Martin Ådahl

Herr talman! Jag tror att statsministern minns att han i förra valrörelsen figurerade på en affisch där han sa: ”Europas fjärde högsta arbetslöshet borde göra regeringen arbetslös.”

Nu har Sverige Europas tredje högsta arbetslöshet och 100 000 fler arbetslösa. Samtidigt är det få prognosmakare i dag som tror på regeringens prognos att tillväxten blir 2,8 procent i år. IMF kom nyligen med 2 procents tillväxt som prognos.

Givet att Sverige har Europas tredje högsta arbetslöshet, är det inte läge för regeringen att satsa mer än de 65 kronor per arbetslös som man lade fram i vårändringsbudgeten i måndags? Inte minst är det läge att sänka kostnaderna för små företag som vill växa och anställa och att satsa på utbildning i bristyrken.

Vad är det man väntar på? Är inte situationen tillräckligt allvarlig? Man kanske väntar på att bli arbetslös?

Herr talman! Vi kör inte samma valrörelse en gång till. Det som ligger på bordet nu är att alla andra länder klarar av att ge vanliga medborgare möjlighet att byta till elbil och till laddning hemma, på jobbet eller i bostadsrättsföreningen. Ni är inte i närheten. Ni är inte ens inne i matchen. Varför? Det är den stora frågan.

Vi ska inte tillbaka till höga drivmedelspriser, men vi kan ju inte ha en situation där de blir höga ändå på grund av Iran, Trump och fan och hans moster. Ursäkta att jag säger detta i riksdagens sal – och dessutom inför Hans!

Dessutom har avgifterna höjts. Ni har släppt fram avgiftshöjningar och enhetsmonopol som är större än det elstöd ni nu inför. Elen har också rusat – så mycket blev det av elektrifieringen.

Jag bara undrar vad planen är.

Det är för övrigt inte heller bra att vi inte har någon produktion från den svenska skogen att tala om i ett läge när vi måste bli mycket mer oberoende av diktaturers bränsle. Indirekt är vi till och med beroende av Ryssland i dag.

Ingenting av detta är ett problem för ledamoten från KD.

Herr talman! Båda de senaste anförandena handlade mycket passande om drivmedelspriserna. Jag undrar om ledamoten från Kristdemokraterna inte tycker att det är ganska knepigt att vi efter dessa fyra år är tillbaka nästan på ruta ett. Det är ungefär lika dyrt att tanka nu som när regeringen vann valet på löftet om att en liter diesel skulle bli 10 kronor billigare.

Vi håller med om att man måste hjälpa familjer som sitter fast i fossilfällan och drabbas av jättehöga priser. Det är inget snack om saken. Men är det inte lite problematiskt att av de nya och begagnade bilarna är 97 procent i Norge och 80 procent i Danmark eldrivna och laddbara medan siffran i Sverige bara är 40 procent?

Vi har hamnat i en situation där många inte har råd att köpa en bil som ger lägre kostnader. Varför gör inte regeringen mer än att skjuta till ytterligare 100 miljoner kronor till detta i sin vårbudget?

Herr talman! Jag tänkte använda mitt andra tillfälle till anförande till att prata om den fossilfälla som Sverige just nu sitter i. Det är bedrövligt. Norrmän och danskar har i dag många fler elbilar, hybrider, begagnade elbilar, begagnade hybrider, laddhybrider och andra miljöbilar och sitter i en helt annan position. De nästan skrattar åt oss svenskar för att vi står här med jättehöga tanknotor. I de länderna har man gett vanliga människor, vanliga hushåll på landsbygden, möjligheten att byta till ett annat bränsle. De kan ladda hemma, på jobbet eller i bostadsföreningen.

Vi måste bli fria från ryckigheten – oavsett om den beror på Trump, Iran eller något annat vansinnesutbrott där ute i världen – som ofta drabbar just bensinpriserna eftersom de är beroende av diktaturers olja. Det är helt bedrövligt att det bästa regeringen klarar av vid sidan av många år av enorma satsningar på fossilt är en bonus som är en bråkdel av våra grannländers och inte ens hälften så stor som den Centerpartiet föreslår – och som dessutom är uttänkt att rikta sig till ganska få människor när vi behöver ge hundratusentals hushåll i Sverige en chans att byta.

Vi förstår att vissa är beroende av bilen och inte har råd att byta i dag. De hushållen måste få ett break. Skatten måste sänkas, tillfälligt, under den här hemska oljekrisen. Men vi måste samtidigt ge dessa hushåll en möjlighet att bli fria från fossilträsket på ett helt annat sätt än vad regeringen gör i dag, så som Centerpartiet föreslår och som flera av våra grannländer klarat av. De är på en mycket bättre plats nu än vad Sverige är vad gäller både utsläpp och ekonomi.

Herr talman! Jag tror kanske inte att de småföretagare som fick se arbetsgivaravgifterna för sina unga anställda först höjas under en period och sedan sänkas – och nu ska ni höja dem igen nästa mandatperiod om ni får behålla makten – känner att reformtempot har varit så väldigt högt. Jag tror att väldigt många av de ytterligare 100 000 personer som blivit arbetslösa inte känner att ert reformtempo riktigt var i nivå med vad de hade räknat med.

Det frågan gällde var: Kommer ni att fortsätta med återvandringsbidrag, en satsning som är mycket större än nästan alla jobbreformer ni kommer med – i synnerhet jämfört med vad ni gör i vårbudgeten för småföretagarna och jobben? Det är ju ingenting, i stort sett – 65 kronor per arbetslös. Kommer ni också att fortsätta med utvisning av människor som bidrar till välfärden om ni får köra vidare i fyra år till med SD på finansen?

Herr talman! Sverigedemokraternas finansministerkandidat verkar verkligen jättenöjd med läget efter fyra år med Tidöpartierna. Det är inga problem med statsfinanserna; man har egentligen hållit jättemycket i pengarna, trots att det är stora underskott. Man har levererat allt det man önskade, trots att det är jättehög arbetslöshet och har varit ganska låg tillväxt. Det är jättebra. Då vet vi alltså vad som gäller för de kommande fyra åren om vi får Oscar Sjöstedt som finansminister.

Jag vill ändå passa på att fråga: Kommer det att fortsätta som nu – att vi lägger 43 gånger mer på återvandringsbidrag, 1,4 miljarder, än vad vi lägger på jobbåtgärder i en vårbudget under en djup jobbkris och att vi utvisar människor som jobbar och bidrar med skatt till välfärden i Sverige – med ett finansdepartement kontrollerat av SD?

Herr talman! Nu har vi den här situationen i Sverige. Människor som jobbade för branschens avtalsenliga löner blev lovade att de skulle få vara kvar. De spelar en viktig roll, inte minst i vården och omsorgen, ibland även i skolan. Men de fortsätter att utvisas ur Sverige.

Vi har den situationen att vi har hundratals ungdomar som trots att regeringen påstår att den har löst problemet har beslut om att de ska bli utvisade ur Sverige. De vill jobba och studera. Det är till och med två sjuksköterskestudenter som sitter i krigets Iran som hade kunnat bli sjuksköterskor och komma in i svensk vård.

Hur kan detta vara förenligt med arbetslinjen i Moderaternas Sverige? Hur kan det vara vettigt att lägga 43 gånger mer på ett återvandringsbidrag som alla vet inte fungerar än vad man gör i vårbudgeten på jobbsatsningar i ett extremt utsatt jobbläge?

Herr talman! Jag kommer att ställa en fråga som har med svensk ekonomi att göra och som är relaterad till det som finansministern säger sig stå för.

Moderaterna och finansministern säger sig stå för arbetslinjen – att folk ska arbeta och göra rätt för sig i Sverige. Jag undrar hur detta är förenligt med att vi utvisar människor som jobbar och bidrar med skatt och kompetens, ofta i den svenska vården. Jag syftar på så kallade kompetensutvisningar – ett fruktansvärt ord. Jag undrar också hur det kan vara förenligt med arbetslinjen och en klok ekonomisk politik att utvisa tonåringar som har fått hela sin utbildning i Sverige betald, vilket kostat miljontals kronor. När de blir 18 år och vill studera vidare eller jobba blir de utvisade, fast de egentligen på alla vettiga sätt är svenska.

Herr talman! Ärade ledamöter! Det här är ju en debatt om Sveriges budget. Jag kommer strax att prata om detta på djupet.

Men jag vill faktiskt passa på när jag står här i talarstolen dagen efter ett absolut historiskt valresultat i vårt europeiska numera återigen syster- och broderland Ungern att verkligen hylla alla de, inte minst unga, väljare i Ungern som tog tillbaka sitt land till friheten, till demokratin och till Europa från randen av att bli en rysk lydstat. Hatten av för det ungerska folket! Hatten av för alla dessa ungrare, inte minst de unga! Jag tror att deras beslut kommer att få stor betydelse framöver, även för svensk ekonomi.

Här hemma finns det ögonblick när man vet att det närmar sig slutet. Det har nått vägs ände. Man känner det på sig. Jag tror inte att jag är ensam om att göra det; jag tror att många som tittar känner att det inte blir mer än så här.

Elisabeth Svantessons svanesång, vårbudgeten 2026 – inte ens den, inte ens mitt i Irankrisen, inte ens med Europas tredje högsta arbetslöshet, bidde det någonting av. Det bidde inte ens en tumme av allt man lovade.

Finansministern har flera gånger sagt att hon fick igenom åtta budgetar. Men ingen av dem löste arbetslösheten. Ingen av dem löste den låga tillväxten. Ingen av dem löste fossilberoendet. Och varenda en av dem hade ett sämre saldo än den föregående. Tidöregeringen kommer att sluta som den började: utan en plan eller en idé för tillväxt, för jobb, för företagsamhet eller för klimatet. Den kommer att sluta med 100 000 fler arbetslösa.

Jag tror att många av er minns affischen från förra valet, innan den här regeringen tillträdde. Den visade Ulf Kristersson som hängde på någon sorts brygga, och så stod det: ”Europas fjärde högsta arbetslöshet borde göra regeringen arbetslös.” Det stod också: ”Nu får vi ordning på Sverige!” Nu har vi EU:s tredje högsta arbetslöshet, och Tidöregeringen kommer att bli arbetslös.

Det är så uppenbart att Tidöregeringen inte vill att vi ska se arbetslösheten, att vi på något sätt ska vara lite blinda för den. Det är bara någon annan, någon vi inte känner. Det kanske bara är invandrare. De vill säkert inte ens ha jobb egentligen.

Men någon som tittar på det här – kanske till och med någon som sitter här i riksdagens kammare och lyssnar – känner någon som är arbetslös eftersom var fjärde ungdom i Sverige är arbetslös. Någon här eller bland tittarna känner till och med någon akademiker eller någon annan person mitt i livet som trots långa studier och många insatser är arbetslös, för akademikerarbetslösheten är på rekordhöga nivåer.

Man kanske inte känner någon enda arbetslös. Man kanske bor i någon av våra landsändar, ofta i norra Sverige, där en urstark industri har trotsat tyngdkraften från Tidö som skapat brist på jobb. Men även om man inte känner en enda av Sveriges halva miljon arbetslösa tror jag att man förstår den enorma kostnaden. Jag tror att alla förstår hur mycket det kostar socialt när barn inte ser sina föräldrar gå till jobbet och när de ser dem oroa sig för ekonomin och drömma om att äntligen komma i jobb. Jag tror att alla förstår hur mycket det belastar den svenska välfärden och svensk ekonomi.

Bara gapet mellan EU:s genomsnittliga arbetslöshet och vår Tidöarbetslöshet kostar 45 miljarder per år. Det är 9 000 kronor per svensk vi förlorar av pengar till välfärden. Det är 100 000 sjuksköterskor eller 60 000–70 000 lärare.

I sin allra sista budget lägger Tidöregeringen till ytterligare 7,7 miljarder, trots att man har sagt att reformutrymmet är slut. Men inte ens då, när man tar sig reformutrymme man inte har och i ett läge när Irankrisen sköljer över Sverige, lyckas man få till den politik som vi historiskt sett alltid har förknippat med borgerligheten i Sverige – den jobbpolitik som är tillväxtorienterad och framtidsorienterad och den frihetliga ekonomiska politik som ger växande småföretag, jobb och konsumentförtroende. Det var den politik som vi hade under Alliansen och faktiskt också under januariavtalet. Allt det som utgjorde den liberala kraften i Sverige har begravts i något slags ultimat resignation över allting. Vårbudgeten är som ett slags uppgivenhetens dystra testamente.

Det är ingen hemlighet varför det är så här. I Ulf Kristerssons Sverige bestämmer ju inte Elisabeth Svantesson. I Ulf Kristerssons Sverige bestämmer Jimmie Åkesson, och Jimmie Åkessons prioriteringar är inte tillväxten, inte företagen och garanterat inte klimatet. Det är helt andra saker.

I den här budgeten får jobben 32,5 miljoner, och 150 miljoner läggs på utbildning, medan 1,4 miljarder kronor fortsätter att ticka iväg år efter år till ett återvandringsbidrag som vi vet inte fungerar. Det är en idé som är lika sjuk som dess ekonomiska konstruktion, och vi utvisar dessutom människor som jobbar och som skulle kunna bidra till skatt och välfärd i Sverige.

Låt oss vara tydliga: Det här är en kris som Tidöpolitiken skapat. Hur man än vrider och vänder på det har vi underpresterat. Under alliansregeringen och efter januariavtalet hade vi dubbelt så hög tillväxt som genomsnittet i EU, men under Tidöregeringen har vi nu hälften så hög tillväxt som genomsnittet i EU. Det talas om lågkonjunktur. Det finns andra länder i EU som också har lågkonjunktur, men blott Sverige har den Tidölågkonjunktur som skapats här.

Nu när vi nått vägs ände och har den sista chansen lägger regeringen motsvarande 65 kronor per arbetslös. Det motsvarar två släta koppar kaffe per arbetslös – det är vad man är beredd att satsa. I Stockholm räcker det väl bara till en kopp kaffe, med tanke på hur dyrt det är här numera.

Men håll ut, vänner! Snart kommer förändringen. Det är 153 dagar kvar till valet. Centerpartiet kommer varenda en av dessa dagar att jobba för den boost av jobb som Sverige så akut behöver och i vilken småföretagen ges en helt annan chans att skapa jobb. Detta ska till exempel ske genom att småföretagare slipper arbetsgivaravgift för de första tio anställda. Vi ska inte ha en ren anställningsskatt på att anställa unga, dem med låga inkomster och arbetslösa som vill komma tillbaka.

Vi ska också rensa i den regelbörda som 93 procent av företagen ju anser har ökat under Tidöregeringen. Vi ska ha en skola som inte slår ut ungdomar, vi ska satsa på vidareutbildning och på yrkeslinjer för många av de killar som inte hänger med i skolan hela vägen och vi ska satsa hela vägen upp till yrkesvux, yrkeshögskola och vidareutbildning med omställningsstudiestöd.

När Irankrisen nu slår mot våra plånböcker ska vi rensa bland alla dessa avgifter. Den här regeringen har med den ena handen sänkt skatter för folk – något som vi egentligen hade velat göra mer – men med den andra handen släppt igenom avgiftshöjningar som har gjort att elpriserna har rusat. Alla kan se på sina elräkningar att priserna har rusat mer än det som beror på att man blockerat gasen i Hormuzsundet.

Till slut är vi nu tillbaka på ruta ett. Det kostade på valdagen 1 650 ungefär att tanka en Volvo V70, och nu kostar det återigen ungefär 1 650 att tanka en Volvo V70. Vi är jättefast i fossilberoendet, och det drabbar våra plånböcker. Jag kommer att återkomma till det i den andra delen av debatten.

Vi känner ju inte igen vårt Sverige, herr talman. Vårt Sverige ska inte ha EU:s tredje högsta arbetslöshet. Vårt Sverige ska inte ha återvandringsbidrag och kompetensutvisningar, och vårt Sverige ska inte ha rusande utsläpp. Låt oss ta tillbaka Sverige – det vettiga, normala, icke-extrema och fungerande Sverige.

Vi har äntligen börjat satsa på försvaret och på Ukraina – där har regeringen fortsatt driva politiken på ett bra sätt – men vi har ju inte besegrat arbetslösheten.

Nu måste vi ta tillbaka det Sverige vi känner igen!

Fru talman! Det är oroliga tider, men Sverige har bland de bästa finansiella marknaderna i världen. Vi har ledande fintechföretag, som det heter, och fantastiska entreprenörer. Men i finansmarknadsfrågor, som är ämnet för dagens debatt, är vi under hög stress. Vanliga individer möter orimliga hinder.

Det råder extrem osäkerhet på de globala marknaderna i samband med det krig som Trump har startat men inte riktigt verkar veta hur han ska avsluta. Det berör i dag råvaror och börser, och vi väntar på att den svenska regeringen ska visa den handlingskraft som andra runt omkring i världen gör för att skydda företag och hushåll genom att sänka deras kostnader. Det gäller inte minst kostnaderna för el, som nämnts här.

Det sades att man hade kunnat göra saker bättre historiskt, men det enklaste hade ju varit att inte låta elnätsmonopolen höja sina avgifter med 30 procent vid årsskiftet. På det lades under en period även vissa effektavgifter. Den avgiftshysterin hade regeringen kunnat göra sitt bästa för att stoppa, som Centerpartiet vill göra, eftersom det handlar om ett monopol.

I nästa steg kan finansiella marknader definitivt hamna i skottgluggen. Vi ser redan börserna påverkas, men vi har även en högt belånad befolkning på det privata planet. Det gäller att hålla ögonen på kommersiella fastigheter och till och med på bolånemarknaden, för det kommer att bli en orolig tid framöver.

I vardagen har många fortfarande problem med det svenska banksystemet. Centerpartiet välkomnar att det förstärkta amorteringskravet tas bort, för det har inte vare sig bidragit till minskad belåning eller hjälpt utsatta hushåll, utan försvårat. Det ska nu till slut tas bort, vilket vi har bett om. Man bör även fundera på hur amorteringskravet ska se ut framöver i dessa oroliga tider med inte stigande utan snarast fallande fastighetspriser.

Problemen finns också i den vanliga praktiska vardagen. Bedrägerierna har redan nämnts, och där måste bankerna ta större ansvar när de nu har gjort det möjligt för kunder att bli lurade på ett sätt som inte borde vara möjligt i vår digitala era.

Vi bör också vara tydliga med att det är oacceptabelt att bankerna håller på pengarna. I dag kan man omedelbart föra över euro från ett svenskt konto till ett annat under det att penningtvättskontroll utförs, vilket absolut är nödvändigt i dessa fall, men det går inte med svenska kronor. Där ska pengarna hållas hos bankerna overnight. De tjänar mer än 1 miljard om året på det. Det här försvårar framför allt för privatpersoner och hushåll.

För att kunna fungera ekonomiskt behöver man absolut ett bankkonto, och föreningar och vissa personer har svårt att få det i vår digitala värld. Jag yrkar därför bifall till reservation 11, som handlar om att möta detta växande problem. Det har nämnts i debatten, men regeringen har ännu inte gjort något åt det här.

Vi måste klara av både det stora, det vill säga säkra den finansiella stabiliteten, och det vardagliga så att det blir lättare att utföra banktjänster, byta bank och känna sig säker mot bedrägerier. Nu väntar stora utmaningar för den svenska finansmarknaden i både stort och smått.

(Applåder)

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 18 mars.)

Fru talman! Den här debatten har varit minst sagt klargörande.

Vi debatterar Agenda 2030. Det kan låta som en teknisk term, men det handlar om de absolut viktigaste mål som FN har satt upp för världens befolkning.

Det handlar inte bara om fattigdom, som har diskuterats här i dag, eller om klimat, som jag kommer att fokusera särskilt på – vi har ju en reservation, som jag yrkar bifall till. Det handlar också om sådant som livsmedelsförsörjning, ett annat mål som vi i Sverige själva kommit längre bort från, även om alla – förhoppningsvis men kanske inte alla – i vårt land har mat på bordet.

Här kommer Riksrevisionen med stenhård kritik om att det är ineffektivt och otillräckligt. Regeringens officiella svar är att man gör en delvis annan bedömning och att det här nu är slutbehandlat.

Det här är i linje med hur det har varit med nästan alla expertrapporter. Man kanske tycker från regeringens sida att experterna inte vet vad de pratar om eller att man själv vet bättre. Man har träffat någon partikollega som vet hur det egentligen är. Men det är samma mönster hela vägen. Riksrevisionens experter? Äh, det var inget. Klimatpolitiska rådet? Nej, nej, nej. Finanspolitiska rådet, som fullständigt sågar regeringens finanspolitik? Nej, det är en inlaga.

Jag känner inte igen det statsbärande Moderaterna som vi en gång samarbetade med. Det här är något annat. Det här påminner om andra länder och andra typer av politiker, som fnyser åt vad experter säger och ibland, som någon var inne på, åt verkligheten. Man har på sitt sociala medier-konto kommit fram till hur det egentligen är.

Ni måste ta till er det här. Jan Ericson är revisor; han vet att det är därför vi har en riksrevision. Det är därför vi har de här granskningarna – för att det inte ska bli helt fel.

Nu kommer vi till kärnan i den här debatten. Här har vi en representant för regeringspartierna som uttrycker vad man egentligen tänker, nämligen att det inte är så viktigt med klimatmålen. Man tänker ”jaja” om ”allt det där gröna”.

Jag skulle säga att Agenda 2030-målen just nu inte bara är lite viktiga. De är jätteviktiga för världen och för Sverige. Vi har nu ett nytt krig som pågår i Mellanöstern, och energipriserna i hela världen rusar. Vi ser nu hur fossilberoendet drabbar människor i deras vardag och deras försörjning. Det drabbar även hushåll i Sverige.

Jag vill peka på två saker i Riksrevisionens Agenda 2030-kritik som verkligen går rakt in i hjärtat hos alla hushåll som är berörda här och nu i Sverige. Det ena är det som den moderata riksdagskollegan lite oväntat tog upp, nämligen att vi var ett land som hade stark tillväxt och där utsläppen föll. Det var vårt föredöme för världen.

Till det kan läggas alla våra fantastiska industrier. Jag vet inte hur mycket man får nämna varumärken här i talarstolen, men Scania, Volvo och Hybrit – som kommer nu – säljer den gröna omställningen och är längst fram i tekniken. De är en stolthet för Sverige, i alla fall för mig och för mitt parti Centerpartiet. De leder mot bakgrund av detta utvecklingen mot en fossilfri värld.

Med den här politiken, där regeringen överger alla mål och all ambition om att vara ett föredöme i Europa och all ambition om att Europa ska vara ett föredöme för världen, hukar vi och sänker oss. Vi drar tyvärr vårt lands fina, gröna varumärke lite grann i smutsen. Att då dessutom inte ens ta kritiken mot att man inte uppfyller målen på allvar känns inte seriöst.

Den andra väldigt konkreta vardagsgrejen är den som alla upplever just nu. Ja, det var fel att ha för höga levnadskostnader, i synnerhet för människor på landsbygden som är beroende av bilen. Det har vi i Centerpartiet erkänt, och det har vi dragit lärdom av.

Vi sa samtidigt det som är uppenbart för alla nu: Om man på grund av den här regeringen inte har haft råd – och gud vet hur många som är i den situationen – att byta till en hybrid, en elbil eller en gasbil eller kanske inte ens har känt att det är värt att byta till en etanolbil sitter man nu med dieselpriser som är nästan lika höga som när vi började. Vi är tillbaka på ruta ett.

Det går att vara jättestolt över att det ”bara” kostar 20 kronor per liter, men tänk om folk hade fått chansen att leasa en miljöbil, som i vårt förslag. Det behöver inte vara någon ny eller dyr bil – tvärtom! Det är meningen att vanliga människor fullt ut ska kunna komma med i det här genom en begagnad hybrid, en begagnad elbil eller en begagnad gasbil. De hade i det här läget kunnat få ned notan för tankning på ett helt annat sätt än dem som sitter fast i vad som bara kan beskrivas som en fossilfälla som människor har försatts i.

Det är likadant med elen. Man pratar om elektrifiering, men det är en avgiftshysteri kring elen just nu. Vissa har fått nätavgifterna höjda med 30 procent, men det stoppar inte regeringen. På det skulle effektavgiften läggas, men det kanske man stoppar nu. Man höjde elskatten – nu har man sänkt den igen, men det var en chock när den gällde. Man kan inte betala ut elstödet. Man hittar på olika modeller för det.

Folk sitter fast i det här läget med Irankrisen. De sitter fast med diktaturens olja i sin vardag. Det är därför det är så viktigt med den här typen av mål, strategier och genomtänkt politik som inte låser fast folk i en fossilfälla.

Det här är inte till för alla som kanske sitter i riksdagen och har en stor lön och fortfarande vill köpa en Tesla, trots Musk. Någon annan vill köpa en ID.7 eller vad nu det nästa är. Det här är till för dem som inte har de möjligheterna. Vi räcker med Agenda 2030 ut handen till människor i världen. Tillsammans når vi målen, och tillsammans tar vi ledningen.

I Sverige ska vi göra det möjligt för vanliga hushåll och för människor som kämpar och arbetar hårt att på alla de sätt som över huvud taget är möjliga växla bort från det dyra fossila och över till det billiga och fossilfria. Man ska som företagare, som anställd och utvecklare kunna vara en del av den fantastiska gröna omställning som tar Sverige in i framtiden.

Det duger inte att bara svara att man delvis gör en annan bedömning, att det nu är slutbehandlat eller att man inte orkar lyssna på experterna. Antingen står man för det Moderaterna uttryckte i talarstolen, nämligen att man egentligen struntar i alltihopa, eller så gör man sin hemläxa – för Sverige och för våra medborgare som nu drabbas av dessa fossilpriser och detta fossilberoende.

Herr talman! Jag lyssnade mycket noga, och det jag hörde var att en ledande företrädare för det regeringsparti som innehar en massa nyckelposter verkligen inte tror på klimatpolitik över huvud taget. Han tror inte på den gröna industrin. Han tror inte på vindkraft. Han tror inte på att vi kan gå före. Jag hörde inte fel. EU kan inte fortsätta att gå före, sa ledamoten.

Vad är det egentligen som händer? Har SD krupit så djupt in under skjortan att ni inte står för någonting längre när det gäller klimatet?

Skulle vi inte nå några mål? Ursäkta mig – det ska allvarligt talat mycket till för att säga det i ett läge där regeringen missar alla sina klimatmål och till och med avvecklar dem för att man inte når dem. Och sedan är man stolt över det! Kom inte och prata med oss om att inte klara några mål! Ni klarar ju ingenting! Hela vårt gröna varumärke i världen håller på att försvinna.

Kom inte och prata med oss om att dieseln är så billig! Den kostar inte 17 kronor; den kostar 19 kronor. Ett tag kostade den 21 kronor. Ni har gjort en massa hushåll totalt beroende av fossilbränsle, för med er politik har de inte råd att välja någonting annat. Ni tog bort alla möjligheter för vanligt folk, och införde inga andra, att byta till det gröna och komma bort från Irans, gulfstaternas och Putins olja.

Nu sitter vi här i fossilfällan. Ja, vi ska självklart sänka kostnaderna för hushållen. Det står vi i Centerpartiet bakom. Vi har klart och tydligt sagt att vi inte ska höja kostnaderna igen.

Ge människor möjlighet att byta! Det här är helt obeskrivligt! Ni är stolta över att ha placerat Sverige i en situation där en massa hushåll nu har jättehöga tanknotor och jättehöga elnotor för att ni inte får fram någon energi. Det investeras inte alls i vindkraft just nu. Det har ni stoppat.

Jag måste säga att jag är chockerad över att man så öppet här i riksdagens talarstol överger all klimatpolitik.

Herr talman! Jag tror att alla ska spara den här lilla sekvensen på riksdagen.se, där Jan Ericson berättar om den verkliga moderata klimatpolitiken. När man har lyssnat på Ulf Kristersson eller Ebba Busch som pratar om att Sverige ska satsa på den gröna industrin, att Sverige ska leda Europa, att Sverige ska stå upp för klimatet och att klimatfrågan är akut och på riktigt kan man sedan titta på den här debattsekvensen och notera att EU inte alls ska gå före.

Vi ska inte gå före Kina, och vi ska inte gå före Trump, sägs det. Det går inte – varför ska vi göra det? De pratar ju inte om klimatet. Svensk industri kan inte leda. Vad är alla de här projekten för dumheter? De funkar ju inte; de går bara i konkurs. Vindkraft, nej, varför ska vi bygga det?

Hörde jag rätt? Har ni även en helt egen tolkning av Agenda 2030? Det är inte alls som FN säger, alltså att det är bra om vi klarar klimatfrågan om folk ska kunna försörja sig på jordbruk och kunna få mat och om vi ska slippa öknar, extremväder och allt sådant. Om man tror på klimatfrågan över huvud taget måste de här målen naturligtvis gå hand i hand, säger alltså FN, och det är en del av kritiken i rapporten.

Jag blir alldeles chockad. Har det gått så långt i Moderaterna, bortom fasaden? Överger ni totalt all form av klimatpolitik och att Sverige ska gå före och stå för det gröna varumärket och en grön tillväxt? Har det stora moderata partiet fullständigt övergett allt vad gäller tron på Sverige som ett klimatföredöme och Europa som en kraft för att stoppa klimatkatastrofen i världen?

Herr talman! Jag tror att det jag kommer att inleda med är relevant för diskussionen.

För fyra dagar sedan bombade Vladimir Putin ett helt vanligt lägenhetshus i Charkiv. En 65-årig dam, en 40-årig man och en 13-årig flicka dog i attacken, en helt vanlig vardag. De dog efter att de hade upplevt kylan och mörkret under den här stränga vintern i Ukraina. I såväl Kiev som Charkiv och på många andra ställen har folk suttit i mörker och kyla eftersom Putin också bombar energikällor för att slå ut elektriciteten.

I Putins terrorkrig mot friheten i Europa finns ingen paus, ingen vardag att falla tillbaka på. Det gäller även oss, i tryggheten här i Sverige. Detta är det 21:a paketet med stöd till Ukraina. Det är fullt av många bra saker. På det fjärde året av Ukrainas existentiella krig för demokratin och friheten i Europa stöder vi fullt och fast detta paket.

Men det är också vår plikt att peka ut att det på inga sätt räcker. Ukraina gör varje dag allt som kan göras i form av hjältemod – det har nämnts här tidigare – men också uppfinningsrikedom och uppoffrande, faktiskt ofta till sista kvinna och sista man. Även om Centerpartiet, liksom de övriga sju partierna, står fullt och fast bakom den nuvarande politiken om ökat stöd är det vår plikt att säga att vi i Sverige faktiskt inte gör allt vi kan.

Vår roll är inte att själva slåss på fronten mot tyranniet som hotar hela vår kontinent. Vår roll är att öka resurserna. Trump har skamligt dragit ned på och i viss mån dragit sig ur stödet till Ukraina och försöker på olika sätt, som nämnts, tvinga fram en fred på Putins villkor.

Freden måste naturligtvis ske på Ukrainas villkor, på demokratins och försvararens villkor. Det får vi aldrig glömma, hur absurd världen än blir. Den får inte ske på diktaturens och anfallarens villkor. Den måste ske med Ukraina, såklart, men även med Europa i rummet.

Vår historiska utmaning just nu i Europa och i Sverige är att få fram resurserna så att Ukraina kan – jag säger det – vinna. Det handlar om pengarna, vapnen och Jas 39 Gripen, som vi hoppas ska finnas på plats i Ukraina snarast möjligt. Vi måste stoppa resurserna till Putin, stoppa den mörka skuggflottan av knappt sjövärdiga skepp som hemsöker Östersjön, något som påverkar inte bara Ukraina utan även miljön. Den måste stoppas med alla ekonomiska medel, så att ingen falsk flagg släpps fram, varken i OS eller på svenskt och europeiskt fritt territorialvatten. Ingen hamn ska ta emot de här skeppen utom för att beslagta dem.

Alla tillgångar som Ryssland stuvat undan i väst måste nu tas, inte minst centralbankstillgångarna. Vi måste nu göra allt för att de i Europa som vill och kan belånar de tillgångarna, som borde tillhöra Ukraina efter det krig som Ryssland startat och med tanke på den skuld om hundratals, kanske tusentals, miljarder som Putin åsamkat dem. Vi får inte vika oss för varken Viktor Orbán, hur länge han nu sitter kvar, eller Fico i Slovakien.

Då är det inte läge för oss i Sverige att slå oss för bröstet, hur mycket vi än har gjort. I stället är det tid att göra det som historien kräver av oss: ta en liten del av statskassan och ge till Ukrainas försvar och ekonomi. Eftersom det här har tagits upp i debatten vill jag vara noga med att påpeka att vi har enats om att detta ska ligga utanför de vanliga statsfinanserna, precis som det här kriget ligger utanför all rim och reson i vår tid och i historien. Ingen investering lönar sig mer – moraliskt, såklart, men också säkerhetsmässigt och därmed även ekonomiskt.

Trots det fantastiska sätt som Ukraina försvarar sig på, med allt hjältemod vid fronten och uppoffringar bortom vad vi i modern tid kan föreställa oss i Europa, och trots att de på ett fantastiskt sätt håller igång ekonomin, även när den saboteras dag efter dag, och till och med sin export behöver de, som nämnts tidigare, hundratals miljarder kronor i år – inte bara de belopp som vi belånar på de ryska undanstuvade pengarna utan faktiskt pengar därutöver.

Ryssland är på fallrepet, men tyvärr faller diktaturen långsamt. Putin offrar sina medborgares liv och sin nations själ och ekonomi, och det sker steg för steg. Därför måste vi steg för steg öka våra resurser tills Ukraina vinner.

Vi har alla en illusion av att allt avgörs i början av ett krig. Och visst var det fantastiskt när de ukrainska förbanden försvarade flygplatsen i Kiev och stoppade Putins planer. Det var kanske bara några hundra man som avgjorde de första dagarna. Men det är i slutet allt avgörs, och vi är inte ens i närheten av slutet.

Ukraina måste hålla ut, men vi kan inte bara hålla ut. Vi måste öka, öka, öka – tills vi fördubblar hjälpen. Vi får inte släppa den hand vi håller i medan den hänger över avgrunden och utkämpar sin strid mot det som bor där i avgrunden. Vi måste fatta den handen med kraft och dra den uppåt tills Ukraina får överhanden.

Europas frihet står på spel. Hundratusentals liv står på spel. I kronor och ören har vi – så att man har detta klart för sig – hittills givit ungefär 2 procent av vår bnp. Vi kan diskutera om det är mer eller mindre. Det är jättemycket, men över fyra år är det inte tillräckligt. Det räcker inte med en halv procent – vi måste åtminstone fördubbla hjälpen till 1 procent av det vi har i Sverige. Det handlar om en liten del av vår statskassa för att göra stora saker och, framför allt, leda Europa och Norden framåt i detta. Stödet måste fördubblas. Som sagt var: Ukraina kanske behöver 300 miljarder utöver de undanstuvade pengarna.

Jag minns blicken i ögonen på de personer som många av oss i finansutskottet träffade i Borodjanka utanför Kiev, en av de orter som i början av kriget blev allra värst utsatta. Ryssland åkte in och bombade och sköt i 360 grader omkring sig, på vanliga civila – som ren hämnd. Man skulle kunna tänka sig att deras blickar uttryckte sorg och att de hade offrat sig, och det gjorde de. Men vi minns alla att de blickarna också uttryckte en oerhörd beslutsamhet. Ondskan skulle inte få segra. Aldrig skulle de ge med sig.

De bad oss om samma blick tillbaka. Aldrig ger vi upp. Vi backar er hela vägen – inte bara tills det är över utan hela vägen till dess att vi vinner. Då, vänner, måste vi som nation – faktiskt som ledande nation i norra Europa i den här frågan – öka, öka, öka stödet. Till att börja med måste vi, just i denna sena timme, fördubbla det.

Herr talman! På ett sätt uppskattar jag att ledamoten David Perez tar avstånd från uttalandena. Det är en viss trygghet i det hela, men det är inte tryggt att man i en av sina mest centrala kommuner behåller en person som har torgfört, som ledamoten från SD själv påpekar, helt fruktansvärda uttalanden om kriget i Ukraina. Jag förstår inte hur en person som har en så helt skev syn på kampen för frihet i Europa och i Ukraina kan få stå som toppkandidat i en skyltfönsterkommun, Jimmie Åkessons egen hemkommun faktiskt, för Sverigedemokraterna. Det skapar i den starka enigheten vi vill ha för det 21:a paketet till stöd för Ukraina en stor oro för vad som egentligen försiggår i korridorerna när man inte tittar, eller när man ibland tittar på en blogg, när det gäller synen på Ukraina, synen på Putins terrorregim i Ryssland och synen på den stora kampen för frihet och demokrati i Europa.

Herr talman! Det här är en oerhört viktig debatt, och jag vill understryka att det viktigaste med debatten är enigheten om att öka stödet till Ukraina. Sedan har vi olika ambitioner för att öka stödet ännu mer och ännu djupare. Men tyvärr, och det här är inte på grund av något vi själva har önskat, har frågan aktualiserats om hur narrativ från Ryssland numera sprids även i Sverige, trots alla år av brett stöd.

Herr talman! Vi har inte haft möjlighet att vända oss på något annat sätt till Sverigedemokraterna i frågan om Emilie Pilthammar i Jimmie Åkessons hemkommun Sölvesborg. Hon har gjort uttalanden på sin blogg om att Zelenskyj och Putin är som pest eller kolera. Skämtsamt kanske eller på allvar – jag vet inte vilket som är värst – har hon sagt att det hade varit lika bra om ryssarna hade tagit över.

Emilie Pilthammar har ångrat sig och tagit tillbaka vad hon sagt. Jag kan säga till ledamoten från Sverigedemokraterna att om detta hade skett i mitt parti Centerpartiet hade hon blivit utesluten med omedelbar verkan. Hon hade inte fått vara toppnamn i en kärnkommun, en skyltfönsterkommun, för vårt parti.

Jag vill ha ett ärligt svar från en representant i Sverigedemokraterna i en debatt som rör Ukraina om varför man inte reagerar hårdare mot den typen av absurt dåliga uttalanden från en ledande representant.

Herr talman! Min fråga riktar sig också till energiministern.

Vi har haft dessa extrema elpriser för många hushåll, i norr och i söder, den senaste tiden. Nu väntar vi på effekten av den olje- och gassituation som råder i Persiska viken under det krig som pågår.

Varför gör inte regeringen allt den kan? Elstödet har nämnts, men det kommer inte i närtid, förstår vi. Det har pratats om elskatten, och det har inte kommit något besked om att effektavgifterna inte ska införas.

Sedan är det de mycket kraftfulla höjningarna av nätavgifterna, som kom vid årsskiftet. Det är en avgiftshysteri på el just när vi ska elektrifiera. När kommer besked från regeringen om de tanknotor som stiger i pris?

Vad gör regeringen i det här läget för att fossilberoendet inte ska fördjupas utan att det i stället ska bli lägre avgifter och mer elektrifiering?

Fru talman! Vi diskuterar nu en stor fråga. För dem av oss som faktiskt minns hur det var när Sveriges statsskuld skenade är det inte lätt att ta lätt på frågan.

Jag vill ändå tacka för samarbetet i målkommittén för statsfinanserna. Vi fördjupade vår kunskap, och jag vill också tacka för de diskussioner vi hade om finansieringen av försvaret.

Jag vill också tacka Finanspolitiska rådet. Visst är det skönt när någon vågar säga stopp, vilket är precis vad Finanspolitiska rådet ska göra. Här var det en vakthund för våra svenska statsfinanser som faktiskt skällde och inte var tyst. Det är viktigt för oss i politiken.

Jag minns begrepp som krona-för-krona och att man ska finansiera allt man har. Jag minns också måttfullhet och sparsamhet, det som vi förr kallade borgerliga dygder. Jag minns dessutom att regeringen lovade ordning.

Nu är det oordning i nästan allt. Det är oordning när det gäller jobben. Vi har en hög arbetslöshet. Det är oordning när det gäller tillväxten. Tillväxttakten är hälften så hög som EU:s genomsnitt. Den brukade vara mycket högre. Det är oordning när det gäller utsläppen, som rusar. Nu är det även oordning i statsfinanserna.

Regler har man ju för att de ska följas, vilket också har sagts tidigare i denna debatt. I ordet ramverk ligger att det ska finnas en ram, för att vi inte ska få en stor statsskuld igen och för att räntorna på vår statsskuld stjäl pengar från vård, skola och omsorg, från rimliga skatter på arbete och företag.

Det är absolut nödvändigt ibland att göra undantag från reglerna, till och med innan de har införts, som i situationen med det snabba behovet av att rusta upp försvaret. Men det är ändå att gå ett steg längre att göra undantag från de undantag som man inte ens har infört och att komma med en budget som inte har något slags gräns eller mått.

Centerpartiet har genom årtionden värnat ramverket, dessa regler för statsfinanserna. Vi sanerade statsfinanserna på 1990-talet, faktiskt tillsammans med både de borgerliga och Socialdemokraterna. På 2000-talet höll vi i statsfinanserna inom Alliansen, tillsammans med bland andra Moderaterna. Och vi tog oss genom pandemin utan en rusande statsskuld, tillsammans med partierna som stod bakom januariavtalet.

Än en gång: Undantag får göras, till exempel vid pandemin och för försvaret. Men det går inte att bryta mot reglerna och, som Finanspolitiska rådet nu har påpekat, ändå inte prioritera de stora strukturreformerna. Man gör det ju inte för försvaret, för klimatet eller för jobben. Det är en enda jättelik, superexpansiv valfläskbudget, som bara precis klarar sig över valet, för att täcka över den höga arbetslösheten och den svaga jobb- och företagspolitiken. Man pumpar ut gåvor utifrån SD:s beställningslista.

Tidöregeringen har gjort det här fyra gånger. Först var det 30 miljarder i ofinansierade reformer. Sedan var det 40 miljarder i ofinansierade reformer. Sedan var det 60 miljarder i ofinansierade reformer. Vi ser fortfarande ingen effekt jämfört med omvärlden, inte ens på konsumtionen men framför allt inte på tillväxten och arbetslösheten. Och nu drämmer man till med 80 miljarder, det högsta på 30 år med undantag för pandemin.

Jag upprepar att det är väldigt ovanligt att Finanspolitiska rådet inte bara utfärdar den allvarligaste varningen någonsin för det som de är satta att varna för utan faktiskt också, utifrån den erfarenhet de har, varnar för att detta tränger bort möjliga räntesänkningar för hushållen. Man har liksom tagit över från Riksbanken i fråga om att putta på ekonomin, så att Riksbanken inte kan sänka räntan lika snabbt.

Centerpartiet valde redan i höstas, som enda parti, mycket medvetet att trycka på för ett 10 miljarder lägre reformutrymme. Vi kan ta kritik för att det inte var tillräckligt återhållsamt, men vi tar inte kritik för att vi var fel ute. Vi ville hedra vår långa kamp för stabila statsfinanser. Vi ville välja en annan väg.

Nu behöver Sverige en ny kurs. Vi har påpekat att det finns ett problem med detta nya ramverk, som vi har enats om. Det är logiskt att vi går över till ett balansmål. Det fanns vissa utmaningar, men statsskulden har gått ned. Och det behövs utrymme för att satsa på försvar och andra saker framöver. Men vi vill vara noga med att det inte får bli som i den här budgeten, det vill säga att man spenderar i stället för investerar. Det behöver investeras i sådant som gör Sveriges tillväxt starkare på sikt, som infrastruktur, med vägar och järnvägar, och försvar.

Parallellt med att vi har en låg statsskuld har vi också, vilket även Finanspolitiska rådet påpekar, en infrastruktur med tåg som står stilla, vägar som har potthål, folk som inte kommer till jobbet och Malmbanan som står stilla. Det blockerar för miljarder i svensk export. Det kostar väldigt mycket att ha ett sådant underinvesterat statligt kapital.

Därför ville vi, i samband med att målet byttes, freda pengar i svensk ekonomi för att investera och inte bara spendera. Det gick inte. Och tyvärr står vi nu här med fortsatta underinvesteringar samtidigt som man tyvärr överspenderar.

Jag vill yrka bifall till förslaget i betänkandet. Men vi måste göra detta med stor betänksamhet. Parallellt med detta nya ramverk råder det nämligen stor oordning i svenska statsfinanser. Det råder för övrigt stor oordning i statens kapital när det gäller järnvägar och vägar som faktiskt också är viktigt för försvaret.

Vi hoppas på en ny kurs där man kommer ihåg och kommer tillbaka till de gamla, fina värderingarna vi en gång vårdade: måttfullhet, sparsamhet, effektivitet och ordning i våra statsfinanser.

Fru talman! När en före detta riksbankschef – som jag haft den stora äran att arbeta åt under min tid där – säger till politiken att ni har lagt er i vägen för Riksbankens räntesänkningar är det allvar. Då bör man lyssna och inte vifta bort det.

När det gäller Sverigedemokraternas fortsatta syn på ekonomin som hörs i så många debatter får nog folket döma själva. Det ges en bild av en arbetsmarknad där arbetslösheten inte är något större problem. Den har inte stigit med hundratusen personer. Den drabbar inte så många hushåll. Den kostar inte statsfinanserna 50 miljarder. Allt är bra i Sverige. Vi är på väg. Allting är toppen.

Även med det här årets tillväxt, som alltså visar en liten återhämtning efter den här superexpansiva budgeten och faktiskt redan innan den, har vi haft en så dålig tillväxt att den varit hälften så hög som genomsnittet i EU under de här åren – en markant skillnad mot tidigare perioder då vi hade dubbelt så hög tillväxt i Sverige som i resten av världen och EU.

Jag förstår inte den här skönmålningen. Men den kanske förklarar varför Sverigedemokraterna tar så lätt på detta och vill ha hela sin shoppinglista till Finansdepartementet genomförd.

Jag undrar om ledamoten därmed signalerar att man framöver kommer att fortsätta så här. Det kommer ju en massa presskonferenser från Sverigedemokraterna om allt en framtida regering, där ni ska sitta med tillsammans med Moderaterna, ska spendera pengar på. Reformutrymmet var slut, men inte för Jimmie Åkesson. Han håller nya presskonferenser med nya löften.

Eftersom det är ni som bestämmer är det ganska viktigt att veta om det är det som Jimmie Åkesson säger, att vi ska fortsätta spendera, eller det som Elisabeth Svantesson säger, att reformutrymmet är slut, som gäller.