Adrian Magnusson

Fru talman! Jag står självklart bakom alla reservationer från Socialdemokraterna, men för tids vinnande yrkar jag bifall endast till reservation 1.

För oss socialdemokrater är kollektivtrafiken grundläggande för att klara vår tids stora samhällsutmaning, klimatet, samt för att skapa ett effektivt och hållbart transportsystem. Människor ska ha möjlighet att resa till arbetet, till fritidsaktiviteter och till vänner. Kollektivtrafiken är ett viktigt instrument för att ge människor ett av de mest instrumentala värden som vi har - frihet.

Transportpolitikens övergripande mål är att säkerställa en samhällsekonomiskt effektiv och långsiktigt hållbar transportförsörjning för medborgarna och näringslivet i hela landet. För att kunna klara detta mål är det viktigt att kollektivtrafiken är väl utbyggd. Det är viktigt att vi ser till att människor i så många fall som möjligt väljer att sätta sig på exempelvis bussen, tåget eller spårvagnen för att genomföra sin resa.

Vi behöver se till att kollektivtrafiken blir det naturliga valet för var och en som ska resa. Det är en i högsta grad politisk uppgift. Det är i högsta grad en uppgift för oss i denna kammare. Och det är i högsta grad en uppgift för varenda folkvald i detta land.

För oss socialdemokrater är det angeläget att fler människor väljer att resa kollektivt. Det finns ett mål om att år 2025 ska 25 procent av alla resor genomföras med gång, cykel och kollektivtrafik; det är det så kallade GCK-målet. För att det ska uppnås krävs en kollektivtrafik som är tillgänglig, prisvärd och attraktiv.

Kollektivtrafiken behöver vara tillgänglig på så sätt att den rent faktiskt finns - i städer och på landsbygden, på obekväma arbetstider, på helger och nätter - och inte minst att alla, oavsett fysiska och psykiska förutsättningar kan använda den.

Kollektivtrafiken behöver vara prisvärd på så sätt att avgifterna inte är så höga att människor väljer bort den. Resenärer ska inte drabbas av skrämselhicka när de betalar sin resa.

Kollektivtrafiken behöver vara attraktiv på så sätt att dessa faktorer gör den till ett naturligt alternativ att resa med. Den måste som sagt finnas i hela landet, inte bara i storstäderna, och även på tider då det inte råder traditionell så kallad rusningstrafik. Det är vidare angeläget att kollektivtrafikens huvudsakliga fokus inte blir att finnas bara där den kan gå med vinst utan även på andra ställen i landet.

Fru talman! Kollektivtrafiken är ett utmärkt exempel på hur man kollektivt kan lösa samhällsutmaningar. När man reser kollektivt skapas mer utrymme på väg och järnväg för andra transporter, exempelvis gods. Man gör också en kollektiv ansträngning för att minska klimatpåverkan och bidrar till att säkerställa den här planetens överlevnad. Vi är nog alla medvetna om att det är kollektivt, tillsammans, som vi kan lösa några av vår tids stora samhällsutmaningar - inte var och en för sig.

Jag vill ta tillfället i akt att nämna att för oss socialdemokrater är det självklart att kollektivtrafiken är viktig ur ett jämställdhetsperspektiv. Det är i huvudsak kvinnor, inte sällan i välfärdsyrkena, som reser kollektivt. Satsningar på kollektivtrafiken är således också satsningar på jämställdheten och på att göra det möjligt för fler kvinnor att resa. Även det är ett viktigt perspektiv att ha med sig.

Fru talman! Kollektivtrafiken är i huvudsak ett regionalt och kommunalt ansvar. Det är där utformningen avgörs och priserna sätts. Den förra socialdemokratiska regeringen tog dock flera initiativ för att ge regionerna och kommunerna möjlighet att utöka kollektivtrafiken. I sammanhanget förtjänar särskilt stadsmiljöavtalen att lyftas fram. Stadsmiljöavtalen möjliggör för landets kommuner att söka medel för att utveckla kollektivtrafiken. I den nationella plan för infrastrukturen som antogs av riksdagen i somras avsätts 1 miljard kronor årligen till stadsmiljöavtalen. Det är pengar som kommer att möjliggöra utbyggd kollektivtrafik i hela landet.

Fru talman! Flera regioner genomför just nu kraftiga prishöjningar i kollektivtrafiken. Det är en beklaglig utveckling som riskerar att skada målet att fler ska resa med gång, cykel och tåg och målet att Sverige ska vara utsläppsneutralt år 2045.

Vi socialdemokrater hade i vårt budgetförslag skjutit till mer pengar till landets kommuner och regioner än vad regeringen gjorde, och vi ville dessutom se avgiftsfria resor i kollektivtrafiken för unga och studerande under sommaren. Det hade inneburit att fler kunnat resa och då rest kollektivt.

Fru talman! Jag vill fästa särskild uppmärksamhet vid Socialdemokraternas ambition att alla unga och studerande skulle ha kunnat resa avgiftsfritt med kollektivtrafiken under sommaren. Det hade varit en viktig reform, inte minst i dessa tider av kostnadskris. Det hade gett unga och studerande, som pressas hårt av skenande kostnader, ett välkommet andrum. Redan i dag går studenter i Lund, Stockholm, Uppsala och flera andra studentstäder back tusentals kronor varje månad. Vill man säkra kompetensförsörjningen och bildningen framöver kan man inte låta unga och studerande gå under i den pågående kostnadskrisen.

Att möjliggöra för unga och studerande att resa avgiftsfritt med kollektivtrafiken under sommaren hade givetvis haft många andra och mer långsiktiga effekter än att hjälpa hårt pressade studenter här och nu. Det hade gett unga möjligheter att leva friare liv och skapat tidiga vanor att resa kollektivt. Det hade varit bra för klimatet och för transportsystemet. Vi socialdemokrater är helt enkelt övertygade om att detta är en viktig reform som hade gjort stor samhällsnytta.

Fru talman! Jag vill också ta tillfället i akt att säga några ord om Gotlandstrafiken. Gotland är en del av Sverige. Det är därför angeläget att det är möjligt för människor från resten av Sverige att resa till Gotland men framför allt för gotlänningarna att ta sig till och från fastlandet.

Gotlänningarna pressas just nu hårt av skenande kostnader för biljettpriserna till och från ön. På nästan ett år har Gotlandstrafiken sett en prisökning på över 50 procent. Det dynamiska prissystemet gör att det mitt i veckan i februari kan kosta 2 800 kronor för en enda person att korsa kommungränsen. Särskilt hårt av alla dessa kostnadsökningar pressas de som bor på fastlandet men som har släkt och vänner på Gotland. För denna grupp är resorna ännu dyrare.

Vi socialdemokrater vill betona vikten av att Gotlandstrafiken fungerar och att det är möjligt för människor att resa till och från Gotland för en rimlig kostnad. Allt annat riskerar att skada bilden av Gotland som en naturlig del av Sverige.

Det märks redan nu hur gotlänningarna upplever stor frustration i frågan, inte minst genom den namninsamling som genomförs med anledning av de skenande kostnaderna för gotlänningarna och dem som vill ta sig till Gotland. I sammanhanget vill jag också, precis som tidigare talare, ta tillfället i akt att säga att särskild uppmärksamhet måste riktas mot den upphandling som snart kommer att genomföras av Gotlandstrafiken. Den kommer att bli oerhört viktig för Gotlandstrafikens och Gotlands utveckling.

Fru talman! Avslutningsvis vill jag säga några ord om färdtjänsten. Det finns en oroande utveckling att vissa regioner i syfte att spara pengar kraftigt försvårar tillgången till färdtjänst för de människor som är i behov av den. För oss socialdemokrater är det självklart att alla människor, oavsett funktionsvariation, ska ha möjlighet att resa. Friheten kan inte och får inte begränsas till att inte omfatta de människor som exempelvis saknar syn eller har nedsatt rörelseförmåga. Det är en viktig uppgift för oss som politiker.

(Applåder)

Fru talman! Jag tackar för svaret. Ledamoten är inne precis på det som är angeläget här, nämligen att hela samhället befinner sig i en kostnadskris. Må så vara att man kan få mycket trafik för pengarna, men för en pressad student eller en pressad barnfamilj blir prishöjningen ganska märkbar i vardagen. Varenda krona är viktig för dessa familjer, studenter, pensionärer och övriga löntagare som just nu pressas hårt. Detta tycker jag är en viktig sak att ha med sig.

Jag vill också fråga lite om Gotlandstrafiken. Ledamoten nämnde i sitt anförande att Gotlandstrafiken är viktig och att något måste göras med den utveckling vi ser inom Gotlandstrafiken, dels för gotlänningarna, som har fått kraftiga prisökningar men som har en rabatt, dels för andra som reser till Gotland, såsom anhöriga och turister.

Detta har diskuterats här i kammaren förut, och min uppfattning är att regeringen har varit ganska avvisande till nya förslag utöver vad man har i statsbudgeten. Jag är nyfiken på om det finns något nytt på gång från regeringen gällande Gotlandstrafiken eller om det är samma linje som gäller. Kvarstår de tilldelade pengarna?

Fru talman! Jag tackar ledamoten Ann-Sofie Lifvenhage för anförandet. Det var många saker där som även jag som socialdemokrat kunde instämma i, till exempel att kollektivtrafiken ska vara till för alla. Det var mycket väl uttryckt. Även detta att kollektivtrafiken innebär klimatsmarta resor är givetvis viktigt att ha med sig i den här diskussionen.

Ledamoten nämnde vid ett tillfälle att kollektivtrafiken ska vara det självklara och attraktiva valet jämfört med bilen. Det är såklart angeläget att vi ser till att så många människor som möjligt reser kollektivt och inte sätter sig i stora bilar och reser en och en. Därför är jag lite nyfiken på en sak.

Ledamoten är säkert väl medveten om att man i många moderatstyrda regioner runt om i landet just nu genomför kraftiga prishöjningar inom kollektivtrafiken. I Sörmland genomförs prishöjningar, om än inte så kraftiga. Det genomförs kraftiga prishöjningar i till exempel Östergötland och Skåne - uppemot 10 procent.

Ledamoten lyfte själv priserna som en del i att skapa ett attraktivt val. Jag är därför nyfiken på hur ledamoten ser på att den attraktiviteten skadas när regionstyren där hennes eget parti är ledande höjer avgifterna inom kollektivtrafiken.

Fru talman! Tack, statsrådet, för svaret! Tack också till ledamoten Bladelius och till statsrådet för den här debatten!

Sjukvården står inför stora utmaningar; det tror jag att vi alla kan vara överens om. Som jag har fått tillfälle att redogöra för här i dag gäller detta inte minst på min hemort Ystad. Det kommer att bli en grannlaga uppgift för regeringen att se till att sjukvården kommer på rätt köl och att personal och patienter kan känna tillförsikt till den skånska vården igen.

Fru talman! Jag hoppas att regeringen inte fastnar i frågan om regionernas vara eller icke vara. Nu låter det inte så på statsrådet, och det är glädjande. Det är min förhoppning att regeringen tänker brett och är beredd att pröva flera olika förslag. Resurser som ska gå till vården ska också gå till vården.

Bemanningsföretagens roll i vården måste ses över. Det lyfts för övrigt fram av statsrådets partikamrat hemma i Ystad som en viktig del i att komma till rätta med underskottet på lasarettet i Ystad. Det är positivt.

Kraftfulla insatser behövs också för att förbättra alla vårdbiträdens, undersköterskors och sjuksköterskors arbetsmiljö - kraftfulla insatser!

Hemmavid träffar jag många äldre som är genuint oroliga över att behöva uppsöka vården. De vet att personalen gör allt de kan för att de ska få så bra vård som möjligt. De vet att den redan utarbetade vårdpersonalen, som framför allt är kvinnor, gör precis allt för att just de ska få så bra vård som möjligt. Men ändå finns oron där, för de vet att vården i Skåne och i sydöstra Skåne är hårt pressad. Det borde inte vara så. Det borde inte vara så att bara känslan av att behöva söka vård framkallar stark oro.

Fru talman! Jag hoppas att statsrådet har tagit intryck av debatten i dag och att vi kommer att få se åtgärder som gör att vården kommer att sluta drabbas av stora nedskärningar. Jag hoppas att jag snart kan få läsa insändare hemma i Ystads Allehanda om att vården fungerar problemfritt och att akutsjukhuset i Ystad blomstrar, inte att det ses som ett akutsjukhus på väg mot nedläggning. Uppgiften vilar tungt på statsrådets axlar och på hennes partikamrater hemma i Skåne.

(Applåder)

Fru talman! Min kamrat, ledamoten Bladelius, har förtjänstfullt redogjort för sjukvårdens utmaningar. Hemma i Skåne har snart fem år av solitt högerstyre drabbat den skånska sjukvården hårt. Medel som har skjutits till från staten har lagts på hög, och sparbetingen har blivit allt större och slagit allt hårdare.

Det är en i sanning tragisk utveckling där skånska patienter, inte sällan äldre, drabbas hårt. Dessutom slår det hårt mot de skånska kommunerna, som får ta ett allt större ansvar för vården.

Jag tänkte ta tillfället i akt att lyfta fram problemen i min hemstad Ystad. Ystad har ett akutsjukhus som hela staden är väldigt stolt över. Det är en av kommunens största arbetsplatser. De flesta Ystadsbor har en koppling till sjukhuset.

Har en Ystadsbo inte själv jobbat där så har man en moster, en faster, en kusin eller en mamma som har jobbat på sjukhuset. Det är i huvudsak kvinnor som jobbar inom vården, och så även i södra Skåne.

Fru talman! Så sent som i förra veckan skulle sjukhusets internbudget för 2023 behandlas. Besked kom då om att underskottet uppgår till hisnande 155 miljoner kronor. Det är knappt att det går att ta in.

Det är inte nog med det. Statsrådets partikamrat, som är ordförande i sjukhusstyrelsen, sa: Målsättningen är att sparbetinget inte ska märkas. Hur ett sparbeting på 155 miljoner inte skulle märkas är en gåta.

Situationen är tyvärr inte ny, utan den har endast blivit värre. Jag satt själv i sjukhusstyrelsen för lasarettet i Ystad under förra mandatperioden och kan konstatera att underskotten bara har växt för varje år som gått.

Under 2022 var till och med medicinavdelningen, kanske sjukhusets hjärta, på väg att tvingas stänga på grund av personalbrist. Det är en helt oacceptabel utveckling av den skånska vården och vården i sydöstra Skåne. Larmklockorna borde ha gått för fullt redan då. Men så har tydligen inte skett.

Fru talman! Sydöstra Skåne är en av de mest ålderstigna delarna i Skåne rent befolkningsmässigt och kanske den mest ålderstigna. På sommaren mångdubblas också invånarantalet när turister från hela Sverige och inte minst härifrån Stockholm besöker Ystad och Österlen. Dessutom kommer turister från stora delar av Europa. Vårdbehovet ökar då drastiskt.

Sydöstra Skåne behöver ett akutsjukhus som befolkningen kan lita på. Då duger det inte med ständiga nedskärningar och en utveckling som går mot att lasarettet i Ystad snarast kommer att bli en större vårdcentral.

På insändarplats i Ystads Allehanda i dag spekuleras det till och med om att sjukhuset går mot en nedläggning. Det är en fruktansvärd tanke som ger alla Ystadsbor kalla kårar.

Ledamoten Bladelius ställer en högst befogad fråga. Jag vill ta tillfället i akt att upprepa den, för jag tror att den kan få ett ännu tydligare och rakare svar. På vilket sätt avser statsrådet att förstärka sjukvårdens resurser för att förhindra stora nedskärningar?

Samtidigt vill jag passa på att fråga: Tänker statsrådet se till att de pengar som tidigare har avsatts för sjukvården också går till sjukvården?

(Applåder)

Fru talman! Jag vill först bara säga att den förra socialdemokratiska regeringen ökade de generella statsbidragen till kommunerna med 22,5 miljarder på åtta år.

Jag har vid två olika tillfällen fått svaret från regeringen att inga nationella åtgärder är att vänta med anledning av de höjda avgifterna inom kollektivtrafiken. Gott så! I dag har jag också fått besked om att det med all sannolikhet inte kommer att ske framöver heller. Gott så! Jag kan inte påstå att jag är nöjd, men jag har i alla fall fått svar.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Fru talman! Jag tycker också att skiljelinjerna mellan högerregeringen och socialdemokratin har blivit tydliga. Vi socialdemokrater hade inte sänkt skatten för dem som redan tjänar mest. Vi hade skjutit till mer pengar till landets kommuner och regioner - pengar som kunde ha använts för att hålla nere de avgiftshöjningar som nu dundrar fram. Vi hade sett till att kollektivtrafiken hade kunnat bli avgiftsfri för unga och studerande under sommaren. Detta är den politiska prioritering som vi socialdemokrater hade gjort. Det är här skiljelinjen mellan den svenska högern och den svenska vänstern går.

Fru talman! Hoppet lever om att regeringen trots allt någonstans byter fot och inser att det är orimligt att de välbeställda, som har råd och inte minst möjlighet att välja bort kollektivtrafiken, ska befrias från att bära bördan och att denna börda i stället ska läggas på dem som är beroende av kollektivtrafiken, till exempel studenter, kvinnliga välfärdsarbetare och pensionärer.

Fru talman! Då har jag inte ens nämnt alla dem som aktivt väljer en kollektiv reselösning för klimatets skull och som väljer bort bilen. De är också förlorare på regeringens politik, vilket i och för sig ligger i linje med den klimatpolitik som denna högerregering driver i övrigt.

Avslutningsvis vill jag tacka för debatten.

(Applåder)

Fru talman! Jag trodde väl inte att regeringen och Sverigedemokraterna här i dag skulle bekräfta sin omvända Robin Hood-politik. Det hade överraskat mig så till den milda grad att jag kanske faktiskt hade avstått det här inlägget. Jag vill dock fortsätta prata om detta med politiska prioriteringar.

Jag vill återigen påpeka för kammaren att det finns andra vägar att ta, andra möjligheter att titta på och andra prioriteringar att göra. Det hade faktiskt varit fullt möjligt för regeringen och Sverigedemokraterna att säga "Studenter, löntagare och pensionärer - vi hör och ser er, och vi ska åtminstone se till att era resor till jobbet, studierna och mataffären inte blir dyrare!". Men regeringen och Sverigedemokraterna väljer en annan väg.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Fru talman! Inte blir det bättre av att det är de fyra regeringspartierna som står för de högsta avgiftshöjningarna ute i landets regioner. I Skåne och Östergötland, där Moderaterna, Kristdemokraterna, Liberalerna och Sverigedemokraterna styr, höjs avgifterna med hela 10 procent - 10 procent! Varje gång jag åker tåg hemma i Skåne hör jag någon resenär beklaga sig över de höga avgifterna. Det händer varje gång. Men regeringen och Sverigedemokraterna rycker på axlarna när högerregionråden ivrigt skruvar upp taxekranen och låter avgiftshöjningarna äta sig in i människors plånböcker.

Fru talman! Även här går det att visa att det finns andra möjligheter. Styrena i Region Stockholm och Västra Götalandsregionen har, i ljuset av att människors ekonomi pressas i dessa tider av kostnadskris, valt att frysa avgifterna i kollektivtrafiken. Dessa regioner har styren som tydligt lutar åt ett annat håll, anförda av socialdemokratin. Det är alltså ännu ett exempel på hur rena högerstyren prioriterar i jämförelse med regioner där den politiska styrningen tydligt lutar åt ett annat håll.

Fru talman! Statsrådets och regeringens svar på interpellationen är som sagt bara ännu ett exempel på den politiska konfliktlinjen i Sverige. Den politiska högerns stora fokus ligger på de mest välbeställda - de som inte är beroende av kollektivtrafiken. Deras inkomster ska med alla till buds stående medel inflationssäkras.

Studenten i Lund, som pluggar på Campus Helsingborg och redan nu har ångest över att behöva låna pengar av sina föräldrar, får dock inte se sina inkomster inflationssäkras. Undersköterskan som måste ta bussen till sjukhuset i Linköping eftersom hon och hennes partner bara har råd med en bil har inte fått se sina inkomster inflationssäkras. Den en gång i tiden deltidsarbetande pensionären i Båstad som ibland reser till barnbarnen i Kristianstad har inte heller fått se sina inkomster inflationssäkras.

Fru talman! Jag vill göra det tydligt för alla att detta är en politisk prioritering som moderater, kristdemokrater, liberaler och sverigedemokrater står bakom. Detta är deras beslut. När studenten ser sina sista hundralappar ätas upp av avgiftshöjningen i kollektivtrafiken beror det på ett politiskt beslut. När undersköterskan måste sätta sig ned och räkna på vilka dagar i veckan det ska bli mackor till middag är det resultatet av ett politiskt beslut. Och när pensionären måste ställa in den där resan till barnbarnen är det resultatet av ett politiskt beslut.

(Applåder)

Fru talman! Tack, statsrådet Carlson, för svaret!

Det sägs här i talarstolen att ansvaret för kollektivtrafiken ligger på kommuner och regioner och att den finansieras med biljettintäkter och skattemedel därifrån. Det är i sak inte fel, men som statsrådet själv säger i sitt svar skulle det vara fullt möjligt att rikta statsbidrag till kollektivtrafiken. Det är lite för enkelt att bara peka på regionerna och kommunerna i den här frågan.

Statsrådet och regeringen är i alla fall tydliga med att det inte är aktuellt med några stöd, och det verkar osannolikt att det kan bli det i framtiden. Det är en form av politisk prioritering som statsrådet redogör för här, och det är givetvis fullt tillåtet att prioritera annat före stöd till kollektivtrafiken.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Vad är det då som regeringen prioriterar i stället? Jo, det är skattesänkningar för de allra rikaste i samhället. I regeringens statsbudget gick 13 miljarder kronor till skattesänkningar för dem som har höga arbetsinkomster - 13 miljarder kronor! Bara en liten del av dessa pengar skulle kunna göra stor nytta i stöd till kollektivtrafiken.

Fru talman! Vad skulle regeringen kunna göra för de 13 miljarderna? Vi socialdemokrater sköt i vårt budgetförslag till mer pengar till kommunerna och regionerna, precis som statsrådet i sitt svar säger att man skulle kunna göra men som man inte gör.

Vi lade också 500 miljoner kronor på avgiftsfria resor för unga och studerande på sommaren. Det är en annan sak som regeringen hade kunnat göra för att minska pressen på hårt pressade grupper i samhället. Men regeringen valde att sänka skatten för dem som tjänar allra mest.

Fru talman! Det är här någonstans som konfliktlinjerna i svensk politik blir tydliga. Konfliktlinjen går mellan den svenska politiska högern, som sänker skatten för de rikaste, och den svenska politiska vänstern, genom socialdemokratin, som prioriterar att de som behöver stöd också ska få det. Det är en svår tid för många, och hushållsekonomin pressas hårt av kostnadsökningar från alla håll och kanter.

Fru talman! Jag vill påminna kammaren om hur det var vid den här tiden för lite drygt två år sedan. Då uppmanades vi att hålla oss undan från kollektivtrafiken, bland annat för att inte riskera att smitta välfärdens hjältar - undersköterskorna, vårdbiträdena, sjuksköterskorna och alla andra - de som reste med buss och tåg till sjukhusen, vårdcentralerna och äldreboendena.

Vi visste då, och vi vet nu, att kvinnor använder kollektivtrafiken i större utsträckning än män. Och vi visste då, och vi vet nu, att det främst är kvinnor som jobbar inom omsorgsyrkena. Det är alltså dessa grupper som drabbas hårt av regeringens omvända fördelningspolitik.

Fru talman! Studenter är en annan grupp som knappast får ta del av regeringens allmosor till de rikaste i samhället. Redan nu kommer larmrapporter om att studenter i exempelvis Lund, Uppsala och Stockholm går back tusentals kronor varje månad. Studenter är också en grupp som flitigt använder kollektivtrafiken. För denna grupp väntar nu en ännu mer ansträngd tid när regeringen ger dem kalla handen.

Sverige befinner sig i en ansträngd tid. Men ingenting är förutbestämt. Ingenting är resultatet av något slags osynlig kraft som bestämmer hur resurserna ska fördelas. Fördelningen av samhällsresurserna är resultatet av politiska beslut, av medvetna prioriteringar och av val. Regeringen väljer att se på när landets kollektivtrafikresenärer får kallduschar när de köper månadsbiljetter. Men de som hade råd redan tidigare kan få råd med ännu en weekend i London. Det är regeringens prioritering, och jag beklagar den djupt.

Jag frågar igen: Finns det något läge där regeringen kan tänka sig att vidta åtgärder?

(Applåder)

Fru talman! Min fråga är riktad till statsrådet Slottner.

Som statsrådet känner till digitaliseras samhället snabbt. Individer, företag och myndigheter ställer om sina liv och verksamheter för att dra nytta av digitaliseringens möjligheter. Det är dock såklart utmanande att ställa om och göra uppbrott från gamla vanesätt.

Sverige har 290 kommuner och 21 regioner. I dessa pågår ett minst lika utmanande digitaliseringsarbete för att göra livet bättre för invånarna. Många kommuner har stora utmaningar med omställningen. Kompetens saknas, och det finns ingen standard att luta sig mot. Vidare brottas flera kommuner med huvudvärk när det gäller de molnlösningar som finns, som kan uppfattas som säkerhetsrisker.

Min fråga till statsrådet Slottner är därför: Hur ser regeringens arbete ut när det gäller att stötta landets kommuner och regioner med digitaliseringsarbetet?

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Herr talman! Min kamrat från Skåne avslutade med att ta upp detta med kaffedrickandet - jag vill inte åka till Skåne och dricka kaffe. Det ordvalet har inte bemötts, och man har såvitt jag vet aldrig bett om ursäkt för det. Det nämndes att det tydligt skrevs i ett sms och mötte en väldigt kraftfull reaktion från en moderat regionstyrelseordförande. Det hade gått att bemöta en folkvald representant med betydligt mer respekt än så.

Men som vi alla vet gör den här regeringen aldrig några fel. Det är alltid någon annans fel, och ska man ha sagt någonting kan det alltid spinnas till något annat. Man menade något annat med det man sa. Något betyder alltid något annat. Den 1 november 2022 betyder den 20 februari 2023. Kaffedrickande betyder stort tack för inbjudan, jag kommer gärna. Att ta ansvar betyder att peka på någon annan.

Herr talman! Då var vi äntligen här - mer än 60 dagar efter att denna interpellation lämnades in. Mycket har hänt på dessa mer än 60 dagar. Vi har fått besked om att det elstöd som skulle ha varit på plats den 1 november 2022 börjar betalas ut i februari, i alla fall till några av landets elkonsumenter, exempelvis skåningarna.

Ett vanligt samtalsämne runt de skånska julborden var just elprisstödet. Svenska folket, vilket regeringen förhoppningsvis anser inkluderar skåningarna, skulle i lugn och ro kunna fira jul i vetskap om att det skulle finnas ett högkostnadsskydd för de höga elpriserna. Men det fanns inte. Nu verkar det dock som sagt komma i februari. Vi får hoppas det så att det inte behöver bli en ny diskussion över påskmiddagen i det skånska hjärtlandet, till exempel i Peppinge, Rörum eller Skivarp.

Herr talman! Skåningarnas oro över de höga elpriserna har varit känd länge. Skåne är som vi vet porten till kontinenten. På andra sidan sundet börjar världen. Det är därför inte konstigt att Putins energikrig mot den europeiska så kallade elmarknaden drabbar Skåne särskilt svårt. Detta har varit känt länge, både i kammaren och på Regeringskansliet - förhoppningsvis också efter den 18 oktober 2022.

Det är därför inte särskilt konstigt att skånska politiker, brett över partigränserna, uttrycker oro över elpriserna. De borde mötas av sympati och förståelse även norr om Osby.

Döm därför om min förvåning när jag läste att Skånes moderate regionstyrelseordförandes högst relevanta oro över elpriserna avfärdades av den då relativt nytillträdda energi- och näringsministern. En i all välmening framställd inbjudan att diskutera skåningarnas situation och oro avfärdades som kaffedrickande. Reaktionen var skarp, irritationen stor och frustrationen signifikant. Allt annat hade ju varit anmärkningsvärt. Det var ändå en kollega på den politiska högerkanten som avfärdades på detta vis. Det var ett förvånansvärt mått av arrogans och nonchalans mot Skåne, skåningarna och skånska företrädare som uppvisades för några månader sedan.

Herr talman! Energi- och näringsministern har först efter att denna interpellation ställdes åkt till Skåne och träffat skånska företrädare. Om det dracks kaffe, te eller annan dryck förtäljer inte historien. Men det är anmärkningsvärt att det krävdes en interpellation i Sveriges riksdag för att skånska företrädare skulle behandlas med respekt. Det borde inte behövas, men det är uppenbarligen denna regerings melodi.

Herr talman! Jag undrar om energi- och näringsministern har reflekterat över hur hon själv och hennes stab agerade för några månader sedan? Anser hon att det var okej att avfärda den moderate regionstyrelseordförandens oro och inbjudan som kaffedrickande? Hur kommer hon i framtiden att bemöta oro som förmedlas från ledande skånska företrädare, högerpolitiker eller inte?

Fru talman! Den nationella bredbandsstrategin antogs 2016 och anger bland annat att 2025 bör hela Sverige ha tillgång till snabbt bredband. Sverige hade enligt Svenska Stadsnätsföreningen 2021 en bredbandsuppkoppling som når 95,17 procent av befolkningen. Samtidigt pekar mycket på att utbyggnaden har stannat av och att ett antal svårtillgängliga områden saknar tillgång till bredband. Exempelvis har endast 77 procent av dem som bor på landsbygden tillgång till bredband.

Detta är bekymmersamt, inte minst för att samhället måste göra allt vad det kan för att se till att de digitala klyftorna sluts. Samhället måste vara berett att göra det som marknaden uppenbarligen inte klarar av.

I somras kom Digg, Myndigheten för digital förvaltning, med en rapport om att Sverige ligger i framkant med digitaliseringen men att vi halkar efter i jämförelse med andra länder som också ligger i framkant. Då digitaliseringen går snabbt är det nödvändigt att strategier omarbetas i snabb takt om så krävs.

Min fråga till statsrådet Slottner är därför: Hur ser statsrådet framför sig att den nationella bredbandsstrategin ska se ut i framtiden?

Fru talman! Jag vill egentligen fortsätta på samma linje som Gunilla Svantorp var inne på. Det är redan trångt på de här sträckorna i dag - de 170 år gamla sträckorna. Det är väldigt, väldigt trångt. Det är stora flaskhalsar som påverkar tillväxt och utveckling i hela landet, och jag förstår inte hur någon utbytt spårväxel här och där ska kunna göra att dessa flaskhalsar försvinner.

Jag förstår inte heller varför man fortsätter med att analysera sträckningar och fortsätter att utreda. Varför inte bara lämna ett besked? Regeringens velande i frågan gör att projekten fördyras ytterligare. I den ena stunden beklagar man sig över Trafikverkets kostnadsutveckling för att i den andra stunden skjuta det hela framför sig. Det är mycket märkligt.

Vi får inte heller något svar på vad alternativet är. Vad är det för åtgärd som ska vidtas? Ska det vara tio mötesspår mellan Hässleholm och Lund? Är det detta man tänker sig i stället? Eller vad är det man föreställer sig?

I Skåne råder total politisk enighet i frågan. Det moderata regionrådet i den regionala utvecklingsnämnden och den socialdemokratiska kommunstyrelseordföranden i Malmö har uttryckt i Sydsvenskan att de är överens: Det behövs nya stambanor mellan Lund och Hässleholm.

Det gläder mig att det kristdemokratiska statsrådet trots allt vill ha en dialog med Skåne, för det vill nämligen inte alla kristdemokratiska statsråd.

Fru talman! Jag såg fram emot statsrådets svar på Gunilla Svantorps interpellation. Jag såg fram emot att vi skulle kunna få svar på otydligheten kring vad som egentligen ska hända med de planerade stambanorna. Vi skulle kunna få något slags besked om vad analyserna innebär om de sträckor där planeringen redan är igång. Det är viktiga frågor som behöver besvaras. Men tyvärr fick riksdagen och det svenska folket inget tydligt besked i det svar som gavs här i dag.

Fru talman! Det är ju nämligen etapper där planeringen redan är igång som regeringen äventyrar. Det gäller exempelvis Ostlänken, där planeringen är väldigt långt gången. Sträckan Göteborg-Borås är en annan etapp, och så även sträckan Lund-Hässleholm. Jag som skåning tänker uppehålla mig lite vid den sista sträckan, som är en av de som regeringen menar kräver ytterligare analys.

Fru talman! Det har fortfarande inte framgått vad det är som behöver analyseras. Planeringen är som sagt igång. Trafikverket meddelade så sent som den 28 oktober att man i lokaliseringsutredningen ska studera ytterligare ett alternativ till sträckning. Det pågår således redan en omfattande analys av sträckan. Vad är det för ytterligare analyser och utredningar som regeringen menar behövs?

Statsrådet nämner också i sitt svar att utbyggnad av järnväg i första hand ska ske på sträckor som gynnar arbetspendling och godstrafik. Statsrådet är säkert väl medveten om den stora mängd gods som kommer via järnväg över Öresundsbron och Trelleborgs hamn från kontinenten för vidare frakt upp i landet. När Fehmarn Bält-förbindelsen blir klar 2029 finns det prognoser som visar på att mängden gods kan fördubblas år 2035 jämfört med år 2020. Sträckan Lund-Hässleholm är redan i dag hårt belastad av godstrafik, och mängden kommer alltså knappast att minska i framtiden.

Fru talman! Regeringen har som sagt också uttryckt att sträckor för arbetspendling ska prioriteras. Statsrådet har säkert varit i Skåne. Om inte hoppas jag han tar sig tid att åka dit. Det är i varje fall många skåningar som dagligen reser på sträckan Lund-Hässleholm för att pendla exempelvis till arbetet i Malmö eller Hässleholm eller till studierna i Lund. Det blir därför ännu svårare att förstå vad det är som ytterligare behöver analyseras.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Innan dagens debatt sökte jag på beläggningen på tågen mellan Lund och Hässleholm en fredag klockan 07.00. Enligt Skånetrafikens app är tåget som avgår från Lunds central 07.02 70 procent fullt enligt prognos. Regeringen menar väl inte att dessa tåg med 70-procentig beläggning en mörk fredagsmorgon i Sveriges sydligaste län består av nöjesresande?

Fru talman! Om vi bortser från att Sverige behöver nya stambanor för att möjliggöra för fler att arbetspendla, såväl dagligen som veckovis med tåg, och för att godsmängden kommer att öka drastiskt när Fehmarn Bält-förbindelsen står klar, finns det åtminstone inga skäl till att ytterligare analysera sträckor som redan planeras. De har utretts och planerats länge. På sträckan Lund-Hässleholm görs redan i dag ytterligare analyser. Sträckorna som varit desamma i 170 år är redan i dag hårt belastade av trafik för arbetspendling och godstrafik.

Riksdagen får inget svar på vad det är som ytterligare behöver analyseras. Då finns det ingen anledning att dra fötterna efter sig. Det är helt enkelt bara att se till att fler människor kan ta sig till jobbet varje dag med tåg och att mer gods kan flyttas över till järnväg i Skåne såväl som i resten av landet.

Herr talman! Jag noterar att regeringen i den budgetproposition som överlämnades till riksdagen i tisdags skriver att 100 miljoner kronor ska fördelas bort från genomförandet av ett nationellt biljettsystem inom kollektivtrafiken. Det nämns emellertid inte någonting ytterligare kring det nationella biljettsystemet inom kollektivtrafiken. Detta väcker såklart frågor kring regeringens intresse för frågan om detta nationella biljettsystem.

Det är lätt, och i det närmaste naturligt, att anta att regeringen vill avveckla hela idén och skrota planerna på ett nationellt biljettsystem. Det skulle vara ett genuint dåligt förslag.

Min fråga till ministern är därför: Varför vill regeringen skrota planerna på ett nationellt biljettsystem inom kollektivtrafiken?

Fru talman! Sverige är på många vis ett fantastiskt land. Den svenska välfärdsstaten har sedan den började byggas upp lett till att många människor har kunnat leva liv som de annars bara hade kunnat drömma om. Pojken som växte upp i fattigdom har kunnat skaffa sig villa och Volvo. Flickan som i barndomen fick kliva upp tidigt och hjälpa föräldrarna med lantbruket har kunnat lära sig att läsa och räkna. Allt detta för att vi en gång i tiden gemensamt bestämde att i det här landet ska din bakgrund, din klasstillhörighet och ditt ursprung inte spela någon roll för vilket liv just du vill leva.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Allmänpolitisk debattUtbildning och forskning

Som jag tror att många av oss vet läggs grunden till allt detta i skolan. Det är i skolan som du får en utbildning och får möta andra som lever och växer upp i det här landet. Det är i skolan som du möter andra som inte har levt ett liv som du har levt, som inte har haft samma uppväxt som du och vars föräldrar inte har samma inkomster som dina föräldrar.

Det är i skolan som den grundläggande förståelsen för våra skillnader och ojämlikheter läggs. Det är därför så oerhört viktigt att vi har ett skolsystem som håller ihop, där olika barn får träffas, där resurserna som ska gå till skolan också går till skolan och där alla barn ges möjlighet att forma sina drömmars liv.

Fru talman! Det som vi en gång i tiden gemensamt bestämde i det här landet är under hot. Det svenska skolsystemet i dag präglas inte av att varje barn, oavsett bakgrund, ska få chansen att leva sina drömmars liv. Fokus ligger i stället på marknadskrafternas väl och ve.

Vi har en etableringsrätt som i det närmaste är obegränsad. De stora skolaktiebolagens ansökningar om att starta vinstdrivande friskolor nekas sällan. Kommunerna kan visserligen lämna yttranden över etableringen och i skarpa ordalag redogöra för de negativa konsekvenserna av en sådan etablering, men ofta är det varningsrop för döva öron. Etableringsrätten går först.

Detta har jag själv upplevt i min egen hemkommun Ystad. Utbildningsförvaltningen och en politisk majoritet var tydlig. Etableringen av en ny bolagsskola skulle hota de kommunala skolorna. Det stora skolaktiebolaget fick trots detta tillstånd att etablera sig.

Kommunernas intresse av att ha en välfungerande kommunal skola har inte samma dignitet som de stora skolaktiebolagens intresse av att göra vinst. Detta leder till att kommuner tvingas att skära i skolan eller i vissa fall lägga ned skolor. Det är inte sällan landsbygdsskolorna som drabbas hårdast. Konflikten mellan stad och land blir därmed allt större när det är marknadskrafterna som ska prioriteras.

Fru talman! Mer behöver göras för att säkra alla barns rätt till en bra skolgång. Kommunerna, som ju är närmast invånarna, behöver fler verktyg för att kunna ge alla barn och unga i sin kommun den rätt till en god utbildning som de förtjänar.

Det borde ligga i sakens natur att det demokratiska led i det svenska statsskicket som ansvarar för utbildningen, och som också ansvarsutkrävs av väljarna när det gäller utbildningen, har de verktyg som de behöver för att säkerställa att utbildningssystemet fungerar.

Som socialdemokrat och med kommunpolitisk erfarenhet är jag övertygad om att det snarast behövs en kommunal vetorätt mot friskoleetableringar. Det är därför min förhoppning att den nya regeringen snarast återkommer till riksdagen med ett sådant förslag, även om det saknas i slottsavtalet. Alternativet är att vi fortsätter med dagens ordning, där vissa kommuner kippar efter andan varje gång som det ska lämnas ett yttrande efter en ansökan från ett av de stora skolbolagen om att starta en friskola.

Jag är övertygad om, och så även socialdemokratin, att så ska vi inte ha det i ett land där regeringen påstår att utbildningsfrågan är en prioriterad fråga, för Sverige kan verkligen bättre än så.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Allmänpolitisk debattUtbildning och forskning

(Applåder)