Hanna Westerén

Fru talman! Gotlands tålamod tryter. De senaste åren har priset för gods och passagerare i Gotlandstrafiken ökat med över 50 procent. Vi har invånare på Gotland som inte har råd att lämna sin hemkommun. Det är orättvist, och det är ovärdigt Sverige.

Priskrisen har nyligen varit på tapeten här i Sveriges riksdag, och Region Gotland har tydligt visat att priserna är högre än redovisat och därtill oförutsägbara. Två utskottsinitiativ har röstats ned med hänvisning till ordinarie processer, men infrastrukturministern själv har tillsatt en arbetsgrupp med syfte att åstadkomma just rimligare priser. Det är en viktig arbetsgrupp, och den har ett lovvärt och angeläget syfte.

Därför undrar jag: När kommer gotlänningarna att kunna resa till rimligare priser i Gotlandstrafiken?

Herr talman! Jag har nu bara två minuters talartid. Tomas Kronståhl har lyft mycket som jag också tycker är viktigt. Jag tar mig friheten att än en gång fokusera på Gotland och det gotländska husbehovsfisket. Det oroar mig nämligen så mycket.

Peter Kullgren lyfter fram att lagförslaget är en frukt av ett tidigare regeringsdirektiv. Även om det är så hoppas jag att jag har lyckats förmedla vikten av att man även fortsättningsvis kommer att kunna fiska med nät på Gotland och att vi bevarar det gotländska husbehovsfisket för framtiden. Som både ministern själv och Tomas Kronståhl har lyft behöver det småskaliga kustfisket fler och särskilda insatser för att kunna leva vidare, eftersom konkurrenssituationen är så svår och Östersjön är så pressad.

Om vi skulle hamna i situationen att ett bestånd dör ut eller att de kvarvarande gotländska husbehovsfiskarna beslutar sig för att lägga näten på hyllan för gott är det förändringar som är irreversibla. Jag hoppas innerligt att det inte ska skrivas sådana kapitel i Östersjöns historia.

Jag förstår att Peter Kullgren har mött gotländska husbehovsfiskare. Det känns bra och viktigt. Jag vill därför avslutningsvis vädja till Peter Kullgren om att ha de gotländska husbehovsfiskarnas insatser för livsmedelsförsörjningen och för de hållbara bestånden på näthinnan när beslut fattas om en ny fiskelag.

Herr talman! Jag vill tacka Tomas Kronståhl för denna viktiga interpellation.

Jag kan också säga tack till statsrådet. Jag skulle nämligen kunna citera stora delar av interpellationssvaret eftersom det uttrycker så många viktiga ambitioner för Östersjön, som råkar vara det hav som jag som gotlänning bor mitt i.

I interpellationssvaret sägs det att havet ska stärkas till bättre hälsa och att fisket på ett hållbart sätt ska bidra till svensk livsmedelsförsörjning. Bestånden ska återhämta sig, och fisket ska förbli livskraftigt. Statsrådet säger själv att ”fiske- och vattenbruksverksamheterna ska vara miljömässigt hållbara på lång sikt och förvaltas på ett sätt som är förenligt med målen” och att verksamheterna ska ”bidra till att trygga livsmedelsförsörjningen som en del av ett långsiktigt hållbart livsmedelssystem samtidigt som det hållbara småskaliga fiskets konkurrenskraft, som är beroende av livskraftiga bestånd, långsiktigt värnas”.

Det låter alldeles enastående. Men givet det Tomas Kronståhl lyfte fram om gränsdragningen mellan stora och små aktörer och den lagstiftning som statsrådet pekar på i sitt interpellationssvar vill jag verkligen lyfta fram hur mycket den föreslagna lagstiftningen skulle försvåra för just det gotländska husbehovsfisket.

Peter Kullgren säger själv: ”Det kustnära fisket har oftast begränsad möjlighet att anpassa sitt fiske eller förflytta sig varför särskild hänsyn i förvaltningen är nödvändig. Ett förlorat kustfiske, och infrastrukturen som är knuten till detta, är svårt att återetablera. Det kustnära yrkesfisket och fiske för humankonsumtion är viktigt för en levande landsbygd och för en lokal livsmedelsproduktion och livsmedelsberedskap".

Detta gäller i allra högsta grad på Gotland, där man i generationer har bedrivit husbehovsfiske med nät. Länsstyrelsen i Gotlands län är i sitt remissvar otroligt tydliga med att om förslaget skulle bli lag slår det oerhört hårt mot det gotländska husbehovsfisket, som i så fall hädanefter är hänvisat till fiske med spö. Länsstyrelsen i Gotlands län uttrycker det så här: ”Länsstyrelsen avstyrker dock förslaget att frifiskerätten endast ska omfatta fiske med handredskap med motiveringen att det är en alltför ingripande åtgärd med negativa konsekvenser för ett traditionellt husbehovsfiske och därmed även en negativ påverkan på kulturhistoriskt värdefulla fiskelägen.”

Jag undrar: Ska vi ha det så här? Mycket av det som Peter Kullgren lyfte fram i sitt svar till Tomas Kronståhl är positivt och väldigt ambitiöst. Men gotländska husbehovsfiskare lyfter bland annat fram de gotländska fiskelägena och att behålla dem för framtida generationer men också att de bidrar substantiellt till en gotländsk livsmedelsförsörjning. Men de riskerar att försvinna med den här regeringens politik.

Peter Kullgren och Tomas Kronståhl lyfter upp att bestånden ska kunna återhämta sig. Det vill jag också. Ni får inte tro något annat. Men jag menar att just husbehovsfisket, som jag särskilt vill lyfta fram här i dag, inte hotar några bestånd. Hoten kommer från annat håll.

Jag undrar om Peter Kullgren är medveten om

att Gotland än så länge faktiskt har ett livaktigt husbehovsfiske, som jag skulle önska att vi bevarar och som tillför Sverige viktiga värden

att lagförslaget som nu är ute på remiss skulle kunna innebära en veritabel knockout på det gotländska husbehovsfisket och därmed på Gotlands livsmedelsförsörjning.

Herr talman! Jag har lyssnat ihärdigt och försökt förstå vad beskedet är. När det gäller de statliga jobben är svaret uppenbarligen att det inte görs några särskilda insatser.

När det gäller bedömningen förstår jag att statsrådet Benjamin Dousa inte sitter och läser enskilda ansökningar – givetvis inte – men den samlade bedömningen av ICLD:s verksamhet 2025 måste ha visat att den är radikalt annorlunda i år jämfört med varje år sedan 2008, eftersom man nu plötsligt har beslutat sig för att lägga ned den.

ICLD:s kärnstöd försvinner från och med årsskiftet 2026/27. Vad har tillkommit? Vad är nytt? Jag har fortfarande inte fått något svar. Jag förstår inte i vilken del man har funnit att ICLD:s insatser för demokrati och mänskliga rättigheter skulle vara ineffektiva eller oviktiga.

Jag menar, herr talman, att lokal demokrati inte är ett särintresse. Den är grunden för fungerande samhällen, tillit och stabilitet i Sverige och internationellt. Att institutionalisera demokrati och mänskliga rättigheter och kapacitetsstärka lokala myndigheter är kanske det viktigaste bidrag som Sverige kan ge för att skapa länder som kan stå stadigt utan hjälp utifrån.

Att avveckla ICLD i denna tid är inte en besparing. Det är att montera ned ett av de verktyg som Sverige har för att bidra till att stärka demokratin där den betyder allra mest.

Jag tror att en fortsättning för ICLD skulle vara av godo för Ukraina, av godo för Sverige och av godo för världen. Därför anser jag att ICLD borde få vara kvar.

Herr talman! Jag upplever att minister Dousa staplar argument på varandra för att ICLD borde få vara kvar givet att vi lever i en så orolig omvärld där vi verkligen behöver stärka mänskliga rättigheter och insatser för demokrati. Men sedan kommer påståenden om effektivitet kontra ineffektivitet. Jag tänker att statsrådet här blir svaret skyldig. Har ICLD på något vis varit ineffektivt? Går det att leda i bevis att dessa pengar hade gjort bättre nytta på annat håll? Jag har inte hittat någon sådan information, och jag hör inte heller det i ministerns svar.

Herr talman! Demokrati och mänskliga rättigheter är inget man snyter ur näsan. Det är kvalificerad statlig förvaltning och effektiv användning av resurser som bidrar till en bättre värld i en tid när så många länder rör sig i en för demokratin och säkerheten ogynnsam riktning.

Jag begriper fortfarande inte varför regeringen vill frånhända sig denna möjlighet att åstadkomma sådant som är viktigt på riktigt och som gör skillnad med relativt begränsade medel.

Låt mig nämna några globala effekter utifrån ICLD:s perspektiv. Det är 136 kommuner och regioner som deltar i ICLD-projekt, och det har ingåtts 42 partnerskap i internationella nätverk för demokrati och resiliens. Givet det både jag och statsrådet pratade om måste både demokratin och resiliensen främjas och stärkas, för det är så vi bygger en tryggare värld. Dessutom har 191 forskare från 47 länder deltagit i Local Democracy Academy sedan 2019. Därtill främjar ICLD och deltar i internationella ledarskapsprogram för kvinnor, vilket för mig låter som sunt investerade medel i en orolig tid. Slutsatsen blir att ICLD omsätter resurser i konkreta, mätbara resultat.

Vi kan stärka demokratin runt om i världen, stärka beredskapen och rädda liv via insatser som ICLD. Projekten visar tydligt att internationella partnerskap inte bara bygger kompetens. De gör skillnad på riktigt i människors vardag.

Frågan kvarstår: Har det jag nyss räknade upp ett värde? Är det effektivt använda medel?

Jag undrar också: Ska någon annan åstadkomma samma sak? Eller går de kommunala partnerskapen så som vi känner dem nu i graven? Det låter faktiskt så.

Det är något nytt på gång. I morgon får vi fler nyheter om ett omstöpt svenskt bistånd. Jag vågar inte ens föreställa mig vad det kommer att innebära. Jag vet att det ICLD har gjort under lång tid har gjort skillnad på riktigt, och jag förstår inte denna omsvängning. Som sagt har regeringar sedan 2008 konsekvent prioriterat ICLD:s verksamhet för att de har ansett att ICLD har gjort skillnad på riktigt. Men nu är det slut.

Herr talman! Låt mig avslutningsvis påminna om min fråga om de statliga jobben. Mänskliga rättigheter, demokrati och de kommunala partnerskap som går förlorade är det primära här, men jag påminner också om att det i en orolig tid försvinner 15 statliga jobb i min valkrets.

Herr talman! Tack, ministern, för svaret! Det var dock, föga förvånande, inte det svar som jag hade hoppats på. Jag upplevde det som ett distanserat svar som andades en del ointresse och eventuellt, tyvärr, också lite okunskap om vad vi faktiskt debatterar här i dag.

Jag kan citera ministern: ”För regeringen är det, i enlighet med reformagendan, viktigt att samarbeta med de mest effektiva aktörerna för att nå bästa möjliga resultat.”

Det som ICLD har gjort, på Sidas och därmed på regeringens uppdrag, är att arbeta med demokrati och mänskliga rättigheter på den institutionella nivå som kommer absolut närmast människor världen över, nämligen den kommunala och den regionala. Detta kommer regeringen nu att rasera, och jag kan inte begripa anledningen därtill.

Vi kan ju börja med Ukraina, som ministern själv lyfte fram som regeringens viktigaste utrikespolitiska prioritering. Om så är fallet, hur kan man då frånhända sig de insatser som ICLD gjort i ukrainska kommuner?

Svenska kommuner bidrar i dag till att stärka lokalförvaltning, rättssäkerhet och demokratiska strukturer som är avgörande för Ukrainas framtid och en kommande EU-anslutning. Av vilken anledning frånhänder regeringen sig det verktyget? Riskerar det inte Sveriges övriga insatser för fred och frihet i Ukraina?

Om jag har förstått rätt har statsrådet konsekvent vägrat att träffa såväl ICLD som Sveriges Kommuner och Regioner för att motivera beslutet, och även i svaret till mig hänvisas till Sida. Men detta sker på regeringens uppdrag. Och det sker inte av en slump utan av en anledning, oklart vilken. Det är verkligen oklart, för regeringar oavsett politisk färg har finansierat ICDL via Sida sedan 2008. Men nu upphör stödet, och jag förstår inte varför.

Herr talman! Alla på ICLD är varslade, och det är en stor förlust för min valkrets Gotland, som dessutom en gång fick ICLD-etableringen som en kompensation för annan borttagen statlig verksamhet. Vad är regeringens plan här? Det är 15 statliga jobb som försvinner från Gotland, en liten arbetsmarknad. Vad är regeringens besked till Gotland? Den frågan är alltjämt obesvarad. Jag har förstått det som att vi i Sverige ska ha en geografisk spridning av statliga jobb och inte enbart koncentrera dem till huvudstadsregionen. Är detta något regeringen fortfarande jobbar för?

Herr talman! Det ICLD gör är det ingen annan som gör. ICLD är den organisation regeringen och Sida själva har skapat för att ge svenska kommuner och regioner möjlighet att bedriva internationellt utvecklingsarbete i egen rätt. Genom ICLD kan kommuner agera förändringsaktörer, dela erfarenheter, bygga kapacitet och stärka demokrati och mänskliga rättigheter på lokal nivå, alltså där demokratin faktiskt utövas och tillämpas i människors vardag.

Om ICLD avvecklas försvinner inte bara en organisation utan också en välutvecklad modell för demokratibistånd. Vi har inte råd med det när omvärlden är så orolig.

Jag undrar därför ännu en gång: Vad är regeringens plan? Vem ska i framtiden göra det ICLD gör?

Herr talman! Ministern lyfter Gotlands betydelse, och det är klart att man som gotlänning alltid blir lite glad och varm av det.

Det handlar inte bara om Gotland i sin egen rätt med allt vad det står för, utan det jag vill poängtera är att Gotland – trots att det är så litet – ju står för en resurs som är viktig för Sverige. Det här är cement som försörjer Gotland många gånger om, men det är också cement som står för lejonparten av det svenska behovet. Jag tycker därför att det vore klädsamt om den industrin fick förutsättningar att ställa om.

Ebba Busch pratar om ett uppvaknande, och jag välkomnar verkligen detta uppvaknande kring Gotlands strategiska läge i Östersjön. Men det genererar också, anser jag, en ökad vaksamhet över de resurser som vi sitter på, och jag skulle därför önska att Ebba Busch ytterligare utvecklar vad detta uppvaknande spelar för roll. Svensk cementindustri ligger till stora delar på Gotland. Hur främjar man då att vi kan ha kvar den typen av cementproduktion?

Vi har nu fått ja till fortsatt brytning på Gotland. Vi har kommit igenom många instanser och fått grönt ljus för en säker brytning på Gotland. Men så kommer det här hacket i kurvan som gör att vår framtidstro sätts lite på vänt. Det är ganska många orosmoln som hopar sig över Gotland just nu, och därför skulle det vara så välgörande med ett positivt besked, en riktning, en väg framåt. Men det är inte vad jag får av Ebba Busch i dag; det låter i stället som teorier om vad vi skulle kunna göra, och vi behöver långt, långt mer än så.

Jag kan bara beklaga att vi nu står i begrepp att missa ett tungt och viktigt godståg för Sverige, för det är det som håller på att hända.

Herr talman! Jag hör vad ministern säger, men det blir likväl något av ett mysterium att vi har hamnat här. Det är också häpnadsväckande att det blir Socialdemokraternas klimatpolitik vi ska diskutera. Det är ju regeringen som är svaret skyldig. Hur ska vi ställa om svensk industri?

Jag tror att det är förödande att ett enormt CCS-projekt vid en av Sveriges enskilt största utsläppspunkter har satts på paus. Det jag vill veta i dag är hur ska vi göra i stället. Jag hör vad ministern säger. Ja, 7,9 miljarder är enorma belopp. Men hur ämnar regeringen främja omställningen av industrin? Risken är att svensk cementindustri inte längre finns om några år, eftersom omställningen kommer att ske någon annanstans och jobben kommer att flytta någon annanstans. Vad är priset för god försörjningsberedskap? Vad är prislappen på det?

Jag undrar också om Contracts for Difference. Det kommer upp i snart sagt varenda klimatdebatt, oavsett om vi pratar om flygets eller cementindustrins omställning. Även om det inte finns här i dag vore det intressant att få höra vad regeringens ingång är när det gäller Contracts for Difference. Är det ett system som är värt att pröva eller inte?

Jag förstår att vi inte ska diskutera enskilda projekt här i kammaren. Det var därför jag i min interpellation försökte bredda frågan och inte uttryckligen nämna bolaget i fråga. Det här handlar nämligen om något mycket större än Heidelberg Materials, mig eller Ebba Busch. Det handlar om omställningen av svensk industri.

Även om vi har lite olika ingångar är min bild ändå att näringsministern, precis som jag, vill att industrin ska gå i bräschen för den gröna omställningen. Delar av industrin står verkligen och stampar. Man vill göra annorlunda och göra skillnad. Men man behöver känna att staten går vid sidan om, att man krokar arm för omställningen. Det är här det glappar nu. Det är här vi har tappat taget.

Jag förstår att det blir nej om projektpengarna är avsatta i en viss omfattning och det ansökta beloppet vida överstiger det som finns i potten. Men då blir frågan: Hur gör vi i stället? Finns det något annat sätt att stötta omställningen av svensk cementindustri och främja tillgången på hållbart producerad cement inom ramen för totalförsvaret?

Jag hör inte vad svaret är. Jag hör att svensk industri står och stampar och vill ställa om och att regeringen vill främja den rörelsen. Men hur?

Här har vi en av Sveriges enskilt största utsläppspunkter. De hårt arbetande kvinnorna och männen som Ebba Busch refererar till finns också hemma hos mig. De jobbar på fabriken i Slite. Det är deras jobb vi pratar om. Kommer deras jobb att finnas kvar i framtiden? Kommer de att vara en del av gårdagens eller morgondagens industri? Det är det vi diskuterar här i dag, och det är de frågorna som jag vill ha svar på.

CCS-tekniken är ärligt talat världens chans. Jag förstår inte varför vi inte tar den.

Herr talman! Som traditionen bjuder börjar jag med att tacka ministern för svaret. Jag tackar också för poängterandet av insatser för att främja näringslivets bidrag till svenskt totalförsvar. Det är dock en del som jag saknar i svaret, och det rör inte minst den som jag upplever lite loja avrundningen kring den cementproducent som råkar vara verksam i min valkrets Gotland. Det är inte en liten aktör vi talar om, även om Gotland ofta upplevs som litet. Det är ett allt annat än oviktigt projekt som nu har satts på paus.

Jag utgår från att ministern, liksom jag, stadigt tar del av statistik kring såväl Sveriges utsläpp som Sveriges konkurrenskraft. Varje gång Sveriges utsläpp redovisas framgår det att en av Sveriges största enskilda utsläppspunkter finns på Gotland.

Men, herr talman, det måste inte vara så. Det berörda bolaget har självt initierat en process för att under tidigt 2030-tal producera koldioxidneutral cement genom så kallad CCS-teknik, även känd som koldioxidinfångning. Det här projektet skulle kunna göra Sverige till ett skyltfönster för grön svensk industri. Det skulle kunna sätta Sverige på kartan, men ansökan om stöd fick nej. Jag är fullt införstådd med anledningen till svaret och omfattningen av projektpengar. Det jag vill veta är hur regeringen ämnar understödja omställningen av cementindustri på något annat sätt.

Jag anser att projektet är viktigt av flera skäl, vilket säkert också framgår av interpellationen. Det är inte bara svensk industri som ställer om just nu. Det sker i varierande grad i hela Europeiska unionen, och jag vill att Sverige ska ta täten i industrins omställning för att säkra svenska jobb, för att sänka Sveriges utsläpp och för att säkra tillgången på kritiska råvaror – strategiska råvaror i vårt totalförsvar.

Svaret från ministern är informativt – absolut – men det känns också som något av en fingervisning om att vi inte kommer längre än så här. Om inte medel finns för den omställningsresa som bolaget vill göra, undrar jag om ministern har några andra verktyg i lådan för att vi i framtiden ska kunna lita till tillgången på koldioxidneutral svensk cement – gärna från Gotland.

Ministern sa: ”Politiken inom området utformas inte utifrån ett enskilt projekt utan snarare enligt hur utsläppsminskningar kan genomföras på ett effektivt sätt i hela industrin. I industrin är frågan inte om omställningen ska genomföras utan hur den genomförs så att företagen kan fortsätta investera, exportera och samtidigt bidra till stärkt försörjningsberedskap.”

Det här förstår jag, och det är alldeles utmärkt att politik inte utformas utifrån ett enskilt projekt. Men när bolaget i fråga står för lejonparten av produktionen av cement, och insatsvaror som exempelvis cement är vitala för vårt lands försörjningsberedskap, blir det likväl högintressant hur regeringen föreställer sig att omställningen i så fall ska ske och under vilka premisser. Det är inte heller ovanligt att andra EU-länder stöttar projekt för koldioxidinfångning, och det vore välgörande om även Sverige gjorde det.

Fru talman! Jag kan förvarna infrastrukturministern om att vi kommer att ses här i kammaren igen.

Givetvis kommer vi gotlänningar att följa det här oerhört nära och verkligen följa upp att det blir en förändring. Även om nästa avtal blir mindre priskänsligt befinner vi oss ju i en situation där våra priser har ökat med över 50 procent på väldigt kort tid, så vi rör oss på en väldigt hög nivå. Även om infrastrukturministern säger att nästa avtal kommer att bli mindre priskänsligt rör vi oss på en väldigt hög prisnivå. Det måste man komma ihåg.

Det är också så att vi befinner oss i dyrtider – allt blir ju dyrare – men också i tider av höjd beredskap. Vi behöver hålla ihop det här landet. Det är inte rimligt att Gotland hamnar längre och längre ifrån fastlandet i en tid när vi behöver hålla ihop.

Det är heller inte rimligt att vi gotlänningar har svårare att lösa arbetspendling, har mindre inflyttning och får färre investeringar. Prisnivåerna i färjetrafiken är ett hot mot tillväxt och utveckling på Gotland. Det är otillfredsställande.

Jag vill uttrycka optimism inför den fördjupade analysen. Jag tror att man kommer att häpna över en del av de avarter som avtalet faktiskt möjliggör. Där måste staten ta ett större ansvar.

Jag undrar också om infrastrukturministern menar att Gotlandstrafiken är rätt klassificerad. Det är en fråga som jag vill skicka med för framtiden. Är det inte dags att vi blir en del av den nationella infrastrukturen i stället för att klassas som olönsam kollektivtrafik?

Därtill är det så att Sverige till skillnad från många andra länder saknar en ö-politik. Det kanske är dags att inspireras av andra EU-länder? Det får ministern gärna kommentera.

Avslutningsvis är jag oerhört glad över att ministern har hittat tid i sin kalender för att ta emot namninsamlingen. Jag menar att det är väl investerad tid.

Fru talman! Ibland får man ordna anletsdragen. Det är det jag försöker göra just nu, för detta är ju, precis som infrastrukturministern just sa, ett oerhört viktigt besked för Gotland.

Utifrån hur svaret formulerades var jag beredd på att tolka även fortsättningen som ett långt nej. Det var så jag tolkade svaret, men nu låter det ändå som att regeringen faktiskt har hört nödropen från Gotland. Det fyller mig med viss tillförsikt.

Vi gotlänningar kan inte sitta still i båten när det här pågår – förlåt ordvitsen! – och se hur vi ganska raskt glider längre och längre ifrån fastlandet.

Jag hör att infrastrukturministern har tagit del av Region Gotlands undersökning, och det är oerhört viktigt att de siffrorna har kommit infrastrukturministern till del. De visar oerhört tydligt att det handlar om en absurt stor del av de gotländska hushållens inkomster varje månad.

Det utrymme som finns kvar när alla de oundvikliga räkningarna är betalda och som kan läggas på en resa till mormor och morfar eller på att göra något under en helg med familjen – allt det som alla på den andra sidan av kommungränsen kan göra – kostar oerhört mycket för en gotlänning i dag. Detta måste få ett slut.

Vi har en situation som är helt bisarr. Vuxna gotlänningar är hänvisade till folktandvården i Nynäshamn när vi inte kan gå till tandläkaren hemma hos oss. Det är alltid dyrt att gå till tandläkaren, men att dessutom ha dyra kostnader för Gotlandstrafiken blir verkligen sten på börda.

Av den undersökning och Region Gotlands siffror som infrastrukturministern hänvisade till framgår också att en inte oansenlig del av gotlänningarna givet prisläget inte ens kan lämna ön, så som det är just nu. Det blir absurt i en välfärdsstat år 2025 att befinna sig i någon form av kommunarrest. Så kan vi inte ha det. Det är vedervärdigt och ovärdigt Sverige år 2025.

Nu när regeringen ska titta mer fördjupat på det här tillsammans med Trafikverket har jag ett medskick om problematisering av begreppen takpris och maxpris, som figurerar mycket i debatten. De är väldigt svåra för oss gotlänningar att förhålla oss till, för de speglar inte det faktiska pris vi betalar när vi kommer fram till kassan i operatörens system. Det blir högre kostnader än vad takpriset och maxpriset speglar.

Vi har också dynamisk prissättning i Gotlandstrafiken. Det är ett ganska nytt fenomen för oss. Det gör att vi också har oerhört svårt att förutsäga vilket pris vi faktiskt kommer att få betala för en resa tur och retur till fastlandet. Denna osäkerhet och otrygghet tycker jag inte att vi gotlänningar förtjänar. Vi måste kunna trafikera vår landsväg på likvärdiga villkor.

Jag kan också understryka att Region Gotlands typfallsanalys tydligt visar att även om en familj bokar till minipris är det en oerhört stor andel av hushållets KALP, alltså kvar att leva på, som tas i anspråk för att utnyttja färjetrafiken. Det är helt orimligt.

Jag ser fram emot den fördjupade analysen. Jag hoppas verkligen att den leder till en förändring, för Gotland hamnar längre och längre från fastlandet. Vi dör, som en del säger, just nu sotdöden.

(Applåder)

Fru talman! Det hör till god ton att tacka för svaret, så det gör jag. Det är dock ett svar som gör mig mycket besviken och faktiskt också vred. Svaret är intetsägande sett till vad jag frågade om, och det är också lite oförskämt att låtsas besvara mina frågor med att dels påpeka att vi har debatterat detta tidigare – konstigt vore väl annars givet situationen Gotland befinner sig i – dels berätta hur trafiken till och från Gotland är organiserad. Varje gotlänning vet vilken trafik vi har och hur den fungerar. Det vi har synpunkter på i min hemkommun är att det jämfört med andra kommuner i Sverige kostar flera hundra procent mer att ta sig över kommungränsen. Det är helt oacceptabelt, och det går inte längre.

Då infrastrukturminister Andreas Carlson underlåter att svara på mina frågor, förutom att berätta att vi gotlänningar ska få åtnjuta så kallat takpris även under nästa upphandlingsperiod, känner jag mig nödgad att ställa frågorna igen.

Jag menar att vi gotlänningar förtjänar svar på varför vi ska tvingas prioritera så oerhört mycket hårdare bland våra behov för att ha råd att använda vår landsväg över havet. De frågor som jag kräver svar på från infrastrukturminister Andreas Carlson är som följer:

Hur kan det vara rimligt att gotlänningarna ska betala flera hundra procent mer för att färdas på sin landsväg över havet än vad det kostar att trafikera motsvarande sträcka på fastlandet?

Hur menar ministern och regeringen att en så pass mycket högre kostnad per rest mil rimmar med de infrastrukturella målen om lika förutsättningar i hela landet?

Hur ämnar regeringen underlätta för hårt pressade gotländska hushåll att över huvud taget kunna använda sin landsväg till en rimlig kostnad?

Avslutningsvis: Är regeringen beredd att uppdra åt Trafikverket att arbeta mer strategiskt med öars attraktivitet och inkludera till exempel Gotland i den nationella planen? Hur skulle i så fall ett sådant uppdrag lyda?

Fru talman! Priserna i Gotlandstrafiken för passagerare såväl som för gods sänker Gotland. Befolkningen minskar nu, investeringar uteblir och framtidstron falnar. Det här är inga överdrifter, utan det pågår hemma hos mig just nu.

Det måste inte vara så här. Jag vädjar till infrastrukturministern: Gör något radikalt åt priserna i Gotlandstrafiken! Visa att regeringen menar allvar med att hela Sverige ska leva! Just nu är det en del av Sverige som är riktigt illa ute, och det är Gotland. Infrastrukturminister Andreas Carlson kan ändra på detta om han och regeringen vill.

Fru talman! Det kan låta slitet, men det känns ändå som att det är på sin plats i den här typen av debatt att påminna om att ingen kedja är starkare än sin svagaste länk. Vi vet att svenska kommuner och regioner har otroligt olika förutsättningar och är olika starka. Jag kommer själv från Gotland, en region med otroliga utmaningar givet vårt öläge. Vi är också föremål för en enorm militär upprustning där det civila försvaret måste hänga med.

Det är här Carl-Oskar Bohlin får den utmärkta möjligheten att, som det så populärt heter, bygga förmåga. Det är ju det som det är fråga om – att möta kommunerna och regionerna där de är, främja det som redan görs och bygga oss starkare.

Budskapet från Sveriges Kommuner och Regioner är glasklart. Carl-Oskar Bohlin hänvisar till att vi redan är medfinansiärer. Trots det säger Sveriges Kommuner och Regioner – jag citerar än en gång: ”För att möta dessa utmaningar krävs långsiktiga och förutsägbara statliga stöd. Staten måste återigen ta en aktiv roll, både som möjliggörare och medfinansiär. Riktade investeringsbidrag och värdesäkrade statsbidrag är avgörande för att kommunerna ska klara sina framtida åtaganden.” Det kunde knappast ha uttryckts tydligare än så. Här menar jag att det finns en spricka i svenskt totalförsvar som Carl-Oskar Bohlin har en möjlighet att täta.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Fru talman! Tack, Carl-Oskar Bohlin, för redogörelsen och svaren!

Jag kan väl börja med skyddsrummen. Jag tror nämligen – eller är snarare säker på – att jag inte sa att vi skulle bygga några nya. Det jag försökte påminna om var i stället att det finns ganska många fastighetsägare som ställer frågan hur vi ska lösa det här gemensamt. Då handlar det väl främst om underhåll och upprustning, och där ligger vi kanske inte helt rimligt till.

När det gäller det här ropet eller brevet från Sveriges Kommuner och Regioner är det vi pratar om ganska basalt, kan jag väl säga – men också väldigt viktigt. Är man gammal kommunpolitiker brukar man prata om vad:et, hur:et och hur man kommer framåt gemensamt. Här verkar vi ändå vara klara över utmaningen att bygga svenskt totalförsvar starkt, men vi går isär när det gäller hur:et. Vi vet vad vi behöver göra, men när det gäller hur och under vilka förutsättningar spretar det lite.

Jag tycker att det låter rimligt att staten skulle vara medfinansiär och möjliggörare, och jag tror att totalförsvar måste vara någonting som vi bygger tillsammans om det ska vara robust och hålla över tid – om vi ska åstadkomma den motståndskraft som vi alla eftersträvar.

Carl-Oskar Bohlin nämnde det kommunala självbestämmandet och den kommunala beskattningsrätten, och det är intressant i sammanhanget att man pekar på det. Då tar jag mig rätten att vända på perspektivet: Regeringen har ju också möjlighet att föreslå riksdagen förändrad beskattning för att klara totalförsvaret.

Den möjligheten finns, men man frånhänder sig den för att i stället – om jag inte minns helt fel – beskatta på ett annat sätt och sänka skatten för dem som tjänar väldigt bra. Det är en prioritering man gör. Man skulle till exempel ha kunnat lägga på en beredskapsskatt för att lyfta och stärka totalförsvaret.

Det har låtit lite som att en del vill komma undan. Jag tror inte att någon vill komma undan. Jag tror att alla vill vara med, och jag tror att svenska kommuner och regioner just nu sliter hund för att klara sina uppgifter inom ramen för totalförsvaret. Det är där jag tänker att regeringen har en chans och en möjlighet att kroka arm, ta fasta på allt det positiva som görs och stärka det. Man har en chans att vara den där möjliggöraren.

Jag förstår inte riktigt varför man inte vill vara möjliggörare och medfinansiär. Jag tycker också att det är synd att man frånhänder sig möjligheten till beskattning.

Fru talman! Det stämmer att jag har frågat Carl-Oskar Bohlin hur han och regeringen ämnar hörsamma den här uppmaningen från Sveriges Kommuner och Regioner. Det kommer sig av den diskrepans jag upplever att vi har i Sverige i dag. Politiskt är vi väldigt överens om att vi behöver stärka det militära försvaret och totalförsvaret, men vägen dit skiljer sig åt. Jag tror att vi behöver prata lite mer om just det.

Carl-Oskar Bohlin sa ju själv att ”kommuner och regioner har en avgörande roll för att säkerställa att samhällets funktionalitet kan upprätthållas genom hela hotskalan. Regeringen anser att arbetet med att utveckla och stärka det civila försvaret måste fortsätta med högre ambitionsnivå och hastighet”. Då befinner vi oss i ett läge där – och det här har jag varit i kammaren och pratat med Carl-Oskar Bohlin om tidigare – kommuner och regioner är mycket hårt pressade. Frågan blir då: Hur ska man förmå högre hastighet och ambition när man är så hårt pressad och resurserna är så begränsade? Jag förstår inte riktigt hur det ska gå till.

Vi hade en debatt här tidigare. Jag deltog inte själv i den, men det var en debatt som Karin Sundin hade kring krisberedskap och personer med funktionsnedsättning. Då sa Carl-Oskar Bohlin själv att ”krisberedskapen har på sina håll varit obefintlig”. Jag hoppas att jag citerade korrekt. Då blir frågan ännu mer hur vi ska adressera den här utmaningen. Hur lyfter vi dem som i så fall ligger efter?

Jag tror att majoriteten av dem som kanske lyssnar på den här debatten eller engagerar sig i de här frågorna är klara över det Carl-Oskar Bohlin i sitt svar lyfter fram om det grundläggande ansvaret. Frågan är dock om det är realistiskt, för Sveriges Kommuner och Regioner verkar med rådande förutsättningar inte anse det. Jag tror att vi måste prata mer om den här skillnaden, den här diskrepansen och den här bilden av vägen framåt.

När det gäller skyddsrummen tänker jag att vi verkligen har en del att göra givet det skärpta säkerhetspolitiska läget. Då är det också intressant att notera att det finns företrädare för ganska stora fastighetsbestånd i Sverige som står frågande till just denna ansvarsfördelning och till vägen framåt. Min fråga till Carl-Oskar Bohlin blir då: Håller planen? Kommer vi att få de skyddsrum befolkningen behöver, och kommer de att vara i det skick de förtjänar? Jag känner mig frågande inför både ansvarsfördelningen och vägen framåt.

Jag vill avsluta med det som hela interpellationen började med, alltså just det Sveriges Kommuner och Regioner lyfte fram för att flagga för hur kritiskt detta är. ”För att möta dessa utmaningar krävs långsiktiga och förutsägbara statliga stöd. Staten måste återigen ta en aktiv roll, både som möjliggörare och medfinansiär. Riktade investeringsbidrag och värdesäkrade statsbidrag är avgörande för att kommunerna ska klara sina framtida åtaganden.”

Trots de ambitioner som regeringen redogör för verkar Sveriges Kommuner och Regioner inte känna sig trygga inför framtiden. Jag menar att den otryggheten äventyrar totalförsvaret. Då undrar jag hur Carl-Oskar Bohlin tänker att vi ska sluta detta gap.

Fru talman! Antalet anställda avgör inte förmågan, säger civilförsvarsministern.

(Statsrådet CARL-OSKAR BOHLIN (M): Inte bara!)

(TREDJE VICE TALMANNEN: Det är en som har ordet, och nu är det interpellanten Hanna Westerén.)

Antalet anställda avgör inte, nej, inte fullt ut. Så är det absolut. Men jag tänker att det är rimligt att sträva mot att i största möjliga mån bemanna fartygen som man har, och den bild jag får är att antalet anställda inte fullt ut räcker till för att bemanna de fartyg man har. Då pratar vi som sagt om extremt kompetent personal som kan bemanna extremt tekniskt avancerade fartyg. Men man räcker inte fullt ut till. Det är inte Kustbevakningens eget fel, utan det är ett politiskt ansvar att se till att den växer utifrån det uppdrag som den har. Där är vi inte i dag; det har även civilförsvarsministern vidgått.

Sjölägesbilden och samarbetet med Försvarsmakten är prioriterade, och det kan jag förstå. Men jag vill också ta fasta på det som civilförsvarsministern själv sa här på slutet – att miljöövervakningen sett i ett större perspektiv är oerhört viktig när vi märker att Östersjön blir mycket mer militärt intressant och vi vet att den fiende som vi pratar om opererar på flera olika sätt. Då blir miljöövervakningen en pusselbit av många. Vi måste se till att hålla garden uppe, och där är Kustbevakningen helt avgörande.

Jag tror att vi måste hålla ihop de här perspektiven, hålla ihop hela uppdragsbilden för Kustbevakningen, och finna en rimlig balans där miljöövervakningen inte får stå tillbaka alltför mycket. Tack för debatten!

Fru talman! Jag får gratulera Carl-Oskar Bohlin till besök i verksamheten. Jag instämmer i att det är otroligt intressant att ta del av olika kunniga yrkespersoners vardag. Jag delar också bilden av att de är oerhört dedikerade medarbetare, och själva syftet med interpellationen är att vi ska behålla dem, se till att de blir fler och att de har förutsättningar och mandat att verkligen utföra sitt otroligt viktiga uppdrag.

Jag vill återvända till det jag var inne på i mitt inledningsanförande, det vill säga det diversifierade uppdraget. Vi måste vara varsamma och se till den otroligt breda uppdragsbild som Kustbevakningen har. Det är delvis präglat av att jag kommer från Gotland, där vi i vår närhet haft störningar i undervattensinfrastrukturen. Kustbevakningen måste kunna hantera störningar i undervattensinfrastrukturen och samtidigt vara beredd att hantera ett oljeutsläpp eller något motsvarande. Där kommer signaler om att det finns en risk att man måste göra avkall på någotdera. Risken som jag får till mig är att det till vissa delar blir miljöövervakningen, och det är en blotta som jag anser att vi verkligen inte har råd med. En del av hur vi hanterar vårt totalförsvar är att vi också säkrar att vi har ett friskt Östersjön även fortsättningsvis.

Det är utmärkt med den ökade förmågan. Men om jag har förstått rätt är många av de otroligt duktiga kustbevakarna, som vi båda har mött, på väg att pensioneras. Då krävs ett stadigt inflöde av nya medarbetare som kan ta deras plats. Jag är lite oklar över exakt hur stark den förmågeökning är som Carl-Oskar Bohlin hänvisar till. Jag delar bilden av att förmågan ökar, men kanske inte fullt så mycket som det gestaltas här. Det är omöjligt att svara på frågan om när förmågan har ökat i tillräcklig grad. Jag förstår det, men regeringen har ändå anslagit medel för att den ska bära frukt. Det vore ändå intressant att se när delar av det som nu beskrivs i svaret faktiskt kommer att ge den effekt som förespeglas.

Jag vill än en gång återvända till det diversifierade uppdraget, apropå totalförsvar, det vill säga att hantera miljöövervakning, räddningsinsatser och övriga uppdrag i totalförsvaret. Den balansen måste upprätthållas och kännas rimlig.

Förutsättningar och mandat var grunden för interpellationen. Jag har haft flera möten med Kustbevakningen, och jag har mött representanter för fackförbundet Tull-Kust. De ger en bild av en myndighet som i många delar fungerar väl, precis som Carl-Oskar Bohlin själv har sagt. Men de känner en osäkerhet kring den administrativa bördan på ledningsfunktionerna och dragkampen mellan att ha tillräckligt många personer på fartygen och att räcka till för alla de uppdrag som ankommer på Kustbevakningen.

Fru talman! Jag tackar Carl-Oskar Bohlin för svaret.

Det stämmer att jag har ställt frågor om hur regeringen säkrar högsta möjliga operativa förmåga hos Kustbevakningen. Jag är kanske lite extra intresserad eftersom jag representerar Gotlands valkrets. Gotland är ju på grund av sin placering mitt i Östersjön den strategiska juvelen rent säkerhetspolitiskt. För oss som lever och verkar på Gotland är det därför av avgörande betydelse att såväl den miljöövervakning som de räddningsinsatser och övriga insatser för totalförsvaret som Kustbevakningen utför fungerar optimalt.

Ministern för civilt försvar har tydligt redogjort såväl för hur man har säkrat resurser som för en del förutsättningar framåt, vilket är utmärkt. Han säger också att det finns en viss fördröjning innan insatserna visar på önskad förmågehöjning, och det har jag respekt för givet att det säkerhetspolitiska läget har skärpts och ser ut att kunna skärpas ytterligare. Frågan följer dock: När bedömer statsrådet att vi kan räkna med att den önskade förmågehöjningen är på plats?

Även jag gratulerar och välkomnar dem som har valt att bli kustbevakare, för de utför ett otroligt viktigt uppdrag för Sverige.

Det finns alltså mycket vi är överens om, inklusive den respekt vi ska ha för Kustbevakningens kunskap när det gäller att avgöra hur man ska prioritera resurser dit där de behövs allra mest.

Carl-Oskar Bohlin nämner också fler karriärvägar, ledar- och medarbetarskap och kompetensutveckling, vilket är alldeles lysande. Det kommer dock en del signaler från Kustbevakningen om att ledarrollerna medför en stor administrativ börda, vilket betyder mindre tid på fartyg och mer tid på kontor. Delar ministern bilden att det är en utmaning att säkra en god balans mellan den administrativa funktionen och möjligheten att tillbringa tid på fartyg?

Jag delar bilden att Kustbevakningen är en god arbetsgivare. Men än en gång kommer det signaler om att man ibland ställs inför svåra avvägningar hos Kustbevakningen: just att fartygen ska räcka till för miljöövervakning och räddningsinsatser. Tillgången på fartyg möts inte fullt ut av antalet medarbetare.

Hur ser Carl-Oskar Bohlin på den viktiga, diversifierade uppgift som Kustbevakningen har i denna utmanande tid? Har man resurserna och en rimlig tidsuppfattning om när man är på en önskad förmågenivå och en rimlig fördelning mellan miljöövervakningen och de andra arbetsuppgifterna?

Fru talman! Tack, landsbygdsministern, för de tydliggöranden som kom! Jag kan väl instämma: Jag tror att det givet det säkerhetspolitiska läge som vi befinner oss i är alldeles utmärkt att vi har en minister för civilt försvar. Jag tycker att det är en viktig signal och en klok prioritering.

Det jag kanske kan vara lite mindre imponerad av är att det kanske är rätt otacksamt för statsrådet i fråga, Carl-Oskar Bohlin, att vara minister för civilt försvar när resurser och mandat är otillräckliga eller otydliga, som jag upplever att de delvis är. Jag tycker att det är synd, för svenskt totalförsvar förtjänar att vi prioriterar både militärt och civilt försvar och kräver som sagt att dessa går hand i hand.

När det gäller beredskapsbutikerna specifikt är jag ändå nyfiken. Jag förstår att Peter Kullgren inte vill föregå utredningar, men jag skulle ändå vilja ha någon form av fingervisning när det gäller prognosen. Hur långt bort från den finländska prognosen ligger vi? I vilken omfattning tror Peter Kullgren att vi kommer att ha beredskapsbutiker?

När det gäller tillgängligheten, som landsbygdsministern berättade lite mer om, har jag kanske i min enfald utgått från att tillgängligheten är ett perspektiv som man beaktar. Då pratar jag om tillgänglighet i alla bemärkelser – att det är en butik som är tillgänglig för alla oavsett vilket funktionssätt vi har men också att vi kan komma till den på ett rimligt sätt, alltså att vi har fungerande infrastruktur. Om det var detta som åsyftades är det verkligen alldeles utmärkt, för annars blir ju beredskapsbutikerna obsoleta.

Tack för debatten! Jag tror att jag vågar lova att jag återkommer i frågan.

Fru talman! Jag tackar landsbygdsminister Peter Kullgren för uppriktigheten. Jag delar bilden. Vi kan konstatera att Finland ligger långt före oss i flera avseenden. Därför blir min fråga, givet det väldigt allvarliga säkerhetspolitiska läge som vi nu befinner oss i och behovet av politiska svar avseende befolkningens trygghet i en utmanande tid: Om Finland nu ligger så långt före – kan vi knappa in? Kan vi kapa något led? Har vi någon lärdom att dra av Finland eller av någon annan, så att vi snabbare kommer till skott? Det här är ju brådskande.

Jag har respekt för att det ska vara en rättssäker process. Självklart ska det inte betalas ut stöd utan grund. Men om Finland kommer att kunna ha ett ganska stort antal butiker i drift redan 2028 vill jag ändå tro att det måste finnas något sätt för Sverige att i någon mån forcera utvecklingen. Det är i alla fall min förhoppning.

Jag undrar också över passusen om att man ska kunna ta sig till butikerna, som jag frågade om. Peter Kullgren utvecklade inte detta, men han får gärna redogöra för det. Jag blir fortfarande lite brydd över den formuleringen. Själva tanken med det här måste ju vara att man på ett relativt lättillgängligt sätt ska kunna ha tillgång till varor som man inte själv har bunkrat när livsmedel eller andra avgörande varor har tagit slut.

Jag bär på en oro när det gäller totalförsvaret. Lite för ofta hamnar ansvaret på konsumenten, medborgaren och invånaren. Hemberedskap i all ära – självklart ska vi alla så gott vi kan ta ansvar för vår hemberedskap. Men vi vet också att vi i Sverige har människor med helt olika inkomstförhållanden. Vi har gamla. Vi har sköra. För dem är det svårt att göra det som ankommer på oss alla. Vi måste gemensamt ta ett mycket större ansvar för att det ska finnas tillgång till läkemedel, livsmedel, bränsle och vad det nu må vara. Det är därför jag tror att de här svaren är så viktiga. Var kommer det att finnas beredskapsbutiker? I vilken omfattning kommer vi att kunna räkna med dem? Hur pass snart kommer det här att ske?

Jag är fullständigt övertygad om att Peter Kullgren precis som jag känner att det är en förändrad tid som kräver helt andra åtgärder och ett helt annat förhållningssätt till varandra och hur vi tar hand om varandra men också till det skyddsnät som vi gemensamt bygger upp för att vi ska vara mer uthålliga och motståndskraftiga och klara mer i tider av kris, krig och andra påfrestningar.

Jag tror att regeringen måste svara lite skarpare, vara lite tydligare och, som det så populärt brukar heta, peka lite mer med hela handen, just för att den civila beredskapen ska gå hand i hand med den militära beredskapen; det måste hänga ihop. Jag tror att vi politiskt behöver de svaren, men jag tror också att det blir något som verkligen på ett positivt sätt bidrar till folkförankring och försvarsvilja när den här genomgående tanken blir känd för stora delar av befolkningen: att det utöver den hemberedskap man har också finns en tanke kring beredskapsbutiker.