Anna Tenje

Fru talman! Patrik Lundqvist har frågat energi- och näringsministern om hon avser att granska effekterna av besparingen av avskaffandet av ersättningen för höga sjuklönekostnader på små och medelstora företags vilja att anställa och om hon är beredd att se över frågan för att minska risken för just små företag vad gäller sjuklönekostnader.

Arbetet inom regeringen är så fördelat att det är jag som ska svara på interpellationen.

Ersättningen för höga sjuklönekostnader avskaffades den 1 juli 2024. Det fanns flera goda skäl till det, och en överväldigande majoritet i riksdagen, bland annat Socialdemokraterna, röstade för avskaffandet.

Det ekonomiska läget tyngde de offentliga finanserna under en tid då det fanns behov av att prioritera att bekämpa inflationen och hantera dess effekter genom att stötta hushållen och välfärden. Försvaret och rättsväsendet behövde också betydande tillskott för att göra Sverige tryggare.

Regeringens ekonomiska politik har bidragit till en återhämtning i svensk ekonomi under 2025. Vår långsiktigt ansvarsfulla ekonomiska politik ger resultat och högre tillväxt. Regeringen har vidtagit ett flertal åtgärder för att det ska vara enkelt att starta, driva och utveckla företag i Sverige. Samtidigt är osäkerheten i världsekonomin fortsatt stor under 2026, särskilt med anledning av kriget i Mellanöstern. I detta läge är det viktigt att offentliga medel används så effektivt som möjligt.

Ersättning för höga sjuklönekostnader innebar att delar av arbetsgivaransvaret i sjukförsäkringen flyttades till staten. De relativt sett höga ersättningsnivåerna som gällde för mindre arbetsgivare försvagade drivkrafterna till förebyggande arbetsmiljöarbete, tidiga rehabiliteringsinsatser och anpassning av arbetet vid ohälsa.

Ersättningen medförde även andra negativa konsekvenser. Under den period regelverket var i kraft ökade antalet företag som nyttjade möjligheten till ersättning kraftigt, och de utbetalda beloppen blev betydligt högre. Vid införandet 2015 uppskattades kostnaderna till omkring 300 miljoner kronor per år. I samband med avskaffandet år 2024 beräknades de årliga utgifterna på anslaget uppgå till 2,6 miljarder.

Det höga nyttjandet innebar att de negativa konsekvenser som fanns med ersättningen fick en större dignitet än vad som antogs vara fallet när ersättningen infördes. Det gäller inte minst risken för felaktiga utbetalningar till följd av de begränsade kontrollmöjligheterna.

Ersättningen för höga sjuklönekostnader beräknades vid tiden för avskaffandet utgöra cirka 5 procent av arbetsgivarnas samlade sjuklönekostnader. Sjuklönekostnaden utgör en begränsad risk för arbetsgivare medan staten tar över huvudansvaret vid längre sjukfrånvaro genom bland annat sjukpenningen. Tillsammans med individens självrisk i form av karens är detta, enligt regeringens mening, en väl avvägd ansvarsfördelning med rätt incitamentsstruktur.

Patrik Lundqvist anför att risken för höga sjuklönekostnader hämmar tillväxten i enskilda företag och därigenom Sverige som helhet. Detta är, enligt honom, en förklaring till att Sverige har visat en sämre tillväxt än Europa under den här regeringen.

Nästa år, fru talman, kommer Sverige att ha bland de bästa tillväxttakterna i EU enligt EU-kommissionen. Skillnaderna i tillväxt mellan Sverige och EU förklaras i huvudsak av konjunkturläge, räntekänslighet och näringsstruktur, inte av en enskild reform inom sjukförsäkringsområdet.

Fru talman! Patrik Lundqvist har frågat energi- och näringsministern om hon avser att granska effekterna av besparingen av avskaffandet av ersättningen för höga sjuklönekostnader på små och medelstora företags vilja att anställa och om hon är beredd att se över frågan för att minska risken för just små företag vad gäller sjuklönekostnader.

Arbetet inom regeringen är så fördelat att det är jag som ska svara på interpellationen.

Ersättningen för höga sjuklönekostnader avskaffades den 1 juli 2024. Det fanns flera goda skäl till det, och en överväldigande majoritet i riksdagen, bland annat Socialdemokraterna, röstade för avskaffandet.

Det ekonomiska läget tyngde de offentliga finanserna under en tid då det fanns behov av att prioritera att bekämpa inflationen och hantera dess effekter genom att stötta hushållen och välfärden. Försvaret och rättsväsendet behövde också betydande tillskott för att göra Sverige tryggare.

Regeringens ekonomiska politik har bidragit till en återhämtning i svensk ekonomi under 2025. Vår långsiktigt ansvarsfulla ekonomiska politik ger resultat och högre tillväxt. Regeringen har vidtagit ett flertal åtgärder för att det ska vara enkelt att starta, driva och utveckla företag i Sverige. Samtidigt är osäkerheten i världsekonomin fortsatt stor under 2026, särskilt med anledning av kriget i Mellanöstern. I detta läge är det viktigt att offentliga medel används så effektivt som möjligt.

Ersättning för höga sjuklönekostnader innebar att delar av arbetsgivaransvaret i sjukförsäkringen flyttades till staten. De relativt sett höga ersättningsnivåerna som gällde för mindre arbetsgivare försvagade drivkrafterna till förebyggande arbetsmiljöarbete, tidiga rehabiliteringsinsatser och anpassning av arbetet vid ohälsa.

Ersättningen medförde även andra negativa konsekvenser. Under den period regelverket var i kraft ökade antalet företag som nyttjade möjligheten till ersättning kraftigt, och de utbetalda beloppen blev betydligt högre. Vid införandet 2015 uppskattades kostnaderna till omkring 300 miljoner kronor per år. I samband med avskaffandet år 2024 beräknades de årliga utgifterna på anslaget uppgå till 2,6 miljarder.

Det höga nyttjandet innebar att de negativa konsekvenser som fanns med ersättningen fick en större dignitet än vad som antogs vara fallet när ersättningen infördes. Det gäller inte minst risken för felaktiga utbetalningar till följd av de begränsade kontrollmöjligheterna.

Ersättningen för höga sjuklönekostnader beräknades vid tiden för avskaffandet utgöra cirka 5 procent av arbetsgivarnas samlade sjuklönekostnader. Sjuklönekostnaden utgör en begränsad risk för arbetsgivare medan staten tar över huvudansvaret vid längre sjukfrånvaro genom bland annat sjukpenningen. Tillsammans med individens självrisk i form av karens är detta, enligt regeringens mening, en väl avvägd ansvarsfördelning med rätt incitamentsstruktur.

Patrik Lundqvist anför att risken för höga sjuklönekostnader hämmar tillväxten i enskilda företag och därigenom Sverige som helhet. Detta är, enligt honom, en förklaring till att Sverige har visat en sämre tillväxt än Europa under den här regeringen.

Nästa år, fru talman, kommer Sverige att ha bland de bästa tillväxttakterna i EU enligt EU-kommissionen. Skillnaderna i tillväxt mellan Sverige och EU förklaras i huvudsak av konjunkturläge, räntekänslighet och näringsstruktur, inte av en enskild reform inom sjukförsäkringsområdet.

Fru talman! Återigen: Stort tack till ledamöterna för den här mycket intressanta debatten!

Jag ångrar nu att jag slog ihop interpellationerna och att vi tog detta på ett bräde, för jag hade velat fortsätta debatten så mycket längre. Men det är tyvärr, fru talman, uppenbart att ledamöterna har skrivit sina tal tidigare och sedan inte riktigt lyssnar till vad jag säger och de svar som jag ger. Man håller sig i stället till talmanus och ger sken av att man inte får svar på sina frågor.

Så är det inte riktigt. Jag har varit tydlig med att vi nu steg för steg höjer kraven för att få jobba inom svensk äldreomsorg med högre kompetenskrav, med språkkravet och med möjlighet att göra utdrag ur belastningsregister och misstankeregister. Detta gör vi för att de som arbetar inom svensk äldreomsorg ska ha rätt kompetens. Man ska kunna tala svenska, och man ska framför allt inte vara kriminell.

Detta gör vi också för att skydda äldre och för att öka tryggheten och säkerheten för dem. Vi sätter alltid de äldre i centrum. Men vi gör det också för medarbetarna när vi förbättrar arbetsmiljön och, framför allt, höjer statusen på de här viktiga yrkena. Genom att steg för steg höja kraven och då också öka statusen tror jag att man också höjer attraktionskraften för de här viktiga yrkena.

Ledamöterna har talat sig varma för att tillskjuta mer pengar och göra fler reformer. Men det handlar inte bara om att prioritera utan också om att finansiera. Om man inte har finansierat de förslag som man har i sin budget är detta ingenting annat än ren och skär populism och ett sätt att vilseleda väljarna och de äldre.

Vi är tydliga. Vi sätter äldres trygghet och säkerhet i centrum. Vi jobbar nu steg för steg för att öka kvaliteten. Vi går igenom Coronakommissionens rapporter och Ivos granskningar för att steg för steg kunna genomföra reformer för att öka kvaliteten och höja attraktionskraften för de här viktiga yrkena.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.

Fru talman! Jag måste säga att det ändå är en smula underhållande att lyssna till socialdemokratiska ledamöter. De hävdar att de tillför mer resurser. De talar om de frysta statsbidragen och att man borde indexera upp dem. Men när man tittar på deras budget ser man att den är underfinansierad med 50 miljarder kronor.

Räknar man ihop era olika satsningar och inte minst de indexerade statsbidragen – eller för den delen de tillskjutna statsbidragen till äldreomsorgen – undrar man ändå: Hur ska ni finansiera detta? Det saknas de facto 50 miljarder i er budget.

Låt mig bemöta några av Mikael Dahlqvists frågor, som handlar om att det råder platsbrist i en del kommuner. Generaliserar man kan man säga att ett flertal kommuner saknar plats på särskilda boenden, men det är långt ifrån alla. Förutsättningarna är olika. Andra kommuner har planerat på annat sätt och har definitivt ingen platsbrist på särskilda boenden. Det råkar också sammanfalla med de kommuner som välkomnar fristående alternativ och har infört LOV, det vill säga lagen om valfrihetssystem, som ger möjlighet för äldre att faktiskt välja. I de kommunerna är platsbristen betydligt mindre än i de kommuner där man väljer att driva allt i egen regi.

Min fråga till Socialdemokraterna är: Hur ska ni ha råd och möjlighet att bygga i kapp platsbristen när ni samtidigt vill begränsa den i och med att ni vill avskaffa LOV?

Socialdemokraterna vill avskaffa lagen om valfrihetssystem och skippa valfriheten för äldre, trots att detta i grunden har varit det som har möjliggjort att det byggts mer. Det innebär ju att man delar på kapitaltjänstkostnader och inte minst på risken och på de investeringar som behöver göras i kommunen. Man undgår inte alla kostnader, men man kan åtminstone kroka arm och mäkta med att bygga fler boenden.

Detta vill alltså Socialdemokraterna avskaffa, och på så vis kommer platsbristen definitivt inte att bli mindre, särskilt inte i de kommuner där det redan är tufft.

Den andra frågan, som ledamoten Sundin var inne på, tycker jag är väldigt viktig. Det handlar om lex Sarah-anmälningarna. Jag vill vara tydlig med att det är bra och viktigt att kommunerna anmäler. Det är en del av förbättringsarbetet. Det är en del av det systematiska arbetet med att se till att saker och ting aldrig händer igen.

När jag gick igenom de anmälningar som ledamoten Sundin hänvisade till och som togs upp i SVT:s granskning blev det ganska tydligt att det inte hade gjorts någon vidare analys på aggregerad nivå av vad det är som gör att dessa fruktansvärda händelser kan inträffa. Det görs inte heller någon särskilt bra uppföljning.

Vad jag som ansvarig minister gjorde var helt enkelt att ge Ivo i uppdrag att analysera detta på en bättre nivå och återkomma med rekommendationer och riktlinjer för hur man ska göra för att detta aldrig ska hända igen. Framför allt var jag dock noga med att säga att vi inte får låta det stanna vid detta. Att kommuner snyggt på papper kan redogöra för vad de ämnar göra för att detta aldrig ska hända igen räcker inte, utan nu följer vi också upp det.

Ivo har därför fått ett förstärkt och förtydligat uppdrag och utökade resurser just för att följa upp dessa delar, så att äldres rättigheter, som Mikael Dahlqvist tog upp i sin fråga, verkligen kan tillgodoses på ett betydligt bättre sätt.

Fru talman! Stort tack till ledamöterna för den här debatten!

Medarbetarna inom äldreomsorgen är helt klart vår viktigaste resurs. Vi talar i dag om kompetensbristen och kompetensförsörjningen inom äldreomsorgen. Det är utan tvekan en av de största utmaningar vi står inför, givet den demografiska utveckling vi befinner oss i och har framför oss.

Fru talman! Utan undersköterskor och vårdbiträden stannar vår gemensamma välfärd. Därför behöver vi höja statusen så att fler vill arbeta med dessa livsviktiga och givande yrken. Arbetsmiljön måste också bli bättre. Medarbetarna och första linjens chefer måste givetvis få goda förutsättningar så att de orkar, kan och vill jobba ett helt arbetsliv.

Vi har varit väldigt tydliga från regeringens sida. Nu höjer vi steg för steg kraven för att få jobba inom svensk äldreomsorg. Det handlar först och främst, fru talman, om att höja kompetensen genom Äldreomsorgslyftet, som vi år efter år har förlängt och utvecklat. Vi har dragit undan alla käppar som finns ur hjulen för att resurserna ska komma dem till del som verkligen behöver dem. Det handlar om personal och kommuner, men framför allt om att höja kvaliteten och kompetensen så att det kommer de äldre till del.

Vi har också jobbat med skyddande av yrkestitel, som är en mycket viktig och lyckad reform. Den ger ett kvitto på det man är utbildad för. Man får status och blir stolt över de arbetsuppgifter och den utbildning man har. Yrkestitlar kan även nyttjas för att differentiera arbetsuppgifterna inom äldreomsorgen, så att rätt personal gör rätt saker. Den kompetens och den erfarenhet som finns ska nyttjas på bästa möjliga sätt och på så vis ge möjlighet för fler att komma in via serviceyrken och rollen som vårdbiträde. Via Äldreomsorgslyftet kan man läsa till undersköterska, specialistundersköterska och så vidare för att höja kompetensen.

Den andra delen är språkkravet. Det är känt sedan länge att det finns stora brister inom svensk äldreomsorg när det gäller språket. Det visade Coronakommissionen på. Det visade även Ivos rapporter tidigt på. Det har vi vetat länge. Under sina åtta år vid makten hade Socialdemokraterna kunnat starta, sätta igång och utreda saken. Det vägrade ni att ta tag i, men det gjorde jag.

En av de första utredningar jag tillsatte som minister gällde att få ett språkkrav på plats. I sommar börjar det gälla. De äldre måste helt enkelt kunna förstå och göra sig förstådda. Det är grundläggande för att de äldre ska kunna bestämma själva i sin vardag men också få sina behov tillgodosedda, alldeles oavsett om det handlar om äldreomsorgen på ett särskilt boende eller om det gäller hemtjänsten. Det handlar även om patientsäkerhet – att man gör rätt, dokumenterar det man gör och får säkra överlämningar personal emellan.

Språkkravet handlar också om arbetsmiljön. Kan man inte prata med varandra vid fikabordet, höra hur det går för sonen när det gäller körkortet eller för den delen vad man ska göra på semestern i sommar – då kittar man inte ihop det. Det är dessutom väldigt mycket onödig frustration och problem som uppstår på grund av språkförbistring.

Fru talman! Den tredje delen är kanske den allra viktigaste. Nu ger vi tydligt lagstöd för kommunerna att göra utdrag ur belastnings- och misstankeregister för att se till att det är lämplig personal som jobbar inom äldreomsorgen.

Sammantaget är de här tre stegen oerhört viktiga för att höja statusen och attraktionskraften hos dessa viktiga yrken. Medarbetarna får kollegor att lita på så att de vill och kan fortsätta jobba länge och stanna kvar i de här viktiga yrkena.

Herr talman! Karin Sundin, Mikael Dahlqvist och Fredrik Lundh Sammeli har sammanfattningsvis frågat mig om jag avser att vidta åtgärder för att säkerställa äldres behov och rättigheter inom äldreomsorgen. Karin Sundin och Fredrik Lundh Sammeli har även frågat mig vilka åtgärder jag avser att vidta för att säkerställa adekvat bemanning. Mikael Dahlqvist har också frågat mig om jag avser att vidta några åtgärder för att säkerställa att kommunerna kan bygga ut antalet platser i särskilt boende samt om jag avser att verka för att statsbidragen till äldreomsorgen indexeras årligen.

Sverige har en ordning med kommunalt självstyre. Äldreomsorgen ryms inom det kommunala ansvarsområdet. Av bestämmelser i socialtjänstlagen (2025:400) följer att verksamheten inom socialtjänsten ska vara av god kvalitet och att det för utförande av uppgifterna ska finnas personal med lämplig utbildning och erfarenhet. Kommunerna har således både möjlighet och ansvar för att vidta åtgärder för att säkerställa personal- och kompetensförsörjningen samt möta behoven i kommunen, såsom att säkerställa platser på särskilt boende. Socialnämnden i en kommun är skyldig att rapportera till Inspektionen för vård och omsorg, Ivo, om en beviljad insats om vård eller omsorg till en individ inte har verkställts inom tre månader.

Kommunerna har genom den kommunala beskattningsrätten både ett långtgående ansvar för och en stor möjlighet att påverka finansieringen av sin verksamhet. Skatteintäkterna utgör den allra största delen av kommunernas totala intäkter. Kommunernas ekonomiska förutsättningar är därför, liksom för övrig offentlig sektor, starkt kopplade till skatteunderlagets utveckling och den ekonomiska tillväxten. Ökad tillväxt och en återupprättad arbetslinje har därför stor betydelse för att långsiktigt stärka kommunernas ekonomi och förutsättningar att finansiera äldreomsorgen.

För att stärka kommunernas förutsättningar att utföra sitt välfärdsuppdrag höjde regeringen de generella statsbidragen med 6 miljarder kronor i budgetpropositionen för 2023 (prop. 2022/23:1) och 10 miljarder kronor i budgetpropositionen för 2024 (prop. 2023/24:1). Nivåhöjningarna, herr talman, var permanenta. Kommunerna får även fortsatt riktade statsbidrag för äldreomsorgen, såsom sektorsbidraget, som kommunerna kan nyttja utifrån sina egna förutsättningar och behov. Sektorsbidraget uppgår till drygt 4 miljarder kronor för 2026.

Sverige står nu inför en demografisk förändring där gruppen äldre – särskilt äldre äldre – ökar i antal. Det är såklart en positiv samhällsutveckling som speglar inte minst en ökad livslängd, en bättre hälsa och ett samhälle där fler kan leva ett långt liv. Samtidigt innebär denna utveckling att äldreomsorgen behöver fortsätta utvecklas för att just möta dagens och också framtidens behov.

Kompetensförsörjningen inom äldreomsorgen är en mycket prioriterad fråga för regeringen, som fortsätter att arbeta med reformer på flera områden för en starkare och tryggare äldreomsorg i hela landet. Sedan 2023 är yrket undersköterska en skyddad yrkestitel, vilket bidrar till att säkerställa kompetensen inom omsorgen och öka yrkets attraktivitet och status. Det är också grundläggande om man ska jobba med differentiering av arbetsuppgifter.

Regeringen har också i budgetpropositionen för 2026 (prop. 2025/26:1) förstärkt och vidgat Äldreomsorgslyftet. Kompetenssatsningen föreslås förlängas till 2027 och omfatta 1,8 miljarder kronor per år för 2026 och 2027. Regeringen beslutade även den 15 januari 2026 propositionen Ett språkkrav inom äldreomsorgen (prop. 2025/26:93), där det föreslås att ett språkkrav för personal i äldreomsorgen införs i socialtjänstlagen.

Att skapa förutsättningar för seniora medarbetare att stanna kvar i sitt yrke så länge som möjligt och tillvarata deras kompetens och erfarenhet är också en viktig del för bemanningen och kompetensförsörjningen i äldreomsorgen. Socialstyrelsen har därför fått regeringens uppdrag att ta fram underlag för hur utförare av äldreomsorg kan tillvarata seniora medarbetares kompetens i verksamheten genom att få uppgiften att vara mentor för att stödja kollegor på arbetsplatsen (S2026/00074).

Frågor om bemanning och kompetensförsörjning är ytterst frågor för arbetsgivaren. Det handlar bland annat om att vara en attraktiv arbetsgivare, att hitta lösningar för ett hållbart arbetsliv och att stärka ledarskapet. Ledarskapet har stor betydelse och kan påverka äldreomsorgens organisering och i allra högsta grad kvaliteten. Regeringen bedömer därför att det är angeläget att inte minst första linjens chefer tar del av de möjligheter som finns för att höja kompetensen inom ramen för Äldreomsorgslyftet.

Herr talman! Stort tack för interpellationen och möjligheten att debattera de här viktiga frågorna och, för min del, möjligheten att lyfta fram vad regeringen driver för frågor inom just det här området!

Jag kan bara konstatera att vi egentligen verkar vara synnerligen överens. Samordningsförbunden kommer att behövas under en överskådlig framtid, och då ska de ha så bra förutsättningar som möjligt. Den innovativa kraften, den stora kreativiteten, och möjligheten att växla upp och växla ut vissa pengar känner vi igen. Inte minst jag som har varit kommunpolitiker under många år vet att det finns en väldigt stark inneboende kraft i kommunerna och deras aktörer. De går inte alltid hand i hand med myndigheterna och statliga Sverige, och det är väl ofta där det kan bli lite problem. Det gäller att göra rätt och riktigt, följa lagen och ge myndigheterna goda möjligheter att vara just den samordnande kraften samtidigt som vi för den sakens skull inte ska döda innovationskraften och möjligheten att på ett ibland lite finurligt sätt, som vi inte minst i Småland brukar uttrycka det, få fler människor att växa.

Jag ska göra mitt bästa. Det är definitivt viktiga frågor som vi bereder – både när det gäller uppföljningssystemet och när det gäller en eventuell ny lagstiftning. Men här och nu är det viktigt för mig att just vara lite finurlig. Det handlar då om att inte sätta stopp för att man ska kunna ta del av de viktiga ESF-pengarna – annars skulle projekt falla ned döda. Det handlar helt enkelt om att hitta en snabb lösning för att ESF-medlen ska komma dem till del som de faktiskt är avsedda för. Det handlar inte om att bygga stora kontor eller anställa många människor inom olika samordningsförbund utan om att verkligen se till att vi får till insatser som gör att fler människor växer, kommer till sin rätt och till syvende och sist kommer i egen försörjning och arbete och bryter utanförskapet.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.

Herr talman! Tack för möjligheten, ledamoten, att gå in lite mer på djupet i dessa viktiga frågor! Jag håller helt och fullt med.

Det handlar om alla de människor som nu står utanför arbetsmarknaden och som hamnat i ett djupt utanförskap. De har år ut och år in inte kommit till sin rätt, och de har inte fått hjälp och stöd. De har fram tills nu kanske gått på försörjningsstöd i många delar.

De har inte fått hjälp och stöd. De har inte fått arbetsträning eller fått lära sig svenska tillräckligt bra. De har inte fått gå någon yrkesutbildning, fått komplettera sin utbildning eller för den delen fått rätt hjälp och stöd i hälso- och sjukvården när de har haft bakomliggande diagnoser.

Jag ser nu en stor potential i att man möter alla dem mycket tidigare i kommunerna via heltidsaktiveringen i försörjningsstödet om de ansöker om försörjningsstöd och lever på försörjningsstöd. Det tycker jag verkligen är mycket positivt. Det är inte alla som är föremål för samordningsförbundens insatser, men det kan vara en liten del.

Det finns få saker som gör mig så frustrerad och ibland väldigt provocerad som när jag lyssnar till människor som är i samordningsförbundens olika insatser – de har varit med om lyckade projekt och har tagit första klivet ut på arbetsmarknaden – och som är lyckliga och stolta över det som de har åstadkommit. Om man sedan blickar tillbaka på deras historik ställer man sig frågan: Varför lät vi det gå så lång tid? Varför fick de inte den hjälpen och det stödet så mycket tidigare? Varför hamnade de i utanförskap utan särskilt mycket stöd och hjälp från samhället? Vi vet alla, och studier visar det också: Ju fler år du lever i utanförskap, desto svårare är det att komma tillbaka och desto sämre blir hälsan. Det är en nedåtgående trend.

Jag hoppas att samordningsförbunden inte ska behövas i framtiden, i alla fall inte i samma utsträckning som nu. Vi ska fånga upp så många fler så mycket tidigare, alldeles oavsett om det handlar om aktivitetskravet, bidragstaket, insatser i skolan för hemmasittare eller vad det än kan vara. Men det här bygger på att vi verkligen tror och tycker att de här människorna behövs i vårt samhälle. Från samhällets sida, oavsett om man tillhör myndigheter, kommuner eller hälso- och sjukvården eller om man är arbetsgivare eller en medmänniska i en frivilligorganisation, är det viktigt att vi aldrig någonsin gömmer och glömmer människor i statistiken.

Jag har en känsla av att vi har varit alldeles för rädda för att ställa krav. Ställa krav gör man för att man bryr sig och för att man på riktigt ser potentialen i en annan människa när det gäller människans förmåga att både utvecklas och komma till sin rätt. Detta har vi varit alldeles för dåliga på, och vi har varit alldeles för dåliga på att komma in med tidiga insatser. Men det blir det nu ändring på.

Jag menar att vi behöver jobba på flera fronter samtidigt. Självklart har samordningsförbunden en otroligt viktig roll att spela här och nu och antagligen också under en väldigt lång tid framöver. Det är nämligen precis som ledamoten säger: att det är många i vårt samhälle som faller mellan stolarna och som hamnar mellan systemen och reglerna och också mellan myndigheter. Där behöver vi bli betydligt bättre på att dela information och på att samarbeta över gränserna. Då är samordningsförbunden väldigt bra.

Ledamoten påstår att vi har försökt lösa detta med finansieringen via ESF. Vi har alltså löst det. Men jag sa också tydligt: De förslag på förändringar av lagar som Försäkringskassan har inkommit med bereds just nu i Regeringskansliet, tillsammans med de förändringar gällande uppföljningssystemet som jag onekligen också tycker är väldigt viktiga.

Herr talman! Jag kan försäkra ledamoten om att jag när jag fick den här interpellationen, en av många interpellationer om samordningsförbunden, definitivt inte tänkte ”Ånej, inte igen” utan tänkte: ”Yes – äntligen en chans att berätta om allt det bra som regeringen gör inom detta område för att få fler att gå från bidrag till arbete och från utanförskap till självförsörjning!”

Detta är en synnerligen viktig del, men det gäller att ha fokus på flera olika saker samtidigt. Vi genomför nu en rejäl bidragsreform, som kommer att få fler att gå från bidrag till arbete. Det gäller människor som förhoppningsvis inte har varit i utanförskap så länge. Samtidigt håller vi fokus på de här viktiga frågorna, som gäller alla dem som har levt i utanförskap en längre tid, inte har fått rätt hjälp och stöd och definitivt inte alltid har kommit till sin rätt. Vi ska verkligen inte gömma och glömma någon i statistiken. Vi ska aldrig ge upp om dem som har hamnat i utanförskap men har arbetsförmåga. Sakta men säkert behöver vi hitta fler vägar tillbaka för många fler.

Herr talman! Jag vill stanna upp lite vid frågan om ESF-medlen, som ledamoten berörde i sitt anförande. Jag vill påminna kammaren om att det inte var regeringen som beslutade att samordningsförbunden inte längre ska kunna driva ESF-projekt. Det var Försäkringskassan som självständig myndighet som gjorde konstaterandet att det inte är förenligt med gällande lagstiftning. Det är också precis så den svenska förvaltningsmodellen fungerar.

Att ändra lagen hade tagit betydligt längre tid och dessutom riskerat att låsa fast alla samordningsförbund i en struktur som kanske inte hade varit gällande eller relevant för nästa ESF-period.

Ställda inför detta faktum valde vi att reagera och agera. På väldigt kort tid fick vi på plats ett system som kunde garantera och möjliggöra ett fortsatt användande av de ESF-medel som ändå finns för insatserna. Det är något som ledamoten själv efterlyser och redogör för i sina frågor.

Nu finns ett system på plats som genom Försäkringskassan garanterar projektägarskapet för viktiga identifierade projekt som andra samverkanspartner av olika skäl inte kan eller vill driva själva.

Det fanns ett väldigt stort samförstånd om den modell som nu råder mellan Försäkringskassan och flera av samordningsförbunden. Vi aviserade den här lösningen tillsammans i en gemensam artikel med NNS:s dåvarande ordförande. Deras stöd i den här frågan har på intet sätt förändrats.

Det var en bra lösning vi fick på plats där och då för att inte gå miste om några pengar men inte heller låsa oss fast i ett felaktigt system framöver. Redan när vi levererade lösningen var mitt budskap mycket tydligt. Regeringen har nu tagit sitt ansvar för att just skapa en struktur för att ESF-medel ska kunna användas för de projekt som omfattar samordningsförbundens målgrupper.

Inga av de projekt som finns ska hindras av onödig byråkrati. Uppstår problem av något slag för parterna att själva starta eller driva ESF-projekten går Försäkringskassan in som projektledare och kan därmed utgöra bottenplattan eller garanten. Jag också fått kvitterat av generaldirektören för Försäkringskassan i våra samtal att så är fallet.

Nu vilar det ett mycket stort ansvar på parterna att göra sin del. Det handlar om att identifiera projekten, samordna sig och driva det antingen själva eller genom Försäkringskassan för att man ska få göra alla de insatser som är till gagn för dem som man är till för.

Herr talman! Eva Lindh har frågat mig vilka åtgärder jag avser att vidta för att komma till rätta med de hinder som uppstått för att samordningsförbunden ska kunna fortsätta verka och utvecklas.

Regeringen anser att samordningsförbunden är mycket betydelsefulla för att genom samordnade rehabiliteringsinsatser stödja människor att uppnå arbetsförmåga och egenförsörjning. Regeringen har vidtagit flera åtgärder för att samverkansparterna genom samordningsförbunden ska stödja människor att uppnå arbetsförmåga och egenförsörjning.

I Arbetsförmedlingens och Försäkringskassans regleringsbrev framgår att myndigheterna ska arbeta för att samordningsförbunden prioriterar att finansiera insatser för långtidssjukskrivna, unga med funktionsnedsättning och unga som har aktivitetsersättning. Det framgår också att Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan ska bidra till att alla parter i samverkan tar ansvar för samordningsförbundens insatser. Slutligen framgår att Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen genom Nationella rådet för finansiell samordning ska stödja utvecklingen av samordningsförbunden.

Mot bakgrund av att det inte bedömts vara förenligt med lagen (2003:1210) om finansiell samordning av rehabiliteringsinsatser, den så kallade Finsamlagen, att samordningsförbunden ansöker om medel från Europeiska socialfonden plus har Försäkringskassan på uppdrag av regeringen utvecklat vägledande rutiner för hur de samverkande parterna – genom samordningsförbundens beredningsstrukturer – ska identifiera och genomföra samordnade rehabiliteringsinsatser med projektmedel från Europeiska socialfonden plus. Genom detta uppdrag finns nu en modell som möjliggör att socialfondsmedel kommer samordningsförbundens målgrupper till del under innevarande programperiod.

Försäkringskassan har på uppdrag av regeringen analyserat behovet av ändringar i Finsamlagen (S2024/00722). De förslag till ändringar i Finsamlagen som Försäkringskassan redovisat bereds nu vidare inom Regeringskansliet. Detsamma gäller Försäkringskassans framställan om personuppgiftshantering avseende uppföljning av Finsaminsatserna. Det är väldigt viktigt att det är möjligt att följa upp de insatser som samordningsförbunden finansierar, inte minst för att man ska kunna lära av de bästa exemplen men också av eventuella misstag. Jag kan försäkra Eva Lindh om att det just nu pågår ett aktivt arbete på Regeringskansliet i just dessa frågor.

Herr ålderspresident! Ledamoten påstår att han företräder Sveriges arbetarparti. Nej, det gör han inte; han företräder Sveriges bidragsparti. Det blir mycket tydligt här.

Vad som blir än mer tydligt är att man inte ser helheten i den bidragsreform som regeringen nu går fram med. Den går ut på att kvalificering till socialförsäkringen ska ske genom arbete eller genom att vara bosatt här i fem år. Det handlar alltså inte om att fler ska hamna i ekonomiskt bistånd utan om att fler ska hamna i arbete. Det ska gå betydligt fortare från det att man kommer till Sverige till det att man hamnar i arbete.

Det fina i kråksången är att den som kommer till Sverige och håller på att kvalificera sig, antingen genom arbete eller för den delen genom att vara bosatt, träffas av heltidsaktiveringen i försörjningsstödet. Kommunerna har en skyldighet att se till att de medborgare som har hundra procents arbetsförmåga får förutsättningar och möjligheter att helt enkelt hamna i arbete. Människor ska lära sig svenska, hamna i arbetsträning eller praktik eller för den delen läsa upp och validera sin kunskap via en yrkesutbildning, så att de kan hamna i arbete.

Det ställs alltså inte krav bara på individen, utan det ställs krav även på kommunerna. De måste nämligen göra det de kan för att människor ska få rätt förutsättningar att hamna i arbete och egen försörjning och därmed komma bort från fattigdom och det stora utanförskap som har brett ut sig i Sverige och som har blivit djupare. Det är den utvecklingen vi nu bryter. Det utanförskapet ska nu raderas ut. Det gör den här regeringen, och vi kommer att fortsätta göra det även efter valet.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.

Herr ålderspresident! Jag önskar att jag hade många fler minuters talartid i den här debatten och diskussionen. Det är klart att ledamoten Gashi väcker väldigt många viktiga frågor. Inte minst skulle jag älska att diskutera bidragsreformerna med ledamoten.

Det är uppenbart att Arber Gashi inte har läst och förstått vad det är vi går fram med när det gäller kvalificering till socialförsäkringarna. Det handlar alltså inte om kvalificering till ekonomiskt bistånd, som utredaren också hade tittat på men som vi valde att inte gå vidare med. Hade ledamoten tittat på vad de 70 remissinstanserna hade synpunkter på hade han sett att det framför allt handlade om kvalificering till ekonomiskt bistånd, vilket vi valde att inte införa.

Herr ålderspresident! Bidragsreformerna ska ses ur ett helhetsperspektiv. Det handlar inte bara om kvalificering till socialförsäkringar. Man ska inte dag ett när man kommer till Sverige kunna ta del av hela det smörgåsbord som välfärden erbjuder, utan man ska kvalificera sig successivt genom att arbeta och göra rätt för sig. När man har gjort rätt för sig och varit bosatt här i minst fem år ska man kunna ta del av alla de välfärdsförmåner som finns. Det är den första delen.

Den andra delen är bidragstaket. Det ska löna sig mer att ta ett arbete än att fortsätta leva på bidrag. Det tycker jag är rätt och rättvist. En familj där föräldrarna ställer klockan inför varje morgon, ser till att ungarna kommer till förskolan och skolan, jagar iväg till jobbet och sedan tar bussen hem och fortsätter anstränga sig får i vissa fall mindre pengar i plånboken än familjen rätt över trappuppgången där man väljer att fortsätta leva på bidrag fastän man kan arbeta. Det tycker jag inte är rätt och rättvist. Jag tycker att det ska löna sig att arbeta. Jag tycker att det ska löna sig att anstränga sig. Det är det som bygger Sverige starkt.

Den tredje delen, herr ålderspresident, är aktivitetskravet i försörjningsstödet. Man ska göra allt man kan som individ för att närma sig arbetsmarknaden, ta ett arbete, stå på egna ben och försörja sig själv och sin familj. Kommunen å sin sida är skyldig att göra det den kan för att dess medborgare ska få rätt förutsättningar att komma ut på arbetsmarknaden. Det tycker jag är rätt och riktigt.

Framför allt kommer detta att göra jättestor skillnad på så sätt att fler barn kommer att se sina föräldrar gå till jobbet och själva hamna i svensk förskola och lära sig svenska. När de sedan kommer till förskoleklass talar de svenska. Då har de inte alls den där tunga ryggsäcken att bära på, utan de kan känna hopp och framtidstro och göra den där klassresan som vi brinner för att fler barn i Sverige ska få göra. Det är rättvisa på riktigt. Det är också så man utraderar fattigdomen och får fler familjer att kunna stå på egna ben och försörja sig själva.

Hade detta varit fallet i dag hade det varit betydligt fler som i SCB:s undersökning, som vi nu debatterar, kunnat göra självskattningen: Det där klarar jag, och det där klarar jag också.

Det är så man på riktigt får både tillväxt och bättre välstånd i ett land. Det är faktiskt också så man ser till att färre familjer är fattiga. Det är arbetslinjen.

Herr ålderspresident! Jag måste säga att jag är genuint orolig över ledamotens förmåga att lyssna och ta in. Alla de åtgärder som jag redogjorde för i mitt svar är åtgärder för 2026, och de finns med i budgeten för 2026.

Jag är inte förvånad över att fler människor bedömer att ekonomin har blivit sämre. Vi har haft en global pandemi, hög inflation och höga räntor. Vi har sett en orolig omvärld, och den tycks bli än mer orolig. Därtill har vi haft en utdragen lågkonjunktur. Många hårt arbetande familjer har fått det betydligt tuffare.

Det är just därför regeringen har en tydlig strategi för att trycka undan inflationen. Det är den som har grävt de stora hålen i plånböckerna och i hushållens ekonomi. Genom sänkningen av matmomsen, som kommer om bara några veckor, och de andra förslag som jag tidigare redogjorde för ser vi till att stötta hushållen och få fart på ekonomin.

Alldeles oavsett vilket mått man väljer att använda för att bedöma människors ekonomi – Arber Gashi valde att använda människors egna bedömningar av sin ekonomi och sina förutsättningar – och alldeles oavsett hur man mäter låg ekonomisk standard är det tydligt att Sverige behöver högre tillväxt och mer av arbetslinjen. Det är nämligen svaret på väldigt många av Sveriges problem. Det är vägen till tillväxt. Det är vägen till egenmakt. Det är vägen till arbetsgemenskap och integration för dem som kommer till vårt land. Det är också vägen ut ur fattigdom – tillsammans med utbildning och språkkunskaper är det nyckeln till en klassresa.

I vårt Sverige ska det definitivt inte spela någon roll varifrån du kommer. Det som ska räknas är snarare vart du är på väg, och då är arbetslinjen nyckeln till att lyckas. Det är detta som avgör huruvida integrationen blir lyckad eller inte. Det är detta som avgör huruvida fler barn kan göra den klassresa som både Arber Gashi och jag talar oss väldigt varma för och huruvida de kan växa upp i en familj med en positiv bild av sin framtid. I alla de fallen är det arbetslinjen som är svaret.

Det är rätt att stötta familjer och hushåll i svåra tider, och det har regeringen också gjort. Detta har jag redogjort för, herr ålderspresident, både i den här interpellationsdebatten och i tidigare interpellationsdebatter som jag och ledamoten har haft det stora nöjet att ha.

För att på riktigt bryta utanförskapet och långsiktigt få människor ut ur fattigdom räcker dock inga bidrag i världen. Det gäller att få fler människor i arbete och att få fler att gå från bidrag till arbete. Dessutom måste arbete löna sig. Det måste löna sig mer att ta ett arbete än att fortsätta leva på bidrag. Det är både rätt och rättvist att den som arbetar och anstränger sig får behålla mer av pengarna själv.

På andra sidan talar man om arbetare, men den politik som föreslås handlar mer om höjda bidrag, ökad asylinvandring och höjda skatter för vanliga arbetande människor. Det är alltså mer av den socialdemokratiska politik som har skapat de allra flesta av de problem som vi ofta står här i kammaren och diskuterar och som jag och mina regeringskollegor, steg för steg och reform för reform, har fått städa upp efter.

Herr ålderspresident! Arber Gashi har frågat mig vilka åtgärder jag inom mitt ansvarsområde ämnar vidta för att bekämpa den ökande fattigdomen.

Sverige befinner sig i en utdragen lågkonjunktur. Även om inflationen nu har minskat har den tidigare höga inflationen påverkat hushållens ekonomi negativt. Regeringen har därför vidtagit en rad olika åtgärder för att stötta hushållen.

Genom budgetpropositionen för 2026 (prop. 2025/26:1) har regeringen lämnat förslag och riksdagen beslutat om en rad åtgärder just för att stärka hushållens ekonomi. Det handlar bland annat om sänkt matmoms – den börjar gälla den 1 april, herr ålderspresident – och om sänkt barnomsorgsavgift och höjda bostadskostnadsgränser för barnfamiljer inom bostadsbidraget.

För att på längre sikt hjälpa ekonomiskt utsatta hushåll är det dock viktigt att fler kommer i arbete. Regeringen genomför därför en rad olika åtgärder, exempelvis de olika delarna i regeringens bidragsreform. De syftar gemensamt till att stärka arbetslinjen och göra det mer lönsamt att gå från bidrag till arbete.

Regeringens politik har, sett över hela mandatperioden, gett mest till dem som tjänar minst. Effekterna på hushållens ekonomi till följd av regeringens förslag och aviseringar under mandatperioden visar att ekonomin procentuellt sett har stärkts mest i den tiondel av befolkningen som har lägst ekonomisk standard och allra minst i de båda översta inkomstgrupperna.

Den statistik som Arber Gashi hänvisar till bygger på individernas egen bedömning av sin ekonomiska situation – så kallad självskattning. Det stämmer att antalet som upplever att de lever i allvarlig materiell och social fattigdom har ökat sedan 2021. Det bör samtidigt noteras att den ekonomiska utsattheten har minskat sedan 2021 enligt andra etablerade mått, till exempel SCB:s mått för låg inkomststandard och andelen som har en ekonomisk standard understigande 60 procent av medianen.

Enligt Eurostat är den andel av befolkningen som lever i materiell fattigdom låg i Sverige i jämförelse med andra europeiska länder.

Fru talman! Återigen ett stort tack till interpellanten och till de andra ledamöter som deltagit i debatten om den här frågan!

Jag vet att det är många som följer frågan noga, och liksom alla andra är jag väldigt mån om att detta ska lösa sig på bästa möjliga sätt för så många som möjligt. Men det ska lösas på ett enkelt och förutsägbart sätt och med hjälp av en lösning som gör att det blir bättre, inte en lösning som komplicerar och gör det hela svårare.

Ingen hade önskat mer än jag att det via utredningen hade kommit bra förslag som man kunde gå vidare med mycket snabbare – förslag som remissinstanserna sa ja till och som verkligen bejakades – men nu var fallet inte så. Nu behöver vi helt enkelt ta in det som remissinstanserna beskriver som problem, vilket de gör på ett mycket bra sätt, så att man vet vad nästa steg är. Detta är nämligen en stor och komplex fråga, och det är viktigt att det blir rätt och rättvist – och att vi får till en lösning.

Det är 194 dagar kvar till valet, vilket är många dagar att komma med många kloka förslag och beslut på. Den chansen kommer jag inte att försitta.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.

Fru talman! Ibland är man så klargörande i sitt inledningsanförande och i det andra replikskiftet att ledamoten nöjer sig med det. Jag är mycket tacksam för det.

För att återgå till frågan: Jag tror precis som jag tidigare sa att våra partier Socialdemokraterna och Moderaterna, eller för den delen oppositionen och majoriteten, delar den problembild som ledamoten tar upp i sin interpellation. Det råder nog ingen som helst tvekan om det. Jag tror att det finns en väldigt stor vilja i den här kammaren att nå fram till en lösning på den problematik vi talar om här i dag.

Det är också så att jag önskar att utredningens förslag hade varit perfekta från början och att remissinstanserna och partierna i den här kammaren då hade kunnat vara helt överens om de här frågorna. Det vore den helt klart enklaste vägen framåt, men verkligheten är inte alltid sådan.

I det här fallet har utredningens förslag fått mycket kritik från remissinstanserna för att vara mycket tekniskt komplicerade och oklara. Ansvarig myndighet varnar för minskad förutsebarhet och problem med handläggningen, vilket, fru talman, var en av de delar som skulle lösas med de nya förslagen. Själva lösningen i utredningens förslag är i sig alltså kontraproduktiv för det som egentligen skulle lösas. Detta är alltså varningssignaler som verkligen behöver tas på allvar.

Ingen – vare sig elitidrottare, kulturarbetare eller för den delen några andra som skulle omfattas av det nya systemet – skulle på något vis gynnas om man som Socialdemokraterna föreslår i sin budget gick vidare med en proposition i enlighet med de förslag som ligger.

Jag har hört och tagit del av synpunkter från såväl idrottsförbund som branschorganisationer för kulturarbetare. I det stora hela kokar deras önskemål ned till en historisk SGI. Det är något som också lyfts fram i utredningens förslag, men problemet med den utformning som föreslås i utredningen är just att flera tunga remissinstanser avstyrker den. Det vore helt enkelt ansvarslöst att som Socialdemokraterna föreslår gå vidare med dessa förslag utan att adressera de både relevanta och tunga invändningar som har väckts.

Detta är en stor del av vår styrka, skulle jag säga. Man tillsätter en utredning och hoppas på att få riktigt bra förslag. Sedan skickas förslagen ut på en remissrunda. Då får man in relevanta synpunkter från alla håll och kanter för att därefter kunna göra en sammanvägd bedömning och kunna stöta och blöta om detta är en väg framåt eller inte.

Jag måste säga att man behöver lyssna på de synpunkter och kloka inlägg som kommit från många remissinstanser om att det här riskerar att bli mycket komplicerat och svårt och definitivt inte ge den förutsebarhet som jag är säker på att den tidigare regeringen hade i åtanke när man tillsatte utredningen och som jag håller med om behöver komma på plats.

Fru talman! För att vara tydlig och svara på interpellantens fråga: Jag har nu tagit del av remissinstansernas synpunkter. Flera av dem verkar högst rimliga, och det är ganska allvarliga invändningar som jag anser behöver tas om hand innan man kan gå vidare med större förändringar av SGI-regelverket. Frågan är som sagt komplex och mycket omfattande, och jag har mycket stor respekt för den.

Status just nu när det gäller den här frågan är att viljan definitivt kvarstår. Det är 194 dagar kvar till valet. Det är oceaner av tid. Kammaren kommer att få se att det kommer många förslag och många lösningar på stora problem fram till valdagen – och efter det har jag definitivt för avsikt att få fyra år till.

Fru talman! Jag vill börja med att be om ursäkt. Jag tackade faktiskt inte interpellanten för interpellationen. Det är brukligt att man gör så.

Jag vill också säga att det är trevligt att även Jessica Rodén deltar i den här debatten så att vi får ännu lite mer liv och rörelse.

Jag måste erkänna, fru talman, att när ledamoten Åsa Eriksson började tala om de fantastiska insatserna trodde jag för en liten stund att det var beröm till regeringen hon ville ge. Men hon landade i de fantastiska framgångarna under OS, och där är vi definitivt helt överens. Det var fantastiskt att se bedrifterna och framgångarna där. Det gäller inte minst de svenska damerna, för de vann ju faktiskt medaljligan.

Vi är också helt överens om att en välfungerande SGI är oerhört viktig för stora delar av socialförsäkringen. Regeringen har vidtagit flera åtgärder när det gäller detta. Men framför allt bereder vi nu vidare förslag och frågor om större förändringar av SGI:n, och där har vi inte landat ännu.

Jag tror egentligen inte, fru talman, att det råder särskilt stor oenighet mellan Socialdemokraterna och Moderaterna eller för den delen regeringen och oppositionen när det gäller behovet av att ta ett bredare grepp om den här frågan. Samtidigt har vi haft den här diskussionen tidigare, och i den tidigare interpellationsdebatten som jag hade med ledamoten Åsa Eriksson redogjorde jag för att de förslag som kommer i utredningen är komplexa och i vissa delar definitivt svårbegripliga.

Detta bekräftades under remissomgången och då av remissinstanserna. Till exempel anser Försäkringskassan, som är ansvarig myndighet, att det är osäkert hur mycket av handläggningen som faktiskt kan automatiseras, att regelverket är mycket komplext och kan skapa problem för handläggningen samt att regelverket leder till minskad förutsebarhet för de försäkrade, det vill säga kulturarbetarna och elitidrottarna som vi talar så varmt om här i dag. Det är något som skulle kunna verka tvärtemot de syften som utredningen hade till att börja med.

Inspektionen för socialförsäkringen, som är ansvarig myndighet för att kontrollera de här delarna, och Företagarna och Svenskt Näringsliv avstyrker också utredningens olika förslag.

Ett annat exempel är att fackförbundet TCO i grund och botten ser positivt på de principiella utgångspunkterna i förslaget men ändå gör bedömningen att det inte vore lämpligt som grund för framtida lagstiftning. Bland annat pekar TCO på de oklarheter som återstår och att regelverket framstår som mycket tekniskt komplicerat.

Även från arbetsmarknadens parter finns det omfattande kritik.

Att de ansvariga myndigheterna och expertmyndigheterna avstyrker utredningens förslag har såklart bidragit till att regeringen behövt se över frågan ytterligare. Att frågan nu bereds vidare efter remissinstansernas synpunkter ser jag därför som ett mycket naturligt steg, och eftersom frågan är så komplex och så omfattande är det inte något som görs i en handvändning. Det kräver tid och måste också få ta tid för att det ska bli rätt och riktigt från början, givet att detta handlar om hundratusentals hårt arbetande människors trygghet.

Fru talman! Åsa Eriksson har frågat mig om jag avser att vidta några åtgärder med anledning av SGI-utredningens förslag.

För den som kanske sitter uppe på läktaren och lyssnar kan jag berätta att SGI i det här sammanhanget står för sjukpenninggrundande inkomst, som är beräkningsunderlaget för bland annat sjukpenning och föräldrapenning. Bara inkomster av eget förvärvsarbete kan ingå i SGI. Arbetsgivare och enskilda näringsidkare betalar sociala avgifter för att finansiera bland annat sjukförsäkring och föräldraförsäkring. På det sättet finns det en koppling mellan avgifter och förmåner.

SGI-utredningens betänkande Ett trygghetssystem för alla – nytt regelverk för sjukpenninggrundande inkomst (SOU 2023:30) bereds just nu i Regeringskansliet. Ett av förslagen i utredningen har redan genomförts. I budgetpropositionen för 2026 (prop. 2025/26:1) lämnades lagförslag som möjliggör att medföljande familjemedlemmar till utsända statsanställda får tillbaka den SGI som de hade före utlandsvistelsen, om alla villkor är uppfyllda. Ändringen trädde i kraft vid årsskiftet den 1 januari 2026.

Även medföljande till biståndsarbetare och vissa andra omfattas av förändringen. Syftet är att stärka den sociala tryggheten för medföljande till statsanställda och att underlätta för Försvarsmakten att bemanna de befattningar som följer inte minst av Natointrädet. Det blir en liten men nog så viktig pusselbit i hur det svenska socialförsäkringssystemet hänger med och anpassas för det svenska Natomedlemskapet, som är oerhört viktigt för den svenska säkerheten.

En annan viktig pusselbit, fru talman, är att åldern 55 år som övre gräns för egenföretagare att kunna välja kortare karenstid i sjukförsäkringen har tagits bort, genom ett förslag av regeringen i budgetpropositionen för 2025 (prop. 2024/25:1).

Regeringen arbetar utöver detta för att förbättra och förenkla ramvillkoren för dem som startar, driver och utvecklar företag i Sverige. De offentliga trygghetssystemen ska enligt regeringens strategi för företag i kulturella och kreativa branscher (skr. 2023/24:111) ge goda villkor för enskilda som försörjer sig både som anställda och som egenföretagare, bland annat kulturskapare inom kulturella och kreativa branscher.

Regeringen har vidare i regleringsbrevet för 2026 gett Försäkringskassan ett uppdrag om analys av SGI-beslut avseende förhållandet till inkomstuppgifter. Försäkringskassan ska analysera förhållandet mellan fastställd SGI och inkomstuppgifterna från den försäkrade respektive de inkomstuppgifter som arbetsgivaren lämnat till Skatteverket.

Syftet är att klargöra hur handläggningen av SGI fungerar och hur förutsättningarna för maskinella beslut ser ut i olika situationer. Uppdraget är avgränsat till inkomst av anställning. En översiktlig delredovisning gällande förhållandet mellan fastställd SGI och inkomstuppgifter ska lämnas till Regeringskansliet senast den 22 maj 2026. Det är ganska snart, nu i vår. Uppdraget ska slutredovisas till Regeringskansliet senast den 31 mars 2027.

Ett arbete pågår även inom Regeringskansliet gällande regeländringar inom SGI. Regeringens bestämda uppfattning och bedömning är att förutsebarheten måste öka.

Fru talman! Som jag har redogjort för i mina inlägg pågår en hel uppsjö av initiativ och uppdrag från regeringen inom flera av statens myndigheter för att bidra i det viktiga arbetet mot bland annat våld mot kvinnor, våld i nära relationer och hedersrelaterat våld och förtryck. Det är en mycket angelägen fråga för regeringen.

Jag är glad över att kunna lugna ledamoten och alla lyssnare med att Försäkringskassan inte har upphört att ställa frågor om våld när de gör utredningar. Myndigheten arbetar även systematiskt med att integrera ett jämställdhetsperspektiv i sin kärnverksamhet, och motverkandet av våld i nära relationer är ett prioriterat mål i detta arbete.

Återigen: Regeringen tar frågan om våld mot kvinnor på stort allvar. Att få frågan är oerhört viktigt, och att våga fråga beskrivs ofta som en grundläggande förutsättning för att kunna identifiera och hjälpa en person som befinner sig i en svår situation. Det regeringsuppdrag som flera myndigheter nu arbetar vidare med kommer att vara viktigt i det fortsatta arbetet ute i verksamheterna. I detta har de regeringens fulla stöd.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.

Fru talman! Låt mig först få fört till protokollet att jag inte sa ”påkallat” utan att det var ledamoten själv som tog det ordet i sin mun.

Låt mig åter klargöra: Försäkringskassans viktiga uppdrag kvarstår, och myndigheten kommer även fortsättningsvis att fråga om våld och bidra till att upptäcka och motverka våld i nära relationer.

På en frågestund fick jag en fråga om JO-domen. Direkt efter kontaktade jag Försäkringskassan för att höra om det här stämde eller inte eftersom jag inte kände till det och tyckte att det var mycket angeläget att fortsätta det viktiga arbetet med att upptäcka och motverka våld i nära relationer.

Jag tror dock att ledamoten tycker att det är viktigt att JO:s kritik har tagits in. Försäkringskassan har därefter förändrat sitt arbetssätt på området så att man kan fortsätta att ställa frågan men med stor varsamhet och respekt. Man har tagit fram ett nytt metodstöd för att kunna fortsätta att ställa frågan, upptäcka och lämna information om våld och erbjuda vägledning och stöd till dem man har talat med.

Precis som jag har redogjort för vet jag inte vad som skiljer sig åt mellan Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan, om det är något över huvud taget. Man har olika uppdrag och olika delar som utgör grund, men det huvudsakliga syftet är detsamma, nämligen att motverka, att upptäcka och att se till att hjälp och stöd når dem som är utsatta, oftast kvinnor. Sedan kan man ha olika sätt att ta sig framåt för att nå dit.

Som jag sa i mitt tidigare anförande är det Arbetsförmedlingen som tillsammans med Migrationsverket, Socialstyrelsen och Jämställdhetsmyndigheten samarbetar och samverkar med Försäkringskassan för att nå ännu lite längre och bli bättre på att upptäcka våld i nära relationer.

Regeringen gör också väldigt mycket annat på det här området. Det framgår med all önskvärd tydlighet att mäns våld mot kvinnor är och har varit en fråga av högsta prioritet för regeringen. Nu går vi framåt, inte minst lagstiftningsmässigt, och gör betydande förändringar när det gäller att vända på kuttingen, se till brottsoffren och se till att den som har begått dessa fruktansvärda brott definitivt blir straffad för det.

Socialförsäkringen utgör en central del av hela det offentliga trygghetssystemet och berör också en mycket stor del av befolkningen. För att säkerställa en rättssäker hantering av socialförsäkringen behövs ett aktivt jämställdhetsarbete.

Försäkringskassan är en av de myndigheter som arbetar aktivt med jämställdhetsintegrering samt motverkar mäns våld mot kvinnor, våld i nära relationer och hedersrelaterat våld och förtryck. Detta görs bland annat genom särskilda insatser såsom utbildningar för chefer och handläggare och andra informationskampanjer. Detta är ett stort och gediget arbete som vi tar på stort allvar, och vi för en nära dialog med myndigheten.

(Applåder)