Herr talman! Eva Lindh har frågat mig vilka åtgärder jag avser att vidta för att komma till rätta med de hinder som uppstått för att samordningsförbunden ska kunna fortsätta verka och utvecklas.

Regeringen anser att samordningsförbunden är mycket betydelsefulla för att genom samordnade rehabiliteringsinsatser stödja människor att uppnå arbetsförmåga och egenförsörjning. Regeringen har vidtagit flera åtgärder för att samverkansparterna genom samordningsförbunden ska stödja människor att uppnå arbetsförmåga och egenförsörjning.

I Arbetsförmedlingens och Försäkringskassans regleringsbrev framgår att myndigheterna ska arbeta för att samordningsförbunden prioriterar att finansiera insatser för långtidssjukskrivna, unga med funktionsnedsättning och unga som har aktivitetsersättning. Det framgår också att Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan ska bidra till att alla parter i samverkan tar ansvar för samordningsförbundens insatser. Slutligen framgår att Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen genom Nationella rådet för finansiell samordning ska stödja utvecklingen av samordningsförbunden.

Mot bakgrund av att det inte bedömts vara förenligt med lagen (2003:1210) om finansiell samordning av rehabiliteringsinsatser, den så kallade Finsamlagen, att samordningsförbunden ansöker om medel från Europeiska socialfonden plus har Försäkringskassan på uppdrag av regeringen utvecklat vägledande rutiner för hur de samverkande parterna – genom samordningsförbundens beredningsstrukturer – ska identifiera och genomföra samordnade rehabiliteringsinsatser med projektmedel från Europeiska socialfonden plus. Genom detta uppdrag finns nu en modell som möjliggör att socialfondsmedel kommer samordningsförbundens målgrupper till del under innevarande programperiod.

Försäkringskassan har på uppdrag av regeringen analyserat behovet av ändringar i Finsamlagen (S2024/00722). De förslag till ändringar i Finsamlagen som Försäkringskassan redovisat bereds nu vidare inom Regeringskansliet. Detsamma gäller Försäkringskassans framställan om personuppgiftshantering avseende uppföljning av Finsaminsatserna. Det är väldigt viktigt att det är möjligt att följa upp de insatser som samordningsförbunden finansierar, inte minst för att man ska kunna lära av de bästa exemplen men också av eventuella misstag. Jag kan försäkra Eva Lindh om att det just nu pågår ett aktivt arbete på Regeringskansliet i just dessa frågor.

Herr talman! Jag kan försäkra ledamoten om att jag när jag fick den här interpellationen, en av många interpellationer om samordningsförbunden, definitivt inte tänkte ”Ånej, inte igen” utan tänkte: ”Yes – äntligen en chans att berätta om allt det bra som regeringen gör inom detta område för att få fler att gå från bidrag till arbete och från utanförskap till självförsörjning!”

Detta är en synnerligen viktig del, men det gäller att ha fokus på flera olika saker samtidigt. Vi genomför nu en rejäl bidragsreform, som kommer att få fler att gå från bidrag till arbete. Det gäller människor som förhoppningsvis inte har varit i utanförskap så länge. Samtidigt håller vi fokus på de här viktiga frågorna, som gäller alla dem som har levt i utanförskap en längre tid, inte har fått rätt hjälp och stöd och definitivt inte alltid har kommit till sin rätt. Vi ska verkligen inte gömma och glömma någon i statistiken. Vi ska aldrig ge upp om dem som har hamnat i utanförskap men har arbetsförmåga. Sakta men säkert behöver vi hitta fler vägar tillbaka för många fler.

Herr talman! Jag vill stanna upp lite vid frågan om ESF-medlen, som ledamoten berörde i sitt anförande. Jag vill påminna kammaren om att det inte var regeringen som beslutade att samordningsförbunden inte längre ska kunna driva ESF-projekt. Det var Försäkringskassan som självständig myndighet som gjorde konstaterandet att det inte är förenligt med gällande lagstiftning. Det är också precis så den svenska förvaltningsmodellen fungerar.

Att ändra lagen hade tagit betydligt längre tid och dessutom riskerat att låsa fast alla samordningsförbund i en struktur som kanske inte hade varit gällande eller relevant för nästa ESF-period.

Ställda inför detta faktum valde vi att reagera och agera. På väldigt kort tid fick vi på plats ett system som kunde garantera och möjliggöra ett fortsatt användande av de ESF-medel som ändå finns för insatserna. Det är något som ledamoten själv efterlyser och redogör för i sina frågor.

Nu finns ett system på plats som genom Försäkringskassan garanterar projektägarskapet för viktiga identifierade projekt som andra samverkanspartner av olika skäl inte kan eller vill driva själva.

Det fanns ett väldigt stort samförstånd om den modell som nu råder mellan Försäkringskassan och flera av samordningsförbunden. Vi aviserade den här lösningen tillsammans i en gemensam artikel med NNS:s dåvarande ordförande. Deras stöd i den här frågan har på intet sätt förändrats.

Det var en bra lösning vi fick på plats där och då för att inte gå miste om några pengar men inte heller låsa oss fast i ett felaktigt system framöver. Redan när vi levererade lösningen var mitt budskap mycket tydligt. Regeringen har nu tagit sitt ansvar för att just skapa en struktur för att ESF-medel ska kunna användas för de projekt som omfattar samordningsförbundens målgrupper.

Inga av de projekt som finns ska hindras av onödig byråkrati. Uppstår problem av något slag för parterna att själva starta eller driva ESF-projekten går Försäkringskassan in som projektledare och kan därmed utgöra bottenplattan eller garanten. Jag också fått kvitterat av generaldirektören för Försäkringskassan i våra samtal att så är fallet.

Nu vilar det ett mycket stort ansvar på parterna att göra sin del. Det handlar om att identifiera projekten, samordna sig och driva det antingen själva eller genom Försäkringskassan för att man ska få göra alla de insatser som är till gagn för dem som man är till för.

Herr talman! Tack för möjligheten, ledamoten, att gå in lite mer på djupet i dessa viktiga frågor! Jag håller helt och fullt med.

Det handlar om alla de människor som nu står utanför arbetsmarknaden och som hamnat i ett djupt utanförskap. De har år ut och år in inte kommit till sin rätt, och de har inte fått hjälp och stöd. De har fram tills nu kanske gått på försörjningsstöd i många delar.

De har inte fått hjälp och stöd. De har inte fått arbetsträning eller fått lära sig svenska tillräckligt bra. De har inte fått gå någon yrkesutbildning, fått komplettera sin utbildning eller för den delen fått rätt hjälp och stöd i hälso- och sjukvården när de har haft bakomliggande diagnoser.

Jag ser nu en stor potential i att man möter alla dem mycket tidigare i kommunerna via heltidsaktiveringen i försörjningsstödet om de ansöker om försörjningsstöd och lever på försörjningsstöd. Det tycker jag verkligen är mycket positivt. Det är inte alla som är föremål för samordningsförbundens insatser, men det kan vara en liten del.

Det finns få saker som gör mig så frustrerad och ibland väldigt provocerad som när jag lyssnar till människor som är i samordningsförbundens olika insatser – de har varit med om lyckade projekt och har tagit första klivet ut på arbetsmarknaden – och som är lyckliga och stolta över det som de har åstadkommit. Om man sedan blickar tillbaka på deras historik ställer man sig frågan: Varför lät vi det gå så lång tid? Varför fick de inte den hjälpen och det stödet så mycket tidigare? Varför hamnade de i utanförskap utan särskilt mycket stöd och hjälp från samhället? Vi vet alla, och studier visar det också: Ju fler år du lever i utanförskap, desto svårare är det att komma tillbaka och desto sämre blir hälsan. Det är en nedåtgående trend.

Jag hoppas att samordningsförbunden inte ska behövas i framtiden, i alla fall inte i samma utsträckning som nu. Vi ska fånga upp så många fler så mycket tidigare, alldeles oavsett om det handlar om aktivitetskravet, bidragstaket, insatser i skolan för hemmasittare eller vad det än kan vara. Men det här bygger på att vi verkligen tror och tycker att de här människorna behövs i vårt samhälle. Från samhällets sida, oavsett om man tillhör myndigheter, kommuner eller hälso- och sjukvården eller om man är arbetsgivare eller en medmänniska i en frivilligorganisation, är det viktigt att vi aldrig någonsin gömmer och glömmer människor i statistiken.

Jag har en känsla av att vi har varit alldeles för rädda för att ställa krav. Ställa krav gör man för att man bryr sig och för att man på riktigt ser potentialen i en annan människa när det gäller människans förmåga att både utvecklas och komma till sin rätt. Detta har vi varit alldeles för dåliga på, och vi har varit alldeles för dåliga på att komma in med tidiga insatser. Men det blir det nu ändring på.

Jag menar att vi behöver jobba på flera fronter samtidigt. Självklart har samordningsförbunden en otroligt viktig roll att spela här och nu och antagligen också under en väldigt lång tid framöver. Det är nämligen precis som ledamoten säger: att det är många i vårt samhälle som faller mellan stolarna och som hamnar mellan systemen och reglerna och också mellan myndigheter. Där behöver vi bli betydligt bättre på att dela information och på att samarbeta över gränserna. Då är samordningsförbunden väldigt bra.

Ledamoten påstår att vi har försökt lösa detta med finansieringen via ESF. Vi har alltså löst det. Men jag sa också tydligt: De förslag på förändringar av lagar som Försäkringskassan har inkommit med bereds just nu i Regeringskansliet, tillsammans med de förändringar gällande uppföljningssystemet som jag onekligen också tycker är väldigt viktiga.

Herr talman! Stort tack för interpellationen och möjligheten att debattera de här viktiga frågorna och, för min del, möjligheten att lyfta fram vad regeringen driver för frågor inom just det här området!

Jag kan bara konstatera att vi egentligen verkar vara synnerligen överens. Samordningsförbunden kommer att behövas under en överskådlig framtid, och då ska de ha så bra förutsättningar som möjligt. Den innovativa kraften, den stora kreativiteten, och möjligheten att växla upp och växla ut vissa pengar känner vi igen. Inte minst jag som har varit kommunpolitiker under många år vet att det finns en väldigt stark inneboende kraft i kommunerna och deras aktörer. De går inte alltid hand i hand med myndigheterna och statliga Sverige, och det är väl ofta där det kan bli lite problem. Det gäller att göra rätt och riktigt, följa lagen och ge myndigheterna goda möjligheter att vara just den samordnande kraften samtidigt som vi för den sakens skull inte ska döda innovationskraften och möjligheten att på ett ibland lite finurligt sätt, som vi inte minst i Småland brukar uttrycka det, få fler människor att växa.

Jag ska göra mitt bästa. Det är definitivt viktiga frågor som vi bereder – både när det gäller uppföljningssystemet och när det gäller en eventuell ny lagstiftning. Men här och nu är det viktigt för mig att just vara lite finurlig. Det handlar då om att inte sätta stopp för att man ska kunna ta del av de viktiga ESF-pengarna – annars skulle projekt falla ned döda. Det handlar helt enkelt om att hitta en snabb lösning för att ESF-medlen ska komma dem till del som de faktiskt är avsedda för. Det handlar inte om att bygga stora kontor eller anställa många människor inom olika samordningsförbund utan om att verkligen se till att vi får till insatser som gör att fler människor växer, kommer till sin rätt och till syvende och sist kommer i egen försörjning och arbete och bryter utanförskapet.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.