden för infrastrukturärenden omkring 80 veckor.

Jag läste för någon dag sedan att infrastrukturministern och försvarsministern pratat om behovet av snabbare processer och av att snabbare komma igång med byggen som gäller viktiga försvarssatsningar. Det tycker jag var mycket glädjande och viktigt. Men det är svårt att förstå logiken i att man samtidigt genomför stora neddragningar i just Falun. Statens egna projekt har redan svårt att hålla tidsplanen. Man märker att den tidsplan man har satt upp inte håller.

Fru talman! Detta handlar om kommuner som driver Sveriges industriella omställning och en besöksnäring i världsklass och som förvaltar stora statliga investeringar men som möts av väntetider på upp till fem år. Hur menar statsrådet att den exceptionella utvecklingen i tillväxtkommuner som Ludvika och Malung-Sälen ska kunna fortsätta och statens egna försvarsinvesteringar i Falun genomföras när handläggningen tar upp till fem år? Det är ju orimligt.

Fru talman! Tack till justitieministern och meddebattörerna, ledamöterna Sanna Backeskog och Helena Vilhelmsson, för er kunskap och ert engagemang i den här frågan!

Jag ska kommentera justitieministerns svar. Någonting som jag har kommit tillbaka till förut när vi har debatterat ansvarsfrågan är att jag tycker att det ska vara bättre möjligheter för regeringar att styra. Jag tycker att jag ser en brist i fråga om hur man kan styra.

Den kanske största utmaningen i arbetet mot mäns våld mot kvinnor är inte bristen på insikt eller ambition. Problemet är snarare glappet mellan det vi säger och det som sker i rättsprocessen. Vi har lagstiftning, vi har reformer och vi har ökade resurser. Ändå ser vi gång på gång hur kvinnor lever med hot under lång tid, hur anmälningar inte leder till tillräckligt snabba åtgärder och hur upprepade varningssignaler inte fångas upp i tid. När rättsprocessen drar ut på tiden kan våldet eskalera med förödande konsekvenser.

Mäns våld mot kvinnor slår sönder samhället och slår sönder familjer. Det hotar kvinnors liv, dödar kvinnor och påverkar våldsutvecklingen i generationer. Mycket av det som görs i dag är bra, men vi måste också bli bättre.

Jag vill därför tacka justitieministern för debatten och även för årets övriga debatter. Jag passar också på att önska en god jul och ett gott nytt år, så hörs vi igen på andra sidan!

Fru talman! Återigen tack till justitieministern för svaret! Jag tänkte börja med att reflektera lite över svaret från justitieministern.

Vi fick en rapport från polisens insynsråd, där man hade talat om mäns våld mot kvinnor. Det var väldigt glädjande att få del av den bild som justitieministern har av ambitionsnivån och hur man jobbar preventivt. Man har också räddat många liv genom att identifiera riskpersoner.

Det jag frågar om här är de fall som hamnar mellan stolarna. Det är många delar som fungerar bra, men helheten är inte tillräckligt bra.

Justitieministern framhåller i sitt svar vikten av att rättskedjan håller ihop. Det är en helt avgörande utgångspunkt. Men vi måste därför också säga att även om vi blir bättre måste vi bli ännu bättre. Vi måste tala om vad som händer när rättskedjan inte håller ihop.

Rättssäkerheten handlar ju inte bara om straffskalor, nya brottsrubriceringar eller längre påföljder. När det gäller mäns våld mot kvinnor handlar det väldigt mycket om snabbheten i processen. Det är också rättssäkerhet. För den som lever med hot och våld är tiden ofta den mest avgörande faktorn. När en förundersökning drar ut på tiden, ett åklagarbeslut försenas eller ett mål inte ges förtur riskerar skyddet att utebli trots att systemet formellt fungerar.

I dag sker prioritering i flera led – hos polis, åklagare och domstol – men inget led tycks bära ett samlat ansvar för helheten.

Fru talman! Jag vill fråga justitieministern: Vem har ansvaret när rättskedjan, trots resurser och reformer, tydligt inte förmår skydda kvinnor som lever med våld i nära relation?

Fru talman! Tack till justitieminister Gunnar Strömmer för svaret och för allvaret i svaret och i frågan! Jag tycker att svaret till stora delar är bra, så jag tänker koncentrera mig på de delar där jag tycker att vi kan göra det bättre.

I samband med Orange Day för några veckor sedan påmindes vi, som varje år, om det som egentligen borde vara självklart: Mäns våld mot kvinnor är inte en abstrakt samhällsfråga, utan det handlar om kvinnors liv och trygghet.

Jag blev i samband med detta kontaktad av det socialdemokratiska kvinnoförbundet i Borlänge, som reagerat starkt på ett fall som uppmärksammats i P4 Dalarna. Det gällde ett fall där en kvinna efter en lång tid av dokumenterade och anmälda fall av misshandel mördades och där mycket i rättskedjan brustit. Det är en berättelse som dessvärre inte är unik utan som illustrerar vad som står på spel när systemet inte förmår agera i tid. I Dalarna, liksom i övriga Sverige, har vi sett flera exempel där upprepade larm om våld inte lett till tillräckligt snabba åtgärder, trots kända riskfaktorer. Det är i dessa situationer som rättsstatens prioriteringar prövas i praktiken.

Fru talman! Jag delar justitieministerns uppfattning om vikten av satsningar på rättsväsendet, ökade resurser och bättre samverkan liksom uppfattningen att lagstiftningsåtgärder är nödvändiga. Vi är överens om att mäns våld mot kvinnor ska bekämpas med full kraft.

Men samtidigt måste vi konstatera att det inte räcker att vi gör dessa prioriteringar och satsar alla dessa resurser. Trots satsningar ser vi fortfarande ärenden som blir liggande, fast det kommer upprepade varningssignaler.

Fru talman! Min fråga till ministern är: Hur speglas allvaret i mäns våld mot kvinnor i den faktiska prioriteringsordningen hos polis, åklagare och domstolar?

Fru talman! Jag tackar arbetsmarknadsministern för svaret. Det känns tryggt när arbetsmarknadsministern pratar om svensk industri som hjärtat i svenskt välstånd. När vi stängde ned stora delar av Sverige under pandemin visade det sig vilka som höll landet uppe.

Jag kommer från Bergslagen, som man en gång pratade om som Sveriges ekonomiska vagga. Numera omtalas det som Sveriges ”badlands” och rostbälte. Vi har haft industri, men den är borta, får vi höra. Då känner vi: Vad fasen, gå och kolla – den är här! Den har varit här sedan 1630!

Vi har i dag diskuterat en situation som är avgörande för framtiden i Hedemora och för svensk stålindustri. I Vikmanshyttan avslutas nu 500 år av järn- och ståltillverkning. I Långshyttan fortsätter varslen. Kommuner som redan bär stora kostnader får nu ta ytterligare ansvar när yrkesverksamma stålarbetare förlorar jobbet.

Detta är människor som är mitt i yrkeslivet. Det är inte långtidsarbetslösa som behöver allmänna åtgärdsprogram. De behöver omställning med kvalitet och statligt stöd. De behöver också en regering som agerar direkt mot prisdumpningen från Kina.

Vad jag önskar är – och här tycker jag att arbetsmarknadsministern har varit tillmötesgående – att arbetsmarknadsministern möter Hedemora kommun, kommunalrådet David Aura, facken och industrin och diskuterar konkreta åtgärder samt att Sverige tydligt ställer sig bakom europeiska åtgärder mot osund konkurrens på den globala stålmarknaden.

Fru talman! Jag hoppas och tror att ministern verkligen tar det här på stort allvar, för jobben i Hedemora och Bergslagen och för stålindustrin, så att man inte ännu en gång som så ofta tidigare känner att bruksorterna lämnas åt sitt öde.

(Applåder)

Fru talman! Jag tackar ministern för svaret. Jag är medveten om att arbetsmarknadsministern är arbetsmarknadsminister, men de här frågorna hänger ihop. Jag kommer att ställa frågor även till andra ministrar om detta. Den frustration som finns i bruksorterna kanske arbetsmarknadsministern kan förstå. Man ser också regeringen som en enhet.

Jag tycker att det finns en passivitet från ministern, regeringen och SD vad gäller arbetslösheten och särskilt vad gäller svensk industri. Det här väcker minnen från Hedemora och Avesta åren 2011–2012. Jag var själv kommunstyrelseordförande i Avesta då. Vi tappade i Avesta och Hedemora 1 000 jobb på ett år inom basindustrin. Kommunstyrelsens ordförande i Hedemora hette Ulf Hansson. Vi försökte få den dåvarande borgerliga arbetsmarknadsministern att komma. Det ville man inte. Man ville bara komma till södra Dalarna om man kunde träffa företag som nyanställde unga, men vi hade inga sådana företag. Vi hade en statsminister, Fredrik Reinfeldt, som var i Davos och pratade om svensk industri. Han sa: Vi har haft svensk industri i Sverige, men nu är den ”basically gone”.

Det blev företagen, det lokala näringslivet och kommunerna som fick bära det här själva. När ingen pratade om svensk industri och svenska stålarbetares och pappersarbetares förutsättningar fick vi göra det själva. Det var kommunerna, IF Metall och Pappers som fick bära den fanan. Vi startade något som hette Avestasamtal om svensk basindustris framtid 2013. Vi har haft en nationell konferens varje år sedan 2013. När det har varit en socialdemokratisk regering har det varit ministrar på plats varje år. Men inte någon gång när det har varit en borgerlig regering har någon minister haft tid eller lust, trots många inbjudningar.

Det hörs samma sak nu, och det är väl det som inger frustration. När 500 års järn- och ståltillverkning i Vikmanshyttan går i graven förväntar sig människor att någon från regeringen ska ta ett tydligt ansvar. Nu har man kontaktat arbetsmarknadsministern. Då vill man se ett tydligt ansvarstagande och inte ett passivt ”vi återkommer”.

Dagens kris har en dimension som är ännu tydligare nu än 2011 och 2012: den globala prisdumpningen från Kina. Det gör frågan till en europeisk industriell ödesfråga. Där måste Sverige ha en tydlig linje. Vi har en EU-parlamentariker från Dalarna, socialdemokraten Sofie Eriksson, som säger att om inte EU försvarar sin stålindustri nu kommer vi att om tio år stå och konstatera att jobben försvann medan politiken tittade åt ett annat håll. Det handlar inte om protektionism utan om att upprätthålla fair play på en global marknad.

Jag är uppväxt på en bruksort. Farsan jobbade på järnverket. Jag har alltid hört att Kina är det stora hotet, och det ser vi nu. Min önskan är att ni i regeringen visar att ni tar det här på allvar. Jag vädjar till arbetsmarknadsministern: Åk och träffa dem! De har konkreta förslag från både kommunen och facken. Och gör det nu!

(Applåder)