Hanna Westerén

Fru talman! Jag tackar landsbygdsminister Peter Kullgren för svaret. Det blev ett något fylligare svar än när jag tidigare ställde en skriftlig fråga i samma ärende. Det faller sig helt naturligt att jag då vill följa upp en del av de svar jag fått.

Jag blir inte direkt lugnare av svaret, även om jag tror att landsbygdsministern har gjort sitt bästa för att utveckla det. Vi kan konstatera att Sverige och Finland, som här jämförs med varandra, skiljer sig åt. Landsbygdsminister Peter Kullgren understryker att säkerställandet av livsmedelsberedskapen är prioriterat. Det hoppas jag verkligen att man anser, och det gör jag också. Det är oerhört prioriterat att vi har en fungerande livsmedelsberedskap. Men givet hur svaret är formulerat blir det lite tveksamt om detta verkligen kan hållas för sant fullt ut.

Om det svenska totalförsvaret ska fungera måste den militära och den civila beredskapen gå hand i hand. Tryggheten i att livsmedelsförsörjningen fungerar och att befolkningens behov tas på allvar är helt avgörande för försvarsvilja och uthållighet. Det är såklart en viktig pusselbit vid sidan av hemberedskapen avseende livsmedel, bränsle, läkemedel och kontanter, som vi alla förväntas rusta oss med.

Med anledning av mitt omnämnande av kontanter hoppas jag också att landsbygdsminister Peter Kullgren ivrigt deltar i de diskussioner som jag hoppas initierades efter att Riksbanken för någon vecka sedan rekommenderade att man inför kontantplikt för livsmedelsbutiker. Det hänger ihop, och vi måste hänga med.

Jag vill verkligen understryka att jag tycker att det har hänt väldigt mycket med den svenska beredskapen och den svenska debatten gällande beredskap. Men som jag nämner i min interpellation, fru talman, planerar Finland att ha sina beredskapsbutiker i funktion 2028, alltså om tre år. Det låter, givet hur svaret är formulerat, som en god bit före det som ministern redogör för i fråga om den svenska civila beredskapen.

Jag ser fram emot att ta del av lärdomarna från Finland, men jag är också lite undrande. Om även Finland enligt Kullgren nyligen har initierat sitt projekt men likväl prognostiserar att de ska ha butiker i funktion senast 2028 undrar jag hur prognosen ser ut för de svenska. Det är ett besked som spelar stor roll både för enskilda personer i Sverige och för andra delar av totalförsvaret som ska lira med varandra.

Jag undrar även över en formulering i svaret: ”Konsumenterna måste också kunna nå butikerna.” Där är jag genuint förvånad och undrar vad som faktiskt åsyftas. Satsningen på beredskapsbutikerna blir ju lite haltande om det är så att man som konsument inte kan nå dem. Jag undrar vad som menas med den passusen. Jag undrar också om Sverige i det här sammanhanget är bättre eller sämre rustat än Finland.

Herr talman! Carl-Oskar Bohlin redogör för vad som har skett sedan den här regeringen tillträdde. Jag vill också påminna om vad som har skett sedan den här regeringen tillträdde. Det säkerhetspolitiska läget har skärpts. Det tror jag att vi är överens om. Kraven har ökat på oss alla, givet den situation vi befinner oss i. Därmed blir frågorna som jag och Eva Lindh ställer ännu mer relevanta. Vad ska vi gemensamt förmå i händelse av kris eller krig?

Att sjukvården förmår leverera och inte går på knäna i fredstid är avgörande för vår gemensamma motståndskraft. Jag anser att det är en gemensam angelägenhet att svensk sjukvård förmår leverera och fungera i händelse av kris eller krig. Men när den är så ansträngd i fredstid är det klart att det väcks en oro för hur den ska fungera i händelse av kris eller krig.

När gotländsk sjukvård, som jag själv har närmast hjärtat, varje år går med underskott på flera hundratals miljoner och det samtidigt finns krav på och löften om att vi ska ha ett krigssjukhus är det klart att jag bär en oro. Hur ska vi förmå att leverera, givet våra förutsättningar?

Jag har inte för avsikt att bredda det här till en allmänpolitisk debatt. Jag ville debattera sjukvårdens underfinansiering och hur den äventyrar svenskt totalförsvar och blottar vår sårbarhet.

Självklart vill vi alla delta i försvaret av Sverige och återuppbyggnaden av totalförsvaret. Men när återuppbyggnaden av det militära försvaret går så mycket fortare och inte lirar med återuppbyggnaden av det civila försvaret, av oundgänglig svensk sjukvård, anser jag att vi har ett problem.

(Applåder)

Herr talman! Jag är från Gotland, och det är helt oemotståndligt att delta i en debatt om det civila försvaret. Gotland, denna strategiska juvel, omhuldad längs hela den politiska skalan, är föremål för återuppbyggnaden av det militära försvaret i exceptionellt hög takt. Ja, i fråga om återuppbyggnaden av det militära försvaret går det som tåget. Men detta lirar inte alls med upprustningen av det civila försvaret och därmed av totalförsvaret.

Carl-Oskar Bohlin kan upprepa hur många gånger som helst att vi alla måste ta ansvar när hans regering likväl konsekvent underfinansierar svensk sjukvård år efter år. När svensk sjukvård går på knäna i fredstid, hur i all världen ska den kunna växla upp i händelse av kris eller krig? Eller som Carl-Oskar Bohlin själv sa i sitt svar på Eva Lindhs interpellation: ”En ändamålsenlig vårdkapacitet vid ordinarie förhållanden är en förutsättning för att möta de krav som ställs i händelse av kris eller krig.” Jag håller med. Så är det.

I den valkrets jag representerar, Gotland, behöver Carl-Oskar Bohlin verkligen inte betvivla hängivenheten i att bygga ett totalförsvar. Arbetet pågår oförtrutet varje dag. Gotland är dock utpekat som strategisk plats för ett krigssjukhus. Fantastiskt – men kanske inte helt realistiskt. Gotländsk sjukvård är konsekvent underfinansierad med hundratals miljoner varje år. Hur ska vi kunna klämma fram ett krigssjukhus?

I vårt socialdemokratiska budgetförslag tar vi höjd för detta. Eva Lindh nämnde det också. Vad regeringen tar höjd för är för mig oklart. Det lirar inte, och det hänger inte ihop.

Herr talman! Jag anser att svensk sjukvård är en viktig, för att inte säga oundgänglig, del av det svenska totalförsvaret och därmed av den civila beredskapen. Jag anser att den konsekventa underfinansieringen av svensk sjukvård i sig blir en säkerhetsrisk. Den gör oss mer sårbara. Den gör att sjukvården inte hänger ihop och att det blir blottor. Att Carl-Oskar Bohlin givet dagens svar inte anser det upplever jag som mycket oroande.

(Applåder)

Herr talman! Jag känner till det som Pål Jonson refererar till.

Strategin nämns särskilt. Den är från 2024, och de siffror jag lyfter fram i min interpellation härrör ju från 2025. Tillväxten av högerextrema och våldsbejakande organisationer sker i detta nu, år 2025. Det må vara så att det inte finns fler fall, men organisationerna växer i antal. Risken och hotet att de infiltrerar Försvarsmakten och hemvärnet består.

Med det sagt vill jag tacka försvarsminister Pål Jonson för dagens debatt. Jag tycker att den är viktig, och jag kommer att fortsätta följa den här utvecklingen – inte primärt för att jag vill jaga regeringen, som det brukar kallas, utan för att jag finner det outsägligt viktigt att i en utmanande tid hålla försvaret av Sverige rent från skadliga element. Det handlar om skadliga element som riskerar både vår inre och vår yttre säkerhet och, som tidigare har nämnts, vår ovärderliga demokrati.

Jag menar att de siffror jag hänvisar till i min interpellation stämmer till eftertanke. Det säger mycket om vår samtid att organisationerna i fråga blir fler och ökar sin aktivitet inte bara här hemma i Sverige utan också runt om i Europa. Det oroar mig, och det borde oroa försvarsminister Pål Jonson. Den typen av inre hot som vi diskuterar i dag har vi inte råd med i den utmanande tid vi nu upplever.

Tack för debatten!

Herr talman! Stort tack till försvarsministern för redogörelsen!

I den debatt på samma tema som genomfördes mellan försvarsministern och Peter Hultqvist för något år sedan konstaterades att det inte råder några större skillnader mellan våra partier på det här området, och det förefaller alltjämt vara så. Det Pål Jonson föredrar här i kammaren är också alldeles utmärkt; det är självklart oerhört viktigt med det höjda säkerhetsskyddet.

Det har dock gått ett och ett halvt år sedan den debatten, och precis som försvarsministern själv konstaterar har säkerhetsläget skärpts ytterligare. Totalförsvaret växer också till allt fler delar av samhället, och sedan debatten mellan Peter Hultqvist och Pål Jonson genomfördes har väldigt många människor sökt sig till olika delar av hemvärnet och Försvarsmakten.

Att många vill delta i försvaret av Sverige är enastående då vi är beroende av att många vill delta i försvaret av Sverige i en utmanande tid. Vi vill ju faktiskt att alla i någon mån och på något sätt ska delta i försvaret av Sverige. Men vi får inte tumma på efterlevnaden av likabehandlingsplanen och det där nålsögat för att få bli en del av verksamheten, och jag tycker mig också höra från Pål Jonson att det inte tummas på detta.

Tillväxten av våldsbejakande extremism sker dock inte i ett vakuum. Med makt följer ansvar, och ansvaret faller tungt på varje regering att hålla rent från skadliga element i dessa för Sverige så oerhört viktiga verksamheter. De högerextrema, våldsbejakande organisationerna förefaller frodas i Sverige, men de växer också till sig runt om i Europa. Det är inte heller någon hemlighet att försvarsorganisationer utgör en särskild lockelse för våldsbejakande extremism.

Där tänker jag att försvarsminister Pål Jonson har viktiga verktyg till sitt förfogande. Pål Jonson säger att Sverige förefaller vara mer framgångsrikt än många andra länder i att mota den här typen av verksamhet. Men Pål Jonson säger också att det har funnits de som har haft större problem än vi, och de har säkert också tvingats ta till andra metoder. Därför undrar jag vilka exempel Pål Jonson skulle vilja lyfta fram på hur vi ytterligare skulle kunna skärpa arbetet för att hålla de våldsbejakande organisationerna långt borta från försvaret av Sverige.

Herr talman! Jag uppskattar verkligen det gedigna svaret på mina frågor till försvarsminister Pål Jonson. Jag vill understryka att jag också har förtroende för Försvarsmakten och hemvärnet – de verksamheter som är särskilt omnämnda i min interpellation.

Syftet med interpellationen var inte att underminera eller misstänkliggöra vare sig verksamheterna i fråga eller regeringens företrädare här i kammaren. Min interpellation är sprungen ur genuin oro för vår gemensamma säkerhet.

I tider av ofred, oro och stora risker för yttre påverkan är det av yttersta vikt att ha ordning i sin hemmiljö. Jag finner det mycket oroande att det nu är ökad rörelse bland högerextrema organisationer, såväl i fråga om antal som nivå på aktiviteter. Detta sker ju i en tid när vi måste sträva efter mer sammanhållning och ännu större respekt och omsorg för, och om, varandra.

Försvarsmakten och hemvärnet har ansvar för att försvara våra territoriella gränser och vår demokrati – eller som försvarsministern själv uttryckte det i en tidigare interpellationsdebatt med min gruppledare Peter Hultqvist: Detta är särskilt viktigt eftersom all personal inom Försvarsmakten har en uppgift i att skydda Sverige och vårt sätt att leva.

De organisationer som nu vädrar morgonluft och växer i antal på den här regeringens skift är ett hot mot demokratin och vårt sätt att leva. Hela deras verksamhet syftar till att förgöra demokratin och allt vad alla människors lika värde beträffar. Det har också förekommit incidenter.

Jag anser att det här är en signal att ta på största allvar. De högerextrema våldsbejakande organisationerna växer i antal, och risken att man försöker infiltrera Försvarsmakten och hemvärnet ska inte underskattas. Detta sker alltså i en tid som över hela den politiska skalan refereras till som den farligaste sedan andra världskriget.

Av den anledningen hade jag nog förväntat mig ett lite större mått av oro eller sense of urgency än det jag hör i försvarsministerns svar. Försvarsministern och jag delar, som jag sa, ett grundmurat förtroende för Försvarsmakten och hemvärnet. Det är inte där problemet ligger.

Interpellationen handlar om hotet och om risken för infiltration. Jag vill därför fråga försvarsminister Pål Jonson: Vad anser försvarsministern kan göras inom ramen för hans eget ansvarsområde för att mota tillväxten av högerextrema våldsbejakande organisationer och de risker dessa medför? Finns det något ytterligare som kan göras för att gemensamt värna våra försvarsorganisationer och minska risken för infiltration och uppenbara sårbarheter?

Fru talman! Det låter ju upplyftande och hoppingivande när finansministern säger att hon vill täppa till varje litet hål. Detta låter mycket bra. Problemet är att det uppenbarligen, givet det vi har pratat om här i dag, inte är sant.

Rut och rot i nuvarande utformning dränerar våra gemensamma system på resurser. Rut och rot i nuvarande utformning möjliggör fusk och svartarbete. Dessa hål täppte regeringen inte till innan man höjde taket och därmed vred på både kallt, varmt och lite bubbel i kranen.

Elisabeth Svantesson nämnde målkonflikter. Ja, det får man väl ändå kalla det. Arbetslivskriminaliteten grasserar. Ojämlikheten ökar. Att skärpa rut och rot skulle vara en relativt enkel men mycket viktig åtgärd för att bekämpa arbetslivskriminaliteten, men regeringen hanterar detta väldigt slarvigt. Precis som jag aviserade i början av debatten, och givet det finansministern har föredragit här i dag, anser jag att regeringens inställning till bekämpning av arbetslivskriminaliteten alltjämt är djupt oansvarig.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Fru talman! Jag hör finansministern prata om kraftsamling. Jag hör finansministern säga att hon ska vrida av - strypa - kranarna. Jag funderar febrilt och antecknar som en tok för att försöka förstå hur det här hänger ihop.

Finansministern nämner betänkandet från den utredning som min regering tillsatte och som nu är ute på remiss, men jag förstår inte fullt ut vad finansministern faktiskt vill. Vad har finansministern för förhoppningar för Sverige? Vill finansministern, likt den tidigare regeringen aviserade, utesluta företag som missköter sig? Vill finansministern ställa hårdare krav när det gäller rot- och rutavdragen? Det är oklart.

Vi vet att rut och rot inte är vattentäta i sin utformning. Vi vet att fusk och missbruk grasserar. Ändå har regeringen flåsat på med ett högre tak för rut och rot - utan att skärpa upp enligt Riksrevisionens rekommendationer. Därför måste jag ställa frågan varför det här fusket inte verkar anses lika fult och varför det inte är lika prioriterat att bekämpa.

Jag undrar också över tågordningen när det nu ska kraftsamlas och vridas av - strypas - kranar. Hade man inte kunnat vänta med att flåsa på med ett högre tak för rut och rot tills man hade det åtgärdspaket på plats som man nu ändå säger att man har?

Jag drar mig till minnes en tidigare debatt som jag och finansministern hade. Då sa finansministern att den här höjningen var högst tillfällig, under ett enda år, för att stötta byggbranschen i en svår tid. Det skulle göra skillnad för byggbranschen på riktigt.

Där lever jag uppenbarligen i en helt annan verklighet, för jag tror att det som skulle göra skillnad för svensk byggindustri på riktigt - det som skulle få byggbranschen att glöda - är att bygga bostäder i Sverige. Vi saknar tusentals och åter tusentals bostäder i Sverige. Men i stället prioriterar den här regeringen renoveringar av badrum. Det ska också städas, framför allt i hus. I lägenheterna hemma hos mig på Gotland, eller i Grums eller Gårdsten, blir det inte så mycket vare sig rut eller rot.

Jag tycker att det är alldeles utmärkt att myndigheterna får dela information; det applåderar jag. Det är fantastiskt om vi har ett myndighetsutbyte som gör att färre lyckas fuska eller undandra pengar från våra gemensamma system. Riskerna med att fortsätta ösa in i de här inte vattentäta systemen är dock uppenbara. Därför undrar jag: Varför ska inte den kranen vridas av? Varför ska inte den kranen få ett förändrat flöde?

Utöver riskerna för olyckor och död i arbetslivskriminalitetens spår och dränerade offentliga resurser har vi också en ökande ojämlikhet, och den späs på av att vi öser in pengar i ett ofullständigt system. Bekymrar inte det finansministern?

Fru talman! Den minnesgode minns säkert att finansministern och jag har mötts i den här kammaren i den här frågan tidigare. Anledningen till att jag nu är här igen är att regeringens arbete för att bekämpa arbetslivskriminalitet dessvärre inte imponerar.

Redan i tidigare debatter lyfte jag fram det djupt problematiska i att regeringen ångade på och ökade inflödet av pengar i rut- och rotsystemet utan att vidta ytterligare åtgärder för att motverka fusk, missbruk och svartarbete.

Riksrevisionen uttryckte det så här: Rotavdraget är inte effektivt utformat. För att öka kostnadseffektiviteten bör regeringen sänka gränsen för hur stora avdrag som får göras samt använda effektivare sätt för att motverka svartarbete och annan arbetslivskriminalitet.

Med anledning av det uttryckte jag det själv så här i en av våra tidigare debatter - jag ber om ursäkt för att jag citerar mig själv: "Den som säger sig vilja försvåra för gängen och driva bort organiserad brottslighet - vilket jag och mina kollegor vill och vilket jag tror att finansministern ganska många gånger har sagt sig vilja - måste också bekämpa arbetslivskriminaliteten. Det är där det händer. Att höja taket för avdrag utan att också adressera riskerna för fler arbetsplatsolyckor, fler som exploateras och utnyttjas, fler skattebrott, mer dubbel bokföring och en eroderande legitimitet för skattesystemet är ärligt talat djupt oansvarigt."

Fru talman! Jag vidhåller det jag sa då. Det är inte heller så att gängkriminaliteten har tryckts tillbaka sedan vi senast debatterade arbetslivskriminalitet. Sedan dess har det dessutom kommit signaler från Skatteverket om att man, parallellt med att regeringen skjuter till medel för att bekämpa arbetslivskriminalitet, har ett internt sparbeting som i princip utraderar regeringens satsning. Jag undrar därför stilla hur prioriterat arbetet mot arbetslivskriminalitet faktiskt är.

I höstas gjorde regeringen stor sak av att man ska öka trycket mot bidragsfusk. Det är alldeles utmärkt. Det vill jag ha sagt. Men varför inte göra en motsvarande kraftsamling mot skattefusk och mot fusk och missbruk av rut och rot?

Arbetslivskriminaliteten skördar ju nya offer hela tiden - många sedan vi sågs här sist. Offren är många och av olika sort. Det handlar om människor som far illa, seriösa företag som går omkull och offentliga verksamheter som dräneras på resurser.

Det måste inte vara så här. Det går att vrida av kranen, och det går att strama upp. Vad vill regeringen? Hur ämnar finansminister Elisabeth Svantesson bekämpa arbetslivskriminaliteten när delar av hennes reformer faktiskt riskerar att göda den?

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Fru talman! Som sagt, som kommande från Gotland är färjor och flyg bland det bästa vi vet. Vår landsväg är våra färjor, men flyget är helt oundgängligt. Och det gäller ju i många delar av Sverige.

Om vi ska ha ett funktionellt inrikesnät behöver vi, precis som infrastrukturministern sa, flera funktionella trafikslag som inte ska ställas emot varandra.

Jag sörjer lite att jag inte får några besked, för jag tror ändå att infrastrukturministern har information om hur man rustar en flygplats inför en så pass stor förändring. Jag hade velat ha några ytterligare besked med mig hem i dag när det gäller vad vi kan förvänta oss på Arlanda nästa år.

Det blir en stor förändring. Som jag sa tidigare har Bromma flygplats tjänat Gotland otroligt väl. Den har fört oss närmare fastlandet, möjliggjort arbetspendling, besök och tillväxt i besöksnäringen bland mycket annat. Jag tror att den verkligen har varit en tillväxtfaktor för Gotland, så det är sorgligt för Gotlands vidkommande att Bromma flygplats försvinner. Därför hade det varit mycket mer lättuggat för en gotlänning och en gotländsk riksdagsledamot om den förändring som är i kommande hade varit fylld med lite hopp om att vi ska gå från något fungerande till något annat som också kan fungera. Men där känner jag mig fortsatt orolig, måste jag tyvärr säga.

Som sagt delar vi bilden av att flyget även fortsättningsvis kommer att vara en väldigt viktig del av den svenska trafiken och det svenska inrikesnätet. Jag hoppas verkligen att vi i framtiden kommer att ha bland annat en Arlanda flygplats som fungerar bättre än i dag, för det vi ser i dag kommer inte att räcka.

Fru talman! Jag hör det ministern säger, att vi ännu inte vet hur det går med Bra och SAS, och så är det ju. Det är helt sant. Vi vet att sammanslagningen framarbetas i detta nu, och vi gotlänningar och även människor som vill resa till Gotland har börjat boka resor för nästa år.

Vi som arbetspendlar har ju bokat upp våra resor med SAS för nästa år. Det är det enda flyg vi har att boka. Det blir också någon sorts marknadsindikator. Det blir också väldigt bråttom, för om Arlanda blir betraktat som en oattraktiv flygplats - vi vet att man tävlar väldigt hårt med Kastrup - och Gotland betraktat som en otillgänglig destination vet vi att den förlorade attraktiviteten tar lång tid att återerövra.

Det är, fru talman, efter nyår det händer. Sammanslagningen är ju på gång. Den är absolut ett faktum senast efter årsskiftet. Då har vi ingen trafik kvar på Bromma. Det gör att det är väldigt bråttom.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Infrastrukturministern hänvisar till utredningen som ska vara klar i maj 2025. Jag vill inte på något sätt förminska eller underminera den, för den äger absolut sin riktighet. Det är väldigt viktigt att den görs. Men det som jag tror att de flesta gotlänningar efterfrågar nu är åtgärder på både kort och lång sikt. När det gäller åtgärder på kort sikt står jag fortfarande frågande kring vilka de är. Som sagt, efter nyår händer det. Då är det 90 procent av passagerartrafiken på Bromma som plötsligt ska ske på Arlanda. Jag förstår ännu inte riktigt huruvida Arlanda faktiskt är rustat för det.

Jag tror också, fru talman, att infrastrukturministern möjligtvis vet mycket mer än jag om detta. Men Bromma flygplats är ju än så länge öppen. Det märks väldigt tydligt för oss som trafikerar den att det är en flygplats som nog räknar med att den är på väg mot historieböckerna. Det är ju ganska tomt i hyllorna. Många har nog redan nu börjat förändra sina resmönster. Såvitt vi vet är Bromma rent formellt kvar, men vi vet ju också att om 90 procent av trafiken försvinner efter nyår blir situationen helt ohållbar.

Då undrar jag vad planen är för Bromma flygplats framöver, om infrastrukturministern får bestämma och inte hänvisar till Swedavia. Det glunkas och ryktas om att det finns aktörer som är sugna och undersöker marknaden och tycker att det kan finnas utrymme för en aktör till, och Bromma flygplats är som sagt väldigt väl rustat för inrikestrafik. Men vilket erbjudande finns då till dessa aktörer efter årsskiftet 2025? Är Bromma flygplats på väg mot historieböckerna, eller står den rustad för inrikestrafik om det finns intresserade aktörer?

Fru talman! Tack, infrastrukturministern, för svaret! Jämfört med den debatt som jag hade tidigare känns den här kanske lite mer hoppfull och framtidsinriktad.

Jag ska inte göra mig till talesperson för alla gotlänningar, för flyg är ju inte allas föredragna färdmedel till och från Gotland. Men jag vet att vi är väldigt många gotlänningar som sörjer att Bromma flygplats inom kort inte längre kommer att vara möjlig att trafikera.

Jag tror eller hoppas åtminstone att infrastrukturministern känner till att för gotlänningar och troligen också för en del resenärer från andra delar av landet har Bromma flygplats varit helt enastående. Jag vet inte - det hörde jag också från flygaktörer på ett möte tidigare - om det finns någon annan flygplats som erbjuder samma flyt i flödena och samma snabba väg in till Stockholms city. Det är otroligt hur smidigt och väl Bromma har fungerat i sin litenhet.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Att all trafik flyttas över till Arlanda är en utmanande tanke för oss gotlänningar. Vi vet vad vi har, men vi vet inte riktigt vad vi får. I dagsläget använder de flesta av oss gotlänningar Arlanda någon gång om året och då oftast som transit, inte som vår slutdestination eller som vår avreseflygplats till Gotland. Och Bromma har tjänat Gotland oerhört väl. Jag vill få det sagt.

I och med att all trafik flyttas över till Arlanda ser jag några överhängande risker för flygvägen till och från Gotland förutom att vi på Gotland i största allmänhet hamnar längre bort och längre ut.

För det första vill jag lyfta fram att restiden till Gotland förlängs. Gotland behöver komma närmare fastlandet, inte längre ifrån. Efter nyår kommer restiden till Gotland med flyg - den effektiva restiden, också inkluderande resan till och från flygplatsen - att bli drygt en timme längre. Det tar också längre tid att ta sig runt inne på Arlanda flygplats. Det blir ganska många timmar per år, fru talman - timmar som gör att Gotland förlorar i attraktivitet och som försvårar fortsatt arbete och boende på Gotland.

För det andra känner vi stor oro över prisbilden, både priserna per flygbiljett då vi redan nu ser att färre aktörer gör att priserna rakar i höjden och priserna för att effektivt och snabbt ta sig till och från Arlanda flygplats. Brommas 42 kronor för tvärbana och tunnelbana blir väldigt svårslaget.

För det tredje förstår jag att det inte är möjligt att få Brommas litenhet på Arlanda, men smidighet och storlek behöver inte utesluta varandra. Efter nyår ska ännu mer inrikestrafik samsas med utrikestrafiken, och det kommer att kräva smarta lösningar. Jag hoppas att de är på plats efter årsskiftet när 90 procent av trafiken på Bromma flyttar över till Arlanda.

Därför skulle jag verkligen vilja höra ministerns bedömning. Hur rustad är Arlanda flygplats? Kan ministern förtydliga det? Jag tar ministern på orden i fråga om vårt gemensamma intresse för "det strategiska arbetet avseende luftfartens konkurrenskraft".

Fru talman! För historieböckernas skull vill jag ändå betona att Region Gotland ju hade säkerställt att det fanns en certifierad flygplats. Trafiken har gått till Arlanda. Som en konsekvens av sammanslagningen av Bra och SAS går två dubbelturer i veckan till och från Gotland - en till Arlanda och en till Göteborg. Gotland skulle behöva en dubbeltur varje dag till antingen Arlanda eller Göteborg, men företrädesvis till Arlanda. Denna möjlighet togs ifrån oss med oerhört kort varsel och finns nu inte. Det är vad som har hänt.

Vi hade trafik till en certifierad flygplats. Men trafikutbudet har minskat, och vi står kvar med konsekvenserna.

Det svar som kom från departementet till Gotland visade att man inte visste hur det förhöll sig. Det är otroligt anmärkningsvärt att det hänvisades till Bromma, som inte har de certifikat som behövs.

Jag vill upprepa det jag inledde med. Sverige har en majoritetsregering, och det finns ett majoritetsunderlag i Sveriges riksdag. Med makt följer ansvar. Det gör att man kan lösa situationer. Man kan fixa och lindra och se till att regionen inte behöver trolla med knäna. Om man löser saker och ting kan man sluta hoppas på turen.

Fru talman! Det låter oerhört positivt att man framöver kommer att kunna pröva nya möjligheter, exempelvis vad gäller vilande trafikplikt eller att bredda spektrumet av insatser som kan vara tillgängliga för kommuner och regioner.

Jag kommer dock inte ifrån att nästan jag får en overklighetskänsla här. Statsrådet tar upp flera saker som är positiva för Gotland och är en del av en fungerande infrastruktur, till exempel att Visby flygplats utpekas som beredskapsflygplats. Det är något positivt som vi är stolta över och tror är viktigt. Men det hjälper inte att vi har en beredskapsflygplats om vår sjukvård inte har någon att flyga till och om vi inte har en certifierad flygplats som trafikeras under november och december.

Därför blir detta en fråga om beredskap. Vi i Sverige befinner oss tack och lov i fredstid, men det pågår ett krig i vårt närområde och situationen kan förändras mycket snabbt.

Än så länge har vi haft tur, och sjukvårdens medarbetare har gjort heroiska insatser för att lösa situationen. Men det är hela tiden på håret.

Jag vill verkligen inte vara en ledamot som kommer till kammaren och gnäller för att det är så synd om Gotland och säger att vi har det så svårt. Jag är oerhört stolt över den valkrets som jag representerar. Vi kommer dock inte ifrån att Gotland är jättelitet. Det är en liten valkrets, och regionen är Sveriges minsta huvudman. Men infrastrukturministern säger att det är upp till gotlänningarna och gotländska politiker att ordna transporter av prover och blodprodukter med några veckors varsel.

Jag vet att man ska vara varsam med att säga att man inte såg något komma, men åtminstone hade jag ingen aning om att Bra och SAS skulle slås ihop så att vi med väldigt kort varsel bara fick en flygplats att flyga till i stället för två och att Arlanda med kort varsel enbart skulle ha en dubbeltur i veckan. Det här ställer otroligt höga krav på Gotland. Än så länge görs som sagt heroiska insatser, och vi har kanske också haft en viss portion tur. Jag tycker att det är orimligt att kräva att Sveriges minsta sjukvårdshuvudman ska ordna egna flyg.

Jag uppskattar att infrastrukturministern följer situationen noga, men det leder inte till några transporter eller flyg. Jag undrar hur detta rent faktiskt ska gå till. Nu har tiden snart gått. Jag hoppas verkligen att det inte sker någon stor trafikolycka eller att julen blir en osedvanligt tuff tid för Gotland. Det känns dock så futtigt i ett välfärdsland som Sverige att hoppas på tur.

Jag vill tro att vi kan bättre och att vi i situationer som dessa kan hjälpas åt. Vi borde kunna dra åt samma håll. Jag vet att jag och infrastrukturministern inte är överens i alla frågor, men jag hade hoppats att vi kunde vara överens om grundläggande infrastruktur för att säkra livsviktiga transporter.

Fru talman! Jag tackar infrastrukturministern för svaret.

Det stämmer att jag efterfrågar ansvar. Jag anser det rimligt att staten tar ett övergripande ansvar för nödvändig infrastruktur när förutsättningarna för flyg till och från Gotland förändras radikalt på bara några veckor. Jag tycker att regeringen ska ta ansvar för det.

Under pandemin infördes med kort ställtid trafikplikt för att säkra transporter till och från Gotland, och i detta fall rörde det just prover. Oavsett vad som nu är fallet för Gotland, borde inte regeringen överväga att införa någon form av vilande trafikplikt som kan aktiveras när någon del av landet är tillfälligt eller permanent avskuren eller isolerad? Jag tror att det vore väldigt välgörande med en sådan signal om övergripande ansvar och omsorg för hela Sverige.

Fru talman! Vi har en majoritetsregering. Det ger makt, och med makt följer ansvar. Jag kan inte förstå varför man frånhänder sig detta ansvar och därtill hänvisar till färjetrafiken. Jag vill tro gott om människor, så även om infrastrukturminister Carlson. Nog förstår ministern att det blir otillräckligt att hans statssekreterare först hänvisar till att den nödvändiga dagliga trafiken för prover kan ske via Bromma, som saknar certifiering, och när den polletten väl trillat ned berättar vad regeringen åstadkommit i fråga om färjetrafiken.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Tro mig, färjetrafiken engagerar mig och varje gotlänning djupt, och jag vet att även infrastrukturministern är engagerad i den. Men för att Gotland ska fungera krävs både färjor och flyg. För att gotländsk sjukvård ska fungera krävs upparbetade transportkedjor, inte minst i fråga om prover och blodprodukter där det behövs dagliga transporter.

November är passerad, och vi är inne i december månad. Än så länge får gotländsk sjukvård pussla och trolla med knäna. Med tanke på att vi i nuläget är utlämnade till en dubbeltur till Arlanda och en till Göteborg i veckan, helikopter och en väldig massa tur håller jag varje dag tummarna för att inget ska gå snett som gör att liv äventyras på grund av att vi inte snabbt nog kan få det gotländsk sjukvård behöver.

Hur kan infrastrukturministern och regeringen låta detta pågå? Nu är året snart slut, och kanske klarar vi oss månaden ut. Men jag vill hoppas och tro att regeringen har ambitioner på detta område, åtminstone med tanke på rådande säkerhetspolitiska läge.

Jag frågar igen: Vad kan infrastrukturminister Andreas Carlson tänka sig att göra för att förändra situationen? Jag hoppas verkligen att svaret inte är "ingenting".

Fru talman! Det är nedslående att lyssna till finansministern. Jag uppfattar det som att det finns verktyg för förändring. Det finns möjlighet till lindring. Men vi verkar befinna oss i ett orimligheternas tidevarv. Det blir ju smått absurt att vi snart går in i ett nytt verksamhetsår där skatten utan vidare sänks för vissa redan välbeställda, vilket tydligen är helt okomplicerat och fullt rimligt, samtidigt som det framställs som orimligt att ens överväga en av- eller nedskrivning av skatteskulder för några av vårt samhälles absolut mest utsatta och förenat med risker - risker som dessutom tonas ned betänkligt av dem som arbetar allra närmast dem som berörs, kvinnor i prostitution.

Jag är besviken och frustrerad. Jag anser fortfarande att det uppenbarade sig en fantastisk möjlighet att göra skillnad på riktigt, att lindra utsatthet och att förändra människors liv och vardag på riktigt. Det rör inte så många, men skillnaden för dem vore enorm. Denna möjlighet släpper finansminister Elisabeth Svantesson, och jag tycker tyvärr att det är slappt och fullkomligt orimligt.

Fru talman! Jag tror att vi måste börja prata lite om invändningar. Jag hör att finansministern reser en mängd invändningar mot att överväga någon form av lindring. Men jag tänker att det måste vara fullt möjligt att ta reda på vilka medel som kommit någon till del via prostitution, som ju är lagligt, respektive någon annan, illegal verksamhet.

Jag vill poängtera det som bland andra Annika Strandhäll lyfte förut: Prostitution är inte ett arbete, en hobby eller något frivilligt. Prostitution är ett extremt tydligt exempel på mäns våld mot kvinnor, och det har vi varit överens om att bekämpa.

Redan i debatten för ett år sedan hänvisade både jag och finansministern till den så kallade exitutredningen, och det är helt enastående att det framöver kommer att finnas ett bättre stöd för kvinnor som vill lämna prostitution. Men vi kommer inte ifrån att vi riskerar att färre kvinnor söker hjälp och att hela den fantastiska insatsen delvis undermineras för att kvinnor kvarhålls i prostitution eftersom de måste betala av på sin skatteskuld.

Fru talman! I debatten för ett år sedan använde jag begreppet "snurrigt", som finansministern citerar här, och jag vidhåller den formuleringen. Jag är helt på det klara med att nedskrivning eller avskrivning av skatteskulder inte är något som vi gör lättvindigt i Sverige. Det är viktigt med beskattning, omfördelning och att staten har tydliga och potenta verktyg. Jag är helt på det klara med att vi inte gör sådant med lätthet.

Men inte ens när en kvinna lämnar prostitution och träder in i ett exitprogram för att lämna våldet, utsattheten och utnyttjandet bakom sig anser regeringen att det vore rimligt att överväga en av- eller nedskrivning. För mig är detta häpnadsväckande och snurrigt.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Annika Strandhäll tog också upp detta med mötet med organisationer. I finansministerns svar påstås att organisationer har avrått från att införa skattebefrielse. Med vid det mötet var bland andra Talita. Det står i svaret. Talita följde för ett år sedan debatten här från läktaren. Deras uppfattning, att det är orimligt att beskatta inkomster från prostitution, har inte förändrats. Jag vill verkligen poängtera att det är viktigt hur vi framhåller vad olika organisationer faktiskt står för.

Det är inte så svartvitt att vi talar om antingen en total skattebefrielse eller att behålla status quo. Vi måste ju för allt i världen börja någonstans.

Fru talman! Att åtminstone överväga att skriva ned eller skriva av skatteskulder när en kvinna lämnar prostitution för att exitprogrammet ska kunna göra skillnad på riktigt anser jag vore ett fullt rimligt första steg.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Fru talman! Det är brukligt att tacka för svaret i en interpellationsdebatt, men jag vet ärligt talat inte om jag någonsin blivit så besviken inför en debatt som jag faktiskt blev inför den här.

Givet att finansministern och jag tillhör olika partier med helt olika svar på vår tids utmaningar är många debatter mellan socialdemokrater och moderater förutsägbara. Dock hoppades och trodde jag att den här frågan skulle landa annorlunda.

För ett år sedan möttes vi, finansminister Elisabeth Svantesson och jag, och jag fick då mycket tydliga signaler om att vi för en gångs skull ville samma sak. Det var förvånande och fantastiskt på en och samma gång. I en för vårt land svår tid med krig i närområdet och rasande inflation var det upplyftande att finansministern i sitt anförande signalerade hopp, då även hon ansåg att det är orimligt att pengar som härrör från prostitution ska beskattas och att kvinnan som säljer sex därmed riskerar ett hårdare straff och större utsatthet än den man som tagit sig rätten att våldföra sig på henne mot betalning.

Jag tar mig friheten, fru talman, att friska upp såväl finansministerns som åhörarnas minne i fråga om vad som sades här i kammaren i den här specifika frågan för ett år och två dagar sedan. Jag citerar Elisabeth Svantesson: "Är det rimligt att ta in skatt, fru talman, från kvinnor som är offer för prostitution, som har våldtagits, misshandlats och fått skador, psykiska och fysiska, för resten av livet? Självklart ser jag det orimliga i detta."

Jag vill dröja ett ögonblick, fru talman, vid det sista. "Självklart ser jag det orimliga i detta." Den som ser en orättvisa och har så mycket makt som finansministern har också verktygen för att förändra. Och det lät verkligen som att så skulle ske, då för ett år sedan. Jag citerar åter finansministern: "Jag kommer att fortsätta följa frågan och se vad vi kan göra för att se till att det som är orimligt här, det orimliga i den här situationen som jag nämnde i förra svaret, kan upphöra. I dag är det svårt att veta exakt hur vi kommer att gå till väga, men vi kommer att fortsätta följa frågan och se vad som behöver göras efter det att exitutredningen kommer på plats. Jag kan garantera att jag inte kommer att släppa min del av detta, som är just beskattning eftersom det är mitt ansvarsområde i regeringen."

Fru talman! Nu har det hänt. Finansministern har släppt frågan. Även fortsättningsvis ska utsattheten hos kvinnor i prostitution bli ännu större, med statens goda minne. Jag kan inte för mitt liv begripa vad som har skett eller tillstött som har fått finansminister Elisabeth Svantesson att så radikalt byta fot och släppa frågan om beskattning.

Fru talman! Förberedda talepunkter eller inte - det här är en fråga som många, inte minst om man kommer från en ö mitt i Östersjön som jag, lever med i princip varje dag. Det handlar om villkoren för sjöfarten och att sjöfarten och våra sjövägar fungerar.

Finansministern tycker att hon var övertydlig. Och ja, när det gäller stämpelskatten och vart den ska ta vägen fanns det absolut en tydlighet. Men nu på slutet kom det också lite fler besked när det gäller uppdatering, översyn och revidering. Jag hör att finansministern pratar om att stötta, och jag hör henne nämna 2026.

Jag har därför en avslutande fråga. Tonnageskatten är den fråga som jag lyfte redan från allra första början. Det var den fråga som gjorde att till exempel Gotlandstrafiken upphandlades av ett danskt rederi eftersom de svenska tonnageskattereglerna inte var tillräckligt förmånliga. Det är det som föranleder att jag är här i dag och frågar, inte bara för gotländskt vidkommande utan för den svenska sjöfarten som helhet: Är en förändring att vänta, och när i tid kommer den?

Det är den typen av besked som jag efterlyste när jag kom hit i dag, och det är det som finansministern i någon mån har svarat på nu. Men jag tycker alltjämt att svaren är lite flytande. Jag tror att utredningen hette något i stil med vågade skatter, och det känns som att svaren ändå är lite flytande när det gäller allt som inte rör stämpelskatten. Jag misstänker att vi kommer att ses här igen.

Fru talman! Tack till finansministern. Jag hör vad finansministern säger, och jag hör också vad hon inte säger. Jag hör att hon precis som jag lyfter fram behovet av den så kallade blåa tillväxten. Den är oerhört viktig för Sverige. Jag hör hur exportberoende vi är. Jag hör en redogörelse för hindren, men jag hör ganska lite om möjligheterna.

Det är alldeles utmärkt, precis som finansministern redogör för på slutet, att man har beslutat sig för att vara en försiktig general. Det är viktigt att vara försiktig när man hanterar statsstöd. Det är viktigt för omsorgen om Sverige, för svenska företag och för svenska skattebetalare. Detta är komplicerad och avancerad materia.

Man skulle kanske önska att den här försiktigheten gick igen på andra områden och att den också besjälade finansministern när man pratar om bilprovningen eller om rot och rut. Men här är det tydligen väldigt viktigt att vara extra försiktig. Det gör mig lite förbryllad, och jag skulle önska någon form av viljeinriktning.

Jag har lyssnat på och deltagit i många debatter med finansministern, och vi har mötts i tider då Sverige har haft det otroligt svårt. Vi har levt i en mörk tid under ganska många månader nu, och det är därför jag tänker att det hade behövts någon form av fingervisning. Finansministern lyfte fram stämpelskatten och en del andra reformer. Men tonnageskatten är om inte en byggsten så ändå en puck som dyker upp i diskussioner kring svensk sjöfart hela tiden. Jag tror att det vore väldigt välgörande med en fingervisning om vad den regering som Elisabeth Svantesson är en del av kommer att göra av den. Jag har ännu inte riktigt uppfattat vad inriktningen är.

Är man beredd att gå fram med någon form av uppdatering, uppgradering, revidering eller översyn? Det är för mig oklart. Den typen av tydlighet tror jag att vi behöver här i kammaren i dag, inte minst i beredskapshänseende. Som Elisabeth Svantesson själv sa räcker det inte så här. Det behövs mer.