Patrik Lundqvist

Fru talman! Det berodde ju på att det fanns saker att göra.

Nu är vi alltså nere på att det skulle ha kostat 1,3 miljarder om det som ministern nyss tog upp, alltså att hälften skulle vara felaktigt, faktiskt åtgärdades. Det kan man fundera över.

Jag tycker att det är lite magstarkt att kalla det för en käftsmäll mot företagen att ta över en del av deras sjuklöneansvar. Det är ett märkligt sätt att uttrycka sig på, måste jag säga. Senast i dag talade finansministern om vikten av att Sverige får fler företag och investeringar, i kontrast mot Liberalernas lite märkliga utspel om att Sverige behöver fler miljardärer.

Jag håller självklart med finansministern om att Sverige mår bättre av fler företag än fler miljardärer. Det är klart att resurserna måste läggas på att fler ska arbeta och att fler företag ska växa. Men det är något som skaver här. Jag talar om det faktum att den här regeringen – och för den delen även tidigare högerregeringar – trots fina ord alltid prioriterar just dem som redan har väldigt mycket i stället för dem som kan behöva lite grann för att göra mycket mer. Miljardärerna prioriteras före dem som arbetar, oavsett om de är anställda eller om de råkar driva eget företag. De kanske har några anställda men är fortfarande arbetande i företaget.

Det må vara svårt att slå fast hur stor betydelse den risk som vi talar om nu i kväll har för att småföretag ska våga anställa och växa. Men det ger mer än flera miljarder i sänkt arbetsgivaravgift för unga, till exempel. Den sänkta arbetsgivaravgiften går ju framför allt till stora företag som inte kommer att anställa fler.

Här måste vi våga rikta insatserna till att skapa tryggare företag som vågar sikta på framtiden. Det är det som är syftet med den här ersättningen.

Fru talman! Det berodde ju på att det fanns saker att göra.

Nu är vi alltså nere på att det skulle ha kostat 1,3 miljarder om det som ministern nyss tog upp, alltså att hälften skulle vara felaktigt, faktiskt åtgärdades. Det kan man fundera över.

Jag tycker att det är lite magstarkt att kalla det för en käftsmäll mot företagen att ta över en del av deras sjuklöneansvar. Det är ett märkligt sätt att uttrycka sig på, måste jag säga. Senast i dag talade finansministern om vikten av att Sverige får fler företag och investeringar, i kontrast mot Liberalernas lite märkliga utspel om att Sverige behöver fler miljardärer.

Jag håller självklart med finansministern om att Sverige mår bättre av fler företag än fler miljardärer. Det är klart att resurserna måste läggas på att fler ska arbeta och att fler företag ska växa. Men det är något som skaver här. Jag talar om det faktum att den här regeringen – och för den delen även tidigare högerregeringar – trots fina ord alltid prioriterar just dem som redan har väldigt mycket i stället för dem som kan behöva lite grann för att göra mycket mer. Miljardärerna prioriteras före dem som arbetar, oavsett om de är anställda eller om de råkar driva eget företag. De kanske har några anställda men är fortfarande arbetande i företaget.

Det må vara svårt att slå fast hur stor betydelse den risk som vi talar om nu i kväll har för att småföretag ska våga anställa och växa. Men det ger mer än flera miljarder i sänkt arbetsgivaravgift för unga, till exempel. Den sänkta arbetsgivaravgiften går ju framför allt till stora företag som inte kommer att anställa fler.

Här måste vi våga rikta insatserna till att skapa tryggare företag som vågar sikta på framtiden. Det är det som är syftet med den här ersättningen.

Fru talman! Man kan såklart ha olika uppfattningar om hur viktiga de små företagen är för svensk ekonomi och tillväxt. Här låter det som att det inte spelar någon roll vad man gör för de små företagen och när det gäller deras risker vid sjukskrivning.

I vår budget har vi 500 miljoner för det här ändamålet. Det är absolut sant att det inte räcker till hela kostnaden för detta när det togs bort. Men det är också sant som jag anförde tidigare, att det finns förbättringar att göra i systemet för att det ska bli mer träffsäkert och för att vi ska ha bättre kontroll över utbetalningarna – två saker som gör att det kommer att kunna kosta mindre.

Det är ändå lite märkligt, fru talman, att en moderatledd regering väljer att vältra över kostnaderna på företagen på det sätt som man har gjort och att jag som socialdemokrat står här och försvarar det här systemet – därför att det faktiskt leder till problem när man tar bort det.

Som sagt: Utveckla, inte avveckla, hade varit en bra modell för både svenska företag och svensk tillväxt, fru talman. Det anförde precis alla remissinstanser, tror jag, när detta togs bort. Det anförde också vi i debatten. Men jag förstår att ministern inte vill prata om debatten i samband med att det togs bort utan hellre bara tittar på omröstningsresultatet.

Frågan gäller egentligen inte de små företagens bidrag till svensk ekonomi i dag, utan den gäller potentialen. Om vi kan hjälpa företagen att känna sig lite tryggare med att anställa en till, växa, ge fler jobb och bidra till att sänka arbetslösheten ger detta effekter på helheten.

Små företag brukar hyllas av de flesta. Ibland kallas de till och med för motorn i svensk ekonomi. Även om jag i och för sig är övertygad om att det är de stora exportindustrierna som är motorn i svensk ekonomi har de små företagen en väldigt viktig roll. De förtjänar att få växa på sina meriter och inte stjälpas av att de råkar rekrytera någon som blir sjuk väldigt ofta.

Där har vi tydligen en rågång mellan den här regeringen och Socialdemokraterna. Vi vill att alla ska lyckas och är beredda att göra vad vi kan för att öka tillväxten, samtidigt som vi ökar tryggheten både för små företag och för individer.

Det må handla om karensavdraget för människor i utsatta yrken eller om företagare som står i valet och kvalet mellan att anställa eller att inte göra det – vi anser att samhället ska finnas där. Vi ska hjälpa till när vi kan och tillsammans försäkra oss mot det vi inte kan påverka för att alla ska ha det så bra som möjligt – för fler i arbete, för mer trygghet och för mer tillväxt.

Man kan också konstatera att karensavdraget och självrisken i svensk sjukförsäkring är dubbel, till skillnad från hur det är i många andra länder. Vi har först ett karensavdrag, och sedan får man 80 procent av lönen. Det är en dubbel självrisk. I andra länder, som ministern inte nämnde, till exempel Tyskland, har man ingen självrisk över huvud taget. Det fungerar också.

Det går alltså att bygga system som gynnar individer, människor och samhälle och se till att ingen behöver gå sjuk till jobbet och riskera att smitta andra eller ta risker på grund av att man valt att ett yrke där det finns andra människor. Detta tycker jag att det är hög tid att vi faktiskt levererar på, till svenska folket och för småföretagarnas möjligheter att anställa.

Fru talman! Man kan såklart ha olika uppfattningar om hur viktiga de små företagen är för svensk ekonomi och tillväxt. Här låter det som att det inte spelar någon roll vad man gör för de små företagen och när det gäller deras risker vid sjukskrivning.

I vår budget har vi 500 miljoner för det här ändamålet. Det är absolut sant att det inte räcker till hela kostnaden för detta när det togs bort. Men det är också sant, som jag anförde tidigare, att det finns förbättringar att göra i systemet för att det ska bli mer träffsäkert och för att vi ska ha bättre kontroll över utbetalningarna – två saker som gör att det kommer att kunna kosta mindre.

Det är ändå lite märkligt, fru talman, att en moderatledd regering väljer att vältra över kostnaderna på företagen på det sätt som man har gjort och att jag som socialdemokrat står här och försvarar det här systemet – därför att det faktiskt leder till problem när man tar bort det.

Som sagt: Utveckla, inte avveckla, hade varit en bra modell för både svenska företag och svensk tillväxt, fru talman. Det anförde precis alla remissinstanser, tror jag, när detta togs bort. Det anförde också vi i debatten. Men jag förstår att ministern inte vill prata om debatten i samband med att det togs bort utan hellre bara tittar på omröstningsresultatet.

Frågan gäller egentligen inte de små företagens bidrag till svensk ekonomi i dag, utan den gäller potentialen. Om vi kan hjälpa företagen att känna sig lite tryggare med att anställa en till, växa, ge fler jobb och bidra till att sänka arbetslösheten ger detta effekter på helheten.

Små företag brukar hyllas av de flesta. Ibland kallas de till och med för motorn i svensk ekonomi. Även om jag i och för sig är övertygad om att det är de stora exportindustrierna som är motorn i svensk ekonomi har de små företagen en väldigt viktig roll. De förtjänar att få växa på sina meriter och inte stjälpas av att de råkar rekrytera någon som blir sjuk väldigt ofta.

Där har vi tydligen en rågång mellan den här regeringen och Socialdemokraterna. Vi vill att alla ska lyckas och är beredda att göra vad vi kan för att öka tillväxten, samtidigt som vi ökar tryggheten både för små företag och för individer.

Det må handla om karensavdraget för människor i utsatta yrken eller om företagare som står i valet och kvalet mellan att anställa eller att inte göra det – vi anser att samhället ska finnas där. Vi ska hjälpa till när vi kan och tillsammans försäkra oss mot det vi inte kan påverka för att alla ska ha det så bra som möjligt – för fler i arbete, för mer trygghet och för mer tillväxt.

Man kan också konstatera att karensavdraget och självrisken i svensk sjukförsäkring innebär dubbla avdrag, till skillnad från hur det är i många andra länder. Vi har först ett karensavdrag, och sedan får man 80 procent av lönen. Det är en dubbel självrisk. I andra länder, som ministern inte nämnde, till exempel Tyskland, har man ingen självrisk över huvud taget. Det fungerar också.

Det går alltså att bygga system som gynnar individer, människor och samhälle och se till att ingen behöver gå sjuk till jobbet och riskera att smitta andra eller ta risker på grund av att man valt att ett yrke där det finns andra människor. Detta tycker jag att det är hög tid att vi faktiskt levererar på, till svenska folket och för småföretagarnas möjligheter att anställa.

Fru talman! Jag tackar ministern för svaret. Frågan riktades som sagt till en annan minister eftersom den åtminstone i min värld mer rör näringspolitik än sjukförsäkringar. Men nu är vi här.

Det stämmer att det gjordes förändringar i systemet 2015, men det infördes faktiskt 2010 av alliansregeringen. Men det är kanske en parentes.

Att det här lyfter sjuklönekostnaderna till staten kan man knappast säga är en del av problemet, eftersom hela syftet ju är att ha en annan fördelning av kostnaderna.

De flesta korttidssjukskrivningar beror på infektioner som förkylningar eller influensa, magsjukdomar och därefter, på tredje plats, psykisk ohälsa. Av dessa anledningar är det nog bara den tredje, psykisk ohälsa, som kan hänvisas till arbetsgivarnas arbetsmiljöansvar. De andra är knappast något som framför allt små företag kan påverka särskilt mycket.

Samtidigt är det så att vi drabbas olika mycket av dessa typer av sjukdomar genom livet. De som drabbas mest är unga, kanske till stor del på grund av att man har småbarn hemma, vilket naturligtvis leder till en del vab men också till egen sjukdom. Sedan avtar det när man blir äldre för att kanske öka något igen när man börjar närma sig pension.

Människor i olika yrken drabbas också olika hårt. Människor med tyngre fysiska jobb eller kontaktyrken, till exempel inom handeln, drabbas mer av korttidssjukskrivningar än andra.

Därför är det också fullt rimligt, fru talman, att vi har ett system för att fördela kostnaderna för denna typ av sjukdomar mellan företag, individer och staten. Det är en typ av kollektiv försäkring, där vi omfördelar kostnaderna och anpassar efter olika delar av livet och olika behov som de flesta av oss har. I det specifika fallet fördelar vi om från företag som riskerar mer på grund av sin struktur med få anställda, åldern på dem man anställer och den bransch företaget verkar i.

Under debatten i samband med att detta avskaffades anfördes det från regeringshåll att det bara handlade om 13 000 kronor per anställd, i snitt. Så kan man såklart säga. Men det är också detta som systemet med en försäkring mot de höga sjuklönekostnaderna syftar till: att jämna ut kostnaderna mellan företagen så att den som har fyra anställda inte ska drabbas extra hårt om en av dem är sjuk lite oftare under en period.

Att återigen införa ett sådant här system ligger nu i vår budgetmotion för 2026, och jag hoppas att det blir verklighet – precis som flera av remissinstanserna, som protesterade när detta togs bort, till exempel Svenskt Näringsliv, Företagarna, Lantbrukarnas Riksförbund, LO med flera.

Det som i stället borde göras är att förbättra kontrollen av utbetalningarna, kanske via Utbetalningsmyndigheten, som har detta som syfte. För det fanns faktiskt problem med det gamla systemet. Det pekades det på bland annat i en riksrevisionsrapport. Men då borde man ju förbättra i stället för att ta bort.

En annan förbättring som borde göras parallellt med detta är att avskaffa karensavdraget. Precis som ersättning för höga sjuklönekostnader skulle en solidarisk försäkring som ger människor bättre förutsättningar att planera sin ekonomi vara ett bra steg framåt mot ett bättre Sverige. Om vi både inför ett system för ersättning och avskaffar karensen värnar vi dem som arbetar och de små företagen och slår ett slag för svensk tillväxt.

Fru talman! Jag tackar ministern för svaret. Frågan riktades som sagt till en annan minister eftersom den åtminstone i min värld mer rör näringspolitik än sjukförsäkringar. Men nu är vi här.

Det stämmer att det gjordes förändringar i systemet 2015, men det infördes faktiskt 2010 av alliansregeringen. Men det är kanske en parentes.

Att det här lyfter sjuklönekostnaderna till staten kan man knappast säga är en del av problemet, eftersom hela syftet ju är att ha en annan fördelning av kostnaderna.

De flesta korttidssjukskrivningar beror på infektioner som förkylningar eller influensa, magsjukdomar och därefter, på tredje plats, psykisk ohälsa. Av dessa anledningar är det nog bara den tredje, psykisk ohälsa, som kan hänvisas till arbetsgivarnas arbetsmiljöansvar. De andra är knappast något som framför allt små företag kan påverka särskilt mycket.

Samtidigt är det så att vi drabbas olika mycket av dessa typer av sjukdomar genom livet. De som drabbas mest är unga, kanske till stor del på grund av att man har småbarn hemma, vilket naturligtvis leder till en del vab men också till egen sjukdom. Sedan avtar det när man blir äldre för att kanske öka något igen när man börjar närma sig pension.

Människor i olika yrken drabbas också olika hårt. Människor med tyngre fysiska jobb eller kontaktyrken, till exempel inom handeln, drabbas mer av korttidssjukskrivningar än andra.

Därför är det också fullt rimligt, fru talman, att vi har ett system för att fördela kostnaderna för denna typ av sjukdomar mellan företag, individer och staten. Det är en typ av kollektiv försäkring, där vi omfördelar kostnaderna och anpassar den efter olika delar av livet och olika behov som de flesta av oss har. I det specifika fallet fördelar vi om från företag som riskerar mer på grund av sin struktur med få anställda, åldern på dem man anställer och den bransch företaget verkar i.

Under debatten i samband med att detta avskaffades anfördes det från regeringshåll att det bara handlade om 13 000 kronor per anställd, i snitt. Så kan man såklart säga. Men det är också detta som systemet med en försäkring mot de höga sjuklönekostnaderna syftar till: att jämna ut kostnaderna mellan företagen så att den som har fyra anställda inte ska drabbas extra hårt om en av dem är sjuk lite oftare under en period.

Att återigen införa ett sådant här system ligger nu i vår budgetmotion för 2026, och jag hoppas att det blir verklighet – precis som flera av remissinstanserna, som protesterade när detta togs bort, till exempel Svenskt Näringsliv, Företagarna, Lantbrukarnas Riksförbund, LO med flera.

Det som i stället borde göras är att förbättra kontrollen av utbetalningarna, kanske via Utbetalningsmyndigheten, som har detta som syfte, för det fanns faktiskt problem med det gamla systemet. Det pekades det på bland annat i en riksrevisionsrapport. Men då borde man ju förbättra i stället för att ta bort.

En annan förbättring som borde göras parallellt med detta är att avskaffa karensavdraget. Precis som ersättning för höga sjuklönekostnader skulle en solidarisk försäkring som ger människor bättre förutsättningar att planera sin ekonomi vara ett bra steg framåt mot ett bättre Sverige. Om vi både inför ett system för ersättning och avskaffar karensen värnar vi dem som arbetar och de små företagen och slår ett slag för svensk tillväxt.

Fru talman! Jag har en fråga till sjukvårdsminister Lann.

Nationella planer i all ära, men det är människor som förlöser mödrar. Det är människor som tar hand om nyfödda barn. Där handlar det om att ha folk på plats i förlossningsvården.

I min region Gävleborg, som är högerstyrd, har man nu en pressad situation där högermajoriteten försöker hålla förlossningen i Hudiksvall öppen åtminstone på papperet. Man försöker ha en skelettbemanning för att slippa säga att man behöver stänga. Det sätter press på personalen i Gävle. Det gör att barnmorskor behöver förlägga sina semestrar i maj och september i stället för under ordinarie semesterperiod för att man inte klarar av att ta ansvar.

Detta är kulmen på tre år av konstanta besparingar och konstant press på regionerna. Min fråga till sjukvårdsministern är: Hur ska hon säkra att förlossningsvården i Sverige fungerar och att det finns tillräckligt med personal?

(Applåder)

Fru talman! Jag ska i varje fall besvara några av myriaden av frågor. Vi kan börja med den sänkta skatten på el.

Det jag försökte säga i mitt anförande alldeles nyss var att regeringen har prioriterat helt fel. Under de första tre åren under mandatperioden höjde man skatten på el. Nu sänker man den när inflationen är nere.

Det gör man nu i stället för att göra någonting när människor hade behovet, medan det kunde hade stöttat Sverige och sett till att vi inte hamnat där vi är i dag. Det är felprioriteringar. Man står nu här och är stolt över att man till slut har landat i att göra det för sent.

Dessutom har inte sänkta skatter på el gjort att elen är billigare i dag än vad den var då. Man har bara tagit bort de skattehöjningar som har gjorts tidigare under den här mandatperioden.

Jag vet inte hur man ens kan slå sig för bröstet för den saken. Man har egentligen nollat skatten på samma ställe som den var när man tog över, med en abrovink som har skadat Sverige under tiden.

Man kan också nämna de 5 000 kronorna för en vanlig barnfamilj. Om man tittar på vilka som faktiskt får pengarna stämmer det att en del får 5 000 kronor. Men det är bara de 10 procenten med de högsta inkomsterna i Sverige som får de pengarna. Det kan man också försöka att slå sig för bröstet för.

Faktum är att väldigt många har det svårare i dag än vad de hade för tre fyra år sedan. Det är ett problem. De människorna har inte blivit hjälpta av massiva skattesänkningar till höginkomsttagare, som vi sedan kommer att få betala eftersom de genomförs med lånade pengar.

Det finns inte mycket för de flesta svenskar att vara särskilt glada och stolta över här. Det är lite beklagligt att vi har hamnat där, fru talman.

(Applåder)

I detta anförande instämde Janine Alm Ericson (MP).

Fru talman! Vi har talat väldigt mycket om den inflation som var och den bekämpning av inflationen som skedde i början av den här mandatperioden. Jag tackar för tillfället att få tala lite om just det.

Förra valrörelsen försökte oppositionen till vår socialdemokratiska regering hävda att allt detta berodde på Magdalena Andersson. Det var Magdapriser hit och andra epitet dit.

Problemet var att den inflation som vi såg inte berodde på den inhemska konsumtionen. Den ströp man därefter åt för att bekämpa inflationen.

Man gjorde en felbedömning i valrörelsen som man sedan följde upp med praktisk politik. Den byggde på att det var den svenska inhemska konsumtionen som ledde till inflationen. Det stämde inte.

Därför bekämpade man svenska medborgare i stället för att se till att överbrygga den kris och inflation som byggde på världsläget och de störningar som fanns i den internationella handeln. Det var kärnan till inflationen. Det handlade om Putins krig i Ukraina, problemen med handeln efter covid och så vidare. Där hade vi problemen.

Regeringen ströp åt och höll inne med plånboken för att bekämpa inflationen i stället för att hjälpa svenskarna genom de problem som inte var skapade här i landet. Vi sitter med den situationen att människor har fått det betydligt sämre än vad de kunde ha fått. Vi har inte kommit i kapp än.

Våra europeiska kamrater gjorde en annan bedömning. De såg till att deras verksamheter och deras medborgare understöddes genom en svår tid. Det hade varit en bättre politik även för Sverige.

Fru talman! Finansmarknaden är oerhört viktig för Sverige. Den påverkar i stort sett alla delar av samhället, direkt eller indirekt, och den kan både lyfta och dra ned oss alla. Därför är det viktigt att inte hämma viktig flexibilitet. Men vi får inte heller låta fel individer utnyttja finansmarknaden på fel sätt. Vi vill ha en hög och jämn tillväxt och att hela Sveriges befolkning ska få del av frukterna.

Men, fru talman, det är också viktigt att ha kontroll och att stävja problem som kan uppstå på finansmarknaden. Exemplen på krascher som hade kunnat undvikas med rätt regleringar är många – det handlar både om inhemska och sådana som kommit utifrån.

Jag tittade lite på de tidigare debatterna på det här området. Jag kan konstatera att en av de dominerande frågorna sedan några år tillbaka handlar om oro i omvärlden. Krig och kriser har avlöst varandra under flera år. Det är som en historielektion i krig och finansiella chocker – från Putins invasion av Ukraina till tullkrig och pandemier. Internationell handel störs av till exempel båtar som fastnar. Båten från Evergreen gjorde det. Det har väl alla glömt nu, men det fick stora effekter för den internationella handeln. Jag tänker också på det som nu händer i Hormuzsundet, som stängts på grund av kriget i Iran.

Allt det här kräver ordning och reda här hemma och i vårt närområde och att vi stärker oss själva tillsammans med våra grannar. Det kräver att Europa står enat inför den oro som kommer utifrån och att vi har tydliga regler och lagar som på ett rättvist sätt stärker vår inhemska finansmarknad och ser till att de vinster som produceras kommer alla till gagn.

Ett av världens stora problem är att rikedom har koncentrerats samtidigt som de flesta blivit fattigare och arbetslösheten har brett ut sig. De högerkrafter som dominerat de senaste åren av krig och konflikter är ett resultat av det. Om vi inte vänder utvecklingen i Europa riskerar vi samma sak här.

Svenskarnas löner har fortfarande inte återhämtat sig från den inflationschock som kom med Putins krig och effekterna efter covidpandemin. Vi står just nu inför ännu en riskabel situation där priser kommer att rusa igen på grund av kriget i Iran och alla de oroligheter som kommer med krig i Mellanöstern.

Visserligen har regeringen sänkt skatterna för att kompensera en del. Men då det är mest till dem som har högst inkomster sedan innan har alltför många fått se sina inkomster räcka till allt mindre. Vissa andra har fått det bättre än det var innan allt det här började.

Den här politiken har inte heller gjort underverk för sysselsättningen och arbetslösheten, fru talman. Sverige har kommit sämre ur chockerna än övriga Europa på grund av felprioriteringar av den sittande regeringen.

Välfärden urholkas. Vi har inte minst sett det i den debatt som varit om nedskärningarna i vården, där både moderata ministrar och regionråd skyllt problemen på andra och utmålat dem som lyft problemen med besparingarna som lögnare. Sedan har de fått pudla eller gömma sig. De anställda som lyfter problemen borde ses som hjältar snarare än beskyllas för lögner – även om det sker med Magdalena Andersson som något slags proxy. Felprioriteringar och ständiga nedskärningar är priset för de ständiga skattesänkningarna. Den saken borde vara uppenbar för de flesta i dag.

Den här regeringen har medvetet använt människors ekonomi som inflationsdämpare. Man har hållit nere deras konsumtion för att kunna gynna höginkomsttagare och kapitalägare i stället för att se till att alla kan klara sig lite bättre genom den här perioden. Arbetslösheten hade kunnat hållas nere, och investeringarna hade kunnat hållas uppe. Det, fru talman, hade varit socialdemokratisk politik för hela landets bästa. Det hade varit värt att låna till det i stället för att låna till massiva skattesänkningar, som regeringen gör. Det gör regeringen snarare för att köpa röster än för att dra upp Sverige på banan igen.

En annan väg hade varit möjlig, där fler hade fått det bättre och där Sverige som land inte hade tappat jämfört med våra vänner i Europa. Men där är vi inte, fru talman.

För bara några veckor sedan hade vi i finansutskottet öppet möte om Riksbankens penningpolitik de senaste åren. Det var mycket givande. Överlag fungerar det bra, och det har sett bra ut. Men det finns såklart saker att göra för att förbättra funktionerna och skapa ett bättre underlag för alla de beslut som fattas. Bland annat menade Lars Calmfors att vi förlorat ungefär en halv procent i bnp bara på grund av det sista två höjningarna av räntan, som genomfördes för att få ned inflationen. Man kan tycka att en halv procent inte är särskilt mycket. Men med 2025 års bnp för Sverige är det ungefär 32 miljarder kronor – rätt mycket pengar – som vi har gått miste om på grund av dåliga underlag.

Jag ska inte stå här och låtsas som att de här besluten är särskilt enkla och att det hade varit självklart att fatta andra beslut där och då. Men med bättre underlag kanske inte så mycket pengar hade behövt gå förlorade.

Det här är ett bra exempel på att de beslut som fattas kan få väldigt stora konsekvenser och på hur stora summor vi spelar med för både landet och individer. För någon med stora bolån kan trots allt en halv procent högre styrränta göra rätt stor skillnad. Och för hela Sveriges ekonomi kan det göra stor skillnad när det gäller vilka företag som kan expandera, satsa eller startas. Över tid ger det jättestora effekter att ligga en halv procent fel.

Vart vill jag då komma med det här, fru talman? Jo, jag vill säga: Ju bättre underlag för beslut vi kan skaffa oss, desto bättre kan vi och våra myndigheter styra ekonomin till gagn för oss alla. Därför har också myndigheter, bland annat Riksbanken, länge efterfrågat register över skulder och tillgångar som stöd för framtida beslut. Vi behöver veta hur det ser ut på en mer detaljerad nivå för att kunna undvika den här typen av förluster genom mer precisa beslut. Vi famlar mer än nödvändigt inför den oro som växer i världen och som också riskerar att drabba oss. Det är vi här i riksdagen som har ansvar för att åtgärda detta.

Till saken hör att det finns ett tillkännagivande om sådan här statistik redan från 2019. Och en utredning är klar, med ett förslag som regeringen inte verkar vilja göra till proposition.

Fru talman! Det finns mycket att göra på det här området. Vi socialdemokrater vill särskilt lyfta behovet av en fungerande kontanthantering i hela landet och för alla. Det är viktigt inte minst ur jämlikhetssynpunkt och beredskapshänseende. Det måste finnas en sammanhållen strategi för betalnings- och kontanthanteringssystemen, med redundans, som vägledande perspektiv.

Att ekonomin fungerar i kris och krig är avgörande för att samhället ska kunna fungera. De förberedelser som behövs för att säkra det ekonomiska systemet behöver därför vara väl inövade för att fungera när det gäller.

Vi behöver också förbättra banksektorn, öka konkurrensen och öka prispressen på bankerna genom en bankskatt. Bankerna kan sannerligen betala med sina övervinster. Men det räcker såklart inte. Vi vill också se till att öka den lokala närvaron av finansiella tjänster. När bankerna drar sig tillbaka följer också möjligheterna att driva och starta företag med. Detta skadar den lokala och regionala utvecklingen i de delar av landet där bankerna försvinner. En lösning på detta vore till exempel att utveckla Statens servicecenter och ge dem fler möjligheter att vara en mötesplats mellan finansiella institutioner och lokalsamhällen.

Staten måste också mer offensivt använda sin egen bank, SBAB, för att pressa fram effektivitet i banksektorn. Det kan till exempel ske genom ändrade avkastningskrav och breddad verksamhet med till exempel lönekonton och skräddarsydda hypotekskrediter till dem som äger sina bostäder och till olika hyresfastighetsägare för energieffektiviseringar eller dylikt.

Fru talman! Avslutningsvis vill jag lyfta problemen med den kriminella ekonomin. Bedrägerier, ekonomisk brottslighet och penningtvätt är ökande problem i det svenska samhället. Kriminella har en närmast osviklig förmåga att nosa upp de delar av samhället som ger mest pengar för minst ansträngning och med minst risk för straff. Det har skett en liberalisering av lagar och regler, som inneburit att man naivt släppt in fler och fler i till exempel välfärden sedan 90-talet och att man släppt på kraven och kontrollen av företag. Det har såklart utnyttjats av de kriminella.

Bankföreningen och bankernas frivilliga åtgärder mot bedrägerier och utnyttjande av finansiella tjänster behöver följas upp och utvärderas för att se om det behövs lagstiftning.

Vi menar att regeringen måste göra en genomlysning av de branscher där ekonomisk brottslighet och penningtvätt är särskilt förekommande och öka skyddet framför allt för företagare, som i dag saknar mycket jämfört med det konsumentskydd som privatpersoner har. Sveriges småföretagare är i dag måltavlor för bedrägerier på grund av att de inte har samma stöd som privatpersoner har från staten och på grund av att de är mer ansvariga själva för att inte bli bedragna än vad privatpersoner är. I många fall är det inte någon väsensskild situation annat än att de till skillnad från privatpersoner driver företag.

Fru talman! Vi menar slutligen att även idrottsagenter måste omfattas av penningtvättslagen, precis som den redan omfattar mäklare och andra sektorer med stora summor och höga kontantflöden. Det måste göras innan svensk fotboll drabbas av tillitsproblem och solkas ned av svarta pengar och kriminalitet.

Fru talman! Som min partikollega sa i förra årets debatt: Det skakar i världsekonomin och på finansmarknaderna. Oron sprids när vi känner av högerpopulismens verkningar. Det visar på behovet av finansiell stabilitet.

Oron har inte blivit mindre sann sedan dess. Utvecklingen har förvärrats. Vi behöver ta vårt ansvar både för stabiliteten och för människors privatekonomiska trygghet, tilltron till finansmarknaden och beredskapen för kriser både utanför och inom vårt land.

Fru talman! Med det sagt yrkar jag bifall till reservation 7. Jag sparar de övriga reservationerna, så att vi slipper att votera längre än nödvändigt.

Fru talman! Jag tror att ledamoten precis som jag vet att det finns vissa beredningskrav och vissa strukturer i Sveriges styrning som gör att det bara är regeringen som har möjlighet att bereda och utreda lagförslag. Det är den enkla förklaringen. Jag tror att man i ledamotens parti själv har suttit i motsvarande situation otaliga gånger. Jag vet det. Det är lite löjligt att försöka göra det till något slags poäng just här i dag.

Man kan tala lite mer om finansiell stabilitet, eftersom det nu kom upp. Som jag sa i mitt anförande gagnar det inte den finansiella stabiliteten att hänvisa människor som köper bostäder med renoveringsbehov till blankolån i stället för bostadslån. Det gör det verkligen inte, utan det är snarare tvärtom.

Man kan resonera om hur stort problem det är. Det kommer nog inte att vara jättevolymer, utan det kommer att vara en ganska liten del. Men det är ganska stora pengar för enskilda när man hänvisas till blankolån i stället för förmånligare bostadslån när man behöver renovera.

Det här är ett jätteproblem, framför allt för de människor som har lägre inkomster. De skulle gagnas mycket av att köpa en billigare bostad med renoveringsbehov och sedan renovera pö om pö vartefter de får möjlighet. Hade de då haft dessa ytterligare 10 procent på bostadslånet för att göra detta, precis som de som köper en färdigrenoverad bostad har, hade det hjälpt både enskilda, det svenska bostadsbeståndet och svensk ekonomi. Men det struntar regeringssidan i och försöker i stället kasta detta på oss som lyfter problemen – som om det skulle vara vi som har orsakat dem! Det är naturligtvis inte sant.

Vi behöver en bättre bostadsmarknad, och som jag sa i mitt anförande: De här förändringarna kan vara en del av det, men de är inte någon silver bullet.

Fru talman! Det är märkligt med dessa replikskiften där man uppenbarligen inte har lyssnat på det som sägs i anförandena.

Vår kritik riktar sig inte mot att man går upp till 90 procent. Det är inte det som är huvudpoängen. Huvudpoängen är till exempel de skevheter som man nu inför där det blir olika möjligheter att låna beroende på vad man köper för typ av fastighet, om den till exempel är färdigrenoverad eller har renoveringsbehov.

Kritiken rör andra delar och inte själva förändringen. Det är kanske därför det blir så märkliga replikskiften. Man försöker skjuta in sig på huvuddelen i förslaget och inte de bieffekter och de andra delar som man hade kunnat undvika om man hade velat, fru talman. Det jag riktar in mig på är de problem som kan uppstå när man gör detta och inte själva huvudförändringen.

Det är jättebra om fler får möjlighet att komma in på bostadsmarknaden. Men det måste efterföljas av förståndiga regler för helheten där man inte bygger in problem så att man kommer att behöva förändra systemet en gång till inom ganska kort tid.

Vi ser redan nu att det kommer att bli ett problem. Det borde regeringen också ha gjort. Det ter sig som att man i sin iver att försöka mota överbelåning, samtidigt som man faktiskt medger en högre belåning, vill sätta åt vissa grupper medan man släpper fram andra.

Det riktar jag skarp kritik mot. Det kommer att drabba framför allt människor utanför storstadsområdena. Det är de som bor i stora delar av Sverige där bostadspriserna i allmänhet har en lägre uppgång och dessutom en lägre nivå från början.

(Applåder)

Fru talman! Det är som att prata med en vägg. Ledamoten lyssnar inte på vad jag faktiskt säger. Jag sa precis det som hon nu refererar till. Priserna kan öka med 5 procent. Det säger regeringens egen utredning. Då kontrar hon med: Regeringen säger inte det, och dessutom är det en låg ökning.

Det må så vara att den är låg jämfört med vissa andra effekter, som vi i och för sig inte har sett än. Vi vet inte vart räntorna tar vägen i till exempel den kris vi har nu. Effekten av den är svår att sia om just nu.

Jag refererade till utredningen och att priserna till följd av förändringarna kan gå upp med 5 procent. Det var precis det jag sade. Ändå står ledamoten här och säger att så är det minsann inte alls, utan det är bara 5 procent.

Jag har svårt att se att man får det att gå ihop i slutändan att säga både att jag har fel och att jag har rätt i samma inlägg. Det blir lite märkligt, fru talman. Jag tackar för mig i det här märkliga replikskiftet.

Fru talman! Jag vet inte riktigt vad jag ska börja i för ända. Det var ett väldigt märkligt inlägg. Det kom inte någon egentlig fråga utan bara några påståenden. Ida Drougge sa till exempel att vi inte finansierat de saker som vi vill genomföra. Detta är såklart inte sant, fru talman.

Visst säger regeringen att det här inte kommer att höja priserna på bostadsmarknaden. Men utredningen och förarbetena till förslaget ger en annan bild. Det är även flera andra som gör bedömningen att det här kommer att ha effekten att priserna går uppåt om bostadsförsörjningen fortsätter att vara låg. Här har regeringen verkligen inga svar. Det kan vara så att det kommer in några fler på bostadsmarknaden för att man får låna lite mer. Men Stockholm är nog inte paradexemplet; det är kanske där priserna kommer att öka som mest på grund av en sådan här förändring.

Då kommer man inte heller in, trots att man får låna mer. Det blir lite av ett cirkelresonemang. Det är som med regeringens övriga förslag i budgeten. De är kanske mest till för att se väldigt bra ut och ge lite röster i valet, och sedan får man hoppas att det går att lösa i efterhand.

Det verkar vara en taktik som man satsar på tillsammans med att säga att vi inte finansierar våra förslag. Samtidigt lägger man fram en egen budget där man lånar till enorma skattesänkningar. Summa summarum är det regeringen som behöver ta ansvar för vad den gör i stället för att försöka låtsas som att vi inte tar ansvar för våra förslag. Det är åtminstone deras som kommer att bli verklighet. Där ser vi väldigt mycket att önska. Finanspolitiska rådet har kritiserat just de här delarna.

Fru talman! För alltför många är drömmen om en egen bostad alltför avlägsen i dag. Bakom oss har vi en period med låga räntor, hög inflation och på det ett flertal reformer, som i stället för att göra det enkelt för unga att sikta på ett ägt boende har tvingat dem att se priserna skjuta i höjden, pengarna räcka till mindre och drömmen hamna alltmer utom räckhåll.

Det är mot den bakgrunden och med lärdomarna från historien svårt att se enbart positivt på de förändringar som nu föreslås. Missförstå mig inte. Det är bra om fler får möjlighet att komma närmare att slutligen kunna skaffa sitt drömhem. Men det finns risker här, fru talman. Det är risker som regeringen och majoriteten alltför lättvindigt viftar bort. Riskerna ligger framför allt i att det regeringen nu gör inte följs av en politik för ökat byggande. De analyserar inte heller vilka effekter deras förslag får för helheten.

Jag lånar lite från Tage Danielsson: Byggandet måste komma först, min vän. Gör det inte det kommer ingen in igen.

Med andra ord: Om det fortsätter att finnas för få bostäder på marknaden riskerar de här förändringarna mest att leda till att priserna går upp. Då kommer fler ändå inte att komma in på bostadsmarknaden, utan de får se sin dröm flyttas fram tills de har sparat ihop ännu mer, även om de kan låna mer.

Regeringens egen utredning pekar på att priserna kan komma att stiga med 5 procent av den här förändringen. Visst finns det de som tjänar på det, som banker, mäklare och så vidare. Men det är ett problem för bostadsmarknaden, för Sveriges ekonomi och kanske särskilt för de unga som siktar på att köpa sin första bostad den närmaste tiden.

Sverige är ett land där folket redan är högt belånat. Den frågan lär bli än mer aktuell med tanke på de kriser och konflikter som pågår i detta nu och som kanske kommer att växa och breda ut sig ännu mer. Vi lär inte gå orörda ur det här, och det ter sig inte särskilt vältajmat att öka svenska folkets skuldsättning och räntekänslighet i just dessa dagar.

Vi vet ännu inte så mycket om det här mer än att riskerna finns, och vi vet inte var det slutar. Jag förstår att regeringen och majoriteten inte hade en amerikansk attack på Iran, vilken kanske i värsta fall drabbar hela Mellanöstern, med i tankarna när de tog fram det här förslaget. Man får väl ta det för vad det är. Naturligtvis är det värst för dem som bor i området och drabbas av kriget.

Men det finns också andra risker, som vi kan se här och nu och som inte påverkas av omvärlden, fru talman. En är att det här förslaget gör det svårare och dyrare att låna för att renovera sin nyköpta bostad jämfört med att låna till en färdigrenoverad bostad. Genom att skilja på taknivån för lån vid köp och taknivån för tilläggslån på bostaden petar regeringen in en skillnad i villkoren som är svår att förklara för den som ska köpa bostad. Om bostäderna efter renovering är likvärdiga och har samma totalpris är det vem som renoverar, köparen eller säljaren, som avgör hur mycket köparen får låna. En färdigrenoverad bostad kommer man att få låna upp till 90 procent på, men har bostaden renoveringsbehov är taket 80 procent.

Ambitionen är att begränsa överbelåning, och det kan ju te sig rimligt vid en första anblick. Men om det får bieffekten att människor tvingas renovera sin nyköpta bostad via blankolån i stället för tilläggslån på bostadslånet får det absurda konsekvenser som det är svårt att se att regeringen skulle ha tänkt igenom ordentligt.

Vi hörde här exempel från Stockholm. Men i stora delar av landet är priserna inte så höga från början. Man kan som köpare behöva renovera inför framtiden. Som säljare kanske man inte vill renovera en bostad man ska flytta ifrån, men som köpare kan man vara villig att renovera för ganska stora pengar om man vill bo där under lång tid. Situationen kommer alltså att försämras genom de här förändringarna för köpare i stora delar av Sverige.

Den enskilde får ett dyrare boende utan egentlig anledning. För samhället i stort blir det dyrare att ta hand om de värden som redan finns, vilket riskerar att leda till kapitalförstöring i slutändan. Det finns en visserligen marginell men ändå högre risk för sämre finansiell stabilitet, med fler blankolån för renoveringar, som nu dessutom inte ger rätt till ränteavdrag.

För att vara krass borde det snarare premieras att man skaffar sig ett billigare hus, renoverar det och tar hand om det i stället för att man då straffas med hårdare regler för lån än om man köper ett dyrare hus utan renoveringsbehov, om de båda husen blir likvärdiga när affären är klar och renoveringen är gjord.

Man kan nog konstatera att regeringen inte riktigt ser vad den gör, fru talman. Det är därför bra att vi i riksdagen kan åtgärda delar av det och se till att regeringen återkommer med en djupare analys och eventuella åtgärder för att se till att fler får möjlighet att komma in på bostadsmarknaden, att priserna hålls nere samt att reglerna inte slår så fel mellan köpare av olika typer av bostäder med olika behov av renovering med mera.

Det är väldigt viktigt att vi har ett system som uppmuntrar en sund amorteringskultur och säkrar en god finansiell stabilitet för hela Sveriges skull. Men lika viktigt är det att vi har en sund bostadsmarknad och tar hand om de värden som redan finns samt såklart att vi har en politik för tillväxt, byggande och framtidstro.

Där har den här regeringen misslyckats totalt, fru talman. Bostadsbyggandet slog tvärnit när regeringen släppte politiken för ökat byggande helt samtidigt som inflationen slog hårt mot just byggsektorn utan att behoven egentligen minskade. Det som tidigare var en motor i svensk tillväxt och en källa till framtidstro byttes ut mot massarbetslöshet, krossade drömmar och sämre tillväxt.

Stockholms Handelskammare konstaterar i sin rapport Notan för byggkrisen att vi riskerar ett aggregerat produktionsbortfall på 1 000 miljarder kronor för den svenska ekonomin fram till 2030. Sverige blir fattigare och får lägre tillväxt, färre jobb och färre med egen bostad. Staten måste ta ett större ansvar när marknaden inte själv klarar att tillgodose människors basala behov.

Allt det här går hand i hand. Det är en egensnickrad kris som regeringen är fullt ut ansvarig för. Andra prioriteringar hade gett ett annat utfall, fru talman. Därför pekar vi socialdemokrater ut flera konkreta åtgärder för att få fart på byggandet igen, till exempel en statlig byggstimulans och statliga byggkrediter som kan minska riskerna för nyproduktion och göra det möjligt att bygga även i tuffare tider. Det är viktigt inte minst för alla unga som i dagsläget har svårt att få bostad. Det behövs också ett tydligare nationellt grepp om bostadsförsörjningen. En samlad bostadsförsörjningslag och en nationell handlingsplan ska se till att byggandet håller jämn takt över tid i stället för att rasa i varje lågkonjunktur.

Bostadspolitik handlar i grunden om frihet, trygghet och jämlikhet och om möjligheten att forma sitt eget liv. Samhället ska inte stänga dörrar för människor beroende på var de är födda eller hur tjock plånboken är. Förändrade bolåneregler kan vara en del av lösningen, men utan en aktiv politik för att bygga fler bostäder är de inte svaret på bostadskrisen. Därför behövs mer än justeringar i regelverken. Det behövs politisk vilja, ansvarstagande och en bostadspolitik som sätter människors behov före marknadens kortsiktiga logik.

Fru talman! Jag yrkar bifall till vår reservation.

(Applåder)

Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till vår reservation i ärendet.

Vi socialdemokrater är naturligtvis inte motståndare till propositionen i sin helhet. Det finns flera anledningar till att gå vidare med dessa förslag, som också är en direkt konsekvens av EU-lagstiftning. Som alltid med frågor som härstammar från EU har de enskilda länderna dock ett skapligt stort handlingsutrymme.

Regeringen har valt att hantera det här på ett sätt som gjort att flera av remissinstanserna höjt ett varningens finger. Man kan till exempel i Stockholms universitets remissvar läsa att de påpekar att Sverige inte lider av de problem som orsakat att EU agerar för att öka investeringsviljan i små bolag. Sverige går nämligen emot trenden i EU, Storbritannien och USA, där antalet noterade bolag minskar.

I Sverige har vi redan innan de här förändringarna kommer på plats i stället ett ökande antal bolag. Vi behöver i Sverige alltså inte den medicin som EU skriver ut, men vi tar stora risker för att få de bieffekter som riskerar att följa med. Det hade varit fullt möjligt att gå långsammare fram. På många sätt hade det varit rimligare att här anta en försiktighetsprincip i stället för att köra på för fulla muggar.

Regeringen föreslår att tröskelvärdet för prospektskyldighet ska höjas från 2,5 till 12 miljoner euro. Det är en rejält kraftig höjning, och den genomförs trots allvarliga varningar från Finansinspektionen, Ekobrottsmyndigheten och Konsumentverket. Dessa myndigheter pekar på att försämrade informationskrav riskerar att göra det lättare för oseriösa aktörer att utnyttja investerare, i synnerhet småsparare.

Ekobrottsmyndigheten lyfter fram risken för att enskilda med bristande insyn riskerar att bli lurade att investera i bolag som inte bär sig eller inte ens varit tänkta för annat än att lura folk på pengar. Kriminella kan utnyttja reglerna för att lura medborgarna.

Tillsammans med Konsumentverket lyfter man även vikten av att ställa krav på information på svenska. EU medger möjligheten att lämna information på engelska eller landets eget språk, och här har regeringen valt att inte ställa krav på att informationen ska finnas på svenska.

Finansinspektionen skriver i sin remiss att förslagen innebär en omotiverad försämring av investerarskyddet och transparensen på marknaden. Förslagen riskerar också att försvaga investeringsviljan, vilket är motsatsen till vad ambitionen ska vara, fru talman. Vidare skriver man att detta i förlängningen kan försvåra kapitalanskaffningen för framför allt små och medelstora företag och att förslagen därmed riskerar att motverka själva syftet med regleringen. Det är ganska allvarlig kritik.

Fru talman! Vi motsätter oss såklart inte utveckling av kapitalmarknaden, men utvecklingen får inte ske på bekostnad av konsumenters trygghet eller på bekostnad av kampen mot den ekonomiska brottsligheten. Det gäller särskilt eftersom de som riskerar att drabbas hårdast är de som har minst pengar, som har minst resurser för att ta reda på vad som faktiskt gäller och som lider störst skada av att luras.

Därför kräver vi att regeringen återkommer med en utvärdering av effekterna av det nya systemet. Om risken för bedrägerier ökar, om konsumentskyddet försvagas och om investeringsviljan minskar måste vi agera så snabbt som möjligt för att stärka skyddet för enskilda på marknaden. Det duger inte att hänvisa till de olika handelsplatsernas egna regler och hoppas att de ska göra jobbet.

Fru talman! Vi vill ha en trygg kapitalmarknad, och vi vill skydda småsparare. Vi vill motverka ekonomisk brottslighet och kriminella element, och vi vill inte se fler människor förlora sina besparingar till bedragare som utnyttjar luckor i regelverket. Men det är precis så här vi har kommit till det läge vi i dag är i, med kriminella i välfärden och på arbetsmarknaden – genom förenklingar och justerade gränser som gör att maskorna i samhällets nät har blivit så stora att kriminella till och med kan äga domstolsbyggnader.

Jag yrkar återigen bifall till vår reservation och hoppas att regeringen snarast, oavsett vad som sker under behandlingen i den här kammaren, återkommer med ett regelverk som ser till att enskilda människor i Sverige som vill investera på marknaden också skyddas när de gör det.

(Applåder)

Herr talman! I dag är vi här för att debattera de första justeringarna i den nya a-kassan, som lustigt nog träder i kraft just i dag.

Vad som inte är lika lustigt är att regeringspartierna och Sverigedemokraterna inte behagar vara här och diskutera den enda reform som de genomför inom arbetsmarknadsområdet under hela mandatperioden. Det tycker jag är anmärkningsvärt. Jag skulle säga att det är talande att de inte infinner sig.

Arbetsmarknadspolitiken har under den här mandatperioden varit något som de kan finansiera sina skattesänkningar med, och resultatet av denna prioritering ser vi tydligt: fler arbetslösa, färre i arbetsmarknadsutbildning och ett samhällsbygge som har avstannat.

Nu är det ju inte riktigt det som vi är här för att debattera, herr talman, men eftersom intresset är så lågt tycker jag att det är på sin plats att poängtera det.

Som sagt lade regeringen, redan innan den nya a-kassan träder i kraft, fram den proposition som vi nu har framför oss i kammaren och som behövs för att åtgärda fel i den ursprungliga propositionen. Det här hade varit ett gyllene tillfälle att åtgärda de problem som vi påpekade redan när den förra propositionen lades fram, till exempel bristen på analys av effekterna när det gäller jämställdhet, olika åldersgrupper, dem som har en inkomstförsäkring via facket och borttagandet av den längre ersättningsperioden för föräldrar med barn hemma.

Inget av detta har gjorts. Regeringen är uppenbarligen inte intresserad av vad deras försämringar får för effekter för folk i Sverige. Nu försämras försäkringsskyddet för både individ och samhälle.

Låt mig vara tydlig: Arbetslösheten är ett gift för samhället, men det är inte de arbetslösa som utsöndrar det. Det är inte de byggnadsarbetare, de handelsanställda och den vårdpersonal som blivit arbetslösa den senaste tiden som är problemet. De drabbas av det, och regeringen och Sverigedemokraterna försitter inte en chans att prata om dem som att de är lata och saknar egen drivkraft att skaffa ett jobb. Det enda man erbjuder är lägre ersättningar för att motivera människor att göra lite mer, oavsett vad de redan gör.

Människor vill jobba, men i längre lågkonjunkturer eller kriser, som den pandemi vi nyss har gått igenom, är det inte möjligt för alla som förlorar jobbet att snabbt få ett nytt. När det finns hundratals sökande till varje tjänst kommer vissa att inte få jobbet, ”märkligt” nog. Då behöver den försäkring som man betalat in till finnas där tills konjunkturen vänder eller krisen är över för alla. Allt annat är ett svek mot alla hårt arbetande svenskar som förväntar sig att deras försäkring ska göra att de klarar av att behålla huset, båten eller bilen tills de hittar ett nytt jobb.

A-kassan fyller flera funktioner i samhället. Det är en omställningsförsäkring för individen. Det är kanske det enda högerpartierna ser den som, och där kan vi vara överens. Det är den, men det är också en bas för vårt samhälle i stort och för vår lönebildning i synnerhet.

A-kassan håller efterfrågan uppe när vi har en lågkonjunktur, och den håller lönerna uppe för dem som fortfarande har jobb. Det är anledningen till att högern ständigt ger sig på a-kassan när de har chansen. Regeringen Bildt försökte på 90-talet men lyckades inte tack vare att de klantade bort ekonomin så fatalt att de var tvungna att kalla in Socialdemokraterna för att ta sig ur problemen. Då tvingades de backa, och tack vare det blev krisen inte lika djup som den hade kunnat bli med en a-kassa av den modell som vi har nu.

Likadant gjorde alliansregeringen när den tillträdde 2006. Man försämrade a-kassan för att trycka ned lönebildningen. Det gjorde man genom att öka avgifterna och sätta dem i paritet till hur stor arbetslösheten var i varje bransch. Detta gjorde man fullt medveten om att det skulle sänka det som kallas reservationslöner, pressa lönerna nedåt på hela arbetsmarknaden och också slå hårt mot organiseringen på arbetsmarknaden. Det var så att säga hela poängen. Genom att man pressade upp avgifterna för alla medlemmar skulle fackföreningsrörelsen tvingas gå med på lägre löneökningar. De arbetare som var arbetslösa skulle förmås att ta jobb med lägre löner genom att man pressade ned ersättningen så snabbt som möjligt.

Nu gör den här regeringen samma sak, fast i något mindre skala, med stöd av Sverigedemokraterna.

Men a-kassan är också ett konjunkturinstrument. En vettig a-kassa för alla som blir arbetslösa i en konjunkturnedgång eller en strukturell omvandling på arbetsmarknaden, som när hela branscher försvinner till förmån för något nytt, gör att ekonomin kan fortsätta rulla på ett smidigt sätt. Det är viktigt för oss alla. När köpkraften inte minskar lika mycket behöver inte också handeln och andra sektorer i samhället drabbas och dras med i raset. Vi kan alltså undvika att ekonomin hamnar i en dominosituation där den första brickan som faller också slår ut nästa och nästa och nästa.

Fru talman! Vi såg, som jag sa tidigare, både på 1990-talet och i krisen 2008–2009 och även under pandemin hur viktigt det här kunde vara. En av statens viktigaste uppgifter är att motverka lågkonjunkturer och hålla köpkraften uppe så att inte den inhemska ekonomin drabbas. En väl fungerande och rimligt hög a-kassa sköter den saken utan att politiken måste fatta snabba beslut när saker och ting händer. Det är snabbare, det är mer förutsägbart och det skapar trygghet för både individ och samhälle. Det är alltså av största intresse för både anställda och det offentliga och för alla de företagare som livnär sig på tjänster eller att sälja varor till enskilda att det här systemet är robust.

Fru talman! Svensk lönebildning har fungerat utomordentligt i internationellt hänseende just därför att vi har stabila, starka och ansvarstagande aktörer som förhandlar om villkoren i varje bransch för sig och en politik som håller sig på rimligt avstånd. Gemensamma utgångspunkter blir i Sverige till anpassade villkor och löner som är likvärdiga men inte exakt samma i alla branscher.

A-kassan är en del i att hålla lönerna uppe och en del av det som kallas för löneskydd på arbetsmarknaden. Ingen av oss som jobbar i Sverige vill att lönerna ska börja pressas nedåt när fler och fler blir arbetslösa. Vi vill att våra löner ska hålla över tid, även när konjunkturen går ned eller när en bubbla spricker. Det vill också handlarna, hantverkarna och de flesta andra företag – ja, helt enkelt alla som är beroende av den inhemska ekonomin.

Trots det går högern gång på gång fram med försämringar av just det skydd för ekonomin och individen som vi alla är beroende av, och de har inte ens modet att inställa sig här i kammaren och debattera saken. Det, fru talman, tycker jag är för attans lågt.

(Applåder)

Herr talman! Min fråga går till arbetsmarknadsministern. Vi har pratat mycket om bidrag, men det finns också försäkringar som utgör fundamentala delar av vår arbetsmarknadsmodell – jag pratar naturligtvis om akassan.

Fler och fler äldre och även fler och fler akademiker och högre tjänstemän, som tidigare kanske varit lite skyddade mot långvarig arbetslöshet, finner sig nu vara arbetslösa under längre och längre tid på grund av den här regeringens politik. Den 1 oktober träder en ny a-kassa i kraft, där ersättningen sänks redan efter den 100:e dagen. Som vi alla vet är över hälften av de arbetslösa 55-plussarna arbetslösa i minst 189 dagar. De har ett helt yrkesliv på 30 år bakom sig och har betalat in till en försäkring som de nu ser försämras.

Vad har regeringen för svar till de här människorna, och hur stöttar man dem?

Fru talman! Det gör vi naturligtvis. Jag är oerhört glad över att vi lyckades se till att de 300 miljarder som nu ska lånas upp till försvaret också används till det civila försvaret, till exempel, för att prata om någonting i närtid. Det är jag jätteglad för, och det var ett tydligt krav från vår sida i den förhandlingen.

Det finns en enorm skuld, men den kom inte 2014 utan började byggas upp mycket tidigare. Där har flera regeringar ett ansvar. Men man kan också konstatera att de här frågorna har blivit mer och mer akuta för i stort sett alla över tid. Även om många såg redan runt 2000 och fram till 2009, när kriget i Tjetjenien pågick, vartåt det skulle kunna barka var det väldigt många som inte tog till sig det. Det gäller såväl medborgare som kommunpolitiker och politiker som fanns här i kammaren på den tiden.

Jag är jättenöjd med att vi har kommit hit och med att vi när vi inledde Natointrädet kunde manifestera den gemensamma strategin och inriktningen genom att Magdalena Andersson bjöd in Ulf Kristersson på många träffar och gav möjligheter att visa enighet. Jag hoppas att vi ska kunna fortsätta visa den enigheten, oavsett vilka aktörer vi pratar om när det gäller dessa frågor i framtiden.

Tack för den här debatten, samtalsstunden eller vad man nu vill kalla det!

Fru talman! Det är ingen tvekan om att det här har varit en underprioriterad fråga alldeles för länge. Redan under Tjetjenienkriget var det många som insåg att risken fanns att vi skulle hamna i den situation där vi är i dag, där Ryssland bedriver renodlad krigföring i Ukraina. Det gjorde man nämligen också i Tjetjenien. Ända sedan dess har det funnits starka röster för att stärka såväl försvaret som den civila beredskapen och andra viktiga delar.

Det är naturligtvis helt korrekt att kommunerna har ett långtgående ansvar, men vi ser ju hur den kommunala ekonomin urholkas och ansvaret för alla olika frågor blir svårare och svårare att ta. Därför är det bra att det tillskjuts medel som kommunerna kan använda till att steppa upp i de här frågorna. Men därmed kan man inte släppa allt annat.

Kommunerna har som sagt varit hårt trängda under lång tid, och det behövs mer resurser inom alla möjliga områden. Man kan nämna sjukvården, som har gått på knäna under ganska lång tid. Den är också en del av vår beredskapsorganisation. De frågorna ligger visserligen utanför ministerns ansvarsområde, men helheten måste ju beaktas. Det är därför jag tycker att den här debatten är oerhört viktig.

Vi kan inte slå in kilar mellan de olika aktörerna, peka på varandra och säga: ”Vad gör ni för dåligt? Vi gör minsann allting bra.” Dessutom är det svårt för de kommuner som pekas ut att förstå vad de ska göra. Den dialogen behöver naturligtvis ske på andra sätt än genom debattartiklar.

Jag ska ärligt säga att jag först misstänkte det i grund och botten var en debattartikel om vad regeringen gör som sedan skickats ut i landet och att Lars Beckman hade lagt till delen om Gästrikekommunerna helt själv. Men så visade sig inte vara fallet, och det tycker jag är beklagligt. Jag hör att ministern håller med om det, och det är jag tacksam för.

Jag hoppas verkligen att vi i framtiden kan gå hand i hand, jobba tillsammans med detta och göra varandra bättre i stället för att göra på det viset. Jag tackar alltså återigen för svaret och för möjligheten att få prata om de här frågorna.