Fru ålderspresident! Mot bakgrund av att Ungern har infört lagstiftning som i praktiken förbjuder arrangerandet av och deltagandet i prideevenemang har Daniel Vencu Velasquez Castro frågat mig vilka åtgärder jag ämnar vidta för att detta ska leda till kännbara konsekvenser för Ungern och hur Sverige tänker stötta hbtqi-rörelsen i landet.

Vidare har Ulrika Westerlund frågat mig vad jag och den svenska regeringen gör för att säkerställa att sommarens prideparad kan hållas i Budapest och att rätten att fritt samlas och uttrycka sin åsikt även tillförsäkras Europas hbtqi-personer.

Att Sverige ska vara en stark röst för hbtqi-personers lika rättigheter och möjligheter i Sverige, i EU och globalt är självklart. Var och en ska kunna älska vem man vill och vara vem man vill, utan rädsla för repressalier.

Jag känner tillsammans med övriga regeringen djup oro för utvecklingen för hbtqi-personer i Ungern. Det är något som jag och flera av mina regeringskollegor har uttalat oss om den senaste tiden. Med den nya lagstiftningen begränsas dessutom mötes- och yttrandefriheten i landet. Det är mänskliga rättigheter som garanteras av bland annat artiklarna 19 och 21 i FN:s konvention om medborgerliga och politiska rättigheter liksom av artiklarna 10 och 11 i Europakonventionen.

Att på detta sätt inskränka såväl hbtqi-personers lika rättigheter och möjligheter som mötes- och yttrandefriheten är förstås mycket allvarligt. Ungern är liksom alla EU:s medlemsstater skyldiga att garantera dessa rättigheter.

Sverige arbetar aktivt inom EU för att säkerställa att alla medlemsländer respekterar EU:s gemensamma värden och EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna. Tillsammans med 15 andra medlemsstater och Europaparlamentet intervenerade Sverige till stöd för Europeiska kommissionen i dess talan mot Ungern gällande Ungerns så kallade barnskyddslag, som kommissionen bland annat ansåg vara diskriminerande mot hbtqi-personer.

Sveriges position i dessa frågor är välkänd och oförändrad. Sverige kommer även fortsättningsvis att ta alla möjligheter i akt att stå upp för hbtqi-personers fulla åtnjutande av mänskliga rättigheter i Sverige, i Ungern, runtom i EU och på andra ställen i världen.

Fru ålderspresident! Tack, utrikesministern, för svaret och för möjligheten att ha den här debatten!

Situationen i Budapest och Ungern gör mig djupt oroad, också på ett bredare plan. Under lång tid gick utvecklingen i Europa gällande hbtqi-personers rättigheter tydligt framåt. Det tog lång tid och krävde en ihärdig kamp från hbtqi-rörelsen, men lagar ändrades och reformer genomfördes. Nu har vi under en ganska kort period i närtid sett exempel på att lagar och praxis har ändrats till det sämre. Italien försökte sig på en försämring av lagstiftningen för samkönade föräldrar som skulle göra det omöjligt för dessa att vara föräldrar tillsammans. Nyligen kom en dom i Storbritannien som försämrade diskrimineringsskyddet för transpersoner. Samtidigt ser vi en utveckling i Ungern med grova inskränkningar av grundläggande mänskliga rättigheter som yttrandefrihet och demonstrationsfrihet.

Ofta sker dessa inskränkningar av rättigheter med hänvisning till att en annan grupp ska skyddas. Den andra gruppen är oftast barn. Så är också fallet i Ungern, där den så kallade barnskyddslagen är det som enligt Ungern möjliggör förbudet mot prideparaden. Det är en argumentation som känns väl igen från andra repressiva stater i vår närhet; det ligger väl närmast till hands att tänka på utvecklingen i Ryssland. Också där började den hårdare repressionen mot hbtqi-communityt med hänvisning till vikten av att skydda barn. Det sades att den lagstiftning som förbjöd så kallad propaganda för hbtqi-frågor skulle skydda barnen.

Redan från början stod det dock klart att lagstiftningen användes betydligt bredare än så. Jag deltog själv i en aktion på Röda torget i Moskva 2014. Det var samtidigt som OS i Sotji invigdes. Trots att det var sent på kvällen och snöstorm, och trots att inga barn var i sikte, blev vi arresterade när vi viftade med våra regnbågsflaggor och sjöng ryska nationalsången. Vi släpptes efter ett par timmar på polisstationen; våra ryska kollegor hade antagit att det var precis detta som skulle hända.

Nu, drygt tio år senare, skulle jag naturligtvis inte få för mig att delta i något liknande igen. De ryska aktivister som deltog i denna manifestation som jag fortfarande har kontakt med bor inte längre i Ryssland. Utvecklingen har gått från ett förment skydd av barn till ett totalt förbud mot hbtqi-rörelsen och rent angiveri av hbtqi-personer. Du kan bli anmäld till polisen om någon ser dig med ett regnbågsarmband på tunnelbanan. Det är inte längre möjligt att alls leva som hbtqi-person i Ryssland. Detta har alltså skett under en tioårsperiod. Det har gått oerhört snabbt, trots hbtqi-rörelsens tydliga motstånd initialt.

Rysslands sätt att lagstifta på detta område har spridit sig till grannländer som Georgien. I Georgien infördes i höstas en lag som sägs främja familjevärderingar och skydda barn. Direkt efter införandet ökade våldet mot hbtqi-personer ytterligare, och en känd transaktivist mördades. Möjligheterna för hbtqi-rörelsen att verka är kraftigt kringskurna, vilket ju var fallet redan tidigare.

I en tid då flera stater som vi tidigare betraktat som allierade i frågor som rör hbtqi-rättigheter har tagit tydliga steg tillbaka eller helt dragit sig ur, till exempel USA, blir Sveriges roll ännu viktigare. I Ungern har det också explicit sagts att det nu inte finns någon anledning att fortsätta låta hbtqi-rörelsen hållas eftersom USA inte längre stöder pride.

Det gläder mig förstås att regeringen fortsatt prioriterar hbtqi-rättigheter, och jag vill gärna höra mer om hur detta arbete går. För Sverige aktivt samtal med andra vänligt inställda stater? Diskuteras det hur vi ska kunna kompensera för USA:s bortfall och motverka effekterna av detta? Hur ser strategin ut inför paraden i juni?

Jag planerar att delta den 28 juni i Budapest, och jag hoppas att jag får sällskap av många. Då ska vi gå där och vifta med våra regnbågsflaggor och fira rätten att uttrycka vår åsikt.

Fru ålderspresident! Inledningsvis vill jag tacka interpellanterna för engagemanget i den här frågan, som är otroligt viktig. Det är andra gången på kort tid som jag är här i kammaren för att debattera samma ämne. Det är tydligt att detta är en fråga som berör många. Det är jag glad för, och vi måste verkligen se till att fortsätta att hålla dessa frågor högt på dagordningen.

Sverige betraktas ofta som föregångare i frågor om mänskliga rättigheter och har en viktig roll att spela på den internationella arenan. Vi måste inte bara arbeta för fortsatt förbättring av situationen för hbtqi-personer i vårt eget land utan också stödja och inspirera andra länder att följa efter.

Det är helt uppenbart när man ser på utvecklingen i Ungern men också runt om i världen att vi aldrig kan ta vinster och segrar på det här området för givna, utan de måste vinnas om och om igen. Situationen för hbtqi-personer i Ungern väcker med rätta mycket starka känslor runt om i Europa, och med den nya lagstiftningen försämras situationen ytterligare.

Att på detta sätt inskränka såväl hbtqi-personers lika rättigheter och möjligheter som mötes- och yttrandefriheten är förstås mycket allvarligt oavsett var i världen det sker, men i EU har vi högt ställda krav på medlemsländerna som de förväntas leva upp till. Det handlar om mänskliga rättigheter som garanteras i bland annat FN:s konvention om medborgerliga och politiska rättigheter och i Europakonventionen. Ungern, liksom alla EU:s medlemsstater, är skyldigt att garantera dessa rättigheter.

Sverige har, både genom diplomatiska kanaler och i offentliga uttalanden, inklusive i Europarådet, sällat sig till de gemensamma uttalanden där Ungern kritiseras för beslutet att i praktiken förbjuda pride. Jag och flera regeringskollegor har också offentligt uttryckt vår oro över situationen.

Sverige har en mycket tydlig hållning, och jag är glad över att det finns en bred uppslutning bakom den. Vi är starka i vårt stöd för mänskliga rättigheter, oavsett sexuell läggning, könsidentitet och könsuttryck, och detta kommer vi att fortsätta med.

Apropå Daniel Vencu Velasquez Castros fråga fokuserade jag i svaret på vad vi gör för att stoppa den utveckling vi ser i Ungern, och därmed, som jag uppfattar det, stöttar vi också hbtqi-rörelsen i Ungern, bland annat genom att intervenera i det mål som jag nämnde. Men det är klart att vi också har ett mycket stort internationellt engagemang i dessa frågor.

Jag har under flera olika resor träffat personer som på olika sätt får stöd för att driva hbtqi-personers rättigheter, ofta genom mindre organisationer i respektive land. Detta är något som jag tycker är fortsatt oerhört prioriterat, men det är framför allt min kollega, handels- och biståndsministern, som ansvarar för det.

Det kom också en fråga om huruvida det sker en analys av hur vi ska kunna kompensera för det bortfall som sker nu när USA mycket drastiskt lägger om sitt stöd genom USAID. Det sker en sådan analys. Det är klart att det inte är möjligt för Sverige att täcka upp, men vi kommer att försöka samordna och göra vårt allra bästa.

Vi är oroliga på det här området, och vi är också oroliga när det gäller exempelvis sexuell och reproduktiv hälsa. Vi kommer att återkomma med mer besked i frågan.