Sara Gille

Fru ålderspresident! Kvinnliga elitidrottare som uttrycker oro för orättvisa tävlingsvillkor möts ofta av misstänkliggöranden. Att kvinnor i dagens Sverige känner att de inte ens kan uttrycka oro för orättvisa tävlingsvillkor utan att bli kallade transfobiska eller omoderna är ett misslyckande för hela det offentliga samtalet. Det räcker inte att peka på yttrandefriheten som en juridisk princip. Den måste också fungera i praktiken.

Ministern säger att idrotten ska vara trygg och demokratisk. Men en verklig demokrati kräver att även obekväma åsikter får höras utan att individer riskerar sin karriär. Det ska vara fullt legitimt att påpeka att det finns en biologisk skillnad som påverkar tävlingarnas utgång. Det ska inte krävas mod att säga det uppenbara.

Fru ålderspresident! Folkvalda har ett särskilt ansvar att faktiskt säga ifrån. Vi måste försvara dem som inte längre vågar tala. Vi måste sätta gränser för vad ett rättvist idrottssamhälle faktiskt innebär. Det handlar inte om att ställa grupper mot varandra. Det handlar om att säga att kvinnors plats i idrotten inte får vara förhandlingsbar.

Jag hoppas ändå att regeringen är redo att ta den uppgiften på allvar innan fler vänder ryggen åt en idrott som inte längre står upp för dem.

Jag skulle vilja avsluta mitt sista inlägg med att fråga ministern: Vad gör regeringen för att säkerställa att kvinnliga elitidrottare som uttrycker oro i den här frågan inte tystas eller riskerar repressalier inom sina förbund?

Fru ålderspresident! Sverigedemokraterna kommer alltid att försvara kvinnors rätt till rättvisa förutsättningar. Vi gör inte detta för att det är obekvämt, utan vi gör det för att vi vet att andra just nu sviker kvinnor. Vi gör det för att vi lyssnar på kvinnliga elitidrottare som vittnar om en tystnadskultur, om rädsla och om uppgivenhet. Det är röster som tidigare vågade tala om de orättvisa tävlingsvillkoren, men nu vågar de inte ens ställa frågan om biologisk rättvisa.

Vi har i Sverige byggt ett idrottssystem som påstås vila på frihet och jämställdhet, men i praktiken är det inte längre självklart att kvinnor tävlar mot andra kvinnor. Det är inte längre säkert att den som vinner faktiskt har tävlat på samma villkor. När den biologiska verkligheten ignoreras förlorar hela systemet sin trovärdighet. Då blir damidrott en kuliss.

Regeringen säger att staten inte ska styra idrotten, men staten styr redan. Staten ställer krav på värdegrund och jämställdhet. Då är det inte orimligt att även kräva att kvinnor ska kunna tävla mot varandra och inte mot manlig kroppsstyrka. Staten följer redan upp idrottens värdegrund och hur den tillämpas. Då är det fullt möjligt att också klargöra hur rättvisa tävlingsvillkor för kvinnor ska gälla.

Fru ålderspresident! World Rugby har visat att kvinnor riskerar upp till 30 procent mer skador i kontaktidrott om de möter spelare med manlig kroppstyp. Det är allvar. Att blunda för den risken är att lämna kvinnors säkerhet åt sidan för ideologisk bekvämlighet.

En Sifoundersökning från 2022 visade att två tredjedelar av svenskarna inte tycker att personer som har genomgått manlig pubertet ska få tävla i damklasser. Bland kvinnorna är motståndet ännu starkare, och det är inte ett marginellt perspektiv. Det handlar om intensiv förståelse av rättvisa.

Vi har dessutom genom FN:s kvinnokonvention förbundit oss att säkerställa kvinnors möjlighet att utöva idrott på lika villkor. Det är en juridisk skyldighet. Den gäller också när det blåser. Då kan vi inte backa undan när just de villkoren utmanas. Andra länder vågar agera – detta visar att det går.

World Athletics, Fina, UCI och World Rugby, som jag nämnde tidigare, har inte gett upp sin värdegrund. De har försvarat den. Vad vi i Sverige behöver är en nationell linje som tydligt säger att kvinnors idrott inte får offras för politisk korrekthet, att rättvisa inte är något som vi kompromissar bort och att mod är viktigare än medial popularitet.

Fru ålderspresident! Det här handlar inte om makt. Regeringen har redan verktygen. Det handlar om vilja. Det handlar om att våga säga att vissa saker inte är förhandlingsbara. Kvinnors rätt att tävla mot andra kvinnor är helt enkelt en av dem.

Jag skulle vilja ställa en fråga till ministern: Vidtar ministern åtgärder för att säkerställa att de krav på jämställdhet som redan ställs på idrottsrörelsen också omfattar rättvisa tävlingsvillkor för kvinnor på elitnivå?

Fru talman! Statsrådets svar var ett typiskt exempel på hur man pratar runt någonting utan att egentligen säga något. Det blir bara fina ord om jämställdhet och trygghet, men man undviker helt att ta ställning i sak. Det är just det som är problemet.

Det här handlar om kvinnors rätt att tävla på lika villkor och inte bli undanträngda av en politisk ängslighet som nu helt får gå före sunt förnuft. Under lång tid har vi arbetat för att kvinnor ska få samma möjligheter som män inom idrotten – för att kvinnor ska slippa mäta sig mot manlig fysiologi. Det har varit en självklarhet. Men vad händer nu när själva grunden för damidrotten hotas av att biologiska män får tävla i damklasser? Jo, det blir ett bakslag.

I USA finns redan exempel där biologiska män efter könsbyte vunnit tävling efter tävling i damklass. Två transidentifierade atleter tog 15 delstatliga titlar i friidrott från biologiska flickor i gymnasieåldern. Det är inte rättvisa. Det är att radera år av kamp för kvinnors idrott. Det spelar heller ingen roll hur många år av hormonbehandling som har genomförts, för de biologiska skillnaderna finns fortfarande kvar. Män har kvar fysiska fördelar även efter könskorrigering, vilket skapar en obalans.

World Athletics har agerat. År 2023 införde man ett förbud mot att transkvinnor som genomgått manlig pubertet får tävla i kvinnoklassen. Samtidigt utreder man en separat öppen kategori, och man är inte ensam. World Rugby har gått före. Det internationella simförbundet Fina har infört liknande regler, och cykelförbundet UCI likaså – inte av fientlighet utan för att skydda kvinnors idrott. Det visar att det går att hitta en balans mellan inkludering och rättvisa.

Fru talman! När jag frågade ministern om det är förenligt med Sveriges jämställdhetsmål att låta biologiska män tävla i damklasser valde han att tala om barnidrott, om inkludering och om idrottsrörelsens frihet. Men, fru talman, nu är det faktiskt så att detta inte handlar om barnens fotbollsträning på tisdagar. Det handlar om elitidrott, om mästerskap, om tusentals timmars träning och om drömmar som riskerar att krossas.

Sverige fördelar 2 miljarder kronor i idrottsstöd varje år, och med det följer ett ansvar – ett ansvar att inte låta kvinnors tävlingsvillkor försvinna bakom politiska skygglappar. Då är det rimligt att staten tydliggör att rättvisa tävlingsvillkor för kvinnor ingår i jämställdhetsuppdraget. Vi har inte separata klasser i idrott för att diskriminera; vi har dem för att skydda rättvisan. Det handlar om att kvinnor ska kunna tävla på egna villkor, mot andra med jämförbara fysiska förutsättningar.

Att stå passiv i denna fråga är att låtsas som att det inte pågår en förändring som riskerar att göra damidrotten till en skuggklass utan trovärdighet. Konsekvenserna är tydliga: Kvinnor kommer att välja bort idrotten. Flickor kommer att undra varför deras insatser inte längre räknas. Föräldrar kommer att tveka. Det samhälle som säger sig stå upp för jämställdhet förlorar all trovärdighet om det inte vågar försvara kvinnors rätt att tävla mot varandra på lika villkor.

Anser ministern att det är förenligt med rättvisa och trovärdighet i svensk idrott att biologiska kvinnor ska behöva konkurrera mot personer med bevarade fysiska fördelar från manlig pubertet?

Herr talman! Sverige ska vara ett land där kvinnor har full frihet att arbeta, studera och kunna klä sig som de vill. Trots detta ser vi en religiös fundamentalism i vissa grupper som begränsar kvinnornas frihet genom könssegregering, tvång att bära slöja redan i ung ålder och social kontroll.

Många kvinnor i segregerade områden vittnar om hot och utfrysning om de bryter mot dessa normer. Samtidigt får vissa organisationer statligt stöd trots att de motverkar svenska jämställdhetsvärderingar. Det är oacceptabelt att skattepengar används för att upprätthålla strukturer som förtrycker kvinnor.

Min fråga går till jämställdhetsminister Paulina Brandberg. Hur arbetar regeringen för att säkerställa att religiösa normer inte begränsar kvinnors frihet i Sverige, och hur stoppas finansieringen av organisationer som motverkar jämställdhet?

Fru talman! Jag tror att statsrådet tolkar mig lite fel här. Jag menar inte att föräldrarna ska ta sig rättigheter. Det jag pratar om är transparens. Jag håller helt och hållet med statsrådet.

Svensk skola har stora utmaningar. Elevernas kunskaper sjunker, tryggheten i klassrummen är bristfällig, disciplinen har försämrats och respekten för lärarna har urholkats. Alltför många elever lämnar skolan utan att vara tillräckligt förberedda för framtiden.

Samtidigt ser vi att genuspedagogik fortfarande används, trots att det saknas tydliga vetenskapliga bevis för att det leder till bättre skolresultat.

Skolan ska helt enkelt inte vara en plats för experiment. Den ska vara en plats där elever får rätt verktyg för att lyckas i livet, oavsett bakgrund och kön. Det betyder att skolan måste belöna kunskap, uppmuntra hårt arbete och ge varje elev en ärlig chans att utvecklas utifrån sina förmågor.

Statsrådet har i sitt svar hänvisat till Läroplansutredningen och behovet av att förenkla läroplanen. Det är en jättebra början, men det löser inte problemet med ideologiseringen av skolan. Så länge genuspedagogik och liknande metoder tillåts i undervisningen tar de resurser och fokus från skolans verkliga uppdrag: att förmedla kunskap.

Sverigedemokraterna vill ha en skola där undervisningen bygger på beprövade metoder och där lärarna har mandat att upprätthålla ordning och reda.

Fru talman! Tack till statsrådet för svaret!

Jag skulle gärna vilja lyfta en del av statsrådets svar på interpellationen som väcker stor oro, nämligen regeringens inställning till föräldrainflytande.

Statsrådet säger att regeringens ambition är att minska vårdnadshavarnas möjlighet att påverka undervisningen. Det är ett anmärkningsvärt ställningstagande. Föräldrar är de som känner sina barn bäst, och de ska ha särskild insyn i och möjlighet att påverka vad deras barn lär sig i skolan.

Skolans uppdrag är att undervisa, men det betyder inte att den ska få driva pedagogiska metoder utan transparens och utan att föräldrar får veta vad deras barn utsätts för. Det handlar inte om att föräldrar ska bestämma över varje enskild lektion; det är inte detta det handlar om. Det handlar om rätten att få information om och insyn i undervisningen. I dag ser vi exempel på att genuspedagogiska inslag introduceras utan att hemmet informeras. Det skapar oro och minskar förtroendet för skolan.

Utvecklingen är inte unik för Sverige. I Storbritannien har The Times rapporterat om föräldrar som reagerat på att skolor infört genuspedagogiska inslag utan att informera hemmen, vilket har lett till krav på större transparens.

När skolor inför pedagogiska metoder utan dialog med föräldrar riskerar det att skapa motsättningar mellan hem och skola i stället för samarbete.

Fru talman! En välfungerande skola bygger på samverkan mellan lärare, elever och föräldrar. Föräldrar är inte ett störningsmoment i skolan; de är en tillgång. De ska inte ersätta lärarna, men de ska inte heller utestängas från frågor som rör deras barns utbildning.

Att regeringen vill begränsa föräldrarnas inflytande riskerar att försämra elevernas skolgång och skapa en djupare klyfta mellan skola och hem. Lärarna ska ha mandat att undervisa, men det får inte bli en ursäkt för att hålla föräldrar utanför viktiga beslut.

Respekt för lärarna är avgörande, men lika viktig är respekten för att föräldrar är en naturlig del av barnens utbildning. Om vi fortsätter att exkludera vårdnadshavare från skolan, vad händer då med tilliten till skolsystemet? Om föräldrarna upplever att deras åsikter ignoreras minskar förtroendet för skolan, och samarbetet försvagas.

Elever lyckas bäst när skolans arbete backas upp av hemmet. Föräldrar och lärare är inte motparter. De är båda avgörande för barnens skolgång. En skola som begränsar föräldrars insyn underminerar det förtroende som behövs för att skapa en trygg och kunskapsfokuserad skolmiljö.

Fru talman! Jag skulle vilja fråga statsrådet: Varför anser regeringen att just denna fråga ska undantas från det inflytande som föräldrar har rätt till?

Fru talman! Tack till statsrådet för svaret på min interpellation!

Det är positivt att regeringen säger sig vilja stärka skolan och förbättra elevernas kunskapsresultat. Men jag funderar lite på att regeringens ambitioner med genuspedagogik fortfarande får plats i utbildningen, trots att dess effekter på kunskapsutvecklingen är högst oklara.

Genuspedagogik har blivit ett begrepp som många lyfter fram som en metod för att skapa jämställdhet och bryta traditionella könsroller. Men det centrala är inte vad pedagogiken säger sig vilja uppnå, utan vad resultatet faktiskt blir.

Enligt Jämställdhetsmyndighetens egen forskningsöversikt från 2023 finns det inga entydiga belägg för att genuspedagogiken bidrar till förbättrade akademiska prestationer. Samtidigt är skollagen tydlig med att undervisningen ska vila på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet. Så hur kan det vara rimligt att fortsätta använda en metod som saknar just detta?

Fru talman! Svenska skolor befinner sig i en kris. Kunskapsresultaten sjunker, elevernas läsförmåga försämras och studieron brister. I en sådan situation borde vi ha all fokus på att förbättra undervisningen, se till att varje elev får den kunskap den behöver och stärka lärarnas förutsättningar att bedriva undervisning av hög kvalitet. I stället används resurserna till pedagogiska experiment som inte har visat sig leda till bättre skolresultat.

Statsrådet framhåller att skolan ska förmedla både kunskaper och värden. Jämställdhet är en självklarhet, men det betyder inte att undervisningen ska präglas av en viss ideologisk inriktning. Rättvisa, lika möjligheter och respekt för varandra är grundläggande värderingar, men de behöver inte paketeras i en pedagogik som saknar vetenskaplig förankring.

Regeringen säger sig vilja rensa upp i läroplanen och förenkla den, men samtidigt får ovetenskapliga metoder fortsatt utrymme. Att ändra i dokument är enkelt, men det löser inte problemen om skolan i praktiken fortsätter att präglas av ideologi i stället för kunskap.

Det viktiga är att undervisningen i praktiken är fri från ideologisk påverkan och att skolans resurser går till att stärka elevernas faktiska kunskaper. Vi behöver en skola som bygger på fakta och inte på teorier som saknar stöd i forskningen.

Fru talman! Min fråga till statsrådet är därför: Vilka åtgärder avser regeringen att vidta för att säkerställa att undervisningen i svenska skolor fokuserar på kunskapsförmedling och inte används som ett verktyg för ideologisk påverkan?

Fru talman! Den här debatten handlar inte om en enskild utbytesresa. Den handlar om vilken roll sekularism ska ha i vårt skolsystem och om vi är beredda att stå upp för våra demokratiska värderingar.

När Eskilstuna kommun fattar ett sådant här beslut visar det att det finns ett växande problem. Vissa är beredda att ge vika för religiösa krav och prioritera dessa framför skolans grundläggande uppdrag.

Beslutet i Eskilstuna sänder en oroande signal om att det är möjligt att låta religiösa övertygelser påverka svenska kommunala beslut. Detta är en utveckling vi måste stoppa innan den går ännu längre.

Om vi tillåter detta kommer helt enkelt fler kommuner att ta efter. Ska vi verkligen ha ett samhälle där religiösa krav påverkar vilka skolaktiviteter och utbildningsmöjligheter svenska elever får ta del av? Det är en väg vi inte kan och inte ska gå.

Vi måste tydligt markera mot detta. Skolan ska vara en plats där eleverna fostras i frihet och inte i religiös underkastelse. Beslut som detta riskerar att skapa en utveckling där fler kommuner tar efter.

Jag hoppas att statsrådet ändå tar till sig detta. Även om statsrådet inte kan kommentera Eskilstunafallet tänker jag att statsrådet ändå kan säga om hon ska arbeta för att detta inte händer i någon annan skola, helt enkelt.

Är regeringen beredd att slå fast att svenska skolor ska vara fria från religiös påverkan, eller ser vi början på en utveckling där religiösa krav får allt större inflytande över vårt utbildningssystem? Vad tänker statsrådet göra för att stoppa detta?

Fru talman! Nej, jag vet att statsrådet inte kan ha åsikter om enskilda ärenden. Men statsrådet och regeringen kan ändå styra och ställa och lägga fram lagförslag för att påverka.

Skolan ska vara en plats där elever oavsett bakgrund får en likvärdig utbildning baserad på kunskap och vetenskap, inte en arena där religiösa krav påverkar verksamheten. När en svensk kommun stoppar utbytesresor för att ett annat land har en sekulär skolmiljö sätts en farlig och principiellt tveksam standard. Att anpassa kommunala beslut efter religiösa intressen riskerar att öppna en dörr vi inte kan stänga. Var går gränsen? Kommer vi att se fler beslut där sekulära principer får stå tillbaka för religiösa krav? Det vore ett direkt hot mot den svenska skolans grundläggande uppdrag.

Ministern lyfter i sitt svar fram att elever har rätt att uttrycka sin tro. Det är en självklarhet. Men det är inte vad detta handlar om. Ingen ifrågasätter rätten att bära religiösa symboler på fritiden eller att ha en tro. Frågan är om religiösa övertygelser ska få begränsa svenska elevers utbildning och internationella utbyten. Där har ministern inte gett något tydligt svar.

Det är särskilt anmärkningsvärt att regeringen säger sig värna skolans sekulära uppdrag och samtidigt accepterar beslut som detta. Om regeringen menar allvar med att stå emot religiöst förtryck, varför ser vi då ingen tydlig hållning i denna fråga?

Internationella utbyten breddar elevernas världsbild och låter dem ta del av andra samhällen och kulturer. Att neka dem den möjligheten för att vi inte delar ett annat lands sekulära lagar är dåligt för eleverna, skolan och Sveriges internationella relationer.

Fru talman! Detta visar också på bristande respekt för andra länders demokratiskt fattade beslut. Frankrike har valt att hålla skolan fri från religiösa uttryck, och det är dess rätt. Sverige borde snarare inspireras av Frankrikes tydliga hållning i stället för att begränsa svenska elevers möjligheter till internationella samarbeten.

Vi måste också fråga oss vad nästa steg blir om vi öppnar denna dörr. Ska vi acceptera särregler i skolan på grund av en elevs tro eller övertygelse? Det vore en mycket farlig utveckling.

Fru talman! Sverigedemokraterna vill se en skola där fokus ligger på kunskap, ordning och reda samt förmedling av svenska värderingar. Det är oacceptabelt att kommuner tillåter att religiösa intressen påverkar utbildningen.

Vi måste arbeta för en skola som främjar kritiskt tänkande, försvarar vår demokratiska ordning och sätter elevernas bästa i främsta rummet. Det är avgörande att vi klargör att skolan är en plats för bildning och utveckling, inte en arena för religiösa kompromisser.

Jag frågar därför statsrådet igen: Hur avser regeringen att säkerställa att sekulära och demokratiska principer inte undermineras av religiösa krav, och kommer statsrådet att tydligt markera att detta är en oacceptabel utveckling?

Fru talman! Det beslut Eskilstuna kommun har fattat om att stoppa utbytesresor till Frankrike på grund av landets sekulära lagstiftning är djupt oroande. Frankrike har i linje med sin lagstiftning och sina traditioner valt att upprätthålla en skolmiljö där religiösa symboler inte hör hemma. Att en svensk kommun nu bojkottar utbyten med detta som skäl skickar en farlig signal om att religiösa krav kan påverka svenska utbildningssamarbeten. Detta går emot de demokratiska värderingar vi bör försvara. Skolan ska vara en plats för kunskap, bildning och integration, inte ett forum där religiösa påtryckningar styr kommunala beslut. Om vi accepterar att religiösa normer styr skolans beslut öppnar vi dörren för en utveckling där sekulära och demokratiska värderingar urholkas bit för bit.

Fru talman! Beslutet i Eskilstuna visar att religiösa övertygelser kan påverka svenska kommunala beslut. Det är en utveckling vi behöver stoppa innan den går längre. Vad signalerar detta till övriga kommuner? Att religiösa intressen kan styra vilka internationella samarbeten vi deltar i? Att svenska elevers möjlighet till interkulturellt utbyte och bildning är mindre viktig än att undvika konflikt med vissa grupper? Vi måste sätta stopp för denna utveckling. När vi låter principer om sekularism och jämställdhet urholkas genom små eftergifter riskerar vi att normalisera en situation där religion får en allt större påverkan på våra offentliga institutioner. Denna utveckling går inte att acceptera.

Sverigedemokraterna anser att skolan ska vara en neutral och sekulär plats fri från religiösa inslag och påtryckningar. Skolans verksamhet ska bygga på demokratiska och sekulära principer utan rädsla för konflikt med religiösa intressen. Skolan ska ge elever kunskap och verktyg att förverkliga sina drömmar i ett fritt och jämställt land, inte vara en plats för eftergifter till fundamentalistiska krav.

Slöjförbud i skolan handlar inte bara om sekularism utan om att skydda flickors frihet och rätt att slippa påtvingade religiösa normer. Att Eskilstuna bojkottar ett land som försvarar dessa principer är oacceptabelt och ett svek mot de flickor som behöver vårt stöd. Genom att tydligt markera att skolan är en plats för frihet och kunskap och inte en arena där religiösa normer får styra säkerställer vi att alla elever får samma förutsättningar att utvecklas utan yttre tvång. Kommuner som har infört sådana förbud har gjort det utifrån en vilja att skydda flickors rättigheter och upprätthålla skolans sekulära principer.

Med detta sagt frågar jag statsrådet: Hur ser regeringen på att en svensk kommun stoppar utbytesresor med hänvisning till ett annat lands sekulära lagstiftning? Vilka åtgärder avser statsrådet att vidta för att säkerställa att svenska skolor och kommuner inte låter religiösa påtryckningar styra deras beslut?

Fru talman! Att barn i svenska skolor påverkas negativt av fastan under ramadan är ett välkänt faktum. Ändå möts den här frågan ofta med tystnad eller med försök att relativisera problematiken. Trots detta saknas också tydliga riktlinjer för hur skolorna ska kunna agera. Att skydda barn ska alltid vara viktigare än att upprätthålla religiösa traditioner. Ingen nioåring ska behöva svälta sig igenom skoldagen, och ingen elev ska behöva känna pressen att fasta av rädsla för omgivningens reaktioner.

Det är skolans ansvar att se till att varje elev får bästa möjliga förutsättningar att lära sig och att utvecklas. Det är viktigt att vi talar klarspråk om den sociala press som vissa elever lever under. För en vuxen kan fasta vara ett val, men för ett barn kan det vara något helt annat. Det kan vara en outtalad norm som barnet helt enkelt inte vågar bryta mot, en förväntan från familjen eller ett påtvingat krav. Vi kan inte förvänta oss eller kräva att eleverna ska prestera i skolan utan mat och dryck, oavsett om det sker av egen vilja eller inte.

Ska vi acceptera att barns hälsa försämras på grund av religiösa och kulturella förväntningar? Ska vi tillåta att en nioåring svälter sig igenom skoldagen för att det är tradition?

Fru talman! Vi står inför en verklighet där barn i svenska skolor påverkas negativt av religiösa och kulturella traditioner som begränsar deras möjligheter att tillgodogöra sig undervisningen.

Barn går hela dagar utan att äta eller dricka trots att de växer, lär sig och behöver energi.

Fastan under ramadan har fått allt större uppmärksamhet i medierna. Vi har fått ta del av vittnesmål om barn som lider av trötthet och koncentrationssvårigheter och i värsta fall svimmar under skoldagen på grund av brist på näring och vätska.

Enligt vissa tolkningar av islam ska flickor börja fasta redan vid 9 års ålder och pojkar vid 15. Det innebär att vi i svenska skolor har barn på låg- och mellanstadiet som förväntas avstå från mat och dryck under hela skoldagar – något som är direkt skadligt för deras hälsa och skolgång. Vi vet att flickor påverkas särskilt hårt av denna tradition, vilket förstärker redan existerande ojämlikheter.

Oavsett om fastan är frivillig eller påtvingad har den dokumenterade negativa konsekvenser. Ändå saknas en tydlig nationell strategi för att säkerställa att elever i Sverige får en trygg och jämlik skolgång där deras hälsa alltid prioriteras före religiösa normer.

Skollagen är tydlig: Utbildningen ska vila på vetenskaplig grund, och alla elever ska ges förutsättningar att tillgodogöra sig undervisningen. Hur går det då ihop med att vissa barn förväntas svälta sig genom skoldagen? Vi ser att vissa skolor till och med avråder föräldrarna från att låta barnen fasta, medan andra blundar totalt för det här problemet. Denna ojämna hantering är oacceptabel. Alla barn i Sverige har rätt att gå till skolan under samma förutsättningar. Ingen elev ska behöva välja mellan utbildning och sin hälsa.

Fru talman! Skolor och huvudmän behöver ett tydligare ansvar för att förebygga att elever hamnar i en situation där deras skolgång och välmående äventyras. Det krävs tydlig vägledning från regeringen om hur skolor ska hantera dessa frågor. Detta handlar egentligen inte om religionsfrihet. Det handlar om barns rättigheter – rätten till en trygg och hälsosam skolgång. Varje barn i Sverige ska kunna lära sig på lika villkor, utan att riskera sin hälsa eller känna en religiös eller kulturell press som begränsar deras utveckling.

Vi måste kunna våga erkänna att många barn kan vara utsatta för påtryckningar från sin omgivning. De kanske inte vågar säga ifrån själva. I vissa familjer är den religiösa och sociala förväntan väldigt stark. Därför måste vi våga diskutera om orosanmälan bör vara ett verktyg för att säkerställa att barn inte tvingas in i en situation som påverkar deras hälsa negativt. Att ta upp den här frågan får inte vara kontroversiellt. När barns välmående och rättigheter hotas måste vi agera och inte blunda av rädsla för debattens konsekvenser. En bil fungerar inte utan bränsle. Varför ska då barn fungera och kunna prestera utan mat och dryck?

Fru talman! Jag skulle vilja fråga statsrådet om hon anser att det är ett problem att barn fastar i skolan och vad statsrådet avser att göra åt saken.

I detta anförande instämde Rashid Farivar (SD).

Herr talman! Det är tydligt att jag och ministern delar ambitionen att hela landet ska fungera och att det finns en medvetenhet om de utmaningar som många små kommuner i norra Sverige står inför. Ministern har rätt i att allt inte bara handlar om att ge mer pengar, utan det handlar också om drivkraft.

Jag hoppas ändå att regeringen framöver kan fokusera på konkreta åtgärder som stärker dessa kommuner långsiktigt. Jag vill gärna lyfta fram tre områden där fortsatta insatser är avgörande.

Man måste se till att satsningarna i norra Sverige når även de mindre inlandskommunerna för att säkerställa att hela regionen får ta del av den ekonomiska utvecklingen.

Man måste underlätta för företagandet och arbetsmarknaden i glesbygd. Ekonomiska incitament som skattelättnader och etableringsstöd kan faktiskt göra stor skillnad.

Man måste också stärka den grundläggande samhällsservicen. Utan god tillgång till vård, skola och infrastruktur finns det inget bra samhälle över huvud taget, och då vill folk helt enkelt inte bo där.

Jag ser fram emot att följa regeringens arbete på detta område och att vi tillsammans fortsätter stärka förutsättningarna för våra landsbygdskommuner.

Sverigedemokraterna kommer att fortsätta arbeta för en politik som gör det möjligt att leva och arbeta i hela Sverige, och jag hoppas att vi kan ha en fortsatt god dialog om dessa frågor.

Herr talman! Ministern har lyft upp flera satsningar som regeringen gör. Det gläder mig mycket, och jag är tacksam för dem.

Det största problem som våra kommuner har är att de dräneras på både människor och resurser. Ungdomar flyttar till storstäderna eftersom jobben och utbildningarna finns där. Många vill egentligen stanna kvar, men när möjligheterna saknas blir valet enkelt: De flyttar.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Samtidigt ser vi att företag tvekar att etablera sig i inlandskommunerna. En viktig faktor är bristen på infrastruktur. Vägar och järnvägar är avgörande för transporter, men många mindre kommuner har eftersatta vägar och begränsad kollektivtrafik. Det påverkar både arbetsmarknaden och företagens möjligheter att växa.

Kompetensbristen är en annan utmaning. När unga flyttar försvinner också den arbetskraft som företagen behöver för att expandera. Dessutom är kostnaderna för verksamheter ofta högre i inlandet än vad de är i större städer, vilket gör det svårt att konkurrera och locka investeringar.

Inlandskommunerna i Västerbotten och Norrbotten har generellt högre kommunalskatt än riket i övrigt. Det beror på att färre skattebetalare ska finansiera samma välfärd. När skatten blir för hög väljer många att flytta, och kvar blir de äldre i befolkningen och en ännu mer ansträngd ekonomi. Denna negativa spiral måste brytas.

Att industrisatsningarna i norra Sverige skapar jobb är jättepositivt – vi är glada för dem – men vi ser samtidigt en oroande trend där utvecklingen framför allt gynnar större städer längs kusten. Ska inlandet fortsätta att leverera råvaror och energi till resten av landet utan att få något tillbaka?

För att vända den negativa utvecklingen behövs riktade insatser. Staten bör överväga ekonomiska incitament för företagsetableringar i inlandskommunerna, såsom skattereduktioner och investeringsstöd. Det behövs också större stöd till utbildning och kompetensförsörjning i dessa områden så att både företag och arbetskraft har incitament att stanna kvar och utvecklas lokalt.

Om vi menar allvar med att hela Sverige ska fungera måste vi se till att inlandskommunerna inte bara kan hantera utmaningarna utan också får ta del av de möjligheter som den ekonomiska utvecklingen skapar.

Jag vill fråga ministern: Vad exakt gör regeringen för att säkerställa att hela norra Sverige och inte bara kuststäderna får ta del av investeringarna i nyindustrialiseringen? Finns det planer på att skapa starkare ekonomiska incitament för att företagsetableringar ska kunna ske i inlandskommunerna?

Det räcker inte att hoppas på att investeringarna ska sippra ned till de små kommunerna, utan vi måste säkerställa att de också gör det.

Herr talman! Jag tackar landsbygdsministern för svaret på min interpellation.

Frågan om Sveriges små landsbygdskommuners framtid är avgörande, inte bara för dem som bor där utan för hela landet. Norra Sverige har många kommuner som spelar en central roll för nationens välstånd. Skogsbruk, livsmedelsproduktion och energiförsörjning är helt beroende av att dessa kommuner fungerar.

Den pågående industriella omställningen i norr kan vara en stor möjlighet, men den kan också förstärka de utmaningar som inlandskommunerna har. Många av dessa kommuner står inför samma problem. Befolkningen minskar stadigt eftersom unga flyttar dit där jobb och utbildningar finns. Samtidigt kämpar kommunerna med hög kommunalskatt eftersom färre skattebetalare ska finansiera samma välfärd. När skatten blir för hög och arbetsmöjligheterna begränsade fortsätter människor att lämna kommunerna, vilket försvagar deras ekonomi ännu mer.

Förutom ekonomiska utmaningar är det även stor brist på infrastruktur och samhällsservice. Det är svårt att upprätthålla vård, skola och kollektivtrafik när resurserna inte räcker till. Många inlandskommuner har långa avstånd till sjukvård. I vissa fall kan det vara flera timmars bilfärd till närmaste förlossningsklinik. Detta är en oacceptabel situation för de människor som väljer att bo och verka i dessa områden.

Min egen hemkommun Dorotea är ett tydligt exempel. Dorotea är Sveriges minsta kommun sett till invånarantal och har en av landets högsta kommunalskatter. Samtidigt är det långt till sjukvård och andra samhällsfunktioner. Exempelvis är det 14 mil till närmaste BB i Lycksele. Om det är stängt, vilket händer periodvis, blir resan ännu längre. Det tar drygt fem timmar att ta sig från Hemavan till Umeå. Sådant här skapar en stor otrygghet för invånarna och bidrar till att många familjer väljer att flytta till större städer där vården är mer tillgänglig. För några år sedan fick jag själv barn, och jag vet hur det är att vänta barn och veta att man kanske inte hinner ta sig till BB. Den oron är fruktansvärd.

Herr talman! Jag ser att regeringen har gjort insatser och att statsbidragen har stärkts med 16 miljarder kronor. Det är välkommet, men det löser inte grundproblemet. Kommunernas långsiktiga utveckling kan inte enbart bygga på generella bidrag. Vi behöver en politik som skapar bättre förutsättningar för företag, jobb och service.

Därför frågar jag ministern: Hur ser regeringen på behovet av riktade åtgärder för att stärka arbetsmarknaden och företagslivet i små landsbygdskommuner? Vilka konkreta insatser planeras för att vända den negativa trenden med utflyttning och höga kommunalskatter i dessa kommuner?

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Vi vill se en politik som skapar förutsättningar för en levande landsbygd där människor kan bo och arbeta utan att behöva flytta till en storstad för att få ett drägligt liv.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Herr talman! Det här är en skendebatt av den värsta sorten. Den handlar inte om saklighet utan om att misstänkliggöra en enskild person för att man saknar politisk agenda. Ja, det är ren mobbning. Att påstå något annat är en ren lögn.

Det är en sak att diskutera utnämningsmakten generellt. Det är en annan sak att stå här och rikta anklagelser mot en enskild person, som för övrigt fortfarande är kollega till oss allihop här i kammaren. Hon är nämligen riksdagsledamot precis som vi andra. Hon har exakt samma ansvar och befogenheter som vi. Trots det står Socialdemokraterna här och talar om henne som om hon redan vore landshövding. Det är fullständigt ohederligt.

Är det så här vi vill att utnämningsdebatten ska ske framöver – att enskilda personer blir föremål för smutskastning innan de ens fått chans att visa vad de går för? Ska vi börja diskutera individer snarare än politik? Nej, men trots det står vi här och debatterar om henne. Det säger väldigt mycket om Socialdemokraternas prioriteringar att man misstänkliggör en kollega snarare än att diskutera Sveriges framtid.

Herr talman! Detta är en historisk utnämning: Sverigedemokraternas första landshövding, som dessutom är kvinna. Men i stället för att erkänna detta som ett steg framåt för kompetensbaserade utnämningar väljer Socialdemokraterna att förminska det och göra det till en partipolitisk strid. Socialdemokraterna kan försöka misstänkliggöra denna utnämning hur mycket de vill, men de kan inte argumentera bort att Carina Ståhl Herrstedt är rätt person för uppdraget. Det är dags att fokusera på Sveriges verkliga utmaningar.

(Applåder)

Herr talman! Regeringen har utsett Carina Ståhl Herrstedt till landshövding i Gävleborgs län. Det är en utnämning som bygger på kompetens, erfarenhet och förmågan att leda en myndighet. Varför debatterar vi inte Gävleborgs framtid, regional utveckling, arbetsmarknaden och näringslivet? Det är nämligen det en landshövding ska arbeta med.

Men Socialdemokraterna vill debattera andra frågor. De vill hellre diskutera en person. Det hela är både osmakligt och respektlöst och gör det ännu mer uppenbart att det inte handlar om sakliga invändningar utan om att Socialdemokraterna har svårt att acceptera att en sverigedemokrat, dessutom en kvinna, ska bli landshövding.

Vi har en kvinnlig andre vice talman, och vi har visat att vi i vårt parti lyfter fram kompetenta kvinnor på ledande positioner. Detta är dock ingenting som Socialdemokraterna verkar vilja lyfta fram i debatten.

Herr talman! Jag har känt Carina i många år, och jag vet att en mer omtänksam och engagerad person är svår att hitta. Hon är en ledare som stöttar och lyfter andra snarare än att sätta sig själv i centrum.

Med över ett decennium i riksdagen har hon gedigen erfarenhet av politiskt beslutsfattande och lagstiftning. Hon har arbetat i flera utskott med frågor som rör samhällsutveckling och myndighetsstyrning. Hon har arbetat i socialutskottet med fokus på socialpolitik samt i utbildningsutskottet och civilutskottet. Genom dessa uppdrag har hon fått djup insikt i områden som rör arbetsmarknad, jämställdhet och samhällsplanering – frågor som ligger inom länsstyrelsens ansvarsområde. Utöver detta har Carina varit starkt engagerad i funktionsfrågor, vilket visar på en genuin vilja att värna om samhällets mest utsatta grupper.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Framför allt besitter hon något som inte kan skrivas in i ett cv: integritet, engagemang och en äkta drivkraft att göra skillnad på riktigt. Det är egenskaper som är avgörande för en landshövding.

Men i stället för att erkänna hennes kompetens svartmålar Socialdemokraterna en individ och i dagsläget en kollega. Det här är inget annat än ren mobbning. Kanske är det som stör dem just att en kompetent, stark och engagerad sverigedemokrat nu får ett annat viktigt uppdrag där hon kan fortsätta göra skillnad.

Socialdemokraterna vill få oss att tro att de plötsligt värnar om objektiva utnämningar. Deras egen historik säger dock något helt annat. Under sina regeringsår har de utsett sina egna ministrar, riksdagsledamöter och partifunktionärer till landshövdingar, generaldirektörer och myndighetschefer.

Då var det tyst.

Herr talman! Statsrådet Erik Slottner har gjort en professionell bedömning, och utnämningen följer samma principer som tidigare regeringar har tillämpat. Myndighetschefer utvärderas genom årliga myndighetsdialoger, och det finns ingen tvekan om att detta kommer att ske även i Gävleborg. Om vi ska ha en debatt om utnämningspolitiken, låt oss då ha den på en principiell nivå och inte genom att ifrågasätta individer innan de ens har tillträtt.

Den här regeringen gör vad Socialdemokraterna själva har gjort i årtionden. Skillnaden är att vi gör det utifrån kompetens och förmåga, inte partibok.

(Applåder)

Herr talman! Könsstympning är ett allvarligt brott mot mänskliga rättigheter, och det är en extrem form av hedersrelaterat våld och förtryck.

I Sverige har vi tydliga lagar mot könsstympning, men det finns en aspekt som sällan diskuteras. När man fyller 18 år är det nämligen möjligt att på privata kliniker genomgå ingrepp som innebär att delar av de yttre könsorganen tas bort eller förändras. För många kvinnor, särskilt de som lever under hedersförtryck, sker dessa ingrepp inför ett bröllop. De kan inte betraktas som helt frivilliga.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Frågestund

Att fylla 18 innebär inte att man per automatik är fri från hedersrelaterat förtryck eller dess förväntningar. Vad avser jämställdhetsministern att göra för att säkerställa att kvinnor som lever under hedersförtryck inte utsätts för könsstympande ingrepp på privata kliniker, även efter att de har fyllt 18 år?

Fru talman! Det är med stor oro vi ser att unga kvinnor exploateras på grund av ekonomisk desperation. Dessa kvinnor är offer för ett samhälle som har låtit dem falla mellan stolarna. Ingen kvinna ska någonsin behöva stå inför valet att sälja sin kropp för att överleva.

Socialdemokraterna, som har haft möjlighet att agera under en stor del av de senaste tio åren, bör fråga sig varför situationen har fått eskalera. Varför har oseriösa kreditgivare kunnat profitera på ungas utsatthet? Det är en utveckling som inte kan ses som något annat än ett resultat av tidigare regeringars passivitet. Det är ett direkt resultat av en politisk passivitet.

Sverigedemokraterna står för ett annat alternativ. Vi föreslår skärpningar mot oseriösa kreditgivare, ökade resurser till polisen för att bekämpa prostitution och människohandel samt en kraftfull satsning på utbildning i privatekonomi. Vi ser en framtid där unga kvinnor inte behöver bli offer. Genom att förhindra exploatering och ge dem de verktyg de behöver för att stå på egna ben kan vi bygga ett starkare samhälle. Detta är åtgärder som gör skillnad på riktigt.

Sverigedemokraterna tillsammans med regeringen står på de utsattas sida. Sverige är ett land där ingen ska behöva sälja sin kropp för att överleva.

Fru talman! Jag vill börja med att tacka interpellanten för att hon har lyft upp en viktig och allvarlig fråga.

Unga kvinnors ekonomiska utsatthet är en samhällskris som kräver omedelbara och resoluta åtgärder. Att det ens förekommer att unga kvinnor tvingas sälja sex för att kunna betala hyran eller sina räkningar är inget annat än ett djupt misslyckande för det svenska samhället.

Dessa kvinnor är offer för ett system som har svikit dem och låtit dem hamna i desperation och utsatthet. De är offer för ekonomiska strukturer som gör det möjligt för oseriösa kreditgivare att dra nytta av deras nöd, och de är offer för en politik som inte förmått skydda dem från att utnyttjas.

Vi talar om unga kvinnor som tvingas ta beslut som ingen människa borde stå inför. Detta är inte bara en ekonomisk fråga, utan det är också en fråga om moral och anständighet, och den rör många politikområden. Det handlar om ekonomi, socialt skyddsnät och rättsstatens roll i att förhindra exploatering. Sverigedemokraterna ser med oro på hur i synnerhet unga kvinnor fastnar i ekonomiska svårigheter som i värsta fall leder till utnyttjande och förnedring.

Var finns det svenska samhällets trygghet när detta kan ske? Låt oss tala klarspråk. Skuldsättningen bland unga har skenat, och konsumtionslån är en stor del av problemet. Enligt Kronofogdemyndigheten har den totala skuldsumman bland unga ökat med 50 procent under de senaste tio åren, och unga kvinnors skulder har ökat med hela 106 procent under samma period. Detta är en skenande utveckling som tidigare regeringar inte har tagit på allvar. I stället har man tillåtit oseriösa kreditgivare att profitera på ungdomars okunskap och desperation utan någon meningsfull reglering.

Fru talman! Varför tilläts detta fortgå? Det är en fråga jag tycker Socialdemokraterna borde besvara. Det här är oacceptabelt, men det går att ändra. Nu är det regeringen som tillsammans med Sverigedemokraterna tar ansvar och städar upp efter år av politisk passivitet. Genom att vidta rätt åtgärder kan vi vända utvecklingen och ge dessa kvinnor en tryggare framtid. Vi föreslår skärpningar mot kreditgivare, och vi vill skapa ett effektivt konsumentskydd som förhindrar att unga människor dras in i en skuldfälla.

Vi vill också att privatekonomisk utbildning ska bli en självklar del av skolan, så att unga tidigt får kunskapen att undvika ekonomiska fallgropar. Dessa åtgärder kommer inte bara att stärka ungas ekonomiska trygghet utan också att bidra till att förebygga den exploatering som många unga kvinnor tvingas utstå.

Fru talman! Jag ser en annan framtid. Med våra förslag kommer unga kvinnor inte längre att känna sig utlämnade och desperata. Genom att skärpa reglerna för kreditgivare, ge mer ekonomisk utbildning och göra kraftfulla insatser mot sexköp och människohandel kan vi bygga ett samhälle där ingen någonsin behöver välja att sälja sin kropp för att överleva. Med rätt politiska beslut kan vi säkerställa att unga kvinnor känner trygghet och framtidstro i stället för att hamna i utsatthet och exploatering.

Jag skulle vilja fråga statsrådet följande. Vilka konkreta steg avser regeringen att ta för att skydda unga kvinnor och bryta denna destruktiva utveckling?