Isak From

Fru talman! Med privatägda fjärrvärmeverk saknar kunderna helt alternativ. Är det en kommunalägd verksamhet kan man möjligtvis rösta bort den majoritet som har misskött sig. Men när ett privatägt monopol driver upp kostnaderna för privatpersoner, företag och kommunala verksamheter slår det direkt mot kommuninvånarnas ekonomiska marginaler och företagens möjligheter att investera. Hur ska företagen budgetera när de har sett de senaste årens kraftiga höjningar? Det här påverkar och minskar utrymmet för kommunernas satsningar och för företagens satsningar i kommunerna, samtidigt som det driver upp det privata bolagets starka resultat.

Detta måste naturligtvis regleras. Vi har sett den här utvecklingen i hela landet. Det är klart att sittande regering, i det här fallet Ebba Buschs regering, måste agera. Om det inte är energiministern som ska agera får väl konsumentministern eller någon annan i regeringen göra det. Någon måste ju ta de personer som drabbats av de här orimliga höjningarna i försvar.

Fru talman! Tack, Monica Haider, för en viktig interpellation! Och tack, statsrådet, för svaret!

I Västerbotten har det beskrivits som Vilhelminas sämsta affär genom tiderna när man 2003 sålde ut det kommunala fjärrvärmeverket. Från början gick det ganska bra. Priserna var stabila, tillgången på värme var god och tillförlitligheten var hög. Men sedan ett antal år tillbaka äger Solör Bioenergi fjärrvärmeverken i Vilhelmina, Dorotea, Vännäs, Rundvik och Nordmaling. Här ser vi tydliga skillnader.

Energi- och näringsministern säger att varje nät är unikt. I Västerbotten är det faktiskt Solörs energisystem som är helt unikt. Det är helt unikt i förhållande till samtliga andra leverantörer i andra kommuner när det gäller de enorma prisökningar man har gjort, som är långt över inflationen. År 2023 höjdes priset med 9 procent. Det höjdes med 30 procent 2024 och med ytterligare 10 procent förra året. Det är det som ligger på bordet.

Statsrådet säger i sitt svar att råvarupriserna har skenat, bland annat på grund av Putins krig. Det är till viss del sant. Men vad som också är sant är att det i praktiken inte sker något som helst råvaruuttag av grot i Västerbottens inland; det bara ligger där. Det finns en marknad att ta till vara.

Men det är också så att kunderna, konsumenterna, måste skyddas mot den monopolmarknad som har uppstått. Som kund i Vilhelmina eller Vännäs har man blivit helt livegen. Man kan inte byta. Som Monica Haider säger får man i så fall koppla bort sig från nätet. Då blir det oftast någon form av elberoende i större utsträckning, till exempel med en bergvärmepump.

Det är inte en långsiktigt hållbar lösning att ha en fjärrvärmemarknad som är så oreglerad och som tillåts ha så stora prisvariationer. Det här är en situation som råder i hela landet i olika omfattning, från sydligaste Skåne till norra Sverige. Vi socialdemokrater har i debatten lyft att detta behöver regleras. De enorma prisvariationerna kan inte tillåtas.

Fru talman! Det handlar om rättvisa. Många av de små kommunerna i Norrlands inland och i hela Sverige förtjänar bättre. De förtjänar att deras verklighet lyfts upp.

Det som har hänt under den här mandatperioden är att regeringen har tagit bort de så kallade Buchtpengarna, som vi var politiskt överens om. De kom fram på Landsbygdskommitténs förslag, och det handlar om relativt lite pengar, 1,7 miljoner för varje kommun i näringslivspengar. Regeringen plockade också bort pengar till de samiska förvaltningskommunerna. Oftast är det samma kommuner. De här små kommunerna, som Åsele, Malå och Storuman, har ställt upp och bidragit på område efter område. Det är inte mer än rimligt att de får någonting tillbaka.

I den här frågan är det fortfarande många där ute som väntar. Nu har statsrådet varit väldigt tydlig i sitt löfte. Hon har pantat sitt namn, och hon brukar försöka hålla det hon lovar. Det kanske är så att de här pengarna kommer, så att man kan planera för dem. Men när man inte vet hur beräkningsmodellen ser ut är det inte jättelätt att beräkna hur mycket pengar det blir och vad man ska göra med dem. Det är ju också något som bör kunna fortsätta framåt.

Det återstår frågor, och vi återkommer om det inte kommer en utbetalning.

Fru talman! Jag vill önska talmannen och även vice statsministern och näringsministern god jul.

(ANDRE VICE TALMANNEN: Tack för det!)

Fru talman! Jag tackar Malin Larsson för en viktig interpellation.

På den här frågan har faktiskt energi- och näringsministern lite att leverera. Det är precis som Malin Larsson säger, nämligen att det var vid presentationen 2024 av budgeten för 2025 som regeringen sa att kommuner skulle få vindkraftspengar, med utgångspunkt i utredningen Värdet av vinden. Exakt fördelning är inte klart, precis som statsrådet säger, och det är en del i att det har varit svårt. En annan del i varför det har varit svårt är att vi vet att regeringsunderlaget ser olika på vindkraften. Sverigedemokraterna är öppet kritiska mot alla former av vindkraft.

Det som jag vill lyfta upp, och som jag tog upp i en skriftlig fråga till statsrådet i oktober, är att det finns fyra kommuner i Västerbotten, Malå, Sorsele, Storuman och Åsele, som procentuellt sett, räknat på befolkningen, har hög andel vindkraft. Det är kommuner som har drabbats oskäligt mycket av regeringens politik, vilket gör att de inte har haft eller har de förutsättningar de borde ha haft. Det är inte rimligt.

Ett löfte om ungefär 8 miljoner, som för Åsele – för Malå rör det sig om mellan 3 och 4, och det gör det även för Storuman och Sorsele – är viktigt för en liten kommun. Återigen säger jag till statsrådet att det är många som väntar på utbetalningen. Många väntar och undrar vad löftet är värt.

Malin Larsson lyfte också fram frågan om nya projekt. Ska det bli några nya projekt? Det är då fråga om flera delar. De ekonomiska kalkylerna för vindkraften måste räknas upp, det måste finnas en industri som efterfrågar elektriciteten och något måste komma till lokalbefolkningen. De som har upplåtit sina marker behöver känna att det kommer någonting tillbaka.

Just nu, fru talman, känner sig flera av de små kommuner som under många år har bidragit till Sveriges försörjning missmodiga och lurade. Statsrådet och vice statsministern får se till att leverera.

Fru talman! Kalksten och att möjliggöra kalkbrytning i Sverige är en nationell fråga. Det är rimligt att till viss del importera vissa insatsvaror från hållbara länder, men den utsträckning i vilken vi nu tvingas importera i princip all kalksten för stålproduktion är orimlig.

Kalken är viktig för industrin, för jordbruket och för livsmedelsproduktionen. Det säkerhetspolitiska läge som vi alla är medvetna om pekar på att vi behöver se på dessa frågor på nya sätt.

Under den här mandatperioden har Gåsgruvan i Värmland inte fått förlängt tillstånd. BDX verksamhet i Jokkmokk fick inte tillstånd. Kalkstenen på Gotland är av mycket hög kvalitet; det är sant. Men om man inte tillåter kalkbrott i någon annan del av landet blir det väldigt konstigt. Det blir också väldigt svårt för de företag som är intresserade och som ser detta som en möjlighet och en affärsidé, viktig för hela näringslivet, att våga satsa och gå vidare med en tillståndsansökan när det hittills under de senaste tre åren har blivit nej.

Att lyfta in allmänintresset som en viktig del i prövningsförutsättningarna, särskilt på Gotland där artskyddsfrågorna är jämställda med frågorna om riksintresset, är en möjlighet. Sedan behöver man naturligtvis också göra de nödvändiga lokala avvägningarna.

Fru talman! Regeringen och regeringsunderlaget har pratat väldigt mycket om att vi behöver reformera prövningssystemet. Man har föreslagit en ny prövningsmyndighet. Vi socialdemokrater har inte fullt ut tagit ställning. Vi kan se behovet, inte minst utifrån de olika bedömningar som kommer utifrån samma förutsättningar i olika delar av landet. Om det blir olika bedömningar är det inte heller rättssäkert, och det behöver man naturligtvis beakta.

Men oavsett det: Om inte regelverket ändras kommer en ny prövningsmyndighet med samma regelverk, samma artskydd och samma riksintressen att stå inför samma förutsättningar. Då behövs det kanske i vissa fall, för allmänintressets och den civila beredskapens skull, att vi som land säkerställer att vi kan utvinna de nödvändiga produkter som vi behöver, inte minst det som är viktigt för vår stålindustri.

Det är inte allmänt känt, men det är en helt avgörande förutsättning för SSAB på båda sidor om Bottenviken att få ta del av rätt kvalitet på kalksten. Det är också något som både MSB, Tillväxtverket och SGU har påtalat för regeringen. Trots att detta är en prövning som nu pågår är det i dagsläget ingenting, vad jag ser, som skulle hindra att allmänintresset när det anses nödvändigt får en större tyngd.

Fru talman! God morgon till näringsministern och åhörarna!

Varför har jag ställt den här interpellationen? Jag har under mandatperioden engagerat mig i frågan och haft två interpellationsdebatter med klimat- och miljöminister Romina Pourmokhtari om hur det kan komma sig att en kalkgruva i Värmland har tvingats stänga under mandatperioden för att den inte uppfyller miljövillkoren och klarar artskyddet. En annan ansökan i Norrbotten har blivit avslagen, och de pågående processerna på Gotland har inte kunnat undgå någon.

Det som däremot har kunnat undgå ganska många är att Sverige importerar stora mängder kalk. Det är många hundra fartyg som kommer, ofta från Turkiet. Det är kalk av en speciell karaktär som är viktig för stålindustrin i norra Sverige och Finland, precis som statsrådet var inne på.

Tillstånd har dock inte givits för flera viktiga fyndigheter på Gotland. Kalkfyndigheten i de här områdena är utpekad som ett riksintresse, men i bedömningen som myndigheterna gör är artskyddet jämställt eller viktigare. Då är det precis som MSB och även Tillväxtverket har lyft fram: Om kalk skulle klassas som allmänintresse skulle det ges större vikt vid prövningen.

Detta, fru talman, är orsaken till att jag ställde interpellationen till Carl-Oskar Bohlin, som ganska ofta lyfter fram just betydelsen av den civila beredskapen och av att vi har en beredskap som tillgodoser näringslivets behov. Jag är ändå glad att vi har näringsministern tillika vice statsministern här för att diskutera denna viktiga fråga.

Vi kan ställa oss frågan varför ett allmänintresse används i betydligt större utsträckning av andra EU-länder, som möter samma lagstiftning och samma regelverk när det gäller artskydd, näringslivssatsningar, säkerställande av infrastruktur, energianläggningar och andra sådana saker, än av Sverige. Jag menar att man även i det här fallet bör överväga att lyfta allmänintresset som en särskild del för att säkerställa att alla relevanta parametrar kommer upp på bordet.

Fru talman! Vi är för öppen och fri handel och har ingenting emot att köpa kalk från Turkiet. Men det blir konstigt för mig när vi har stora fyndigheter som kan brytas i Sverige och ändå inte möjliggör detta.

Fru talman! Finansministern! Vi socialdemokrater bygger hela vår välfärdspolitik på att vi har en industri som levererar, som levererar underlaget och skatteintäkterna.

För den industrin behöver vi ha kompetensförsörjning. Vi behöver ha transporter. Men omvärlden behöver också ha tilltro till att investeringar i Sverige är lönsamma, långsiktiga och bra.

Under Tidöpartiernas och finansministerns tid har det här förvärrats. Vi har gått från att vara ett land där alla ville investera, där vi låg i framkant, till att man nu frågar sig: Varför backar staten ur stora industriprojekt? Varför står inte staten fast vid sina åtaganden? Varför vill inte Sverige som land vara med och finansiera framtidsinvesteringar?

Jag tror också att de allra flesta personbilsförare som är ute på våra vägar ser att det vore mycket bättre att godstransporterna gick på järnväg i stället för att vara i vägen på vägen.

Jag ser att finansministern har goda ambitioner. Men det är tveklöst så att finansministern måste gå tillbaka till Finansdepartementet och ta tag i många viktiga frågor för att få bort det här stoppet.

Det är ju inte bara ny industri som backar. Det är traditionell skogsindustri som backar. Det är traditionell verkstadsindustri som backar. På område efter område backar Sverige tillbaka. Vi behöver ha en ambitiös klimat- och industripolitik.

Fru talman! Kommunikationschefen för Green Cargo säger: Vi har ett ansträngt ekonomiskt läge och anpassar kostnaderna efter de minskade intäkterna. Vi kör färre tåg, och då krävs mindre personal.

Detta har lett till att man nu har meddelat att neddragningar och förändringar ska göras i Nässjö, Hallsberg, Göteborg, Boden, Vännäs, Skelleftehamn, Långsele, Ånge, Sundsvall, Borlänge, Eskilstuna, Helsingborg och Tomteboda. Fortfarande vet man inte exakt hur många jobb som kan försvinna.

Det man redan har gjort är att dra ned på stora delar av det styckegods som man har kört på järnväg i Dalarna. Bland annat har både Ludvika, Borlänge, Mora och Malungsfors tappat alla möjligheter att skicka gods med Green Cargo därför att hela verksamheten har tagits bort. Det är klart att detta påverkar andra företags möjligheter att utvecklas, växa och skicka gods med järnväg.

Finansministern får gärna svara på hur en byggstart för kärnkraftsindustrin om sisådär tio år kan rädda Green Cargo här och nu. Finansministern säger att bolaget ska agera långsiktigt och värdeskapande, men just nu ser det ut som att bolaget gör allt i sin makt för att rädda det som är kvar. I förlängningen blir det jobbigt för staten att ha ett bolag som återkommande visar minusresultat, men det blir ännu jobbigare för Sverige och svensk industri att öka produktionen och nyttja klimatsmarta transporter.

Finansministern frågade om jag vill redogöra för min första fråga kopplat till Tidöavtalet. Green Cargo nämns över huvud taget inte i Tidöavtalet, vad jag kan se. Inte ens svensk järnväg nämns. Däremot finns det fyra rader i dokumentet som handlar om näringspolitik, en näringspolitik som ska föda all annan politik, generera värdeskapande och säkerställa välfärden – alla de delarna.

Man skriver att Sverige behöver vara ett välfärdsland med god tillväxt som bygger på hög produktivitet och att företagen ska ha konkurrenskraftiga förutsättningar. Där ingår såklart att ha transporter och möjligheter till transporter. Nu är det faktiskt så att regeringens politik på den ena sidan omöjliggör eller försvårar politiken på den andra sidan.

Det kan vara så att finansministern ska svara här på vad man tänker göra med bolaget. Jag misstänker att bolaget inte är så lätt att sälja, om man nu skulle vilja det som moderat finansminister. Det kan ju vara så att man vill privatisera godstransporterna, men det står faktiskt inga andra bolag i kö för att ta över transporterna.

Detta hotar den industriella utvecklingen, det hotar arbeten ute i Sverige och det hotar svensk konkurrenskraft.

Fru talman! Tack, finansministern, för svaret, och tack också för att det kom så snabbt! Det uppskattar jag.

Varför har jag ställt denna interpellation? Green Cargo är ett svenskt aktiebolag som till 100 procent ägs av svenska staten. Bolagets uppgift är att transportera gods på den svenska järnvägen. Det som har föranlett min interpellation är att Green Cargo nyligen meddelade att man fortsätter neddragningarna. Detta är en återkommande fråga då Green Cargo under denna mandatperiod och under finansministerns ledning redan har aviserat neddragningar och uppsägningar. Nu varslar man i Hallsberg, Göteborg och Nässjö, och dessutom bedömer man att det finns övertalighet på ytterligare tio orter. Det är alltså inte färdigt än. Bolaget hänvisar till att neddragningarna i huvudsak kommer sig av en svag industriell utveckling med svag orderingång hos industrin. Det är dessutom stora företagskonkurser, svag byggmarknad och omläggning av transporter från järnväg till väg.

Det sistnämnda påverkar också Sveriges möjlighet att nå de uppsatta klimatmålen, inte minst för trafiken. Det här hade kanske funkat lite bättre om elektrifieringen av de tunga fordonen och övergången till fossilfria drivmedel hade genomförts i större utsträckning. Men under denna mandatperiod har vi sett precis motsatsen. Den elektrifiering Tidöpartierna utlovade när de presenterade sitt Tidöavtal har ju inte genomförts. Dessutom tas dessa frågor upp på bara några få rader i Tidöavtalet.

En av mina frågor var hur Tidöavtalet påverkar Green Cargos möjlighet att klara sitt uppdrag och sitt finansiella mål. När vi ser resultatet och de aviserade neddragningarna blir finansministerns svar att bolaget förväntas gå med vinst inte särskilt trovärdigt. Det är lätt att säga när Tidöpartiernas hela övriga politik pekar i motsatt riktning.

Jag har också frågat om finansministern har tagit initiativ till en analys av hur ökningen av Sveriges utsläpp påverkar bolagets möjligheter att utveckla sin verksamhet. Detta har jag inte fått något svar på.

Vidare har jag frågat om finansministern har tagit initiativ till en analys av hur den statliga ägarpolicyn påverkar bolagets möjligheter att agera värdeskapande och långsiktigt. Det är möjligt att bolaget klarar detta trots stora neddragningar och varsel, men då infinner sig en annan fråga. När industrin förhoppningsvis vaknar till liv igen i framtiden, kommer då järnvägstransporter att finnas kvar som en möjlighet?

Fru talman! Som jag sa i mitt anförande är det beklagligt att regeringens proposition är så undermålig. Det har också väldigt tydligt beskrivits, inte minst från remissinstanserna, att det saknas en fullödig risk- och konsekvensanalys.

Vi tycker att det ska gå att utvinna uran som sekundär biprodukt. Vi tycker att de slagghögar med mera som finns vid befintliga gruvor ska kunna tas om hand och att vi ska kunna utvinna uran och andra strategiska mineral och metaller ur dem. Vi har också sagt att regeringen bör återkomma med en ny proposition med en risk- och konsekvensanalys av vad det här innebär. Det är ju dessa delar som gör att man blir väldigt orolig på lokal nivå.

I den här produkten kan vi också lyfta fram de remissvar som kommer från Naturvårdsverket och SGU, som i grund och botten är positiva till det här förslaget. De saknar en risk- och konsekvensanalys, och de saknar en analys av hur förändringarna i 17 kap. miljöbalken påverkar kommande prövningar.

Det är detta som fattas. Det är den här delen som är fel med regeringens förslag.

Fru talman! Tack, Camilla Brodin, för anförandet!

Kristdemokraterna tycks ha genomgått en politisk utveckling, i det här fallet kanske åt fel håll. Kristdemokraternas partiledare Ebba Busch har varit väldigt tydlig. I valrörelsen 2022 var hon väldigt tydlig med att det kommunala vetot skulle vara kvar. Så sent som 2024 och även under 2025 har hon dock inte velat svara på vad hon tycker om det kommunala vetot.

Nu har man presenterat två inriktningar, dels den här propositionen, dels den promemoria om förändring i kärntekniklagen som är ute på remiss, där det kommunala vetot försvinner.

Camilla Brodin sa nu att det här är en liten pusselbit. Men det är ju en tvåstegs atomraket som faktiskt tar bort det lokala inflytandet. Kan Camilla Brodin förklara vad det är för process i Kristdemokraterna som har gjort att de lokala partiföreträdarna nu helt plötsligt ska känna sig överkörda av partiet centralt?

Fru talman! Jag tror och tycker att det är viktigt att politiken har örat mot marken. Vi behöver stötta de gruvkommuner som ställer upp för Sveriges självförsörjning. Vi behöver få lokal acceptans.

Vi har ett väldigt tydligt kongressbeslut om att tillåta sekundär utvinning av uran för att möjliggöra brytning av fler strategiska jordartsmetaller. Men vi kan inte tillåta brytning i alunskiffer under de förutsättningar och med den teknik som finns i dag.

Det kan dock finnas grader i det här. Därför är det tragiskt dåligt att regeringens och Tidöpartiernas proposition inte innehåller en fullständig risk- och konsekvensanalys: Består hela området av alunskiffer, eller är det bara delar av området som gör det? Vilken omfattning av lakvatten blir det?

Vi har faktiskt också ett kongressbeslut om att aldrig äventyra grund- och dricksvattnet. Det är ju grunden. Den andra delen, anledningen till att vi yrkar avslag på regeringens proposition, är att man kör över den lokala nivån. Man får inte acceptans från lokalbefolkningen. Det är illa.

(Applåder)

Fru talman! Jesper Skalberg Karlsson talar om att återställa möjligheterna till prövning. Det innebär att det med de förutsättningar som finns i dag krävs en lokal acceptans. Det krävs också att du har de kommuner som berörs av gruvan med dig.

Jag delar Jesper Skalberg Karlssons åsikt att vi behöver möjliggöra sekundär utvinning av uran, och vi står bakom det. Då är det, som jag sa i mitt anförande, beklagligt att det rör sig om en så undermålig produkt, som saknar risk- och konsekvensanalys. Ansvariga myndigheter ser inte var gränsdragningen kommer att ske. Vad händer med förändringarna i 17 kap. miljöbalken?

Jesper Skalberg Karlsson tar också upp detta med lokalt inflytande. Han lyfter själv fram att det finns kommunalt veto mot vindkraft, och som vi hörde i en tidigare debatt anser hans partikamrat från Moderaterna, Lars Beckman, att man ska säkerställa att även lokala avlopp kan påverkas av det lokala inflytandet.

Men Falköpings eget moderata kommunalråd Adam Johansson har varit oerhört tydlig med vad han tycker om regeringens produkt på det här området: Han sågar den fullständigt! Han säger att regeringen måste skärpa sig och komma tillbaka med något annat.

Det är orimligt att man kör över kommunerna i den här omfattningen. Har inte de signalerna nått fram till den moderata partigruppen?

Fru talman! Det är väldigt tydligt att under den här mandatperioden har regeringens myndighet, Havs- och vattenmyndigheten, sänkt gränsvärdet för uran i lakvatten och i grundvattnet till en extremt låg nivå, långt under det som anges i Livsmedelsverkets riktlinjer. Det har vi diskuterat. Jag har haft debatter med Romina Pourmokhtari om den frågan.

Konsekvensen är att under den här regeringen har flera gruvor inte fått tillstånd.

Konsekvensen är att vi importerar kalk från Turkiet till norra Sverige och norra Finland i stället för att bryta den på Gotland.

Konsekvenserna av regeringens politik är fler konkurser och fler arbetslösa, som är en kostnad för samhället. I stället för att ha ett jobb att gå till måste de få bidrag via arbetslöshetsförsäkringen och i förlängningen kanske via socialtjänsten. Det är en kostnad för samhället till skillnad från om man fått ut de människorna i jobb.

Fru talman! Det är väldigt stor skillnad mellan oss och Sverigedemokraterna i den här frågan.

Fru talman! Jag tackar Eric Palmqvist för frågorna.

Uppenbarligen gjorde vi socialdemokrater någonting som fungerade bättre. Det stora antal konkurser som präglat den här mandatperioden har ju varit historiskt. Arbetslösheten har aldrig varit så hög, och investeringsviljan i Sverige har drastiskt sjunkit.

Det är allvarligt om inte Sveriges regering pekar ut att man tror på svensk industri och på de här investeringarna och om man konsekvent säger nej till att möjliggöra havsbaserad vindkraft på västkusten för att tillgodose både fordonsindustrins och kemiindustrins behov. Då blir danstillstånd och gårdsförsäljning kanske till lite mindre frågor. De kanske kan komma att klippas in.

Det är klart att det är viktigt för oss socialdemokrater att det finns verksamheter och företag med flera tusen anställda som bidrar till Sveriges välfärd. Skatteintäkterna från de verksamheterna kan bygga landet starkt. Det är det som är viktigt för oss.

(Applåder)

Fru talman! Den tidigare debatten som civilutskottet hade handlade ganska mycket om lokalt och kommunalt inflytande. Det, fru talman, gör den här debatten också.

Den SD-styrda Tidöregeringen har byggt hela sin näringspolitik på byggandet av ny kärnkraft. Man har underlåtit att göra någonting på i stort sett alla andra näringspolitiska områden. Det visar sig i rekord i konkurser och massarbetslöshet. Vi kan lägga till att man i det budgetförslag vi ska debattera senare kapar Industriklivet och gröna krediter, något som industrin efterfrågar eftersom andra europeiska industrier får dessa förutsättningar som detta regeringsunderlag inte vill ge vår svenska industri.

På gruvområdet har förvisso Tidöregeringen tagit vidare den av S beställda utredningen om Natura 2000-tillstånd och lyft fram den som förslag till ny lag, vilket vi har ställt oss bakom. Vi välkomnar det. I övrigt är det beklämmande att se regeringsunderlaget komma hit med en så undermålig produkt i en så viktig fråga.

Vi diskuterar nu näringsutskottets betänkande 7, som handlar om att ta bort förbudet mot utvinning av uran. Jag yrkar, fru talman, avslag på propositionen enligt reservation 1. Jag yrkar även bifall till reservation 2. Normalt sett brukar vi bara yrka bifall till en reservation, men i det här fallet tycker vi att det är ytterst angeläget. Den första reservationen är det faktiskt också fyra partier som står bakom.

Fru talman! Brytning av uran i Sverige har länge ansetts som olönsamt. Sveriges berggrund är generellt rik på uran. Vi har ganska mycket uran spritt över stora delar av landet. Däremot är det i förhållandevis ganska små mängder. Därför kan vi nog snarast se att detta är av symbolisk betydelse.

Det man gör är att i en process skala bort den lokala acceptansen för gruvnäringen genom att i två steg lyfta fram att man vill ta bort det kommunala vetot när det gäller urangruvor. Detta gör inte minst lokalbefolkningen i berörda kommuner extremt upprörd, och det med rätta.

Det man nu gör är en mindre ändring. Man har dock aviserat, i den promemoria som har gått ut på remiss, att man avser att ändra i kärntekniklagen och ta bort det kommunala vetot. Som jag lyfte upp i mitt tidigare replikskifte kan ju inte remissinstanserna se konsekvenserna av detta. Vi ska alltså gå till omröstning i eftermiddag och trycka på knappen med konsekvenser vi inte kan se. Det, fru talman, är ytterst anmärkningsvärt.

Fru talman! En gruva, särskilt en urangruva i alunskiffer, skapar stor oro. Regeringen har också valt att skjuta frågan om riskbedömning till kommande prövningar, vilket ytterligare visar att man inte har tänkt igenom konsekvenserna av sitt agerande. Som flera instanser pekar på är det svårt, i princip omöjligt, att överblicka konsekvenserna. Det är i huvudsak det som gör att vi yrkar avslag på regeringens proposition – att remissinstanserna, även de som i grunden är positiva till att uranutvinningsförbudet tas bort, inte kan se vilka konsekvenser detta får framgent.

Fru talman! Den SD-ledda Tidöregeringen riskerar i förlängningen samhällstilliten. Man motverkar utvecklingen av den svenska gruvindustrin. Det är tråkigt. Det är dåligt. Det är dåligt för svensk självförsörjning. Det är dåligt för den svenska industrin.

Vi behöver öka intresset för metaller och mineral, men vi behöver göra det på ett sådant sätt att vi involverar den berörda lokalbefolkningen. Den stadsflytt som sker i Kiruna hade aldrig gått att genomföra om man inte hade haft en ganska stark tro på gruvindustrin och en förståelse för att bolaget LKAB behöver göra detta. Man har en tillit till gruvindustrin. Den ska vi värna och vara rädda om. Vi ska stötta de gruvkommuner som faktiskt ställer upp för alla i vårt samhälle.

Vi socialdemokrater diskuterade den här frågan på vår kongress i våras och kom till ett väldigt tydligt beslut. Vi har gjort ett omtag i vår politik och ser att vi behöver tillåta sekundär utvinning av uran för att möjliggöra att ta till vara de restprodukter som bryts i befintliga gruvor.

Vi måste också kunna ta till vara det renade lakvattnet. Det är en fråga som egentligen inte hör till betänkandet. Men det är ju så, fru talman, att svensk berggrund består av ganska mycket uran, vilket gör att vi har ganska mycket uran i lakvatten. Har man mycket uran i det vatten man tar in i processen påverkar det också gruvprocessen. Detta påverkar nu tillståndsprövningen, inte minst LKAB:s tillståndsprövning i Malmberget och i Gällivare.

Regeringen säger nu att man har en process på gång för att lösa detta. HaV:s riktvärde på området har ju hittills stängt Gåsgruvan i Värmland och omöjliggjort eller skjutit på andra tillståndsprocesser. Här har regeringen en viktig fråga att ta tag i så att vi kan hålla igång de verksamheter som redan har tillstånd.

Fru talman! Jag har varit riksdagsledamot i snart 16 år. Jag har blivit uppvaktad i en mängd frågor som vargar, skog och småkommunernas förutsättningar, frågor där vanligt folk har kommit i kläm. Man hör av sig och tycker att politiken ska agera. Jag har sällan varit med om något liknande som när vi nu diskuterar frågan om att öppna upp för urangruvor. Det har varit en konstant flod av mejl, telefonsamtal, sms och inlägg på sociala medier som vädjar till oss politiker att tänka efter, göra rätt och inte öppna upp för lagstiftning som hotar vårt grund- och dricksvatten.

(Applåder)

Fru talman! Eric Palmqvist lyfte upp den promemoria som regeringen har skickat ut och som handlar om kärntekniklagen. Den pekar väldigt tydligt ut att det kommunala vetot kommer att försvinna. Det kommunala inflytandet över de här frågorna kommer att försvinna, och därför är det kanske inte så konstigt att berörda kommuner är tämligen upprörda.

Även Eric Palmqvists hemkommun Gällivare, som är en stark gruvkommun, ifrågasätter – just utifrån de här remissinstansernas synpunkter – vilka verksamheter som kan komma att beröras och hur kommunerna påverkas. Samma sak gör berörda regioner. Eric Palmqvist svarar här: Vi får se; vi vet inte det, utan det får en framtida regering besluta om. Det är klart att det inte höjer trovärdigheten. Jag tror inte att berörda medborgare i Falköping eller Östersund tycker att det är något som kommer att säkerställa deras lokala inflytande.

Eric Palmqvist och Sverigedemokraterna får alltså ta sig en funderare på detta. Nu aviserar man det här, och som det ser ut kör man över berörda kommuninvånare. Är det rimligt, fru talman?

Fru talman! Jag brukar uppskatta Eric Palmqvist och Sverigedemokraterna för deras tydlighet. Jag kan hålla med om de delar i Eric Palmqvists anförande som handlar om sekundär utvinning. Vad han underlåter att ta upp är att man avser att helt och hållet köra över kommunerna. Man avser att på ett bryskt sätt ta bort den lokala acceptansen. Det kan Eric Palmqvist fundera på.

I remissförfarandet har berörda regioner och kommuner sågat den här produkten jäms med fotknölarna. Man har kastat den i papperskorgen och sagt: Det här är fullständigt otidsenligt.

Även de remissinstanser som tycker att det här kan vara rimligt – Naturvårdsverket tycker att det i vissa delar kan vara rimligt – säger att det är väldigt otydligt vilka verksamheter som kan komma att påverkas. Därför kan man inte bedöma konsekvenserna av den här produkten. SGU, som i grunden är positivt inställd, säger samma sak: Det är otydligt. Man kan inte bedöma de föreslagna justeringarna i 17 kap. miljöbalken eller vilka gruvverksamheter som framgent kan komma att beröras av den här förändringen.

Det här pekar på det stora problemet med regeringens förslag: Man sätter tumskruvar. Man kör över och vilseleder den lokala nivån.

Herr talman! Som talmannen ser har vi här i kammaren en hel rad socialdemokrater som är engagerade i frågan om statens närvaro i hela landet.

Före avbrottet för gruppmöten redovisade statsrådet Erik Slottner vilka konsekvenser han ser av det som händer. Han redovisade att han haft ett möte med generaldirektören, som visat stort engagemang. Frågan är om det engagemanget är sammankopplat med att skyltar för statlig service just nu släcks runt om i landet. Det är förutsättningarna. Statens servicecenter har också redovisat vilka kontor som har stängts och som kommer att stängas.

Statsrådet redovisade att kundnöjdheten har ökat. Det vet vi, eftersom vi har debatterat den här frågan med statsrådet Erik Slottner tidigare. Men det bygger faktiskt på hur det var innan neddragningarna började. Det är klart att många då tyckte att det började fungera. Orsakerna till utbyggnaden och till aviserade utbyggnader som den socialdemokratiska regeringen uppgav var nämligen att Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan försvann från ort efter ort men måste ersättas. En ny myndighet skulle samla det i Statens servicecenter för att myndigheterna skulle finnas på ort och ställe.

Frågorna kvarstår alltså: Tycker statsrådet Erik Slottner att neddragningarna går bra? Går de enligt regeringens plan? Är statsrådet nöjd med Statens servicecenters agerande?