Isak From

Herr talman! Mats Greens svar här indikerar hur det kommer att bli.

Man kan öppna en gruva. För att öppna gruvan behöver man kompetent arbetskraft, som behöver kunna bo vid gruvan. Det är en helt självklar förutsättning för att få den lokala acceptansen.

Moderaterna med flera röstade nej till förändringen av strandskyddet, men än så länge har jag inte sett en enda bostad byggas någonstans i Sverige för att strandskyddet på något sätt har satt hinder i vägen när det gäller kopplingar till en mineralstrategi.

Mats Green sa i sitt anförande att man har gett ett uppdrag till Havs och vattenmyndigheten att se över vattenförekomster. Vattenförekomster finns ju i hela landet, herr talman. Om inte annat har vi - förhoppningsvis - grundvatten, som behöver ha ett relevant skydd. Det är därför vi har en ganska stark lagstiftning för att se till att man värnar det, och det gör man oftast.

Jag ser fortfarande inte något resultat av det som Mats Green pratar om, men vi kommer naturligtvis att följa det här arbetet.

Jag kan konstatera att mineralstrategin från alliansregeringen kom i slutet av mandatperioden, så att vi sedan föll kan ju bero på det.

Om jag ska vara självkritisk kan jag säga att vi inte såg den enormt höga takt som den gröna industriella omställningen skulle innebära. Vi såg inte riktigt att politiken inte hann med när näringslivet gasade på och startade enormt stora investeringar i klassen 1 000 miljarder kronor. Det är klart att där kan vi känna oss självkritiska. Infrastruktur, bostadsbyggande och kompetensförsörjning är delar där vi ser att vi gjorde för lite. Där behöver vi naturligtvis göra bättre.

Herr talman! Tack för anförandet, Mats Green! Vi som har följt Historien om Sverige på SVT har förstått gruvnäringens betydelse för Sveriges välstånd. Tveklöst är det så.

Jag förstår att det för en starkt konservativ ledamot som Mats Green måste klia ordentligt i fingrarna att få ta tag i och riva upp den mineralstrategi som togs fram av alliansregeringen och som Annie Lööf presenterade. Det är nämligen den mineralstrategin som har legat till grund för regeringsarbetet.

Vi ser naturligtvis också att denna mineralstrategi behöver uppdateras och göras om utifrån de förutsättningar som råder i dag och utifrån de nya behov som inte sågs då. Det handlar om hela EU:s behov av att försörja oss med nödvändiga mineral. Min fråga till Mats Green är dock om den nya mineralstrategin kommer att innehålla även bostäder, infrastruktur, utbildning, innovation och återvinning. Hur kommer de delarna att införlivas?

Kan man inte bo på en gruvort och kan man inte transportera malmen från en gruvort och vidareförädla den i Boden eller Skellefteå - eller skeppa den någonstans från Narvik - kommer mineralstrategin nämligen att vara fullständigt värdelös. Det är dessa faktorer som är helt avgörande för att Sverige ska kunna bli den gruvnation som Sverige en gång var. Sverige måste fungera bättre. Man måste kunna bo och satsa på ett liv i Kiruna, Gällivare, Boden, Skellefteå och så vidare.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Herr talman! Jag konstaterar ändå att denna, som jag ser det, väldigt viktiga fråga inte finns med i det jag ser av regleringsbrevet till Riksantikvarieämbetet eller i regeringens budget. Den är inte förtydligad.

Riksantikvarieämbetet har naturligtvis uppdraget. Som jag nämnde i min interpellation har Riksantikvarieämbetet lyft upp att detta har varit svårt. Man ser det som problematiskt, särskilt när det saknas en havsmiljölag för kulturmiljöerna i havsmiljön.

Det här är till viss del en helt ny fråga för Riksantikvarieämbetet, och min ingång är att regeringen och ansvarig minister därför bör följa upp detta. Alternativet är naturligtvis att spela ned betydelsen och säga att det går att bygga i alla fall.

Länsstyrelserna jobbar nog ganska proaktivt. Jag har i detta fall förtroende för länsstyrelsernas arbete, men jag ser också att det som Riksantikvarieämbetet efterlyser är lite mer engagemang och kanske också ett uppdrag och en pott med pengar för att leverera en kulturmiljöplan för haven och kusterna.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Herr talman! Jag är glad att kulturministern tog denna interpellationsdebatt. Jag har tidigare skickat in två frågor som också handlade om Riksantikvarieämbetets uppdrag. Den ena handlade om omprövning av vattenkraften och de industriella kulturmiljöerna efter rinnande vatten. Den andra handlade om det rullande kulturarvet. Bägge två hänsköts till Romina Pourmokhtari. I det hänseendet är jag glad att kulturministern är här och tar denna debatt.

Min utgångspunkt är det som Riksantikvarieämbetet har skrivit, nämligen att det har varit utmanande och att det fortfarande saknas en ändamålsenlig kulturmiljölag för havsplaneringen på nationell nivå, vilket har gjort att det inte fullt ut har varit möjligt att bedöma på vilket sätt vindkraftsetableringar till havs kan komma att påverka kulturmiljön. Detta gör att en osäkerhet sprider sig.

Som framgick i den tidigare debatten har regeringen tillskjutit pengar till länsstyrelserna för att försöka komma till rätta med de situationer där det finns motstående intressen. Det är klart att det finns motstående intressen också i denna fråga. Det kan handla om att någon anser att utsikten blir fördärvad på grund av det byggs en vindkraftspark någon kilometer ut i havet. Det kan också handla om att någons kulturfiske påverkas av detta.

Man ska förstås ha möjlighet att göra sin röst hörd och få sin sak prövad, och då är det ännu viktigare att ansvarig myndighet - Riksantikvarieämbetet - har rätt instruktioner och rätt uppdrag och känner att det är de som ska göra detta. Kulturministerns svar får mig inte att känna att jag har fått en försäkran om att Riksantikvarieämbetet har alla relevanta verktyg i sin verktygslåda för att klara detta uppdrag.

Herr talman! Tack, kulturminister Parisa Liljestrand, för svaret! Precis som vi hörde i debatten innan behöver vi mer grön energi. Det kan röra sig om fossilfri energi i form av kärnkraft, men det har visat sig att detta ligger ganska långt fram i tiden. Storskalig havsbaserad vindkraft kan generera ett kraftigt tillskott redan till 2030-2035.

Det är med utgångspunkt i detta som jag har ställt denna interpellation, inte minst utifrån den ingång som kulturministern har, nämligen att det kom ett uppdrag till Riksantikvarieämbetet i regleringsbrevet från den tidigare regeringen. Det har Riksantikvarieämbetet svarat på. Man säger att det har varit väldigt utmanande att göra denna kartläggning. Riksantikvarieämbetet menar också att det saknas ändamålsenliga kulturmiljöunderlag för havsplaneringen på nationell nivå, vilket har gjort det svårt för Riksantikvarieämbetet att fullt ut bedöma på vilket sätt vindkraftsetableringar kan komma att påverka kulturmiljön.

Då smyger det sig in en osäkerhet som jag har uppfattat gör att man inte riktigt kan ta ställning till detta. Det kan i vissa fall vara så att länsstyrelsen har en kompetens som gör att underlaget blir tillräckligt starkt, men Riksantikvarieämbetet har ändå efterfrågat en vägledning.

När jag läser regleringsbrevet till Riksantikvarieämbetet för 2024 finns denna fråga inte med. Det finns inte heller med i budgeten att regeringen tycker att Riksantikvarieämbetet ska ta fram ett nytt kulturmiljöunderlag för havsplaneringen.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Jag vill därför fråga om detta är medvetet eller om regeringen anser att Riksantikvarieämbetet redan har detta uppdrag och ska klara det med befintliga medel. Pågår det en diskussion i regeringen som gör att kulturministern ser att det behövs en uppdaterad styrning för att Riksantikvarieämbetet ska känna sig säkrare? Just nu flaggar man för att det finns osäkerhet, vilket också skapar osäkerhet för de exploatörer som kanske vill etablera sig i ett visst område i havet. Detta är ju den enskilt viktigaste åtgärden för att försörja de södra delarna av Sverige med el, där det just nu råder stor brist.

Regeringen är också svaret skyldig när det gäller hur man ska säkerställa energiförsörjningen fram till 2030. Det finns inget riktigt mål. Regeringen har satt upp målet 2045, men för att nya investeringar från industrin ska komma till stånd, kanske särskilt i Göteborg och Mariestad kopplat till nya batterifabriker, krävs det ny, storskalig havsbaserad vindkraft.

Herr talman! Det svenska stålet biter. Det är ett ganska känt talesätt. Nu är det det nya svenska, klimatsmarta stålet som biter.

På torsdag morgon har vi ett seminarium här i riksdagen tillsammans med LKAB, SSAB och H2 Green Steel just utifrån det som Eva Lindh lyfter upp, att det finns en motståndsrörelse. Den finns särskilt hos Sverigedemokraterna. Men även andra i andra delar av landet känner man sig oroliga för vad som nu kommer att hända. Hotar detta vår energiförsörjning?

Det är farligt att resonera så. Sverige och svensk industri har alltid byggt sin framgång på att ligga i framkant. Just därför är det viktigt att den gröna industriella klimatomställningen, som sker i norra Sverige, landar på fötterna. Det ska inte bli kommunerna och skattebetalarna i Skellefteå, Boden, Luleå och Gällivare som får stå där med notan. I så fall kommer fler att tycka att det inte är värt det och att det måste ske någon annanstans. Så bygger vi inte svensk framgång.

Det finns just nu fler framgångsfaktorer som regeringen kan ta fasta på. 600 000 är arbetslösa. Många av dem skulle få jobb direkt i Skellefteå, Boden eller Luleå om det fanns bostäder. Just nu är bostadsbristen det största hindret för att minska arbetslösheten.

Det finns förmodligen några insatser till, lite smörjmedel, för att man ska åka och söka jobbet hos Arbetsförmedlingen. Men det är ändå regeringen som har möjlighet att ta ett helhetsgrepp om det här. Ta det greppet!

Herr talman! Jag och Erik Slottner hade en debatt i ett liknande ämne för någon månad sedan. Jag hade ställt en interpellation till finansministern om gröna krediter till kommunerna eller andra stöd.

Jag anmälde mig till debatten nu därför att jag hör att svaren skiljer sig lite grann åt. Förvisso nämns Peter Larsson även i det svar som jag fick, men i Erik Slottners svar till Eva Lindh på denna interpellation hör jag att det läggs ganska stor vikt vid skatteutjämningen och utredningen om den och hur den kan fundera på att kompensera kommunerna som har stor befolkningstillväxt.

Men för Skellefteå och Boden är kostnaderna här, nu och i går. I Skellefteå, där produktionen vid Northvolt och andra industrier redan är igång, anställs över hundra personer varje vecka. Det behövs ny stadsplanering och dessvärre också fler byggföretag som faktiskt vågar satsa, för nu får kommunens eget bostadsbolag gå in och bygga allt man hinner. Där är kostnaderna här och nu.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Samtidigt är det en eftersatt infrastruktur. Trafikverket tänker nu utreda sådant som tidigare regering men även denna regering har sagt ska byggas. Norrbotniabanan ska byggas. Men nu ska hela Skelleftepaketet med en omdragning av E4:an genom Skellefteå också utredas, och det beräknar Trafikverket ska ta fem år. Därmed läggs en våt filt över stora delar av området, när man inte fullt ut vet hur det ska gå. Stora planeringar som måste göras skjuts upp. Här behövs insatser för att det ska rulla på. De insatser som faktiskt görs behöver också kugga i varandra.

Precis som Erik Slottner säger i sitt svar kan det också komma en stor befolkningstillväxt. En stad i norra Sverige som haft en kontinuerlig tillväxt i över 60 år är Umeå, som är nettobetalare in i systemet. Eftersom man har en relativt ung befolkning och låg arbetslöshet betalar man in i systemet. Samma sak gäller för Kiruna och Gällivare. Trots att Kiruna har en väldigt hög andel arbetskraftsinpendlare betalar Kiruna och Gällivare netto in i systemet. Likväl har de just nu enorma bekymmer med att få sin ekonomi att gå ihop eftersom de har jättestora kostnader kopplat till de gigantiskt stora investeringar som sker på respektive ort.

För Gällivare men särskilt för Kiruna är det också så att det saknas byggbar mark. Det ligger restriktioner på nästan varje markområde man behöver, vilket gör att det krävs enormt stora utredningar och kanske också domstolsprocesser och andra juridiska processer för att komma åt dem.

Här måste regeringen ta ett sammanhållande ansvar för helheten. Vill man att dessa stora investeringar ska bli lyckade krävs investeringar på flera områden och inte bara hänvisningar till skatteutjämningssystemet.

(Applåder)

Fru talman! För åhörarnas vetskap vill jag säga att vi här debatterar flyget och Arlandas konkurrenskraft.

Jag är väldigt engagerad i detta utifrån behovet att ta sig till och från Stockholm, inte minst, men också från Stockholm och ut i världen. Utgångspunkten för min interpellation är att det just nu pågår väldigt stora investeringar i både Köpenhamn och Helsingfors.

Det sägs i svaret att samordnaren ska samverka med näringslivet, och det är ju positivt. Men i sin budgetproposition drar den här regeringen samtidigt ned anslaget till Visit Sweden, som ska marknadsföra Sverige som turistland ute i världen. Varför gör man det? Ja, det funderar ganska många på, fru talman. Ganska många tänker: Här har man en möjlighet att marknadsföra Sverige som det fantastiska turistland det är, men samtidigt gör man denna neddragning. Man möjliggör också att andra länder, både Finland med Helsingfors och Danmark med Köpenhamn, springer om Sverige.

Tillbaka till min fråga, som statsrådet inte svarade på. Eftersom man nu söker medfinansiering från regioner och kommuner för Arlanda blir frågan varför man inte söker medfinansiering för Bromma. Uppenbarligen skulle ju Bromma faktiskt inte behövas, för all den flygtrafiken skulle rymmas på Arlanda - under förutsättning att man fick ett tydligt direktiv om att minska Arlandas väderberoende. Det behövs förmodligen, precis som den socialdemokratiska regeringen uttryckte, en ny rullbana.

Det som också saknas, även om Andreas Carlson i och för sig var lite grann inne på det, är flygets möjligheter att ställa om. Den socialdemokratiska inriktningen var att möjliggöra biobränslen också inom flyget. Då är det väldigt viktigt att det kommer signaler i ägardirektiven från regeringen om att Swedavia ska investera i sådana.

Fru talman! Det var utgångspunkten när den socialdemokratiska regeringen tillsatte bland annat flygplatsutredningen. Vi såg att flygets konkurrenskraft på sikt hotades. Då hade inte ens ägarförhållandena för SAS förändrats, även om det kanske var på gång.

När jag läser kommittédirektivet som ligger till grund för samordningsuppgiften som utredaren Peter Norman ska få ser jag att arbetet ska göras med utgångspunkt från Trafikverkets inriktningsunderlag och Trafikverkets arbete. När man läser det underlaget blir man allvarligt oroad. Där finns nästan inte flyget med över huvud taget, förutom med en väldigt liten del. Ur det perspektivet är naturligtvis det arbete som Peter Norman har fått väldigt viktigt.

Vi kan också konstatera att utifrån en socialdemokratisk kontext är ju inte Bromma nödvändigt. Nu finns det en tydlig skrivning om att Bromma kan utvecklas mot elflyg, men det skulle också Arlanda kunna göra.

Om nu regeringen söker medfinansiering för Arlanda från Stockholms stad, Region Stockholm och jag vet inte vilka mer som ska vara med och finansiera nationell infrastruktur borde kanske frågeställningen vara: Söker man inte medfinansiering från Stockholms stad för Bromma? Det är faktiskt helt absurt: Vi har flera mindre kommuner som, trots att det tillförts pengar, i stort sett får stå för hela kostnaden för en kommunal flygplats, medan staten ska stå för en flygplats mitt i centrala Stockholm som egentligen inte behövs. Vore det inte på sin plats att man tog upp en förhandling med Stockholms stad om medfinansiering också för Bromma, om det nu är så viktigt att hitta medfinansiering?

Något jag saknar både i kommittédirektiven och i Anderas Carlssons svar men som vi hade uppe i vår tidigare interpellationsdebatt är Arlandas väderkänslighet. Jag gick nyss in i Swedaviaappen, och lite hårdraget ligger förseningarna i dag på i snitt 20 minuter. Det har ju snöat lite grann i Stockholm, och det brukar vara jobbigt. Det är inte så många inställda flyg i dag; det har förbättrats. Jag håller också med Andreas Carlson om att det var väldigt bra att Swedavia fick till den nya säkerhetskontrollen. Den har minskat köerna väsentligt. Men det var också ett resultat av tidigare arbete och ingenting som har kommit av den här regeringens arbete.

Frågeställningarna nu är: Var är en fjärde rullbana? Var är arbetet med att göra Arlanda mindre väderberoende? Det påverkar faktiskt flyginfrastrukturen i hela Sverige och även till och från Sverige. Det är en väldigt viktig fråga. Vart tog den vägen? Vore det slutligen inte också på sin plats om Stockholms stad medfinansierade Bromma?

Fru talman! Precis som Andreas Carlson lyfte fram hade vi en debatt här för drygt ett år sedan i december 2022. Det var med anledning av Peter Normans flygplatsutredning och de frågeställningar som lyftes fram där och också direkta krav på regeringen att vidta åtgärder.

När jag nu läser Andreas Carlsons svar och de kommittédirektiv som regeringen har gett till den samordnare som är tillsatt tycker jag att man kanske ska reda lite i det. Mycket av de skrivningar som finns i kommittédirektivet till den samordnare som regeringen har tillsatt den 20 december förra året kommer egentligen direkt från det som Peter Norman redan har rapporterat till regeringen.

Dessutom skjuter man nu allting framför sig. Nu ska Peter Norman ha ett större uppdrag. Det ska man vara medveten om. Han ska rapportera det nästa år under vår eller sommar. Frågan är vad som då kommer att hända. Blir det en ny fundering på ungefär ett år innan man ska ta nästa steg, om det nu blir ett steg?

Högerregeringen som styrs av Sverigedemokraterna har haft väldigt hög svansföring när det gäller flygets konkurrenskraft. Men det är precis som det står i min interpellation för drygt ett år sedan, som jag upprepar nu i min interpellation och som också Peter Norman har upprepat i sin tidigare utredning. Arlanda tappar i konkurrenskraft gentemot Köpenhamn och Helsingfors. Man ska vara medveten om att SAS förändrade ägarförhållanden, som tillkommit sedan vi hade förra interpellationsdebatten, också påverkar Arlandas konkurrenskraft.

Andreas Carlson säger i sitt svar att många av dessa frågor är frågor för Swedavias styrelse. Så är det delvis. Jag hade en debatt med finansminister Elisabeth Svantesson, eftersom det är finansministern som har huvudansvaret för de statliga bolagen. Vi konstaterade då att regeringen fattar beslut kollektivt.

Sveriges skattebetalare och Sverige som land äger Swedavia. Det handlar också om ägarförhållandet. Om regeringen har något intresse att styra Swedavia i någon viss riktning har regeringen alla möjligheter att göra det. Det är inte bara en fråga för Swedavias styrelse att hitta på hur som helst vad man vill med Sveriges flygplats konkurrenskraft.

För norra Sverige och säkert också för södra Sverige är Arlanda den viktigaste flygplatsen. Peter Norman har lämnat fler utredningsförslag om bland annat att fler flygplatser borde få bli statliga.

Jag konstaterar att det står i svaret som Andreas Carlson ger att man ska ha dialog med regioner och kommuner. Vad är utgångspunkten utifrån det? Är det att kommuner och regioner ska ta ett större ansvar för den statliga infrastrukturen?

Fru talman! Det sista lät nästan som en liten julklapp till fordonsrörelsen. Jag tror kanske att statsrådet behöver förtydliga det i sista inlägget.

Fru talman! Sverige behöver nog vara väldigt tydligt här. Ett minimikrav är att alla fordon äldre än 30 år undantas, att fordon som är kopplade till motorsport undantas och att det fastställs - precis som statsrådet säger - att det är ägaren genom äganderätten som beslutar när fordonet är uttjänt.

Sedan behöver vi naturligtvis ha återvinningssystem som gör det lätt för fordonsägaren att lämna ifrån sig det och att det inte blir kostsamt. Men det är lite av en annan fråga.

Förslaget får inte heller innebära att möjligheterna inskränks att handla med begagnade bildelar. Den handeln ska naturligtvis vara öppen, följa alla regelverk, vara laglig och inte kopplad till gängkriminalitet.

Fru talman! Med detta önskar jag talmannen, statsrådet och kamraterna här i kammaren en riktigt god jul. Vi hoppas att det här rullar på. När statsrådet kommer hit och begär mandat kan hon vara helt säker på att en fordonsengagerad riksdag kommer att granska förslagen väldigt noga.

(Applåder)

Fru talman och statsrådet! Det finns ett stort engagemang i riksdagen i de här frågorna. Jag tror också att statsrådet är fullt medveten om att det är riksdagen som ger statsrådet förhandlingsmandat i rådet. När frågan ska upp där kommer det att vara av yttersta betydelse om de oklarheter som är ganska många och som inte minst Transportstyrelsen pekar på är utraderade. Det kommer att vara ett krav från många i denna kammare att de faktiskt är det.

Jag ställde en skriftlig fråga till Romina Pourmokhtari i oktober. Statsrådet svarade då inte på min fråga, och jag tycker inte att hon gör det nu heller.

Vem är det som ska bestämma definitionen av vad som är ett fordon av historiskt intresse? Det är ju en del i kärnfrågan. Vem är det som har mandat att bestämma om ett fordon är av historiskt intresse? Vilken myndighet ska fastställa om ett fordon är av historiskt intresse? Många fordon i dag kan ju ha ett ganska högt försäkringsvärde. Ska det då räknas som att det är fastställt att de är historiskt värdefulla fordon?

Inte minst motorsporten har också kommit med ganska kraftiga invändningar. Många av motorsportens fordon byter delar ganska återkommande, och många av dem registreras heller inte alltid och kan också behöva repareras under längre tid. Här finns också frågeställningar som man behöver ha svar på.

Och vad händer med ett nyare fordon som man vill reparera själv? Fordonshobbyn är i dag en folkrörelse. Det är väldigt många ute i landet som reparerar sina fordon helt själva. Vi är en händig befolkning som fixar saker och ting själva, inte minst ute i landet. På landsbygden lagar man helt enkelt bilen själv när den går sönder. Ska det vara möjligt?

Om man har en Ford Mustang från 2008 som får en krockskada som behöver åtgärdas men inte hinner åtgärda och besiktiga den inom den tidsgräns som förordningen föreslår, om det nu var två år, ska det då vara ett skäl att bilen ska omhändertas och skrotas? Det är inte rimligt - över huvud taget inte på något sätt rimligt.

Fru talman! Jag håller med Romina Pourmokhtari. Jag står upp för EU-medlemskapet och tycker att vi i och med medlemskapet också ska engagera oss tydligare i vad som händer. När kommissionen eller parlamentet då lägger fram sådana här förslag, som i många delar är goda men i vissa delar riskerar att få hela havet att börja storma och gör att man tappar hela frågan, är det inte rimligt. Då måste man faktiskt säga: Nej, det här inte okej. Det här måste vi göra någonting åt.

Fru talman! Välkommen, statsrådet Pourmokhtari, till kammaren! Den här frågan engagerar. Jag fick frågan från en intresseorganisation om jag inte borde ha skinnvästen på mig i dag, men det fick bli kostymvästen. Jag tror tyvärr inte att kammarregelverket medger skinnväst. Eller kanske jag borde ha haft verkstadsoverallen på mig?

Fru talman! Det lackar mot jul. En annan hjulfråga, som rullar, är att interpellationsdebatten har sitt ursprung i en engagerad folkrörelse. Jag vet, och jag hör i svaret, att många intresseorganisationer har kontaktat Regeringskansliet och fört fram sina synpunkter. Dock hör jag inte riktigt att dessa är omhändertagna i statsrådets svar.

När jag läser några av remissinstansernas synpunkter blir jag rätt orolig, särskilt när jag läser synpunkterna från den myndighet som Romina Pourmokhtari har i sitt ansvarsområde, Naturvårdsverket. Naturvårdsverket anser att förordningen borde vara ännu mer långtgående och inkludera fler och att undantagen i nuvarande förordning är för många.

När jag läser Transportstyrelsens svar ser jag dock ett rakt motsatt ställningstagande, där Transportstyrelsen avstyrker att förordningen genomförs i nuvarande form för att det finns för många frågetecken.

Fru talman! Fordonsrörelsen i Sverige är, vis av historien, ganska luttrad. Det finns ett ärende där Länsstyrelsen Västra Götaland klassade tre importerade amerikanska bilar som miljöfarligt avfall som skulle destrueras, alltså förstöras. Det var bilar värda flera hundratusen. En myndighet kan alltså självsvåldigt klassa ett fordon som uttjänt och göra att det blir fastlåst. Det är den typ av agerande som oroar fordonsrörelsen.

Det finns många frågetecken i förordningen, och det som kanske är viktigast är Sveriges ställningstagande. En förordning implementeras direkt i medlemsstaterna när den genomförs. Det blir alltså myndigheterna som ska klassa det här, och när det finns så här många frågetecken kan man helt enkelt inte gå vidare med förslaget.

Historiska fordon ska vara undantagna, men det står också väldigt tydligt att det ska vara strikt skick på de historiska fordonen. De ska alltså vara i originalskick. Vi som är ute i samhället på somrarna vet allihop att det finns en och annan candylackerad bil som behöver repareras. Det är Cadillac 59:or med både candylack och luftfjädring som kanske blir avställda. Ska dessa bilar då tvångsskrotas utan rätt till ersättning? Det är faktiskt helt horribelt.

Romina Pourmokhtari borde som liberal stå upp för äganderätten, som är grundlagsfäst i Sverige. Också i Europakonventionen om mänskliga rättigheter finns äganderätten fastställd, och den ska särskilt värnas. När man nu inför ett regelverk som möjliggör att en ägodel omhändertas utan rätt till ersättning måste alla säga nej. Det här är inte rimligt.

Fru talman! Med statsrådet och ledamoten Hedlunds parti som påverkar regeringen har vi ökad arbetslöshet, fler varsel och bostadsbrist samtidigt.

En av de stora satsningarna i budgeten är höjt rot- och rutavdrag. Ett höjt rotavdrag för byte av bänkskivor hemma bygger inga nya villor och skapar inga nya lägenheter och småhus i Kiruna. Det är en prioritering som man faktiskt har valt att göra.

Före Rysslands invasion av Ukraina och den inflation och energikris som har präglat hela Europa och drivit upp priserna var omfattande byggprogram på gång, inte minst i Skellefteå. Där hade flera olika bolag väldigt stora planer som fortfarande finns. Men bolagens likviditetskris är så stor att man inte kommer igång. Här har vi socialdemokrater föreslagit någon form av startstöd till exempel, särskilt för de kommuner som nu står mitt uppe i samhällsomvandlingen. Man måste ju komma igång. Det finns flera projekt som kan gå igång. Men det kan behövas att staten signalerar att den här frågan är viktig.

Nu signalerar man att arbetslösheten som ökar inte är så viktig. På flera håll i landet är den faktiskt ganska hög, dock inte i Västerbotten. Vi behöver både folk och bostäder. Det kan man matcha. Arbetslöshet, varsel och nya bostäder går att matcha.

(Applåder)

Fru talman! Till ledamoten Hedlund kan jag säga att Norrbotniabanan fanns med i nationell plan ända fram till 2006. Sedan fick vi en alliansregering, och då försvann den. Den hade varit klar nu, för länge sedan. Från början var den inte heller uppdelad i två delar, utan den skulle gå hela vägen. Tyvärr stannade den i Umeå, men nu rullar det på igen. Nu har regeringen också beslutat så att de överklaganden som var lagda är borttagna.

När det gäller statsrådets svar och koppling till strandskyddet blir det både lite lustigt och tyvärr lite patetiskt. Tidöpartierna röstade ju här i kammaren bort det förslag som Socialdemokraterna och Centern hade, som faktiskt hade möjliggjort ett strandnära byggande i stora delar av landet. Det röstade man bort. Och nu kommer man här, flera år efteråt, och ska utreda frågan på nytt. Det är ju beklämmande. Det fanns ett förslag. Det är bara att lägga fram det igen, så kan vi fatta beslut här i kammaren igen.

När det gäller bostadsförsörjningen och finansieringen är jag helt övertygad om att vi behöver titta på nya affärsmodeller tillsammans.

Kan statsrådet vara intresserad av att ge Skellefteå i uppdrag att tillsammans med staten pröva nya affärsmodeller som främjar ett grönt, socialt hållbart byggande?

Vi behöver i den gröna industriella omvandlingens spår bostäder som är långsiktigt hållbara. Det som byggs nu, med barackboende, skapar bara nya konflikter. Det är ingen långsiktigt hållbar lösning för bostadsförsörjningen. Det behövs riktiga bostäder i Skellefteå, Luleå, Boden, Gällivare och Kiruna.

Som jag inledde med är särskilt Kiruna och Gällivare behäftade med andra hinder. Olika riksintressen där lägger hinder i vägen.

Det finns i dag projekt som skulle kunna gå igång omedelbart, men i stället har vi ökad arbetslöshet i byggsektorn och i småhusindustrin och ökade varsel och konkurser samtidigt som vi har ett stort behov av nya bostäder på flera platser. Det här måste gå att kombinera.

Statsrådet är också inne på det som gäller inflationen. Jo, visst är den ett bekymmer. Men nu kommer väldigt tydliga siffror på att den är på väg ned. Regeringen behöver skicka signaler om att vi ser att den här skutan är på väg att vända, att vi faktiskt kommer att få en sjunkande inflation och att de projekt som kan gå igång borde kunna gå igång. Men här behövs det också att staten är med och tar en del av ansvaret. Det är orimligt att lägga hela ansvaret för samhällsomvandlingen på enskilda kommuner.

Fru talman! Låt oss först konstatera att förra veckan var en mörk vecka med åtta döda i olyckor kopplade till byggarbetsplatser. Det är en utveckling som ingen vill se, och vi har all anledning att gå på djupet i frågan om vad det är som gör att byggbranschen är så drabbad av olyckor.

Vi kan också konstatera att de olyckor som skedde på Northvolt i Skellefteå inte var de första. Väldigt många olyckor är också kopplade till arbetsrelaterad brottslighet där tredjehandsinhyrda är på plats och utför något som de inte har rätt att göra.

Fru talman! Vi behöver inte ha fler arbetslösa. Vi har en horribel situation. I september varslades drygt 1 500 personer om uppsägning från byggindustrin. Det är en ökning med 446 procent sedan året innan, och det ökar fortfarande. Man får gå tillbaka ända till finanskrisen 2008 för att hitta liknande siffror.

Det är inte bättre inom trähusindustrin. Där har varslen mer än femdubblats, i huvudsak från småhusindustrin och modellhusindustrin, alltså där man bygger moduler. Och året är inte slut än.

Samtidigt har vi en skriande bostadsbrist inte minst i norra Sverige och även i Ludvika i Dalarna, vilket Sofie Eriksson kommer att prata mer om. Men vi har också en situation särskilt i nordligaste Sverige som berör Kiruna och Gällivare, där tillgången på byggbar mark helt och hållet saknas trots att det handlar om vidsträckta kommuner.

Vi har en finansmarknad som över huvud taget inte vill stå upp för att det finns projekt som behöver försörjas. Vi har i Skellefteå, Boden och Luleå byggbara projekt som skulle kunna starta omgående om finansiärerna fanns där.

Den samordning som nu sker på länsstyrelsen i Västerbotten och som Andreas Carlson till viss del hänvisar till ser också att här behövs nya tag. Det behövs ett handslag mellan staten och kommuner som är i en extrem samhällsomvandling så att staten också är med och lämnar garantier, för vi har uppenbarligen en finansmarknad som inte ser att det här faktiskt är projekt som är lönsamma och som går att genomföra.

Det finns en ökad andel arbetslösa, och det finns en brist. Arbetslösa - brist. Detta borde gå att matcha.

Ska småhusindustrin i Småland varsla, trots att det går att bygga både modulhus och villor som kan sättas upp i Skellefteå, Luleå, Boden, Gällivare och Kiruna? I stället fortsätter varslen och uppsägningarna. Sektorn riskerar att gå i totalstopp om detta fortsätter. Om konjunkturen vänder är det inte möjligt att matcha. Här måste staten gå in och ta ett helhetsansvar.

Fru talman! Tack, Gunilla Svantorp och Lena Bäckelin, för viktiga inspel! Detta är ju en ganska lång bana.

Jag vill återknyta till inledningen. Det förvånade väl oss socialdemokrater lite att Moderaterna så tydligt var ute och lovade just statliga lån och garantier, till och med mer än vad Inlandsbanan själv efterfrågade.

Det är klart att vi såg möjligheten med vätgaståg och en delelektrifiering. Det är grunden till uppdraget. Men det är också viktigt, inte minst för de ofta ganska små kommuner utefter banan som är oerhört råvarurika men som ofta har en ganska tom kommunkassa, att man får ett tydligt besked och en inriktning från regeringen: Ja, vi tänker att Inlandsbanan ska fortsätta att vara en viktig och kanske ännu viktigare transportnod.

Det är klart att med en Natoanslutning och ett större fokus på civilförsvar och alla delar som följer med det har även försvaret lyft fram att både Inlandsbanan och dess tvärbanor är och kommer att vara viktiga. Det är något som vi tillsammans behöver ha med oss.

Fru talman! Statsrådet Andreas Carlson är statsråd och ansvarig nu. Det är kanske tacksamt i vissa lägen att kunna peka på att en annan regering inte gjorde saker fullt ut så bra som den hade kunnat göra.

Jag vill påpeka att Inlandsbanan AB tidigare också har drivit elektrifieringen. Men klimatomställningen och de möjligheter med vätgaståg som har prövats på Inlandsbanan med gott resultat är förutsättningarna för något helt annat. Flera olika intressenter utefter banan, både i Storuman och nedöver i Jämtland, planerar nu för vätgasproduktion.

Den tidigare regeringen gav också grönt ljus för den ibland omdebatterade gruvan i Kallak i Jokkmokks kommun. Det är ganska stora mängder järnmalm som ska transporteras från Jokkmokk till något annat ställe - kanske Gällivare eller kanske vidare till Boden och H2 Green Steel eller någon annanstans.

Vi har en regering som måste se alla delar i detta. Det handlar om näringslivets utveckling, om var det byggs energiproduktion och troligtvis också vätgasproduktion och om nya gruvor. Skogsbolaget SCA har i flera olika sammanhang lyft fram både Inlandsbanan och tvärbanorna som viktiga noder när det gäller att transportera gods. Det är klart att godset inte har lika bråttom som personer. Du kan med gott resultat transportera gods utefter Inlandsbanan med en lägre hastighet än det är på stambanan, som för övrigt är full.

När det gäller Malmbanan och Riksrevisionens rapport tror jag att det kommer att finnas all anledning att ha fler debatter där man faktiskt skärskådar vad de egentligen menar med att samhällsviktiga investeringar i norra Sverige inte är lönsamma. Det är om inte annat ett riktigt politiskt inlägg, något som Riksrevisionen borde hålla sig för god för.

Något som är statsrådets ansvar gäller Trafikverkets syn på och arbete med barriärer. När det till exempel gäller Kallakgruvan vet vi att det finns motstående intressen. Det handlar bland annat om rennäringen. Det är då kanske inte gruvan i sig utan transporterna som utgör det stora hindret. Där måste faunabroar finnas med i planeringen. Oavsett om vi pratar om Inlandsbanan, stambanan, Malmbanan eller Norrbotniabanan behöver det arbetet faktiskt lyftas upp, för i förlängningen riskerar vi att det blir nya långa rättsprocesser som försenar viktig samhällsinfrastruktur, och det tror jag varken jag eller Andreas Carlson vill. Detta är statsrådet Andreas Carlsons ansvar.

Fru talman! Jag tackar statsrådet för svaret.

Jag ställde en interpellation till finansministern om statliga krediter till kommunerna i norra Sverige. Den var utformad nästan exakt som den här, och den besvarades av Niklas Wykman eftersom det enligt Regeringskansliet var han som ägde frågan om statliga krediter och garantier. Därför blev jag lite förvånad att det efter att jag ställt denna interpellation till finansministern - med samma frågeställningar om statliga krediter och garantier - är Andreas Carlson som tar debatten. Men nu har vi debatten utifrån de förutsättningarna.

Låt oss först konstatera att statsrådet har mycket att göra. Malmbanan står still, vilket kostar miljarder, och i hela järnvägsbytet byts växlar inte ut trots att de är konstaterat uttjänta.

För att anknyta till den förra debatten blir det väl också nästan lite ironiskt att Riksrevisionen nu kritiserar den förra regeringen särskilt för dess prioriteringar av och satsningar på Malmbanan, som är en samhällsekonomisk kassako för staten. Man kritiserar även den tidigare regeringen för hanteringen av Norrbotniabanan, som man menar inte är samhällsekonomiskt lönsam.

Detta får mig att fundera på vad som har hänt med Riksrevisionen - har de övergått från att faktiskt granska till att göra politiska ställningstaganden? Jag hoppas att regeringen läser rapporten med sunda glasögon gällande vad som faktiskt behöver göras.

Jag har suttit i riksdagen i några år, och 2011 hade jag en interpellationsdebatt med dåvarande ansvarigt statsråd Catharina Elmsäter Svärd - som jag för övrigt hade många bra interpellationsdebatter med i denna kammare. Då lovade hon mig att hon skulle åka Inlandsbanan.

Hon gjorde också ett stort nummer av resan och av alla stopp utefter Inlandsbanan, vilket jag menar låg till grund för att Inlandsbanans betydelse ur ett turismperspektiv lyftes upp. Den nuvarande regeringen har dessvärre prioriterat ned besöksnäringen till förmån för andra viktiga satsningar, som man säger. Det är just vad Inlandsbanan är, det vill säga en viktig del av besöksnäringen.

Inlandsbanan är också ett godstransportstråk, och det är därför den dåvarande regeringen gav Trafikverket i uppdrag att särskilt analysera Inlandsbanans förutsättning att vara en transportnod. Rapporten presenterades den 25 februari 2022, tror jag att det var, och låg till grund för regeringens fortsatta arbete. Den visade på ett väldigt stort behov av att framför allt öka bärigheten och kapaciteten, speciellt i de norra delarna, för att Inlandsbanan ska kunna vara ett komplement och en viktig transportnod.

En orsak till att jag ville ta debatten med Moderaterna är att Moderaterna var väldigt tydliga i valrörelsen - man gick ut och lovade statliga garantier till Inlandsbanan AB. Man svarade på olika enkäter och garanterade att om man kom till makten skulle man se till att Inlandsbanan rustades upp och att Inlandsbanan AB fick de lån företaget begär. Det har vi inte sett någonting av, men Andreas Carlson kanske kan reda ut de frågeställningarna.

Herr talman! Pågår det någon konsekvensanalys i Regeringskansliet? Finns det någon landsbygdspolitik? Det verkar som att statsråden återigen blir oss svaret skyldiga. Det är en konsekvens av att regeringspartierna har låtit sig styras av Sverigedemokraterna. De låter sig återigen styras - hela vägen.

Det sägs att för varje krona vi satsar på folkbildningen och studieförbunden ges det sju igen, för det skapas kraft och mervärde på alla de kurser som genomförs varje dag och kväll ute i landet.

I små kommuner kommer det ingen annan och startar upp verksamheten på nytt. Om det möjligtvis kommer någon blir det väldigt mycket dyrare. Det är klart att studieförbunden kan välja att höja priset nu för att inte behöva lägga ned, som till exempel Kulturens Bildningsverksamhet. När plånboken avgör blir det en kategori människor som inte kommer att delta. Är det Liberalernas väg framåt, att höja avgifterna för att lösa det här?

(Applåder)