Fru talman! Patrik Lundqvist har frågat mig vilka skäl som ligger till grund för att jag pekar ut enskilda kommuner i en debattartikel. Bakgrunden till Patrik Lundqvists fråga är att jag i en debattartikel har lyft kommunernas ansvar i arbetet med att stärka robustheten i samhället.

Låt mig börja med att säga att jag har förståelse för att tonen i debattartikeln kan framstå som väl hård, och det kan säkert finnas anledning att kalibrera formuleringarna på ett annat sätt i framtiden. Det är också viktigt och värt att framhålla att många av landets kommuner som är styrda av olika politiska konstellationer kämpar med en stor underhållsskuld på detta område. Det finns mycket kvar att göra för att ställa om och växla upp från krisberedskap till krigets krav, och i detta arbete har olika kommuner kommit olika långt.

Jag har under mina resor i Sverige besökt ett flertal kommuner som bedriver ett framåtlutat beredskapsarbete. Som exempel kan nämnas Västerås och Linköping. Linköpings kommun har bland annat börjat producera frystorkad mat inom den egna verksamheten för att på sikt kunna klara 100 dagar av samhällsstörningar. I Västerås arbetar kommunen på ett genomgripande sätt med beredskap som spänner över de olika förvaltningarna. I båda kommunerna finns också ett flertal trygghetspunkter och ett nära samarbete med frivilliga resursgrupper.

Vi befinner oss mitt i ett paradigmskifte då fokus förflyttats från krisberedskap till civilt försvar. I många kommuner är det dock fortfarande samhällsstörningar och kriser som ligger i den yttersta delen av hotskalan.

Kommunerna har också ett långtgående, lagstadgat ansvar vad gäller krisberedskap, men problemet är att krisberedskapen inte tar höjd för att hantera en antagonist som kommer att ta varje tillfälle i akt att exploatera sårbarheter för att skapa kaskadeffekter. Därför är regeringen tydlig med att det är krigets krav som är den dimensionerande hotbilden, och genom att förbereda oss för krig kan vi också hantera samhällsstörningar och kriser.

För att invånarna i en kommun ska kunna känna sig trygga i att de vet vad som gäller om kriget kommer till deras kommun krävs till att börja med en god hemberedskap och tydlig information. Det går naturligtvis inte att berätta öppet om allt arbete som bedrivs inom civilt försvar, men som kommuninvånare är det viktigt att få övergripande information om hur kommunen arbetar med civilt försvar. Står det lite eller ingenting på kommunens hemsida är det mycket svårt att kunna eftersöka information.

Fru talman! Jag uppfattar kanske inte någon jättetydlig fråga i interpellantens inlägg. Men jag ska passa på att säga några ord.

Låt mig återkomma till det jag började med att säga: Jag är den första att hålla med om att en del av formuleringarna i de här debattartiklarna är onödigt hårda, och det är naturligtvis en fråga som vi tar med oss tillbaka. Vi har, precis som interpellanten säger, ett ansvar för att driva det här arbetet gemensamt.

Med det sagt får man tyvärr säga att frågan inte är tillräckligt prioriterad på kommunal nivå på många håll i landet. Jag tycker bättre om att lyfta fram goda exempel än att peka ut mindre goda exempel, men med det sagt får man konstatera att väldigt många kommuner – jag tror att det i det här fallet rör sig om tre av fyra kommuner i Gästrikland – var bland de drabbade i den senaste cyberattacken som drabbade Miljödata, där data och personuppgifter hamnade i orätta händer.

Det här sätter fingret på att vi generellt måste höja garden, och i förrgår presenterade regeringen en historisk satsning också på kommunerna för arbetet med det civila försvaret. Vi går fram med mer pengar till kommunerna, och vi har också presenterat en särskild cybersäkerhetssatsning som kommer att ge kommunerna bättre förutsättningar att arbeta med de här frågorna.

Detta kräver dock politiska prioriteringar på den lokala nivån. Vi har ett mycket vidsträckt kommunalt självstyre i det här landet, och som jag brukar säga ställer det ett högt anspråk på kommunpolitiker att också prioritera det här – ibland i konflikt med andra legitima intressen.

Precis det gör regeringen nu på nationell nivå: Vi prioriterar försvar och säkerhet och är naturligtvis medvetna om att det finns andra intresseavvägningar som ibland kanske får stå tillbaka. Läget är ändå sådant att de här frågorna behöver prioriteras, och de behöver hållas mot en högre standard.

Det här är inte bara fritt valt arbete, utan regeringen kommer också att gå fram med skärpt lagstiftning där vi ställer högre krav på kommunerna när det kommer till exempelvis arbetet med cybersäkerhet. Vi ger mer pengar, men vi ställer också upp kraven. Jag tror att det är så vi måste fortsätta att jobba.

Tillsammans behöver vi inom våra respektive partier också opinionsbilda gentemot kommunpolitiker och säga att de här frågorna måste prioriteras – ibland i konflikt med andra saker.

Det är jättebra, som interpellanten nämnde, att man i Gävle tar frågan om översvämningar på stort allvar. Men det räcker inte. Man måste även dimensionera för krigets krav. Gör man det kommer man också att kunna gå baklänges i hotskalan och hantera fredstida kriser på ett annat sätt.

Parallellt med det här försöker staten göra sin del när vi aktiverar till exempel civilplikten inom räddningstjänsten. Vi bygger en krigsorganisation för räddningstjänsten som blir ett tillskott till den kommunala räddningstjänsten i händelse av höjd beredskap eller i värsta fall väpnat angrepp. Så kommer vi naturligtvis att fortsätta.

Jag kan inte låta bli att notera att interpellanten Patrik Lundqvist ändå väljer att ägna sig åt fingerpekande när han pratar om hur historien har sett ut på det här området. Låt mig bara konstatera att från 2015, när det civila försvaret skulle återuppstå, hände nästan ingenting fram till 2022. Nu ser vi på bara några år hur anslagen till det civila försvaret sjudubblas. Det är naturligtvis bra på den nationella nivån, men det ger också kommunerna bättre förutsättningar att arbeta med de här frågorna.

Fru talman! Vi ska inte förlänga debatten i onödan. Jag tror att ledamoten och jag i grunden är ganska överens om ett antal delar. Låt mig bara säga att även om staten naturligtvis ska göra en betydande del av arbetet med det civila försvaret kräver det också att kommunala företrädare prioriterar de frågorna. Har man till exempel inte på sin hemsida ens medborgarinformation om det civila försvaret och arbetet med det signalerar det förstås någonting – nämligen att de här frågorna kanske inte har hög prioritet på det lokala planet.

Jag tror att vi alla har ett ansvar för att ta med oss de frågorna hem till våra respektive kommunföreträdare, oavsett vad de har för partipolitisk beteckning, och betona att ett mycket omfattande ansvar också vilar på kommunerna. Det förutsätter att man gör politiska prioriteringar.

Det är fint att Patrik Lundqvist vill gå hand i hand, men jag kan konstatera att det ändå är bra att regeringen har tagit ut steglängden i de här frågorna. Promenadtakten var inte särskilt övertygande under perioden 2015–2022.

När riksdagen i försvarsbeslutet 2015 sa att det var dags att återupprätta totalförsvaret – det civila försvaret var då helt nedlagt – tillfördes noll kronor till att det civila försvaret skulle kunna återuppstå. Det definierades som en uppgift som skulle lösas inom ramen för det befintliga myndighetsuppdraget. Ger man inga pengar och ingen styrning händer tyvärr inte mycket. Sedan höll det på så.

År 2018 började det komma lite pengar, typ 400 miljoner kronor årligen, för arbetet i hela Sverige. När vi tog över regeringsmakten var den nivån uppe på 2,7 miljarder. På bara några år nu sjudubblar vi anslaget till nästan 20 miljarder. Jag vill påstå att det är en konsekvens av att regeringen gjort frågan om återuppbyggnaden av det civila försvaret till en strategisk prioritering. Det har ett eget ministeransvar som inte fanns tidigare. Mycket händer på det här området, och kommunerna måste hänga med.

Vi kan absolut gå hand i hand. Men det kommer att bli en rask promenad, så jag hoppas att ni hänger med i tempot.

Fru talman! Tack, Patrik Lundqvist, för inlägget!

Det är naturligtvis en styrka för Sverige att vi har kunnat samla ett mycket brett stöd för det svenska medlemskapet under Natoanslutningsprocessen. Sedan kan man tycka att det är synd att det breda stödet inte råkade finnas i det regeringsunderlag som då styrde Sverige, men jag är glad över att den regering som nu sitter kunde ta över stafettpinnen och ta Sverige in i Natomedlemskapet på ett stabilt och tryggt sätt.

Låt mig avslutningsvis komma tillbaka till kommunerna, som den här diskussionen handlade om i början. De kommuner som upplever att de inte vet vad de ska göra – ibland hör man ju det, och det tycker jag inte längre är ett giltigt skäl att låta bli att agera, eftersom debatten pågått ganska länge – kan höra av sig till MSB eller länsstyrelserna. De har handledningar för snart sagt allting.

I går presenterade Försvarsmakten och MSB gemensamt planeringsförutsättningar och det man kallar utgångspunkter för totalförsvaret. Det handlar om hur alla myndigheter och alla aktörer i totalförsvaret ska omsätta det gällande försvarsbeslutet i praktiken i sin verksamhet. Vad är planeringsförutsättningarna? Vad är dimensioneringsgrunderna? Vad är typfallssituationerna? Läs manualerna, alla kommuner där ute, om ni känner att ni inte vet vad ni ska göra! Det finns gott om sådana.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.