Ulrika Westerlund

Fru talman! I det betänkande som vi nu debatterar behandlas flera förslag från regeringen om utökat skydd för utsatta personer i fråga om kontaktförbud. Syftet är att kunna göra det möjligt att meddela fler kontaktförbud, stärka den brottspreventiva funktionen och åstadkomma ett reellt skydd för de utsatta.

För Miljöpartiet är mäns våld mot kvinnor och barn en högst prioriterad fråga. I dag får våldsutsatta kvinnor och barn alltför ofta sina liv och sin frihet inskränkta. De är brottsoffren, men de lever frihetsberövade. Från samhällets sida måste det vara väldigt tydligt att det är den som utövar våld och förtryck som ska begränsas, inte brottsoffret. I alltför många fall fortsätter våldet i olika former efter att den våldsutsatta lämnat relationen. Det är hög tid att vi börjar se det så kallade eftervåldet som en särskild typ av våld och vidtar åtgärder för att förhindra det.

Miljöpartiet välkomnar att regeringen nu fortsätter det arbete som vi påbörjade i regering. I dagens regelverk finns fortfarande brister som vi måste komma till rätta med. Ett sådant exempel är, som vi påtalat länge, att ett kontaktförbud måste gälla en hel kommun eller större geografiska områden än i dag för att stärka våldsutsatta kvinnors trygghet och frihet. Mot den bakgrunden är vi positiva till att regeringen i propositionen föreslår att särskilt utvidgade kontaktförbud ska kunna omfatta större geografiska områden. Det är ett viktigt förslag som kan bidra till ett mer omfattande skydd samt tryggare och säkrare villkor för utsatta. Kvinnor ska kunna åtnjuta sin rörelsefrihet; det är förövaren som ska anpassa sitt liv.

I regering gjorde vi det också möjligt att förena fler utvidgade kontaktförbud med fotboja som en förstahandsåtgärd – en viktig åtgärd för att stärka tryggheten för våldsutsatta kvinnor. Vi ställer oss därför positiva till att regeringen ser över ytterligare situationer där kontaktförbud ska kunna utfärdas. Vi står även bakom regeringens förslag om utökad elektronisk övervakning där polis och åklagare ges möjlighet att kontrollera att kontaktförbudet efterlevs genom fotboja.

Fru talman! Miljöpartiet vill också betona att ett kontaktförbud i många fall inte ensamt är tillräckligt för att tillgodose de skyddsbehov som finns. Vi vill därför utveckla lagstiftningen för att ge bättre skydd för kvinnor som utsätts för våld, även eftervåldets alla dimensioner. Vi vill se utökad kunskap hos polis, socialtjänst, åklagare och andra myndigheter om våldsutsatthet och hur våldsutsatta kan skyddas.

Kvinnor och barn måste också i ett tidigt skede skyddas genom att erbjudas plats på skyddat boende. Tyvärr är det dyrt för kommunerna att placera personer i skyddade boenden. Tillgången till skyddat boende för våldsutsatta riskerar därför att styras av budget och inte behov. Så kan vi inte ha det. Den både brottsförebyggande och brottshindrande miljö som ett skyddat boende innebär kan också ses som en delvis statlig angelägenhet. Därför vill vi i Miljöpartiet att staten står för halva kostnaden för placeringar på skyddade boenden. Vi vill också införa en flyttpeng i socialförsäkringssystemet för att motverka de ekonomiska konsekvenser som särskilt kan drabba kvinnor med skyddad identitet som tvingas till återkommande flyttar.

Fru talman! Miljöpartiet vill även påpeka att de utökade möjligheterna att meddela kontaktförbud inte får ges ett för ensidigt fokus. Detta har också flera remissinstanser, till exempel Advokatsamfundet och Myndigheten för delaktighet, betonat. Regeringen föreslår att andra omständigheter än tidigare brottslighet ska få större betydelse vid riskbedömning. Som Sveriges Kvinnoorganisationer lyfter fram behöver vi komma ifrån rådande praxis, det vill säga att en person behöver ha lagförts tidigare för att åläggas kontaktförbud, och se till att riskbedömningar blir mer heltäckande och även omfattar aggressiva eller kontrollerande beteenden som inte är straffbara.

Samtidigt menar Myndigheten för delaktighet att kunskapsläget är bristfälligt inom området, vilket kan komma att påverka utfallet av förslagen. Det är till exempel svårt att veta hur personliga faktorer som psykisk sjukdom, allvarliga psykiska störningar och missbruk påverkar risken för våldsutövande. Vid flera tillfällen har myndigheten påpekat att bristen på kunskap inom området riskerar att leda till sämre förebyggande arbete och att färre våldsutövare upptäcks och hanteras samt till rättsosäkerhet och felaktiga riskbedömningar.

Det är ett steg i rätt riktning att andra faktorer än tidigare brottslighet vägs in i bedömningen, så att kontaktförbud kan utfärdas i fler fall. Det är dock viktigt att man vid bedömningen inte sätter ett för begränsat fokus på de faktorer som nämns i förslaget, såsom psykisk sjukdom. Vi delar Sveriges Kvinnoorganisationers ståndpunkt att det är viktigt att en heltäckande bedömning görs i varje enskilt fall och att bedömningen inte enbart väger in de faktorer som räknas upp i propositionen. Med anledning av det yrkar jag bifall till vår reservation 1, som handlar om det här med fler omständigheter vid riskbedömning.

Fru talman! Detta är en fråga till statsrådet Acko Ankarberg Johansson. Den kommer från en av Miljöpartiets praoelever den här veckan, Sam Carling Windh.

Statsrådet skrev för ett tag sedan tillsammans med företrädare för Moderaterna, Liberalerna och SD en debattartikel som handlade om abortlagstiftningen. Där gick företrädaren emot utredarens förslag att förenkla lagtexten och göra den könsneutral och inkluderande.

Min fråga är därför: Hur ska andra än kvinnor som också har förmågan att bli gravida som transmän och ickebinära nu kunna inkluderas? Dessa kan också ha manligt juridiskt kön. Finns det kanske någon möjlighet att i lagtexten formulera sig med orden ”kvinnor och andra” eller någonting liknande?

Fru talman! Befogenheterna för Polismyndigheten och Åklagarmyndigheten att använda hemliga tvångsmedel har ju ökat. Detta är något som riksdagens partier i stor utsträckning har varit eniga om. Under hösten 2023 infördes en lag om att tillåta preventivt användande av tvångsmedel i vissa fall, när det handlar om allvarlig brottslighet. Miljöpartiet har i allt väsentligt stått bakom dessa reformer. Jag vill dock påpeka i dag att det är mycket angeläget att bibehålla ett fokus på rättssäkerheten.

Den skrivelse som regeringen årligen skickar till riksdagen om användning av hemliga tvångsmedel – som vi alltså pratar om här i dag – blir därför allt viktigare, menar vi.

Vi tycker att det finns skäl att utveckla skrivelsen och förbättra statistiken. Det finns statistik över hur många som på grund av sekretess inte underrättats om att de varit föremål för hemliga tvångsmedel. Det här är uppgifter som ges till Säkerhets- och integritetsskyddsnämnden. En uppgift som inte finns med i regeringens skrivelse är hur många underrättelser Åklagarmyndigheten ger till personer som varit föremål för hemliga tvångsmedel. Detta bör också finnas med, inte minst för att det ska gå att se hur vanligt förekommande det är att personer inte underrättas på grund av sekretess.

Regeringen bör även överväga en reglering kring användandet av överskottsinformation, så att redovisningen av hur denna överskottsinformation används förtydligas. Det är också angeläget, menar vi, att tillsynen av hur hemliga tvångsmedel används förstärks.

Som en följd av att trösklarna sänkts för användande av hemliga tvångsmedel, och att det nu också sker i preventivt syfte, har arbetsbelastningen för tillsynsmyndigheten Säkerhets- och integritetsskyddsnämnden ökat kraftigt de senaste åren. Denna nämnd behöver förstärkas såväl resursmässigt som befogenhetsmässigt så att det inte sker tvångsmedelsanvändning på felaktiga grunder.

Fru talman! Regeringen gav i februari en särskild utredare i uppdrag att göra en översyn av reglerna om hemliga och preventiva tvångsmedel. Vi i Miljöpartiet välkomnar såklart detta, men vi har inte dragit tillbaka vår reservation som handlar om just vikten av att göra en samlad översyn. Detta beror förstås på att utredaren just har påbörjat sitt uppdrag och att det i nuläget är svårt att bedöma om resultatet kommer att motsvara det Miljöpartiet är ute efter.

Översynen ska göras i syfte att åstadkomma en mer effektiv och tydlig reglering och att förbättra möjligheterna att använda tvångsmedlen i brottsbekämpningen. Utredaren ska bland annat göra en analys av den samlade regleringens konsekvenser för den personliga integriteten – något som Miljöpartiet upprepade gånger efterfrågat. Utredaren ska också bland annat utvärdera tillämpningen av de utökade möjligheterna att använda hemliga och preventiva tvångsmedel och kartlägga den nytta som dessa inneburit för brottsbekämpningen i stort och – jag läser alltså nu ur uppdraget till utredaren – analysera behovet och nyttan av samt föreslå en möjlighet att störa och avbryta pågående brott eller brottslig verksamhet i cybermiljö, eller vidta andra jämförbara åtgärder i sådan miljö, i syfte att förbättra de brottsbekämpande myndigheternas samlade förmåga att ingripa mot sådan brottslighet.

Som en tidigare talare var inne på är det svårt att bedöma exakt vad den här utredningen kommer att komma fram till. Det kommer att vara en översyn som tittar på konsekvenser för integriteten, men det kan även komma ytterligare förslag om mer hemliga preventiva tvångsmedel, vilket gör det än mer nödvändigt att den här översynen är detaljerad och korrekt.

Vi i Miljöpartiet ser fram emot att ta del av översynen när den kommer i maj nästa år, och vi hoppas såklart att den leder fram till en rättssäker och tydlig reglering och att utredningen gör en noggrann analys av tvångsmedelsanvändningens konsekvenser för skyddet för den personliga integriteten.

I uppdraget till utredaren framhåller regeringen också att det kan finnas skäl att kartlägga hur dagens system med underrättelser till enskilda om hemliga och preventiva tvångsmedel fungerar i praktiken och överväga om den regleringen bör ändras, till exempel på så sätt att endast Säkerhets- och integritetsskyddsnämnden ska underrättas om tvångsmedelsanvändningen. Utredaren ska också ta ställning till hur den årliga redovisningen av användningen av hemliga och preventiva tvångsmedel ska ske. Detta är också något som vi i Miljöpartiet har efterfrågat.

För ett par veckor sedan ställde jag en skriftlig fråga till justitieminister Gunnar Strömmer om redovisningen av hur många gånger det brottsbekämpande verktyget hemlig dataavläsning har använts. Skillnaden mellan Åklagarmyndighetens och Säkerhets- och integritetsskyddsnämndens redovisningar skilde sig drastiskt åt. Detta kunde vi läsa om i diverse medierapportering.

Advokatsamfundet påpekade med anledning av detta att det är viktigt att redovisningen är korrekt, eftersom ”hemliga tvångsmedel innebär en kränkning av mänskliga fri- och rättigheter och man måste vara vaksam på att de inte används oproportionerligt, både på samhälls- och individnivå”. Vi i Miljöpartiet instämmer i detta.

Jag fick svar av justitieministern, som menade att det redovisade antalet gånger avser olika saker – det finns en ganska komplicerad redogörelse av på vilket sätt – och av den anledningen stämmer de uppgivna siffrorna inte överens. Ministern konstaterade dock vidare att det är ”angeläget att redovisningen sker på bästa möjliga sätt och att det inte finns något utrymme för feltolkningar”. Detta håller vi verkligen med om. Utredningen som vi har nämnt här tidigare i dag tillsattes också av den anledningen, menade ministern.

Utformningen av den årliga redovisning vi debatterar här i dag ska ses över. Vi i Miljöpartiet välkomnar såklart detta. Vi kommer att följa hur detta arbete går, och vi ser fram emot att få ta del av förslagen. Vi ser såklart också fram emot att få ta del av kommande redovisningar till riksdagen och att säkerställa att de fungerar på bästa sätt.

Jag yrkar bifall till reservation 1.

Fru talman! Jag tror att det är mycket som vi är helt överens om, inte helt överraskande. Jag tycker också att en fast läkarkontakt är bra, såklart. Jag vet inte för hur många personer detta är verklighet. Om man inte uppsöker vården jätteofta hinner läkare ofta byta arbetsplats och så vidare ändå. Men det är såklart något som det är bra att sträva efter.

Jag tycker också såklart att det är viktigt med kompetens och att människor som ger vård har tillräcklig kompetens och utbildning för att kunna ge den. Flera av de exempel från andra länder som jag har gett kräver fortbildning och så vidare, och att man ser över regelverk och system. Jag tänker att detta ingår i arbetet med en eventuell strategi eller andra typer av åtgärder på området.

Jag tänker också att det nuvarande regelverket även om man har en fast läkarkontakt är sådant att man ändå tvingas uppsöka vård för saker som man tänker kanske skulle kunna lösas på ett enklare sätt, till exempel återkommande urinvägsinfektioner eller en hudsjukdom som man vet att man har och som kräver en viss typ av hudkräm. Nu krävs det att man först går till en läkare för att få receptet och sedan till apoteket för att få medicinen. Det skulle kunna undersökas om det finns ett begränsat antal åkommor där det skulle kunna vara fråga om att först och endast gå till apoteket, för att spara på resurserna så att vården kan ägna sig åt de mer avancerade fallen och vi tar till vara farmaceuters kompetens. Det gäller även provtagning, vaccination och så vidare. Det skulle såklart kräva kompetens och att vi följer upp på ett sätt som vi nu inte riktigt gör för att vi inte har infört detta.

Jag tycker också att det är viktigt att den som ordinerar tar ansvar. Detta kräver som sagt en viss översyn. Jag undrar om det finns en ambition och ett intresse för att göra en större sådan översyn i någon form, som skulle leda till att apoteken och 1177 skulle kunna ta en större roll och till att vi sprider ut resurserna och möjligheten, för både patienter och andra, att få så stor tillgång som möjligt till våra gemensamma resurser på området.

Fru talman! Återigen tackar jag statsrådet för svaret.

Det här är som sagt ett brett ämne. Jag är medveten om det.

Jag håller verkligen med om att apoteken är en del av hälso- och sjukvårdssystemet. Tyvärr märks inte det i alla strategier. Vad gäller målet om en god och nära vård är apotekens roll inte helt tydliggjord. Jag håller också verkligen med om att det är viktigt att man ser dem på det sättet, så att fokus inte läggs på att sälja produkter som inte riktigt finns inom ramen för hälso- och sjukvården.

Man ska ha ersättning för sin kompetens. Det är det som farmaceutiska tjänster handlar om, det vill säga att man ska få ersättning för den rådgivning ges så att man inte blir beroende av att sälja smink eller tuggummi.

Även jag tycker att 1177 har en jätteviktig roll, och det kan med fördel ingå i en nationell strategi eller i riktlinjer för egenvården. Det är en del av samma system, som jag ser det.

Jag vill ta upp fler exempel på hur apotekens verksamhet skulle kunna utvecklas. En sådan sak är provtagning på apotek. Detta skulle också kunna ytterligare förbättra möjligheten för farmaceuter att avgöra om fortsatt kontakt med annan vård är nödvändig. Exempelvis skulle man kunna ta blodprover och halsprover. Det har under lång tid funnits blodtrycksmätning på apotek, men teknikutvecklingen skulle möjliggöra även andra typer av prover, efter nödvändig kompetenshöjning och översyn av regelverket.

Ett annat förslag är extra expedition, det vill säga att en farmaceut kan expediera ett uttag på ett recept som har gått ut eller är slutexpedierat. Det skulle ge utökade möjligheter till utbyte till likvärdiga läkemedel.

Det finns ett uppdrag hos Läkemedelsverket avseende detta, och slutrapport ska komma 2026. En delrapport är redan på gång, men det är lite oklart om den kommer att innehålla förslag som tar till vara farmaceuternas hela kompetens eller om det enbart fokuserar på situationer med konstaterad läkemedelsbrist. Detta är också någonting att titta på.

Ett annat ämne som ofta är uppe i debatten är möjligheten till farmaceut på distans. Ibland uppstår problem med att bemanna apoteken, särskilt i glesbygd. Därför skulle man kunna se över även detta inom ramen för ett arbete med en strategi eller med riktlinjer för att stärka egenvården och apotekens roll.

En annan möjlig utveckling av verksamheten på apoteken är möjligheten till vaccination utförd av farmaceuter på apotek. Jag förstår att många av förslagen inte är möjliga att genomföra om man inte ser över regelverk, kompetensutvecklar och så vidare. Men det här är någonting som sker i flera europeiska länder. Bland annat kan man i Norge, Danmark och Finland vaccinera mot influensa, covid och annat på apoteken. Detta ökar såklart tillgängligheten över hela landet.

Flera av de aktörer som är engagerade inom det område som vi diskuterar i dag – stärkt egenvård och ett utökat ansvar för apoteken – pekar bland annat på möjligheten till stora besparingar. Det är självfallet av intresse. Jag ville nämna det, men det största intresset är kanske inte besparingarna, utan det är tillgängligheten för patienterna och jämlikheten över landet och att säkerställa att alla får bästa möjliga chans att ta eget ansvar för den egna hälsan.

Vad gäller besparingar nämns dock ibland en summa på upp till 1 miljard. Jag är nyfiken på vad statsrådet tänker om ett sådant antagande. Det skulle bland annat åstadkommas genom färre onödiga läkarbesök och ökad användning av receptfria läkemedel. Den ökade egenvården skulle också minska trycket på primärvården genom att man undviker besök som syftar till att få medicin utskriven mot enklare åkommor.

Finns det något område av dem som vi nu har diskuterat som är mer intressant än de övriga? Har statsrådet någon tanke om det?

Fru talman! Tack, statsrådet, för svaret och möjligheten att ha det här samtalet! Denna fråga engagerar mig mycket. Det är därför jag har ställt interpellationen, även om jag nu har lämnat socialutskottet och gått till justitieutskottet. Kanske är det hemifrån jag har fått intresset, eftersom båda mina föräldrar är farmaceuter.

Apoteken har en väldigt viktig roll i arbetet med att främja hälsan och avlasta vården. Jag tänker att detta generellt inte är en fråga om partipolitiska meningsskiljaktigheter, eftersom jag är övertygad om att vi alla har stort intresse av att folkhälsan förbättras, att människor ska ha tillgång till vård och mediciner som de behöver och att det här ska organiseras så tillgängligt och kostnadseffektivt som möjligt.

Jag tror att många människor i Sverige vill ta mer ansvar för sin egen hälsa men att många behöver mer kunskap. Det finns beräkningar som visar att ökad egenvård kan innebära stora besparingar.

En nationell strategi för egenvård och farmaceutiska tjänster skulle kunna förbättra möjligheterna att ta vara på människors eget engagemang. Den skulle kunna inkludera apoteken tydligare i omställningen till god och nära vård. Lagen som statsrådet nämner i sitt svar omfattar endast egenvård inom ramen för hälso- och sjukvårdssystemet och handlar inte riktigt om att utveckla nationella riktlinjer eller strategier för egenvårdsrådgivning och farmaceutiska tjänster.

Jag skulle vilja inleda med att diskutera frågan om utvidgning av dagens egenvårdsrådgivning på apotek. I dag fokuserar rådgivningen på att avgöra när konsultation hos annan profession behövs, det vill säga om man måste uppsöka läkare, och att ge stöd till patienten att själv fatta beslut om sin vård, till exempel med receptfria läkemedel. Det kan också handla om andra insatser som motion, bättre sömn och kost. Men det här skulle kunna utökas på flera sätt.

Bland annat kan vi ta upp frågan om ett så kallat farmaceutsortiment. Vissa läkemedel som i dag är receptbelagda skulle kunna säljas direkt på apotek efter rådgivning av farmaceut. Det gäller läkemedel som inte kan vara helt receptfria eftersom det finns risk för felanvändning eller dålig interaktion med andra läkemedel men som skulle kunna säljas direkt, efter rådgivning. Ett exempel är Respinal, alltså naloxon i form av nässprej, som kan häva opioidöverdoser. Den säljs nu direkt på apotek. Det här uppfattades av delar av branschen och kanske också Läkemedelsverket som något slags pilotprojekt för ett farmaceutsortiment. Regelverket skulle behöva följa efter för att ge god tillgänglighet till naloxon och eventuellt även andra läkemedel.

Ett annat inslag som skulle kunna ingå i en nationell strategi eller riktlinje är farmaceutförskrivning, som i vissa länder kallas pharmacy first. Det är att gå lite längre än det jag pratade om tidigare. Här ställer farmaceuten nämligen också diagnos. Det kan handla om enklare åkommor som till exempel eksem, allergi och urinvägsinfektion. Om vi inför en utökad möjlighet till provtagning kan det även införas i Sverige.

Apotekens stöd till patienter att klara egenvård med receptbelagda läkemedel kan också utökas. Vi var inne på tidigare att TLV, Tandvårds och läkemedelsförmånsverket, i december förra året rapporterade från uppdraget som gällde så kallade farmaceutiska tjänster, specifikt två av dem. Här fanns färdiga förslag för införande.

Statsrådet nämnde att apoteken redan har en viss sådan roll. Men som jag uppfattade det var lite av poängen med rapporten från TLV också frågan om hur det här ska ersättas. När vi har ett system där tiden på apoteken är pengar måste de få ersättning för viss form av rådgivning.

Jag skulle vilja veta lite mer om vilka planer som finns. Jag förstår att saker bereds i Regeringskansliet, men finns det planer på att ta fram en nationell strategi eller något annat lämpligt regelverk som tar upp flera av de aspekter som jag nu har nämnt?

Herr talman! Återigen: Kön har olika dimensioner. När man pratar om kön måste man ha det med sig; annars går det inte att ha diskussionen om huruvida transpersoner finns eller inte. Kön har flera delar. Kön har en biologisk del. Sedan har vi juridiskt kön, som är en samhällelig konstruktion som alla stater i världen har, såvitt jag känner till. Vidare har vi könsidentitet och könsuttryck. Alla dessa är en helhet som tillsammans bildar kön.

Vill man prata om kön bara utifrån biologiskt kön är vi tillbaka i att det är väldigt svårt att kombinera det med ett erkännande av att transpersoner finns. Transpersoners existens handlar ju inte om hur deras kroppar ser ut eller om huruvida biologiskt kön finns eller inte, utan det handlar just om könsidentiteten.

Jag är av uppfattningen att det som hände förra våren var just att vi skruvade i den befintliga lagstiftningen och gjorde en justering där vi närmade oss rekommendationerna från alla tunga MR-organ i världen som har uttalat sig om detta, där man rekommenderar självbestämmande. Vi närmade oss detta, även om det inte är fullt självbestämmande.

Jag tycker inte att det är så bra när ledamöter i Sveriges riksdag beskriver en folkrörelse, som hbtq-rörelsen faktiskt är, som en sorts suspekt lobbyverksamhet som håller på med något slags undercoverpåverkansarbete.

Hbtqi-rörelsen har varit enormt tydlig med vad man tycker i frågan. När ledamoten själv använder förkortningen hbt-plus ingår ju transpersoner där. Menar ledamoten att hela hbtqi- eller hbt-plus-rörelsen har låtit sig luras av några konstiga krafter någonstans, att man inte ser sitt eget bästa, att det är något man inte vet, att man inte respekterar kvinnor, att man inte respekterar lesbiska kvinnor och så vidare?

Det finns ingen som driver något slags tes som går ut på, för att ta en annan vanföreställning som exempel, att lesbiska kvinnor inte skulle ha rätt att säga nej. Om jag inte vill ha sex med en transkvinna behöver jag naturligtvis inte det. Man får inte ha sex med personer som inte vill det.

Detta är det som ofta kommer upp: att det skulle hota lesbiska kvinnor. Det är en märklig vanföreställning.

(Applåder)

I detta anförande instämde Jacob Risberg (MP).

Herr talman! Jag satt och väntade ganska länge på att få höra vilket av mina inlägg som ledamoten ansåg vara rena galenskaper. Jag förstår att ledamoten menar att det är rena galenskaper, men jag fick liksom inte riktigt något exempel.

Jag har till exempel inte hört någon i den här diskussionen använda formuleringen att man tror att man kan födas i fel kropp. Jag har inte sagt det, och jag har inte hört någon annan säga det heller.

När det gäller diskussionen om att välja kön och när ledamoten uttrycker sig så som han gjorde nu kan jag inte tolka det på något annat sätt än att han anser att könsidentitet inte finns. Det är ju det vi pratar om. Det är inte att välja kön i betydelsen att jag skulle tro att det är möjligt att byta ut varenda cell i en kropp eller någonting sådant. Det handlar inte om att jag helt plötsligt kan få spermier i stället för ägg, som jag föddes med.

Det är inte det som diskussionen handlar om, utan den handlar just om huruvida vi tror att könsidentitet finns och om vi tänker att det ska respekteras eller inte. Det är ingenting som dök upp i den här kammaren förra våren, utan detta är som sagt svensk lagstiftning som har funnits ganska länge. År 2009 kom den diskrimineringsgrund som handlar specifikt om andra transpersoner än dem som ofta kallas transsexuella. De har varit inkluderade tidigare i diskrimineringsgrunden.

Jag tycker att det är ovärdigt att prata om vanföreställningar. Den enda vanföreställning jag har hört ledamoten tala om är föreställningen att man tror att könsidentitet finns, det vill säga att transpersoner finns.

Jag tror att transpersoner finns. Jag tror också att män och kvinnor finns. Det är ingen motsättning här. Jag är kvinna, till exempel. Jag föddes som flicka och är kvinna nu. Det är inga konstigheter med det. Jag uppfattar ledamoten som man – rätta mig gärna! Herr talmannen uppfattar jag också som man. Det är inga konstigheter. Det är för mig jättesvårt att förstå vari den konflikt ligger som leder till de hårda orden.

(Applåder)

Herr talman! Ledamoten sa själv precis det som är mitt svar, nämligen att man efter noggrann utredning kan få olika typer av vårdinsatser inom ramen för den könsbekräftande vården. Det är ju själva grejen. Det är det som är vetenskap och beprövad erfarenhet. Vi har en könsbekräftande vård som innehåller inslag som till exempel hormonbehandling eller kirurgi. Sedan är det långt ifrån alla som vill ha kirurgi. Det har också blivit färre nu när man inte längre är tvungen till kirurgi för att ändra juridiskt kön, vilket jag tycker är superpositivt. Man får ha vilken kropp man vill och ändå ändra juridiskt kön. Så ska det vara, tycker jag. Men när ett ingrepp eller en hormonbehandling sker gör kunniga läkare en noggrann utredning och en helhetsbedömning av om det här kommer att få personen att må bättre. Om så är fallet är jag för att vi har den vården, om det nu var detta ledamoten undrade.

Jag är emot könsstympning. Traditionell könsstympning görs inte med syftet att en person ska börja må bättre psykiskt utan utifrån kulturella föreställningar om vad som händer annars. Det är alltså en annan fråga.

Poängen är att det här ska göras inom ramen för vårdens kompetens med den tillgängliga och samlade kunskapen om vad som brukar få personer att må bättre. Det är också en missuppfattning att det inte skulle finnas någon evidens alls för att den könsbekräftande vården hjälper. Det stämmer inte. Sedan tvistar läkarna om exakt hur mycket evidens som behövs för att man ska tycka att det är rimligt med olika typer av åtgärder. Det tycker jag absolut att de ska fortsätta med. Jag ser också fram emot mer forskning om detta.

Jag tycker såklart också att man får vara precis som man vill. Man får vara en pojkflicka, och man får vara en tjejig kille. Det är toppen med den här unga killen som var i medierna nyligen och som vill ha långt hår, smink, hårspännen och så vidare och ändå identifierar sig som pojke. Jag är helt för detta. Den här diskussionen handlar inte om det.

(Applåder)

Herr talman! Nu pratar vi återigen om lite olika frågor. När det gäller det här med tveksamheter om huruvida man är flicka eller pojke när man föds pratar vi om intersexpersoner, antar jag. Spädbarn kan ju sällan uttrycka en könsidentitet. Intersexpersoner är inte samma sak som transpersoner. Det är en helt annan grupp av personer.

Med undantag för just intersexpersoner, där det biologiska könet inte är entydigt, föds alla som antingen pojke eller flicka. Men här kommer vi åter in på skillnaden mellan biologiskt kön och könsidentitet, en känsla som många barn kan ge uttryck för i två- till treårsåldern när de kanske börjar tänka att de är pojkar eller flickor. För den absoluta majoriteten personer överensstämmer biologiskt kön och könsidentitet. De flesta är ju inte transpersoner. Då är det väldigt lätt. I sammanhanget kan man nämna att de flesta intersexpersoner inte heller är transpersoner; de har också en entydig könsidentitet, även om det biologiska könet inte är entydigt. Det är viktigt att hålla isär alla de här sakerna.

Jag är verkligen för att man bedriver vård baserat på vetenskap och beprövad erfarenhet. Jag känner inte till just de fall som ledamoten tog upp, men de handlade om någonting annat än transpersoner. Jag känner inte till att det i svensk vård skulle förekomma att vi rekommenderar läkare att operera bort till exempel ett ben om någon skulle vilja det. Jag tycker verkligen att vi ska fortsätta hålla oss till den svenska kontexten och vara tydliga med att vi anser att svensk vård ska bedrivas baserat på den tillgängliga kunskap som finns av olika slag, både olika typer av forskning och beprövad erfarenhet. Jag är helt för att vi fortsätter att göra så.

(Applåder)

Herr talman! Vi är uppenbarligen flera här i kammaren som brinner för ungefär samma frågor. Det blir lite upprepningar i mitt anförande. Jag ska försöka korta det något. Jag vill tala om bröstcancerscreening, även om flera redan har tagit upp det.

I somras såg jag ett upprop från Bröstcancerförbundet mot ålderism. Det handlade om äldre kvinnors rätt till mammografi. Bröstcancerförbundet konstaterade att vart fjärde fall av bröstcancer hittas hos en kvinna som är över 75 år och att fler än dubbelt så många kvinnor över 75 dör av sin bröstcancer än vad yngre kvinnor gör.

Bröstcancerförbundet var såklart starkt kritiskt till att Socialstyrelsen trots detta beslutat att fortsatt rekommendera att äldre kvinnor inte ska kallas till mammografi. Det här beslutade Socialstyrelsen efter en utredning 2022, då man tittade på en eventuellt höjd åldersgräns för bröstcancerscreening. Man kom fram till slutsatsen att eftersom det inte existerar några studier om bröstcancerscreening för äldre kunde man inte bevisa att bröstcancerscreening skulle minska dödligheten. Därför beslutade man att behålla den övre åldersgränsen på 74 år.

Enligt min uppfattning ska politiker inte lägga sig i hur vård ska bedrivas. Det sköts bäst av specialiserade läkare med utgångspunkt i vetenskap och beprövad erfarenhet med stöd av kunskapsstöd och riktlinjer från ansvariga myndigheter. Men det här handlar inte om vård, som flera tidigare talare också har nämnt, utan det handlar om rekommendationer för screening. Det framstår som väldigt olyckligt att bristen på studier som inkluderat äldre leder till att äldre kvinnor nekas screening trots tydlig statistik om den högre dödligheten.

Det framstår som rimligt att åtminstone initiera nya studier eller kanske ett pilotprojekt i syfte att få tillgång till mer information. Många aktörer var kritiska när beslutet kom om att fortsätta med samma rekommendation om 74 år, bland annat en överläkare vid Karolinska som också är registerhållare för Nationellt Kvalitetsregister för Bröstcancer.

Herr talman! Alla vet att tidig upptäckt bröstcancer förbättrar överlevnaden. Det ger också möjlighet till lindrigare behandling. Det är därför vi har mammografiscreening för alla kvinnor mellan 40 och 74 år. Dödligheten har nära halverats sedan screeningen infördes.

Bröstcancer är den vanligaste cancersjukdomen bland kvinnor. Varje år insjuknar 9 000 kvinnor och dessutom 60 män i bröstcancer. Registerdata som Socialstyrelsen skulle kunna ha tittat på visar att vart fjärde fall av bröstcancer drabbar en kvinna över 75. Deras tumörer är större och hittas i ett mer avancerat stadium av sjukdomen. Äldre dör alltså också oftare av bröstcancern: 114 kvinnor i åldern 75–89 år jämfört med 48 kvinnor i åldern 60–74 år per 100 000 kvinnor.

Här kan man påminna sig om att kvinnors medellivslängd har ökat från 80 till 85 år mellan 1990 och 2022. Många fler har alltså goda chanser till ett längre friskt liv nu än för bara 35 år sedan. Dessa kvinnor vill inte heller dö av bröstcancer i onödan.

Miljöpartiet vill därför att det ska säkerställas att screening av till exempel bröstcancer inte ska vara diskriminerande avseende ålder. Åldersgränserna borde ses över och uppdateras utifrån ny forskning och annan tillgänglig kunskap. Tycker man inte att forskningen är tillräcklig får man initiera mer forskning, men det finns som sagt statistik.

Vi anser också att frågan om genetisk testning och screening för att tidigt identifiera kvinnor med förhöjd risk för bröst- och äggstockscancer behöver utredas. Det här handlar vår reservation 8 om, och jag yrkar bifall till den.

Herr talman! Den förra regeringen gav i mars 2020 Socialstyrelsen i uppdrag att beskriva vilka insatser som ges vid klimakteriebesvär i primärvården och i den gynekologiska specialistvården. Uppdraget resulterade i en rapport som visade på behov av förbättrad information och vägledning till kvinnor. Som vanligt visade den också på stora regionala variationer när det gäller råd, stöd och behandling.

I myndighetens rapport föreslogs att man skulle ta fram ett nationellt kunskapsstöd om råd, stöd och behandling av klimakteriebesvär utifrån en helhetssyn. Det är väldigt glädjande att det här arbetet har tagits vidare och att riktlinjer nu är på gång med planerad publicering i höst. Jag kommer att följa det här arbetet noga.

Jag kommer även att fortsätta följa arbetet med att förbättra vården vid endometrios, något som den här regeringen också har sagt sig vilja lägga mycket kraft på. Här finns sedan tidigare nationella riktlinjer, vilket är bra. Socialstyrelsen har ett uppdrag att stärka implementeringen av riktlinjerna. Man samarbetar med regionerna för att öka kunskapen om användandet av riktlinjerna. Det är väldigt välbehövligt.

Det skulle också vara välbehövligt att inrätta ett nationellt kvalitetsregister för hela endometriosvården och inte bara för vissa delar av kirurgin. En käpphäst för mig är också att man bör ge TLV ett uppdrag om att säkerställa att de mediciner som har tagits fram särskilt för behandling av endometrios ingår i högkostnadsskyddet.

Det här var egentligen allt jag tänkte tala om, men jag vill bara säga någonting ytterligare om en vårdfråga som vi har diskuterat några gånger.

Jag skulle önska att de som vill debattera könsbekräftande vård tog del av kunskapen från dem som är specialister, till exempel Socialstyrelsens personer som jobbar med att ta fram kunskapsstöd eller de läkare som jobbar med själva vården. Det är ju inte dem vi har hört i debatten. Dessa specialister i barn- och ungdomspsykiatri är med ganska få undantag själva involverade i just den könsbekräftande vården. Det var ett väldigt olyckligt inslag i förra vårens debatt som ledde till att en hel del felaktiga påståenden spreds och att de läkare som verkligen är kunniga inte hördes i diskussionen. Det leder till att man får fel information och kanske driver politiska frågor på ett sätt som inte är det allra bästa.

Också jag tycker att det är viktigt att människor får hjälp med alla sina problem. Man ska naturligtvis få utredning vid alla besvär som man känner. Det kan handla om olika typer av psykiatriska problem, och dem ska man självklart få hjälp med. Jag tror inte att någon här i kammaren tycker att man lättvindigt ska erbjuda en viss typ av vård. Den ska självklart ges efter en noggrann utredning, och det görs också av de läkare som jobbar med den könsbekräftande vården. Jag rekommenderar därför verkligen en kontakt med de specialister som är kunniga inom området könsbekräftande vård.

(Applåder)

I detta anförande instämde Jacob Risberg (MP).

Herr talman! Jag tackar för svaret. Det känns som att det är underlag för ett helt litet rundabordssamtal, som vi kanske får ha vid något annat tillfälle.

Det är otroligt mycket som skiljer våra uppfattningar åt – det är väldigt tydligt.

I svensk lagstiftning finns det flera olika diskrimineringsgrunder. Det finns diskrimineringsgrunden kön. I den har sedan länge även personer som har ändrat juridiskt kön – och som har genomgått olika typer av behandlingar, så som gällde tidigare – ingått. De ingår i diskrimineringsgrunden kön. Sedan har vi den andra diskrimineringsgrunden, som kallas för könsöverskridande identitet och könsuttryck, som, så att säga, täcker in alla andra transpersoner. Könsidentitet påverkar alltså redan svensk lagstiftning. Det är för att vi försöker respektera alla människor och jobba även mot diskriminering mot transpersoner. Det är alltså inget nytt här.

I den här debatten, både i kammaren i dag och i offentligheten, dyker det ofta upp exempel som inte riktigt är tillämpliga i en svensk kontext. Det gäller till exempel det här med idrott.

Jag har haft ganska mycket kontakt med Riksidrottsförbundet i den här frågan om hur de ställer sig. De olika exempel som lyfts upp i debatten kommer inte från den svenska kontexten. Riksidrottsförbundet har tagit fram ett underlag om hur de tänker sig att man ska jobba med inkludering av transpersoner och intersexpersoner i svensk idrott. Där är de ganska tydliga med att det är väldigt stor skillnad på till exempel barn- och ungdomsidrotten och breddidrotten, som syftar till en allmän höjning av folkhälsan, och elitidrotten. De tycker inte heller att man, bara för att man ändrar juridiskt kön, helt plötsligt ska få tävla i vilken kategori som helst, hur som helst.

Den diskussionen förs i den svenska idrottsrörelsen. Det har inget med den här lagen att göra, som vi försöker diskutera här i dag.

Jag skulle önska att det skulle vara mer fakta och mer koppling till den svenska kontexten och de lagar som vi har här när vi, här i kammaren i Sveriges riksdag, diskuterar våra svenska lagar och vår situation i Sverige.

Herr talman! Jag har många frågor till ledamoten Boulwén. Jag antecknade flitigt under hennes anförande.

Först undrar jag om Carita Boulwén skulle kunna berätta vad könsidentitet enligt Sverigedemokraterna är för någonting. Är det någonting som finns och ska tas på allvar? Hur tänker ledamoten Boulwén när hon beskriver en grupp människor som att deras existens är ideologiskt driven – vad betyder det?

På vilket sätt bryts kopplingen mellan biologiskt kön och juridiskt kön just genom den ändring som vi röstade igenom förra året till skillnad från vad som gällt enligt den lag som vi haft sedan 1972? På vilket sätt strider ändringen mot fakta?

I den här debatten låter det ofta som att de som är för en ändring av könstillhörighetslagen, vill ta könsidentitet på allvar och menar att självbestämmande är en bra grund inte förstår att det finns biologiskt kön.

Då blir det en väldigt konstig diskussion. Jag har till exempel fått frågan om jag känner till att det bara finns ägg och spermier och liknande typer av väldigt konstiga kommentarer. För mig är det väldigt tydligt att det, om man ställer en sådan fråga, betyder att man inte förstår vad skillnaden mellan biologiskt kön, juridiskt kön, könsidentitet och könsuttryck är.

Det som det beslutades om i riksdagen var just vad som skulle gälla för ändring av juridiskt kön. Det var inte vad som skulle gälla för att man skulle få tillgång till olika typer av vårdinsatser. Men i inlägget från ledamoten här och i den tidigare debatten blandades allt det här ihop. Därför tar jag nu tillfället i akt att ställa lite frågor.

Herr talman! Jag tackar så mycket för svaret.

Själva grunden för och anledningen till att könstillhörighetslagen finns är inte synen på diagnoser och vilka tillstånd som kan finnas utan att vi anser att könsidentitet finns. Det är ganska många länder i världen som inte tycker det utan tycker att du är född med ett visst biologiskt kön – slut på diskussionen; du får ett juridiskt kön som matchar. I vår del av världen är det dock ganska vanligt att man erkänner att det finns någonting som heter könsidentitet. Det är hela anledningen till att man har en könstillhörighetslag, inte diskussionen om vilka medicinska diagnoser som ska finnas och hur vården sedan ska bedrivas. Det är just detta att man respekterar könsidentiteten som är själva orsaken till lagens existens. Det måste man också ha med sig när man uttrycker sig som Christian Carlsson nu gjorde.

Samtliga våra nordiska grannländer har också infört könstillhörighetslagar med självbestämmande. Vi har inte gjort det. Det som infördes här i Sverige var en kompromiss – som alla här minns, tror jag. Olika partier, till exempel mitt eget, som ville ha självbestämmande gick med på kompromissen för att komma vidare och få någonting som ändå var bättre än det som fanns innan.

Det är inte heller bara Norden som tycker att det kan vara på det här sättet, utan det tycker också tunga aktörer inom MR-området. Som exempel kan nämnas att både Europarådets kommissionär för mänskliga rättigheter och FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter tycker att det är självbestämmande som ska ligga till grund för ändring av juridiskt kön.

Detta handlar alltså inte om vården. Det är kanske också värt att upprepa att de i vårdpersonalen som beslutar om vem som ska få vilken sorts vårdinsats inte är styrda av vilket juridiskt kön personen har eller vad som har ändrats i skatteverkets register. De gör en bedömning: Tror vi att en vårdinsats kommer att få den här personen att må bättre? Det är alltså upp till läkarna.

Herr talman! Jag håller egentligen med Karin Rågsjö om att detta är färdigdiskuterat, men när nu Kristdemokraterna vill dra upp det igen måste jag ändå svara.

Jag vill börja med en kortare historieskrivning. År 1972 – samma år som jag föddes, alltså för ganska länge sedan – införde Sverige världens första könstillhörighetslag. Då gjorde vi detta brott mellan biologiskt kön och juridiskt kön.

I reservationen uttrycks det nu att KD:s och SD:s hållning är att man egentligen tycker att de två sakerna ska stämma överens. Då blir jag nyfiken på vad man menar. Vill vi backa tillbaka till det läge som var före 1972?

Nästa årtal jag vill dra upp är 2013. Det var då Sverige till slut avskaffade tvångssteriliseringarna av personer som ändrar juridiskt kön. Kristdemokraterna var i allra högsta grad medverkande till att den processen blev väldigt utdragen. På grund av Kristdemokraterna har vi i dag fler personer i Sverige som är tvångssteriliserade än vad vi annars hade haft. Där kan man snacka om ett irreversibelt ingrepp som människor ångrar.

Detta berodde bland annat på att det fanns ett väldigt strikt regelverk för vilken typ av vård man skulle genomgå för att få ändra juridiskt kön. Därmed har människor tvingats till ingrepp som de egentligen kanske inte kände något behov av.

En stor vinst med de reformer som har genomförts sedan dess är att vi har skilt på det juridiska och det biologiska och att det har blivit möjligt att ändra juridiskt kön utan att genomföra några ingrepp som personen inte är i behov av – som läkare inte bedömer att personen behöver och som personen själv inte önskar. Då är det mindre risk att man ångrar någonting än om det finns en tvingande lagstiftning eller en tvingande praxis som tvingar fram fler ingrepp på en kropp som inte är i behov av de ingreppen.

Det är detta vi måste ha med oss när vi diskuterar frågan här i dag igen.

Herr talman! Tack, ministern, för svaret!

Jag noterade att ministern upprepade några av de kommentarer om vad regeringen har gjort som gavs redan i det allra första svaret. Därför kommer också jag att upprepa några av de frågor som jag har ställt tidigare. Jag undrar hur regeringen ställer sig till dem.

Förutom att arrangörerna önskar att så många politiker som möjligt annonserar sin intention att delta i paraden den 28 juni vill de ha vår hjälp att få till en snabbehandling av det mål som ministern har nämnt flera gånger i sina inlägg – det som pågår mot Ungern gällande den så kallade barnskyddslagen.

Man har skrivit ett brev som har skickats till kommissionen med den här uppmaningen. I brevet tydliggör undertecknarna, som är en bred koalition av människorättsorganisationer och hbtqi-rörelsen, att den lag som nu drivits igenom strider mot en rad av de rättigheter som borde gälla alla i EU. Det har ministern själv också påpekat flera gånger. Bland annat har det kommit upp förslag om att ansiktsigenkänning i realtid ska kunna användas för att identifiera deltagare i paraden och straffa dem efteråt. Det finns farhågor om att det i vissa fall också kan bli fråga om fängelsestraff, vilket naturligtvis är helt oacceptabelt i ett EU-land, för en deltagare i en prideparad.

Det som brevskrivarna efterfrågar är en interimsåtgärd av EU-domstolen senast den 27 maj, antingen genom att snabbehandla det redan pågående överträdelseförfarandet gällande den så kallade barnskyddslagen eller genom att initiera ett nytt sådant förfarande mot det nyligen antagna lagpaketet.

Jag undrar såklart vilken inställning regeringen har till det här kravet och om det är någonting som Sverige kommer att driva. Jag skulle verkligen se positivt på det, om det vore möjligt.

Jag undrar återigen om någon från regeringen planerar att delta i årets pridefirande i Budapest. Jag har varit på diverse pridefiranden utomlands med svenska ministrar från olika regeringar och skulle verkligen glädjas om någon från den här regeringen också vill delta.

Jag undrar om ni kanske vill uppmuntra Sveriges ambassad att hålla en mottagning. Det är också någonting som efterfrågas av arrangörerna, eftersom USA tidigare har gjort det och nu inte längre kommer att göra det. Vill Sverige plocka upp den budkavlen?

(Applåder)

Herr talman! Tack, utrikesministern, för svaret! Det ligger oerhört nära till hands att tänka att Ungern kommer att genomgå liknande försämringar som exempelvis Ryssland och Georgien om inte vi som vill se en annan utveckling griper in kraftfullt.

Som nämnts tidigare i debatten har omvärldens försök att stoppa utvecklingen hittills varit helt otillräckliga. Den lag som vi nu diskuterar är inte den första försämringen av hbtqi-rättigheter i Ungern. Redan 2021 infördes en lag som förbjöd material som ”främjar könsidentitetsmässiga avvikelser, könsbyte och homosexualitet”. Den typen av material skulle inte få göras tillgängligt för personer under 18 år. Detta stoppade effektivt hbtqi-grupper från att dela ut information. År 2020 förbjöds samkönade par att adoptera i Ungern, och det blev heller inte längre möjligt att ändra juridiskt kön, vilket alltså tidigare hade varit möjligt.

Ryssland och Georgien har också infört lagar som stämplar organisationer som tar emot stöd från andra länder som utländska agenter. Detta är uppenbart designat för att försvåra för civilsamhället att fortsätta verka. Det drabbar förstås inte bara hbtqi-organisationer, men självklart drabbas den typ av organisationer som ett land inte alls vill ha och därför själv inte alls stöder mycket hårdare av denna typ av lagstiftning.

Ett riktat motstånd mot hbtqi-rörelsen hänger ofta ihop med en allmän repression. Ministern nämnde själv de utmaningar som Sverige och andra länder nu står inför när USA drar sig tillbaka i princip totalt från hbtqi-området men också från det bredare SRHR-området. Det här är också någonting som hbtqi-rörelsen själv har noterat.

Det finns i många länder en rädsla hos hbtqi-rörelsen för att man ska få stå tillbaka. När omvärlden försöker kompensera för USA:s tillbakadragande är man i hbtqi-rörelsen rädd för att man inte kommer att prioriteras, utan att det kommer att bli andra frågor som länder har lättare att enas om, till exempel kampen mot mödradödlighet eller andra väldigt angelägna frågor. Här är det viktigt att de ganska få länder globalt sett – Sverige är ett av dem – som står upp för hbtqi-rättigheter fortsätter att göra det.

Den så kallade barnskyddslagen i Ungern är vagt formulerad. Det är också en känd metod, för det övergripande syftet med den typen av lagar är att skapa osäkerhet som leder till självcensur. Organisationer och aktivister kan välja att inte säga någonting av rädsla för att straffas, och staten behöver inte ens ingripa och riskera att utsättas för kritik utifrån. Detta är också någonting att hålla ögonen på.

Jag har genom åren deltagit i ganska många olika prideparader i fientliga kontexter av varierande slag. Jag har också varit på plats i städer där en prideparad planerades men sedan fick ställas in med kort varsel, till exempel för att polisen dagen innan hävdade säkerhetsskäl och sa att de inte kan skydda paraden. Så var det till exempel i Belgrad 2009 och i Kiev 2014. Nu var vi ett litet gäng utlänningar som var på plats för att öka uppmärksamheten för paraden internationellt och försöka göra det svårare för myndigheterna att förbjuda den eller ställa in den. Just i de här två fallen lyckades inte den här strategin, men i andra fall har den lyckats.

Ett år, som jag också tror var 2009, var jag i Riga på Baltic Pride. Då fick paraden till slut tillstånd att genomföras efter en domstolsprocess. Sedan fick man marschera runt inne i en park med ett högt stängsel omkring, skyddad av långt fler poliser än det fanns pridedeltagare.

Arrangörerna i Budapest vädjar nu om samma typ av stöd som arrangörerna i till exempel Belgrad, Riga och Kiev gjorde. De visste naturligtvis att denna lag skulle röstas igenom i Ungern, och de har förberett sig genom att utnyttja alla sina kontakter.

Egentligen var det två lagändringar som gjordes, i grundlagen och i likabehandlingslagen. Ändringarna i grundlagen drevs igenom osedvanligt snabbt. Presidenten skrev under den nya lagen samma dag, och den trädde i kraft dagen efter omröstningen.

Nästa steg för arrangörerna dröjer till slutet av maj. Då kan de ansöka om tillstånd för att hålla paraden, och då får vi se vad beslutet blir. Om polisen förbjuder paraden kan det överklagas till domstol. Arrangörerna vill ha maximalt med politisk närvaro för att försvåra för polisen att genomföra förbudet.

Planerar någon från Sveriges regering att närvara, vilket tidigare regeringars ministrar ofta har gjort?

(Applåder)

Fru ålderspresident! Tack, utrikesministern, för svaret och för möjligheten att ha den här debatten!

Situationen i Budapest och Ungern gör mig djupt oroad, också på ett bredare plan. Under lång tid gick utvecklingen i Europa gällande hbtqi-personers rättigheter tydligt framåt. Det tog lång tid och krävde en ihärdig kamp från hbtqi-rörelsen, men lagar ändrades och reformer genomfördes. Nu har vi under en ganska kort period i närtid sett exempel på att lagar och praxis har ändrats till det sämre. Italien försökte sig på en försämring av lagstiftningen för samkönade föräldrar som skulle göra det omöjligt för dessa att vara föräldrar tillsammans. Nyligen kom en dom i Storbritannien som försämrade diskrimineringsskyddet för transpersoner. Samtidigt ser vi en utveckling i Ungern med grova inskränkningar av grundläggande mänskliga rättigheter som yttrandefrihet och demonstrationsfrihet.

Ofta sker dessa inskränkningar av rättigheter med hänvisning till att en annan grupp ska skyddas. Den andra gruppen är oftast barn. Så är också fallet i Ungern, där den så kallade barnskyddslagen är det som enligt Ungern möjliggör förbudet mot prideparaden. Det är en argumentation som känns väl igen från andra repressiva stater i vår närhet; det ligger väl närmast till hands att tänka på utvecklingen i Ryssland. Också där började den hårdare repressionen mot hbtqi-communityt med hänvisning till vikten av att skydda barn. Det sades att den lagstiftning som förbjöd så kallad propaganda för hbtqi-frågor skulle skydda barnen.

Redan från början stod det dock klart att lagstiftningen användes betydligt bredare än så. Jag deltog själv i en aktion på Röda torget i Moskva 2014. Det var samtidigt som OS i Sotji invigdes. Trots att det var sent på kvällen och snöstorm, och trots att inga barn var i sikte, blev vi arresterade när vi viftade med våra regnbågsflaggor och sjöng ryska nationalsången. Vi släpptes efter ett par timmar på polisstationen; våra ryska kollegor hade antagit att det var precis detta som skulle hända.

Nu, drygt tio år senare, skulle jag naturligtvis inte få för mig att delta i något liknande igen. De ryska aktivister som deltog i denna manifestation som jag fortfarande har kontakt med bor inte längre i Ryssland. Utvecklingen har gått från ett förment skydd av barn till ett totalt förbud mot hbtqi-rörelsen och rent angiveri av hbtqi-personer. Du kan bli anmäld till polisen om någon ser dig med ett regnbågsarmband på tunnelbanan. Det är inte längre möjligt att alls leva som hbtqi-person i Ryssland. Detta har alltså skett under en tioårsperiod. Det har gått oerhört snabbt, trots hbtqi-rörelsens tydliga motstånd initialt.

Rysslands sätt att lagstifta på detta område har spridit sig till grannländer som Georgien. I Georgien infördes i höstas en lag som sägs främja familjevärderingar och skydda barn. Direkt efter införandet ökade våldet mot hbtqi-personer ytterligare, och en känd transaktivist mördades. Möjligheterna för hbtqi-rörelsen att verka är kraftigt kringskurna, vilket ju var fallet redan tidigare.

I en tid då flera stater som vi tidigare betraktat som allierade i frågor som rör hbtqi-rättigheter har tagit tydliga steg tillbaka eller helt dragit sig ur, till exempel USA, blir Sveriges roll ännu viktigare. I Ungern har det också explicit sagts att det nu inte finns någon anledning att fortsätta låta hbtqi-rörelsen hållas eftersom USA inte längre stöder pride.

Det gläder mig förstås att regeringen fortsatt prioriterar hbtqi-rättigheter, och jag vill gärna höra mer om hur detta arbete går. För Sverige aktivt samtal med andra vänligt inställda stater? Diskuteras det hur vi ska kunna kompensera för USA:s bortfall och motverka effekterna av detta? Hur ser strategin ut inför paraden i juni?

Jag planerar att delta den 28 juni i Budapest, och jag hoppas att jag får sällskap av många. Då ska vi gå där och vifta med våra regnbågsflaggor och fira rätten att uttrycka vår åsikt.

Herr talman! Kära kollegor! Nu tänkte jag beröra ett ämne som jag inte tror har varit uppe hittills. Miljöpartiet har dock tagit upp det flera gånger, och därför tror jag att det hamnade i en förenklad behandling den här gången.

Det handlar om ett oberoende rättsväsen och vikten av detta. Fristående domstolar är en av grundvalarna i det svenska statsskicket. Att det finns ett avstånd mellan riksdagen och regeringen i förhållande till domstolarna är avgörande, men det borde också vara fallet mellan de politiska partierna och den dömande makten. I dag är det ju partierna som nominerar och i landets kommunfullmäktige i praktiken utser nämndemän som sedan dömer i landets tingsrätter. Nämndemän till hovrätt, förvaltningsrätt och kammarrätt väljs av regionfullmäktige på samma vis.

Miljöpartiet anser att det är ett stort problem att partierna utser de lekmannadomare som finns. På senare år har det varit flera uppmärksammade fall som visat att partipolitiken kan ha påverkat hur nämndemän agerar vid våra domstolar. Det har skett över hela den politiska skalan. Det är oacceptabelt, tycker vi, oavsett vilket parti som nominerat en nämndeman.

En studie från Uppsala universitet 2015 visade exempelvis att utgången i de migrationsmål som studerats hade påverkats av vilka partier som nominerat de tjänstgörande nämndemännen. Bara misstanken om att politisk färg kan påverka hur nämndemän dömer i enskilda mål utgör skäl för oro.

Miljöpartiet vill stoppa politiseringen av domstolarna och öka domstolarnas oberoende från politiken. Vi föreslår därför att de politiska partierna inte längre ska ha någon roll i rekrytering, nominering eller val av nämndemän. Den processen kan bedrivas av exempelvis Domstolsverket, domstolsstyrelsen, länsstyrelserna eller andra aktörer och rikta sig till kandidater i många olika delar av samhället.

Hur modellen ska se ut måste förstås utredas grundligt. Det är viktigt att sammansättningen av nämndemän speglar hela samhället och blir mer representativ vad gäller till exempel ålder, yrke och bakgrund. Vi vill helt enkelt tillsätta en utredning som ska lämna förslag på hur ett nytt system kan se ut, där för- och nackdelar med olika modeller kan vägas.

Det är också viktigt att de ekonomiska villkoren för nämndemän förbättras, oavsett om det nuvarande systemet behålls eller om ett bättre kommer till. Det är i dag av ekonomiska skäl svårt för många att ta på sig ett uppdrag som nämndeman eftersom ersättningen är så låg. Det är ett av skälen till att ålderssammansättningen inte speglar befolkningen och att andelen pensionärer är hög.

Herr talman! Under kort tid har omfattande utökningar genomförts vad gäller polisens möjlighet att använda olika former av tvångsmedel. Det handlar bland annat om att i betydligt större omfattning än i dag kunna använda tvångsmedel preventivt, alltså utan att det finns någon konkret brottsmisstanke. Syftet är förstås att upptäcka och förhindra allvarlig brottslighet. Hemliga tvångsmedel ska också i större utsträckning än i dag få användas vid fler och mindre allvarliga brott. Dessutom ska den överskottsinformation som framkommer i samband med till exempel avlyssning också få användas.

Detta är verktyg som är efterfrågade av polisen och kommer att göra stor skillnad för möjligheten att förebygga och klara upp brott, men samtidigt innebär den omfattande utvidgningen stora integritetsinskränkningar. Därför bör den här typen av lagstiftning vara tidsbegränsad och kontinuerligt utvärderas för att se om syftet med lagstiftningen verkligen uppnås och är proportionerligt i förhållande till integritetsinskränkningen.

Herr talman! Det finns flera reformer av de rättsvårdande myndigheternas arbete som skulle underlätta och förbättra arbetet. Jag vill nämna några av dem här. Några av dem har också varit uppe tidigare i den här debatten. Jag vill först nämna närvaro vid domstolsförhandlingar via videolänk. Det är glädjande att höra att detta bereds i Regeringskansliet, men som vi brukar göra här kommer oppositionen ändå att lägga sina reservationer så länge det hela inte är genomfört.

Deltagande via videolänk har ökat kraftigt på senare år och skapat rimligare förutsättningar för brottsoffer att redogöra för vad som har hänt. Detta nämndes också av kollegan från Vänsterpartiet. Inte minst har det handlat om mål som rör grov kvinnofridskränkning.

Men det förekommer att rätten nekar målsägande att delta via videolänk. Miljöpartiet och Vänsterpartiet menar att det är fel. Vi anser att närvaro via videolänk regelmässigt bör erbjudas i situationer där målsäganden och vittnen till följd av rädsla inte vill delta på plats i rättssalen. Regeringen bör därför ge Domstolsverket i uppdrag att utveckla och sprida tekniken för att delta i rättegång på distans via videolänk till samtliga domstolar.

Jag vill också här nämna det som Centerpartiet betonade i sitt anförande, nämligen vikten av att arbeta för att rekrytera, utbilda och fortbilda domare. Under senare år har måltillströmningen och målens komplexitet hos Sveriges domstolar ökat. Det har lett till långa handläggningstider för alla mål som inte är prioriterade. Här måste regeringen ta situationen på allvar och bistå domstolarna med det de behöver för att hantera hela ärendebördan, inte bara det som är relaterat till den grova organiserade brottsligheten.

Det är därför avgörande att Sveriges domstolar får faktisk möjlighet att utöka verksamheten på ett hållbart och långsiktigt sätt för att både vara en attraktiv arbetsplats för kvalificerade jurister och uppfylla rollen som rättsstatens yttersta väktare.

Avslutningsvis vill jag lyfta fram behovet av att införa hemarrest och områdesarrest som alternativ till häktning. Detta är en riktigt gammal fråga, har jag förstått. Det gäller vid viss typ av brottslighet, och det föreslogs redan 2016 i en utredning som hette Färre i häkte och minskad isolering. Införandet av dessa nya alternativ till häktning kan antas minska antalet personer som behöver uppta häktesplatser.

Som Kriminalvården har fört fram ligger det både i den enskildes och i samhällets intresse att utöka möjligheten för en brottsmisstänkt att under utredningstiden behålla bostad, lön, arbete och daglig kontakt med familj. Som sagt gäller det alltså vid vissa typer av brott. Jag anser att regeringen bör gå vidare med utredningens förslag.

Vi står bakom samtliga våra reservationer, men jag yrkar bifall till reservation 2.

(Applåder)

I detta anförande instämde Jacob Risberg (MP).

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 10 april.)

Fru talman! I vår följdmotion med anledning av regeringens skrivelse Nationell strategi mot våldsbejakande extremism och terrorism – förebygga, förhindra, skydda och hantera betonade vi i Miljöpartiet att det även på det här området är centralt med förebyggande arbete. Detta kräver givetvis kunskaper om de strukturella grundorsakerna till våldsbejakande extremism och terrorism och såklart förslag på åtgärder för att bekämpa dessa. Det kan till exempel handla om insatser för minskad segregation och utanförskap samt för ökad social rättvisa. Om inte grundorsakerna bekämpas kommer extremistmiljöerna att ha fortsatt tillgång till en rekryteringsbas.

I samma motion tog vi också upp att vi anser att strategin bör lägga större vikt vid tidiga insatser för att fånga upp barn och unga som är i riskzon för att exempelvis radikaliseras eller rekryteras, såväl i skolan, socialtjänsten och vården som i den digitala miljön. Det krävs också mer stöd till föräldrar. Det är även av stor vikt att staten säkerställer stöd till civilsamhällesorganisationer som arbetar mot radikalisering och extremism.

Ett annat viktigt område är arbetet med förebyggande insatser inom Kriminalvården och på ungdomshemmen. Detta adresseras i den nationella strategin, och regeringen betonar vikten av att förebygga radikalisering i fängelsemiljöer för att minska tillväxten av terroristbrottslighet. Regeringens inriktning på det fortsatta arbetet riktas mot Kriminalvårdens återfallsförebyggande arbete med åtgärder för att underlätta avhopparverksamhet. Detta är mycket viktigt. Men Miljöpartiet skulle också vilja se fler konkreta förebyggande åtgärder i strategin för att förhindra att personer radikaliseras och rekryteras under sin tid på anstalter eller ungdomshem.

Fru talman! Terrorism är ett allvarligt hot mot det fria demokratiska samhälle som vi alla värnar. Arbetet mot terror måste bedrivas såväl i Sverige som i samarbete med andra länder.

Det är Säkerhetspolisen som ansvarar för terrorbekämpningen i Sverige. Vi var nyligen där på ett intressant studiebesök. Säpos resurser har stärkts, och flera nya lagar har också kommit på plats för att förhindra terror.

Det är också angeläget att Säpo har tillräckliga resurser för att arbeta effektivt med terrorbekämpning. I takt med att Säpos uppdrag utvidgas och blir mer komplext måste vi även stärka den interna granskningen av myndighetens arbete, så att insatser och utredningar sker på ett rättssäkert sätt.

Att förhindra radikalisering till våldsbejakande extremism är att förebygga terror. År 2017 inrättades Center mot våldsbejakande extremism, som redan har nämnts här flera gånger. Miljöpartiet vill att det ska stärkas och ges en mer operativ roll. Samarbetet med kommunerna är avgörande för att i tid upptäcka radikaliseringsprocesser hos grupper eller individer och på platser där det finns särskilt stor risk att radikalisering kan ske.

Fru talman! Vi behöver ett kraftfullt förebyggande arbete för att minska risken att utsatta, marginaliserade människor blir indragna i extremistiska miljöer. Det kräver långsiktighet och att åtgärder som genomförs inte är enskilda och lösryckta.

Vi vill se en grundläggande social rättvisa som kompletteras med ett nationellt avhopparprogram, som komplement till den verksamhet som bedrivs i olika regioner, för att underlätta avhopp från extremistmiljöer. Människor ska inte behöva känna sig så trängda socialt och ekonomiskt att de finner extremistiska miljöer attraktiva.

Vi bör även satsa särskilt på att motarbeta finansiering av terrorism. Där gäller det både att bekämpa finansiering av terrororganisationer inom Sverige och att förhindra att pengar från Sverige bidrar till terror utomlands.

I relation till de målen är det internationella samarbetet oerhört viktigt, särskilt inom EU och genom Europol, för att kartlägga finansieringskällor och överföringsmetoder. För att bekämpa terrorfinansiering effektivt bör vi även stärka arbetet mot penningtvätt. Relevanta myndigheters kapacitet måste stärkas.

I den nationella strategin anger regeringen som inriktning att Polismyndigheten och Säkerhetspolisen ska fortsätta att utveckla sitt samarbete med andra myndigheter och relevanta privata aktörer för att intensifiera arbetet med att bekämpa finansiering av terrorism.

Regeringen skriver också att de brottsbekämpande myndigheterna bör fortsätta att utveckla kunskaps- och erfarenhetsutbytet om hatbrott och demokratihotande brottslighet och förbättra förmågan att identifiera ideologiska komponenter i olika typer av brott. Att utveckla samarbetet mellan aktörer och kunskaps- och erfarenhetsutbytet är mycket viktigt, men regeringen ger ingen konkret vägledning till myndigheterna om hur arbetet ska utvecklas. Miljöpartiet menar därför att skrivelsen kan kompletteras med fler konkreta åtgärder.

Avslutningsvis vill jag nämna vikten av långsiktighet och samsyn i de här frågorna. För att arbetet mot våldsbejakande extremism och terrorism ska ge effekt över tid bör den politiska inriktningen ligga fast. Därför tänker vi att det vore glädjande om regeringen kunde ta initiativ till en ny blocköverskridande överenskommelse på området.