Morgan Johansson

Herr talman! Socialdemokraterna lägger ju på 2 ½ miljarder på biståndet. Vi ökade biståndet i vårt budgetförslag, medan regeringen skar ned med 1,4 miljarder i rena siffror.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Utrikespolitisk debatt

Sedan tog Håkan Svenneling upp frågan om avräkningarna, som ju sker i enlighet med de Dac-regler som finns och som alla länder gör. Jag tycker faktiskt att det är rimligt att en del av biståndspengarna ska kunna gå till att finansiera kostnader som kommer i samband med flyktingar. Så har alla tidigare regeringar, vad jag vet, också hanterat detta. Det är i enlighet med Dac-reglementet.

Det jag sa i mitt anförande var att vi socialdemokrater står upp för enprocentsmålet. Vi kommer att se till att återgå till enprocentsmålet när vi får möjlighet att styra Sverige igen, därför att för oss är det en moralisk fråga. Åtminstone en hundradel av våra samlade inkomster ska faktiskt kunna gå till de allra mest utsatta. Det behöver Håkan Svenneling inte tveka en sekund över.

Steget upp till 1 procent är dock ganska stort. Det är 7 miljarder, om man nu från ett år till ett annat skulle öka biståndet. Socialdemokraterna kommer att ta det här steg för steg. Vi tar också ansvar för att statsbudgeten totalt sett går ihop. Vänsterpartiet känner ju inte alltid det ansvaret, men det gör vi. Det innebär att när vi gör sådana här stora åtaganden genomför vi dem steg för steg, på samma sätt som när vi återupprättade enprocentsmålet i början av 2000-talet efter det att det hade avvikit medan vi sanerade statsfinanserna. Håkan Svenneling kan vara helt säker på att vi socialdemokrater håller fast vid enprocentsmålet och kommer att leva upp till det också i regeringsställning.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Utrikespolitisk debatt

Herr talman! Jag förstår att Tobias Billström vill försöka skriva om historien, men sanningen är att den förra regeringen i stor utsträckning löste upp de knutarna genom det Madridavtal som vi tecknade. Det var ju den väg framåt som vi anvisade, och vi hade ett bra samarbete med alla parter i processen. Problemet har uppstått nu därför att under våren har saker och ting försämrats dramatiskt.

Just nu är det inget som rör sig framåt alls, och det är faktiskt utrikesministerns ansvar att försöka anvisa en väg framåt. Det senaste man sett - i går - är att risken finns att hela planen att gå in tillsammans med Finland också spricker. Då är det ett misslyckande för den svenska regeringen. Jag tycker nog att utrikesministern ska ta ansvar för det misslyckandet och i så fall också anvisa en väg framåt. Det är regeringen som styr riket, och det ansvaret har han.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Utrikespolitisk debatt

Herr talman! Jag tror nog att man kan säga att processen har lagts på is i så måtto att ingen väl tror att någonting kommer att hända på riktigt före det turkiska valet, när nu det blir. Det vet man inte riktigt. Jordbävningen kan ju också påverka den saken.

Alla de försök att röra sig framåt som regeringen gjort på senare tid har visat sig falla platt till marken. Det har varit en situation där talmannen inte var välkommen i Turkiet längre och där den svenska försvarsministern inte heller var det, som en reaktion på den svenska diskussionen.

Jag tog upp bakgrunden till diskussionen, och nu när jag har utrikesministern framför mig kan jag passa på att fråga honom hur han ser på vad som ledde fram till den här situationen. Jag menar på att när man sitter i ledande befattningar måste man ta ansvar för de uttryck som ibland fälls och också kunna ta avstånd från dem.

När vänsterpartister i somras viftade med PKK-flaggor var vi från den svenska regeringens sida väldigt tydliga med att ta avstånd från det. Vi sa att det var omdömeslöst. Men när en sverigedemokrat säger att man kan bränna hundra koraner till hör jag ingenting från den svenska regeringen. Man måste i det läget som regering helt enkelt vara beredd att ta avstånd, för annars blir ju bilden utåt att detta på något sätt är något som den svenska regeringen står bakom. Så kan det inte vara.

Nu har utrikesministern chansen i sin nästa replik att lägga ut texten kring detta. Var det inte så att dessa omdömeslösheter gjorde att processen hamnade i ett mycket svagare läge än tidigare? Passa på nu, utrikesministern, att tala klarspråk kring detta! Det vore väldigt bra.

Herr talman! Jag hörde inget avståndstagande utan snarare ett försök att försvara dessa uttalanden. Det får man kanske förstå med tanke på att det är en partikamrat till Aron Emilsson vi talar om.

Jag menar att man måste ha en rak linje när sådant här händer. Jag kände också en mycket stark avsmak när jag såg dockan hängas upp, för ett sådant agerande uppmanar mer eller mindre till politiskt våld. Jag kommer från ett politiskt parti där två centrala företrädare blivit dödade och känner därför alltid stark avsky när partier, politiker eller opinionsbildare beter sig så och på något sätt leker med våldsyttringar. Man måste kunna säga det, och det gjorde vi också.

Likadant måste man när ens partikamrat, i detta fall till Aron Emilsson, gör omdömeslösa uttalanden kunna ta avstånd från det. Gör man inte det riskerar denna bild att gå ut i världen som något som speglar Sveriges hållning, och då får det realpolitiska konsekvenser, vilket vi nu faktiskt sett när Natoprocessen har gått i stå.

Herr talman! Jag undrar vem det är som ska lära sig en läxa. Sverigedemokraterna måste förstå att ni nu sitter på ett antal centrala poster i svensk politik. Det innebär att det spelar roll vad ni säger och gör. När en sverigedemokrat betalar Paludan för att bränna koranen och en annan sverigedemokrat, dessutom centralt placerad, säger att man kan bränna hundra koraner till utanför den turkiska ambassaden får det betydelse. Det kanske inte fick betydelse när Sverigedemokraterna var ett mindre parti och inte hade några centrala positioner, men nu får det betydelse.

Jag har pekat på att dessa uttalanden och detta agerande har gjort att den svenska Natoprocessen har gått i stå. Det hade varit utmärkt enkelt för den svenska regeringen att omedelbart ta avstånd från detta, men det har den svenska regeringen inte klarat av att göra. Det vore dock klädsamt om Aron Emilsson gjorde det. Står han bakom Richard Jomshofs uppfattning att man kan bränna hundra koraner till, eller tar han avstånd från det? Förstår inte Aron Emilsson vilken effekt detta kan få och redan har fått i utrikespolitiken?

Jag söker ingen konflikt i detta utan konstaterar bara att bland annat detta gjorde att den svenska Natoprocessen gick i stå. Nu har vi alla som vill driva denna process framåt ett ansvar att samverka.

Jag måste dock säga att när man hanterar en så viktig fråga på det lättvindiga sätt som bland andra Sverigedemokraterna har gjort får det konsekvenser. Ta nu ansvar för ditt eget parti, Aron Emilsson! Passa nu på att ta avstånd från de omdömeslösa uttalanden som dina partikamrater har gjort.

(Applåder)

Herr talman! Den här utrikesdebatten äger rum i skuggan av två oerhörda mänskliga katastrofer.

Den ena är förra veckans fruktansvärda jordbävning i Turkiet och Syrien. Mer nyheter om dess dödliga omfattning når omvärlden dag för dag. Det ser ut att vara en av de värsta naturkatastroferna i denna del av världen på 100 år. Dödssiffran stiger för varje dag som går - så många som 50 000 har dött, kan ha dött eller kan komma att dö direkt av jordbävningen, begravda under rasmassorna, eller av köld, skador, sjukdomar och andra umbäranden som en direkt följd av katastrofen. Av dessa 50 000 människor är kanske en tredjedel barn. I går fick vi höra att 26 miljoner människor är i behov av humanitärt stöd.

Våra tankar går till dem som har omkommit och till alla dem som kämpar för sina liv och för sina anhöriga.

Vi socialdemokrater välkomnar de insatser som Sverige gör genom bland annat MSB och Sida för att rädda liv och hjälpa de drabbade. Men vi är också starkt kritiska till att regeringen har skurit ned på biståndet, bland annat till FN:s organisationer, vilket kommer att göra det svårare att hjälpa till i liknande situationer i framtiden. Till exempel har Sverige skurit ned på stödet till FN:s fond för katastrofbistånd.

Här måste regeringen tänka om. Jordbävningen i Turkiet och Syrien är inte den sista humanitära katastrof där mänskligheten måste samlas, där omfattande stöd måste in snabbt och där Sverige och andra länder måste ha beredskap.

Herr talman! Den andra stora mänskliga katastrofen är förstås Rysslands överfallskrig mot Ukraina, som nu har pågått i snart ett år.

Här måste vi vara tydliga: Ukraina utkämpar vår strid. Ukrainas kamp handlar om en kamp för demokrati, mänskliga rättigheter, nationellt oberoende och det ukrainska folkets rätt att styra över sitt eget öde utan inblandning av främmande makt. Vi får inte svika dem.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Utrikespolitisk debatt

Mot dem står ett Ryssland som i allt snabbare takt utvecklas mot en fascistoid diktatur. Yttrandefriheten är kväst. De demokratiska institutionerna och domstolarna är reducerade till kulisser. Oppositionella kastas i fängelse eller lönnmördas, ibland till och med utomlands. All makt samlas till en och samma person: Putin. Han har gång på gång hemfallit till ett annat av fascismens kännemärken, nämligen aggressiva angrepp mot grannländer.

Det Ryssland nu ägnar sig åt är inget annat än ett imperialistiskt kolonialkrig. Man vill lägga Ukraina under sig, även till priset av att man bombar sönder landet. Det är barbari.

För en ledare som Putin är människoliv inget värt, och inte den egna befolkningen heller. Vi ser nu hur denna ryska regim är beredd att offra en hel generation av sina unga män på detta meningslösa och orättfärdiga krig. Det är djupt tragiskt.

Historien lär oss att det bara finns ett svar mot en sådan regim: motstånd. Den måste bekämpas. Den får inte vinna, för vad står på tur om Ryssland skulle ta Ukraina? Är det Moldavien? Är det ett nytt försök på Georgien?

Jag är stolt över att den socialdemokratiska regeringen från första dag gav stöd till Ukraina efter anfallet. Vi kommer att fortsätta backa upp svenska militära, humanitära och ekonomiska stödinsatser till dess att kriget är vunnet.

Herr talman! Vi kommer också att fortsätta backa upp regeringen i den pågående Natoprocessen. Efter Rysslands anfall på Ukraina drog vi socialdemokrater slutsatsen att det som tjänar Sveriges och den svenska befolkningens säkerhet bäst nu och för överskådlig framtid är ett medlemskap i Nato. Samma slutsats drogs i Finland.

Alliansfriheten har tjänat Sverige väl i över 200 år, men med det här kriget förändrades förutsättningarna.

Vi kommer att fortsätta samverka med regeringen för att driva Natoprocessen i mål, men jag måste säga att det nu finns skäl att känna oro. Efter Sverigedemokraternas uttalanden i samband med koranbränningarna, och regeringens ovilja att markera mot dem, har nu hela processen lagts på is. Vi har nu konkret sett hur regeringens beroende av ett högerextremt, främlingsfientligt och islamfientligt parti har fått allvarliga negativa konsekvenser för Sverige.

I går blev det ännu allvarligare genom beskedet från Finland om att man nu går fram med sin Natolagstiftning innan ratificeringarna är gjorda. Detta kan innebära att Finland går före in i Nato och att Sverige lämnas efter i limbo. Det är i så fall ett misslyckande för den svenska regeringen att man inte har kunnat hålla samman Sverige och Finland. Detta är inte alls en icke-fråga, som utrikesministern påstod i går. Det får nämligen långtgående följder för våra militära samarbeten, inte minst samarbetet med Finland. Detta är en helt central fråga för vår säkerhet, och den måste tas på allvar.

I sak är det ju så att ett svenskt och finskt Natomedlemskap skulle stärka Nato och öka säkerheten i vår del av världen. Detta ser övriga Natoländer. Låt oss hoppas att det kan bidra till att lösa frågan, men regeringen kan inte vifta bort det här som en icke-fråga. Man måste nu visa det ledarskap som behövs för att kunna föra processen framåt.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Utrikespolitisk debatt

Herr talman! Det tog inte den nya högerregeringen många timmar att överge två svenska utrikespolitiska profilfrågor: den feministiska utrikespolitiken och enprocentsmålet för bistånd.

Båda delarna är obegripliga. När vi socialdemokrater lanserade den feministiska utrikespolitiken för snart tio år sedan hakade ett antal regeringar med olika politisk färg på. Det skedde i Frankrike, Tyskland, Kanada och många fler länder. Vårt enkla budskap om att fokusera på kvinnors och flickors rättigheter, resurser och representation inspirerade helt enkelt många andra länder att göra samma sak. Sverige skapade, genom Margot Wallström och Ann Linde, någonting nytt.

Nu överger högerregeringen detta, trots att kvinnors och flickors rättigheter utmanas mer än på länge. Det är flickor och kvinnor som drabbas när extrema religiösa krafter bekämpar sexuella och reproduktiva rättigheter. Det är flickor och kvinnor som världen över faller offer för grovt sexuellt våld, inte minst i krigszoner. Det är flickor och kvinnor som får ta den värsta smällen när ekonomin försämras och när arbetslöshet och fattigdom breder ut sig.

Nu överger regeringen dem, och det är helt enkelt ett svek, inte minst också mot bakgrund av att vi ser hur flickor och kvinnor i Iran kämpar med livet som insats för att göra sig fria från det förtryck som de har lidit under i mer än 40 år. De måste kunna känna stöd utifrån från oss alla, och det måste läggas press på Irans regering, till exempel genom att vi terrorklassar Islamiska revolutionsgardet.

Så till biståndet. Trots att Liberalerna och Kristdemokraterna före valet dyrt och heligt lovade att behålla enprocentsmålet, till och med öka biståndet, överger de nu enprocentsmålet.

Det dummaste argumentet mot enprocentsmålet är att det inte finns några bra projekt att lägga pengarna på. Detta säger man alltså i en värld där 700 miljoner människor lever i extrem fattigdom och där miljontals barn dör varje år av hunger och av sjukdomar som man skulle kunna bota. Detta har också förvärrats av pandemi och krig. Allt fler människor trycks ned i extrem fattigdom. Klyftorna ökar, och de som drabbas värst är som vanligt kvinnor och barn.

Samtidigt befinner vi oss mitt i en klimatkris där fattiga länder behöver ha stöd för att kunna göra den nödvändiga omställningen till hållbarhet. Det är en ödesfråga för hela planeten och för hela mänskligheten.

I detta läge väljer alltså den svenska regeringen att överge enprocentsmålet och skära ned på biståndet.

Detta kan också få andra konsekvenser, som i Mellanöstern där regeringen nu skär ned på FN:s stöd till de miljontals palestinska flyktingarna genom UNRWA. Här väljer alltså Sverige medvetet att spela en negativ roll i konflikten samtidigt som våldet där eskalerar ännu mer. Det är fel väg att gå.

För oss socialdemokrater är biståndet en moralisk fråga. Behovet är oändligt. Det är rimligt att vi kan sätta av åtminstone en hundradel av landets samlade inkomster för att hjälpa de mest utsatta. En socialdemokratisk regering kommer steg för steg att återupprätta enprocentsmålet då det för oss är en fråga om solidaritet och medmänsklighet.

(Applåder)

Herr talman! Det är en självklarhet att varje land självt bestämmer över sin säkerhetspolitiska linje. Det är ingen som ifrågasätter det. Problemet som har uppstått är att den plan som vi alla har varit överens om att vi skulle jobba med och som vi har jobbat med i nästan ett år nu ser ut att ifrågasättas. Om det skulle vara så att Finland går in i Nato före Sverige - vi vet inte hur lång denna tidsutdräkt i så fall skulle bli - får det väldigt allvarliga konsekvenser. Vi har djupgående militära samarbeten med Finland som vi har byggt upp under mycket lång tid, och om Finland skulle vara med i Nato men inte vi är det klart att det får betydelse.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Utrikespolitisk debatt

Detta kan alltså inte bara viftas bara som en icke-fråga. Detta är en jättestor och allvarlig fråga, och jag uppmanar den svenske utrikesministern att nu ta detta på allvar och medverka till att föra denna process framåt så att vi kan få den i mål.

Herr talman! Jag tackar utrikesministern för anförandet. Jag ska mer utförligt kommentera deklarationen i mitt anförande om en stund.

Men jag ska inledningsvis bara göra en reflektion med anledning av de besked som vi fick i går från Finland. Nu ser det ut som att Finland mycket väl kan gå före Sverige in i Nato, tvärtemot den plan som vi har arbetat med i snart ett år. Det är enligt min uppfattning i så fall mycket allvarligt. Det skulle påverka våra militära samarbeten som vi har byggt upp med Finland under mycket lång tid. Det är också ett misslyckande för den svenska regeringen att man i så fall inte har kunnat hålla samman Sverige och Finland i den viktigaste säkerhetspolitiska processen för vårt land på 200 år. En del av denna skuld ska också läggas på Sverigedemokraterna vars hetsande om koranbränningarna gjorde att den svenska Natoprocessen gick i stå.

När utrikesministern kommenterade detta i går viftade han bort denna fråga genom att säga att detta var en icke-fråga. Jag håller inte alls med om det. Detta är inte en icke-fråga. Det är inte en icke-fråga att planen att gå in i Nato tillsammans med Finland mycket väl skulle kunna spricka. Det är en mycket allvarlig fråga. Det får oerhört stora konsekvenser, särskilt som vi i dagsläget inte vet när Sverige skulle kunna komma in.

Mina frågor till utrikesministern i detta skede är: Vad menar han med att detta i så fall skulle vara en icke-fråga? Förstår han inte hur allvarligt detta är? Och vad ska han nu göra för att föra processen framåt?

Herr talman! Problemet är ju att Erdogan nu verkar ha höjt budet ytterligare. Han har fått en ny ursäkt för att säga nej och dessutom en möjlighet att driva detta väldigt aktivt i sin egen valrörelse.

Det är regeringen som styr riket. Det är regeringen som har ansvaret. Det är regeringen som har tagit Sverigedemokraterna i båten - samma sverigedemokrater som nu bidrar till att trissa upp konflikten och som försvårar situationen kraftigt.

Vi socialdemokrater är alltid beredda att samarbeta med regeringen i konstruktiv anda för att få denna fråga i hamn. Det blir dock svårt när ert eget regeringsunderlag medverkar till att sabotera processen.

Min fråga är då: Hur kommer regeringen att hantera detta för att se till att den här situationen inte uppstår igen?

Herr talman! Min fråga går till utrikesministern.

Det kan inte ha undgått någon att Natoprocessen verkar vara i djup kris. Detta förvärrades ytterligare när justitieutskottets ordförande Richard Jomshof från Sverigedemokraterna tyckte att man gott kunde bränna hundra koraner till - ett famöst uttalande bara häromdagen, djupt omdömeslöst inte minst i rådande läge. Det har trappat upp denna konflikt ytterligare. Allvarligast är naturligtvis att det ser väldigt mörkt ut när det gäller att få en ratificering på plats under våren.

Min uppfattning är att ansvaret för att försöka ta sig an situationen är regeringens. Min fråga till utrikesministern är vilken plan regeringen nu har för att försöka föra den här processen framåt.

Fru talman! Återigen görs ett försök att blanda bort korten. Jag ställde inga frågor till den finländska statsministern. Jag ställde frågor till Margareta Cederfelt. Gäller beskeden som ni gav före valet även nu efter valet?

Ulf Kristersson stod i den här kammaren under debatten i maj och underströk att vi hade samma linje i detta. Vår linje från allra första början, från de allra första beskeden från den socialdemokratiska regeringen om att vi öppnade för Natomedlemskap, har varit just att vi inte ska ha några kärnvapen på svensk mark. Detta instämde Moderaterna i då. Nu efter valet försöker ni plötsligt blanda bort korten och säga: Så menar vi kanske inte. Vi får väl se vad det blir så småningom.

Det är precis det här som är så farligt i utrikespolitiken. Man kan inte hålla på och glida på det här sättet. Det blir farligt när de signalerna går ut. Utrikespolitiken är ibland digital - antingen är det noll eller så är det ett. Intrycket av ett lands hållning och hur den tas emot utomlands har väldigt stor betydelse.

Nu är det dessvärre så att den nya regeringen har varit otydlig. Det är därför jag ställer frågan om och om igen. Jag förstår att jag inte får några bättre svar, åtminstone inte av Margareta Cederfelt. Vi får väl ställa samma fråga igen till utrikesministern när han kommer till utskottet i morgon, för vi ger oss inte på denna punkt. Det är viktigt att vi klarar ut att det som gällde före valet faktiskt också gäller efter valet.

Än en gång: Man leker inte med den här typen av besked, för det noteras i omvärlden och leder till ökade risker för vårt land. Spela inte med den här typen av frågor!

Fru talman! Jag lyssnade noggrant till Margareta Cederfelts inlägg för att försöka höra om det fanns svar på de frågor som jag hade ställt angående kärnvapen. Hon har haft tre tillfällen att svara: två repliker till mig och sedan ett huvudanförande. I den här replikomgången får hon två tillfällen till att klara ut denna frågeställning.

Jag måste ärligt talat säga att vi från Socialdemokraternas sida från början trodde att det var ett missförstånd när den här diskussionen kom upp och först utrikesministern, sedan försvarsministern och därefter statsministern svajade i en så här central fråga, nämligen om vi ska ha kärnvapen på svensk mark eller inte när vi går med i Nato. Det var så tydligt uttalat före valet att vi inte skulle det. Men varje gång vi har ställt frågor om detta nu efter valet har vi mötts av undanglidningar, ordklyverier och försök att komma undan själva sakfrågan.

Jag vill påminna om att det här inte är vilken fråga som helst. Omedelbart efter det att utrikesministern hade uttryckt sig på det här sättet väcktes en diskussion i ryska medier om att man nu kanske behöver rikta om sina kärnstridsspetsar mot Sverige. Att det första uttalande som utrikesministern gör i de här frågorna innebär att det väcks en diskussion i Ryssland av den här karaktären är ingen bra start. Vår säkerhetspolitik måste bidra till ökad säkerhet, inte minskad säkerhet. Man leker inte med den här typen av frågor.

Min fråga är återigen: Vilken är egentligen regeringspartiernas linje nu? Står ni fast vid vad ni sa före valet, det vill säga att vi inte ska ha några kärnvapen på svensk mark, eller svajar ni nu? Om ni gör det senare är det faktiskt ganska allvarligt.

Fru talman! Aron Emilsson behöver inte undervisa mig om vikten av att ha ett starkt engagemang vare sig när det gäller Europafrågorna eller när det gäller Norden. Finland var ett av de länder som vi i praktiken åkte i skytteltrafik till under hela våren för att samordna politiken. Jag har suttit i EU:s ministerråd i tolv år. Jag har suttit i Europarådet.

Det är klart att alla vi socialdemokrater som har varit aktiva på den internationella scenen vet att engagemanget i närområdet - Norden, Europa och andra länder i Sveriges närhet - är extremt viktigt.

Problemet här är att den nya regeringen prioriterar ned andra delar av världen samtidigt som dessa delar kanske på ett sätt är viktigare än någonsin. Låt mig ta Afrika som ett exempel. Där ser vi hur ryska och kinesiska intressen flyttar fram sina positioner. Vi diskuterade ju precis utvecklingen i Mali och varför Sverige drar sig tillbaka från detta engagemang. Varför gör Sverige det? Jo, därför att ryska intressen har omöjliggjort detta uppdrag. Vi ser också att kinesiska intressen är lika engagerade. I detta läge är det fel att prioritera ned Afrika.

Latinamerika och alla länder där har i många år varit en väldigt viktig samarbetspartner med Sverige på många olika sätt. Varför ska man prioritera ned den delen av världen?

Det finns ingen motsättning här. Problemet är att den nya regeringen bara fokuserar på närområdet och inte bryr sig särskilt mycket om andra delar av världen. Det är detta vi kritiserar, och det kommer vi att fortsätta göra under de här åren.

Fru talman! Under min tid som inrikesminister var jag också ansvarig för Myndigheten för psykologiskt försvar. Jag var med om att starta den myndigheten, och jag var med om att utse dess generaldirektör. Så gott som varje vecka tog jag del av information om de kampanjer som bedrivs från olika håll mot Sverige på sociala medier. Det gällde bland annat, som jag nämnde, den islamistiska kampanjen om socialtjänsten, som fortfarande pågår. Det gällde kampanjer med rötterna i Ryssland mot Sverige.

Det gällde också högerextrema och rasistiska konton som bedriver kampanjer varje minut. Det räcker att vistas ute på Twitter i två minuter; då förstår man detta direkt. Det är inte svårt alls - jag har trots allt hängt på Twitter en del - att se varifrån dessa konton kommer. Det är väldigt ofta konton som i ena andetaget ägnar sig åt hat, hot och svartmålning av Sverige och i andra andetaget lyfter fram Sverigedemokraterna, Alternativ för Sverige eller Nordiska motståndsrörelsen. Det finns mycket tydliga kopplingar, vilket för övrigt avslöjades i valrörelsen när deras trollfabriker blev exponerade.

Vi är inte födda i går, Aron Emilsson. Vi ser faktiskt vad ni gör, även om ni försöker att dölja det.

Jag går vidare till kärnvapenfrågan. Detta är politik, helt enkelt. Jag tror att det är viktigt att en så central fråga som huruvida Sverige ska tillåta kärnvapen på svensk mark avgörs av politiken med gemensamma uttalanden från de politiker som styr, eller är med och beslutar om, den svenska utrikespolitiken. Det är deras bedömningar som ska vara vägledande där. Så var det före valet, och jag hoppas att det är så även efter valet.

Fru talman! Det här är ju rena snurren. Jag är inte riktigt säker på vad Margareta Cederfelt faktiskt är ute efter.

Menar hon att vi ska skämmas för vår tid i FN:s säkerhetsråd? Ska vi skämmas för att Jan Eliasson kunde sitta som ordförande i FN:s säkerhetsråd under en mycket kritisk period? Vill hon det? Vill hon att vi ska skämmas för vårt FN-engagemang, eller vad är det egentligen hon far efter?

Är det processen för ansökan till säkerhetsrådet hon far efter har den ju granskats på längden och tvären av ett antal instanser, inklusive KU. Om Margareta Cederfelt inte är nöjd med den granskningen får hon väl gå till KU och ställa dessa frågor.

Margareta Cederfelt svarar inte på frågan om kärnvapen i Sverige. Norge och Danmark har uttalat att de inte ska ha några kärnvapen på sitt territorium. Det sa dessutom den nuvarande svenska statsministern, Ulf Kristersson, före valet. När ansökan om Natomedlemskap diskuterades här i kammaren uttryckte han sig på exakt samma sätt som Magdalena Andersson gjorde, nämligen att vi inte ska ha några kärnvapen. Sedan går det några månader, och så blir det val. Då börjar plötsligt alla tre att svaja - försvarsministern, utrikesministern och statsministern.

Det är därför jag ställer frågan: Kan vi få ett klart besked från Moderaterna? Om vi inte kan få det är det faktiskt allvarligt. Stänger ni dörren för kärnvapen och fasta Natobaser i Sverige, Margareta Cederfelt, eller gör ni det inte? Har ni öppnat den dörren?

Vår linje är klar. Jag tror nämligen att det skulle vara väldigt farligt att öppna den dörren över huvud taget; jag tror att det skulle vara destabiliserande för vår del av världen. Man leker inte med kärnvapenfrågan på det här sättet. Det är faktiskt allvarliga saker vi talar om.

Margareta Cederfelt har ett inlägg framför sig. Där kan hon kanske klara ut vilken linje den här regeringen egentligen har - om det är samma linje som före valet eller om man har börjat svaja på den här centrala punkten.

Fru talman! Jag förstod faktiskt inte den första delen av Margareta Cederfelts replik. Menar Margareta Cederfelt att vi inte har ett gott internationellt rykte? Det har vi nämligen. I så gott som alla mätningar där man frågar människor vad de tycker om olika länder kommer Sverige i topp.

Det manifesteras också på punkt efter punkt. Margareta Cederfelt nämner valet i FN:s säkerhetsråd - ja, Sverige var ju ett av de länder som valdes först och med störst stöd. Så hade det inte blivit om vi inte hade haft ett så gott renommé. Det är inte heller en tillfällighet att vi har det, utan vi har byggt upp det under decennier. Påstår Margareta Cederfelt att vi inte har detta goda rykte och anseende anser jag att hon är fel ute, för jag påstår att vi har det.

Naturligtvis tas Natofrågan upp. Jag är glad att vi under våren kunde genomgå den här processen ganska snabbt och i gott samförstånd. Jag är glad att vi kunde göra det, men det bygger på att båda parter faktiskt ser till att hålla vad man tidigare har lovat. I mitt anförande bad jag om ett klargörande från regeringspartierna: Sluta svaja i kärnvapenfrågan! Lämna besked! Margareta Cederfelt har nu chansen att lämna ett besked. Ska Sverige ha kärnvapen på svensk mark eller inte? Lämna ett sådant besked nu, Margareta Cederfelt. Stäng dörren för kärnvapen på svensk mark!

Fru talman! Vi får väl se hur det blir med det. Denna debatt har precis börjat. Vi får se om vi får något besked från regeringspartierna på den punkten. Det vore, som sagt, välkommet.

Jag vill säga en sak till Håkan Svenneling. Nej, vi har aldrig sagt att kurderna på något sätt ska behöva betala priset för detta - aldrig. Tvärtom har vi kritiserat regeringen när den har gått längre än de skrivningar som vi har haft tidigare. Madridavtalet, som det fattades beslut om i somras, var väldigt tydligt på denna punkt, nämligen att Sverige inte skulle lämna stöd till YPG/PYD men skulle inte heller ta avstånd från dem på det sätt som regeringen sedan gjorde och som sedan väckte den diskussion som vi nu har.

På samma sätt har vi kritiserat Turkiets krigföring mot kurderna i Syrien. Vi var ute och riktade skarp kritik mot Turkiets sätt att bedriva den krigföringen - och att de över huvud taget tog chansen att göra det.

Detta innebär alltså inte på något sätt att vi har sagt att vi inte ska kunna kritisera Turkiet när landet till exempel bryter mot folkrätten, utan det är snarare tvärtom. Alldeles oavsett hur det är med Natofrågan måste Sverige kunna stå upp för folkrätten i alla sammanhang. Där kommer vi socialdemokrater att stå starka.

Håkan Svenneling säger att detta aldrig har prövats av svenska folket. Vi har precis haft ett val, och om den här frågan hade varit stor då är jag säker på att de partier som är emot i Natofrågan hade gått starkt framåt. Nu blev detta faktiskt inte utfallet. Det blev inte så, Håkan Svenneling.

Allra sist: Vi har inte glidit mot Nato på något sätt, utan det är snarare så att det som hände i och med anfallet på Ukraina i februari var att den europeiska säkerhetsordningen bröt samman. Då måste man dra slutsatser av det, liksom av att Finland gjorde sitt vägval. En regering som alltid har Sveriges bästa och Sveriges säkerhet för ögonen får ibland vara beredd att ompröva även den här typen av ställningstaganden.

Fru talman! Det som hände tidigare i år i och med Rysslands anfall mot Ukraina var en oerhörd händelse. Det var den största förändringen under hela efterkrigstiden när det gäller europeisk säkerhetsordning, den som hade lagts fast på 1970-talet med den europeiska säkerhetskonferensen. Denna säkerhetsordning utmanades nu av Ryssland på ett sätt som vi inte hade sett tidigare. Då förändrades förutsättningarna för svensk säkerhetspolitik, enligt vår uppfattning, och vi var tvungna att dra våra slutsatser. Samma slutsatser drog man också i Finland.

Som jag sa i mitt anförande kommer vår ingång alltid att vara att verka för stabilitet, fred och säkerhet i vår del av världen. Och vi kommer att använda oss av de samarbeten som behövs för att kunna åstadkomma det.

Denna process handlade inte om några korta Zoommöten i vårt parti. Jag hade själv ett stort antal möten i våra partidistrikt och i våra föreningar för att diskutera just detta. Det var en djupgående dialog som vi hade inom vårt parti, och den är jag stolt över. Jag är också väldigt stolt över att vi kunde klara av att på ganska kort tid landa en sådan viktig och allvarlig process. Det är snarare tecken på en styrka hos vårt parti att kunna göra det.

Vi får se hur det går i processen. Vi kommer naturligtvis att ge regeringens process fullt stöd framåt. Jag har ingen anledning att söka konflikt med regeringen i processfrågan. Däremot efterfrågar jag ett klart och tydligt besked från regeringspartierna om att det som de sa före valet, det vill säga att de ska uttala ett förbehåll mot kärnvapen på svensk mark, måste gälla även efter valet. Det förutsätter jag. Det är nämligen så man gör när man gör upp med andra partier över blockgränsen, alltså att handslag helt enkelt gäller. Då vill man inte råka ut för att den ena parten efteråt plötsligt börjar svaja i väldigt centrala frågor. Det är därför som vi ställer dessa frågor. Ge oss nu ett klart besked om att detta fortfarande gäller. Vi ska inte ha några kärnvapen på svensk mark.

Fru talman! Detta betänkande handlar om Sveriges bidrag till internationell samverkan och internationellt samarbete. Det är också ett bra tillfälle att kommentera det allmänna utrikespolitiska läget, inte minst de dramatiska förändringarna i svensk utrikespolitik som högerregeringen nu vill driva igenom.

Låt mig dock börja med det område där det av allt att döma råder bred enighet, alltså Sveriges hållning till Rysslands anfallskrig mot Ukraina. När detta krig bröt ut i februari i år svarade den socialdemokratiska regeringen omedelbart och skarpt. Rysslands agerande fördömdes, och stödet till Ukraina inleddes omedelbart. Sverige drev på internationellt i EU och FN för skarpa sanktioner mot Ryssland och det ryska ledarskapet.

Detta snabba agerande från omvärlden hade Ryssland inte förväntat sig. Tvärtom hade Putin och resten av det ryska ledarskapet trodde med all sannolikhet på en snabb militär seger och att en splittrad omvärld varken skulle kunna mobilisera ett motstånd mot dem eller det stöd till Ukraina som sedan blev verklighet. Men de fick fel på denna punkt. De hade hoppats kunna ta Ukraina på några veckor, men efter nästan tio månader av krig står ryska styrkor fortfarande och stampar. De har till och med drivits bort från områden som de tidigare lagt under sig.

I dessa områden ser man också tydligt vilka fruktansvärda övergrepp den ryska armén gjort sig skyldig till. Det finns nog inte ett enda brott i lagboken när det gäller internationell rätt som Ryssland inte har begått i Ukraina. Det är brott mot folkrätten, det är brott mot krigets lagar, det är urskillningslöst dödande av civila, det är massakrer, det är illegala kidnappningar av barn till Ryssland, det är sexuella övergrepp och det är terrorbombningar av bostäder, industrier och viktig infrastruktur - allt för att plåga befolkningen på ett så grymt sätt som möjligt.

Det finns bara ett rimligt förhållningssätt till detta, och det är att sätta hårt mot hårt mot Ryssland. Ukraina måste få det stöd som behövs för att driva ut den ryska armén ur landet. Det handlar om fortsatt ekonomiskt, humanitärt och militärt stöd. Det handlar om utökade sanktionspaket mot Ryssland och det ryska ledarskapet. Det handlar om bevisinsamling för att i en framtid kunna lagföra och fälla dem som i dag gör sig skyldiga till krigsbrott. Det handlar om att ge skydd åt de tiotusentals ukrainska flyktingar som tvingats fly sina hem och söka sig till andra länder, däribland vårt.

Allt detta inleddes av den socialdemokratiska regeringen, och av allt att döma tänker den nya regeringen fullfölja detta. Det välkomnar vi socialdemokrater, och regeringen kommer att ha vårt fulla stöd för en sådan politik.

Fru talman! Rysslands anfall på Ukraina innebar också att Sverige fick ompröva sin säkerhetspolitiska linje. Sverige har varit militärt alliansfritt i 200 år. Den linjen lades fast under Karl XIV Johans regeringstid och syftade till att hålla Sverige utanför krigen på kontinenten, och den har syftat till att upprätthålla stabiliteten i vår del av världen, upprätthålla freden och säkerställa att Sverige inte dras in i andra länders krig.

Denna politik har varit framgångsrik och haft stort stöd hos den svenska befolkningen. 200 år av militär alliansfrihet blev 200 år av fred.

Men Rysslands anfall på Ukraina ställde oss i ett helt nytt säkerhetspolitiskt läge. Den europeiska säkerhetsordningen som lades fast på 70-talet bröt i praktiken samman.

Vi socialdemokrater har alltid och kommer alltid att stå för en politik som syftar till säkerhet, stabilitet och fred i vår del av världen. Det svenska folkets trygghet och säkerhet och vårt lands oberoende ska värnas, och detta går före allt annat. Vi ägnar oss inte åt äventyrspolitik.

Efter Rysslands invasion av Ukraina drog vi socialdemokrater slutsatsen att ett Natomedlemskap nu är det som bäst bidrar till fred och säkerhet för Sverige, nu och i framtiden. Samma slutsats drog socialdemokraterna i Finland, och därmed lades kursen om för båda våra länder. Det var rätt, det var nödvändigt och vi backar upp den nuvarande regeringen i den Natoprocess som vi är mitt uppe i. Det är viktigt att den kan gå i mål.

Det är också viktigt att man hanterar processen med omdöme och inte minst att man håller de löften som man avgav före valet. Ett sådant löfte var att Sverige ska uttala samma förbehåll när det gäller kärnvapen som både Norge och Danmark har sedan decennier tillbaka. Vi ska inte ha några kärnvapen på svensk mark. Vi ska heller inte ha några permanenta Natobaser på svensk mark.

Vi socialdemokrater var tydliga med detta före valet. Det var också de nuvarande regeringspartierna. Därför blev vi och många med oss väldigt förvånade när såväl statsministern som utrikesministern och försvarsministern började svaja i den frågan och gjorde uttalanden som kunde tolkas som att de öppnade upp för kärnvapen i Sverige.

Ännu mer förvånande är att regeringen trots upprepade påstötningar från oss inte har klarat av att rätta till dessa uttalanden utan tvärtom i stället har trasslat in sig i ordklyverier efter ordklyverier. Detta bygger inte förtroende. Det är nu angeläget att regeringen klarar ut denna fråga genom ett klart och tydligt uttalande. Vi ska inte ha några kärnvapen i Sverige. Kanske kan vi få ett sådant besked i dag under denna debatt. Det vore mycket välkommet.

Nu vet visserligen alla att den här regeringen sviker så gott som alla sina vallöften. Det har vi sett under hösten - fråga bara elkunderna! Det blir lätt så när man drabbats av valfeber och lovar för mycket före valet. Men detta, fru talman, är ett löfte som regeringen inte kan bryta. Det är alldeles för viktigt. Vi behöver ett klart besked av regeringen. Stäng nu dörren för kärnvapen i Sverige en gång för alla!

Fru talman! Vi socialdemokrater söker alltid samförstånd i utrikespolitiken. Det är en tillgång för ett land att ha ett brett stöd för sin utrikespolitik. Samtidigt har vi aldrig tvekat att bryta ny mark och ta ställning i kontroversiella frågor. Den politik som Sverige fört under decennier har väckt stor respekt i omvärlden.

Sverige är ett av de länder i världen som har högst anseende. Det visas i otaliga undersökningar, där Sverige anses vara ett av världens bästa länder att leva i. Det visas rent konkret när vi kandiderar till olika internationella uppdrag, till exempel till FN:s säkerhetsråd. Det visas genom att det svenska passet är ett av världens starkaste pass som ger tillträde till flest länder visumfritt.

Vårt goda internationella anseende gynnar svenskars intressen inom alla sektorer, bidrar till svenska företags exportframgångar, lockar internationella investeringar till Sverige och gör att innovationskraften växer när talanger inom olika områden söker sig till Sverige. Det går inte att överskatta de positiva effekter som Sveriges goda anseende för med sig.

Det goda anseende som Sverige åtnjuter har högerextrema, rasistiska, nazistiska, islamistiska och ryska smutskastningskampanjer på Twitter inte lyckats ändra på, trots att man verkligen har försökt. Alla som följer sociala medier vet vilken kloak av rasism och hat de kan vara.

När det gäller den högerextrema smutskastningen av Sverige handlar det ofta om trollkonton med koppling till Sverigedemokraterna, Alternativ för Sverige eller Nordiska motståndsrörelsen. Det kan också vara konton knutna till Ryssland. När det gäller islamismen handlar det till exempel om den lögnaktiga kampanjen mot svensk socialtjänst, som vi nu har sett pågå i nästan ett år.

Sverige är en måltavla för extrema rörelser, men de har inte lyckats riva ned vårt goda anseende, så här långt. Man kan dock inte komma ifrån att bilden av Sverige har fått sig en allvarlig törn efter valet. Sverige är det land som har gått i bräschen mot rasism och främlingsfientlighet i decennier. Ta bara kampen mot rassegregering och apartheid i Sydafrika under Olof Palmes tid! Det första jag gjorde som ung SSU:are på 1980-talet var att samla in pengar till ANC.

Men det var då. Nu avtecknas den svenska flaggan i internationella medier som ett gult hakkors på blå botten, på grund av bisarra uttalanden som regeringsunderlaget gjorde direkt efter valet. Sverige klumpas nu ihop med länder som Ungern och Italien, där auktoritära och högerextrema rörelser vunnit framgång. Detta skadar bilden av oss.

Det är samma sak med klimatet. Sverige var det land som gick i bräschen för klimatomställning och en progressiv miljöpolitik, under Göran Perssons ledarskap med visionen om det gröna folkhemmet. Det var då. Nu styrs svensk miljöpolitik i realiteten av klimatförnekare, och Miljödepartementet ska läggas ned. På klimattoppmötet i Egypten tidigare i höstas var bedömarna eniga om att Sverige har gått från att utöva ledarskap i klimatfrågorna till att i stället utgöra en bromskloss, trots att klimatkrisen är värre än någonsin och trots att världen håller på att koka över.

När det gäller jämställdheten var Sverige det land som tydligare än något annat drev på för kvinnors och flickors rättigheter. Under Margot Wallströms och Ann Lindes ledarskap skapades den feministiska utrikespolitiken, som syftade till att i alla delar av utrikespolitiken verka för att kvinnor ska ha lika rättigheter, lika resurser och lika representation som män. Den politiken var framgångsrik och väckte stort gillande, och snart hakade fler länder på: Tyskland, Frankrike, Kanada, Mexiko och ett stort antal andra länder.

Men det var då. Nu överger högerregeringen den feministiska utrikespolitiken, samtidigt som kvinnorna gör uppror i Iran, samtidigt som kvinnors rättigheter utmanas mer än på länge, samtidigt som högern och religiösa extremister flyttar fram sina positioner, bekämpar aborträtten och andra sexuella och reproduktiva rättigheter, samtidigt som allt fler flickor världen över förvägras skolgång och samtidigt som vi världen över ser hur flickor och kvinnor lider mest och utsätts för de värsta övergreppen i samband med krig och konflikt. Exakt då väljer den svenska regeringen att göra en kraftig högersväng och överge den feministiska utrikespolitiken.

På samma sätt har vi det med biståndet. En gång gick Sverige i bräschen för en ordning där världens rika länder åtminstone skulle vara beredda att sätta av en hundradel av sina inkomster till de allra fattigaste i världen, till mat åt den som hungrar, till skolor i fattiga länder så att alla barn, också flickor, kan gå i skolan, till humanitära insatser för att få ut sjukvård och tak över huvudet vid katastrofer och till demokratirörelser i diktaturer för att driva på för förändring. Det var en politik som det funnits bred uppslutning kring under mer än 50 år. Enprocentsmålet är ett uttryck för den solidaritet som vi som land vill visa de människor som lever i fattigdom och förtryck.

Men det var då. Nu överger högerregeringen enprocentsmålet, trots att ett par av regeringspartierna, Kristdemokraterna och Liberalerna, lovade dyrt och heligt före valet att de skulle upprätthålla det. Också detta löfte bröts, som så många andra, trots att behoven är större än någonsin, hungern och fattigdomen ökar och demokratin är på tillbakagång världen över. Sverige har tagit av sig ledartröjan, uttryckte en av civilsamhällesorganisationerna det på den hearing om biståndet som vi hade för några veckor sedan.

Och så har vi FN. Sedan Dag Hammarskjölds dagar och långt före det har Sverige varit ett land som i alla lägen stått upp för multilaterala samarbeten, för folkrätten och för en regelstyrd världsordning. Vi har bidragit till FN och dess organisationer - Unicef, UNDP, UNHCR, World Food Programme, UN Women och många fler - eftersom vi vet att ett starkt och stabilt FN är helt nödvändigt för att många av mänsklighetens utmaningar ska kunna hanteras, såsom krigen, klimatkrisen, fattigdomen och den djupt moraliskt stötande ojämlikheten.

Men det var då. Nu aviserar högerregeringen dramatiska nedskärningar av Sveriges bidrag till FN. Jag kan knappt tänka mig något mer ogenomtänkt. Just i ett läge när vi har ett storkrig i Europa väljer regeringen att försvaga FN.

Fru talman! Allt detta sammantaget - den extrema högern i regeringsunderlaget, den övergivna klimatpolitiken, nedtonandet av kvinnors och flickors rättigheter, nedskuret bistånd, nedskärningar i fråga om FN - noteras i omvärlden. Det går inte oförmärkt förbi. Mycket av det som tidigare har utmärkt Sverige i utrikespolitiken kastas över bord. Sverige blir helt enkelt mindre som Sverige. Sverige drar sig undan den internationella scenen, blir passivt och provinsiellt. Från att ha varit ett land som har haft en aktiv global dagordning för jämställdhet, för klimatomställning, för internationell solidaritet, för minskade klyftor mellan fattiga och rika och för demokrati och mänskliga rättigheter, ser vi nu hur Sverige tappar sitt ledarskap på område efter område. Från att ha varit ett land med en stark profil i världspolitiken, som många andra länder har sett upp till, blir vi nu ett land som kryper ihop i en hörna och som bara försöker hanka sig fram. Det skadar Sverige.

Fru talman! Det kommer att finnas anledning att återkomma många gånger under kommande år till den kraftiga högersväng som vi nu ser i utrikespolitiken. Vi har utvecklat våra ståndpunkter i den kommittémotion som vi har väckt med anledning av budgetpropositionen, men dessa yrkanden kommer att behandlas vid senare tillfälle. Jag nöjer mig därför i dag med att hänvisa till det särskilda yttrande som vi har i betänkandet.

I detta anförande instämde Johan Büser och Tomas Eneroth (båda S).