Fru talman! Ulrika Westerlund har frågat mig hur jag ser på behovet av en nationell strategi för att stärka egenvård och farmaceutiska tjänster för att avlasta primärvården.

Ulrika Westerlund har även frågat mig vilka åtgärder jag anser att regeringen bör vidta för att minska antalet onödiga vårdbesök genom ökad egenvårdsrådgivning och ökat ansvar för apoteken.

Ulrika Westerlund har vidare frågat mig hur jag ser på apotekens roll i att ge egenvårdsrådgivning och förbättra patienters användning av läkemedel som ett sätt att minska belastningen på primärvården.

Därutöver har Ulrika Westerlund frågat mig om jag och regeringen planerar att gå vidare med förslagen från TLV om farmaceutiska tjänster.

Slutligen har Ulrika Westerlund frågat mig om det finns andra planer från mig och regeringen på att efter nödvändiga utredningar utöka apotekens ansvar och verksamhet.

Fru talman! Det görs insatser på flera fronter för att såväl stärka primärvården som utveckla apotekens roll i vårdkedjan. Det handlar om att varje åtgärd ska utföras på det ställe och av den hälso- och sjukvårdspersonal som har bäst förutsättningar att göra det, med beaktande av såväl patientsäkerhet och personcentrering som kostnadseffektivitet. Låt mig ge några exempel.

Gällande primärvården trädde den nya förordningen (2024:1253) om statsbidrag till kommuner och regioner för utveckling av god och nära vård i kraft i januari 2025. Genom denna förordning avser regeringen att fördela drygt 3,6 miljarder kronor till kommuner och regioner i syfte att utveckla god och nära vård, med fokus på primärvården.

Förordningen ersätter de tidigare överenskommelser som regeringen ingått med Sveriges Kommuner och Regioner och kommer att skapa ökad tydlighet och förutsägbarhet i statens stöd till hälso- och sjukvården. På så sätt bidrar den till en god och nära vård jämfört med tidigare överenskommelser.

En viktig del i förordningen är att huvudmännen ska arbeta med insatser som främjar kontinuitet i primärvården, inklusive med fast läkarkontakt. Genom stärkt kontinuitet ges också bättre förutsättningar för en väl fungerande egenvårdsrådgivning.

Vidare vill jag lyfta fram lagen (2022:1250) om egenvård, som trädde i kraft i januari 2023, vilken också nämns i frågan från ledamoten. Ett viktigt syfte med lagen är att tydliggöra begreppet egenvård. Med egenvård avses en hälso- och sjukvårdsåtgärd som behandlande personal har bedömt att en patient kan utföra själv eller med hjälp av någon annan. Socialstyrelsen har sedan lagen beslutades bland annat tagit fram ett meddelandeblad samt, efter ett regeringsuppdrag från 2023, ett särskilt kunskapsstöd riktat till hälso- och sjukvård, socialtjänst och LSS-verksamheter. I kunskapsstödet lyfts även det hälsofrämjande perspektivet fram som viktigt.

När det gäller apotekens roll vill jag särskilt påminna om att det inom deras grunduppdrag redan i dag ingår att verka för god och säker läkemedelsanvändning genom att bland annat ge sakkunnig och individuellt anpassad information och rådgivning.

För att stödja detta perspektiv ytterligare gav regeringen 2022 Läkemedelsverket i uppdrag att reglera kompetenskrav vid egenvårdsrådgivning hos öppenvårdsapoteken. Uppdraget rapporterades i december samma år, och av slutredovisningen framgick att myndigheten såg ett behov av att reglera kraven på den utbildning och erfarenhet som ska innehas av personal som ger egenvårdsrådgivning på öppenvårdsapotek. Myndigheten har därefter under 2024 remitterat ett förslag om särskilda krav på personal som ska lämna information och rådgivning om egenvård.

Beträffande Tandvårds- och läkemedelsförmånsverkets förslag om farmaceutiska tjänster lämnade myndigheten en slutrapport om sitt uppdrag i december 2024. Av denna framgår bland annat att införandet av en eller flera sådana tjänster förutsätter att finansiering, lagreglering samt teknisk lösning tas fram. Rapporten bereds för närvarande i Regeringskansliet.

Summerat ser jag positivt på de pågående insatser som nämnda myndigheter gör för att stärka personalen inom sjukvården och på apoteken så att de i sin tur kan ge effektiv och säker egenvårdsrådgivning. Jag fortsätter följa arbetet på området.

Fru talman! Tack, ledamoten, för frågan! Den är synnerligen intressant och berör väldigt många områden. Jag hoppas att vi hinner avhandla alla som påverkas av det här.

Apotekens roll behöver tydliggöras; de är en del av hälso- och sjukvården. Man kan tycka att det är viktigt att få tag på parfymerad hudlotion eller smink, men ju mer vi behandlar apoteken som ett ställe som säljer saker som inte är nödvändiga, desto mindre viktiga blir de för sjukvården. Vi måste fylla dem med så mycket hälso- och sjukvård som möjligt så att vi använder personalens kompetens på bästa sätt.

Det här är legitimerad personal med gedigen utbildning, och det gäller både apotekare och receptarier. Det är oerhört viktigt att vi ser dem som en del i hälso- och sjukvården. Jag menar att alldeles för få gör det, inte minst när vi talar om apoteken och omregleringen som om de vore institutioner som inte är viktiga för hälso- och sjukvården. Jag är därför väldigt glad över interpellationen och möjligheten att få lyfta upp frågorna.

Det här är också regeringens uppfattning, och därför finns detta med i Tidöavtalet. Vi kommer att återkomma med förslag. En tråkig erfarenhet, som jag tror att ledamoten har, är att när regeringen inte är färdig med ett förslag får man heller ingen information i kammaren förrän förslaget väl kommer. Det finns inget som jag kommer att hinta om i dag, utan jag kommer bara att prata om de berörda frågorna och hur viktiga de är.

Först och främst måste apoteken få bli en viktig del av hälso- och sjukvårdssystemet. Kunnig, erfaren och legitimerad personal ska användas på bästa sätt. 1177 är i dag en kanal som jag vill att vi utvecklar. Det har utvecklats långsamt och organiskt, och det har funnits diskussioner under årens lopp om det är den bästa kanalen. Men jag bedömer att alla i dag vet vad 1177 är. Man hittar dit ganska lätt. Där finns mycket egenvårdsråd, inte minst sådana som triagerar åt mig och säger: Här klarar du dig själv, eller här behöver du uppsöka vårdcentral eller sjukhus, om det är akut.

Jag tycker att det är väldigt bra att regionerna utvecklar 1177 och att det kan få bli en bred kanal för många saker, inte bara för min journal och kontakter med sjukvården utan också för att få säkra svar. Jag vill betona det: Många vill bidra med svar inom hälso- och sjukvårdssystemet. Många är privata utförare som vill sälja någon produkt, men då vet man inte om det är ett evidensbaserat svar.

Jag tror att ledamoten, precis som jag, tog del av nyheter i dag som tog upp hur det inte blir bra när någon vill sälja produkter som jag faktiskt inte behöver. Det är oerhört viktigt att jag får information som är evidensbaserad. Går jag till 1177 får jag det. Förutom alla insatser som redan görs är 1177 alltså en viktig kanal i fråga om egenvård.

Nästa kanal jag vill lyfta fram är att få rätt till en fast läkarkontakt men också en vårdkontakt i övrigt. En distriktssköterska eller en distriktsläkare kan vara mycket viktiga för att jag ska få rätt vård men också för att jag har följsamhet till ordination. Har jag inte en fast läkarkontakt – låt mig börja där – utan träffar olika och ingen som känner mig kan det utgöra en risk att jag inte tar de läkemedel som förskrivs till mig. Om jag inte riktigt kände att läkaren ens förstod mitt behov kanske jag låter bli att ta läkemedlet eller tar det på fel sätt. Det kan också bli så att jag belastar vården flera gånger när jag inte får kontinuitet och relation med den som är min kontakt.

För att främja egenvård och goda råd tror jag att en fast läkarkontakt och en fast vårdkontakt, till exempel distriktssköterska och många andra, är oerhört väsentligt. Dessutom är den som ordinerar också ansvarig för ordinationen, vilket jag återkommer till i mitt nästa inlägg. Detta gör att vi behöver grunna lite vidare när vi talar om apotekens roll.

Fru talman! Låt mig först instämma i att de åtgärder vi vidtar ska göras för att använda apoteken och deras välutbildade personal på ett klokt sätt i hälso- och sjukvårdssystemet, inte för att spara pengar. Det är vi helt överens om. Men om man gör saker som leder till en kostnadsminskning är det alltid positivt. De är dock sällan entydiga, utan det finns kostnader på annat håll.

Vi har en strategi som vi förhåller oss till, nämligen läkemedelsstrategin. Den inbegriper apoteken. För att vara jättetydlig tror jag inte på en framtid med en massa strategier. Det löser väldigt lite. Någon ska vara ansvarig för strategin, och det blir ännu fler pålagor på dem som arbetar.

Någon ny strategi för just detta speciella område kommer det inte att bli. Vi har den befintliga läkemedelsstrategin och annat arbete. Det är genom dessa saker vi tänker fortsätta arbeta. Det står som sagt i Tidöavtalet att vi kommer att genomföra detta.

Ledamoten nämnde vikten av att vi får färre onödiga läkarbesök. Låt mig verkligen instämma i detta. Men lösningen går via fasta kontakter, framför allt för att bygga kontinuitet och relation. Det är den viktigaste åtgärd som landets regioner behöver vidta för att vi ska minska antalet onödiga besök, oavsett om det sker hos en sjuksköterska, en fysioterapeut eller en läkare. Ju oftare jag möter nya personer som jag ska berätta min historia för, desto större är risken att jag söker en gång till. Patienter söker sällan vård i onödan. När vi har riggat systemet på ett sätt som gör att jag inte kan bygga kontinuitet och relation riskerar vi många nya besök.

För mig är det inte åtgärder av den sort som ledamoten föreslår som är prioriterade för att minska antalet onödiga läkarbesök. I stället handlar det om att få en fast läkarkontakt – fasta vårdkontakter är min prioriterade uppgift för att minska detta. Sedan kan andra saker medverka till detta, men de utgör inte huvuduppgiften.

Ett sådant exempel är att det då och då ställs upp bussar på olika ställen, där man genomför olika slags provtagning. Men så länge de inte är en del av hälso- och sjukvårdssystemet blir det bara en extra provtagning som vi gemensamt ska betala för. Sedan måste det göras en gång till när jag kommer till vårdcentralen.

Alla sådana spännande tankar om hur man kan göra måste vara en del av hälso- och sjukvårdssystemet också när det gäller att kunna föra information vidare. Det kan man inte i dag mellan apotek och övrig hälso- och sjukvård; det är tydliga gränser.

Jag är inte negativ till att man ska kunna göra fler av de saker som ledamoten lyfter. Men när jag administrerar en vaccination tar jag del av patientens anamnes. Jag vet vad det är för patient jag har framför mig. Då måste jag ha betydande kunskaper för att kunna avgöra om det fungerar. Om något händer måste det finnas kunnig personal som kan häva det som skulle kunna hända. Det gör man inte hur som helst, enligt den ordning för patientsäkerhet som vi har i Sverige.

Jag tänker inte tumma på patientsäkerheten, utan allt som vi tänker göra framåt kräver, precis som ledamoten lyfter, kompletterande utbildningar eller kompetenser om vi ska göra det. Landets farmaceuter lyfter detta väldigt tydligt. De är förstås positiva till att kunna göra fler saker men lyfter att de då självklart måste ha utbildning som motsvarar de nya uppgifterna. Även ledamoten har lyft detta flera gånger.

Låt mig återkomma till frågan om vad man kan göra. Det är viktigt att den som ordinerar har ansvar för ordinationen och riskerna för patienten. Om någon annan kommer in längs vägen, vilket ansvar och vilken roll har den personen? De frågorna är kanske inte riktigt så enkla som de kan låta för allmänheten när man lyfter dem. Det är viktigt att man, när man tittar på sådana saker, klarlägger vem som har ansvar för patienten. Vi har ett väldigt starkt ansvarsutkrävande i svensk hälso- och sjukvård i dag, och jag tycker att det är av godo.

Men med detta sagt kan det finnas saker vi kan göra, inte minst för att underlätta samverkan mellan primärvård och apotek. Det är också en av de frågor jag diskuterade i början av förra veckan med företrädare för just primärvården. Jag hoppas att få återkomma till goda exempel.

Fru talman! Det krävs inga lagändringar för att 1177 ska utvecklas. De har utvecklats fantastiskt bra de senaste åren och fortsätter att göra det – det krävs inga lagändringar där.

Där har vi också kvalitetssäkrade råd – jag vill betona det igen. Det är så viktigt att allmänheten får del av evidensbaserade råd. Det är många andra som väljer råd av olika skäl. Det är viktigt att man vet att om man går till 1177 får man rätt råd – man vet hur man ska bete sig.

Läkemedelsstrategin är det vi håller oss till. Den är antagen, och vi gör hela tiden löpande det som står i den och följer upp den, förstås. Vi kommer att återkomma i den mån det behövs under tiden, men framför allt när vi förnyar den.

Den som ordinerar är också den som har ansvar för vad som händer med patienten. Man skulle kunna grunna på om den som ordinerar skulle kunna ordinera något för patienten i mötet med apoteket som har bestämts på förhand, av läkaren i det här fallet. Skulle det kunna finnas en möjlighet för min patient att, som ledamoten lyfter, få något utskrivet ytterligare en gång – kanske en månads användning eller så – innan patienten behöver uppsöka läkare, när läkaren själv ordinerar att den möjligheten ska finnas för patienten i fråga?

Där tror jag att det finns ett intresse av att göra något. Det vill säga: Ansvaret ligger kvar hos den som ordinerar, men det är också den som bestämmer vilka möjligheter som skulle vara till fördel för just den speciella patienten, utan att riskera patientsäkerheten. Men återigen: Detta kräver att man öppnar upp mellan de olika delarna. Framför allt vet vi att läkarna vill kunna ha bättre kontakter med apoteken. Apotekare brukar berätta om hur svårt det är att få kontakt med vårdcentralen när man behöver det. Man har inte telefonnummer så att man kan komma fram på rätt sätt. Jag uppfattar alltså att båda sidor, om jag får kalla det så, har ett intresse av att komma närmare varandra.

Jag hoppas få återkomma i närtid med fler förslag. Vi behöver använda apoteken och den utbildade personalen bättre. Det är samarbetspartiernas uppfattning, och vi kommer att återkomma i detta.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.