Hanna Westerén

Herr talman! Mycket har sagts. Jag funderade på om vi har kommit framåt genom den här debatten. Min insikt har i alla fall stärkts: Vi måste fortsätta påpeka hur grav kostnadskrisen är i svensk skola. Givet svaren eller kanske snarare de uteblivna svaren i dag måste vi fortsätta poängtera hur illa det är i våra svenska kommuner. Det är en kostnadskris av stora mått, och den pågår i detta nu.

I dag till exempel sitter mina partikamrater och politiker av annan kulör hemma på Gotland och svettas på nämndsammanträdet. De är givetvis stolta över förtroendet de har fått att besluta om gotländsk skola men oerhört svettiga över hur de ska orka leverera på ett av välfärdsstatens viktigaste uppdrag: en bildad och utbildad befolkning.

Jag är klar över att SD-regeringen inte har några nya besked att ge till alla som berörs av svensk skola. Vi är rätt många. Det är elever, föräldrar till elever, lärare, personal - kort sagt alla vi som ser skolan som fundament för att det ska gå väl för Sverige.

Statsrådet säger att regeringen gör historiskt stora satsningar på skolan, men det är också en historiskt stor prövning. Jag är själv ett barn av 90talskrisen. Vi betalade av på de skulderna länge, och en del betalar fortfarande.

Statsrådet säger att svenska kommuner ska ta sin del av ansvaret, och jag tycker att det är oförskämt. När ska regeringen ta sin del av ansvaret, och hur ska svensk skola kunna leverera på de här premisserna?

(Applåder)

Fru talman! Jag vill börja med att tacka interpellanten Åsa Westlund för möjligheten att debattera frågan om kostnadskrisen i skolan. Det är en fråga som berör mig djupt.

Mitt första kommunalpolitiska uppdrag var som ersättare i barn- och utbildningsnämnden hemma på Gotland, och jag kan verkligen sätta mig in i den vånda man känner som förtroendevald i barn- och utbildningsnämnder runt om i Sveriges kommuner nu när kostnaderna skenar och SD-regeringen tittar på.

För oss socialdemokrater är bildning och utbildning fundamenta i vår syn på hur vi bygger det starka samhället. Genom utbildning frigör vi människors inneboende potential och styrkor. Det kan låta lite slitet, men det är också genom att bygga bildade, trygga barn som vi kan förebygga lagningen av trasiga vuxna med ofullständiga betyg och trasslig skolgång.

Hemma hos mig på Gotland är kostnadskrisen oerhört kännbar. Det finns en överhängande risk att just det som inte får ske ändå kommer att ske, nämligen att det kompensatoriska uppdraget - detta outsägligt viktiga uppdrag - kommer att få stryka på foten när SD-regeringen tvingar ned svenska kommuner på knä.

Just eftersom vi alla har så olika förutsättningar i fråga om bakgrund, studietradition och funktionsvariation faller ansvaret tungt på skolorna att erbjuda möjligheter för alla att komma i kapp och hänga med och att möta eleverna där de är. Detta tarvar särskilda undervisningsgrupper, anpassad grundskola och - på sina håll, såsom hemma hos mig - en relativt spridd skolorganisation på en liten yta.

Svensk skola är inte perfekt, men den är likväl bland det viktigaste vi har för att bygga den starka välfärdsstaten. Att den sverigedemokratiskt ledda regeringen så lättvindigt äventyrar svensk skola är ansvarslöst, och detta kommer att kosta oss alla väldigt mycket under lång tid.

Det här rimmar dessutom extra illa sett till att SD-regeringen har ett påstått fokus på brottsbekämpning. Det bästa vaccinet i världen mot att hamna på glid är ju en fullföljd skolgång. Det brottsförebyggande arbetet handlar i vissa delar, i all enkelhet, om att ge förbättrade livschanser. Det är i skolan detta händer.

Att bedriva undervisning i Sveriges enda öregion är utmanande. Våra möjligheter att ha effektiviserande samarbete med andra kommuner är av naturliga skäl begränsade. Likväl löser lärare, rektorer och annan skolpersonal uppdraget på ett enastående sätt varje dag, och jag är oerhört stolt över den gotländska skolan. Jag är själv en produkt av den och har varit med och beslutat om den, men jag vet också att det på sina håll under ganska lång tid har varit nettojämnt - precis på håret.

Vi har en otrolig tur som har lärare som fortsätter att gå till jobbet, som fortsätter att jobba i den gotländska skolan och som inte byter kommun eller jobb. Våra möjligheter hemma på Gotland att fortsätta att erbjuda attraktiva arbetsvillkor och en attraktiv arbetsplats över huvud taget, så att lärarna kan vara sitt bästa jag i klassrummet, utmanas starkt i och med den skenande kostnadskrisen. Det är på det sverigedemokratiska regeringsinnehavets skift som detta sker.

Jag förstår ärligt talat inte hur svensk skola ska kunna fortsätta att leverera under de här premisserna.

(Applåder)

Fru talman! Jag vill börja med en sakupplysning för den som lyssnar. Trots statsrådets utfall alldeles nyss bör man komma ihåg att ingenting sker på departementen utan Sverigedemokraternas medgivande. Sverigedemokraterna sitter formellt sett inte i regeringen, men Sverigedemokraterna styr uppenbarligen regeringen från baksätet.

Sverigedemokraterna kan formellt sett inte utkrävas ansvar. De kan inte KU-anmälas. Jag kan inte heller kalla ett sverigedemokratiskt statsråd till kammaren för att svara på frågor. Då får regeringsföreträdarna, som har tagit dem i båten, svara på frågorna i stället. Jag skulle gärna debattera välfärdens villkor med en sverigedemokrat.

Statsrådet vill ha ordning i argumentationen och hänvisar till 6 miljarder för ett halvår sedan. Det har ärligt talat skett en del sedan ett halvår tillbaka. Kostnadskrisen har eskalerat.

Jag noterar också att statsrådet inte särskilt noga alls berör risken som jag själv lyfte upp när det gäller det brottsförebyggande arbetet. Det är för mig bara ytterligare ett tecken på att SD-regeringen inte är klar över hur det hänger ihop och vad välfärden faktiskt levererar för oss alla med rimliga förutsättningar.

Jag undrar alltså fortfarande om statsrådets uppfattning är att 6 miljarder är till fyllest. Hittills låter det faktiskt så.

(Applåder)

Fru talman! Jag tackar Mathias Tegnér för att den här frågan lyfts här i dag.

Med tanke på den glädjeyra, kanske man kan kalla det, som den här nyheten om läget i inflationsbekämpningen genererat hos en del företrädare i SD-regeringen känner jag mig extra manad att påminna om att det finns en uppenbar risk att vi missar situationen i Sveriges kommuner och regioner just nu. Det är en oerhört kritisk situation. Jag kommer själv från Gotland. Där har vi både sjukvård och skolor som går på knäna. Och de aviserade 6 miljarderna hjälper enbart lite grann.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Som Mattias Vepsä konstaterade alldeles nyss försöker den här regeringen febrilt lägga över ansvaret på regioner och kommuner och säga att de måste göra sin hemläxa. Det är så fult. Det är så oansvarigt.

Jag vill mena att ansvaret för att hålla ihop Sverige, att hålla ihop vårt land och våra kommuner och regioner och säkra tillgången till jämlik välfärd i hela landet, faller tungt på regeringen. För när kommuner och regioner ska spara är det uppenbara risker att medborgare kommer i kläm och att klassklyftorna slår igenom. Vi måste också komma ihåg att jämlik tillgång till välfärd inte innebär samma till alla överallt hela tiden, utan att behoven står i centrum. Det är syftet med den jämlika välfärden.

Jag har själv bakgrund i kommun- och regionsektorn. Jag har suttit där och harvat och försökt hitta de bästa och smartaste besparingarna. Men hur vi än vridit och vänt på det har det alltid dykt upp en uppenbar risk att hamna i diskussioner som innebär att barnen betalar med färre lärare, minskad modersmålsundervisning och sämre öppettider på biblioteken, att äldre inte får sina biståndsbeslut verkställda eller att patienter riskerar vårdskador och utebliven vård.

Allvarligt talat: Sveriges Kommuner och Regioner sa 24 miljarder. Regeringen säger 6 miljarder. Det behöver väl knappast sägas att det är djupt otillräckligt.

Jag noterade att Mathias Tegnér ställde frågor om det brottsförebyggande arbetet, och det ligger mig väldigt varmt om hjärtat. Jag tror att det är väldigt viktigt att strypa nyrekrytering, erbjuda meningsfulla aktiviteter och hela tiden prioritera den fullgjorda skolgången och de fullständiga betygen som ett vaccin mot ohälsa och andra svårigheter.

Jag tror att vi måste fortsätta satsa på det förebyggande arbetet. Men det är just dessa så kallade mjuka värden i våra kommuner och regioner som riskerar att få stryka på foten när det ska sparas - och sparas måste det, för resurserna är otillräckliga. Vi kommer att få en oerhört dyr nota för det senare, och den kommer vi alla att få betala.

Vi vet att vi har ett katastrofalt inflöde i gängrelaterad brottslighet för att unga människor saknar möjligheter. Det brottsförebyggande arbetet spelar roll där. Vi vet att skolresultaten är avgörande för att klara en bättre framtid. Det är klart att det spelar roll när svenska skolor inte kommer att ha de resurser som de behöver.

Givet det vi nu debatterar, 6 miljarder i stället för 24 miljarder och kommuner och regioner som ska göra sin hemläxa, är min fråga: Hur ämnar regeringen säkra den jämlika tillgången till välfärd i hela landet?

(Applåder)

Fru talman! Jag uppskattar beskedet att en förlängning är möjlig. Det är såklart ett positivt besked, och jag uppskattar det - liksom sannolikt de flesta gotlänningar med mig.

Som infrastrukturministern har sagt och som jag har konstaterat är detta ovanligt. Därför smärtar det mig att man tar detta ganska ovanliga grepp och faktiskt inför en kompensation men sedan inte - som jag upplever det - lägger tillräckligt mycket vikt vid modellen. Det ger mig en känsla av att det finns en risk att detta blir en engångsföreteelse när det snarare borde vara någonting som man har som ett ess i rockärmen att ta till vid nya, stora prisökningar.

Givetvis skulle jag dock önska att detta inte behövde finnas som ett ess i rockärmen eller som en engångsföreteelse. Jag vill att vi ska ha en mer stabil grund att stå på när det gäller Gotlandstrafiken - mer långsiktiga förutsättningar när det gäller prisfrågan, säkerheten och frågan om flaggning, som vi har diskuterat i en tidigare interpellationsdebatt i dag. Kompensationen är ju ett symtom på att Gotlandstrafiken inte är reglerad på ett optimalt sätt i dag, vilket gör att vi försämrar förutsättningarna att leva, bo och verka på Sveriges största ö i Sveriges största öregion.

Det är väl mitt medskick till infrastrukturministern. Jag upprepar gärna att jag välkomnar kompensationen, men den är ju en del av en väldigt stor fråga där hela Gotland skulle vara långt mer betjänt av ytterligare stabilitet i de villkor vi har att verka utifrån.

Fru talman! Jag tackar för svaren, även om de till viss del förbryllar. Jag har stor tilltro till våra svenska myndigheter, och jag lever alltjämt i tron att det nog hade varit möjligt att hitta en något smidigare och mer transparent modell.

Det är helt riktigt, som infrastrukturministern säger, att man ser denna prissänkning direkt på biljetten. Men det är ändå svårt att göra det som vi brukar säga i myndighetsförvaltningen, att det är viktigt att kunna följa pengarna. Jag undrar därför fortfarande vad som händer när perioden är slut men pengarna finns kvar. Jag undrar också hur infrastrukturministern ställer sig till en eventuell ny kompensation. Föreställer sig ministern då att vi använder samma modell, eller tror han att det finns lärdomar att dra och möjligheter att stöpa om? Jag skulle ändå vilja rekommendera att vi undersöker en annan modell där det är mer givet att medlen till fullo används, och gärna också att bofasta på Gotland prioriteras högre.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Det är inte första gången som denna fråga debatteras i kammaren - frågan om villkoren i Gotlandstrafiken, inte just kompensationsfrågan. För en företrädare från Gotland är denna fråga ständigt aktuell.

Det pågår i detta nu en upphandling inför nästa avtalsperiod. Den pågående kostnadskrisen har medfört att vi har haft prisökningar på frakt och persontrafik på närmare 50 procent på mindre än ett år. Det är en hisnande siffra. Jag skulle vilja se de massprotester som en sådan prisökning skulle generera i vilket annat trafikslag som helst. Det är en hisnande siffra som väldigt påtagligt hotar tillväxt, konkurrenskraft och möjligheten att bo, leva och arbeta på Gotland.

Det konstaterades nyligen - jag hoppas att infrastrukturministern känner till det - att Gotlands befolkning inte längre ökar efter att faktiskt ha gjort det under flera år. Det är ingen långsökt tanke att färjepriserna faktiskt påverkar. Detta önskar jag att regeringen tar på största allvar, för det är en helt orimlig ordning att Gotland på så många områden är utlämnat till statsmakternas goda vilja och att vi har så diametralt olika förutsättningar i olika delar av landet.

I andra delar av landet förordas infrastrukturprojekt för att människor ska kunna spara några minuter när de pendlar till jobbet, och på Gotland får vi i upphandling efter upphandling slåss för våra någorlunda rimliga överfartstider - men därtill, som jag redan har redogjort för, betala oerhört höga biljettpriser. Vi omfattas inte riktigt av ordinarie infrastrukturplanering.

Som jag sa tidigare var kompensationen ovanlig men välkommen. Men jag vill ändå ha mer besked än så - utan att föregå upphandlingen, för det ska varken jag eller infrastrukturministern göra. Jag undrar hur infrastrukturministern ämnar agera för att Gotlands attraktivitet inte ska minska ytterligare. Jag vet att det är omöjligt att vaccinera oss mot prisökningar liknande dem vi drabbades av för något år sedan, men jag vill veta vad ministern ämnar göra för att åtminstone skydda oss mot dem. Vi kan inte ha den här situationen för resenärer och fraktköpare i Gotlandstrafiken.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Fru talman! Jag tackar infrastrukturministern för svaret. Jag uppskattar särskilt att det har förtydligats att det kommer att ske en uppföljning av hur medlen används. Det var det som jag efterfrågade i en tidigare skriftlig fråga, men då fick jag inte ett riktigt lika tydligt svar. Därför uppskattar jag verkligen signalen om uppföljning.

Det är så outsägligt viktigt - därom vet jag att vi är överens - att våra gemensamma medel används till det som de faktiskt är avsedda för. Medel som anslås till Gotlandstrafiken ska givetvis användas i Gotlandstrafiken.

Att kompensation utgår för högre priser under pågående avtalsperiod är ovanligt. Det är därför så viktigt och välkommet för oss som lever och verkar på Gotland att denna kompensation alls har blivit av. Men det är därför också så oerhört viktigt att detta sker under ordnade former och att det är möjligt att följa upp. Och som gotlänning vill jag såklart att möjligheten alltid ska finnas att göra det igen. Därför blir uppföljningen av hur medlen har använts oerhört viktig.

Den konstruktion som man valde för denna kompensation framstår fortfarande som märklig. Därför hoppas jag att infrastrukturministern i dag kan sprida lite ljus över varför man valde just denna modell. För den som lyssnar kan jag tillägga att detta är en modell som ger någon hundralapp i sänkt pris på i stort sett alla biljetter och frakter under en specificerad tvåmånadersperiod.

Infrastrukturministern vet säkert precis som jag att resandet till och från Gotland inte direkt har slagit några rekord den senaste tiden. Det gör att jag ställer mig ännu mer frågande till varför man valde just denna konstruktion. Varför gjorde man det nu och under dessa förutsättningar?

Enligt den senaste prognosen gällande resandet till och från Gotland hade resandet minskat med ungefär 6 procent. Det är alltså tyvärr inte så många som reser till Gotland just nu.

Då undrar jag fortfarande om bedömningen är att dessa medel kommer att användas i sin helhet. Vad sker med medel som eventuellt inte används i nuvarande modell, om resandet helt enkelt har varit för lågt? Fryser medlen inne? Tillfaller de operatören? Kan perioder med kompensation förlängas?

Det är ingen hemlighet att jag är i opposition mot den sittande regeringen. Men i denna fråga kommer jag verkligen med ett öppet sinne med hopp om en större omsorg om Sveriges enda öregion. Som jag har sagt i en tidigare debatt här i dag är Gotlandstrafiken vår landsväg. Att den fungerar och att den kan trafikeras under säkra och rimliga ekonomiska villkor är helt avgörande för livet på den ö som jag kommer ifrån.

Beskedet om denna kompensation var så oerhört välkommet men också ganska överraskande just för att sådan kompensation är sällsynt. Vi har haft ganska få kompensationer under pågående avtalsperioder. Därför är jag så oerhört mån om att förutsättningarna för denna kompensation är glasklara och att det är möjligt att göra så här igen om vi hamnar i en ny situation där priserna skenar.

Utifrån det som jag vet i dag förefaller denna utformning inte som särskilt genomtänkt. Det stör, ärligt talat. Därför undrar jag fortfarande varför man valde just denna modell och om det inte fanns något annat sätt.

Fru talman! Jag hörde Andreas Carlson, infrastrukturministern, säga att det säkerhetspolitiska läget ska beaktas. Givet den situation vi nu befinner oss i är jag av uppfattningen att det helt enkelt inte räcker. Det finns utrymme att åberopa särskilda skäl, och jag förstår fortfarande inte varför det inte görs. Jag vill, ärligt talat, inte åka hem till Gotland ikväll med det här ofullständiga beskedet.

Svenska staten ska, som Heléne Björklund var inne på, säkerställa tryggheten på våra vägar. Det borde inkludera havet. Gotlandstrafiken är, som vi redan har konstaterat, särskilt utsatt. Möjligheten finns att åberopa särskilda skäl. Varför tar man inte chansen? Vad är det man väntar på? Varför låter man detta ske på sitt skift när så mycket annat görs?

Precis som infrastrukturministern själv konstaterade görs det oerhört mycket annat för att täppa till luckor, öka vår motståndskraft, göra oss starkare tillsammans och få saker och ting att hänga ihop. Men här lämnar vi liksom luckan öppen av för mig helt obegripliga skäl. Jag har hört infrastrukturministern när han stått här och pratat, men det går inte att ta till sig vad skälet är till att inte åberopa särskilda skäl.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Jag menar att detta haltar betänkligt, och det sprider oro på Gotland.

Fru talman! Tack, Heléne Björklund, för att den här frågan lyfts fram i kammaren! Det är oerhört glädjande för mig som gotlänning när fler ledamöter än jag själv diskuterar frågor som rör Gotland. Det får mig att påminnas om att det finns de som menar att vi är en del av Sverige, och det värmer gott.

Detta är en fråga som diskuteras väldigt flitigt hemma. Det sprider också en stor oro att det här osäkerhetsmomentet finns och att man inte kan få fullgoda garantier för vad som gäller i händelse av kris eller krig.

Det säkerhetspolitiska läget har förändrats och kraftigt försämrats de senaste åren. Gotland ligger, som bland annat Mattias Ottosson precis belyste, verkligen i hetluften. Det är det jag vill ska tas på allvar.

Gotlandstrafiken är vår landsväg. Jag vet att det har sagts många gånger, men det förtjänar att sägas igen. Det är vår landsväg och vår livsnerv, och det är vår väg över havet. Den måste vara säker och trygg. Vi måste ha garantier för vårt trygga resande och våra trygga transporter. Vi behöver garantier för långsiktigt hållbara och trygga villkor.

Heléne Björklund frågade förtjänstfullt: Om det inte är ett särskilt läge nu, när är det detta? Det är exakt den frågan som jag också skulle vilja kretsa kring här. Jag förstår inte hur man kan bedöma tajmningen för att hävda särskilda skäl skulle vara bättre vid något annat tillfälle.

Det går på tvärs med den konsensus som jag ändå upplever finns i ganska stora delar av Sveriges riksdag om Gotlands strategiska läge, behovet av att säkra och bygga upp Totalförsvaret och att täppa till de luckor som finns.

Här har vi en lucka och en möjlighet att täppa till. Det handlar om att göra Gotlandstrafiken tryggare och säkrare. Det måste lira. Allt det vi nu gör, all den återuppbyggnad vi utför och all den resiliens vi gemensamt bygger måste hänga ihop, och luckorna måste täppas. Det måste lira.

Gotlandstrafiken är särskilt utsatt. Då kan jag inte för mitt liv förstå att man är så ovillig att åberopa särskilda skäl. Jag skulle gärna vilja få ett utvecklat resonemang om den argumentationen.

Fru talman! I fredags var det den internationella kvinnodagen. En del köpte rosor och gratulerade. Andra gjorde räkenskaper över vad som har åstadkommits genom decennierna och vad som ännu återstår.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Frågestund

Mycket har åstadkommits, men vi vet också att det finns oerhört mycket kvar att göra för att åstadkomma lika villkor mellan kvinnor och män samt flickor och pojkar.

Sverige befinner sig i en djup ekonomisk kris. Finansminister Elisabeth Svantesson har utropat inflationen till sin värsta fiende. Det äger sin riktighet. Men det finns mer som kan göras för att underlätta för hårt pressade hushåll. Det gäller inte minst ensamstående föräldrar och fattigpensionärer - i båda fallen är en majoritet kvinnor. Vi vet också att överskuldsättningen ökar i en rasande fart, inte minst bland äldre kvinnor.

Mer behöver göras för att den ekonomiska ojämlikheten mellan kvinnor och män inte ska öka ytterligare under pågående kris. Vad ämnar finansminister Elisabeth Svantesson göra i stället för att sänka skatten och höja avdragstaket för välbeställda, företrädesvis män, för att krisen inte ska spä på den ekonomiska ojämställdheten mellan kvinnor och män?

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Fru talman! Jag lyssnade och lyssnade, men jag hörde otroligt lite från finansministern om arbetslivskriminalitet. Det kanske var högst medvetet.

Däremot hörde jag en ganska lättsam inställning till Riksrevisionens uttryckliga rekommendation till regeringen att, om man ska gå vidare med detta, ta krafttag mot arbetslivskriminalitet för att inte ännu mer medel ska läcka ut ur systemen och komma i händerna på oseriösa aktörer.

Vi vet att arbetslivskriminalitet är ett hot mot liv och lem för svenska byggnadsarbetare, men det är också ett uppenbart hot mot seriösa företag som vill bedriva näringsverksamhet i sund konkurrens. Det funkar ju inte; det är ett stort problem. Åtminstone detta borde verkligen bekymra finansministern.

Jag tycker att det är djupt oansvarigt att höja rotavdraget. Det är ett avdrag som inte bedöms vara tillräckligt effektivt när bostadskrisen är så djup och när riskerna för ännu mer arbetslivskriminalitet, död, skador och exploatering är så stora.

Jag misstänker att jag inte kommer att få något svar, men jag vill ändå ställa frågan: Har SD-regeringen ingenting mer att komma med? Då är det bra klent. Jag tror dessutom att det är dyrt, dåligt och farligt.

Fru talman! Jag börjar med ett citat: "Rotavdraget . är inte effektivt utformat. - - - För att öka kostnadseffektiviteten bör regeringen sänka gränsen för hur stora avdrag som får göras, samt använda effektivare sätt för att motverka svartarbete och annan arbetslivskriminalitet."

Det är inte jag som säger detta, och det är inte Sofie Eriksson som säger det. Det är Riksrevisionen, och tydligare än så kan det väl knappast sägas.

Sverige befinner sig i flera parallella kriser: Vi har ett försämrat säkerhetsläge, en eskalerande klimatkris och en vargavinter för hushåll och företag. Vi har kris i sjukvården och en mycket svår bostadskris. För att lösa bostadskrisen behöver vi bygga mer - fler bostäder där fler människor kan bo - men vi renoverar kåkar som redan fungerar. Med tanke på vad Sofie Eriksson precis sa lär det vara ganska fina och välfungerande kåkar som blir ännu finare. Det är inte väl använda resurser.

Dessutom är risken överhängande att de problem som är särskilt svåra i bland annat byggbranschen eskalerar. Människor far illa på svensk arbetsmarknad; vi måste vara klara över det. Det är bristfällig skyddsutrustning, svarta löner, falska arbetsgivarintyg och i vissa fall ren människohandel. Och då har jag inte ens nämnt alla de pengar som läcker ut ur systemet varje dag. Jag undrar på riktigt hur finansministern kan låta detta fortgå på hennes skift. Vems intresse tjänar rotavdragen med nuvarande utformning?

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Vi ska inte heller glömma att allt hänger ihop. Jag har sagt det förut, och det bär lite emot att säga det igen, men jag tror att det är viktigt: Den som säger sig vilja försvåra för gängen och driva bort organiserad brottslighet - vilket jag och mina kollegor vill och vilket jag tror att finansministern ganska många gånger har sagt sig vilja - måste också bekämpa arbetslivskriminaliteten. Det är där det händer. Att höja taket för avdrag utan att också adressera riskerna för fler arbetsplatsolyckor, fler som exploateras och utnyttjas, fler skattebrott, mer dubbel bokföring och en eroderande legitimitet för skattesystemet är ärligt talat djupt oansvarigt.

Den som ingen bostad har får vackert vänta till senare för att den som redan har ska få renovera mer. Är det verkligen rimligt? Är det rättvist? Jag tror att detta är en farlig väg att gå. Jag tror att det är farligt för att det ökar klyftorna mellan den som har och den som inte har i vårt land. Jag tror att det är farligt för att skattesystemet förtjänar bättre, mer effektiva åtgärder. Jag tror inte heller att vi har råd att avvara en enda skattekrona givet de utmaningar som svensk välfärd har.

Jag undrar därför verkligen: Vilka är åtgärderna för att komma till rätta med arbetslivskriminaliteten? Den är nämligen en överhängande risk redan nu, och med ett höjt tak ökar den ytterligare.

Fru talman! Jag förstår om en del som följer debatten kanske funderar kring vad detta är för typ av fråga. Hur många rör det sig om? Hur ofta sker detta? Hur stort är problemet?

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Jag vill därför bara påminna om det som min kollega Anna Wallentheim lyfte upp, nämligen hur vanligt det är. Det förekommer överallt. Jag kommer från Gotland, där väldigt uppmärksam hotellpersonal ganska nyligen larmade polisen om att det förekom prostitution på hotellet. Det händer hela tiden, och vi har ett gemensamt ansvar för att motverka detta.

Jag förstår dock att man kanske sitter och funderar; svenska hushåll stretar i motvind, och säkerhetsläget är sämre än på länge. Men vi pratar om människor av kött och blod, som missbrukas och far illa - och som dessutom riskerar skatteskulder. Jag tror att vi måste komma ihåg att vi har ett oerhört stort ansvar för att säkra vägarna ut till ett värdigare liv.

Jag vill understryka hur angeläget det är att detta sker skyndsamt och att stödet till de personer som vill lämna prostitution förbättras. Vi måste lyckas förändra och förenkla gränsdragningarna på det ekonomiska området. Även om vi inte pratade om detta för ett år sedan har vi nu pratat om det i nästan ett år. Det brådskar alltså, och vi har världens chans att göra skillnad.

Jag vill tacka för debatten och tacka för ordet. Jag hoppas att vi kommer längre mycket, mycket snart.

Fru talman! Jag får börja med att tacka för beskeden även om jag fortfarande upplever dem som otillfredsställande. Men jag märker också att finansministern noterar vår otålighet, och den är uppenbart väldigt genuin.

Men jag vill också ta tillfället i akt att understryka just det som finansministern var inne på, nämligen vikten av att förövarna åker fast och att vi hjälper kvinnorna som befinner sig i prostitution och också kommer ihåg att de är brottsoffer.

Jag vill också ta tillfället i akt att ytterligare understryka hur viktigt det är att Sverige omgående väljer väg i synen på prostitution och människohandel. Jag bad riksdagens utredningstjänst att ge en översikt över hur det förhåller sig i Europeiska unionen. Även om det finns länder som rör sig i samma riktning som Sverige är det också flera länder som besvärande nog rör sig i motsatt riktning och alltmer betraktar prostitution - alltså att en person, företrädesvis en man, köper sig rätten att missbruka en annan människas kropp - som ett arbete.

Att sälja sex är inget arbete. Det är ett förtryck som vi har ett gemensamt ansvar att bekämpa.

Jag hör med fasa resonemang som dyker upp då och då om att de här inbetalningarna av skatt kanske ändå borde generera rätt till sjukersättning, föräldrapenning och a-kassa. Det vore verkligen att normalisera det här förtrycket, och det är en dörr som Sverige definitivt borde smälla igen med kraft och emfas.

Den dörren måste smällas igen genom att vi förtydligar var gränserna går. Kanske måste vi också umgås med tanken att ytterligare stärka myndighetssamverkan. Många betalningar av sexuella tjänster i dag sker via digitala kanaler. Där borde polisen, om de inte redan har det, få ett mycket tydligare uppdrag att arbeta mer aktivt med att spåra den som köper sex.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

När kvinnan går fri ska snaran dras åt kring den som tagit sig rätten att missbruka en annan människas kropp. Jag tycker att det är en spännande tanke att den som får en skatteskuld avskriven också skulle kunna delta i att fler åker fast genom att dela med sig av informationen på sitt kontoutdrag eller i sin swish. Den informationen är rimligen hårdvaluta för alla de myndigheter som har i uppdrag att bekämpa prostitution och människohandel.

Därför undrar jag: Hur ser finansministern på att utöka mandatet där så behövs för att ytterligare öka trycket på dem som tar sig rätten att missbruka en annan människas kropp? Swishlistor har figurerat i annan brottsbekämpning i Sverige på senare tid. Därför undrar jag om det är någonting att överväga även här.

(Applåder)

Fru talman! Jag ska vara uppriktig med att det känns lite märkligt att stå här, med Talita på läktaren och finansministern på plats, och debattera samma fråga som före jul. Men jag menar att det är nödvändigt, för jag kände ett hopp om att finansministern och jag på åtminstone ett område tycktes vilja samma sak, nämligen att avsevärt lindra utsattheten för personer som vill lämna prostitution. Visst hade vi väl någonting på gång där? Det var min känsla, och jag vill fortfarande tro att vi på åtminstone ett område faktiskt strävar åt samma håll.

Därför var det med viss förundran som jag tog del av svaret från Svantessons ministerkollega om det fortsatta arbetet med utredningen som lämnades före jul och som Svantesson hänvisade till när vi senast sågs här i kammaren. I det svaret lät inte frågan så högt prioriterad. Detta bekymrar mig, givet att vi pratar om människor av kött och blod som i värsta fall fortsätter att sälja sin kropp för att kunna betala av en skatteskuld, och det är ju helt orimligt. Vi kan inte ha det så. Jag hoppas att vi fortfarande är överens om det.

Det förefaller också ha skett en viss förskjutning i frågan. När Skatteverket besökte skatteutskottet häromdagen sa man sig numera välkomna en översyn av skattelagstiftningen för att eventuellt kunna undanta inkomster som härrör från prostitution. Det var i sig ett glädjebesked och skilde sig ganska mycket från de signaler som vi har fått tidigare. Men det är alltjämt finansministern som drar i tåtarna, och jag menar att det brådskar.

Finansministern talar om remissbehandling, och då säger jag: När då? Det här är komplicerad materia - jag är väldigt klar över det - och det kommer inte att vara gjort i en handvändning. Just därför är det så angeläget att komma igång. Vi vet att utsattheten riskerar att öka för varje dag med rådande förhållanden, och vi kan ju göra skillnad, finansministern och jag.

Därför kommer nu kontrollfrågan: Kan finansminister Elisabeth Svantesson konkretisera hur avlägsen en förändrad lagstiftning är som minskar utsattheten för personer som vill lämna prostitution? Då menar jag framför allt på det ekonomiska området.

(Applåder)

Fru talman! Det var mycket information som kom på relativt kort tid om curling, kablar och annat. Jag uppskattar att energi- och näringsministern är tydlig med att man bejakar omställningen på Gotland och att Gotland får ett bättre utgångsläge än det som vi har i dag.

Jag vill återvända till att vi på Gotland har en av Sveriges största enskilda utsläppspunkter. Det är viktigt. Det är också där vi har en stor potential i termer av jobb och industrins omställning.

Jag vill också understryka att Gotland har grundläggande behov. Ett av dem är den trygga energiförbindelsen som säkrar livet såsom vi lever det i dag men kanske ännu hellre framöver, om vi ska tala om framtiden och inte bara historia. Det tar språng mot framtiden, omställningen, resiliensen, framtidens jobb och utveckling.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Därför smärtar det mig lite att energi- och näringsministern återkommer till vad hon gjorde under sina första veckor på jobbet. Jag lever i tron att myndighetsstyrning inte enbart fungerar så. Jag tror att det är möjligt att påskynda och förändra tidsplanen. Jag skulle verkligen önska att så var möjligt. Annars tror jag att det blir dyrt för oss, inte minst i termer av jobb och omställning.

Fru talman! Gotland har väntat länge nog. Gotland behöver en ny energiförbindelse senast 2030. Energi- och näringsministern sa att Gotland är en del av Sverige. En del av att visa det är att bjuda in oss till stamnätet och låta oss bidra i omställningen.

Jag menar att energi- och näringsministern har den makten i sin hand. Jag önskar att hon skulle använda den lite annorlunda och kanske i ärlighetens namn lite bättre än just nu. Tack för ordet och för debatten!

Fru talman! Energi- och näringsminister Ebba Busch var riksdagsledamot under föregående mandatperiod. Det var jag också. Då talades det ganska mycket om cementkris och om behovet av att ha en skyndsam lagstiftningsprocess för att inte äventyra svenska jobb och svensk försörjningsförmåga. Då fanns det tack och lov en stor uppslutning i Sveriges riksdag för en förändrad lagstiftning. Jag kan beklaga att den inställningen inte bestått och att intresset för att säkra försörjningsförmåga och svenska jobb verkar ha falnat en del sedan dess. Det är nämligen samma industris omställning som äventyras när Gotland inte har en energiförbindelse på plats 2030.

Den som lyssnar nu kanske undrar hur stor roll det spelar med ett år hit eller dit - 2030 eller 2031. Men jag vill understryka att jag tror att det spelar roll. Jag hör energi- och näringsministerns resonemang om hur fort hon har arbetat för att det här ska bli möjligt, och jag uppskattar det. Men jag menar också att det finns mer att göra, för marknaden för klimatsmarta produkter förändras oerhört fort. Om Sverige hamnar efter i att leverera koldioxidneutral cement eller stål utan kol kan vi vara lugna för att de marknadsandelarna slukas av någon annan. Målet för fabriken i Slite är, om jag ska tala klarspråk, att leverera koldioxidneutral cement år 2030. Det målet tror jag att energi- och näringsminister Busch känner till, även om det inte bejakas fullt ut. Jag tror att det vore enastående om Ebba Busch också gav det arbetet en skjuts och bejakade omställningen.

Med tanke på de turer som förevarit i fråga om energiförbindelsen till Gotland - Jesper Skalberg Karlsson gav en inblick i att det har hänt en del genom åren - är det med viss skepsis jag tar del av ministerns resonemang om möjligheterna för regeringen att påverka. Jag vill än en gång påminna om att vi under föregående mandatperiod lagstiftade för att undvika cementkris i Sverige och för att säkra svenska jobb och svensk försörjningstrygghet. Det finns mer att göra. Det är min övertygelse. Jag vill tro att vi kan mer och orkar mer.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Jag undrar ändå varför det inte är möjligt att påskynda denna energiförbindelse ytterligare. Det har kommit åtskilliga påstötningar från det samlade Gotland. Oavsett vad som har hänt här i Stockholm har kraven från Gotland varit desamma över tid. Det finns påpekanden från industrin om affärsmöjligheter som går förlorade. Svensk industri riskerar att hamna efter i omställningen. Jag vill verkligen få fel i det här avseendet, fru talman. Jag skulle verkligen önska att det gjordes mer och hoppas att det är möjligt att påskynda det här ytterligare, så att vi får 2030 och inte 2031 som målår.

Fru talman! Jag tackar statsrådet för att debatten kan genomföras. Det känns extra lämpligt att ministern med ansvar för energi- och näringspolitik är här i dag. Det beror såklart på att jag kommer att ägna mina anföranden åt både energi- och näringsfrågor. Jag kommer nog också att komma in på beredskap. Det är ett hett ämne i dessa bistra tider.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Jag vill understryka att det är glädjande att en energiförbindelse planeras till Gotland. Det har vi längtat efter under lång tid. Men jag tycker också att det är beklagligt att det råder olika uppfattningar om Gotlands behov och tidsplanen för att tillgodose dem.

Enligt min mening har det samlade Gotland länge kommunicerat vikten av att ha en ny energiförbindelse på plats senast 2030. Sedan 2009 har Gotland varit lovat att anslutas till det svenska stamnätet. Det mest graverande skälet till Gotlands strävan efter en ny energiförbindelse är ju att de vi har är på väg att bli utdaterade. Det finns, som ministern själv lyfter fram, en prognos för livslängden, och då måste målet såklart vara att ersätta dem i god tid - inte minst av beredskaps- och säkerhetsskäl.

Jag vill mena att Gotland förtjänar en trygg energiförsörjning, och under lång tid har målet varit att ha förbindelsen på plats senast 2030. Med tanke på hur ofta Region Gotland och Länsstyrelsen Gotland har lyft fram det här behovet i olika sammanhang och att riksdagsledamöter av olika kulörer har sagt just 2030 är det för mig lite märkligt att den här informationen påstås vara ny eller felaktig.

Det må vara så att regeringen och Svenska kraftnät nu inte känns vid den här siffran, men det samlade Gotland har fört fram 2030 många gånger. Förhoppningsvis har kanske företrädare för Kristdemokraterna också gjort det. Det känns märkligt att vi över huvud taget inte skulle ha nått fram, för vi behöver den här energiförbindelsen omgående, av säkerhetsskäl och trygghetsskäl och för att klara omställningen och jobben. Upprustningen av Försvarsmakten som pågår i detta nu har också ett stort energibehov.

Sammanfattningsvis: Om både ministern och Svenska kraftnät förhåller sig lite kallsinniga till behoven som jag har räknat upp - beredskap, försörjningstrygghet och jobb - är det ändå sådant som vi gotlänningar tycker är rätt härligt och grundläggande. Jag undrar hur energi- och näringsministern ser på att Gotland också är hemvist för en industri som såvitt jag kan se är en nyckelspelare i hela Sveriges omställning. Det borde rimligtvis ha betydelse. Jag vet att även den tidsplanen säger just 2030.

Fru talman! Tidigare i kväll debatterade vi hushållens beredskap i händelse av kris eller krig. Då sa statsrådet Bohlin att vi borde kunna vara överens om att civilförsvaret behöver bli bättre. Och ja, vi är överens om att civilförsvaret behöver bli bättre. Därför är vi här - för att ord måste följas av handling.

Gotland har under mycket lång tid framhållit de unika förutsättningar som Sveriges minsta sjukvårdshuvudman har. Att klara uppdraget att med 61 000 invånare erbjuda akutsjukvård och förlossningsvård dygnet runt i fredstid är mycket utmanande. Vid höjd beredskap är det en omöjlighet givet de ekonomiska förutsättningarna.

I statsbudgeten för 2024 saknas tillräckliga resurser för sjukvården. Runt om i landet tvingas regioner säga upp läkare, sjuksköterskor och undersköterskor för att budgetarna inte går ihop.

Läget på Gotland är inte bättre. Gotland har precis som övriga regioner beslutat om en budget med negativt resultat. Det saknas i dag tillräckliga resurser för sjukvården i fredstid, givet riksdagens ambitioner. Ska vi därtill bygga ut vår förmåga och fullt ut kunna stötta Försvarsmakten i händelse av krig krävs en helt annan ambitionsnivå från statens sida.

Regeringen måste skyndsamt lämna besked om vad förmågehöjningen ska bestå i och vem som ska betala. Allvarsamma ord och nedskärningsbudgetar räcker inte utan leder oss tvärtom i fel riktning. Kan Sveriges regioner förvänta sig ökat stöd för att bygga upp beredskap i händelse av kris eller krig? Detta är för övrigt något som inte bara vi socialdemokrater undrar, utan bland andra ett moderat regionråd på Gotland efterlyser samma besked.

(Applåder)

Fru talman! Konferensen Folk och Försvar i Sälen nämndes nyss. När den avslutades var det allvarsamma toner vi mindes därifrån. Kanske mest allvarstyngt var det från statsministern och från ministern för civilt försvar. De signalerade tydligt att det är oerhört bråttom att bygga ut civilförsvarsförmågan eftersom Sverige kan bli angripet och hamna i krig. Läget är tydligen så pass allvarligt att ministern har svårt att sova om nätterna. I många sammanhang pekar man mot Gotland, min valkrets.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Tonläget kräver att regeringen tar ett mycket tydligt ansvar för utbyggnaden av totalförsvar och beredskap i hela landet.

Utredningen Kraftsamling nämndes tidigare, och den överlämnades till försvarsministern före jul. Där pekas Gotland ut, och i utredningen menar man att det finns behov av att skapa ett särskilt beredskapssjukhus. Ett beredskapssjukhus ska vara ett akutsjukhus med särskild förmåga att öka antalet vårdplatser, särskilt för vård av trauma och andra krigsskador. Utredningen menar att ett sådant sjukhus ska ha en fastställd krigsorganisation med personal, lokaler, utrustning och förmåga till adekvat ledning, koordinering och beslut samt med fördel också ha tillgång till skyddade lokaler.

I dag fördelas statsbidrag för att bygga upp civil beredskap till regioner utifrån befolkningsmängd. Det betyder alltså att den region med kanske mest strategiskt och utsatt läge får minst resurser för den uppbyggnad av det civila försvaret som är avgörande för både Sverige och Nato. 61 000 skattebetalare på Gotland kan omöjligen stå för den kapacitetsuppbyggnad som nu är nödvändig och förväntas från regering och försvarsmakt. Gotlands geografiska läge gör att beredskapen behöver byggas fortare och med annan kraft än i resten av landet. Dessutom är Gotland, som bekant, en ö, och vi riskerar alltid att bli helt avskurna och behöver därför särskilda lösningar och särskilt ansvar. Det gäller sjukvården såväl som vår elförsörjning, reservhamn, försörjnings- och lagerfrågor och såklart också tillgång till rätt kompetens.

Det blir dessvärre allt tydligare för oss som lever och verkar för Gotland att ingen myndighet anser sig ha helhetsansvaret och än mindre mandatet att se till Gotlands särskilda förutsättningar. Det ansvaret faller tungt på regeringen. Allvarsamma ord som de vi hörde från Folk och Försvar i Sälen bygger inte beredskap. Därför undrar jag hur civilförsvarsminister Carl-Oskar Bohlin ämnar stötta de regioner där beredskapsuppbyggnaden brådskar som allra mest.

(Applåder)