Sara Gille

Herr talman! När vi talar om människohandel och prostitution talar vi om vår tids moderna slaveri. Kvinnor och barn säljs, misshandlas och utnyttjas av kriminella som ser människor som handelsvaror. Det är en brutal cynism som slår sönder liv, och det är ett direkt hot mot vår rättsstat.

Vi vet att Sverige är både ett transitland och en marknad. Här rekryteras, transporteras och utnyttjas människor. Detta sker inte i det fördolda utan mitt i vårt samhälle. Det är ett svek mot varje brottsoffer men också mot alla hederliga medborgare som förväntar sig trygghet.

Nu står Socialdemokraterna här och kräver en handlingsplan. Det är samma socialdemokrater som styrde Sverige i åtta år – åtta år då de kunde ha agerat, åtta år då de kunde ha byggt upp polisens förmåga, åtta år då de kunde ha skärpt straffen. Men i stället valde de att tillsätta en utredning 2022 och lämna över arbetet till nästa regering. Det är Socialdemokraternas politik i ett nötskal: många ord och många utredningar men noll verkstad.

Herr talman! Det var Socialdemokraternas passivitet som öppnade dörrarna för ligorna. Med öppna gränser, en polis utan resurser och en socialtjänst som ropade på hjälp blev Sverige en attraktiv marknad för kriminella nätverk.

Skillnaden ser vi nu. Regeringen har redan påbörjat ett omfattande arbete. Ett treårigt åtgärdsprogram för 2024–2026 med över 130 åtgärder är beslutat, där människohandel och prostitution uttryckligen ingår. Utöver det är arbetet med en ny nationell handlingsplan för 2025–2027 redan igång. Planen är ännu inte antagen, men regeringen har under 2025 gett myndigheter flera uppdrag för att förbereda konkreta åtgärder.

Herr talman! Polismyndigheten har fått kraftigt ökade anslag för att växa och bygga upp särskild kompetens. Polisen ska ha resurser och specialister som driver ärendena hela vägen till fällande dom. Människohandlare och sexköpare ska mötas av kännbara straff.

Straffen för allvarliga sexualbrott har skärpts, och samarbetet internationellt genom Europol och grannländerna har stärkts. Tullen har också fått ökade befogenheter och kan nu bidra i kampen mot de kriminella nätverken.

Samtidigt stärker vi stödet för de utsatta. Regeringen har gett i uppdrag att skapa exitprogram för både barn och vuxna som fastnat i prostitution, och socialtjänsten får nya verktyg för att skydda kvinnor och barn från att dras ännu djupare ned i exploatering.

Det här är avgörande. Det räcker inte att slå mot förövarna; vi måste också rädda och återupprätta offren.

Herr talman! Sverigedemokraterna tänker driva på tills Sverige är ett land där förövarna möts av hårda straff, där brottsoffer skyddas och där rättsstaten återtar sitt grepp.

Medan Socialdemokraterna försöker skriva om historien står vi för det viktiga: verklig politik som skyddar de mest utsatta och sätter stopp för de kriminella. Det är skillnaden mellan åtta år av prat och en regering som levererar handling.

Fru talman! När diktaturer mötts av tydliga ställningstaganden har deras grepp om makten börjat vackla. Vi såg det i Venezuela när EU erkände oppositionen och i Sydafrika när apartheidregimen isolerades. Samma sak gäller i Iran. En regim som förlorar sin internationella legitimitet förlorar också sin styrka.

Men Iran faller inte bara på sin brutalitet. Regimen är bankrutt. Inflationen ligger på 40 procent, och valutan har tappat över 90 procent av sitt värde sedan 2018. Enligt Världsbanken lever omkring 30 procent av befolkningen i fattigdom. Samtidigt kontrollerar revolutionsgardet stora delar av ekonomin och berikar sina egna ledare medan vanliga människor inte har råd med bröd eller medicin. Man svälter sitt eget folk men finansierar krig utomlands, med vapen till Hizbollah och Hamas och drönare till Ryssland.

Sverige bör därför omedelbart erkänna oppositionens legitimitet, ge säkerhetsgarantier för regimkritiker i exil och införa hårdare sanktioner mot regimens nyckelpersoner. En regim som förslavar kvinnor och dödar sina egna barn har ingen rätt att styra.

Fru talman! Regimen i Teheran ska inte mötas med bara dialog. Den ska mötas med isolering, sanktioner och öppet stöd till dem som kämpar för frihet. Jag frågar därför utrikesministern: När tänker regeringen ta det steget?

Fru talman! Iran styrs inte av en regering. Det styrs av en blodig islamistisk sekt, en terrorapparat. De hänger ungdomar i lyktstolpar. De fängslar kvinnor för att de vägrar bära slöja. De torterar oppositionella till döds. Det är ett fängelse för nästan 90 miljoner människor.

Amnesty och FN rapporterar att minst 853 personer avrättades i Iran 2023, 975 under 2024 och redan över 840 i år. Det är den högsta nivån på ett decennium. Iran är också ett av de länder i världen som avrättar flest kvinnor. Mer än hälften av avrättningarna gäller påstådda narkotikabrott, ofta efter skenrättegångar utan advokat och med framtvingade erkännanden. FN visar dessutom att balucher och kurder drabbas oproportionerligt hårt, och Iran är ett av få länder som fortfarande avrättar minderåriga. Barn så unga som 17 år har hängts. Det är barnamord sanktionerade av staten.

Fru talman! Låt oss kalla det vid dess rätta namn: den islamistiska regimen i Teheran är ett brott mot mänskligheten. Opinionsundersökningar visar att en överväldigande majoritet av iranierna avvisar mullornas regim. När 80 procent säger nej till islamism och ändå möts av kulor och hängsnaror är det tydligare än någonsin att mullorna inte representerar folket.

Samtidigt försöker regimen tysta sitt folk även digitalt. Efter protesterna 2022 stängdes internet ned i hela provinser för att hindra människor från att organisera sig och världen från att se övergreppen.

Fru talman! Iran är i dag inte bara ett hot mot sitt eget folk. Revolutionsgardets Qudsstyrka beväpnar och stöder Hizbollah, Hamas och huthierna. Deras raketer, bomber och terrordåd bär mullornas fingeravtryck.

Hotet når också oss. Revolutionsgardet har planerat och genomfört attacker i Danmark, Frankrike och Tyskland. Säpo har varnat för iranska nätverk även här i Sverige, där regimkritiker lever under hot. USA har redan terrorstämplat revolutionsgardet. Varför har inte EU gjort detsamma? EU har infört sanktioner mot över 230 individer och 44 organisationer, men linjen måste skärpas ytterligare. Internationellt tryck fungerar bara när det backas upp av tydliga nationella initiativ.

Fru talman! En regim som hänger sina medborgare, förtrycker minoriteter, exporterar terror runt om i världen och använder rättsväsendet som ett vapen för förföljelse förtjänar inte att normaliseras. Den förtjänar isolering. Sverige måste erkänna oppositionens roll, öppna kanaler för exilorganisationer och ge politiskt stöd till de krafter som kämpar för frihet. Det kräver mod, det kräver vilja och det kräver handling. När tänker regeringen sluta gömma sig bakom diplomatiska fraser och i stället klart och tydligt deklarera att Irans regim är illegitim och att Sverige står på folkets sida?

Fru talman! Sverigedemokraterna har under många år varit drivande i att Sverige behöver en kulturkanon för att synliggöra svensk kultur och göra den tillgänglig, för att bilda och för att inkludera. Efter valet 2022 var det därför en stor vinst för oss att ha fått med det som en del av Tidöavtalet.

I december 2023 påbörjades arbetet på riktigt, och nu är kanonen äntligen här. Det har för oss ett stort värde att kunna enas och samlas kring den, och vi ser den som ett viktigt, levande underlag i arbetet för att stärka svensk kultur nu och för framtiden. Om man kommer till Sverige ska man kunna se vad svensk kultur innebär och vad som har format oss som nation. Det är därför ett viktigt styrkebesked för oss att vi tillsammans med regeringen har gjort så att detta har blivit verklighet.

Min fråga går till kulturminister Parisa Liljestrand. Hur avser ministern att fortsätta arbeta för att stärka svensk kultur med en svensk kulturkanon som grund?

Fru talman! Skolans uppdrag är glasklart. Den ska vara sekulär och stå fri från religion. Ändå ser vi hur denna princip steg för steg undergrävs. När skolor och kommuner anpassar verksamheten till religiösa påbud flyttar religionen in där den aldrig hör hemma. Det är lite som med en läckande båt. Först sipprar det in några droppar. Man tänker att det inte spelar någon roll – båten flyter ju ändå. Men om man inte tätar sprickan kommer båten förr eller senare att sjunka. Så är det även med skolan. Varje eftergift för islam kan tyckas liten för stunden, men tillsammans riskerar de att sänka själva idén om en sekulär och gemensam utbildning.

Fru talman! Vi behöver bara se på andra länder för att förstå vart den här utvecklingen leder. Frankrike har sett hur religiösa krav pressat tillbaka både undervisningen och jämställdheten i vissa förorter. Därför har landet infört ett tydligt förbud mot religiösa symboler i skolor för att försvara sekulariteten. I Tyskland har domstolar slagit fast att skolplikten alltid står över religiösa önskemål. Sverige kan inte vara det land som viker ned sig när andra europeiska länder tydligt försvarar sina lagar.

När skolor anpassar sig till religiösa krav uppstår parallella system där barns rättigheter inte längre är lika. Det förstärker segregationen och gör integrationen omöjlig.

Fru talman! Jag skulle vilja fråga ministern om hon delar oron för att religionen tillåts styra över svensk skola.

Fru talman! Den svenska skolan har i generationer varit en av grundbultarna i vårt samhälle. Det är där barnen har lärt sig vårt språk, vår historia och våra traditioner. Skolan har varit den plats där vi har fört vidare vår kultur och våra värderingar till nästa generation. Men den rollen hotas i dag när islamistiska influenser får växa sig allt starkare i klassrummen.

Den 31 mars var över 9 000 elever i Malmö frånvarande från skolan under eid. Det motsvarar mer än en fjärdedel av alla stadens elever. I stadsdelar som Rosengård var frånvaron över 60 procent. Det visar svart på vitt att islamistiska traditioner i praktiken har fått ett övertag över svensk lag.

Islam har stora anspråk. Den styr barns vardag in i minsta detalj. Den reglerar kläder. Den reglerar mat, högtider och sociala relationer. Den lämnar inget utrymme för frihet och jämställdhet. När den får inflytande i skolan uppstår en konflikt som det inte går att blunda för. Den svenska skollagen bygger på principen om en sekulär, icke-konfessionell skola, och islam vill det motsatta.

Vi har sett konsekvenserna. Det handlar om små flickor som tvingas bära slöja i förskolan, vilket strider mot allt som vi står för när det gäller barns rättigheter och kvinnors frihet. Vi har sett barn som förbjuds att delta i lucia- och julfirande, vilket berövar dem gemenskapen med sina klasskamrater. Vi har sett kommuner som har tagit fram särskilda riktlinjer för barn som fastar, vilket i praktiken innebär att islam institutionaliseras i skolans verksamhet.

Detta, fru talman, är inte enskilda tillfälligheter, utan det är resultatet av en politik som har förts i decennier. Socialdemokraterna har gång på gång valt att blunda, och de har satt mångkultur framför barns rätt till utbildning. Det var Socialdemokraterna som öppnade för att flickor i förskolan skulle kunna tvingas bära slöja, och det var de som tillät att barn stängdes ute från lucia- och julfiranden. Det var de som teg när kommuner började ta fram riktlinjer för islamisk fasta.

Det är därför, fru talman, som vi i dag ser hur klassrum står helt tomma under eid, i ett land där det faktiskt råder skolplikt. Men nu ligger faktiskt ansvaret på den här regeringen.

Sverigedemokraternas linje är tydlig: Skolan får aldrig bli en arena för islamistisk kontroll, och den ska vara neutral, sekulär och styrd av svensk lag, ingenting annat. Barns rätt till utbildning och frihet är inte förhandlingsbara. Vi accepterar inte särregler. Vi accepterar inte slöjtvång. Vi accepterar inte riktlinjer som gör religion till en del av skolans verksamhet.

Det är också en fråga om integration. Om barn redan från början hålls borta från undervisningen på grund av religiösa påbud cementerar vi segregationen. Då skapas parallella samhällen som aldrig möts.

Det är också en fråga om jämställdhet. Vi vet att det framför allt är flickor som drabbas.

Fru talman! Jag vill avsluta med att fråga utbildningsministern: Är regeringen beredd att på riktigt försvara barns rätt till utbildning och stå upp för svensk skollag, eller tänker man fortsätta på Socialdemokraternas väg, där islam tillåts lyfta fram sina positioner i klassrummen?

Fru talman! Jag hör ministerns svar, men jag anser fortfarande att mer behöver göras. Problemet finns nämligen fortfarande. Trots att det inte är tillåtet finns det. Därför behöver mer göras i den här frågan.

Det rör sig inte om religionsfrihet. Det här är ett religiöst sanktionerat lagtrots. Varje gång man låter det passera skickas signalen att svensk lag kan kringgås om man bara hänvisar till rätt religion. Det är farligt.

Det här är inte ett missförstånd. Det är en medveten vägran att följa svensk lag, grundad i religiösa föreställningar. Det sker med stöd av en ideologi som utmanar hela vårt rättssystem. I moskéer predikas det om vad som är halal och haram. Men i Sverige bestämmer inte moskén vad som gäller. Här är det riksdagen som sätter spelreglerna, och då ska det inte finnas undantag för religiösa seder som skadar djur.

Detta ingår i ett bredare mönster där islamistiska värderingar utmanar svensk lag. Vi har sett det i hedersförtryck och könssegregering och nu inom djurskydd. Det är inte integration. Det är en parallell världsbild som kräver anpassning från det svenska samhället, och det kan vi aldrig acceptera.

Nu ser vi en islamistisk slaktpraxis som förs in och försvaras med hänvisning till religion. Det är inte islamofobi att kräva att alla följer den svenska lagen. Det är en islamisering när religiösa normer tillåts stå över svensk lag, och det är politikens uppgift att sätta stopp för det hela.

(Applåder)

Fru talman! Vi har ett rättssamhälle där småföretagare får böter för bokföringsfel, men halalslakt i källare kan ske utan ingripande.

Ministern nämnde i sitt svar att illegal slakt innebär djurlidande, livsmedelsrisker och en snedvriden konkurrenssituation. Det är korrekt, men jag hade önskat att svaret och åtgärderna hade gått längre än så. För detta handlar också om rättssäkerhet, om tillit till lagstiftningen och om att värna principen om att svensk lag gäller lika för alla, oavsett vem man är och varifrån man kommer.

Fru talman! Sverige har valt att gå längre än EU – ja – när det gäller slaktmetoden. Vi tillåter inte slakt utan bedövning – nej – även om det skulle motiveras med hänvisning till religion. Det är ett beslut som grundar sig i värderingar om humanitet och respekt för djuren. Men vi måste vara ärliga. Det finns grupper i Sverige som anser sig stå över vissa lagar. De hävdar att religiös tro ger dem den rätten.

Vi kan inte ha ett samhälle där religiös övertygelse används som ett frikort från lagstiftning. Låt oss vara ärliga! Det vi ser är framväxten av parallella strukturer där religiösa ledare, inte svenska lagar, sätter ramarna och där Koranen, inte djurskyddslagen, definierar vad som är tillåtet. Det är inte bara djuren som betalar priset; det är hela samhället.

Just halalslakt är ett tydligt exempel på när religion krockar med våra grundläggande etiska principer. Det är en religiös ritual som i sin ortodoxa form bygger på att djuret ska vara vid medvetande.

Jag hade ändå önskat att regeringen hade varit tydligare i den här frågan. Jag frågade inte om volymer och kontroller, utan jag frågade om hur man ser på det kulturella och religiösa inslaget. Men jag känner att jag inte fick ett direkt svar just kring det.

Det här handlar, som sagt, i stor utsträckning om en islamistisk slakttradition som krockar med svenska värderingar. Och det är inte vilken kultur som helst. Det är en religiös sedvänja där lidande ses som acceptabelt så länge det sker i Guds namn.

Men i Sverige sätter vi djurens välfärd före religiösa ritualer. Här går lagen först, inte imamer och inte tolkningar av Koranen.

En statlig utredning från 2024 nämndes. Det är positivt. Men det ges inga tydliga besked om hur resultaten från den beredningen ska omsättas i faktisk förändring. Vi behöver inte bara ökad kunskap. Vi behöver ökad närvaro. Vi behöver att myndigheterna vågar agera, och vi behöver en regering som klargör att svensk djurskyddslag gäller alla utan undantag.

Det måste bli enklare att upptäcka, straffa och stänga den här typen av verksamhet. Och det måste skickas en tydlig signal till allmänheten: Slakt i källare, garage och skjul är olagligt – punkt. Det finns ingen gråzon.

Fru talman! I Sverige gäller djurskyddslagen, som är glasklar: Slakt ska ske med minsta möjliga lidande, och bedövning före avblodning är ett ovillkorligt krav. Det är inte ett alternativ eller en tolkning utan ett bindande lagkrav i ett civiliserat samhälle.

Det vi nu ser, inte minst i rapporteringen från Jönköpings län, visar dock en helt annan verklighet. Det är en verklighet där svensk lag har satts ur spel, där djurs plåga sker i det fördolda och där rättsstaten förlorar mark.

Fyra får fick halsen avskurna i en källare. Det man påstod skulle räcka som bedövning, och alltså skulle uppfylla lagens krav, var en salva mot insektsbett. Detta är ett hänsynslöst övergrepp mot djuret och även mot vår rättsstat: Det finns inget slakteritillstånd, ingen tillsyn och inga regler som efterlevs – bara ett plågsamt och långsamt lidande och döende.

Detta är ett växande problem i Sverige. Det handlar inte bara om att det sker olagligt slakt utan om att samhället tycks stå handfallet. När till och med ministern själv medger att illegal slakt ökar och Livsmedelsverket bekräftar utvecklingen räcker det inte med att bara konstatera problemet – då krävs också faktisk handling.

Det handlar också om livsmedelssäkerhet, om förlorad kontroll över tillsynssystemen och om den oacceptabla situation där seriösa livsmedelsföretag tvingas konkurrera med verksamheter som bryter mot varenda regel. Det här är inte okunskap – det är ett djurskyddsproblem, ett rättsproblem och ett integrationsproblem.

Det handlar om en vägran att anpassa sig till det samhälle som man lever i. Det är källarslakter där man följer religiös praxis men bryter mot svensk lag. Inom den islamiska traditionen är halalslakt en religiös skyldighet, men i Sverige är det ett brott om den sker utan bedömning.

Fru talman! Jag vill också lyfta fram en aspekt som ofta missas eller medvetet undviks i debatten. Inom vissa tolkningar av islam ses slakt utan bedövning som en religiös skyldighet. Halal innebär att blodet ska tappas ur djuret medan det är vid liv, ofta utan föregående bedövning och med särskilda böner. Detta är djupt förankrat i religiös tradition.

När jag var barn och besökte min pappas by i Turkiet halalslaktade min farbror ett av deras finaste får. Där och då visste jag inte vad som pågick, utan jag hörde fåret skrika ett fruktansvärt skrik. Jag försökte öppna dörren. Jag bankade på dörren och försökte ta mig in för att rädda fåret.

För dem var det en tradition. De ville ge fåret som en gåva till mig innan jag skulle åka tillbaka till Sverige. Det skulle vara till fin mat och sådana saker. Det var en tradition. För mig var det något fruktansvärt som jag aldrig kommer att glömma. Jag var då 14 år.

Detta är det lidande som vi pratar om i dag. Det är just därför som svensk djurskyddslag är så viktig att försvara. Vi ska aldrig acceptera att religiös sedvänja, hur väletablerad den än är, ges företräde framför djurens rätt till en värdig död.

Jag skulle vilja ställa frågor till statsrådet. De frågor som jag skickat till statsrådet har jag fortfarande inte fått svar på, så jag bollar tillbaka alla mina frågor till honom. Jag vill ha svar på mina frågor, helt enkelt.

Fru talman! En läkare döms nu för grov egenmäktighet med barn efter att ha fört sina barn till Gaza utan mammans samtycke och tvingat flickan att bära slöja och sedan hindrat kontakten med modern. Det krävdes ett krigsutbrott och UD:s ingripande för att barnen skulle kunna återvända. Trots detta kunde läkaren återuppta sin tjänst efter frigivning.

Det här väcker stor oro över rättsstatens tydlighet och hur allvarligt vi ser på barns rätt till båda föräldrar och på skydd mot religiöst och kulturellt förtryck.

Min fråga går till justitieminister Gunnar Strömmer. Anser ministern att dagens lagstiftning och påföljdspraxis speglar allvaret i den typ av brott där barn förs bort, hålls kvar utomlands och utsätts för kontroll kopplat till hederskultur?

Herr talman! Jag kan börja med att säga att vi städar upp efter er, helt enkelt. Det är det vi gör.

Vi har kriminaliserat oskuldsintyg. Vi har skärpt kontaktförbuden. Varför genomförde inte Socialdemokraterna det när ni faktiskt hade makten? Varför hann inte ni det? Allt som vi nu åstadkommer, alla reformer och allting som vi bidrar med, varför gjorde inte ni det när ni satt vid makten? Ni hade chansen.

Jag påstår också att våra syner på jämställdhet är totalt olika. Men vi gör betydligt mer än vad ni någonsin har gjort.

Herr talman! Jag tackar ledamoten för frågan.

Ja, vi har ju gjort betydligt mer än Socialdemokraterna gjorde under de åtta år ni satt vid makten. Vi har drivit den här politiken i många, många år medan ni har haft åtta år på er och inte kommit någonvart.

Nu har vi tillsammans med regeringen faktiskt kommit betydligt längre på kortare tid än ni någonsin har gjort, så jag tycker att ni borde titta på er själva. Vad har ni själva åstadkommit, och är det mer än vad vi har åstadkommit under vår tid?

Vi har åstadkommit betydligt mycket mer än ni har gjort. Flickor blir kontrollerade och slagna, och ni har bara pratat om att värna jämställdhet. När det kom till kritan var det bara tomma ord, så jag vill ställa frågan tillbaka till ledamoten. Vad gjorde ni under era åtta år?

Herr talman! Jag vill börja med att yrka bifall till Sverigedemokraternas reservation nummer 2.

Sedan tänkte jag meddela att min partikollega Ann-Christine Frohm kommer att tala om diskrimineringsfrågorna i den här debatten. Jag kommer i mitt anförande att fokusera på jämställdhetspolitiken och de brister och förändringar som vi ser där.

Sverigedemokraterna står för en syn på jämställdhet som utgår från individens rättigheter, skyldigheter och möjligheter. Vi anser att kvinnor och män ska ha samma chans att forma sina liv utan att politiker lägger sig i hur de lever, hur de fördelar ansvar hemma och vilka yrken de väljer. Vi tror på frihet, inte på tvång eller kvotering, och vi säger tydligt nej till den vänsterfeminism som försöker tvinga på människor en mall för hur ett jämställt liv ska se ut.

Sverige har kommit långt när det gäller formell jämställdhet. Men det finns fortfarande orättvisor, och det finns fortfarande strukturer som vi måste våga utmana – inte minst de strukturer som har tillåtits växa fram i det tysta, utanför den svenska värdegrundens ramar.

Samtidigt som den svenska jämställdhetspolitiken under årtionden har fokuserat på könsroller, föräldraledighetsfördelning och könsfördelning i börsbolagens styrelser har vi fått en utveckling i delar av samhället som går i rakt motsatt riktning. Flickor och kvinnor växer i dag upp i områden där friheten inte är självklar, där deras klädval kontrolleras, där deras umgänge övervakas och där lojaliteten till familjens heder går före den egna viljan.

Det här är den svenska jämställdhetspolitikens största svek – särskilt under den förra regeringen, som i åtta år pratade om jämställdhet men blundade för hederskulturer, lät könsstympning fortgå och prioriterade hbtq-certifiering före kvinnors säkerhet. Man lät kulturrelativism och identitetspolitik stå i vägen för att försvara flickors rätt till frihet. Man var mer rädd för att kallas främlingsfientlig än för att flickor skulle underkastas könsnormer som hör hemma i religiösa diktaturer.

Herr talman! Här har Sverigedemokraterna varit den enda konsekventa rösten. Vi har länge varnat för den här utvecklingen.

Vi har länge krävt en jämställdhetspolitik som inte bara gäller vissa kvinnor i vissa stadsdelar med viss bakgrund. Vi kräver att varje flicka i Sverige ska ha samma rättigheter oavsett om hon växer upp i Dorotea eller i Rinkeby.

Det är därför vi stöttar regeringens initiativ att inkludera kampen mot hedersförtryck i jämställdhetspolitiken.

Det är därför vi står bakom satsningar på utbildning inom socialtjänst och skola för att upptäcka könsstympning, tvångsgifte och oskuldsnormer.

Det är därför vi säger att den svenska staten aldrig ska blunda för förtryck i religionens eller kulturens namn. Jämställdhet är inte ett tillval. Det är en grundläggande rättighet.

Men det handlar inte bara om förtryck i extrem form. Det handlar också om trygghet i vardagen, om rätten att gå hem från jobbet utan att vara rädd och om att arbetsmiljön på kvinnodominerade arbetsplatser ska vara lika prioriterad som på mansdominerade.

Under många år har vi sett hur välfärdens kvinnor får bära ett tungt lass utan att få det erkännande de förtjänar. Det är undersköterskor, barnskötare och vårdbiträden – kvinnor som bär välfärden men som ofta glöms bort.

Vi har i budget efter budget lyft fram kravet på bättre villkor, och tillsammans med regeringen har vi börjat vända utvecklingen. Medel har tillförts för att förbättra arbetsmiljön i kvinnodominerade yrken, och satsningar har gjorts för att bekämpa ofrivilligt deltidsarbete.

En annan viktig del är synen på kvinnors och mäns möjligheter i yrkeslivet. Sverigedemokraterna är motståndare till könskvotering, inte för att vi är emot kvinnors framgång utan för att vi tror på mer än kön. Vi tror på kompetens. Vi vill att människor ska bedömas utifrån vad de kan, inte vilket kön de har. Att införa kvoter innebär att man tvingar in människor i roller där de inte själva valt att vara. Det är inte jämställdhet. Det är styrning.

Vi menar också att politiken inte ska lägga sig i hur familjer fördelar sin föräldraledighet. Det är inte statens uppgift att avgöra vad som är rättvist mellan två föräldrar. Det är familjens ansvar. Just därför motsätter vi oss den politiska detaljstyrning som varit vägledande för socialdemokratiskt ledd politik i decennier.

Herr talman! Jämställdhet för oss innebär inte att kvinnor och män måste leva identiska liv. Det betyder att varje individ ska ha samma möjligheter att göra fria val, att kvinnor inte diskrimineras, att män inte skuldbeläggs kollektivt, att pojkar i skolan inte ses som problem redan vid sju års ålder och att flickor i tonåren inte tvingas bevisa sin oskuld inför sin släkt.

Det är denna helhet vi måste tala om när vi säger jämställdhet – en politik som förmår se både kvinnans rätt till skydd från våld och pojkens rätt till stöd i skolan, en politik som vågar säga att kvinnor ska kunna nå toppen men också få vila på botten utan skam och en politik som är fri från pekpinnar och förmynderi.

Herr talman! I åratal har jämställdhetsarbetet kidnappats av genuspedagoger, normkritiska konsulter och aktivister med vänsteragenda. Politiker har lagt skattepengar på könsanalyser i kommuner medan kvinnor har misshandlats i hemmet. Man har pratat om maktstrukturer i teorin medan vi pratar om trygghet i verkligheten.

Nu rensar vi upp. Vi lägger inte längre skattepengar på könsneutrala dockhörnor eller hbtq-certifiering i vården. Vi prioriterar trygghet, skydd och frihet. Vi har brutit tystnaden om hedersförtrycket och flyttat jämställdhetspolitiken från ideologisk verkstad till verklig förändring.

Men, herr talman, mycket återstår. Flickor förtrycks fortfarande. Kvinnor lever fortfarande i rädsla. Och så länge andra hellre pratar process än tar ansvar kommer vi att fortsätta driva på.

Jämställdhet är ett löfte – ett löfte om att kön aldrig ska stå i vägen för frihet, trygghet och självbestämmande. Det löftet är inte infriat än. Men vi är på god väg, och för varje steg vi tar från symbolpolitik till verklig förändring, desto närmare kommer vi ett Sverige där kvinnor och män lever som fria och jämställda individer. Det är det Sverige vi kämpar för.

(Applåder)

Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till Sverigedemokraternas reservation nummer 7.

Mäns våld mot kvinnor är ett av de mest brutala uttrycken för otrygghet i vårt samhälle. Det är ett våld som sker i det som borde vara människans tryggaste plats, det egna hemmet.

Det är kvinnor som lever i ständig skräck bakom stängda dörrar. Det är barn som lär sig att vara tysta när pappa slår mamma. Det är liv som trasas sönder i det som borde vara trygghetens kärna.

Jag vet precis hur det känns att leva i det. Jag har själv levt i ett långt förhållande med en väldigt aggressiv man. Ingen märkte något, inte under alla de åren. Alla tyckte gott om honom. Han var charmig, han skötte sitt jobb, och han höll upp fasaden. Det är oftast så.

Men bakom det fanns ett helt annat ansikte. De som utövar våld kan vara otroligt manipulativa. De vet exakt hur de ska uppträda utåt. De är trevliga mot grannar, hjälpsamma på jobbet och artiga mot främlingar. Samtidigt är de hänsynslösa när ingen ser.

I början fick jag slag i ansiktet. Jag fick ett spräckt ögonbryn. Jag fick ett stort blåmärke över kinden. Jag minns att jag skyllde på att tandläkaren hade träffat någon nerv med bedövningen, så att ingen skulle förstå vad det egentligen var.

Men sedan började han undvika ansiktet. Han började i stället rikta in sig på kroppen. Vid ett tillfälle slog han mig med ett järnrör över låret så att jag fick ett blåmärke som höll i sig i flera veckor. Slagen började lite i taget, men de ökade mer och mer.

Jag isolerades också. Bortsett från då jag var i affären eller åkte till jobbet höll han mig undan från allt och alla. Så fort jag hade varit någonstans var jag tvungen att redogöra för vilka jag hade träffat, vilka jag hade pratat med och hur länge jag hade varit borta.

Jag förlorade tyvärr till och med kontakten med min mamma och min pappa, min familj, släkt och allihop på grund av honom. Han såg till att jag blev ensam, att jag blev helt beroende av honom. Det är så förövare skapar sig makt. De skalar av allt runt omkring tills du inte längre har någon annan än dem – sakta, sakta.

Som kvinna tvivlar man. Man skäms, man anpassar sig och man försöker hålla ihop vardagen, för barnen och för att det ska se normalt ut. Det blir en del av livet.

Man lär sig att gå på tå, att känna av stämningen, att parera minspel och tonfall. Man tänker hela tiden några steg i förväg för att undvika nästa explosion.

Man tystnar, för man tror att det är ens eget fel. Man tror att det är man själv som är för känslig, för dramatisk och för dålig.

Jag vet hur det känns att sitta med en klump i magen varje gång som ytterdörren öppnas och hur det känns när man inte ens vågar ringa någon för att man vet att samtalet kan leda till misstänksamhet och till bestraffning.

Den dagen som jag lyckades bryta mig fri kändes det som att jag inte hade någon luft längre. Det var det som gjorde att jag tog steget. Jag hade tänkt lämna honom i flera år, men jag hade inte lyckats. Jag hade försökt, men det gick inte.

Den dagen jag äntligen tog steget kom det väldigt plötsligt. Jag sa bara: Nu är det slut. Jag hade precis innan det sms:at någon i byn som jag bodde i och frågat om det fanns en lägenhet ledig, och det fanns det. Jag skrev till honom: Jag tar den. Jag hade inte sett den, men jag tog den.

Sedan tog det två veckor innan jag vågade gå in i lägenheten, för han cirkulerade runt den. Jag gömde mig hos en vän. Vid något tillfälle låg jag faktiskt på golvet när han gick och tittade in genom hennes fönster. Första tiden levde jag i rädsla.

Jag tittade hela tiden över axeln. Vid ett tillfälle gick jag ut med mina vänner, men jag kunde inte slappna av. Jag var hela tiden rädd att han skulle dyka upp, och jag bad mina kompisar att kolla om de vid något tillfälle såg hans bil någonstans. Den rädslan höll i sig i många, många år. Och jag är fortfarande absolut inte helt fri känslomässigt; det här kommer att hålla i sig i länge till.

Fru talman! Jag minns hur det kändes när det började släppa mer och mer. Jag minns när jag för första gången på flera år kunde gå och handla utan att behöva redogöra för det och förklara varför. Jag minns när jag till slut kunde sminka mig, för det fick jag inte tidigare. Jag minns när jag till slut kunde ha mitt hår som jag ville och bestämma över mina egna kläder. Han hade kontrollerat allt. Det här är små saker för andra. Men för mig var det frihet – en frihet som jag hade kämpat för länge.

Att prata om det här är något av det svåraste man kan göra. Det bryter mot allt man har lärt sig att dölja. Att söka hjälp är inte något man gör från en dag till en annan … och det är svårt för mig att prata om det här nu. Det kräver ett enormt mod. Det kräver ett sammanhang där man ser, lyssnar och förstår. Det kräver någon som ser igenom fasaden – någon som vågar fråga och som vågar lyssna utan att döma.

Därför måste samhällets stöd finnas där, inte bara med paragrafer utan med närvaro, med kompetens och med rätt tajmning. Regeringen har tillsammans med Sverigedemokraterna under det senaste året tagit fram ett av de mest ambitiösa åtgärdsprogrammen någonsin för att bekämpa mäns våld mot kvinnor. Syftet är att öka tryggheten i hemmet, i samhället och i rättssalen.

En av de viktigaste delarna i programmet är de reformer som stärker skyddet för den våldsutsatta. Tryggheten ska inte avgöras av vem som ropar högst. Det är den som slår som ska bort, helt enkelt. Kontaktförbuden har skärpts. Skyddade boenden har stärkts med tillståndsplikt och tydligare barnrättsperspektiv. Allt detta har Sverigedemokraterna stöttat och i flera fall varit initiativtagare till.

Socialstyrelsen har fått i uppdrag att utveckla nya riktlinjer för hur hedersproblematik ska upptäckas tidigare, inte minst i skolan och i socialtjänsten. I arbetet mot hedersbrott har straffen höjts. Man har avsatt 50 miljoner kronor per år under tre års tid utöver de drygt 350 miljoner kronor som redan permanent finns i arbetet. Och vi vet att det kommer mer.

Men vi i Sverigedemokraterna är inte helt nöjda. Vi vill se straff som faktiskt avskräcker, även för dem som utövar kontroll på distans eller i grupp. Vi vill att eftervåld, ekonomisk utpressning och psykiskt förtryck ska bemötas med samma allvar som det fysiska våldet.

Arbetet stärks även genom utökad operativ samverkan mellan polis, åklagare, kriminalvård, socialtjänst och hälso- och sjukvård. Det är avgörande att dessa aktörer samverkar effektivt för att skydda de utsatta, lagföra förövare och förhindra upprepat våld.

Det är därför avgörande att dessa brott möts med rätt proportioner i straffskalorna. Den som misshandlar sin partner ska inte komma undan med samhällstjänst eller villkorlig dom. Den som begår sexualbrott ska sitta av sitt straff.

Vi har redan sett flera lagändringar under den här mandatperioden. Preskriptionstider för vissa sexualbrott har förlängts. Möjligheterna till straffskärpning har utökats. Utredningar pågår för att ytterligare stärka konsekvenserna för den som utövar våld mot en närstående.

Fru talman! Vi får inte glömma det våld som inte syns i blåmärken. Ekonomiskt våld är en ofta förbisedd men mycket allvarlig form av kontroll, där gärningspersonen begränsar kvinnans möjligheter att leva ett självständigt liv genom att neka henne tillgång till pengar, hindra henne från att arbeta eller ta lån i hennes namn.

Detta är ett våld som i många fall fortsätter även efter separationen, vilket jag också har varit med om. Det är det så kallade eftervåldet, där förövaren utnyttjar vårdnadsprocesser, ekonomisk påtryckning och hot om sociala konsekvenser för att behålla kontrollen.

Lika viktigt som rättssystemet är bemötandet. För vad händer när en kvinna äntligen vågar anmäla men möts av oförstående eller bristfällig kompetens från dem som ska hjälpa henne? Därför har regeringen under det senaste året avsatt medel till utbildningsinsatser inom både polis och socialtjänst. Syftet är att bygga upp kunskap inom polis och socialtjänst så att våldsutsatta kvinnor ska få rätt stöd redan från den första kontakten.

Under den tidigare regeringens styre översvämmades vi av värdegrundsdokument, men det saknades tillräckligt med grundläggande skydd för kvinnor i verkligheten. Man pratade om strukturer men ignorerade ropen på hjälp från kvinnojourer. Man kallade det jämställdhet men offrade tryggheten för att inte riskera kritik från identitetspolitiska grupper. Projektpengar rann ut i meningslösa utbildningar och byråkratiska nätverk. Det är inte bara misslyckat; det är ansvarslöst. Och det är just den sortens politik som svenska folket har tröttnat på.

Fru talman! Låt mig vara tydlig. Många av de reformer som nu genomförs hade aldrig blivit verklighet utan Sverigedemokraternas politiska tryck. Det är vi som har drivit på för att flytta fokus från symbolfrågor till skydd, från genusplaner till jourboenden och från värdeord till verklighet.

Fru talman! Som någon som själv har överlevt ett liv i våld vet jag hur avgörande det är med rätt politik. Jag är djupt tacksam över att vi äntligen har en regering som tillsammans med Sverigedemokraterna inte bara lyssnar utan faktiskt gör verklig skillnad på riktigt.

(Applåder)

Fru talman! Vi vet att regeringen med stöd av Sverigedemokraterna har gjort mycket i kampen mot hedersrelaterat våld och förtryck. Men det finns fortfarande väldigt mycket mer att göra. När till och med Diskrimineringsombudsmannen driver processer mot arbetsgivare som försöker upprätthålla klädkoder och neutralitet skickar det ut fel signaler. Vi riskerar att bygga parallella normsystem där svenska värderingar helt enkelt får stå tillbaka.

Fru talman! Det här handlar inte bara om juridik utan även om värderingar och ledarskap. Vi ska inte överlåta dessa frågor enbart till domstolar och myndigheter. Det krävs tydliga politiska besked som stärker arbetsgivares möjligheter att hålla arbetsplatser fria från konflikter och symbolstrider. Regeringen kan faktiskt göra något i den här frågan.

Jag skulle vilja avsluta med en tydlig uppmaning till regeringen: Visa var ni står och att ni står på arbetsgivarnas sida! Ge tydliga signaler om att arbetsgivare har rätten att säga att på den här arbetsplatsen respekterar vi svenska värderingar och gemensamma regler.

Så bygger vi ett starkt samhälle. Det krävs helt enkelt tydliga besked om att svensk arbetskultur inte ska underkastas religiösa krav och normsystem hämtade från auktoritära traditioner.

Fru talman! Vi måste börja tala klarspråk: Religionsfrihet betyder inte att islam ska ges en gräddfil rakt in på svenska arbetsplatser. Religionsfrihet betyder inte att vi ska blunda för de konsekvenser som vissa religiösa uttryck får i vårt samhälle.

Neutralitet på jobbet handlar om respekt för alla och inte om att undertrycka religion. Statsrådet hänvisar till lagen, men vi vet att arbetsgivare i praktiken inte vågar använda sina rättigheter. De riskerar anmälningar, granskning och ibland till och med kampanjer i medierna.

EU-domstolen slog i det kända Achbitamålet fast att arbetsgivare kan införa en neutralitetspolicy. Trots EU-domstolens tydlighet visar DO:s egna rapporter att kläd- och symbolfrågor står för en stor andel av deras ärenden. Vi ser det också i praktiken, som i fallet med MTR och Securitas.

Slöjan är i många fall ett uttryck för social kontroll och makt. Det handlar om kvinnors frihet och jämställdhet och inte bara om enskilda fall. Det är ett systemfel som drabbar kvinnors frihet och försvagar våra gemensamma värderingar. Varje gång vi relativiserar detta faktum slår vi undan benen på de kvinnor som tvingas bära slöjan mot sin vilja.

Jämställdhetsmyndigheten, Socialstyrelsen med flera har varnat för att hederskulturen i Sverige breder ut sig. Cirka 10 procent av ungdomarna i vissa utsatta områden lever under hedersnormer. Det är ett samhällsproblem med en så stor omfattning att det inte längre kan ses som marginellt.

I Frankrike och Belgien har man infört lagar som förbjuder religiösa symboler i skolor och offentliga rum. I Schweiz har man till och med folkomröstat om detta. Dessa länder har agerat för att värna om offentlighetens neutralitet och stärka kvinnornas frihet, och man har gjort det i bred politisk enighet.

En rapport från Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor pekar på att flickor i hederskontext löper en förhöjd risk för psykisk ohälsa, sämre skolresultat och isolering. Det finns kvinnor som bär slöjan av övertygelse men även de som bär den under press, tvång och rädsla. Det får inte glömmas bort. Arbetsgivarna kan inte ta på sig rollen att utreda vilka motiv som ligger bakom. Det handlar om att stärka medborgarnas förtroende och upprätthålla likabehandling inför staten.

Även FN:s kvinnorättskommitté har uppmärksammat att religiösa och kulturella normer ofta används för att rättfärdiga kvinnors underordning och har manat länder att agera för att skydda kvinnors rättigheter i alla miljöer, inklusive på arbetsplatsen.

Enligt en Eurobarometerundersökning är Sverige ett av de mest sekulära länderna i EU, och det folkliga stödet för att hålla religiösa uttryck utanför offentliga funktioner är starkt. Denna folkvilja borde återspeglas också på våra arbetsplatser.

Fru talman! Jag skulle därför vilja fråga statsrådet: Ska arbetsgivare kunna säga nej till symboler som riskerar att underminera jämställdhet och trygghet?

Fru ålderspresident! Tack till statsrådet för svaret! Jag kan dock erkänna att jag inte är riktigt nöjd med det, för det lämnar frågorna om de verkliga problemen obesvarade.

Statsrådet hänvisar till diskrimineringslagen, till EU-rätten och till domstolar. Men det är just det här otydliga gränslandet som skapar osäkerhet för arbetsgivarna.

Amnesty och Human Rights Watch rapporterar om misshandel, trakasserier och fängelsestraff för kvinnor som gör motstånd mot slöjtvånget. Jämställdhetsmyndigheten uppskattar att omkring 70 000 ungdomar i Sverige i dag lever under hedersrelaterat förtryck, och mörkertalet är stort. Detta är en samhällsutmaning som inte bara påverkar privatlivet utan även skolan och arbetslivet.

Fru ålderspresident! Det här rör sig om så mycket mer än klädregler. Det handlar om islamisering, om eftergifter och om en naivitet som har präglat svensk politik alldeles för länge.

Slöjan är inte bara ett plagg. Den signalerar en ideologi där kvinnan ska täcka sig för att inte väcka männens lust, där hennes kropp ses som något som ska döljas och kontrolleras och där hennes frihet begränsas för att upprätthålla familjens heder.

Vi kan inte ignorera att dessa värderingar är djupt rotade i fundamentalistiska riktningar inom islam. Sverige har blivit ett land där religiösa krav prioriteras framför kvinnors frihet. Vi viker helt enkelt ned oss för en aggressiv islamistisk agenda och kallar det för respekt.

Men, fru ålderspresident, respekt ska inte gå i riktning mot förtryck. Respekt ska gå åt det håll där flickor får vara fria. Det är inte religionsfrihet när unga tjejer tvingas täcka sig för att undvika skam. Det är inte tolerans när flickors liv kontrolleras av religiösa patriarker. Det är inte integration när islamistiska normer ges fritt spelrum i svenska skolor och på svenska arbetsplatser.

Samtidigt som kvinnor riskerar livet för sin frihet i till exempel Iran och Afghanistan har vi i Sverige en politisk och medial elit som hellre relativiserar slöjans betydelse än försvarar kvinnors frihet. Det är naivt, och det är farligt.

Hur blev det så att kvinnor riskerar sina liv genom att ta av sig slöjan medan vi i Sverige försvarar rätten att bära den i statens namn? När Iran kämpar mot slöjtvång kan Sverige inte samtidigt normalisera slöjan på offentliga arbetsplatser. Ändå har den tidigare regeringen gång på gång satt islamistisk symbolpolitik framför svensk jämställdhet. Man har försvarat slöjans plats i skolan, på arbetsplatser och i offentliga miljöer.

Fru ålderspresident! Arbetsgivare ska inte behöva kompromissa med sin verksamhet. Vi ser en utveckling där arbetsgivare tvekar att införa rimliga regler av rädsla för rättsprocesser. När arbetsgivare i domstol tvingas försvara sin rätt att skapa en trygg arbetsmiljö är det något som är fundamentalt fel i systemet.

Arbetsplatsen ska vara en plats där människor från olika bakgrunder möts på lika villkor, och arbetsplatsen ska inte bli en arena för religiösa markeringar.

Jag skulle vilja avsluta med att helt enkelt säga till statsrådet att min fråga kvarstår. När tänker regeringen ställa sig på arbetsgivarnas sida och säga att det räcker nu? Vi måste stå upp för kvinnornas frihet, för arbetsgivarnas rätt att sätta regler och för ett Sverige som värnar neutralitet och jämställdhet.