Fru talman! Patrik Lundqvist har frågat energi- och näringsministern om hon avser att granska effekterna av besparingen av avskaffandet av ersättningen för höga sjuklönekostnader på små och medelstora företags vilja att anställa och om hon är beredd att se över frågan för att minska risken för just små företag vad gäller sjuklönekostnader.

Arbetet inom regeringen är så fördelat att det är jag som ska svara på interpellationen.

Ersättningen för höga sjuklönekostnader avskaffades den 1 juli 2024. Det fanns flera goda skäl till det, och en överväldigande majoritet i riksdagen, bland annat Socialdemokraterna, röstade för avskaffandet.

Det ekonomiska läget tyngde de offentliga finanserna under en tid då det fanns behov av att prioritera att bekämpa inflationen och hantera dess effekter genom att stötta hushållen och välfärden. Försvaret och rättsväsendet behövde också betydande tillskott för att göra Sverige tryggare.

Regeringens ekonomiska politik har bidragit till en återhämtning i svensk ekonomi under 2025. Vår långsiktigt ansvarsfulla ekonomiska politik ger resultat och högre tillväxt. Regeringen har vidtagit ett flertal åtgärder för att det ska vara enkelt att starta, driva och utveckla företag i Sverige. Samtidigt är osäkerheten i världsekonomin fortsatt stor under 2026, särskilt med anledning av kriget i Mellanöstern. I detta läge är det viktigt att offentliga medel används så effektivt som möjligt.

Ersättning för höga sjuklönekostnader innebar att delar av arbetsgivaransvaret i sjukförsäkringen flyttades till staten. De relativt sett höga ersättningsnivåerna som gällde för mindre arbetsgivare försvagade drivkrafterna till förebyggande arbetsmiljöarbete, tidiga rehabiliteringsinsatser och anpassning av arbetet vid ohälsa.

Ersättningen medförde även andra negativa konsekvenser. Under den period regelverket var i kraft ökade antalet företag som nyttjade möjligheten till ersättning kraftigt, och de utbetalda beloppen blev betydligt högre. Vid införandet 2015 uppskattades kostnaderna till omkring 300 miljoner kronor per år. I samband med avskaffandet år 2024 beräknades de årliga utgifterna på anslaget uppgå till 2,6 miljarder.

Det höga nyttjandet innebar att de negativa konsekvenser som fanns med ersättningen fick en större dignitet än vad som antogs vara fallet när ersättningen infördes. Det gäller inte minst risken för felaktiga utbetalningar till följd av de begränsade kontrollmöjligheterna.

Ersättningen för höga sjuklönekostnader beräknades vid tiden för avskaffandet utgöra cirka 5 procent av arbetsgivarnas samlade sjuklönekostnader. Sjuklönekostnaden utgör en begränsad risk för arbetsgivare medan staten tar över huvudansvaret vid längre sjukfrånvaro genom bland annat sjukpenningen. Tillsammans med individens självrisk i form av karens är detta, enligt regeringens mening, en väl avvägd ansvarsfördelning med rätt incitamentsstruktur.

Patrik Lundqvist anför att risken för höga sjuklönekostnader hämmar tillväxten i enskilda företag och därigenom Sverige som helhet. Detta är, enligt honom, en förklaring till att Sverige har visat en sämre tillväxt än Europa under den här regeringen.

Nästa år, fru talman, kommer Sverige att ha bland de bästa tillväxttakterna i EU enligt EU-kommissionen. Skillnaderna i tillväxt mellan Sverige och EU förklaras i huvudsak av konjunkturläge, räntekänslighet och näringsstruktur, inte av en enskild reform inom sjukförsäkringsområdet.

Fru talman! Patrik Lundqvist har frågat energi- och näringsministern om hon avser att granska effekterna av besparingen av avskaffandet av ersättningen för höga sjuklönekostnader på små och medelstora företags vilja att anställa och om hon är beredd att se över frågan för att minska risken för just små företag vad gäller sjuklönekostnader.

Arbetet inom regeringen är så fördelat att det är jag som ska svara på interpellationen.

Ersättningen för höga sjuklönekostnader avskaffades den 1 juli 2024. Det fanns flera goda skäl till det, och en överväldigande majoritet i riksdagen, bland annat Socialdemokraterna, röstade för avskaffandet.

Det ekonomiska läget tyngde de offentliga finanserna under en tid då det fanns behov av att prioritera att bekämpa inflationen och hantera dess effekter genom att stötta hushållen och välfärden. Försvaret och rättsväsendet behövde också betydande tillskott för att göra Sverige tryggare.

Regeringens ekonomiska politik har bidragit till en återhämtning i svensk ekonomi under 2025. Vår långsiktigt ansvarsfulla ekonomiska politik ger resultat och högre tillväxt. Regeringen har vidtagit ett flertal åtgärder för att det ska vara enkelt att starta, driva och utveckla företag i Sverige. Samtidigt är osäkerheten i världsekonomin fortsatt stor under 2026, särskilt med anledning av kriget i Mellanöstern. I detta läge är det viktigt att offentliga medel används så effektivt som möjligt.

Ersättning för höga sjuklönekostnader innebar att delar av arbetsgivaransvaret i sjukförsäkringen flyttades till staten. De relativt sett höga ersättningsnivåerna som gällde för mindre arbetsgivare försvagade drivkrafterna till förebyggande arbetsmiljöarbete, tidiga rehabiliteringsinsatser och anpassning av arbetet vid ohälsa.

Ersättningen medförde även andra negativa konsekvenser. Under den period regelverket var i kraft ökade antalet företag som nyttjade möjligheten till ersättning kraftigt, och de utbetalda beloppen blev betydligt högre. Vid införandet 2015 uppskattades kostnaderna till omkring 300 miljoner kronor per år. I samband med avskaffandet år 2024 beräknades de årliga utgifterna på anslaget uppgå till 2,6 miljarder.

Det höga nyttjandet innebar att de negativa konsekvenser som fanns med ersättningen fick en större dignitet än vad som antogs vara fallet när ersättningen infördes. Det gäller inte minst risken för felaktiga utbetalningar till följd av de begränsade kontrollmöjligheterna.

Ersättningen för höga sjuklönekostnader beräknades vid tiden för avskaffandet utgöra cirka 5 procent av arbetsgivarnas samlade sjuklönekostnader. Sjuklönekostnaden utgör en begränsad risk för arbetsgivare medan staten tar över huvudansvaret vid längre sjukfrånvaro genom bland annat sjukpenningen. Tillsammans med individens självrisk i form av karens är detta, enligt regeringens mening, en väl avvägd ansvarsfördelning med rätt incitamentsstruktur.

Patrik Lundqvist anför att risken för höga sjuklönekostnader hämmar tillväxten i enskilda företag och därigenom Sverige som helhet. Detta är, enligt honom, en förklaring till att Sverige har visat en sämre tillväxt än Europa under den här regeringen.

Nästa år, fru talman, kommer Sverige att ha bland de bästa tillväxttakterna i EU enligt EU-kommissionen. Skillnaderna i tillväxt mellan Sverige och EU förklaras i huvudsak av konjunkturläge, räntekänslighet och näringsstruktur, inte av en enskild reform inom sjukförsäkringsområdet.

Fru talman! Man kan börja med att ställa sig frågan: Om det är en så bra idé att ha detta igång, varför var då Socialdemokraterna med och avskaffade det när det begav sig inför 2024? En annan fråga, om man tycker att detta är så viktigt och så bra, är: Varför i hela friden har man då inte finansierat det i sin budget? Man har alltså tillfört 500 miljoner kronor för en reform som vid avskaffandet kostade 2,6 miljarder. Det är knappast att återinföra det som man var med och avskaffade utan snarare bara en halvmesyr och en chimär så här i valtider.

Ledamoten lyfter också indirekt en annan viktig fråga, nämligen den om hur vi ska skapa tillväxt i Sverige, inte minst bland små och medelstora företag. Regeringens långsiktigt ansvarsfulla ekonomiska politik ger resultat och också högre tillväxt. Precis som jag sa tidigare kommer Sverige nästa år att ha en tillväxttakt som kommer att vara bland de högsta i EU, enligt EU-kommissionen.

Men, fru talman, jag måste ändå påpeka att det är något magstarkt av Socialdemokraterna att kritisera regeringen för sjuklöneansvaret, när de nu själva föreslår en avskaffad karens. Det är ett förslag som Sverige har provat förut, på 80-talet, och vi vet vad resultatet av det hela blev. Det blev fler sjukskrivningar och en dramatisk ökning av sjuklönekostnaderna, men värst av allt: Äldre fick vänta längre på vård och omsorg för att det saknades personal. Och busslinjer drogs in för att det helt enkelt saknades busschaufförer. Det var dyrt, och nu kommer ett dyrt och ansvarslöst förslag i repris.

Tycker man att 80-talet är långt borta behöver man inte gå så långt för att i dag se konsekvenserna av ett slopat karensavdrag i praktiken. Det räcker att åka över gränsen till Norge, som inte har något karensavdrag. Norrmän är egentligen världens friskaste folk, men Norge har också västvärldens högsta sjukskrivningstal. Företag i samma bransch och med samma verksamhet i Sverige och Norge har högre sjukfrånvaro på sina norska arbetsplatser jämfört med de svenska, trots att samma arbete utförs. När det gäller svenskar som har jobbat i Sverige under en längre tid och flyttar till Norge för att jobba ser man exakt samma tendens: Sjukfrånvaron ökar. Det gäller inom både kontaktyrken och tjänstemannayrken.

Så sent som förra året, vid den här tiden ungefär, sa Magdalena Andersson att avskaffandet av karensavdraget skulle kosta minst 5 miljarder kronor för staten. Samtidigt finns det beräkningar som visar att det snarare skulle kosta mellan 20 och 40 miljarder kronor. Trots detta har Socialdemokraterna, precis som jag sa tidigare, i sin budgetmotion bara lagt in 500 miljoner kronor för att återinföra sjuklöneansvaret, som vi diskuterar i dag, som faktiskt kostade 2,6 miljarder när man avskaffade det. Man har alltså inte budgeterat för de här reformerna över huvud taget.

Då behöver man ställa sig frågan: Vem är det som ska betala? Är det de små och medelstora företagen eller, för den delen, de stora företagen i Sverige som ska stå för smällen när ni lovar dyrt men inte finansierar över huvud taget?

Fru talman! Med all respekt: Man var med och avskaffade sjuklöneansvaret; nu vill man införa det. Detta finansierar man inte över huvud taget. Man säger sig värna Sveriges företag, men i realiteten förbereder man en ordentlig käftsmäll som definitivt inte kommer att öka tillväxten.

Fru talman! Man kan börja med att ställa sig frågan: Om det är en så bra idé att ha detta igång, varför var då Socialdemokraterna med och avskaffade det när det begav sig inför 2024? En annan fråga, om man tycker att detta är så viktigt och så bra, är: Varför i hela friden har man då inte finansierat det i sin budget? Man har alltså tillfört 500 miljoner kronor för en reform som vid avskaffandet kostade 2,6 miljarder. Det är knappast att återinföra det som man var med och avskaffade utan snarare bara en halvmesyr och en chimär så här i valtider.

Ledamoten lyfter också indirekt en annan viktig fråga, nämligen den om hur vi ska skapa tillväxt i Sverige, inte minst bland små och medelstora företag. Regeringens långsiktigt ansvarsfulla ekonomiska politik ger resultat och också högre tillväxt. Precis som jag sa tidigare kommer Sverige nästa år att ha en tillväxttakt som kommer att vara bland de högsta i EU, enligt EU-kommissionen.

Men, fru talman, jag måste ändå påpeka att det är något magstarkt av Socialdemokraterna att kritisera regeringen för sjuklöneansvaret, när de nu själva föreslår en avskaffad karens. Det är ett förslag som Sverige har provat förut, på 80-talet, och vi vet vad resultatet av det hela blev. Det blev fler sjukskrivningar och en dramatisk ökning av sjuklönekostnaderna, men värst av allt: Äldre fick vänta längre på vård och omsorg för att det saknades personal. Och busslinjer drogs in för att det helt enkelt saknades busschaufförer. Det var dyrt, och nu kommer ett dyrt och ansvarslöst förslag i repris.

Tycker man att 80-talet är långt borta behöver man inte gå så långt för att i dag se konsekvenserna av ett slopat karensavdrag i praktiken. Det räcker att åka över gränsen till Norge, som inte har något karensavdrag. Norrmän är egentligen världens friskaste folk, men Norge har också västvärldens högsta sjukskrivningstal. Företag i samma bransch och med samma verksamhet i Sverige och Norge har högre sjukfrånvaro på sina norska arbetsplatser än på de svenska, trots att samma arbete utförs. När det gäller svenskar som har jobbat i Sverige under en längre tid och flyttar till Norge för att jobba ser man exakt samma tendens: Sjukfrånvaron ökar. Det gäller inom både kontaktyrken och tjänstemannayrken.

Så sent som förra året, vid den här tiden ungefär, sa Magdalena Andersson att avskaffandet av karensavdraget skulle kosta minst 5 miljarder kronor för staten. Samtidigt finns det beräkningar som visar att det snarare skulle kosta mellan 20 och 40 miljarder kronor. Trots detta har Socialdemokraterna, precis som jag sa tidigare, i sin budgetmotion bara lagt in 500 miljoner kronor för att återinföra sjuklöneansvaret, som vi diskuterar i dag, som faktiskt kostade 2,6 miljarder när man avskaffade det. Man har alltså inte budgeterat för de här reformerna över huvud taget.

Då behöver man ställa sig frågan: Vem är det som ska betala? Är det de små och medelstora företagen eller, för den delen, de stora företagen i Sverige som ska stå för smällen när ni lovar dyrt men inte finansierar över huvud taget?

Fru talman! Med all respekt: Man var med och avskaffade sjuklöneansvaret; nu vill man införa det. Detta finansierar man inte över huvud taget. Man säger sig värna Sveriges företag, men i realiteten förbereder man en ordentlig käftsmäll som definitivt inte kommer att öka tillväxten.

Fru talman! Det är tyvärr inte seriöst. Med fina ord beskriver man vad man skulle vilja göra och säger att det är bättre att lyssna på debatten i stället för att titta så noga på hur vi röstar i verkligheten. Det är ju inte seriöst, fru talman! Det här handlar om regler som på riktigt är viktiga och om vårt förhållningssätt till framför allt våra småföretag.

Här står en socialdemokrat i talarstolen och hävdar att de värnar småföretagen. Han säger att de vill återinföra sjuklöneansvaret och att de egentligen inte var med på avskaffandet, som vid tidpunkten alltså kostade 2,6 miljarder. Nu tillför de 500 miljoner kronor och vill backa bandet och låtsas att de är för detta.

Det stämmer ju inte. Det kommer inte att räcka. Om man dessutom går vidare med sitt förslag om att avskaffa karensavdraget, vilket den egna statsministerkandidaten Magdalena Anderssons beräkningar skulle kosta minst 5 miljarder, är man uppe i 8 miljarder i Socialdemokraternas budget som saknar täckning.

Man kan se till andra uträkningar, som har kommit fram till att det skulle kosta uppemot 20–40 miljarder. Då måste vi ställa oss frågan: Vem är det som ska betala? Om det inte är staten eller den enskilda individen som ska betala, vem är det då? Då är det alltså våra hårt arbetande företagare det handlar om.

Då är det magstarkt att stå här i talarstolen och säga att man står på småföretagarnas sida. Man förbereder ju en ordentlig käftsmäll åt dem, för man har inte finansierat sina förslag. Det är detta, fru talman, som jag vänder mig emot.

Från regeringens sida har vi varit väldigt tydliga med att vi vidtar andra åtgärder för att stärka småföretagarna, få hjulen att rulla, få igång tillväxten och se till att företagen kan växa och expandera i stället.

Den omfattande sjukfrånvaron kan, precis som ledamoten säger, bli orimligt betungande, givet att man kanske råkar anställa någon som har en sjukdom som går i skov och därför är borta länge. Då har man ett stort ansvar för arbetstagaren. Men då finns också det särskilda högriskskyddet. I korthet innebär det att när en arbetstagare sannolikt kommer att vara sjuk mer än tio gånger per år eller riskerar att få en eller flera långa sjukperioder finns det ett skydd för både arbetsgivaren och den enskilde. Även personer som har haft aktivitetsersättning omfattas av det särskilda högriskskyddet. Då ersätter staten arbetsgivaren för hela sjuklönekostnaden, och arbetsgivaren slipper karensavdraget vid sjukdom. Detta minskar arbetsgivarens kostnader vid hög sjukfrånvaro, och det förbättrar dessutom situationen på arbetsmarknaden för den som har eller annars antas få hög sjukfrånvaro, till exempel på grund av kronisk sjukdom eller funktionsnedsättning.

Det fanns flera goda skäl till att ersättningen för höga sjuklönekostnader avskaffades. Jag vill här särskilt betona risken för felaktiga utbetalningar till följd av de begränsade kontrollmöjligheterna. Det kan också konstateras att Försäkringskassan i en analys uppskattade att mer än hälften av ärendena gällande de här förmånerna kunde innehålla fel som innebar felaktigt utbetalda belopp.

En överväldigande majoritet i riksdagen röstade också för avskaffandet, bland andra interpellanten själv. Någon större oenighet i den frågan verkade det inte råda mellan oss två, i varje fall inte just den dagen.

Fru talman! Det är tyvärr inte seriöst. Med fina ord beskriver man vad man skulle vilja göra och säger att det är bättre att lyssna på debatten i stället för att titta så noga på hur vi röstar i verkligheten. Det är ju inte seriöst, fru talman! Det här handlar om regler som på riktigt är viktiga och om vårt förhållningssätt till framför allt våra småföretag.

Här står en socialdemokrat i talarstolen och hävdar att de värnar småföretagen. Han säger att de vill återinföra sjuklöneansvaret och att de egentligen inte var med på avskaffandet, som vid tidpunkten alltså kostade 2,6 miljarder. Nu tillför de 500 miljoner kronor och vill backa bandet och låtsas att de är för detta.

Det stämmer ju inte. Det kommer inte att räcka. Om man dessutom går vidare med sitt förslag om att avskaffa karensavdraget, vilket enligt den egna statsministerkandidaten Magdalena Anderssons beräkningar skulle kosta minst 5 miljarder, är man uppe i 8 miljarder i Socialdemokraternas budget som saknar täckning.

Man kan se till andra uträkningar, som har kommit fram till att det skulle kosta uppemot 20–40 miljarder. Då måste vi ställa oss frågan: Vem är det som ska betala? Om det inte är staten eller den enskilda individen som ska betala, vem är det då? Då är det alltså våra hårt arbetande företagare det handlar om.

Då är det magstarkt att stå här i talarstolen och säga att man står på småföretagarnas sida. Man förbereder ju en ordentlig käftsmäll åt dem, för man har inte finansierat sina förslag. Det är detta, fru talman, som jag vänder mig emot.

Från regeringens sida har vi varit väldigt tydliga med att vi vidtar andra åtgärder för att stärka småföretagarna, få hjulen att rulla, få igång tillväxten och se till att företagen kan växa och expandera i stället.

Den omfattande sjukfrånvaron kan, precis som ledamoten säger, bli orimligt betungande, givet att man kanske råkar anställa någon som har en sjukdom som går i skov och därför är borta länge. Då har man ett stort ansvar för arbetstagaren. Men då finns också det särskilda högriskskyddet. I korthet innebär det att när en arbetstagare sannolikt kommer att vara sjuk mer än tio gånger per år eller riskerar att få en eller flera långa sjukperioder finns det ett skydd för både arbetsgivaren och den enskilde. Även personer som har haft aktivitetsersättning omfattas av det särskilda högriskskyddet. Då ersätter staten arbetsgivaren för hela sjuklönekostnaden, och arbetsgivaren slipper karensavdraget vid sjukdom. Detta minskar arbetsgivarens kostnader vid hög sjukfrånvaro, och det förbättrar dessutom situationen på arbetsmarknaden för den som har eller annars antas få hög sjukfrånvaro, till exempel på grund av kronisk sjukdom eller funktionsnedsättning.

Det fanns flera goda skäl till att ersättningen för höga sjuklönekostnader avskaffades. Jag vill här särskilt betona risken för felaktiga utbetalningar till följd av de begränsade kontrollmöjligheterna. Det kan också konstateras att Försäkringskassan i en analys uppskattade att mer än hälften av ärendena gällande de här förmånerna kunde innehålla fel som innebar felaktigt utbetalda belopp.

En överväldigande majoritet i riksdagen röstade också för avskaffandet, bland andra interpellanten själv. Någon större oenighet i den frågan verkade det inte råda mellan oss två, i varje fall inte just den dagen.

Fru talman! Jag tycker inte att det ena behöver utesluta det andra. Jag tycker att Sverige ska ha fler miljardärer, inte färre, som kan investera i små och medelstora företag och nya startups med mycket innovation och framtidsinriktad industri som kan skapa fler och växande jobb i Sverige. För mig behöver det ena inte utesluta det andra.

Det tragiska i det hela är att man snarare vill beskatta människor som arbetar. Man väljer att rikta käftsmällar i form av ett avskaffat karensavdrag mot hårt arbetande företagare runt om i hela Sverige eftersom man inte mäktar med att få ihop sin egen budget och finansiera de reformer som man går till val på. Det tycker jag är tragiskt. Det riskerar att både vilseleda väljare och föra landets företagare bakom ljuset trots att man ger sken av att stå på deras sida.

Alldeles oavsett om denna reform skulle kosta 2 eller 3 miljarder kan vi konstatera att Socialdemokraterna bara har lagt in 500 miljoner för ett utökat sjuklöneansvar. Vid avskaffandet kostade det 2,6 miljarder. Lägg därtill ett avskaffat karensavdrag. Det var det jag kallade en kraftig käftsmäll mot landets företagare eftersom det är de som kommer att betala när ni lovat runt.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.

Fru talman! Jag tycker inte att det ena behöver utesluta det andra. Jag tycker att Sverige ska ha fler miljardärer, inte färre, som kan investera i små och medelstora företag och nya startups med mycket innovation och framtidsinriktad industri som kan skapa fler och växande jobb i Sverige. För mig behöver det ena inte utesluta det andra.

Det tragiska i det hela är att man snarare vill beskatta människor som arbetar. Man väljer att rikta käftsmällar i form av ett avskaffat karensavdrag mot hårt arbetande företagare runt om i hela Sverige eftersom man inte mäktar med att få ihop sin egen budget och finansiera de reformer som man går till val på. Det tycker jag är tragiskt. Det riskerar att både vilseleda väljare och föra landets företagare bakom ljuset trots att man ger sken av att stå på deras sida.

Alldeles oavsett om denna reform skulle kosta 2 eller 3 miljarder kan vi konstatera att Socialdemokraterna bara har lagt in 500 miljoner för ett utökat sjuklöneansvar. Vid avskaffandet kostade det 2,6 miljarder. Lägg därtill ett avskaffat karensavdrag. Det var det jag kallade en kraftig käftsmäll mot landets företagare eftersom det är de som kommer att betala när ni lovat runt.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.