Patrik Lundqvist

Fru talman! Tack till ministern för att han är här!

Det råder ingen tvekan om att det finns en hel del gemensamma viktiga intressen i de här frågorna. Både staten, kommunerna, andra offentliga aktörer och även privata sådana har olika ansvar att ta i händelse av kris eller i värsta fall krig. Vi borde alla vara besjälade av att gemensamt göra det här så bra som möjligt, stötta varandra och agera med tilltro till varandra för att säkerställa att vi inte i onödan bygger in motsättningar eller skapar situationer där prestige går före målen.

Mot den bakgrunden är det allvarligt att en av regeringens ministrar offentligt pekar ut att vissa kommuner misslyckas. I stället för att leda väljer man att peka finger.

När jag först läste den aktuella debattartikeln var jag övertygad om att det var en miss att peka ut särskilda kommuner och göra det här till en partipolitisk fråga i stället för att partiövergripande och gemensamt ta itu med frågorna. Att slå in kilar mellan de olika aktörerna i den här frågan är inte okej. Det blir också lite anmärkningsvärt när till exempel Gävle samtidigt hyllas för sitt arbete med beredskapen för översvämningar, något som visar sig oerhört viktigt till exempel med det som hände i Västernorrland alldeles nyss när ett tåg med ammunition spårade ur på grund av översvämningar.

Som ministern påpekar är detta ett arbete som har pågått under en längre tid, och vi känner alla till bakgrunden till att det i dag är så bråttom och viktigt att höja beredskapen. Vi vet hur det såg ut för 10–20 år sedan, när neddragningar ledde till att en moderat försvarsminister som inte kunde stå för det som skedde avgick och när värnplikten avskaffades av den borgerliga regeringen trots varningar från både Försvarsmakten och oss socialdemokrater. Tack och lov rullades det beslutet tillbaka av den regering som tillträdde 2014, och arbetet med att återigen höja anslagen och stärka både försvaret och den civila beredskapen kom upp på agendan ordentligt.

Därifrån har det, vad jag kan se, funnits en gemensam insikt om att vi måste prioritera upp frågorna om både militär och civil beredskap. Regeringen gör i fråga om detta många bra saker, vilket också påpekades i debattartikeln och i svaret här. Frågan här gäller dock inte åtgärderna utan hur man i nästa andetag anklagar enskilda kommuner som självklart och precis som andra gör så mycket de kan, och som även ministern var inne på är inte en fråga om vilka som styr.

Med tanke på att det finns ett par Hälsingekommuner som styrs av även moderater kan man inte låta bli att fundera över varför just Gästrikekommunerna användes i en debattartikel i Gästrikland. Det går väl rakt in i åtminstone Lars Beckmans modus operandi att peka ut framför allt Socialdemokraterna för alla fel som finns. Så enkelt är det dock inte, och som ministern också själv påpekar i svaret finns det antagonister som kommer att ta varje tillfälle i akt och exploatera sårbarheter i den svenska beredskapen och arbetet för att höja den. Därför är det också extra allvarligt när man gör sig till nyttiga individer för dessa krafter i deras försök till hybridkrigföring.

Jag anar på svaret att det här sättet att uttrycka sig kanske inte var så genomtänkt. Jag hoppas helt enkelt att det inte upprepas utan att andan av gemensamma ansträngningar i framtiden är vad som lyfts för hela Sveriges bästa.

Herr talman! Mycket av det som justitieministern säger stämmer naturligtvis. Vi är väl inte särskilt oense i den här frågan, skulle jag vilja säga.

Majoriteten av de människor som exploateras – i alla fall av dem som hittas – identifieras inom hotell och restaurang, bygg och de gröna näringarna – i klartext bärplockning, får man väl ändå säga, även om det också finns vissa andra fall. Vi känner till problembranscherna. Men det här är bara de som identifieras.

Vi vet också, som jag var inne på tidigare, att det finns stora problem inom LSS-branschen. Där rekryterar man systematiskt människor till Sverige för att jobba här inom LSS. Man rekryterar också människor som själva har barn med behov och därmed möjlighet att få LSS-insatser. Sedan bygger man kedjor med människor som exploateras. De blir kvar och infinner sig i verksamheten genom att man hotar med att deras barn annars blir av med stödinsatserna. Det är ett närmast horribelt sätt att utnyttja människor och deras situation, och det här måste vi naturligtvis sätta stopp för.

En annan åtgärd som jag skulle vilja spela in handlar om vem som får ta hit arbetskraft från tredje land och på vilka villkor det får göras. Vi har i dag lönekrav. Men för den som ämnar utnyttja människor och inte ämnar betala den lön de har på papperet utan kanske i bästa fall betalar ut lönen och sedan tar tillbaka den under bordet spelar sådana åtgärder väldigt liten roll.

Där skulle vi behöva en arbetsmarknadsprövning, kanske med parterna, med staten som en del och med Arbetsförmedlingen eller annan myndighet. Det skulle behöva finnas ett system för att säga blankt nej, oavsett lönenivåer och andra saker.

Tack så jättemycket för debatten, herr talman och ministern!

Herr talman! Jag tackar också Strömmer för hans beskrivning av mitt exempel. Naturligtvis har jag ingen ambition att gräva ned mig i det enskilda fallet, utan det handlar om något mycket större. Men precis som Strömmer beskriver finns få fall, och då blir det svårt att bygga en bredare bild utan att använda de enstaka fall som finns.

Människohandel är en stor del av den organiserade brottsligheten. Vi ser flera kopplingar mellan gäng och andra som skjuter och säljer knark, som bisarrt nog också äger domstolsbyggnader, HVB-hem och annat. Sedan har vi också de företag som finns inom byggbranschen, LVU eller andra vårdformer, till exempel LSS, där man utnyttjar människor för att tvätta pengar från annan verksamhet vita och för att tjäna pengar på människorna.

Det finns andra skrivningar i de utredningar som har gjorts. Bland annat beskriver Jämställdhetsmyndigheten följande: När åtal berör ett flertal tilltalade kan det vara svårt att bevisa att samtliga personers handlingar hade avsikten att målsäganden skulle exploateras.

De menar att om det är fråga om en handfull individer måste man bevisa att alla har haft avsikten att exploatera människor. Om några inte har det faller åtalet, och det beror på att man inte klarar av att bygga en helhet.

Det här problemet har vi socialdemokrater pekat på under en längre tid. Vi tror att det kan lösas genom att använda RICO-lagstiftning, alltså den lagstiftning som används mot maffian i USA. En svensk variant av den lagen skulle kunna täppa till hålet. Vi behöver titta lite extra på detta.

Det är jättebra att ministern lyfter fram Delegationen mot arbetslivskriminalitet och deras arbete med preventiva åtgärder. Jag skulle särskilt vilja lyfta fram behovet av att begränsa underentreprenörsleden inom till exempel byggbranschen. Vi vet genom de utredningar som finns att ju fler underentreprenörsled det finns desto större är risken för att människor exploateras och för att det begås andra brott inom arbetslivskriminaliteten. Det kan till exempel vara skatteundandragande som skadar samhället stort. Där kan mycket mer göras. Det här är en fråga som hittills inte har lyfts upp tillräckligt högt. Jag tycker att vi ska begränsa möjligheterna, öka insynen och se till att de som har ambitionen att exploatera människor inte kan göra det så öppet och oförblommerat som de gör i dag.

Vi behöver skapa ordning och reda på våra byggarbetsplatser så att de har svårare att verka där. Det är den effektivaste, enklaste och mest träffsäkra lösningen. Den träffar nämligen inga oskyldiga.

Herr talman! Tack, Gunnar Strömmer, för svaret så här långt!

År 2018 hade vi 256 fall av människohandel som rapporterades. År 2024 var det 430. Det är en 50-procentig ökning. Trots det ser vi ingen ökning av antalet dömda. Åren 2022 och 2023 var det två dömda, år 2024 ingen. Det är egentligen bakgrunden till att vi står här i dag.

Det är jättebra att göra en massa saker. Jag tror också på myndighetsgemensamma insatser. Till exempel är akrimcenter en bra bas för åtminstone en del av den här problematiken, framför allt det som rör arbetskraftsexploateringen. Prostitutionen kan ju hamna på andra ställen, så att säga – även om vi har hört talas om exempelvis thaisalongerna, som är både arbetsplatser och i vissa fall forum för prostitution.

Lagstiftningen så som den ser ut, eller kanske som den tolkas, verkar för mig som lekman ganska bisarr. Jag plockar ett exempel från Jämställdhetsmyndighetens rapport. I ett mål som rörde en 14-årig flicka ansåg domstolen att hon inte blivit transporterad av den tilltalade eftersom körsträckan varit kort och den tilltalade suttit i bilens bakre del. Den tilltalade hade organiserat resan, och det var bevisat att han hade ett exploateringssyfte med resan. Det är oklart varför transportens längd påverkade bedömningen och varför man ansåg att den tilltalade inte var ansvarig för transporten på grund av att han satt i baksätet.

Det här kan man lätt instämma i, nämligen att det är rätt bisarrt att människor kommer undan på dessa grunder. Det har naturligtvis inte att göra med hur myndigheterna arbetar, hur åklagaren eller polisen har gjort sitt jobb, utan för mig handlar det möjligtvis om domstolarnas arbete men mer troligtvis lagstiftningen som de utgår från. Där behöver vi nog ge ett handtag.

Vad det verkar har de en rätt snäv syn på vad som klassas som hot. Individer kan frias eftersom det finns avtal mellan den exploaterade och den som tjänar pengar. Inom byggsvängen kan det handla om anställningsavtal som inte följs och som det troligtvis aldrig fanns någon ambition att följa. Men domstolen ser det som kontraktsbrott i stället för vad det är, nämligen en front för människosmuggling. Förbrytarna får alltså ut precis det de vill ha av att skriva falska papper. Lagstiftningen, rättsväsendet eller vem det än är rundas, och det blir problem inom fler och fler sektorer.

Jämställdhetsmyndigheten beskriver detta som att lagen är för komplex och dessutom nyttjas för lite. Högsta domstolen sätter inte praxis och talar om vad som gäller mellan de olika delarna i lagstiftningen. Det går väl hand i hand. Vad jag har hört och erfarit på olika håll hittar myndigheter på andra sätt att straffa de skyldiga. Man delar ut böter för mindre förseelser på arbetsplatserna eller hittar på andra saker för att stävja helheten, men man undviker just människohandels- och människoexploateringsbrotten.

Jag hoppas att vi tillsammans kan åtgärda dessa brott. Så här kan vi verkligen inte ha det.

Fru talman! På svensk arbetsmarknad ska det vara svårt att fuska och enkelt att åka fast, och straffet ska vara kännbart. I mångt och mycket är det tyvärr tvärtom i dag.

Under förra året identifierade svenska myndigheter 430 personer som var utsatta för människohandel och prostitution. Man borde kunna tänka sig att någon dömdes för det, men så blev det inte. Drygt 250 av de här individerna var kvinnor, 150 var män och drygt 20 var underåriga. Trots det lyckades man alltså inte döma en enda människohandlare. Det är för svagt.

De flesta av de här människorna exploateras för arbete och inte för sexuella ändamål. Det är såklart ett snäpp bättre än om det hade varit det omvända. Det gör dock att det blir föremål för denna debatt om arbetsmiljö och arbetslivskriminalitet.

Många av dem utsätts naturligtvis för både och, och mörkertalen riskerar att vara oerhört stora, fru talman. Man kan dessutom krasst konstatera att situationen har utvecklats i negativ riktning. Under åren 2022 och 2023 kom åtminstone ett par fällande domar, men under år 2024 kom inga alls.

Det här är kanske det yttersta beviset för att det görs för lite och att samordningen för att motverka arbetslivskriminaliteten inte fungerar inom stat och myndigheter. Alla de som kämpar ute på fältet gör ett jättebra jobb och får resultat. Människorna identifieras, men sedan händer väldigt lite. Någonting gör att det inte går hela vägen, och de skyldiga för verksamheten går fria. Det behöver göras mer. Lagarna och rättssystemet hänger uppenbarligen inte med.

Man kan också konstatera att det här, trots bra arbete som görs runt om i landet, är en kamp mot den mytiska hydran. Det är en kamp där det dyker upp två nya skurkar för varje man slår ned. Det här är en verksamhet som måste stoppas innan den uppstår. Mer behöver göras för att dessa individer och företag inte ska komma in på svensk arbetsmarknad.

Vi måste till exempel få ordning på våra arbetsplatser genom att begränsa entreprenörsleden och säkra upp att alla som arbetar i Sverige har rätt att arbeta här och får rätt lön. I dag är många arbetsplatser, framför allt inom byggbranschen, oöverblickbara. Det är svårt att utkräva ansvar av någon när alla skyller på varandra och företag snabbt försvinner när någon börjar nysta i vad som faktiskt pågår.

Vi måste också se till att strama åt regelverken för stödanställningar och tillgången till offentliga stöd, fru talman. Så sent som häromdagen rapporterades att runt hälften av alla assistansanordnare har kopplingar till organiserad kriminalitet. För oss är det tyvärr inte överraskande att den slappa kontrollen av vem som startar bolag har lett oss till denna verklighet.

Regeringen aviserade därefter snabbt en utredning om att se över regler för till exempel anhörigassistans och uppföljning av utbetalningar. Det kan säkert vara bra att se över dessa saker, men det kommer inte att räcka. Det krävs större ordning och reda på hela välfärdens område. Tyvärr har de slappa reglerna som ger vem som helst rätt att etablera verksamhet inom såväl assistans som andra branscher – som taxi och bygg – varit alldeles för tillåtande under för lång tid.

Lägger man till detta att den som vill utnyttja stödanställningar som till exempel nystartsjobb inte ens kontrolleras är det lätt att förstå varför det är så intressant för kriminella att ge sig in i en sådan här bransch, där staten betalar ut stora pengar.

Vi vill också att det ska vara möjligt att svartlista företag och individer som sysslar med arbetslivskriminalitet och återkommande fuskar på svensk arbetsmarknad. De ska inte kunna få del av subventioner och stöd från staten. Beställare av arbeten, som inte vill göda den kriminella ekonomin, ska enkelt kunna se om de funderar på att anlita en ordentlig entreprenör eller någon som tidigare har fuskat och troligtvis kommer att kunna göra det igen. Arbetsmiljöverket borde ha som uppgift att föra register över företag som fått förbud, viten eller sanktioner utdömda och tillhandahålla en sådan möjlighet för svenska beställare oavsett om de är offentliga eller privata.

Slutligen, fru talman, behöver vi effektivisera jakten på de kriminella med moderna redskap som till exempel AI ger oss möjligheter till. Med större möjligheter att med hjälp av AI korsköra register och uppgifter som redan finns inom det offentliga kan man med relativt små medel sålla ut företag som ser ut att betala fel löner och skatter eller som inte ser ut att ha den omsättning som krävs för det antal anställda de har.

Det finns såklart många saker att ta i beaktande för att inte gå för långt, men så som kriminaliteten breder ut sig och fusk och kriminalitet slår undan seriösa företag och riskerar tilltron till staten och vår samhällsmodell krävs det att mer görs. Och precis som när vi pratar om hemlig avlyssning av misstänkta eller annat när det handlar om lagstiftningen runt bolag och myndighetssekretess måste vi också låta denna följa med i utvecklingen. Det krävs helt enkelt moderna verktyg och att vi fullt ut använder all den information som står till statens och myndigheternas förfogande för att mota bort dem som vill sko sig på andras bekostnad från svensk arbetsmarknad.

Vi fick också en liten replik på slutet som jag skulle vilja adressera. I centerpartistens föredrag här pratade han väldigt gott om möjligheten att jobba hemifrån. Sedan avslutade han med en känga till alla dem som inte kan jobba hemifrån.

Jag förstår att han rör sig i en helt annan del av samhället än vad jag har gjort. På industrin är det oerhört kostsamt att förlora ett nattskift för att man är sjuk. Förskollärare som går till jobbet och varje dag riskerar smitta straffas för att de tar hand om våra barn – vilket gör att vi kan gå till jobbet.

Jag tycker inte att det är värdigt att prata på det viset om dem som drabbas hårdast av karensavdraget.

Berätta gärna för mig om dem som kan ta med sig jobbet hem med datorn och telefonen och sitta och mejla sena kvällar när barnen har gått och lagt sig. Men berätta inte för mig hur industriarbetarna skulle förslappas av att inte straffas när de är sjuka vid ett nattskift.

(Applåder)

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 24 april.)

Fru talman! Ja, det är precis det som statsrådet pratar om i den avslutande delen av sitt senaste inlägg som är kärnan i det här, tycker jag. De åtgärder som genomförs just nu vad gäller arbetstillstånd leder till lägre tillväxt och mer kriminalitet. Det drabbar de företag som vill göra rätt för sig medan de som ända från början inte vill det har lätt att ta sig igenom systemet – runda det, klättra förbi det eller vad man nu vill kalla det.

En viss lönenivå stoppar inte dem som, oavsett vilken summa man sätter, inte har ambitionen att göra rätt för sig och betala lönen till dem som är anställda. Det är kärnan i den kritik som jag har. Däremot drabbar det de företag som vill göra rätt för sig och har behov av att rekrytera men inte klarar av det. Det spelar ingen roll vilka löner man sätter där.

Jag kan också konstatera att tonläget är väldigt högt. Det kanske beror på att man själv känner att det här kanske inte riktigt räcker till. Vi tillsatte till exempel akrimcentren, som ministern pratade om som en bra insats här, och vi vidtog andra åtgärder. Det var inte bara att tillsätta en utredning. Men så kan det ju låta när man själv känner att det inte riktigt räcker till.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Jag har flera gånger stått här i talarstolen och diskuterat med ledamoten Gholam Ali Pours partikollega Magnus Persson. Han efterfrågar faktiskt precis det som jag talar om här snarare än det som Sverigedemokraterna och regeringen nu levererar, nämligen arbetsmarknadsprövning. Frågan är varför han nu kritiserar det i stället för att ställa upp bakom sin partikamrat.

Fru talman! Man kan konstatera att det som vi fått höra här i talarstolen inte stämmer. Det är ganska enkelt. Den utredning som ministern hänvisade till i sitt första inlägg tillsattes 2021, alltså av den tidigare regeringen. Att man inte gjorde något utan bara hänvisade till läpparnas bekännelse, som ministern uttryckte det, stämmer helt enkelt inte.

Likaså, när det gäller akrimcenter, stämmer det som ministern sa att det krävs många myndigheter, inte bara Migrationsverket, för att stävja problemen på svensk arbetsmarknad.

Den tidigare debatten handlade bland annat om ekonomisk brottslighet. Gunnar Strömmer var här och pratade om att den ekonomiska brottsligheten har gått om narkotikan som huvudförsörjning för de kriminella organisationerna. Till grund för denna brottslighet ligger bland annat problematiken med utnyttjande av tillstånd.

Vi vet att människor utnyttjas på svensk arbetsmarknad. Till exempel tar man hit och anställer människor som har barn med olika problematik, och lönen är att deras barn får åtgärder från samhället, till exempel LSS, och kan klara sig. Man utnyttjar dessa människor grovt genom att se till att de i stället för lön får hjälp till sina barn. Detta kan man göra ganska enkelt genom att tala om för dem att om de bråkar, anmäler eller gör något annat får både de och deras barn åka härifrån och bli av med stödet. Det här är hemskt, fru talman, och något behöver göras åt det.

Det är jättebra att Migrationsverket gör extra kontroller av just sådana situationer, men det stävjar inte grundproblemet. Som ministern själv, och Gunnar Strömmer före honom, var inne på har vi stora problem även på den europeiska arbetsmarknaden. Då vore det väl smart att stävja problematiken med arbetskraftstillstånd innan den ens har kommit till, i stället för att använda de resurser vi har för att kontrollera arbetsmarknaden och lägga dem på det. Då kan man fokusera på andra problem.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Vi hörde också här att problemen har minskat sedan lönekraven kom till, i alla branscher som har problem, eller hur man nu uttryckte det. Problemet är att vi har problem med kriminalitet i precis varenda bransch.

Vi har just nu en lågkonjunktur som högst troligt bidrar till att det finns mindre möjligheter i till exempel byggbranschen att få uppdrag där man kan utnyttja människor, vilket bidrar till att färre kommer hit. Frågan är om problemen minskar i relation till den övriga branschen, där vi faktiskt inte ser de effekterna, och om det verkligen är så som ledamoten tidigare hänvisade till – att det blir stora effekter.

Då kan man också fråga sig: Vilka är det egentligen som far med läpparnas bekännelse eller symbolpolitik? De kriminella drabbas inte, men de seriösa drabbas ganska hårt av att inte kunna ta hit arbetskraft. Det behöver vi göra något åt.

Fru talman! Tack till statsrådet för att han är här och för svaret!

Det är såklart inte alls acceptabelt att människor som kommer hit för att arbeta utnyttjas. Men, fru talman, det är lite att spela ned problemen när man uttrycker sig som statsrådet gör. Verkligheten är ju att människor tas hit med utgångspunkten att de ska utnyttjas. De vet det. Företagen som rekryterar och sköter deras ansökan och tillståndshantering vet det, och alla vi som jobbar med frågorna vet det också. Det handlar alltså inte om att människor söker sig hit för att jobba men att det sedan slutar med att de blir utnyttjade.

Fru talman! Jag ser såklart fram emot vad som ska komma ur de två utredningar som ministern nämner – en del har redan kommit. Att regeringen inte har kommit i mål med utredningen från förra året kan man förstå; det finns ju en del att göra, och det handlar trots allt om något ganska nytt. Men att det fortfarande ligger kvar saker från 2021 års utredning som regeringen arbetar med och som inte har blivit till förslag och verklighet får man väl säga inte riktigt rimmar med orden om att det är oacceptabelt att folk utnyttjas på svensk arbetsmarknad.

Det är såklart vällovligt att regeringen jobbar med att Migrationsverket och andra myndigheter ska arbeta hårdare med kontroller, återkallelse och annat. Detta behövs självklart. Men det är beklämmande att den största åtgärd som egentligen införts för att stävja problemet är en inkomstgräns. Detta låter kanske bra och har självklart en viss effekt, men problemet är att effekten inte träffar rätt. De som rekryterar människor och har ett ärligt uppsåt och agerande kommer naturligtvis att dra ned på antalet anställda om de inte kan motivera de löner som krävs i en viss bransch. Detta kan vi, som ministern säger, också se.

Men det här är en pyrrhusseger, fru talman. Vi får alla betala priset för att det uppstår brist på arbetskraft i företag och verksamheter där den verkligen behövs och där arbetsgivaren är ärlig medan de kriminella med enkelhet klättrar runt reglerna genom att göra precis det de gjorde innan försörjningskravet på 80 procent av medianlönen infördes. Det handlar om det som Sara Persson på Ekobrottsmyndigheten säger angående lönekravet: ”Om det betalas ut en lön, och den anställde sedan måste betala tillbaka en viss del av lönen, då kan vilken lön som helst sättas.”

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Det finns såklart dessutom fler och mer avancerade upplägg som gör det möjligt att betala människor mindre pengar än det ser ut som att man gör, och det har redan tidigare funnits ett stort intresse hos alla dessa företag av att inte dra uppmärksamheten till sig.

Grundproblemet är att alliansregeringen ändrade reglerna så att företag enskilt kan slå fast att det råder arbetskraftsbrist. Det var ett misstag att släppa arbetsmarknadsprövningen till företagen. Förblindade av att göra det enklare för företag att rekrytera och naiva inför vad kriminella kunde använda reglerna till släppte man kontrollen över vem som får bestämma över när och var människor får komma hit och arbeta, och nu står vi här med resultatet. Visst blev det enklare för företagen, men vad hjälper det när de sedan blir utkonkurrerade av dem som utnyttjar reglerna för att slå undan benen för alla dem som håller sig till regelverken i Sverige?

Självklart måste det arbete som görs av regeringen med myndighetssamverkan och effektivare kontroller göras, men så länge vi låter detta system vara kvar och inte ändrar på det som är grundproblemen kommer detta att fortsätta. Vi har nog med problem med arbetsmarknaden inom EU, där folk också utnyttjas.

Fru talman! Det är väldigt tydligt att vi är överens, och det tror jag att de flesta i samhället är. Trots det fortgår det här.

Jag vill återkomma till statens roll för dem som drabbas av diskrimineringen. Den tycker jag bör vara betydligt större än vad vi ser i dag. Som sagt drabbas de äldre hårdare än andra när det gäller a-kassan och de försäkringar vi har. Där tas det ingen hänsyn till vilken ålder människor har och vilken situation de är i, utan man går hårdare åt människor oavsett hur lätt eller svårt de har det på arbetsmarknaden och oavsett orsak. Det är inte ett samhälle som jag tycker tar ansvar för den problematik som vi alla ser. Där skulle jag vilja se något mer.

I det övriga tror jag att vi är helt överens. Vi ser svårigheterna i att komma åt den grundläggande problematiken. Men det är också därför det är så viktigt att se till att allt det som finns runt omkring och som vi faktiskt kan hantera underlättar för de människor som utsätts för det vi alla tycker att man inte ska behöva utsättas för på svensk arbetsmarknad, nämligen åldersdiskriminering.

I övrigt får vi väl återkomma framöver och se vad vi kan göra tillsammans i hela samhället. Men jag ser alltså en väldigt tydlig åtgärd som vi skulle kunna vidta här i kammaren och som skulle få effekt för människor ganska omgående, nämligen att se över de stödsystem som finns för människor som utsätts.

Fru talman! Jag tackar för den här debatten så länge.

Fru talman! Det är naturligtvis sant att det här är större än bara en ekonomisk fråga. Men det går inte att sticka under stol med att ekonomin är en väldigt viktig del i människors liv. Blir man av med jobbet är det en av de första saker som drabbar en. Oro för hur man ska klara ekonomin är ett av de hinder som människor upplever när det kommer till att göra det man bör för att söka jobb. Jag tycker därför inte att man kan vifta bort det.

Dessutom är det ju så, som ministern också sa, att det psykosociala är väldigt viktigt och någonting som man drabbas av problem med när man blir arbetslös. Pressen att tvingas avsäga sig ännu mer, skära ned och kanske ta lån och försätta sig i en ännu sämre situation med ovissheten om man faktiskt kommer att få ett jobb inom en rimlig tid blir då en extra pålaga.

Det är jättebra att det i alla fall finns några andra förslag, till exempel stöd till arbetsgivare som i bästa fall vill göra rätt för sig, för det finns ju rätt mycket pengar att tjäna för samhället om man tar itu med de här problemen. Det handlar dels om att kunna dämpa psykiska problem, något som vi har varit inne på, dels om de vinster för samhället som det innebär att människor med hög kompetens kommer tillbaka till arbetslivet och inte behöver belasta systemen. Där är vi nog väldigt överens.

Problemen ligger, som ministern också var inne på, hos arbetsgivarna som utövar diskriminering. Informationsinsatser och stöd till dem som gör det här omedvetet kan naturligtvis vara bra. Jag tror dock att det kommer att behövas mer. Vi behöver titta på hur vi på ett bättre sätt övervakar att sådant inte sker, och vi behöver se till att straffen för dem som åldersdiskriminerar också är kännbara.

Här har vi som jag ser det ett jättejobb att göra, för det här är ett svårt och i många stycken dolt problem. Det är väldigt lätt för den som diskriminerar att bara säga ”Nej, nej, det var inte så vi gjorde urvalet!” och bara låtsas som att det regnar. Det gäller naturligtvis diskriminering på alla grunder men framför allt på grund av ålder.

Det finns många system för att se hur det ser ut på samhällsnivå, men när man går till individen blir det väldigt svårt att pinpointa varför en viss person inte fick den anställning man sökte. Det här behöver vi lägga betydligt mer resurser på, för jag tror verkligen att detta är någonting som sker systematiskt på ett sätt som inte kommer upp till ytan i dag. Jag hoppas att ministern kan lägga lite krut på det de kommande åren.

Fru talman! Det är glädjande att höra att ministern instämmer med mig om att det finns ett stort problem. Däremot fanns det inte så mycket insikter om vad som ska göras eller antydan till vad man kommer att göra. Visst har lagstiftningen funnits på plats ett bra tag, och det är en anledning till att jag har ställt frågan. Problemet kvarstår, eller växer i värsta fall, och det blir värre snarare än tvärtom.

Diskrimineringsgrunden har funnits ett bra tag, men särskilt mycket händer inte. Däremot ser vi en del saker som blir sämre. Vi får en ny akassa i oktober i år, och ersättningarna sänks redan vid dag 100. Åldersdiskrimineringen visar sig bland annat genom att det tar betydligt längre tid för människor som är äldre och som har blivit av med jobbet att komma tillbaka till arbete. Fastän de gör precis allt de ska, sköter sig och använder alla medel de har tar det längre tid än för yngre människor.

Att då införa en sådan här gräns som så tydligt drabbar den äldre gruppen kan jag inte se annat än som ett steg i att ytterligare diskriminera just de äldre på arbetsmarknaden.

Före den här lågkonjunkturen tog det i snitt 76 dagar för människor som blev av med jobbet att komma tillbaka i arbete. Vi vet att det tar längre tid för de äldre, och då är det naturligtvis också så att det är en majoritet av dem som kommer över snittgränsen och därmed drabbas av den här utvecklingen.

Det finns en hel del som man skulle kunna göra i stället. Man skulle till exempel kunna se till att människor över en viss ålder fick en längre tid med a-kassa, just med hänvisning till den här problematiken. Med samma hänvisning skulle man också kunna se till att Arbetsförmedlingen får ytterligare medel för att jobba med den här gruppen så att de får lite extra stöd.

Det är två saker som man skulle kunna göra. Att jobba på som vi har gjort hittills tycker jag inte känns som ett alternativ. Det behöver göras mer.

Fru talman! Om jag inte minns fel pratade Ardalan om arbetsmarknadsministerns synlighet i frågan om arbetslösheten generellt, inte just om Northvolt. Vi vet också att han har haft en pressträff under vår debatt. Jag vet inte exakt vad han sa, men min uppfattning är att han pratade om Mats Perssons synlighet i arbetsmarknadspolitiken över huvud taget och antalet åtgärder som från ministerns sida läggs fram för riksdagen.

Jag håller naturligtvis med om att vi behöver stärka det fackliga deltagandet. Jag pratade i mitt anförande lite kort om hur Alliansen aktivt såg till att färre människor ville vara medlemmar i a-kassan genom att diversifiera avgiften, sänka taket och dessutom koppla avgiftens storlek till arbetslösheten i den enskilda branschen. Det är sådana misstag vi inte får göra. Flera hundratusen människor lämnade a-kassan på grund av de avgiftsökningarna.

Vi borde naturligtvis se till att ha den solidariska finansiering vi har i dag, där man betalar en rimlig avgift oavsett vilken a-kassa man är med i. Man skulle kunna tänka sig avdragsrätt för fackföreningsavgift, till exempel. Det vore ett stöd för fler att bli medlemmar. Det är också en rättvisefråga eftersom motparten ofta får dra av sina organisationsavgifter.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Arbetsmarknadspolitik och arbetslöshets-försäkringen

Jag anser naturligtvis att all den finansiering som kommer in till akassan borde läggas i försäkringen och gå ut till de människor som är beroende av den. En hel del av mitt anförande handlade om hur mycket sämre ekonomi människor faktiskt får när de blir arbetslösa. Har vi pengar över som betalats in till a-kassan ska de naturligtvis gå dit.

Fru talman! Tack till ledamoten Persson för de fina ord han inledde med! Jag tror dock att han egentligen vet svaret på frågan själv. Jag ser ingen motsättning mellan att ha fackligt styrda a-kassor och även statliga. Det är så vi har det i dag. Det finns ingen anledning till att människor ska vara utan detta därför att de flesta a-kassor är kopplade till fackföreningsrörelsen. Kopplingen är naturlig, och detta är också en del av den svenska modellen. Som jag också pratade om i mitt anförande är det här ett av flaggskeppen i den svenska modellen. Den fackliga kopplingen gör också att vi har starka parter, vilket ju är en annan del av den svenska modellen. Så tycker jag att det ska förbli. Men jag ser absolut ingen anledning att förändra situationen där vi har både fackligt kopplade a-kassor, där man får vara medlem utan att vara ansluten till fackföreningen, och andra akassor, där man kan vara med utan att över huvud taget behöva beblanda sig med de fackliga organisationerna, om man nu inte vill.

Personligen anser jag att alla arbetare i Sverige borde vara medlemmar i både fackföreningen och a-kassan. Det vore det absolut bästa för att stärka den svenska modellen, stärka löntagarnas ställning på arbetsmarknaden och skapa en bättre balans mellan parterna på arbetsmarknaden. Men detta är naturligtvis inte något jag för den sakens skull tycker att staten ska gå in och reglera.

Fru talman! De här kraven är inte nya. De har funnits förut, även under våra regeringsår. Jag ser alltså inte vad frågorna egentligen tillför i debatten.

Jag tänkte i stället återgå till några andra delar. Vi hörde alldeles nyss ledamoten tala om fri dragningsrätt på skattemedel och vars och ens eget ansvar. Han sa också tidigare, i ett annat replikskifte i debatten, att sänkt skatt är det effektivaste sättet att skapa jobb – på skattesidan i statens finanser. Det är kanske sant. Det spelar i stort sett ingen roll hur effektivt det är, för det är det enda man kan göra på skattesidan för att skapa jobb.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Arbetsmarknadspolitik och arbetslöshets-försäkringen

Det finns dock andra saker man kan göra. Konjunkturinstitutet kom i höstas med en rapport som visade att offentlig konsumtion och investeringar skapar tre gånger så många jobb i samhället som de skattesänkningar som genomfördes i årets budget från högerregeringen. Detta är ett enormt slöseri.

Vi socialdemokrater vill investera i människor – se till att Sverige blir starkare genom att fler får ökad kompetens. Det må vara via en yrkesutbildning eller ett körkort för att kunna ta en anställning. Grunden är naturligtvis att alla ska ta sitt eget ansvar. Men vi har ju utbildningar senare i livet för dem som inte klarat gymnasiet, och jag ser ingen motsättning här heller. I grunden ska naturligtvis var och en finansiera sitt eget körkort. Men om det behövs och om det är läge, till exempel för att sänka den högsta arbetslösheten på 25 år, är det en bra åtgärd för Sverige att ge människor möjlighet att ta körkort.

(Applåder)

Fru talman! Det gläder mig att ledamoten lyfter upp körkortsproblematiken. Det vore jättebra om regeringen kunde ta till sig vårt förslag om att införa körkortsutbildning för unga arbetslösa och för att se till att de får ett körkort, så att de kan söka jobben med krav på körkort och också få dem. Det hade varit en kanonbra reform. Då hade vi kunnat gå varandra till mötes och enas om hur vi ska lösa i alla fall den frågan. Där verkar vi vara ganska nära varandra.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Arbetsmarknadspolitik och arbetslöshets-försäkringen

Naturligtvis måste samhället ställa krav på individer men också på verksamheter. Detta är en trepartsfråga. Staten har sitt ansvar: att se till att systemen fungerar, att utbildningarna finns och att människor får det stöd de behöver. Individen har sitt ansvar: att ta till sig de utbildningar som erbjuds, söka de jobb som finns och ta de jobb som man blir erbjuden. Men det finns också ett ansvar som ligger på företagen. Alla utbildningar kan inte vara drivna och finansierade av staten. Arbetsplatsen måste också kunna utbilda på plats och anställa människor som är tillräckligt nära att ha kompetensen för att sedan vidareutbilda dem. Där finns en hel del att göra i dag.

Vi tycker att hela samhället, alla delar, ska ta sin del av ansvaret men också kräva sina rättigheter.

(Applåder)

Fru talman! I dag står vi, som vi har hört tidigare, inför det faktum att en av Sveriges största konkurser i modern tid har aviserats. I den här debatten pratar vi arbetsmarknadspolitik och även akassa. Min partikamrat Ardalan Shekarabi talade lite tidigare om samhällets ansvar för att stötta människor i att komma tillbaka från arbetslöshet. Jag kommer att prata om akassan och samhällets ansvar att se till att människor också klarar sin ekonomi när de blir arbetslösa. Utöver detta har vi naturligtvis individens ansvar att ta den hjälp som erbjuds och göra sig själv anställbar, som det så märkligt heter. Man ska se till att själv göra det man kan för att få ett jobb.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Arbetsmarknadspolitik och arbetslöshets-försäkringen

Fru talman! Akassan är ett av den svenska modellens flaggskepp. Men den är i dag inte i det skick som vi som arbetar och skapar Sverige förväntar oss. Akassan ger, om den fungerar, både samhället och individerna en hel del viktiga funktioner. Den ger naturligtvis individuell trygghet inför eventuell arbetslöshet. Den ger också modet att byta jobb när man har jobbat på en arbetsplats under lång tid eftersom man då riskerar att hamna sist i kön vid en eventuell kris på den nya arbetsplatsen. Här samspelar akassan till exempel med det omställningsstudiestöd som infördes nyligen. Akassan är också en garant för att de kamrater som blir arbetslösa klarar sig utan att lönekonkurrera med dem av oss som fortfarande har jobb.

Akassan är inte den populäraste funktionen hos högern, såklart. De brukar vilja använda akassan för att pressa ned löner och i stället skapa en ökad lönekonkurrens. Det är otroligt viktigt för alla som har ett jobb och vill se en stabil löneutveckling.

Akassan är också viktig för samhällets funktion. Den mildrar lågkonjunkturer och säkrar samhällsekonomin genom att de som sägs upp inte tappar all köpkraft utan i stället kan fortsätta att leva något så när tills de hittar ett nytt jobb.

I dag blev 5 000 anställda varslade till följd av konkursen på Northvolt. Majoriteten av dem jobbar i Skellefteå, en ort med 40 000 invånare. Det får naturligtvis en rejäl effekt på ekonomin i Skellefteå kommun, på hela samhället och på arbetsmarknaden när så många går ut i arbetslöshet samtidigt. Man kan också lätt tänka sig hur mycket större effekterna skulle bli om akassan inte fanns för de anställda. Det hade drabbat stora delar av övriga samhället: matbutikerna, klädaffärerna, biograferna och allt det andra som vi förväntar oss ska finnas i vår närhet. De hade riskerat att få skära ned, och på grund av ett företags konkurs hade effekterna blivit stora för helheten.

Akassan är kort sagt basen för svensk arbetsmarknad. Den säkrar samhället och individen mot sämre tider, och den fungerar som en inkomstförsäkring mellan jobb och en konjunkturdämpare för ekonomin lokalt och nationellt – nu när vi redan har de högsta arbetslöshetssiffrorna på decennier.

Det här är alltså inte bara en fråga om rättvisa och om svenska arbetares möjligheter att försäkra sig mot sämre tider och lönepress, även om det såklart är en viktig grund i försäkringen. Den är också samhällsekonomiskt viktig och fungerar bättre ju närmare den följer löneutvecklingen.

Under Alliansens tid vid makten hade man en annan idé. Man skulle använda akassan för att pressa ned fackföreningarnas löneanspråk. Man sänkte taket och höjde avgifterna och kopplade dem till arbetslösheten i branschen. Men det ledde inte till bättre siffror på svensk arbetsmarknad. Det ledde inte till lägre arbetslöshet. Och experimentet avslutades tack och lov 2014. Vi kunde därefter höja akassan i flera steg, senast under pandemin då coronaviruset drabbade samhället och många människor såg sina jobb försvinna.

Fru talman! Den som har en medianlön på 35 600 kronor i månaden får från första dagen som arbetslös ett tapp på över 8 000 kronor i månaden och efter 100 dagar ytterligare drygt 2 000. Det är rejäla ekonomiska avbräck.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Arbetsmarknadspolitik och arbetslöshets-försäkringen

Ibland låter det som att ersättningarna i akassan är för höga, men egentligen kan vem som helst se att så inte är fallet. Att tappa närmare 30 procent av sin inkomst från första dagen är rejält svårt för många människor mitt i livet. Man kan bara tänka sig hur stor effekt det får på en sådan ort som Skellefteå när 3 000–4 000 människor tappar de inkomsterna i ett slag.

Regeringens förslag på högre avtrappning är dessutom ett hårt slag mot människor som hela livet har gjort vad de ska, som förväntas gå till jobbet och som har tagit sin del av det gemensamma samhällsansvaret. I dag ser också många av dem sina jobb försvinna i konkurser och nedskärningar. Forskning visar att människor kan drabbas av åldersdiskriminering på arbetsmarknaden redan i 40-årsåldern. De får mycket längre väg tillbaka till jobb än de hade i 20-årsåldern.

Regeringens svar till dem är alltså: Ni ska också få ytterligare sänkt ersättning när ni drabbas på arbetsmarknaden. Svaret är inte att man ska ta tag i åldersdiskrimineringen och se till att akassan faktiskt finns för dem som behöver en lite längre omställning, vilket vi ser i forskningen att vissa människor behöver, utan tvärtom.

Det här står i stark kontrast till att vi socialdemokrater vill se en stabil och trygg akassa som en bas för både trygghet i arbete och stöd tillbaka till arbete i stället för som ett instrument för att klämma åt dem som drabbas av arbetslöshet.

(Applåder)

Fru talman! Man blev inte så mycket klokare, trots det senaste inlägget från statsrådet.

Precis som jag sa tidigare fanns en anställd på Statens servicecenter i Sandviken, och den stärktes med någon extra vid behov. Centret betjänade ungefär 11 000 besök på tio månader; alltså drygt tusen besök i månaden – väl investerade pengar.

De 11 000 besökarna genomförde 13 000 ärenden. 5 000 vände sig till Skatteverket med olika skatteärenden. Kanske en del jobbar på stålverket, där jag själv har jobbat, som har fått aktieutdelningar och behöver hjälp med att för första gången deklarera när de behöver sälja av de aktier de har fått i premier under åren – när inflationen drabbar.

4 600 har fått hjälp med försäkringskasseärenden. Det kan vara människor som har blivit arbetslösa för första gången i livet och behöver stöd när de inte förstår hur de ska utföra ärenden via internet.

2 800 hade ärenden hos Arbetsförmedlingen, och 600 kom dit med pensionsärenden. Det var mycket väl investerade pengar.

I stället har den här regeringen valt att prioritera att höja skiktgränsen för statlig inkomstskatt från 49 875 kronor till 52 150 kronor. Man har stöttat människor som har goda resurser i stället för att se till att staten finns överallt i Sverige och kan hjälpa dem som bäst behöver hjälp.

(Applåder)

Fru talman! Jag tackar interpellanterna för en intressant debatt.

Jag hade gärna varit här tidigare när dessa frågor debatterades, eftersom jag kommer från Sandviken, den kommun där det första kontoret läggs ned – eller redan har lagts ned. Det skedde i oktober eftersom man samlokaliserade med Arbetsförmedlingen, som sa upp sina lokaler och försvann därifrån. Man blev alltså av med lokalerna samma månad som det sista av de kontor som nu finns öppnade. Det är tvära kast. Man har letat efter nya lokaler, men sedan fick man besked om att dra ned och därefter att kliva av helt i kommunen.

Vi hörde tidigare, till exempel av Marianne Fundahn, hur det här beskrivs som effektiviseringar då besöken inte utökas i samma takt som kontoren utökas. Jag tror att det var någonting liknande som ministern sa tidigare. Därför är det märkligt att ett kontor som på tio månader hade 11 000 besök och 13 000 ärenden är det första som måste läggas ned. Jag tänker inte ställa kontor mot kontor, men det är ändå lite lustigt att förklaringsmodellen spricker så snabbt. Det är alltså något annat än behoven som styr. Jag misstänker att de förklaringar vi fått av kollegor till mig inte ligger jättelångt bort.

I Sandviken klarar man av alla besök med en anställd med lite assistans från kringliggande kontor, som det sägs i konsekvensanalysen. Jag misstänker att man syftar på Gävle. Det ligger trots allt inte jättelångt bort. Men för dem som gör sådana ärenden på Statens servicecenter som de behöver göra kan kostnaderna för att ta sig längre bort bli betydande. I konsekvensanalysen talas det om 20–30 minuter beroende på hur man tar sig dit. Men sanningen är att kontoret i Sandviken också besöks av många från Hofors, Ockelbo och andra platser som ligger betydligt längre bort. För dem är kostnaderna redan ganska höga och blir nu ännu högre.

Statens servicecenter skriver i sin konsekvensanalys att det finns skäl att överväga behoven av verksamhetsnärvaro gällande tillhandahållande av lokal statlig service även i framtiden i Sandvikens kommun. Rent krasst är det här ett jäkligt fint sätt att säga: Behoven finns här, men vi måste lägga ned på grund av att ekonomin inte tillåter oss att vara kvar. Och det här är en lokal som vi inte har någon hyra för i dag.

Det här går rakt emot de förklaringsmodeller som jag har fått. Jag vill därför väldigt gärna höra hur man förklarar detta. Kan man verkligen säga att det hela beror på att behoven inte har ökat när man faktiskt bara sparar där det går enklast och snabbast att spara pengar? Det är ju vad som sker.

I verkligheten vet vi alla att man i stället borde utöka antalet kontor och se till att staten finns på fler ställen och att servicen kommer närmare de människor som behöver den så att vi bygger ett samhälle tillsammans för oss alla.

(Applåder)

Herr talman! Sverige står inte bara inför de kriser vi ser i omvärlden, utan vi har också en inhemsk kris i form av den skyhöga arbetslöshet som det har rapporterats om de senaste dagarna. Det här hämmar inte bara vår förmåga att faktiskt satsa de pengar vi skulle vilja på försvaret och på andra saker. Det skadar också de individer och människor som får se sina inkomster rejält sänkta när de går från jobb till arbetslöshet.

Tack och lov – eller vad man ska säga – ser vi inte ökningar i gruppen ungdomar och invandrade kvinnor i lika stor utsträckning som i andra grupper. Det är annars de som normalt drabbas hårdast. Nu är det framför allt äldre och män som blir arbetslösa i högre grad.

Jag vill höra lite vad finansministern avser att göra för att se till att de får en snabbare ingång på arbetsmarknaden framöver och slipper drabbas av de oerhörda konsekvenserna det innebär att bli arbetslös när man är äldre.

Herr talman! Tack, finansministern, för att hon är här och svarar på frågorna - efter bästa förmåga, får jag hoppas!

Finansministern avslutade med att säga att man inte ska skrämma folk som jobbar i de här bolagen. Men det är ju precis det man gör! Man skrämmer upp människor genom att hinta och viska om försäljning av olika bolag och inte tala ur skägget, som det så fint heter. Det vi skulle behöva är att man är öppen och tydlig i stället för att på vissa håll säga att man tycker att till exempel SBAB inte är värt att ha kvar utan att det skulle kunna säljas. Jaha. Men vill man det, då? Det låter inte som om vi kommer att få ett rakt svar i dag, och det är såklart oroande i sig - inte bara för dem som jobbar i bolagen utan även för dem som faktiskt har nytta av de statliga bolagen.

Det finns en gemensam nämnare för alla de utförsäljningar som har skett, oavsett om det gäller fyra under Socialdemokraternas tid eller en under nuvarande finansminister. Det är att saker i allmänhet blir dyrare. Det gäller medicin, som vi pratade om nyss. Det har blivit dyrare. Visst, det finns på Ica i stället för på apoteket, men det är dyrare. Dessa avvägningar verkar man inte vara intresserad av att titta på eller fundera över, utan bolag ska säljas ut därför att de ska säljas ut och inte ägas av staten.

Vi kan nog gissa att även bolån med väldigt hög sannolikhet skulle bli mycket dyrare om SBAB såldes. Bolån är en av svenska hushålls största utgifter. Det skulle alltså slå rejält hårt om så skulle bli fallet.