Fru talman! Jag tackar statsrådet för svaret. Jag har frågat statsrådet vad hon avser att göra för att få stopp på de nedskärningar som sker på skolor runt om i landet. Jag uppfattade inget svar på detta, utan svaret handlade om vad regeringen har gjort i sin budget, det vill säga inget som leder framåt.

Vi ser nu runt om i landet resultatet av regeringens budget. Vi ser det på lokalnyheter, i upprörda Facebookgrupper och i de enkäter som fackförbunden har genomfört bland sina medlemmar. De vittnar tydligt om att det skärs ned på majoriteten av landets skolor. Det skärs ned på elevassistenter. Det skärs ned på särskilt stöd. Det skärs ned genom att klasser slås ihop, och det skärs ned på alla möjliga sätt.

Detta är förstås inte vägen framåt för en kunskapsnation som Sverige, som ska konkurrera med kunskap och kompetens med resten av världen. Och det är inte vägen framåt för en nation som redan i dag slår ut mellan 15 och 17 procent av de elever som går i grundskolan som inte får godkända betyg och därmed inte blir behöriga på ett nationellt program. Redan i dag ser vi en stor sådan utslagning, och det som alla lärare och andra anställda inom skolan vittnar om är att stödet för just de elever som behöver lite extra försvinner med regeringens politik.

Regeringen tog över makten i en kostnadskris, men man skröt om att man satsade stort på skolan. Det var rekordsatsningar i den första budgeten, men vid närmare granskning visade det sig att det man egentligen gjorde var att man skar ned på skolan med 2 miljarder i fasta priser. För landets skolor blev det 3 000 färre lärare med den här regeringens budget det första året än vad det blev för landets skolor under den socialdemokratiska regeringens sista år.

Utvecklingen har fortsatt. Det är inte så att regeringen har reparerat skadan, utan nedskärningen ligger kvar - och det är den som får reella effekter runt om i landet.

Många av regeringens företrädare har pekat på att kommunerna har ett ansvar, och det har de givetvis. Men kommuner har inte verktyg att parera för så stora inflationskriser som vi har upplevt, utan det är staten som har de musklerna och de verktygen i sin hand. Då måste man gå in och stötta kommuner och regioner och därmed den välfärd som skolan utgör en viktig del av.

Vi socialdemokrater har i varje steg i processen visat att vi kan prioritera annorlunda. Vi har lagt mer på skola och utbildning, och vi har lagt mer än regeringen på generella statsbidrag för att förhindra den typen av neddragningar. Vidare har vi gjort detta genom att säga nej till, eller inte prioritera, stora skattesänkningar. Det är regeringens stora satsning: I varje budget är den stora satsningen skattesänkningar. I den första budgeten valde man att ge 12 miljarder i skattesänkningar för dem som tjänar mest samtidigt som skolan fick 2 miljarder mindre i fasta priser räknat.

Det är en medveten prioritering, och jag beklagar den. Det gör Sverige som land svagare. Men jag vill ändå ställa frågan igen: Vad kommer regeringen att göra för att motverka de nedskärningar vi nu ser i svensk skola över hela landet?

Fru talman! Runt om i landet drabbas förskolor, skolor och fritis av nedskärningar. Sveriges Lärare har frågat sina medlemmar hur regeringens budget drabbar deras verksamheter. 60 procent uppgav att det under 2023 och 2024 genomförs, eller kommer att genomföras, nedskärningar på deras skola eller förskola. Även Kommunal har sänt ut en enkät bland sina arbetsplatsombud inom samma verksamheter och även inom fritidsverksamhet. Hälften uppger att det har gjorts, eller väntas, nedskärningar under detta år.

Kostnaderna ökar snabbare än vad intäkterna gör, samtidigt som de flesta kommuner har aviserat ett minskat barnantal. Ser man några år framåt kommer barnkullarna att öka igen, men eftersom ekonomin ser ut som den gör i dag kan man inte ha den framförhållning man skulle önska.

När det gäller förskola och barnomsorg aviserar 56 procent av kommunerna besparingar i dessa verksamheter. Nu när barnantalet minskar är det ett alldeles ypperligt tillfälle för kommunerna att minska barngruppernas storlek, men ekonomin gör det näst intill omöjligt. Statsbidragen har gått från att utgöra hälften av kommunernas intäkter till att utgöra en tredjedel. Med andra ord får kommunerna ta en större del av kakan av det som de är ålagda. Sedan säger ministern att kommunerna får prioritera.

I den enkät som Kommunal sände ut framgår det att kommuner infört köpstopp, och personalen beskriver att de får köpa material för egna pengar och förbereda pyssel hemma. Fruktstunderna är slopade, och så vidare.

Det finns någon liten kommun som pausar sin OB-omsorg för att spara 68 000 kronor. Då kan man fråga sig hur man ska klara kompetensförsörjningen längre fram, och även nu inom äldreomsorgen och sjukvården. En kommun tycker att man har för hög andel förskollärare eftersom det kostar att ha förskollärare anställda. Man erbjuder alla förskollärare sex månadslöner om de säger upp sig, så slipper kommunen säga upp dem och gå efter LAS-listan.

En kommun tycker att det är viktigt att femåringarna ska vara i förskola fler timmar än de lagstadgade 15 timmar i veckan, och man erbjuder därför 25 timmar. Men nu går man tillbaka till 15 timmar eftersom man inte har möjlighet att erbjuda mer. Samtidigt sänker man barnomsorgspengen med 2 procent.

Listan kan göras hur lång som helst när det gäller hur det kommer att se ut inom de olika skolformerna. Det som lyfts fram av båda förbunden är att de är oroliga och uttrycker att det finns svårigheter att leva upp till målen i den läroplan som har antagits här i kammaren och som kommunerna är skyldiga att leva upp till. Skolinspektionen granskar hur de lever upp till läroplanens mål, men jag tror inte att kommuner kan åberopa bristande resurser som skäl till att inte leva upp till läroplanens mål.

Min fråga till ministern är därför: Hur tänker ministern säkra att kommunerna får de medel de behöver så att de klarar av att leva upp till läroplanens mål i de olika skolformerna?

(Applåder)

Fru talman! Jag vill börja med att tacka interpellanten Åsa Westlund för möjligheten att debattera frågan om kostnadskrisen i skolan. Det är en fråga som berör mig djupt.

Mitt första kommunalpolitiska uppdrag var som ersättare i barn- och utbildningsnämnden hemma på Gotland, och jag kan verkligen sätta mig in i den vånda man känner som förtroendevald i barn- och utbildningsnämnder runt om i Sveriges kommuner nu när kostnaderna skenar och SD-regeringen tittar på.

För oss socialdemokrater är bildning och utbildning fundamenta i vår syn på hur vi bygger det starka samhället. Genom utbildning frigör vi människors inneboende potential och styrkor. Det kan låta lite slitet, men det är också genom att bygga bildade, trygga barn som vi kan förebygga lagningen av trasiga vuxna med ofullständiga betyg och trasslig skolgång.

Hemma hos mig på Gotland är kostnadskrisen oerhört kännbar. Det finns en överhängande risk att just det som inte får ske ändå kommer att ske, nämligen att det kompensatoriska uppdraget - detta outsägligt viktiga uppdrag - kommer att få stryka på foten när SD-regeringen tvingar ned svenska kommuner på knä.

Just eftersom vi alla har så olika förutsättningar i fråga om bakgrund, studietradition och funktionsvariation faller ansvaret tungt på skolorna att erbjuda möjligheter för alla att komma i kapp och hänga med och att möta eleverna där de är. Detta tarvar särskilda undervisningsgrupper, anpassad grundskola och - på sina håll, såsom hemma hos mig - en relativt spridd skolorganisation på en liten yta.

Svensk skola är inte perfekt, men den är likväl bland det viktigaste vi har för att bygga den starka välfärdsstaten. Att den sverigedemokratiskt ledda regeringen så lättvindigt äventyrar svensk skola är ansvarslöst, och detta kommer att kosta oss alla väldigt mycket under lång tid.

Det här rimmar dessutom extra illa sett till att SD-regeringen har ett påstått fokus på brottsbekämpning. Det bästa vaccinet i världen mot att hamna på glid är ju en fullföljd skolgång. Det brottsförebyggande arbetet handlar i vissa delar, i all enkelhet, om att ge förbättrade livschanser. Det är i skolan detta händer.

Att bedriva undervisning i Sveriges enda öregion är utmanande. Våra möjligheter att ha effektiviserande samarbete med andra kommuner är av naturliga skäl begränsade. Likväl löser lärare, rektorer och annan skolpersonal uppdraget på ett enastående sätt varje dag, och jag är oerhört stolt över den gotländska skolan. Jag är själv en produkt av den och har varit med och beslutat om den, men jag vet också att det på sina håll under ganska lång tid har varit nettojämnt - precis på håret.

Vi har en otrolig tur som har lärare som fortsätter att gå till jobbet, som fortsätter att jobba i den gotländska skolan och som inte byter kommun eller jobb. Våra möjligheter hemma på Gotland att fortsätta att erbjuda attraktiva arbetsvillkor och en attraktiv arbetsplats över huvud taget, så att lärarna kan vara sitt bästa jag i klassrummet, utmanas starkt i och med den skenande kostnadskrisen. Det är på det sverigedemokratiska regeringsinnehavets skift som detta sker.

Jag förstår ärligt talat inte hur svensk skola ska kunna fortsätta att leverera under de här premisserna.

(Applåder)

Herr talman! Tack för svaret, statsrådet!

Det jag försökte säga innan var att vi i det här landet har budgetregler som gör att Sveriges kommuner och regioner har ett balanskrav, vilket staten inte har. Staten kan på ett helt annat sätt anpassa sin budget utifrån en väldigt stor kostnadskris eller för den delen en annan samhällskris, som corona.

Det gjorde vi socialdemokrater, faktiskt delvis tillsammans med Liberalerna, när vi hade regeringsmakten. Staten gick in med stora resurser för att bära upp samhället, för att se till att sjukvården skulle fungera och för den delen att landets skolor skulle kunna erbjuda de elever som just då gick i skolan bra kvalitet.

Nu har vi en helt annan kris i landet: en kostnadskris. Den slår rakt in i svensk välfärd. Den drabbar eleverna här och nu. De får aldrig tillbaka sin skoltid. Den är här och nu.

Tanken med det ekonomiska systemet, budgetreglerna, som vi har i Sverige är att staten ska gå in och täcka upp för den stora kostnadsökning som kommuner och regioner nu ser. Men det gör alltså inte den här regeringen.

Jag hörde återigen statsrådet stå och prata om att kommuner prioriterar dåligt, att vissa kommuner prioriterar skolan för lite. Då vill jag igen påminna om regeringens egen prioritering. Det är den som vi diskuterar här i riksdagens kammare i dag.

Vad är regeringens egen prioritering? Det är skattesänkningar. I regeringens första budget gick 12 miljarder till dem som tjänar mest samtidigt som det skars ned på skolans finansiering från staten med 2 miljarder räknat i fasta priser. Det är regeringens prioritering. Att man då står och pekar finger och säger att kommuner prioriterar dåligt tycker jag är pinsamt.

Likadant är det med den budget som vi nu lever med. Linus Sköld påpekade här tidigare - och det stämmer - att lyx-rot för dem som renoverar köket för över 600 000 kronor mitt under en kostnadskris får regeringens stöd. Regeringen tycker att det är de som behöver stöd. Man lägger nästan lika mycket pengar där som man lägger på svensk skola i en budgetsatsning. Jag tycker att det är hemskt.

Jag skulle vilja berätta om ett antal saker som händer i kommuner i min valkrets. Där ser man nu att personer sägs upp. I Botkyrka, en kommun i Stockholmsregionen med väldigt stora utmaningar, varslas nu socialpedagoger, lärarassistenter och barnskötare. Och de är inte tillsvidareanställda. De är nämligen redan borta. Så tufft är det i den kommunen.

I Österåker, en visserligen välmående kommun, riskerar de små och särskilda undervisningsgrupperna att försvinna. Kanske ännu värre är att skolkostnaderna kommer att öka och bli gigantiska, eftersom en ny friskola ska lockas att etablera sig i kommunen.

I Nacka ser vi att klasser slås ihop; fler elever ska gå i samma klass. Och till exempel hyr man inte idrottshallar utan låter eleverna ha idrott utomhus under hela året. Det är några exempel.

Skolan står inför en dubbel kostnadskris, och regeringen sviker skolan dubbelt. Dels har man sedan man tillträdde skurit ned i fasta priser på den statliga finansieringen av skolan, dels stoppar man inte överkompensationen till friskolorna. Den gör att kommunernas resurser dräneras ännu mer och försvinner iväg till våffelstugor, strandtomter och annat. Det är pengar som hade behövts inom skolan.

(Applåder)

Herr talman! Oavsett vad ministern säger kvarstår faktum: Kommunerna får stå för en större del av kakan än tidigare. Jag tänker på statsbidraget för kvalitetshöjande åtgärder i förskolan, som den tidigare regeringen införde och som man har fortsatt med. Hur de pengarna kunde användas välkomnades ute i kommunerna.

Men när jag nu pratar med kommuner hör jag att de är oroliga, eftersom de kan läsa ut att det aviseras neddragningar i detta och i maxtaxan. Konsekvenserna blir då dubbla för kommunerna. Det är både minskade barnkullar och urholkade statsbidrag.

Statsbidraget för de kvalitetshöjande åtgärderna välkomnades som sagt av kommunerna, och många kommuner satsade på att göra en långsiktig planering. Men kan man lita på att man kan fortsätta med det man har påbörjat?

Ofta pytsas statsbidrag ut i verksamheten, och man gör samma sak som tidigare. Men nu fick många kommuner, bland annat min egen hemkommun Malmö, möjlighet att dels dela ut pengar generellt, dels se över om de skulle göra något annat för att se om det kunde vara bättre än att göra mer av samma sak. Man är orolig för att man inte ska kunna fortsätta med detta om de aviserade neddragningarna görs.

Jag tänker på de 800 miljoner som den tidigare regeringen tillförde i samband med att riktmärken för barngruppernas storlek infördes. Det pytsade man in i de kvalitetshöjande åtgärderna. Nu ska de 800 miljonerna försvinna. Det är man jätteorolig över.

Min fråga är, förutom hur man ska leva upp till läroplansmålen som kvarstår, hur kommunerna ska våga göra satsningar eller fortsätta med de långsiktiga satsningar som de redan påbörjat när man redan nu kan befara neddragningar av statsbidragen.

(Applåder)

Herr talman! Mycket har sagts. Jag funderade på om vi har kommit framåt genom den här debatten. Min insikt har i alla fall stärkts: Vi måste fortsätta påpeka hur grav kostnadskrisen är i svensk skola. Givet svaren eller kanske snarare de uteblivna svaren i dag måste vi fortsätta poängtera hur illa det är i våra svenska kommuner. Det är en kostnadskris av stora mått, och den pågår i detta nu.

I dag till exempel sitter mina partikamrater och politiker av annan kulör hemma på Gotland och svettas på nämndsammanträdet. De är givetvis stolta över förtroendet de har fått att besluta om gotländsk skola men oerhört svettiga över hur de ska orka leverera på ett av välfärdsstatens viktigaste uppdrag: en bildad och utbildad befolkning.

Jag är klar över att SD-regeringen inte har några nya besked att ge till alla som berörs av svensk skola. Vi är rätt många. Det är elever, föräldrar till elever, lärare, personal - kort sagt alla vi som ser skolan som fundament för att det ska gå väl för Sverige.

Statsrådet säger att regeringen gör historiskt stora satsningar på skolan, men det är också en historiskt stor prövning. Jag är själv ett barn av 90talskrisen. Vi betalade av på de skulderna länge, och en del betalar fortfarande.

Statsrådet säger att svenska kommuner ska ta sin del av ansvaret, och jag tycker att det är oförskämt. När ska regeringen ta sin del av ansvaret, och hur ska svensk skola kunna leverera på de här premisserna?

(Applåder)

Herr talman! Tack, statsrådet, för svaret! Jag fick en känsla av att statsrådet använder tvärtomspråket.

När regeringen säger att man satsar på skolan, då skär man ned i fasta priser räknat. Det blir färre lärare och mindre pengar till det som behövs i svensk skola.

När regeringen säger att man vill ha färre riktade statsbidrag menar man egentligen att man inrättar fler, för det är ju det man har gjort. Det har blivit krångligare för kommunerna att få de pengar till skolan som de ändå får.

När regeringen säger att man prioriterar skolan prioriterar man inte skolan utan i stället skattesänkningar - och mest skattesänkningar till dem som tjänar mest. Det är regeringens övergripande prioritering. Det syns i varenda budgettabell, och det syns också när finansministern uttalar sig i medierna.

Eftersom jag inte har fått några besked om nya pengar utgår jag från att det än så länge inte ligger några nya pengar i regeringens vårbudget, men det borde det verkligen göra. Finansministern har sagt att hon ser skattesänkningar framför sig. Jag hoppas att skolministern kan slå ett slag för svensk skola och stå upp för att den behöver de pengar som finns i statskassan för att förbättra Sveriges framtid.

Om inget annat hjälper har jag ett förslag på argument. Det verkar ju inte vara tillräckligt att säga att eleverna i svensk skola i dag har samma rätt till en bra skola som de som gick för fyra fem år sedan. Det verkar inte räcka som argument för regeringen att satsa på riktigt på skolan, men det kanske kan vara ett argument att fråga vad som händer med de elever som i dag inte får stöd i skolan. Vad händer när gängkriminella lockar med en annan framtid när unga människor slås ut för att de inte får det stöd de behöver på grund av regeringens nedskärningar? Använd det argumentet!

(Applåder)