Ewa Pihl Krabbe

Fru talman! Varför behöver då regeringen beakta Pliktmaterialutredningens förslag? Jo, en av Kungliga bibliotekets uppgifter är att samla in och bevara morgondagens kulturarv, precis som statsrådet sa nyss. Utifrån nuvarande pliktlagstiftning saknas stöd för insamling av viktiga delar av nuvarande och kommande generationers publicering och konsumtion av medier och nyheter, till exempel publiceringar på sociala medier.

Om man tittar på hur kanalval för samhällsnyheter skiljer sig åt mellan dem som är födda på l900-talet respektive 2000-talet ser man stora skillnader. De som är födda efter millennieskiftet har inte tv-kanaler som förstahandsval som befolkningen i stort, utan de tar främst del av samhällsnyheter i sociala medier. De använder också traditionella medier i betydligt lägre utsträckning än de som är födda på l900-talet. Faktum är att sociala medier sammantaget är den enda nyhetskälla som fler födda på 2000-talet använder jämfört med dem som är födda på 1900-talet.

Facebook är den tjänst på sociala medier som flest svenskar konsumerar samhällsnyheter på, följt av Instagram, Youtube och Twitter. Och av oss som är födda på l900-talet använder endast 1 procent Tiktok för samhällsnyheter.

En ny lagstiftning ger också långsiktiga samhällsekonomiska besparingar och innebär en anpassning till samhällets digitalisering. Om Kungliga biblioteket kan få laglig tillgång till digitala tryckfiler undviker man en framtida både kostsam och onödig digitiseringsprocess av böcker, tidskrifter, vardagstryck med mera, och processen kan då koncentreras till det historiska materialet.

En annan vinst är att forskningen ges förutsättningar att förstå exempelvis hur information och desinformation sprids i samhället, kan synliggöra påverkanskampanjer, fake news, och vidare också ta del av digitala versioner av sådant som bara samlas in som fysiska böcker, exempelvis eböcker.

Så därför, fru talman, är det viktigt med en ny pliktlagstiftning.

Fru talman! Jag får börja med att tacka för svaret, även om det var med en viss förundran jag kunde konstatera att det var identiskt med de svar jag fått skriftligt de senaste åren av både statsrådet Mats Persson och statsrådet Johan Pehrson i frågan. Jag är förundrad eftersom den här frågan ju knappast är någon brännhet politisk fråga som skulle kunna skapa konflikter. Tvärtom borde den vara intressant för utbildningsministern eftersom den i hög grad rör en viktig myndighet, Kungliga biblioteket, och den framtida forskningen.

Som jag skrev i min interpellation är nuvarande pliktlagstiftning från 1993 respektive 2012, vilket normalt inte på något sätt är ålderstiget. Men just i detta avseende är lagstiftningen väldigt omodern och helt oanpassad till den digitala utvecklingen och det ständigt förändrade medielandskapet och har så varit ett bra tag.

Den mediala utvecklingen och de stora förändringarna i hur publicering sker ledde fram till direktiv för en utredning med uppdraget att få fram en ny och ändamålsenlig lagstiftning 2019. Dessförinnan hade Kungliga biblioteket av dåvarande regering fått i uppdrag att göra en utredning, vilket utmynnade i en rapport som hette Plikten under lupp. Kungliga biblioteket varnade där för vad som händer med ett pliktbibliotek om det insamlade materialet inte håller måttet.

Sedan kom då utredningen Papper, poddar och … Pliktmateriallagstiftning för ett tryggat källmaterial 2021, där utredaren lämnade ett gediget förslag på hur pliktinsamlingen av material kan utformas så att den blir medie, teknik- och formatoberoende. Man kan väl kort säga att förslaget är en rejäl utvidgning av vad som ska samlas in, bevaras och tillgängliggöras som pliktexemplar. Pliktmaterialutredningen föreslår också att pliktlagstiftningens syfte ska framgå av lagens inledande bestämmelse.

Det har ju gått några år sedan utredningen lade fram sitt förslag. Som jag tidigare sa har jag ställt frågor i ärendet men bara fått till svar att arbete pågår i Regeringskansliet. Det kan jag förstå, men det känns onekligen lite fattigt att det inte finns någon vision om arbetets fortskridande. Ny lagstiftning ska naturligtvis göras ordentligt, men jag ställer ju frågan eftersom jag vet att detta ställer till det för Kungliga biblioteket, som får lägga väldigt mycket tid på att tolka den gamla lagstiftningen och inte ges möjlighet att samla in det material som nutiden förser oss med. Det kommer också att bli svårt för myndigheten Kungliga biblioteket att stödja forskningen adekvat om pliktlagstiftningen inte ger möjlighet att samla in relevanta medieformer.

Min fråga står alltså fast. Finns det någon plan?

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Frågestund

Herr talman! Näst efter rent vatten är vaccinationer det som mest effektivt bidrar till folkhälsan i världen. Många allvarliga sjukdomar som var vanliga förr har mer eller mindre försvunnit från Sverige tack vare att många valt att följa de nationella vaccinationsprogrammen.

Ett av de nationella programmen som särskilt riktar sig till äldre omfattar vaccination mot pneumokocker, en bakterie som kan orsaka lunginflammation men också mycket allvarliga tillstånd som hjärnhinneinflammation och sepsis. Årligen dör 140 personer av komplikationer.

Folkhälsomyndigheten har konstaterat att det nationella särskilda programmet mot pneumokocker bör omfatta personer som är 75 år och äldre. I dag är det dock enbart personer som fyller 75 innevarande år som erbjuds kostnadsfri vaccination, om regionerna inte åtar sig det frivilligt. Det innebär att de allra äldsta och sköraste i samhället inte erbjuds någon vaccination inom programmet.

Jag vill fråga om socialministern avser att följa Folkhälsomyndighetens rekommendation att även erbjuda dem som är äldre än 75 år kostnadsfri vaccination mot pneumokocker.

Herr talman! Folkhälsomyndigheten har lämnat sitt förslag till regeringen om att vaccination mot vattkoppor ska ingå i det nationella vaccinationsprogrammet, och det tycks inte finnas några tveksamheter från något håll. Smittskyddslagen fastslår att smittsamma sjukdomar ska omfattas av nationella vaccinationsprogram om kriterierna uppfylls, vilket Folkhälsomyndigheten har bedömt vara fallet när det gäller vattkoppor. Alla kriterier är alltså uppfyllda.

Jag förstår det statsrådet säger om att detta kommit in sent i budgetprocessen, men jag hoppas att regeringen ser till att vi tillsammans kan skydda våra barn från en sjukdom som ingen faktiskt behöver ha. Dessutom kan man spara in stora summor till staten som kan användas till andra viktiga ändamål. Utredningen har helt förståeligt tagit lång tid på grund av pandemin. Men det är av yttersta vikt att regeringen snarast implementerar Folkhälsomyndighetens nya rekommendationer.

Jag tackar socialministern för debatten.

Herr talman! Jag tackar socialministern för svaret.

För barn i lägre åldrar kan vattkoppor vara en mycket plågsam sjukdom. Vanligtvis går den över på några veckor, men i svårare fall kan sjukdomen ge övergående balanssvårigheter och i sällsynta fall drabba hjärnan och ge bestående skador. I Sverige behöver 300-400 barn årligen sjukhusvård på grund av komplikationer av vattkoppor, och som jag tidigare sa avlider åtta personer i Sverige varje år till följd av vattkoppor. När vi nu har ett bra och säkert vaccin kan jag inte förstå varför vi inte skyddar våra barn från denna sjukdom. Barnen är ju så viktiga. Det finns rapporter från till exempel Skåne om små barn som har fått stroke av detta virus. Det är mycket ovanligt, men det händer.

Jag minns mycket väl när vi började vaccinera mot rubellaviruset, alltså röda hund. Jag mötte flera personer under min tjänstgöring som psykolog som skadats mycket svårt i livmodern när mamman smittats under graviditeten, och de hade fått svåra livslånga handikapp som följd. I Sverige har sjukdomen i det närmaste helt försvunnit, men i låginkomstländer utan allmän vaccination är sjukdomen fortfarande vanlig, med fosterskador som följd.

Min pappa fick polio när jag var ett år. Själv fick jag poliovaccin när det efter ganska lång tid kom, och det är jag ju tacksam för.

En utmaning för många familjer är att vattkoppor innebär långa vabperioder. Först drabbas ett barn och efter ett par veckor nästa. Har man två tre ovaccinerade barn kan det innebära frånvaro under många veckor, med påföljande kostnader för familj och samhälle. Enligt en svensk hälsoekonomisk studie kostar vattkoppor nästan 340 miljoner kronor i produktionsförlust varje år på grund av vård av barn, vilket motsvarar ungefär 150 000 förlorade arbetsdagar per år.

I Sverige är graden av vaccinationstäckning för vattkoppor totalt 18 procent; jag tror att det är fjolårets siffra. Mest vaccineras det i Region Stockholm och minst i Blekinge.

Jag förstår att det inte finns några tveksamheter, men varför dröjer det?

Herr talman! Jag tackar socialministern för svaret.

Folkhälsomyndigheten har lämnat förslag till regeringen om att vaccination mot vattkoppor ska ingå i det allmänna vaccinationsprogrammet för barn. Utredningen har ju pågått sedan 2018. Man gjorde uppehåll under pandemin, av naturliga skäl, innan den återupptogs 2022.

Vaccination mot vattkoppor förhindrar inte bara sjukdom utan innebär också stora kostnadsbesparingar för samhället. Inkluderingen i det nationella barnvaccinationsprogrammet kommer dessutom att minska vårdklyftorna mellan dem som i dag har råd att vaccinera sig privat och människor som inte har det. Det är därför vi socialdemokrater tycker att det är viktigt att regeringen snarast möjligt inför kostnadsfri vattkoppsvaccination som backas av en nationell budget - i vårt budgetförslag ligger den på 135 miljoner för år 2025 - som täcker kostnaden för det kommande året.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Varför tycker jag då att man behöver skynda på? En anledning är att utredningen har tagit lång tid - vilket naturligtvis inte är konstigt, med tanke på pandemin - och att barn även fortsättningsvis helt i onödan drabbas av sjukdom som i en del fall ger komplikationer som kräver sjukhusvård. Dessvärre tar sjukdomen omkring åtta liv per år, vilket inte är så känt.

Detta skulle vara en väldigt lönsam affär för staten, för enligt Folkhälsomyndighetens beräkningar skulle en investering på ungefär 300 miljoner kronor i allmän vattkoppsvaccination ge 440 miljoner kronor tillbaka redan efter fem år. Efter 15 år skulle besparingen uppgå till nästan 2 miljarder. Om man hade ikappvaccination skulle besparingen bli ännu större. Cirkulationen av viruset förväntas dessutom försvinna helt inom sex till åtta år. Det är ett tidsspann som halveras vid tillägget av ikappvaccination, vilket naturligtvis är önskvärt.

Herr talman! En annan aspekt av vattkoppors påverkan på samhället är att viruset aldrig försvinner ur kroppen hos den som en gång smittats. I vuxen ålder kan det latenta viruset leda till sjukdomen bältros, och även den kan ge allvarliga komplikationer, i synnerhet för äldre personer. Det virus som finns i vaccinet har mindre benägenhet att återaktiveras i form av bältros än det virus som finns kvar i kroppen efter att man har haft vattkoppor. Detta innebär att antalet fall av bältros kan förväntas minska på sikt, även om jag är väl medveten om att det tar många år. Bältros är inte sällan en väldigt besvärlig sjukdom att få.

Föräldrar som vill vaccinera sina barn mot vattkoppor har hittills fått betala ur egen ficka - jag tror att två sprutor kostar ungefär 1 600 kronor. Detta leder till vårdklyftor. Om man till exempel tittar på Region Stockholm ser man stora socioekonomiska skillnader. Inom regionens socioekonomiskt starka områden finns en växande grupp föräldrar som låter vaccinera sina barn och betalar ur egen ficka. Ett exempel är Täby kommun, vars uppskattade vaccintäckningsgrad på 89 procent är högst i Sverige. I Salems kommun är vaccinationstäckningsgraden ungefär 1 procent. Att inkludera vattkoppsvaccination i det allmänna vaccinationsprogrammet i Sverige skulle alltså bidra till att minska också vårdklyftorna i vårt samhälle.

I Finland inkluderades vattkoppor i det nationella vaccinationsprogrammet 2017, och antalet vårdbesök minskade drastiskt både hos den primära målgruppen och hos övriga barn tack vare flockimmuniteten. Antalet personer som behandlats i primärvården i Finland i samband med vattkoppor har minskat med 70-80 procent. Inom EU erbjuder tolv länder vattkoppsvaccination till barn i allmänna vaccinationsprogram, och fler är på gång. USA införde detta redan på 90talet.

Min fråga är återigen: Varför dröja med ett införande som har så många goda effekter?

Herr talman! Regeringens beslut inför 2024 att sluta räkna upp anslagen till kultursamverkansmodellen i takt med pris- och löneökningar har fått stora konsekvenser för de regionala kulturinstitutionerna. Nu föreslås också en årlig minskning av det totala anslaget till regional kulturverksamhet med 20 miljoner, vilket får en betydande negativ effekt för de kulturverksamheter som drabbas. Regioner och kommuner har ett ansträngt läge, och som det är nu har de sannolikt inte möjlighet att kompensera.

Jag vill fråga kulturministern vilka åtgärder ministern tänker vidta för att regionala kulturinstitutioner inom kultursamverkansmodellen inte ska tvingas avveckla.

Fru talman! Jag tackar statsrådet för svaret och engagemanget.

Under väldigt många år har jag i min tidigare roll som politiker i region och landsting haft förmånen att arbeta mycket intensivt tillsammans och i dialog med funktionshindersrörelsen. Jag är djupt imponerad av deras arbete med att ständigt, och ibland i motvind, föra fram sina åsikter för att förbättra för sina många gånger mycket hårt drabbade medlemmar.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

De behöver dock mer resurser finansiellt för att kunna ta till vara medlemmarnas intresse och driva sitt intressepolitiska arbete gentemot skyldighetsbärarna, alltså politiker i kommun, region och riksdag och andra beslutsfattare. Som jag sa tidigare har de även insamlingar, lotterier och donationer som inkomstkällor, men det räcker inte, vilket också FN har konstaterat.

Statsbidraget har urholkats under de senaste 15 åren, vilket medfört försämrade förutsättningar för rörelsens arbete. Det får vi alla ta till oss. I mitt hemlän Skåne har de senaste årens regionala bidragsgivning gjort att exempelvis Funktionsrätt Skåne nu är tillbaka på 2009 års nivå för bidragsgivning. Det är inte att stärka organisationerna, som FN tycker att man ska göra. I valrörelsen deklarerade sju av åtta partier att de ville höja statsbidragen.

Min avslutande fråga till statsrådet är om statsrådet anser att funktionsrättsorganisationerna bör ges ökat inflytande och mer dialog, och också högre grad av finansiering i enlighet med FN:s rekommendationer.

Fru talman! Den 11-12 mars i år förhördes regeringen av FN:s funktionsrättskommitté i Genève om hur Sverige lever upp till rättigheterna för personerna med funktionsnedsättning, som interpellanten har redogjort för. Det är en ganska skarp kritik som riktas mot Sverige. Nu har FN efter sin granskning kommit med rekommendationer till Sverige. Jag tänkte inrikta mig på ett par punkter.

Funktionsrätt Sverige, som jag tror samlar 53 organisationer inom funktionshinderrörelsen, säger i en kommentar: "FN bekräftar vår bild av en negativ utveckling inom flera områden för personer med funktionsnedsättning i Sverige. Nu behöver vi en gång för alla en funktionsrättspolitik som är baserad på rättigheter och som innehåller konkreta reformer som gör verklig skillnad i människors vardag."

FN:s funktionsrättskonvention gäller i Sverige sedan 2009, vilket innebär att den svenska staten har förbundit sig att leva upp till konventionens innehåll. Men konventionen har inte införlivats i svensk lagstiftning. FN framhåller i sin rapport att konventionen behöver bli lag i Sverige. Det finns många exempel inom skolan, på arbetsmarknaden och i vården där man skulle kunna påbörja arbetet med en lagstiftning som skyddar de personer som har funktionsnedsättning.

En annan del som tas upp i rapporten och som jag tänkte uppehålla mig vid är frågan om att stärka funktionsrättsorganisationernas roll och finansiering. Det behövs för att få ett mer inkluderande samhälle. Jag återkommer till det, fru talman.

Först vill jag uppmärksamma några citat ur ordföranden Rosemary Kayess avslutningstal på FN:s funktionsrättskommittés möte i Genève i våras. Hon säger bland annat att Sverige har en mängd resurser att dra nytta av för sin lag- och policyreform. En sådan resurs är den höga nivån av expertis från svenska organisationer för personer med funktionsnedsättning. Den är stark, och detta har visats under hela denna rapporteringsprocess. Hon uppmanar starkt Sverige att noggrant rådfråga och aktivt involvera dessa organisationer i er reformagenda. Det nationella institutet för mänskliga rättigheter är också en potentiell resurs, men det behöver stärkas och ha ett utvidgat mandat med tillräckliga resurser.

Jag nöjer mig med att peka på dessa två områden. Det rekommenderas med skärpa från FN:s övervakningskommitté att använda hela den expertis som finns i den svenska funktionsrättsrörelsen, det vill säga att man måste ta funktionsrättsrörelsen på större allvar i svensk politik. Därmed måste man också ta ett större ansvar för dess finansiering.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Funktionsrättsrörelsen har nu ungefär 188 miljoner i statliga anslag, och den omsätter kanske 600 miljoner. Men då är det väldigt många andra saker som den får in pengar från: donationer, lotterier och sådant. Kommittén gör rekommendationen att stärka det nationella institutet för mänskliga rättigheter.

Därför vill jag fråga statsrådet: Hur ser statsrådet på dessa rekommendationer? Kommer regeringen att ta till sig kritiken och påbörja ett närmare arbete tillsammans med funktionsrättsorganisationerna, och kommer man att stärka institutet i enlighet med rekommendationerna?

(Applåder)

Fru talman! Min fråga riktar sig till statsrådet Forssmed.

Fritidskortet är väl i princip regeringens enda satsning på kultur och fritid för barn och unga. Ändå skjuts införandet upp gång på gång.

Försäkringskassan har haft uppdraget att utreda och förbereda förvaltningen av ett utförarregister, alltså ett register över vilka föreningar som man ska kunna använda sitt fritidskort hos. Försäkringskassan flaggar dock för betydande kostnader för att införa och administrera detta register över föreningar. Myndigheten säger själv att även om resurser tillförs finns en stor utmaning i att få ett utvecklat register med adekvat kvalitet under 2025. Det finns alltså en klar risk att man inte klarar uppdraget ens till nästa år.

Min fråga är då: Kommer myndigheten, alltså Försäkringskassan, att få ökade anslag för att klara detta eller är tanken att det ska tas inom befintligt anslag till myndigheten?

Fru talman! I går var det internationella barnboksdagen. Då vill jag passa på att citera Lennart Hellsing, som sa så här: "De barn som inte får tillgång till litteratur får ett mer begränsat språk och det kan i sin tur skapa en osäkerhet i alla möjliga sammanhang. Språklöshet kan föda aggressivitet, det ser vi många exempel på."

Att kunna läsa och bilda sig är ytterst en fråga om demokrati och delaktighet i samhället och även en rättighetsfråga. Språket är en förutsättning för att få en utbildning, ett arbete och goda livschanser - det vet vi alla. Forskningen säger samma sak. Ändå är det väldigt många barn som inte erövrar språket fullt ut, och därmed inte heller de goda livschanserna, och som hamnar i de situationer som jag tog upp i citatet tidigare.

Fru talman! Fyra av tio barn och ungdomar säger att de varken har läst en pappersbok eller en e-bok eller lyssnat på en ljudbok under det senaste året. Allra minst böcker läser ungdomar på högstadiet, särskilt killarna. Bara drygt hälften av unga på högstadiet har konsumerat minst en pappersbok eller en digital bok under perioden. Denna undersökning har gjorts i rapporten Svenskarna och internet 2023.

Den enda grupp där det har skett en förändring av läsvanorna sedan förra mätningen är bland gymnasieungdomarna, där fler gymnasieungdomar, sex av tio, har konsumerat minst en bok under det senaste året. Man kan också se en trend att fler av dem som går på högstadiet lyssnar på ljudböcker dagligen.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Kultur och fritid för barn och unga

Som vi socialdemokrater skriver i vårt särskilda yttrande behövs en mångfald av åtgärder för att stimulera läsningen för våra barn, men det är också dags att rikta ännu mer uppmärksamhet på föräldrar och deras möjlighet och ansvar för att stödja den unge. Det kan ske via olika förebyggande insatser för att stödja och kompensera i familjerna.

Mödravårdscentraler och barnavårdscentraler är viktiga aktörer för att tillsammans med folkbiblioteken informera och vägleda föräldrar, både mammor och pappor, om vikten av barns språkutveckling genom högläsning och läsning för och med barnen. Vi vet genom forskningen att män läser mindre än kvinnor, och vi vet att barn gör som vuxna gör. Därför bör pappornas roll för att stimulera läsningen hos sina pojkar särskilt uppmärksammas och stödjas.

Fru talman! I den kommun där jag arbetat hela mitt liv, Östra Göinge kommun, en liten kommun i nordöstra Skåne, har man tagit ett mycket bra initiativ genom att anordna "paugakvällar" på biblioteket. Det betyder pojkkvällar på rikssvenska, fru talman. Dit är pojkar, pappor, morfäder och farfäder välkomna för bokprat med mera. Avsikten är just att stimulera pojkar att läsa mer genom att också ge manliga förebilder motivation att se sambandet med deras barns eller barnbarns läsutveckling.

Att det nu avsätts medel för att införa bemannade skolbibliotek för alla elever är mycket bra, men det kommer att krävas insatser för att utbilda skolbibliotekarier i tillräcklig omfattning om reformen ska kunna genomföras och få effekt. Fritidshemmens pedagogiska kompetens borde också kunna tas till vara på ett bättre sätt för att stimulera läsningen. Det finns många goda exempel att hämta runt om i Sverige.

Fru talman! Jag går över till folkbiblioteken. Enligt bibliotekslagen ska folkbiblioteken ägna särskild uppmärksamhet åt barn och ungdomar för att främja deras språkutveckling och stimulera till läsning, bland annat genom att erbjuda litteratur utifrån deras behov och förutsättningar. Det finns nu ett nytt stöd, som det har talats om tidigare här i dag, om 40 miljoner kronor per år för insatser på folkbibliotekens läsfrämjande arbete för barn och unga. Det är bra, men det räcker inte. Satsningen Stärkta bibliotek är dessutom nu avslutad.

Rent praktiskt innebär det att folkbiblioteken utöver bok- och medielån ska arbeta med olika programverksamheter och uppsökande verksamheter för att nå alla målgrupper. Sagostunder och språkkafé för nyanlända ska anordnas, bokbussar ska köras och besök ska göras på särskilda boenden. Vi ska komma ihåg att folkbiblioteken ofta är det enda ställe i kommunen där alla är välkomna oavsett plånbok och ursprung och att de ofta är en social träffpunkt för många människor med olika behov. Biblioteken har en unik plats i svenskarnas hjärtan och i vårt samhälle.

Vi kan konstatera att folkbiblioteken sedan åtminstone 2000 halkat efter övrig kommunal verksamhet, enligt en rapport från Svensk biblioteksförening 2021. Mellan 2000 och 2019 ökade de kommunala budgetarna med 89 procent medan motsvarande ökning var knappt hälften så stor, 43 procent, för biblioteken.

Detta naggande i kanten på folkbiblioteken har lett till en urholkning som de berättar om när man kommer ut till biblioteken och som börjar märkas på allvar runt om i Sverige med stängda filialer, indragna turer med bokbussen och mindre programverksamhet. I Biblioteksbladets undersökning framkommer att en fjärdedel av alla folkbibliotek behöver dra ned på verksamheten.

Kulturrådet lämnade på uppdrag av regeringen en rapport strax före jul där erfarenheterna från satsningar som Stärkta bibliotek, Läsfrämjandelyftet och Bokstart tillsammans med övrig kunskapsinhämtning från myndigheter som till exempel Kungliga biblioteket ligger till grund för rapporten, som ger mycket tydliga rekommendationer om behovet av ökat statligt permanent stöd.

Fru talman! Med anledning av det som sagts tidigare vill vi socialdemokrater peka på behovet av en nationell samling för läsfrämjande insatser som inriktar sig på förebyggande arbete och som fortsätter under hela skoltiden.

Jag vill avsluta med ytterligare ett citat av Lennart Hellsing: "Om man vill ändra på samhället så måste man börja med barnen. För sedan är det kört, på något vis. Allt måste börja med barnen, annars blir det ingen ordning på den här världen."

Kultur och fritid för barn och unga

(Applåder)

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 14.)

Fru talman! Jag instämmer till fullo i det socialministern säger om det förebyggande arbetet. Man måste lägga oerhört mycket mer fokus på det just när det gäller barn och unga för att förebygga att de senare får psykiska problem.

Statsrådet beskriver många insatser som är på gång för de personer som befinner sig i psykisk kris. Regionerna har ju huvudansvaret. Men på nationell nivå måste man ge förutsättningar för att erbjuda vård av god kvalitet.

Det finns insatser på flera områden som beskrivs i svaret från socialministern och som naturligtvis är välkomna. Det gäller bland annat en plan för kompetensförsörjningsfrågor och statsbidrag för utveckling av den prehospitala akutsjukvården för patienter med psykisk ohälsa och suicidalitet. När det gäller patientsäkerhet, som jag också ställt frågor om, har jag fått svaret att Socialstyrelsen har i uppdrag att titta på detta.

Alla dessa åtgärder är bra. Men det är här och nu som det behövs åtgärder för att garantera att även patienter med psykisk sjukdom i Nordöstra Skåne får den vård de behöver. 600 kvällar och nätter utan psykiatrisk akutsjukvård är nog! Tack för debatten, socialministern!

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Fru talman! Tack, statsrådet, för svaret!

Jag tänker uppehålla mig vid hur konsekvenserna för det övriga samhället ser ut när den psykiskt sjuke inte kan komma till sin vårdgivare när det är akut. När psykakuten är stängd tar sig en del patienter till den vanliga akuten. Sådana patienter tar mycket tid och resurser, och det har de ju full rätt att göra. Men de patienter som kommer till akuten på grund av fysiska åkommor får då kanske vänta mycket längre på den hjälp de behöver. Den vanliga akuten brottas också med de problem som hög arbetsbelastning och brist på sjuksköterskor innebär.

Ambulansöverläkaren uppger att ambulanserna får köra långt på nätterna med patienter till nattöppna psykiatriska akuter. Det handlar ofta om tretimmarsresor, och de tar ambulansresurser från distriktet. Han uppger också att 15 procent - det är ganska mycket - av ambulansens patienter har psykisk ohälsa. De är faktiskt fler än traumapatienterna.

Jag vill också säga att det finns en psykiatriambulans som kör mellan klockan 17 och 01. Den gör en mycket viktig insats, men den täcker ju inte hela natten och inte alla som har behov av den. I vissa fall behöver ambulanspersonalen rekvirera handräckning av polis, men då måste de först kontakta läkare för att få tillstånd att kontakta polisen, och sedan tar det 1 ½ timme innan man kan köra. Då följer en polis med i ambulansen medan en annan polis kör efter ambulansen. Det är många timmar som binds upp. En annan tråkig konsekvens kan bli att man måste använda handfängsel. Det gynnar inte patientens mående.

Polisledningen i Blekinge och nordöstra Skåne har, som jag skrev i interpellationen, varnat för effekten av den stängda psykakuten och berättat att en polispatrull kan lägga tre till sju timmar av ett arbetspass på ett enda vårdärende. Övriga polisiära ärenden får då omdirigeras eller stå tillbaka. Polisens statistik visar också att de suicidärenden de kommer i kontakt med har ökat dramatiskt under den här tiden. En kraftig ökning av antalet ärenden kopplade till psykisk ohälsa där polispatruller skickas till platsen gör att man ofta hamnar i situationer med akuta omhändertaganden enligt lagen om psykiatrisk tvångsvård. Av detta följer sammanfattningsvis att övriga polisiära ärenden eller brottsförebyggande verksamhet får omdirigeras eller stå tillbaka.

Som jag sa tidigare får vi inte glömma bort de anhöriga, som kan hamna i mycket svåra situationer med hot och våld när de inte längre kan bemästra situationen. Inte minst tänker jag på barnen och vad de får uppleva.

Det finns som sagt många som drabbas när samhället sviker de svagaste under så lång tid som detta har förevarit. Vi behöver alla kroka arm i samhället för att lösa problem av den här karaktären. Uppenbart räcker inte resurserna till, som statsrådet anger.

Det är stort fokus i samhället på psykisk ohälsa och inte minst de ungas. Vi måste alla hitta bättre lösningar.

Fru talman! Jag vill börja med att tacka socialministern för det mycket utförliga svaret.

I över 600 kvällar och nätter i följd har den psykiatriska akutmottagningen i nordöstra Skåne varit stängd. Det är 600 kvällar och nätter då personer med svår ångest, suicidala tankar och andra svåra psykiska tillstånd har varit utan möjlighet till den vård och det omhändertagande på sitt sjukhus som somatiskt sjuka personer har haft under samma tidsspann. De hänvisas i stället till sjukhusen i Lund, Malmö eller Helsingborg.

För en person som är i den situationen är det många gånger en oöverstiglig tanke att ta sig till dessa sjukhus med kollektivtrafik. På natten är det dessutom helt omöjligt, eftersom det inte går några tåg då. Många har dessutom inte ekonomiska medel för att transportera sig eller anhöriga som kan hjälpa till.

Orsaken till den stängda psykakuten är att man inte har kunnat bemanna, och orsaken till det är att man inte har kunnat attrahera personal och möta deras önskemål vid anställning. Är det några speciella önskemål som personalen har? Nej, det tycker jag inte. Det handlar som vanligt om högre lön, månadskort på Skånetrafiken för dem som kanske åker hela vägen från Lund och Malmö, arbetstidsförkortning, arbetsskor och kompetensutveckling på arbetstid.

Kreativitet är inte fel när man har den här typen av problem i vården. Men politikerna har tyvärr hårdnackat sagt nej till allt, trots att alla vet att det är svårt att rekrytera i nordöstra Skåne. Det har det varit länge och inom olika sektorer i vården, inte bara här. Men problem är ju till för att lösas. I det här fallet har man ett så stort problem att inte bara patienterna blir starkt lidande; många andra myndigheter och personalgrupper utsätts för både press och stress. Även allmänheten blir lidande.

I förra veckan kom beskedet att sjuksköterskorna på psykakuten nu skulle få 4 000 kronor mer i månaden. Från politikens sida bedömdes det att man med denna åtgärd så småningom ska kunna hålla öppet till klockan 20 på kvällen. Det är bara det att det visar sig att det inte är någon ytterligare lönesatsning, eftersom tillägget som tidigare fanns hade tagits bort. I stället har de höjt grundlönen.

Fru talman! Ett stort problem efter denna långa tid är att behovet av personal med just den kompetens som behövs nu har ökat stort i Kristianstad och nordöstra Skåne. Det kan inte komma som en överraskning. Vi har ett fängelse i Vä som ständigt annonserar. Och i september öppnas det stora nybyggda häktet i Kristianstad, som kräver mycket personal med samma kompetens. Jag misstänker att lönerna där är betydligt högre. Det är en situation som man måste förhålla sig till.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Jag vill också betona att det egentligen inte är problem med ekonomin, som anges här, som orsakar stängningen utan att man i nordost inte vill göra särskilda lösningar för personalen. Så har man resonerat ganska länge.

Engagemanget för personer med psykisk sjukdom är inte tillfälligt. Engagemanget för den psykiatriska akutsjukvården i nordöstra Skåne är inte heller tillfälligt. Varje vecka, ibland flera gånger i veckan, finns det artiklar i vår lokaltidning om den stängda kvälls- och nattmottagningen och konsekvenserna för samhället. Det berör oss alla. Det är viktigt.

Det har också varit många insändare i lokaltidningen och artiklar från brukare men även anhöriga, som beskriver svåra situationer som inträffar när de inte längre kan hantera situationen. Vi får inte glömma bort de anhöriga, som kan drabbas oerhört hårt.

Jag vill än en gång tacka för svaret. Jag är genuint oroad över det som händer i vår del av Skåne. Men problem är ju till för att lösas. Jag vill passa på att fråga statsrådet om det finns kännedom om liknande situationer i landet och hur man i så fall löst det, eller är vi i nordöstra Skåne unika?

Fru talman! Jag kan konstatera att ministern inte svarade på min fråga. Jag är väldigt väl medveten om att ansvaret för sjuktransporter är regionalt. Men endast 9 av 21 regioner i Sverige har ambulanshelikoptrar för akuta transporter - dock ingen närmare Skåne än Göteborg på västra sidan och Visby på högra flanken, och det är alldeles för långt i en tidskritisk situation där man snabbt måste nå ut för att transportera en patient till rätt vårdnivå. När en sådan här väder- och trafiksituation uppstår måste någon gå in och ta ansvar, och denna någon anser jag är staten. Medborgarna måste kunna garanteras detta. Det måste finnas en beredskap.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Jag ska också säga att det faktiskt händer att man använder räddningshelikoptrar i den här typen av situationer. Det har hänt. Det behövs en beredskap för det, och ett avtal. Det har blivit problem vid något tillfälle när regionen inte velat betala när en akut situation inträffat, så jag hoppas att statsrådet kan medverka till att se över möjligheten att använda räddningshelikoptrar exempelvis vid sådana här svåra trafiksituationer när det inte finns ambulanshelikoptrar att tillgå.

(Applåder)

Herr talman! Ledamoten Magnusson har redogjort för hur det kan se ut när olika myndigheters samverkan inte fungerar i ett utsatt läge. Jag kommer att beröra en annan aspekt av situationen.

I det kaos som inträffade i samband med snöovädret blev det naturligtvis fokus på alla de minst tusen personer som fastnade i sina bilar under mycket lång tid och på insatserna för att rädda dem därifrån. Bandvagnar undsatte dem så småningom, och de var också behjälpliga när en ambulans körde fast i närheten av motorvägen.

Situationen skulle dock ha kunnat sluta mycket illa om det exempelvis hade fötts ett barn på centralsjukhuset i Kristianstad med en akut hjärtproblematik som på grund av sitt tillstånd skulle vara i behov av en mycket snabb transport till sjukhuset i Lund för operation. Under de dygn som trafiksvårigheterna ägde rum inträffade som tur var ingen sådan urakut situation på sjukhuset i Kristianstad. Men det måste finnas en beredskap för att detta kan inträffa när Skåne drabbas av ett liknande väder och trafikkaos.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Region Skåne har tyvärr inget ambulanshelikopteravtal. Men vid Kristianstad Airport finns Sjöfartsverkets räddningshelikopter stationerad, och det är vi i nordöstra Skåne väldigt glada för. Helikoptern finansieras till 30 procent av staten och till resterande del av sjöfarten, och den är avsedd för sjö- och flygräddning.

Herr talman! I denna typ av situationer skulle räddningshelikoptern kunna vara livsavgörande för en svårt sjuk person som akut behöver transporteras till sjukhus i Lund eller Malmö för operation. Det finns alternativa vägar, om de nu är farbara, men det tar betydligt längre tid att färdas med ambulans i ett sådant här väderläge än med helikopter. Det borde ingå i den civila beredskapen att det finns resurser att använda vid denna typ av extraordinära situationer. Men då måste naturligtvis verksamheten vara dimensionerad för att klara krislägen, och det måste finnas någon form av reglerande avtal. Det har vi haft bekymmer med tidigare: att det inte har funnits avtal när man utfört en tjänst.

Jag vill fråga statsrådet hur statsrådet tänker sig att lösa beredskapen för att tillförsäkra svårt sjuka att komma till rätt sjukhus om en sådan här situation skulle upprepas.

Herr talman! Min fråga riktar jag till skolminister Lotta Edholm.

Alltför många elever står utan ett skolbibliotek. Därför är det glädjande att alla elever kommer att få rätt till bemannade skolbibliotek. Skolbibliotek bidrar till språkutveckling, informationskompetens och läsförmåga, och de jämnar ut förutsättningarna mellan elever. Skolbiblioteken är också en pedagogisk resurs för hela skolan samt förbättrar och fördjupar studieresultaten för barnen.

År 2022 fanns sammanlagt 937 heltidstjänster som bemannade skolbibliotek, enligt Kungliga bibliotekets statistik. Det är inte heller ovanligt att man delar sin tjänst mellan flera skolor.

Det kommer naturligtvis att behövas en kraftig utökning av antalet utbildningsplatser för bibliotekarier, och man beräknar att det behövs minst 1 300 nya tjänster.

Hur ser planeringen ut för att tillgodose behovet av utbildade bibliotekarier?

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Fru talman! Tack för synpunkterna, statsrådet!

För att ytterligare exemplifiera skadeverkningarna av lustgasmissbruk vill jag hänvisa till Läkartidningen som i flera nummer gjort fallbeskrivningar av hur vården kan se ut när missbruket gått för långt. Jag ska inte gå in på de fall man beskriver - de är förfärliga - men de illustrerar lustgasanvändningens allvarliga och mångfasetterade följder. De kan vara neurologiska, psykiatriska, hematologiska och tromboemboliska. Hallucinationer, vanföreställningar och paranoia är vanliga symtom. Man ger också exempel på flera unga personer som fått många månaders behandling och inläggning på psykiatriska kliniker.

Jag noterar i statsrådets svar att regionerna troligen kommer att få hela ansvaret för tvångsvården av missbrukare. Det är säkert ett bra förslag, men det kräver helt andra resurser till regionerna om man ska klara det. Den psykiatriska slutenvården är oerhört hårt belastad i dagsläget. Många som behöver inläggning nekas. I exempelvis Kristianstad har man inom psykiatrin tvingats skära ned antalet vårdplatser kraftigt men också stänga alla nätter i veckan på grund av sjuksköterskebrist.

Fru talman! En sista reflektion är att i Nederländerna anses lustgas ha varit bidragande orsak till 1 800 trafikolyckor de senaste tre åren. Det är väl inte osannolikt att det ser ut så i Sverige också. I Danmark, Finland, Nya Zeeland samt delar av Storbritannien och USA finns restriktioner av lustgasförsäljning till allmänheten. En nylig brittisk utredning förordar upplysningskampanjer på förpackningarna och åtgärder av typen stängning av webbplatser. Jag hoppas att vi i Sverige också kommer fram till liknande beslut.

Fru talman! Jag vill tacka statsrådet för svaret.

Utredningen om lustgas med mera har i uppdrag att föreslå en reglering av icke-medicinsk användning av lustgas, till exempel bestämmelser om åldersgränser och försäljning med mera, som statsrådet sa. Jag ser, precis som statsrådet, fram emot att ta del av utredningens förslag.

Som statsrådet säger pågår insatser från flera myndigheter med att sprida information om riskerna med missbruket av lustgas. Det görs, men det behöver intensifieras. Jag har arbetat som skolpsykolog under 47 år. Jag vet hur oerhört viktigt det är att marinera barn och ungdomar mot den här sortens dumheter och ännu mer att informera deras föräldrar om hur detta missbruk ser ut. Det ges information på en del föräldramöten, men inte alla föräldrar kommer. Därför måste informationen intensifieras på olika sätt.

Fru talman! Jag googlade för ett tag sedan på ordet lustgas och fick fram många helt ogenerade budskap om snabba inköp på olika sajter. Man utlovade i princip leverans över natten eller hemkörning av produkterna, och det hymlades inte med vad gasen skulle användas till. Det är upprörande att se hur oblygt man exponerar lustgasen.

Vad gäller fysiska butiker, som statsrådet säger inte är de främsta försäljarna av gasen, kollade jag på två mycket stora affärskedjor som ogenerat visar lustgas i sitt sortiment. Jag tror alltså inte att det är helt obetydligt.

I Kristianstad, som jag kommer från, gjorde det lokala Brå för något år sedan en insats genom att prata med affärer som sålde den här produkten. Några av dem avstod sedan från att sälja den. I Kristianstad ser både Brå och det lokala bostadsbolaget ABK ändå hur missbruket växer. Man hittar restprodukterna slängda i utemiljön.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

På Giftinformationscentralens hemsida beskriver man att användningen av lustgas är ett växande problem och att den ökar dramatiskt bland ungdomar och vuxna. Man skriver att många tror att lustgas är ofarligt, men så är ju inte fallet. Missbruk av lustgas under längre tid kan orsaka psykiska problem och kroniska skador på nervsystemet. Det kan naturligtvis också vara inkörsport till andra droger.

En vanlig missuppfattning är att lustgas är ofarligt eftersom den används i sjukvården. Men vid de tillfällena är gasen utblandad med syrgas och ges av personal som kontrollerar mängden och styrkan.

Att använda lustgas vid enstaka tillfällen kan medföra risker för till exempel medvetslöshet och köldskador, och det kan också ge brist på vitamin B12. Långvarig användning kan även leda till psykoser och andra psykiatriska problem. I ovanliga fall kan det ge blodproppar i hjärnan eller lungorna.

Den här typen av lustgas är egentligen avsedd att göra vispgrädde på, men så mycket vispgrädde tror jag inte ens finns. Som jag skrev i min interpellation importerades 5,7 ton per månad av gasen 2015, och i mars i år var importen 100 ton per månad.