Lawen Redar

Herr talman! Tack till kulturministern och till alla deltagare i den här debatten! Jag tycker att den var spännande utifrån många olika aspekter.

Synen på kulturens frihet och principen om armlängds avstånd är verkligen någonting vi delar. Jag ser däremot att vi har ett regeringsunderlag som frekvent arbetar med den här frågan.

Det sista som gjordes av tidigare kulturminister Amanda Lind var att ta initiativ till utredningen. Den socialdemokratiska kulturministern strök några delar i regleringsbreven. Men det fanns också en uppmaning i Myndigheten för kulturanalys rapport att vidareutveckla arbetet för att nå kunskapshöjande insatser på regional och kommunal nivå. Det är min absoluta uppmaning att kulturministern tar vid, för det kommer att behövas i det samarbetsunderlag med Sverigedemokraterna som kulturministern sitter med. De yttrar där och även här i dag att de inte har några som helst problem med att de har lokala företrädare, eller nationella företrädare för den delen, som tycker att det är av vikt att stryka verksamheter som faktiskt främjar det demokratiska utbytet och kunskapsinhämtningen och som når de barn och unga som behöver få tillgång till läsning och till kulturella aktiviteter väldigt nära sig, på sin ort och på sitt lokala folkbibliotek.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Den andra frågan gäller konst- och kulturskapares möjligheter att bedriva sitt arbete utan att mötas av stormar av hat och hot. Det är ett arbete som måste fortgå. Ett av de initiativ som den socialdemokratiska regeringen tog var att titta på det straffrättsliga ansvaret, det vill säga att förstärka förutsättningarna för framför allt journalister att kunna granska och bedriva sitt arbete eftersom de bär en sådan samhällsviktig funktion. Här skulle den här regeringen kunna vidta åtgärder för att ytterligare se över förutsättningarna också för konst- och kulturskapare.

Min uppmaning till ministern är att fortsätta i alla fall med det man sagt här i dag om att framkomma med initiativ. Vi kommer med stor nyfikenhet och engagemang att ta del av det arbete som kulturministern avser att fortsätta med. Men jag ställer mig fortsatt kritisk till det samarbetsparti som är underlaget till den här regeringen och som dessvärre arbetar i motsatt riktning.

Herr talman! Jag vill börja med att tacka kulturministern för att man vid alla de tillfällen jag har tagit upp den kritik som har framförts offentligt har sagt att principen gäller för Sverige. Det är en otroligt viktig markering, och det gör mig mer nöjd att höra att kulturministern är beredd att vidta åtgärder för att principen ska upprätthållas. Jag ser fram emot att få ta del av åtgärderna som kommer härnäst. Det är frågor jag kommer att bevaka.

Sedan vänder jag mig till Jonas Andersson, som ansåg att man inte kan väcka interpellationer som riktar sig till Sverigedemokraterna. Delar av mitt tidigare anförande handlade om den ytterst märkliga konstellation vi har hamnat i här. Sverigedemokraterna är ett parti som har mycket att säga till om i Tidöavtalet, men det går inte att granska och ifrågasätta vad partiet har att säga till om med hjälp av de verktyg som vi ledamöter i Sveriges riksdag har tillgång till med anledning av att partiet de facto står utanför regeringen. Det enda sättet att debattera och diskutera hur partiet för sig politiskt och hur partiet avser att driva fram politiken är att framföra synpunkterna via kulturministern. Sedan kommer vi såklart att mötas i andra debatter vad gäller budget och i lagstiftningshänseende. Men med verktyget interpellationer som riksdagen har att tillgå går det inte att möta Sverigedemokraterna. Det är möjligen för att man inte heller vill ta politiskt ansvar.

Sedan sas det att en företrädare inte kan säga att vissa verksamheter inte kan genomföras för att de inte är ekonomiskt motiverade eller för att de motverkar det demokratiska samhället. Självklart finns skillnader. Principen om armlängds avstånd handlar inte om ekonomiska företeelser eller att man inte kan sätta ned foten för att en verksamhet strider mot de demokratiska principerna.

Då ställer jag följande fråga till Jonas Andersson: Varför kritiserar man inte regeringen för att det inte redan i dag finns en lagstiftning på plats om demokrativillkor för civilsamhället, folkbildningen, för alla verksamheter inom kulturen, för att främja de demokratiska verksamheterna? Men nu har regeringen dragit tillbaka propositionen, så vi väntar på var det här ska landa.

Mina andra två frågor, herr talman, handlade om hat och hot riktat mot kulturverksamheter och konst- och kulturutövare. Det vi ser i dag är att tre av fem journalister anger att de någon gång har varit utsatta för trakasserier samt hot och hat i samband med sitt yrkesutövande. Enligt Svensk Scenkonst har hatet och hoten mot skådespelare, pjäsförfattare och andra verksamma inom scenkonsten kraftigt ökat. Hot, trakasserier och våld mot bibliotekspersonal är enligt fackförbundet Dik ett vanligt problem. På vart tredje museum har personal hotats av besökare, inte minst vad gäller utställningar som kritiserats politiskt.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Några av exemplen jag lyfte fram i mitt förra anförande tycker jag ändå förtjänar viss uppmärksamhet. När kultur- och bibliotekschef Sofia Lenninger avskedades och tog ställning mot Sverigedemokraterna fick hon utstå en enorm hatstorm. När Norrköpings stadsmuseums utställning polisanmäldes fick de utstå en hatstorm. När sagostunden Drag Queen Story Hour skulle förbjudas enligt SD fick kulturskaparna motta hat och hot till den grad att väktare har fått bevaka att verksamheten kan genomföras utan att någon skadas.

Jag vill vara tydlig med att jag inte riktar kritik mot enskilda sverigedemokrater, men jag ser vad som sker när Sverigedemokraterna politiskt markerar mot en funktion som har all rätt att bedriva kulturverksamhet. Det möts då av hat och hot.

Det lyftes upp några exempel på hur hat och hot uppmärksammas av olika myndigheter. Här behöver åtgärder vidtas för att konst- och kulturverksamheter ska kunna bedrivas samt konst- och kulturskapare ska känna sig trygga i sin yrkesutövning. I förlängningen handlar det om det demokratiska samhällets utveckling. Vad avser ministern att göra för att förstärka förutsättningarna så att ingen utsätts för hat och hot i samband med yrkesutövning och i samband med att man bedriver kulturella verksamheter?

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Herr talman! Den här interpellationsdebatten föranleds av en rad kulturpolitiska händelser som har ägt rum de senaste åren och fortsatt så sent som den gångna hösten.

Jag vill inleda med att tacka kulturministern för svaren på mina tre frågor, men jag är inte helt nöjd, eftersom det kulturministern uttrycker här, både i tal och i skrift, faktiskt saknar efterlevnad och förankring i verkligheten.

Min första fråga till kulturministern var hur ministern kommer att agera för att principen om armlängds avstånd ska upprätthållas och respekteras på nationell, regional och kommunal nivå. På frågan svarar kulturministern här att det inte borde finnas något tvivel om att regeringen står bakom om principen samt att detta tydliggjorts i Tidöavtalet, som är en överenskommelse mellan Moderaterna, Kristdemokraterna, Liberalerna och Sverigedemokraterna. Jag ställer dock frågan just för att jag känner tvivel och stor oro kring om principen kommer att efterlevas med den här regeringen och dess samarbetsparti.

Principen om armlängds avstånd mellan politik och verksamhet är en central och viktig del av svensk förvaltningstradition, inte minst inom kulturpolitikens område. Armlängds avstånd handlar om att upprätthålla en avvägning mellan folksuveränitetens politiska ambitioner och den sak och yrkeskunskap som finns på de olika offentliga förvaltningsområdena.

Förvaltningsidén bygger på att de som sitter på den politiska makten inte ska kunna använda sin maktposition till att utnyttja offentliga medel för att påverka människors världsbild och bilda politisk opinion. Bakom principen finns en auktoritär historia av nazister, fascister och kommunister som lade stora resurser på att förhärliga den egna maktutövningen. Ideologiskt handlade det om att odla befolkningen till att stödja en viss världsbild och människosyn.

Enligt fackförbundet Diks rapport Vi vet ju hur det blev i Sölvesborg från i höstas anger offentliganställda som arbetar med kulturfrågor att man är rädd att inte kunna utföra sitt arbete utifrån yrkesetiska principer. Rapporten är en tydlig hänvisning till det som hände den före detta förvaltningschefen Sofia Lenninger, som blev omöjlig i Sverigedemokraternas Sölvesborg. Det dåvarande sverigedemokratiska styret ville begränsa böcker på andra språk än svenska, och Lenninger, som försvarade bibliotekslagens principer, blev av med sitt jobb.

Inte långt efter den händelsen polisanmälde Sverigedemokraterna Norrköpings stadsmuseums utställning. Det ledde till att museet under en tid tog bort en av de bilder som orsakade anmälan. Bilden kom sedan tillbaka, men det är viktigt att poängtera att det inskränkte verksamheten och utställningen.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Den här hösten har sverigedemokrater i flera kommuner anmält och ställt krav på att populära sagostunder på bibliotek ska stoppas. Sagostunderna, som har pågått sedan 2017, möts nu av hat och hot till den grad att man behövt anlita väktare som säkerhetsåtgärd.

I kommun efter kommun har under hösten kulturchefer behövt påminna lokala företrädare om principen om armlängds avstånd. Det här är exempel på hur man genom nedläggning, polisanmälan och exkludering agerar för att minska möjligheterna för den kultur man inte vill se och stärka den kultur som främjar de åsikter och den samhällsuppfattning man själv har. Till och med i Tidöavtalet, som ska garantera principen om armlängds avstånd, framgår nu att anmälningsplikt ska råda på kommunala och statliga verksamheter som bibliotek och museer.

Min fråga är därför: Hur ser kulturministern på den här verkligheten som har skett så sent som i höstas? Hur ska hon verka för att upprätthålla principen om armlängds avstånd? Kommer det att bli konkreta åtgärder för att garantera principens efterlevnad på nationell, regional och kommunal nivå?

Fru talman! Det finns mycket att oroa sig över. I dagens debatt har det framförts att det ska göras ett alexanderhugg. När det gäller nästa budget, för 2024, ska vi nog vänta oss att Sverigedemokraterna har ännu mer att säga till om och att det inte kommer att vara en budget motsvarande den som nu har presenterats.

Nu framförde också ledamoten att man ska definiera en armlängds avstånd utifrån Sverigedemokraternas reflektioner och värderingar. Det tycker jag känns mycket oroväckande. Det behöver inte göras några större definitioner av principen om en armlängds avstånd. Åtgärder för hur man ska tolka och förstå detta vidtogs av historiska företrädare, inte minst Winston Churchill i hans ambition att demokratisera Europa efter andra världskriget.

Principen har legat fast i förvaltningsstrukturen. Den har legat fast i många av de västerländska demokratierna. Den förra regeringen har redan utrett och tittat vidare på frågorna genom att ålägga Myndigheten för kulturanalys att ta fram den här rapporten. Därefter vidtogs åtgärder. Dessa kunskaper finns. Rapporten finns. Åtgärder har vidtagits.

Där man inte har vidtagit åtgärder är väl på kommunal och regional nivå. Där möter man nu också stort motstånd av sverigedemokrater. De går in i kulturella verksamheter och säger att detta ska stoppas. Om vi inte ser till att detta får ett slut här och nu är jag oroad över att de kommer att börja stoppa fler verksamheter och fler kulturella innehåll som inte är i enlighet med det som Sverigedemokraterna tycker är kultur.

Låt kulturen vara fri! Låt konsten och kulturen vara baserade på en armlängds avstånd! Vi politiker ska inte definiera innehållet. Vi ska understödja verksamheten så att våra medborgare nås av en mångfald av kulturella yttringar och själva får kapacitet att ta ställning till vad de gillar och vad de inte gillar. Den värderingen behöver inte Sverigedemokraterna sätta på verksamheter.

(Applåder)

Fru talman! Det är inte min ambition att förlänga den här debatten, men jag måste ändå få framföra några korrigeringar till anförandet.

Det är riktigt att man analyserade den bidragsgivning som fanns på statlig, regional och kommunal nivå. Myndigheten för kulturanalys fick i uppdrag av den tidigare regeringen och den dåvarande kulturministern Amanda Lind att titta vidare på detta.

En rapport föreslog ett flertal åtgärder. Åtgärder vidtogs direkt av kulturminister Amanda Lind och den S-ledda regeringen för att ta bort de skrivningar som fanns i regleringsbrevet.

En annan punkt som fanns med i rapporten var att man skulle vidta åtgärder för kunskapshöjning avseende de delar som handlar om regionala och kommunala verksamheter för att upprätthålla principen om armlängds avstånd. Det arbetet åligger den nuvarande regeringen och dess samarbetspartier.

Men med kunskaper från Myndigheten för kulturanalys ser jag att det nu är helt andra ambitioner som man har på kommunal och regional nivå. Man lägger ned populära sagostunder som har pågått sedan 2017. Det är ingen som har reagerat på dem. Tvärtom har mammor, pappor och föräldrar kommit dit. Det har varit populära sagostunder. Det har varit intressanta samtal som man har bjudit in till. De har skett öppet på folkbiblioteken i Kalmar, Malmö och flera andra städer. Men nu plötsligt tycker en sverigedemokratisk kommunal företrädare att de ska läggas ned.

Under gårdagen skulle ett luciatåg ha ägt rum. Man hade planerat och vidtagit åtgärder för att det skulle få lyfta verksamheten. Men det kom en sverigedemokrat och ville avbryta den verksamheten. Det var en regional företrädare. Detta understöds också av nationella företrädare, inte minst ledamoten själv, som i talarstolen uttryckt att man har problem med dessa.

Hur tänker Sverigedemokraterna leva upp till principen om armlängds avstånd när man nu uttrycker att man vill stoppa dessa verksamheter, mot bakgrund av det som också framfördes i rapporten från Myndigheten för kulturanalys?

Herr talman! Vi avvisar inte förslaget. Vi avvisar att man här och nu lägger 50 miljoner kronor på att utreda en infrastruktur för fritidskortet.

Den stora finansieringen av fritidskortet ska komma 2024; det är så jag läser högerpartiernas budget. Men ett års väntan i ett barns liv är lång tid, och satsningar på idrott hade behövt komma nu, liksom satsningar på kulturskolan. Att det byggs kassor på bland annat Nationalmuseum, där hela barnfamiljer kan besöka verksamheterna, är vad som sker här och nu.

Ett år i ett barns liv är lång tid när det är brist på fritidsaktiviteter och möjligheter att kunna förverkliga sig själv och sitt intresse och möta pedagoger som vill barn och unga väl. Det behövs här och nu.

Högerregeringen har valt att prioritera höginkomsttagare. Det är så deras budget ser ut, och detta beklagar jag. Men jag avvisar inte fritidskortet till 2024, utan jag avvisar de 50 miljoner kronor som man har valt att här och nu lägga på infrastrukturen för utbyggnation av kortet. Vi hade mycket hellre velat att dessa pengar går till idrotten, till kulturskolan och till alla andra verksamheter som här och nu hade främjat barns och ungas fritidsaktiviteter.

Herr talman! Tack, ledamoten Roland Utbult, för frågan! Det är helt riktigt att vi har debatterat beteckningen fritidskort många gånger med stort intresse.

Vi socialdemokrater är av uppfattningen att krisen är här och nu. Det är nu man behöver investera i barnfamiljerna. Det är nu de behöver stöd och hjälp. Det är inte läge att prioritera de människor som redan har goda ekonomiska förutsättningar att klara krisen. Det är hög tid att i stället rikta resurserna till dem som behöver det allra mest, därav en budget på 100 miljoner extra till kulturskolan och 100 miljoner till idrottsverksamheterna för att understödja all verksamhet som kan nå ut till barn och unga. Det är också därför vi höjer anslaget till välfärden - för att se till att det inte blir kraftfulla nedskärningar, som vi nu riskerar att få se i de kommunala förvaltningar som riktar sitt arbete till kulturområdet.

Vad gäller fritidskortet noterar jag i budgeten att det först ska avsättas 50 miljoner kronor i år för att utreda frågan eller bygga infrastruktur för fritidskortet. Men barn sitter ju inte och väntar ett helt år på en infrastruktur som ska komma, utan barn behöver insatser här och nu. Detta är anledningen till att vi tycker vi att det är en dålig prioritering. Barn måste komma ut i fritidsaktiviteter här och nu. I stället får de nu sitta och vänta ett helt år tills högerpartierna har byggt upp sin infrastruktur med 50 miljoner kronor och sedan se om det blir något fritidskort över huvud taget till 2024. Jag menar att denna väntan inte kan prioriteras.

Men vi får se. En utredning om infrastrukturen ska stå klar till 2024. Då får vi veta hur fritidskortet ska utformas och byggas ut, och då kan vi som parti ta ställning till hur vi ser på saken.

Herr talman! I förra veckan ledde jag ett samtal på ABF-huset här i Stockholm om barns uppväxtvillkor i det alltmer ojämlika Sverige. En av paneldeltagarna var Nicolas Lunabba, författare, sommarpratare i P1 och verksamhetsansvarig för organisationen Hela Malmö. Samtalet kom att kretsa kring hans uppmärksammade bok Blir du ledsen om jag dör?, som skildrar vad det innebär att ta sig an ett barn som växer upp i ett område där samhällsväven har trasats sönder, där fattigdomen kommer till uttryck i skolan genom att elever äter en större måltid till lunch. Det är ett område där barnen vet att de går i samhällets sämsta skola och, värst av allt, ett område där barn mördar och mördas. Vad gör det med barn att växa upp i områden som präglas av arbetslöshet, trångboddhet, dåliga skolresultat och kriminalitet?

Nicolas beskrev forskaren Abraham Maslows trappa över barns basala behov. Det handlar om de fysiologiska behoven, som mat på bordet, om den gemenskap som kärlek och vänskap ger och om hur dessa nivåer lägger grunden för att stärka individens självkänsla och egenmakt genom trygghet, säkerhet och stabilitet, för att slutligen möjliggöra en ung människas självförverkligande - ett förverkligande av allt man vill och kan vara.

Pojken som Nicolas tog sig an, Elijah, är basketproffs i USA i dag, medan hans vänner dessvärre antingen är mördade eller har mördat.

Motsvarande slutsatser drar två andra författare. Journalisten Diamant Salihu beskriver i boken Tills alla dör en tröstlös, ändlös, meningslös serie tragedier i våldsspiralens spår.

Advokaten Evin Cetin har kommit ut med en ny bok, Mitt ibland oss, om unga killar från invandrarfamiljer, födda och uppvuxna i Sveriges förorter, som har hamnat långt från föräldrarnas ursprungskultur. I stället har de uppfostrats av män som de säljer narkotika åt. Hon kallar dem narkotikans barnsoldater, och de är offer för den kriminella världens största skam: utnyttjandet av barn för att själv undgå straff. Men hon beskriver också samhällets agerande, med hårdare straff för 16-åringar, som gör att kriminella nu rekryterar 11-åringar. Detta är ett cyniskt och alldeles fruktansvärt utnyttjande av samhällets yngsta.

Herr talman! Enligt dessa tre författare är det påtagligt att de barn som rekryteras sällan har föräldrar som finns där för dem för att skjutsa till fritidsaktiviteter eller läsa läxor med dem. Det typiska offret för kriminalitet är barnet som saknar en närvarande pappa och har en ensamstående mamma med dålig ekonomi. Enligt Rädda Barnen är de fattigaste barnen i Sverige de som lever med en ensamförsörjande förälder. Det är 196 000 barn som lever i det som betecknas som barnfattigdom.

Trenden är tydlig. De ekonomiska klyftorna i Sverige ökar. De allra fattigaste barnfamiljerna halkar efter samtidigt som majoriteten har fått det bättre ställt. Det kan också konstateras att den välfärds- och skattepolitiska profil som har rått från 1990-talet till i dag, med marknadisering av skolan, vinstuttag i välfärden och kapitalinkomster som går om arbetsinkomster, framför allt har gynnat de redan välbeställda i samhället.

Herr talman! När vi socialdemokrater presenterar vårt alternativ till nationell budget tar vi utgångspunkt i att de som drabbas värst av hög inflation, redan ökade räntor, höga elpriser och en stundande lågkonjunktur är de som har det tuffast ställt. Reallönerna urholkas, och den ekonomiska verkligheten tränger rakt in i barnfamiljernas ekonomier. Konsekvenserna riskerar att bli fler barn i barnfattigdom och minskade möjligheter till fritidsaktiviteter som idrott, kulturskola med mera.

Högerregeringens budget är inte bara ett pärlband av löftesbrott. Den visar också tydligt vad Sverigedemokraterna och regeringspartierna prioriterar: att underlätta för dem som har det bäst ställt.

Den höga inflationen gör att brytpunkten för att betala statlig inkomstskatt höjs. Fler höginkomsttagare kommer att undgå den statliga inkomstskatten på 20 procent. För den som tjänar 60 000 kronor i månaden kommer en skattesänkning på posten med 1 300 kronor i månaden. Är det verkligen en nödvändig prioritering här och nu?

Till och med kulturministern har uttryckt att man måste ha en återhållsam budget. Varför gäller inte det dem i samhället med de absolut högsta arbetsinkomsterna?

Herr talman! Vi socialdemokrater valde att slopa denna uppräkning, vilket enligt Moderaternas språkbruk är att höja skatten.

Dessutom säger regeringsföreträdare att man satsar på välfärden. Men det som kommer att ske och som svenska folket kommer att känna av är mindre personal och mindre resurser till vår välfärd, till barnen och till kulturen.

SKR menar att det krävs 20 miljarder för att upprätthålla nuvarande kvalitet och standard på välfärden, men Sverigedemokraterna, Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna satsar 12 miljarder. Vi står alltså inför stundande nedskärningar.

Den nationella högerbudgeten kommer också att ha en inverkan på kulturbudgetarna på kommunal och regional nivå och därmed drabba grundfinansieringen av bland annat kulturskolan, folkbiblioteken, idrottsföreningarna, civilsamhället och lokalt medborgardrivna mötesplatser - egentligen all verksamhet som våra yngsta behöver för att möta vuxna förebilder och odla sitt självförverkligande.

Vårt förslag till budget innebär en fördubbling av de generella statsbidragen till välfärden, ett förhöjt barnbidrag under de tuffa vintermånaderna, en kraftfull satsning på socialtjänsten för att motverka nyrekryteringen av unga till kriminalitet och över 1 miljard för att stötta de skolor som har störst utmaningar.

Herr talman! Vi socialdemokrater prioriterar välfärden, för vi vet att det är den enskilt viktigaste faktorn för att utjämna skillnader i livsvillkor. Därför är vårt förslag till kulturbudget en fråga om välfärd för barn och unga.

Vi lägger 600 miljoner mer i kulturbudgeten, och de prioriteringar vi gör är följande.

Vi lägger 100 miljoner mer än regeringen på kulturskolans utvecklingsbidrag, vilket ger en satsning på totalt 200 miljoner kronor.

Vi vill att barn ska kunna låna hem instrument, att fler barn får möta engagerade pedagoger och att fler barn ges möjlighet till en fritid fylld av bildning, kultur och musik. Konsekvenserna av regeringen nedskärning ska min kollega Kristoffer berätta mer om senare i debatten.

Vi avsätter 100 miljoner mer än högerregeringen på idrott för barn och unga och satsar totalt 200 miljoner kronor. Vad kan vara viktigare och roligare än att vi tillsammans utökar möjligheterna för barn att vara med i den verksamhet som har lägst trösklar och som ger både tävlingsfostran och föreningsfostran enligt den svenska folkrörelsetraditionen? Här måste vi dock komma åt den snedrekrytering som uttrycks genom att pojkar idrottar mer än flickor och att barn till mer bemedlade föräldrar idrottar mer än andra barn.

Folkrörelsebakgrunden och det ideella engagemanget gör att idrott engagerar föräldrar, och det blir därför en viktig plats för nyanlända att möta Sveriges föreningsliv och människor som levt och verkat i vårt land betydligt längre än de.

Vi skriver också i vårt förslag till budget att det är hög tid att utreda frågan om en anläggningsfond i Sverige. Kulturutskottet gjorde ett intressant studiebesök i Danmark förra mandatperioden, och vi vet att kommunerna har ansträngda förutsättningar att kunna bygga idrottsarenor eller renovera befintliga. Det är därför hög tid att börja titta på denna fråga och se om det finns möjlighet för det nationella att stötta upp.

Vi avsätter 200 miljoner mer än regeringen på folkbildningen för att nå framför allt de unga som kanske inte har klarat den grundläggande utbildningen, de unga som behöver en andra chans eller de unga vuxna som står längst från arbetsmarknaden i en stundande lågkonjunktur.

Vi vill också att studieförbunden ska kunna utveckla sitt demokrati, kultur- och bildningsarbete som når nästan alla i vårt land.

Vi vill förstås behålla den fria entrén på statliga museer, som innebär att barnfamiljer tillsammans kan ta del av konsten, kulturen och det svenska kulturarvet. Jag tycker att det är så oerhört tråkigt att det i denna svåra ekonomiska tid för barnfamiljer håller på att byggas kassor på våra statliga museer. Under åren med fri entré lyckades vi sänka trösklarna för de människor som kanske inte hade gått till ett museum annars och väckte även nyfikenheten för svensk kultur hos turister och andra Sverigebesökare. Högerregeringens förslag tycks gå ut på att barnen ska på museum själva.

Denna reform kommer min kollega Louise att tala mer om i sitt anförande.

Vi lägger även 10 miljoner extra till Skansen eftersom det råder ett akut behov av renoveringar där för att kunna säkerställa att detta viktiga och folkkära kulturarv kan bibehållas. Det är kanske inte det anslag som Skansen efterfrågar, men det är i varje fall en start för att kunna åtgärda det mest akuta. Jag noterar att regeringsunderlaget inte lägger en krona på detta.

Jag reagerar också på Sverigedemokraternas prioriteringar. De har i många års tid byggt upp förväntningar på att svenskt kulturarv ska prioriteras. Men nu slår de undan alla ben för det som finansierar detta.

Konsten och kulturen kräver särskilda insatser i en tid av återstart efter pandemin och brist på biljettintäkter på grund av hushållens ansträngda ekonomi och höjda elkostnader. Här satsar vi totalt 90 miljoner för att Sveriges konst- och kulturskapare ska kunna återhämta sig.

Herr talman! Vi tycks vara tillbaka i den klassiska ekonomiska formuleringen av samtiden. Medan de högerkonservativa underlättar för väletablerade höginkomsttagare gör vi socialdemokrater allt i vår makt för att mildra den kris som nu uppstått hos Sveriges barnfamiljer i spåren av sämre ekonomi, höjda elpriser och inflation. Vi är av uppfattningen att barn och unga inte ska straffas i den ekonomiska krisen. Väl valda prioriteringar hade varit att stötta Sveriges framtid.

Socialdemokraterna deltar inte i beslutet, men jag hänvisar till vårt särskilda yttrande i betänkandet.

Herr talman! Jag betvivlar verkligen inte ledamoten Kristina Axén Olins engagemang för framför allt musiken och barns och ungas tillgång till den. Men den moderatledda regeringen har lagt mindre resurser på kulturskolan - det är ett faktum. Man kommer inte att nå ut till de barn och unga som med anledning av en återstart nu faktiskt skulle behöva mer resurser.

Man hänvisar också till satsningar på välfärden. SKR har meddelat att det krävs 20 miljarder om kommuner och regioner ska kunna behålla nuvarande nivå på bland annat kulturbudgetar. Regeringen lägger 12 miljarder och prioriterar höginkomsttagare i vårt land. Det är så den här budgeten ser ut.

Jag vill ställa en fråga sist i det här replikskiftet. Det lyftes fram av den sverigedemokratiska ledamoten men också av Kristina Axén Olin att man gör en särskild satsning på Skansen. Jag finner inte den bland anslagen. Vad är det för en typ av satsning? Har jag missuppfattat anförandet?

Vi socialdemokrater lägger 10 miljoner mer på de renoveringsbehov som Skansen har. Gör Moderaterna någon särskild satsning i budgeten vad gäller just Skansen?

Herr talman! Det var en väldigt intressant debatt här tidigare avseende kulturskolans finansiering och förutsättningar. Den analys som lyftes fram var helt rätt. Rapporten från Myndigheten för kulturanalys har verkligen visat att under de åtta år regeringen leddes av Socialdemokraterna tillsammans med Miljöpartiet gjordes oerhörda investeringar. Välfärdssatsningar i kommuner och regioner gjorde att man kunde expandera kulturbudgetarna kommunalt och regionalt, och det var också en otroligt expansiv kulturbudget på nationell nivå som presenterades år efter år.

Men trots det har vi haft utmaningar med kulturskolan. Över 30 000 barn står i kö. Många vill träda in i verksamheten. Den stora utredning som gjordes av kulturskolans verksamhet landade i slutsatsen att den primärt ska vara en kommunal angelägenhet och finansieras på det sättet, men att staten kan bistå när det gäller att utveckla verksamheterna och nå de grupper som kanske inte har kommit in i kulturskolans verksamheter.

Det har varit ett väldigt populärt bidrag, och det går inte att konstatera annat än att den här regeringen tar bort de 100 miljoner som var en särskild satsning med anledning av ett återstartsstöd. Som läget är nu har många ungdomar på grund av coronapandemin blivit stillasittande och stannat hemma. Det har varit tufft för dem att komma tillbaka till de verksamheter som erbjudits barn och unga.

En av de verksamheterna är just kulturskolan, som i fortsättningen skulle behöva ha ett återstartsstöd för att nå de barn och unga som nu har hamnat ännu längre från kulturskolans verksamhet. Varför skär man ned med 100 miljoner som hade kunnat gå till att nå de barn och unga som med anledning av pandemin har kommit långt från verksamhetens insatser och inte fått möjlighet att träda in i kulturskolan?

Herr talman! I och med att Tidöavtalet stipulerar att detta ska ligga till grund för hela regeringens kulturpolitik är det ett anmärkningsvärt svar jag får här. Jag trodde att också detta låg till grund för den kulturpolitiska budget som man har lagt fram.

I sitt budgetanförande tar Bo Broman upp att man vill stoppa statligt stöd till islamistiska och antidemokratiska organisationer och att detta framgår. Men ändå har den här regeringen dragit tillbaka en proposition som här och nu hade kunnat verkställa ett stopp för dessa stöd. Det är ett arbete som jag har varit med och tagit fram, bland annat när jag satt i justitieutskottet för åtta år sedan och var med och arbetade med strategin mot terrorism. Under de gångna åren har detta kommit att ingå i en mycket stor proposition. När kommer vi att få se denna verkställas?

Herr talman! Jag vill gratulera Bo Broman till rollen att vara med och styra Sveriges kulturpolitik. Det är ju så rollen är nu.

Jag har aldrig varit av uppfattningen att Sverigedemokraterna kommer att leva upp till den fundamentala kulturpolitiska och demokratiska principen om armlängds avstånd. Detta har inte minst visat sig under de senaste veckorna, då Sverigedemokraterna har krävt nedläggning av populära sagostunder för barn och stopp för luciatåg häromdagen. Bibliotekarier, konst- och kulturutövare och rektorer har måst utstå hatstormar. Region och kommunföreträdare har behövt ta debatten om konstens och kulturens frihet på regional och kommunal nivå.

Detta är kanske inte direkt kopplat till en budgetdebatt, men med anledning av att SD har allt med regeringsmakten att göra även om man inte sitter i regeringen - SD har till och med tjänstemän i Regeringskansliet - måste vi utnyttja tillfället att påminna väljarna om vem det egentligen är som styr vårt land och debattera de frågor som är högaktuella på vårt område.

De exempel som jag tar upp - stopp av luciatåg under gårdagen och att man vill lägga ned sagostunder - är helt och hållet orkestrerade av företrädare för Bo Bromans parti på kommunal och regional nivå, och de har även fått stöd på nationell nivå. Min fråga är: Kommer vi att få se mer av denna typ av agerande under den här mandatperioden? Hur länge ska detta få fortgå?

Fru talman! Jag är fast övertygad om att Iran aldrig kommer att återgå till det som det har varit. Människorna är för många, och de har enat sig. Alla etniska grupper står enade för ett fritt, självständigt Iran på demokratiska villkor. Men det kommer ingen annan tidpunkt som är så viktig som nu, för vi befinner oss precis vid brytpunkten, där skräckväldet agerar på det sätt de gör, genom tortyr, gripanden, fängslanden och utdömda dödsstraff. Regimen har vapen, fängelser och sitt revolutionsgarde. Men vad har folket? Vad har kvinnorna? Vad har barnen? Deras vädjan riktas till omvärlden. Det är omvärlden som måste dra detta lass nu för att visa att vi står bakom det de kräver: en demokratisk framtid.

Vi som lever och verkar i demokratier har därför ett ännu större ansvar att agera just vid denna brytpunkt. Antingen låter vi regimen fortsätta med sitt skräckvälde, sina dödsstraff, sina gripanden och sin terror. Eller så är det precis just nu omvärlden fördömer dödsstraffen och tortyren och agerar genom att i respektive land kalla upp sina ambassadörer och drar slutsatsen att något mer måste till, exempelvis att terrorklassa revolutionsgardet och göra fler insatser för att sätta press på regimen.

Jag är av uppfattningen att utrikesministern kan vara den person som vid just denna tidpunkt tar det historiska steg som krävs. Jag hoppas att han tar detta tillfälle i akt.

(Applåder)

Fru talman! Det finns en vaggvisa som sjungs för små barn när det är dags att sova. I Iran sjungs den nu på begravningar av mammor som har förlorat sina barn. De som mördas i protesterna är ungdomar och barn, unga människor.

De dödsstraff som nu utdöms sker mot 21-åringar, 22-åringar och 23åringar, som Mohsen Shekari som blev den förste att avrättas i spåren av de landsomfattande protesterna. Under gårdagen kom nyheten om avrättningen av 23-åriga Majidreza Rahnavard.

Det är en bottenlös grymhet som pågår. Men om inte avrättningarna av Mohsen Shekari och Majidreza Rahnavard får verkliga konsekvenser för regimen i Iran kommer vi i dagarna att få se massavrättningar av demonstranter.

Enligt Amnesty och FN:s särskilda rapportör har över 14 000 människor tagits till fånga sedan protesterna inleddes. Att utdöma dödsstraff efter skenrättegångar mot framför allt unga har förstås sitt politiska syfte. Den islamistiska regimen agerar för att tvinga människor att återgå i tystnad så att regimen ska kunna fortsätta att härska med sitt skräckvälde i Iran.

En annan strategi för att sprida skräck i befolkningen är att tillfångata välkända och uppmärksammade konst- och kulturutövare, idrottsmän och journalister. En av dessa är sångaren och artisten Shervin Hajipour som skrev den virala protestsången Baraye. Den har fått en central roll i protesternas Iran. På mindre än två dagar fick sången 34 miljoner visningar på Hajipours Instagram, och kort därefter greps han. Han är blott 25 år gammal.

Andra exempel är artisterna och rapparna Saman Yasin och Tomaj Salehi som har gripits för sin musik och för att de aktivt använt sina plattformar för att stötta de folkliga protesterna. Även journalisterna Niloofar Hamedi och Elaheh Mohammadi, som var först med att uppmärksamma Jina Mahsa Aminis fall, är tillfångatagna.

Fru talman! Under de här 43 åren är det musiken och berättelserna som hållit kulturen vid liv. Det är den som den islamistiska regimen med alla medel försökt att krossa. Men poeterna skriver om frihet. Artisterna sjunger om livet. Böckerna handlar om kärlek. Filmerna tycks ha en underton av traditioner som fanns innan den islamistiska regimen.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Kulturen i Iran försöker påminna nästa generation om att det finns andra värden, andra sätt att leva. Det är vad den här generationens stora kamp egentligen handlar om, att ta Iran från diktatur till frihet och demokrati.

Fru talman! Jag deltar i den här debatten enbart i syfte att framföra till utrikesministern att tiden är knapp. Hitintills har utrikesministern inte infriat något som tyder på att Sverige är berett att göra mer. Inte ens EU-mötet under gårdagen innebar att man skulle verka för att klassificera revolutionsgardet som en terroristorganisation.

Min fråga är: Är Iran högprioriterat för regeringen, och hur kommer det i så fall till uttryck?

(Applåder)

Fru talman! Utbildningsministern tycks ha ett varmt liberalt engagemang för föreningslivet, idrotten, människans möjlighet till bildning och kulturen och beskriver vikten av föreningslivet för att fundamentalt demokratiskt och vitalt samhälle.

Det stämmer att det uppdagade fusket i Järva 2019 föranledde Riksrevisionens utredning och ett initiativ av den socialdemokratiskt ledda regeringen att utreda frågan om folkbildningen.

Utbildningsministern uttrycker i interpellationen här i dag att man inte vill föregripa utredningen, men i Tidöavtalet mellan Sverigedemokraterna, Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna stipuleras att "i avvaktan på förslagen från den pågående utredningen om uppföljning och kontroll av statsbidraget behövs ytterligare åtgärder för att reformera stödet till folkbildningen".

Kommer regeringen att vidta åtgärder innan vi har en utredning att ta ställning till, vilket stipuleras i Tidöavtalet, eller kommer man, som utbildningsministern uttrycker här i dag, att avvakta utredningens resultat?

Fru talman! Stockholm har ett kulturcentrum, en mötesplats, som slagit ut alla andra. Ingen annan verksamhet har som den berett plats, skapat scen och samarbetat med allt från enskilda föreningar till organisationer, författare, konst- och kulturutövare, musiker, forskare, ekonomer, statsvetare, medier och fjärran länders oppositionsledare.

Den tidigare studieombudsmannen Göran Eriksson byggde tillsammans med sin företrädare Kurt Stern en programverksamhet som var den absolut främsta i den här staden.

Människor fyllde scener och salar. Varje intressant bok som kommit ut fick ett seminarium, liksom varje politisk fråga som bränt till. De bästa åren kunde det vara upp till 1 000 arrangemang per år där studieombudsmännen höll i skaftet och i värdskapet.

Det var på ett av dessa arrangemang, då man trängdes med halva Stockholm i Z-salen på Sveavägen 41, som jag lärde känna Sveriges före detta kulturminister Bengt Göransson. Han var en flitig deltagare och introducerade mig till folkbildningen och till ABF, Arbetarnas Bildningsförbund. På denna plats möjliggjordes så många möten, och jag gick på så många studiecirklar där. Det lade grunden till min kulturella och politiska bildning.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Det är egentligen inte konstigt att ABF under åren med studieombudsmannen Göran Eriksson fick ett sådant gehör hos stockholmarna. Aktualitet och spets i föreläsningsverksamheten i kombination med ett enormt litterärt och politiskt kontaktnät över hela världen gjorde att de främsta kom till ABF.

Traditionen tycks sitta i väggarna. Redan nästa vecka kommer stockholmarna att stå och trängas i Katasalen då företrädare för Nobels fredspristagare från Belarus, Ryssland och Ukraina äntrar scenen för ett samtal om demokrati och fred i vår tid.

Fru talman! Det var länge sedan vi i den politiska och mediala debatten talade så här om folkbildningen: om mötesplatsen, kulturen, bildningen och det livslånga lärandet, om intresset, nyfikenheten och möjligheten att ta del av det stora i det väldigt lilla.

Uppdagade ekonomiska felaktigheter och bedrägerier, en resursfördelningsprincip som skapat jakt på volymer i stället för kvalitativ verksamhet och framför allt ett ideologiskt och långsiktigt arbete för att så tvivel om folkbildningens demokratiska värde gör att högerregeringen riskerar att vidta åtgärder som begränsar folkbildningens verksamhet i stället för att motverka ekonomiskt fusk.

Med samma argument har man i delar av landet dragit in delar av eller hela stödet till folkbildningen på kommunal och regional nivå. Jag var därför den första att välkomna utbildningsminister Mats Perssons uttalande om att det inte skulle ske några neddragningar på folkbildningen.

Men verkligheten är den att folkbildningens resurser går från drygt 4,8 miljarder för 2022 till drygt 4,3 miljarder under 2023 och 2024. Uttalandet var därmed inte korrekt.

Vi socialdemokrater vill satsa ytterligare 200 miljoner på folkbildningen för att främja folkhögskoleplatser i stundande lågkonjunktur och stötta studieförbunden i deras viktiga demokrati- och kulturarbete. Vi ser också fram emot folkbildningsutredningens slutsatser för att främja bättre kontroll av statsbidraget.

När man nu ingår ett samarbete med Sverigedemokraterna som aktivt ideologiskt motverkar folkbildningen är min fråga till statsrådet om det kommer att ge avtryck i den nationella folkbildningspolitiken. Hur kommer de kommande budgetarna att se ut?

Herr talman! Det är på precis den här punkten jag är nyfiken med anledning av det som framgår av Moderaternas tidigare kommittémotioner om att analysera myndighetsstrukturen inom kulturområdet.

Man menar ju ingenstans i den här rapporten att det är något fel på myndigheternas strukturer. Det handlar snarare om kommunikationen mellan myndigheterna under en väldigt svår och exceptionell samhällshändelse. Där har det funnits bristfälligheter i informationen till enskilda konst- och kulturutövare och verksamheter för att nå fram med stöd.

Moderaternas kulturpolitiska motioner under de här åren har påtalat att kulturens myndighetsstruktur behöver förändras. Jag är lite nyfiken på vad det är för typ av myndigheter som enligt Moderaternas analys inte ska finnas kvar på kulturens område och hur man värderar effekterna av allt från sammanslagning till borttagande av myndigheter. Det är lite svårt att uttyda av vad motionen anger. Vad är det egentligen man vill komma åt med det som motionen anger?

Det är i alla fall ingenting med krisberedskap som Riksrevisionen pekar ut skulle vara ett bekymmer med myndigheters organisation som sådan och verksamheterna som sådana, utan det är kommunikationen dem emellan. Men det är något helt annat som Moderaterna förespråkar i sin kommittémotion - allt från sammanslagningar till färre myndigheter och organisationer på kulturens område.

Min konkreta fråga är vad man egentligen vill åstadkomma med en sådan analys.

Herr talman! Som jag sa tidigare såg jag fram emot Kristina Axén Olins anförande.

Det stämmer att det här var en ytterst kaotisk tid - därav den politiska hanteringen under den. Jag tyckte att det fanns en tydlig transparens från regeringen till riksdagens kulturutskott under den här tiden om hur svårt det var. Dåvarande kulturministern kom till utskottet flera gånger och begärde också stöd och hjälp i arbetet.

I och med att vi nu har bytt regering, i och med att det nu är en moderatledd regering och en moderat kulturminister på plats, vilka lärdomar tror Kristina Axén Olin att man kommer att dra av den här rapporten? Vilka ändringar i myndighetsstrukturer eller reflektioner om det tror ledamoten att den nya kulturministern kommer att göra med anledning av det som Riksrevisionen i och med sin rapport skickar till myndigheter men framför allt till regeringen?

Herr talman! Det märks att ledamoten inte tog del av mitt anförande över huvud taget. Jag beskrev inledningsvis varför vi behövde ett konst och kulturkrisstöd riktat till konst- och kulturskapare. Väldigt många konst- och kulturutövare har inte aktiebolag, och korttidspermitteringsstödet gick inte fram till dessa. Med anledning av de villkor som konst- och kulturutövare hade gick inte heller omsättningsstödet och omställningsstödet fram.

När pandemin startade inledde vi snabbt en analys av hur villkoren såg ut och vad som skedde. Vi kunde snabbt fatta beslut om att 500 miljoner skulle rakt ut till kulturlivet via myndigheterna och de olika statliga bidragsgivande organisationerna.

Det här föll ut väl, vilket också Riksrevisionens granskning säger. Det är precis detta jag intygar. Några beskrivningar görs av vad som kunde ha skapat en ökad träffsäkerhet. Ett halvår in på pandemin omformulerade vi också detta genom riktade stöd. Vi var uppe i nästan 6-7 miljarder kronor i krisstöd till kulturen och idrotten.

Det är tack vare det som den nuvarande moderata kulturministern kan komma till bordet och inse att det finns kvar en kultursektor som kan påbörja ett arbete efter pandemin. Vad jag riktar kritik mot är att man nu har presenterat ett budgetförslag där det knappt finns ett återstartsstöd.

Därutöver nämns Moderaternas ansatser under den här tiden. Man vidtog en åtgärd i januari 2021 för att stötta kulturlivet. En av ansatserna handlade om näringsstöd på 2-3 miljarder kronor. Hur mycket av dem fördelades ut till konstnärer och konstnärsföretag? Man höll inne de resurserna just för att de var helt och hållet kopplade till nedstängning. Vi satte igång en öppning av samhället i februari mars. Jag delar alltså inte helt och hållet ledamotens uppfattning om Moderaternas ansatser.

Under de här åtta åren har vi vidtagit enorma åtgärder för att stärka kulturen och dess villkor. Det är upp till Moderaterna att fortsätta det arbetet nu.

(Applåder)