Sara Gille

Fru talman! Allt som görs är absolut gott, det säger jag inte emot – och nej, vi vill inte bestämma var kontoren ska vara. Det är inte det jag pratar om, utan det handlar mer om en oro.

Detta handlar inte enkom om Postnord, utan det är mer en oro över att det blir långa avstånd och att små glesbygdskommuner som redan kämpar med befolkningsminskning får motvind hela tiden. Det är detta det hela handlar om, så nej, vi vill inte bestämma var de här postkontoren ska vara. Det är inte det vi ska gå in och göra. Frågan är mer hur det här ska funka så att det inte drabbar inlandsborna, helt enkelt.

Det behövs bra service överallt, men det kan inte vara identisk service i till exempel Stockholm och inlandskommunerna. Det förstår jag; det skulle vara orimligt. Jag har full förståelse för detta, men när det blir långa avstånd måste man ändå räkna med att det blir svårare.

Varje jobb betyder väldigt mycket för en liten kommun. Vi kämpar som sagt i motvind med att försöka få folk att stanna kvar. Jag tror att det var ytterligare 200–300 personer som bodde i kommunen när jag flyttade dit. Det har alltså minskat väldigt fort de senaste åren, och regeringen måste se de här konsekvenserna. Det räcker helt enkelt inte att säga att krav och så vidare är uppfyllda när det bara är på papper. Vi måste se att det faktiskt är så i vardagen.

Jag vill att regeringen faktiskt ska följa upp Postnords förändringar och vad dessa innebär för inlandskommunerna. Hur slår det mot de här små, små kommunerna? Jag önskar att ministern kunde ta med sig detta.

Fru talman! Jag har fortfarande inte fått svar på min fråga om ministern haft dialog med Postnord. Det känner jag att jag ändå vill veta.

Ministern säger själv att posten är en grundläggande del i samhället. Det håller jag helt med om att den är, särskilt i krig och kris och så vidare, så där är vi helt överens. Men just därför tycker jag att den här utvecklingen väcker väldigt många frågor.

Vi i Sverige bygger ju upp totalförsvaret, och vi ska bli mindre sårbara. Men samtidigt samlas postverksamheten på färre platser. Det blir längre sträckor och större avstånd. Enligt RUT-utredningen som jag begärde blir det tyngre, och PTS delar den här oron.

Fysisk post behövs fortfarande inom sjukvård och omsorg, offentlig förvaltning, brottsbekämpning, försvar och så vidare. Digitalisering löser inte allt. Så är det. När samhället befinner sig i kris måste posten kunna nå ut.

Vad händer egentligen när systemen utsätts för störningar, när det blir olika störningar på vägar och järnvägar och så vidare? Det skulle jag vilja veta. Regeringen har själv pekat på dessa risker. Och när vi pratar om beredskap handlar det ju om att samhället ska fungera när allt inte funkar som vanligt, så det måste vara robusta system som faktiskt är hållbara.

Som sagt: Doroteas postutdelning utgår nu från Vilhelmina. Det är en bra bit från Dorotea. Jag flyttade till Dorotea 2018. Då hade vi ett bankkontor i Dorotea. Det flyttades till Vilhelmina. Nu flyttas postkontoret till Vilhelmina. En liten kommun som Dorotea, som redan kämpar för att behålla varenda invånare, får fortsätta kämpa och kämpa i motvind. Det är fruktansvärt frustrerande och väldigt svårt för en sådan kommun.

Politiken måste helt enkelt följa upp vad som händer. Postnord säger att det här inte ska påverka postutdelningen. Det har de själva gått ut med och sagt i medierna. Jag har väldigt svårt att förstå det. När det blir långa sträckor, om det sker någonting på vägen och så vidare – det är klart att det påverkar postutdelningen.

Jag skulle gärna vilja veta vad som krävs för att ministern ska gå in och säkerställa att det blir god kvalitet. Ministern säger att regeringen har beredskap, så vad är det som krävs för att regeringen faktiskt ska agera? När är gränsen nådd, helt enkelt?

Väger regeringen in det här med beredskap i sina tankar när man följer den här utvecklingen, om man nu följer utvecklingen i glesbygden? Jag frågar helt enkelt vilket ansvar regeringen tar för helheten när lokal närvaro minskar.

Fru talman! Jag tackar ministern för svaret, men jag kan konstatera att jag inte har fått svar på alla de frågor som jag ställde.

Jag frågade om regeringen har haft en dialog med Postnord om nedläggningarna i Dorotea, Åsele och Sorsele och om regeringen har analyserat vad just de här förändringarna innebär för beredskapen och för våra inlandskommuner.

Jag skrev den här interpellationen i våras med tanke på att Postnord hade deklarerat att de skulle lägga ned postkontoren i de här kommunerna. I Dorotea är det redan genomfört, och postutdelningen sker från Vilhelmina. Kommer det här att påverka postutdelningen? Kommer det att bli utdelning varje dag, eller kommer det att bli var fjärde eller var femte dag? Det vet vi inte.

Jag vill ändå att vi ska tänka på det här med inlandsperspektivet. Det här är små kommuner i Norrlands inland. Detta kommer att slå väldigt hårt mot de kommunerna.

Jag bor själv i Dorotea. Det är Sveriges minsta kommun. Det är en kommun med strax över 2 200 invånare i hela kommunen. Det här är arbetstillfällen som försvinner från små kommuner, och det ger en väldigt negativ effekt för dem. Konsekvenserna när service flyttar blir olika beroende på var i landet du bor. Bor du i närheten kan det finnas ny postutdelning bakom knuten. Men är den flera, flera mil bort, ja, då slår det väldigt hårt mot de människorna.

Det här är en kommun som har strax över 2 200 invånare. Det är klart att det slår hårt när ytterligare arbetstillfällen försvinner. När jobb försvinner påverkas kommunen. Vi i inlandskommunerna kämpar med att få folk att flytta till de här kommunerna och att få medborgare att vilja bo där. Det ska bli en attraktiv ort, och man ska vilja bo och verka och leva i de här kommunerna. Då behövs de här arbetena.

Jag begärde en utredning från RUT, riksdagens utredningstjänst, om det här med Postnord i våras. Jag fick veta att PTS hade konstaterat det vi redan vet, att vissa av de här kommunerna redan har så pass långt till postservice att det försvårar vardagen och arbetslivet för människorna där, och att PTS delade deras oro. Det är alltså inte bara min oro eller de andra inlandsbornas oro, utan även myndigheten själv ser problemet.

Min poäng är att vi redan vet att det är väldigt långa avstånd till postservice och att det är ett problem på vissa håll. Då tycker jag att man ska vara extra försiktig, väldigt försiktig, med förändringar som riskerar att förstärka det problemet.

Ja, vi har postlagen att förhålla oss till och ska ha posttjänst av god kvalitet i hela landet, som ministern själv säger. Men då måste det också fungera i verkligheten, inte bara på papper.

Jag förstår att färre brev kräver en förändring, och jag vet att det är Postnords styrelse och ledning som ansvarar för organisationen. Allt det där vet jag. Men regeringen har samtidigt ett ansvar för att postservicen fungerar, så hur långt ska den här utvecklingen gå innan regeringen anser att postservicen i glesbygden faktiskt riskerar att försämras? Människor ska som sagt kunna bo och verka i hela landet – och ha en bra postutdelning.

Herr ålderspresident! För Sverigedemokraterna är det självklart att kvinnors frihet, jämställdhet och demokratiska värderingar aldrig får kompromissas med; därav det som ledamoten själv tog upp apropå förra veckan, nämligen slöjförbundet. Det är något som vi står fast vid att vi vill ska införas.

Men låt mig återgå till Miljöpartiet. Detta är ju återkommande incidenter. Det är inte någonting som ligger enbart långt bak i tiden, utan det är också högaktuellt i dag.

Återigen: Är det enligt Miljöpartiet acceptabelt att vägra ta kvinnor i hand just för att de är kvinnor?

(Applåder)

Herr ålderspresident! Tack, ledamoten, för anförandet! Jag tänkte lite grann beröra det faktum att ledamoten tillhör ett parti som har representanter som har vägrat att ta kvinnor i hand. Det har motiverats med religion. Sverigedemokraterna anser att kvinnor och män ska behandlas lika och att man måste stå upp för kvinnors frihet och lika värde.

Miljöpartiet är också ett parti med återkommande kopplingar till de turkiska Grå vargarna.

Jag skulle därför vilja ställa en fråga till ledamoten: Anser Miljöpartiet att det är förenligt med svensk jämställdhet att kvinnor och män behandlas olika med hänvisning till religiösa normer?

Fru ålderspresident! Ja, man kan göra mycket mer än att bara förbjuda de här plaggen, absolut. Det säger jag inget emot, utan där delar jag ledamotens uppfattning.

Men jag tycker ändå att det här är högst relevant. De här plaggen symboliserar kvinnors underordning, att mannen är överhuvudet i familjen och allt det här, så jag tycker ändå att det är viktiga frågor. Jag är jätteglad att det har förts upp till debatt över huvud taget, för jag tror att det är viktigt.

Jag tror också att de kvinnor som tvingas att bära de här plaggen uppskattar att vi diskuterar det här, för även om det finns de som frivilligt sätter på sig de här plaggen finns det de som inte frivilligt gör det.

Jag står fast vid att vi sverigedemokrater vill ha ett land utan de här plaggen. Om vi får igenom det här, vilket jag verkligen hoppas, får man självklart flytta till ett annat land om man nu prompt vill bära de här plaggen. Så är det, och det står jag fast vid. Jag tycker inte att de hör hemma här i Sverige över huvud taget, så jag tycker att man då kan flytta till ett annat land som faktiskt tillåter de plaggen.

När det gäller utredningen tillsätter vi den för att se om saker och ting går att lösa, hur man kan lösa dem och så vidare. Vi har egentligen bara meddelat vår ståndpunkt och vad vi tycker om det här. Men vi har inte kommit fram till hur man löser det, utan det är där utredningen ska ta vid.

Fru ålderspresident! Tack till ledamoten för frågan! Jag håller faktiskt med ledamoten om att det här inte är tillräckligt. Det räcker inte att förbjuda detta plagg, men det är en stor del av arbetet.

Vi får inte ignorera eller glömma vad det här plagget symboliserar. Jag vet att det finns väldigt många, däribland mina egna släktingar, som bär detta plagg frivilligt. Jag vet att alla inte tvingas att bära det. Men faktum är att många inte får välja själva. Jag tycker inte att man ska glömma bort det. Sverigedemokraterna vill stå på de kvinnors och flickors sida som inte har det här fria valet.

Det är, som ledamoten själv säger, mannen som är problemet. Så är det ju. Vad är anledningen till att man över huvud taget tvingar dessa flickor och kvinnor att bära slöja? Jo, att man vill underordna dem, hålla mäns blickar i styr och så vidare.

I ett jämställt land som Sverige där vi har kommit så långt i kampen för jämställdhet tycker jag att det är fruktansvärt och väldigt tragiskt att vi faktiskt backar när vi tillåter de här plaggen mer och mer i samhället.

Vår ståndpunkt är att vi vill ha ett Sverige utan de här plaggen. Så är det, och jag tycker att det är en självklar grej. Hur vi ska komma dit vet vi inte, men vi har gått ut med att vår ståndpunkt är att vi vill se ett land utan dessa plagg. Det är just för att kunna hjälpa dem som är utsatta. Men hur vi ska komma dit vet vi inte, utan det är där vi vill ha en utredning för att se om det över huvud taget är görligt.

Fru ålderspresident! Först och främst vill jag understryka att vi inte vill att någon människa ska bli utnyttjad. I ett modernt samhälle som Sverige borde det inte få förekomma över huvud taget. Jag tycker att det är fruktansvärt att det sker.

Sedan vill jag också säga att jag inte håller med ledamoten. Sverigedemokraterna tillsammans med regeringen gör betydligt mer än vad ledamotens parti någonsin gjort för de här utsatta människorna. Jag håller inte alls med om att Sverigedemokraterna inte prioriterat detta. Det stämmer inte. Det händer mycket mer nu än när ni hade regeringsmakten.

Vi tillsätter utredningar. Vi lägger fram förslag, men om och om igen röstar ni ned dem. Ni håller inte med oss i debatterna, och ni håller heller inte med oss när riksdagen voterar. Jag tycker att det är befängt att man trycker på oss om det här när vi faktiskt gör saker. Ledamotens parti borde helt enkelt se sig i spegeln.

Fru ålderspresident! Det är absolut en väldigt viktig fråga ledamoten ställer. Det här handlar om människor som utnyttjas, och det är fruktansvärt. Det är ingenting vi över huvud taget ställer oss bakom, utan vi tycker att man behöver bekämpa det med hårdhandskarna. Men det är ändå intressant att ledamoten ställer frågan till oss när ledamoten själv ingår i ett parti som inte alls gjorde tillräckligt för dessa kvinnor under den tid ledamotens parti satt i regeringsställning.

Jag vill alltså bolla tillbaka frågan. Varför gjorde ledamoten inte tillräckligt när möjligheten fanns?

Fru ålderspresident! Jag börjar med att yrka bifall till utskottets förslag i betänkandet.

Att vara fri från våld, förtryck och utnyttjande borde vara självklart i ett land som Sverige. Bakom varje siffra i statistiken finns en människa. Det kan vara en kvinna som lever i rädsla för den man hon delar sitt liv med, ett barn som växer upp i ett hem där våld är en del av vardagen, en ung flicka som inte själv får bestämma över sitt liv och sin framtid eller en människa som utnyttjas i prostitution eller människohandel och behandlas som en handelsvara.

Därför hör arbetet mot mäns våld mot kvinnor, mot våld i nära relationer, mot prostitution, mot människohandel och mot hedersrelaterat våld och förtryck till samhällets allra viktigaste uppgifter. Sverigedemokraterna har under lång tid drivit på för att hedersrelaterat våld och förtryck ska behandlas som en egen problematik. Därför välkomnar vi att detta nu har fått ett eget jämställdhetspolitiskt delmål.

Fru ålderspresident! Mäns våld mot kvinnor är fortfarande ett av våra största samhällsproblem. Trots många års arbete mot detta våld dödas kvinnor fortfarande av män som de har eller har haft en relation med. I varje sådant fall finns anhöriga vars liv slås i spillror och barn som förlorar sin trygghet. Våld i nära relationer sker ofta bakom stängda dörrar. För många utsatta är det rädslan, beroendet och skammen som gör det svårt att lämna relationen.

Men våld handlar inte alltid om slag och sparkar. Psykiskt våld, hot, isolering och ekonomisk kontroll kan också göra det svårt att lämna en relation. För många kvinnor handlar det om ekonomi. Att inte få arbeta, att inte ha tillgång till egna pengar eller att göras helt beroende av den som utövar våldet kan vara minst lika effektivt som slag för att hindra någon från att lämna en destruktiv relation. Ekonomiskt våld syns inte alltid utåt, men konsekvenserna kan vara förödande. Det kan handla om skuldsättning och ekonomisk kontroll och att sakna möjlighet att bygga upp ett eget liv efter att man till slut lyckats lämna relationen.

Fru ålderspresident! Vi får aldrig vänja oss. Vi får aldrig acceptera att våld, hot och kontroll blir något normalt. Alltför många kvinnor och barn har vittnat om att de har sökt hjälp men inte blivit tagna på allvar. Vi har sett fall där signaler har missats och myndigheter inte lyckats samverka. Konsekvenserna av sådana misslyckanden blir ofta livslånga för dem som drabbas. Därför måste samhället bli bättre på att upptäcka utsatthet tidigt och agera innan våldet hinner eskalera.

Sverigedemokraterna vill därför se tidigare insatser och ett starkare fokus på samverkan mellan skola, socialtjänst, sjukvård och rättsväsen. Ingen människa ska falla mellan stolarna för att myndigheter inte talar med varandra.

Fru ålderspresident! Hedersrelaterat våld och förtryck är inte vilket våld som helst. Det handlar om en form av förtryck där individens frihet underordnas familjens och släktens så kallade heder. Vi får aldrig låta rädslan för att tala klarspråk bli större än viljan att skydda de människor som lever mitt i förtrycket. Hedersförtrycket bygger på normer som begränsar människors frihet och som står i direkt konflikt med de värderingar om jämställdhet och självbestämmande som vårt samhälle vilar på.

Sverigedemokraterna anser att samhället måste våga vara tydligt. Därför har vi föreslagit ett förbud mot slöja, hijab, niqab och burka. Vi menar att dessa plagg är uttryck för normer som begränsar kvinnors och flickors frihet och att samhället måste stå upp för de kvinnor och flickor som vill leva fria från kontroll, förtryck, begränsningar och hedersnormer. Man kan inte bekämpa hedersförtryck och samtidigt blunda för de normer och uttryck som i många miljöer används för att upprätthålla det. Ingen flicka ska behöva välja mellan sin frihet och sin familj.

Fru ålderspresident! För Sverigedemokraterna handlar det här ytterst om att färre kvinnor ska utsättas för våld, att fler barn ska få hjälp i tid och att fler människor ska kunna leva fria från hot, kontroll och förtryck. Barn och unga som lever under hot, kontroll och våld ska upptäckas tidigare. Barn som bevittnar våld är också brottsoffer och måste mötas som det. Skola, socialtjänst, sjukvård och rättsväsen måste ha både kunskap och mod att agera.

Sverigedemokraterna vill se ett större fokus på våldsutövarna. Samhället måste bli bättre på att bryta återfall och förebygga nya brott. Det är inte rimligt att kvinnor och barn gång på gång ska behöva leva i rädsla för att samhället inte lyckas bryta våldsspiralen.

Vi måste också se sambandet mellan prostitution, människohandel och den organiserade brottsligheten. Ingen människa ska reduceras till en handelsvara. Därför måste kampen mot prostitution och människohandel också vara en del av kampen mot den organiserade brottsligheten.

Fru ålderspresident! Ett samhälle prövas inte när allt fungerar. Ett samhälle prövas när människor är som mest utsatta. Då måste vi stå på deras sida, på kvinnornas sida, på barnens sida, på de utsattas sida, och det kommer Sverigedemokraterna att fortsätta att göra.

Fru ålderspresident! Det här är min sista debatt detta riksmöte. Jag vill därför passa på att tacka presidiet och utskottskansliet. Jag vill också tacka mina utskottskollegor. Vi har inte alltid tyckt lika, och vi har ibland haft väldigt olika syn på både problem och lösningar. Men jag vill ändå rikta ett varmt tack till dem för många viktiga diskussioner och ett gott samarbete.

Med det önskar jag presidiet, kansliet och alla ledamöter en riktigt glad sommar.

(Applåder)

Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till utskottets förslag i betänkandet.

Det nordiska samarbetet har stor betydelse för Sverige och för svenska intressen. Det gäller inte minst i en tid då Europa präglas av ett försämrat säkerhetsläge, ekonomisk osäkerhet och ökad global konkurrens.

De nordiska länderna är tillsammans en stark region både ekonomiskt och politiskt. Våra samhällen bygger på demokrati, tillit och stabila institutioner. I en tid då många länder präglas av splittring och osäkerhet är detta en styrka som inte ska underskattas.

Våra länder har hög sysselsättning, stark innovationskraft och starka exportnäringar. Vi har också nära integrerade arbetsmarknader och omfattande handel mellan länderna. För Sverige är det här oerhört viktigt. Norge, Finland och Danmark tillhör våra viktigaste handelspartner. Tusentals människor pendlar dessutom mellan de nordiska länderna för arbete och företagande.

Fru talman! Det är därför anmärkningsvärt att människor fortfarande möter omfattande gränshinder i Norden. Trots årtionden av diskussioner finns det fortfarande problem kring beskattning, socialförsäkring, pensioner, transporter och myndighetskontakter för människor som rör sig mellan våra länder.

För den som bor nära en nationsgräns är detta inte teoretiska frågor. I många gränsregioner är det en naturlig del av livet att arbeta i ett land och samtidigt ha familj, skola, hem och barnomsorg i ett annat land. Pandemin blev en tydlig påminnelse om hur sårbara dessa regioner är när gränser stängs eller regelverk inte fungerar tillsammans. Det påverkade människors vardag, arbetsmarknaden och den nordiska gemenskap som under lång tid vuxit fram i gränsregionerna.

Det påverkar även kompetensförsörjningen och försvårar matchningen på arbetsmarknaden. När människor möter krångliga regelverk och administrativa hinder begränsas rörligheten samtidigt som verksamheter får svårare att hitta rätt kompetens. I norra Sverige märks detta tydligt. Där är kontakterna över gränserna en naturlig del av både vardagen och arbetsmarknaden.

Fru talman! För oss i Sverigedemokraterna är arbetet med att minska gränshinder en central fråga. Samarbetet mellan de nordiska länderna ska fokusera på praktisk nytta och konkreta resultat. Det ska bli enklare att leva, arbeta och verka i Norden. Samtidigt är det viktigt att samarbetet bygger på självständiga nationer med respekt för varje lands beslutanderätt och suveränitet.

Det är också därför Norden skiljer sig från många andra internationella samarbeten. Här finns en historisk och kulturell närhet mellan folken som har skapat starka relationer mellan självständiga stater under lång tid.

Fru talman! De senaste åren har det nordiska samarbetet också fått en tydligare säkerhetspolitisk betydelse. Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina förändrade säkerhetsläget i hela Europa. Sveriges och Finlands medlemskap i Nato innebär att hela Norden nu finns inom samma försvarsallians.

Detta skapar nya möjligheter för samarbete kring försvar, beredskap, transporter, energiförsörjning och skydd av kritisk infrastruktur. Det handlar bland annat om att stärka försörjningsberedskapen och förbättra samarbetet kring civilt försvar och att samtidigt skapa förutsättningar för samordning i kris och krig.

Vi ser också hur viktigt det är att Norden kan agera mer samordnat i frågor som rör energiförsörjning och beredskap. De senaste årens energikris visar hur sårbara europeiska länder kan bli när energisystemen inte fungerar. De nordiska länderna har bättre förutsättningar än många andra, men det kräver fortsatt samarbete och långsiktighet.

Fru talman! Norden står även starkt inom innovation, energi, industri och digital utveckling. Samtidigt möter vi hård internationell konkurrens och allt större osäkerhet i den globala ekonomin. Därför behöver de nordiska länderna helt enkelt förbättra förutsättningarna för investeringar, tillväxt och fungerande infrastruktur.

Det gäller inte minst transporter mellan de nordiska länderna, där brister fortfarande påverkar både människor och arbetsmarknad. För norra Norden är detta särskilt viktigt. Stora avstånd, omfattande industrisatsningar och viktiga transportleder gör att fungerande vägar, järnvägar och gränsöverskridande transporter får stor betydelse för utvecklingen i hela regionen.

Fru talman! Med det sagt yrkar jag bifall till utskottets förslag i betänkandet.

(Applåder)

I detta anförande instämde Staffan Eklöf (SD).

Herr talman! Jag vill börja med att yrka bifall till utskottets förslag. Hedersrelaterat våld och förtryck är ett av de allvarligaste uttrycken för ofrihet och kontroll i vårt samhälle.

Det handlar om flickor som kontrolleras från morgon till kväll, om unga kvinnor som förbjuds att välja partner själva och om barn som skickas utomlands för att giftas bort. Det handlar om människor som lever under hot därför att familjens heder – den så kallade hedern – anses viktigare än individens rätt att själv bestämma över sitt eget liv.

Hedersförtryck drabbar främst flickor och kvinnor men också pojkar som bryter mot familjens normer och förväntningar.

Herr talman! Det här är inte en tradition. Det är ett förtryck, och det hör inte hemma i Sverige.

Den här utvecklingen har inte kommit av sig själv. Under lång tid valde delar av det politiska Sverige att blunda för problemen. Man var rädd för att tala klarspråk om hederskulturer därför att sanningen uppfattades som obekväm.

Samtidigt växte parallella normsystem fram i vårt land. Det är normsystem där familjens rykte väger tyngre än kvinnans frihet, där unga människor förväntas lyda familjens vilja i stället för att forma sina egna liv och där släktens kontroll går före individens självbestämmande.

Det är resultatet av den utvecklingen som vi ser i dag. Sverigedemokraterna har länge varnat för konsekvenserna av en ansvarslös migrationspolitik där människor från starkt patriarkala och hederspräglade miljöer kommit till Sverige utan att samhället ställt tydliga krav.

Den som utsätts för hedersförtryck lever ofta ett liv som andra inte ser. En flicka kanske får mobilen kontrollerad varje kväll. Hon kanske inte får delta i idrott, klassresor eller fritidsaktiviteter. Hon kanske övervakas av bröderna eller kusinerna. Hon kanske vet att ett felaktigt rykte kan få enorma konsekvenser hemma.

Många av de här flickorna lever inte samma liv som andra ungdomar i Sverige. De får inte välja vem de umgås med, vem de ska gifta sig med, hur de ska klä sig eller vart de går – ingenting! De får inte ens välja vem – eller vilket kön – de får älska. Vissa vet att ett enda felsteg kan leda till hot, våld eller att de förs ut ur landet.

Herr talman! Många av dessa flickor tvingas leva dubbelliv – ett liv i skolan och ett helt annat bakom hemmets väggar. Tyvärr är detta en verklighet som alldeles för många i Sverige fortfarande inte förstår fullt ut. Därför är det också viktigt att lagstiftningen fortsätter att stärkas.

Herr talman! Propositionen innehåller flera viktiga förändringar. Reglerna kring äktenskapsresor skärps, och skyddet för barn stärks ytterligare. Straffen för äktenskapstvång och barnäktenskapsbrott skärps också tydligt.

Dessutom får rättsväsendet bättre verktyg för att utreda den här typen av brott. Det är nödvändigt därför att hedersbrott ofta sker i slutna miljöer där många tiger. Offren är rädda. Familjer skyddar varandra. Vittnen vågar inte träda fram. Då måste samhället ha verktyg som faktiskt fungerar.

En av de viktigaste förändringarna gäller synen på utländska äktenskap som strider mot svensk lag. Regeringen föreslår att barnäktenskap, tvångsäktenskap, månggiften och andra otillåtna utländska äktenskap aldrig ska erkännas i Sverige. Den så kallade ventilen tas bort. Det är helt rätt väg att gå.

Svensk lag ska gälla i Sverige – inte klanstrukturer, inte hedersnormer och inte religiösa eller kulturella traditioner som begränsar människors rätt att leva fria liv. Nej, äktenskap som strider mot svensk lag ska inte kunna få legitimitet här bara för att de ingåtts utomlands.

Men, herr talman, vi måste också förstå att lagstiftning bara är en del av lösningen. Samhället måste också våga ställa tydliga krav. Den som kommer till Sverige ska anpassa sig till svenska lagar och grundläggande värderingar om självständighet, frihet och individens rätt att bestämma över sitt eget liv. Detta borde vara en självklarhet i ett fungerande samhälle.

Vi kan inte fortsätta att relativisera problem därför att de har kulturella eller religiösa inslag. Vi måste få slut på detta. Förtryck blir inte mindre allvarligt bara för att det motiveras med tradition. Och vi hjälper inte utsatta människor genom att tysta ned problemen. Vi hjälper dem genom att våga se verkligheten som den är.

Då krävs det också att myndigheter och verksamheter vågar agera tidigare. Skolan måste våga slå larm när elever plötsligt försvinner utomlands. Socialtjänsten måste förstå mekanismerna bakom hedersförtryck. Polisen måste ha resurser och kunskap för att hantera den här typen av brottslighet.

Herr talman! Det handlar ofta inte om en ensam gärningsman. Det handlar om kollektiv kontroll där flera personer deltar i förtrycket. Därför är det också svårt att sätta dit rätt person, helt enkelt.

I Sverige ska ingen människa behöva välja mellan sitt eget liv och sin familjs acceptans. Då måste staten vara stark nog att stå på den utsatta personens sida från början.

I Sverige ska ingen flicka behöva vara rädd för sin familj därför att hon vill leva som andra ungdomar. Ingen människa ska behöva giftas bort, kontrolleras eller hotas därför att släktens heder anses viktigare än individens rätt till frihet och självbestämmande. Det är värderingar som ett fritt och modernt samhälle måste försvara.

Jag är glad över att det finns en bred enighet kring dessa lagändringar. Det visar att riksdagen tar problemet på allvar. Men arbetet får inte stanna här. Sverige behöver fortsätta att stärka kampen mot hedersrelaterat våld och förtryck.

För Sverigedemokraterna är det självklart att samhället alltid ska stå på den utsattas sida. Sverige ska inte anpassa sig efter hederskulturer. Hederskulturer ska anpassa sig efter Sverige.

Med detta, herr talman, yrkar jag bifall till utskottets förslag.

Fru talman! Det finns människor i Sverige som lever i relationer där de aldrig vet vilket humör som väntar när de kliver in genom dörren, människor som väger varje ord innan de säger något, som anpassar sig, som tystnar och till slut försvinner som personer – inte därför att de har blivit slagna varje dag utan därför att de har brutits ned psykiskt, steg för steg.

Fru talman! I dag debatterar vi justitieutskottets betänkande om en särskild straffbestämmelse för psykiskt våld. Sverigedemokraterna välkomnar detta förslag och står bakom att psykiskt våld tydligare ska kriminaliseras i svensk lagstiftning.

Det här är också ett område som ligger mig varmt om hjärtat, inte bara för att jag har jobbat med det här i många år och för att mitt politiska arbete rör våld i nära relationer och hedersrelaterat våld och förtryck utan också för att jag själv har upplevt det här. Jag vet hur det påverkar en människa – hur det känns att långsamt brytas ned, hur självkänslan försvinner och hur man börjar tvivla på sitt eget värde, på sitt eget omdöme och till slut även på sig själv som människa.

Just därför är det väldigt viktigt att samhället börjar ta den här formen av våld på fullt allvar. Alltför länge har människor som brutits ned psykiskt stått utan tillräckligt rättsligt skydd. Vi har haft en lagstiftning som ofta varit bättre på att se blåmärken än på att se den här långsamma nedbrytningen av en människas självkänsla, frihet och trygghet. Men den som dag efter dag kontrolleras, förminskas, hotas, isoleras och förödmjukas utsätts också för våld. Det är våld när en människa bryts ned tills hon inte längre vågar säga emot, inte längre vågar lämna och inte längre tror att hon förtjänar bättre. Det är våld när en kvinna ständigt får höra att hon inte duger, att hon är värdelös, att hon är ful, att hon är dålig som mamma och att ingen annan vill ha henne. Det är våld när någon övervakas, kontrolleras och skräms till lydnad.

Det är också våld när barn tvingas leva mitt i detta. Barn som växer upp i miljöer präglade av rädsla och psykiskt våld påverkas ofta långt upp i vuxen ålder. De lär sig att anpassa sig, vara tysta och läsa av stämningar för att undvika konflikter. Många bär med sig den här otryggheten hela livet.

Regeringen föreslår nu att ett nytt brott införs i brottsbalken: psykiskt våld. Förslaget innebär att det blir straffbart att upprepade gånger utsätta någon för kränkningar, hot, förödmjukelser, otillbörlig kontroll eller övervakning om handlingarna sammantaget är ägnade att allvarligt skada personens självkänsla.

Fru talman! Detta är ett viktigt steg framåt. Det är ett steg i rätt riktning, för vi vet att många kvinnor lever i relationer där våldet inte alltid börjar med slag. Det börjar med kontroll – vem hon får träffa, vad hon får ha på sig, vart hon får gå och vem hon får prata med. Till slut har hon isolerats från familj, vänner och omvärld. Hela hennes liv kretsar kring rädsla och anpassning.

Just exakt allt det här har jag själv upplevt. I mitt fall tappade jag kontakten med min egen mamma och min egen familj, med anhöriga över huvud taget. Jag levde i ett samhälle där man bodde innanför fyra väggar och där ingen utanför kände en om man inte hade något arbete tillsammans och träffade varandra på det sättet.

För många kvinnor blir det väldigt svårt att ens sätta ord på vad som händer därför att det successivt normaliseras. Man märker inte det här förrän det har gått så pass långt att man tänker: Vem är jag över huvud taget? Vad vill jag? Jag lever inte mitt liv. Jag lever inte det liv som jag vill leva, utan jag lever det liv som han vill leva.

Jag har under många år arbetat med frågor som rör mäns våld mot kvinnor, våld i nära relationer och hedersrelaterat förtryck. Man möter gång på gång kvinnor som säger samma sak: Det värsta var egentligen inte slagen. Nej, det värsta var att jag till slut inte visste vem jag själv var. Det säger väldigt mycket om hur allvarligt detta faktiskt är.

Fru talman! För att den här lagstiftningen ska få verklig effekt krävs det att rättsväsendet har rätt kunskap och rätt verktyg. Polis, åklagare och domstolar måste förstå hur psykiskt våld och kontroll och systematisk nedbrytning fungerar i praktiken. Det handlar om att kunna se helheten och förstå hur människor steg för steg kan brytas ned genom rädsla, kontroll och förödmjukelse. En enskild kommentar kan verka obetydlig. Men när kränkningar, hot och kontroll pågår under lång tid bryts människor ned psykiskt.

Sverigedemokraterna har länge drivit på för skärpta åtgärder mot våld i nära relationer och hedersrelaterat förtryck. Vi har varit tydliga med att samhället måste våga ingripa tidigare, kraftfullare och tydligare. Därför är det viktigt att brottet nu också ska kunna ingå som ett led i grov kvinnofridskränkning, barnfridsbrott och hedersförtryck. Det stärker skyddet för utsatta kvinnor och barn.

Fru talman! Många människor har levt i ett fängelse utan lås, bundna inte av kedjor utan av rädsla, kontroll och psykisk nedbrytning. Alltför länge har samhället haft svårt att se dessa brott därför att skadorna inte syns på utsidan. Många har inte blivit tagna på allvar därför att det inte har funnits blåmärken att visa upp. Men även ord kan bryta ned en människa. Även kontroll kan förstöra liv. Även rädsla kan bli ett fängelse, och även psykiskt våld lämnar ärr. Skillnaden är bara att de inte syns på utsidan.

Samhället måste därför bli bättre på att förstå att våld inte enbart handlar om slag och sparkar. Våld handlar om makt. Våld handlar om rädsla och systematisk nedbrytning. Därför är det här lagförslaget väldigt viktigt.

Med detta yrkar jag bifall till utskottets förslag.

Fru talman! Det finns människor i Sverige som lever i relationer där de aldrig vet vilket humör som väntar när de kliver in genom dörren, människor som väger varje ord innan de säger något, som anpassar sig, som tystnar och till slut försvinner som personer – inte därför att de har blivit slagna varje dag utan därför att de har brutits ned psykiskt, steg för steg.

Fru talman! I dag debatterar vi justitieutskottets betänkande om en särskild straffbestämmelse för psykiskt våld. Sverigedemokraterna välkomnar detta förslag och står bakom att psykiskt våld tydligare ska kriminaliseras i svensk lagstiftning.

Det här är också ett område som ligger mig varmt om hjärtat, inte bara för att jag har jobbat med det här i många år och för att mitt politiska arbete rör våld i nära relationer och hedersrelaterat våld och förtryck utan också för att jag själv har upplevt det här. Jag vet hur det påverkar en människa – hur det känns att långsamt brytas ned, hur självkänslan försvinner och hur man börjar tvivla på sitt eget värde, på sitt eget omdöme och till slut även på sig själv som människa.

Just därför är det väldigt viktigt att samhället börjar ta den här formen av våld på fullt allvar. Alltför länge har människor som brutits ned psykiskt stått utan tillräckligt rättsligt skydd. Vi har haft en lagstiftning som ofta varit bättre på att se blåmärken än på att se den här långsamma nedbrytningen av en människas självkänsla, frihet och trygghet. Men den som dag efter dag kontrolleras, förminskas, hotas, isoleras och förödmjukas utsätts också för våld. Det är våld när en människa bryts ned tills hon inte längre vågar säga emot, inte längre vågar lämna och inte längre tror att hon förtjänar bättre. Det är våld när en kvinna ständigt får höra att hon inte duger, att hon är värdelös, att hon är ful, att hon är dålig som mamma och att ingen annan vill ha henne. Det är våld när någon övervakas, kontrolleras och skräms till lydnad.

Det är också våld när barn tvingas leva mitt i detta. Barn som växer upp i miljöer präglade av rädsla och psykiskt våld påverkas ofta långt upp i vuxen ålder. De lär sig att anpassa sig, vara tysta och läsa av stämningar för att undvika konflikter. Många bär med sig den här otryggheten hela livet.

Regeringen föreslår nu att ett nytt brott införs i brottsbalken: psykiskt våld. Förslaget innebär att det blir straffbart att upprepade gånger utsätta någon för kränkningar, hot, förödmjukelser, otillbörlig kontroll eller övervakning om handlingarna sammantaget är ägnade att allvarligt skada personens självkänsla.

Fru talman! Detta är ett viktigt steg framåt. Det är ett steg i rätt riktning, för vi vet att många kvinnor lever i relationer där våldet inte alltid börjar med slag. Det börjar med kontroll – vem hon får träffa, vad hon får ha på sig, vart hon får gå och vem hon får prata med. Till slut har hon isolerats från familj, vänner och omvärld. Hela hennes liv kretsar kring rädsla och anpassning.

Just exakt allt det här har jag själv upplevt. I mitt fall tappade jag kontakten med min egen mamma och min egen familj, med anhöriga över huvud taget. Jag levde i ett samhälle där man bodde innanför fyra väggar och där ingen utanför kände en om man inte hade något arbete tillsammans och träffade varandra på det sättet.

För många kvinnor blir det väldigt svårt att ens sätta ord på vad som händer därför att det successivt normaliseras. Man märker inte det här förrän det har gått så pass långt att man tänker: Vem är jag över huvud taget? Vad vill jag? Jag lever inte mitt liv. Jag lever inte det liv som jag vill leva, utan jag lever det liv som han vill leva.

Jag har under många år arbetat med frågor som rör mäns våld mot kvinnor, våld i nära relationer och hedersrelaterat förtryck. Man möter gång på gång kvinnor som säger samma sak: Det värsta var egentligen inte slagen. Nej, det värsta var att jag till slut inte visste vem jag själv var. Det säger väldigt mycket om hur allvarligt detta faktiskt är.

Fru talman! För att den här lagstiftningen ska få verklig effekt krävs det att rättsväsendet har rätt kunskap och rätt verktyg. Polis, åklagare och domstolar måste förstå hur psykiskt våld och kontroll och systematisk nedbrytning fungerar i praktiken. Det handlar om att kunna se helheten och förstå hur människor steg för steg kan brytas ned genom rädsla, kontroll och förödmjukelse. En enskild kommentar kan verka obetydlig. Men när kränkningar, hot och kontroll pågår under lång tid bryts människor ned psykiskt.

Sverigedemokraterna har länge drivit på för skärpta åtgärder mot våld i nära relationer och hedersrelaterat förtryck. Vi har varit tydliga med att samhället måste våga ingripa tidigare, kraftfullare och tydligare. Därför är det viktigt att brottet nu också ska kunna ingå som ett led i grov kvinnofridskränkning, barnfridsbrott och hedersförtryck. Det stärker skyddet för utsatta kvinnor och barn.

Fru talman! Många människor har levt i ett fängelse utan lås, bundna inte av kedjor utan av rädsla, kontroll och psykisk nedbrytning. Alltför länge har samhället haft svårt att se dessa brott därför att skadorna inte syns på utsidan. Många har inte blivit tagna på allvar därför att det inte har funnits blåmärken att visa upp. Men även ord kan bryta ned en människa. Även kontroll kan förstöra liv. Även rädsla kan bli ett fängelse, och även psykiskt våld lämnar ärr. Skillnaden är bara att de inte syns på utsidan.

Samhället måste därför bli bättre på att förstå att våld inte enbart handlar om slag och sparkar. Våld handlar om makt. Våld handlar om rädsla och systematisk nedbrytning. Därför är det här lagförslaget väldigt viktigt.

Med detta yrkar jag bifall till utskottets förslag.

Herr talman! Jag vill börja med att yrka bifall till utskottets förslag och hänvisa till Sverigedemokraternas särskilda yttrande.

Ingen människa ska behöva gå till jobbet med oro i magen eller utsättas för hot, trakasserier, våld eller grov respektlöshet. Arbetsplatsen ska vara en plats för arbete och trygghet. Så ska det vara i Sverige.

Frågorna som behandlas i dag är viktiga. Men beslut i kammaren räcker inte. Skillnaden märks först när tryggheten ökar ute på arbetsplatserna. En säker och hälsosam arbetsmiljö räknas nu som en grundläggande rättighet inom ILO. Det visar på allvaret i frågan.

Herr talman! Jag noterar att regeringspartierna inte kommer att delta i debatten. Det är beklagligt och anmärkningsvärt. När riksdagen behandlar frågor om trygghet på jobbet, våld och arbetsmiljö borde regeringssidan vara här och svara för sin politik. Det hör till ansvaret att delta i debatten.

Nog sagt om det. Låt oss återgå till verkligheten. Hur ser den ut?

Undersköterskor möter hot och aggressivitet. Butiksanställda utsätts för stölder, skrik och våld. Chaufförer och tågvärdar möter otrygghet. Lärare utsätts för hot. Även tjänstemän möter ett allt hårdare klimat, och så vidare. Många går hem med stress i kroppen. Många lämnar yrken de egentligen vill stanna kvar i. Det förvärrar redan bristen på personal i viktiga verksamheter.

Det här är inte fråga om enskilda händelser, utan det här är fråga om ett mönster. Respekten har försvagats, och det som tidigare var otänkbart har på många håll blivit vardag.

När ordningen brister i samhället följer problemen med in på arbetsplatserna. Konvention nummer 190 gäller inte bara fast anställda utan också exempelvis praktikanter, lärlingar och arbetssökande. Skyddet gäller även arbetsrelaterade situationer, exempelvis resor till och från arbetet. Det visar hur brett dessa frågor berör människor i arbetslivet.

Sverige har redan lagar på området genom bland annat arbetsmiljölagen, diskrimineringslagen och brottsbalken. Problemet handlar därför inte bara om vad som står i lagen utan även om huruvida skyddet fungerar i praktiken. Där krävs betydligt mer än i dag.

Oppositionen lägger stor vikt vid flera skrivningar i lagen. Vi sverigedemokrater menar att lagtext är viktigt, men det krävs också att regler följs upp och att åtgärderna märks i människornas vardag.

Den som står ensam i en butik, arbetar natt i vården eller kör buss genom otrygga områden behöver mer än ord och dokument. Man behöver ett samhälle som fungerar. Vidare är det så att många av de yrken där hot, stress och hög belastning är vanligast oftast bärs av kvinnor.

Sverigedemokraterna har en tydlig linje. Vi står på den skötsamma människans sida. Den som arbetar, betalar skatt och håller Sverige igång ska känna att samhället står bakom henne eller honom. Den som hotar, trakasserar eller använder våld ska mötas av tydliga följder.

Arbetsgivarna måste agera direkt, ta varningssignalerna på allvar och stötta den som utsätts. För länge har alltför många fått höra att de ska tåla lite mer, vänta lite till och förstå den som går över gränsen. Den hållningen har svikit alltför många anställda.

Herr talman! En god arbetsmiljö skapas inte genom formuleringar. Den skapas genom ledarskap, närvaro och tydliga gränser mellan rätt och fel. Den skapas när arbetsgivare agerar tidigt, när brott får konsekvenser och när den som drabbas vet att samhället står kvar vid hans eller hennes sida.

Vi vet också vad misslyckanden kostar. De kostar i sjukskrivningar, personalflykt, tappad kompetens, sämre service och ökad press på dem som blir kvar. Sjukskrivningar kopplade till stress och psykisk ohälsa är redan ett tungt samhällsproblem. Priset betalas varje dag av arbetstagare, familjer och arbetsgivare.

Sverigedemokraterna nöjer sig inte med att dagens beslut passerar kammaren. Nu krävs skarpare ansvar, bättre uppföljning och förbättringar som märks i vardagen.

Sverige behöver inte fler symboler. Sverige behöver riktiga resultat.

För Sverigedemokraterna är det enkelt. Svenska arbetsplatser ska präglas av trygghet, ordning och respekt. Den som arbetar ska kunna fokusera på sitt jobb, inte på sin rädsla. Den som gör rätt för sig ska känna stöd. Den som förstör för andra ska möta konsekvenser.

Herr talman! Det är inte mycket begärt, utan det är det minsta man ska kunna kräva i Sverige. Med det sagt yrkar jag återigen bifall till utskottets förslag.

Fru talman! Jag vill påminna ledamoten om att Sverigedemokraterna faktiskt inte sitter i regeringen. Vi är ett stödparti till regeringen, och det är en stor skillnad. Vi är fyra partier som samarbetar, och vi ingår inte i regeringen; vi är ett stödparti. Det är en jättestor skillnad. Med det sagt kanske vi inte får igenom allt vi vill, och därav mitt anförande, som allt handlade om.

Jag är betydligt nöjdare med den här regeringen än jag var med den tidigare regeringen. Jag står mycket längre från Socialdemokraterna. Men jag tycker – jag står fast vid det – att vår regering har gjort väldigt mycket men fortfarande har en lång väg att gå. Grunden till det är i stor utsträckning att vi städar upp efter er. Så är det: Vi städar upp efter er.

Herr talman! Jag skulle vilja börja med att tacka ledamoten för frågan.

Sedan vill jag säga att jag aldrig har sagt att den här regeringen inte gör någonting. Den här regeringen gör väldigt mycket, men den gör inte tillräckligt – det är en stor skillnad. Vi behöver växla upp, helt enkelt, och det är en jättestor skillnad. Om man sedan jämför det som den här regeringen gör med det som Socialdemokraterna och den tidigare regeringen gjorde gör den här regeringen enormt mycket.

Jag är ändå glad att vi tycker lika i fråga om jämställdhetsproblematiken och vill att det ska bli bättre. Men för att det ska bli det måste man jobba. När ledamotens parti satt i regering under åtta år gjordes absolut inte tillräckligt.

Det jag lyfter i mitt anförande är att den här regeringen gör en hel del, men det görs inte tillräckligt; det behöver förbättras.

Herr talman! I dag behandlar vi arbetsmarknadsutskottets betänkande om jämställdhet och åtgärder mot diskriminering. Vi i Sverigedemokraterna står bakom betänkandet, men vi har lämnat ett särskilt yttrande som jag kommer att återkomma till i mitt anförande.

Sverigedemokraternas utgångspunkt är tydlig: Jämställdhetspolitiken ska handla om verkliga resultat i människors liv. Svensk jämställdhetspolitik har alltför länge präglats av stora ord, många planer och återkommande löften, men för den kvinna som saknar egen försörjning, för den flicka som lever under kontroll och för den som nekas sin frihet hjälper inte några vackra ord. Det som betyder något är om politiken faktiskt förändrar hennes verklighet. Det är därför vi har lämnat ett särskilt yttrande – för att tydliggöra en annan politisk inriktning och markera att tempot helt enkelt måste höjas.

Herr talman! Svenska kvinnor har rätt att kräva mer än nya formuleringar, vackra ord och nya löften. De har rätt att kräva resultat. När problem tillåts bestå år efter år duger det inte att luta sig tillbaka och säga att arbetet pågår, utan då krävs ett tydligare ledarskap och en ny riktning.

För oss är jämställdhet i grunden en fråga om frihet. Det handlar om friheten att arbeta, att försörja sig och att fatta beslut om sitt eget liv. Det är där jämställdhetspolitiken måste börja, herr talman.

Vi är tydliga med behovet av att återföra jämställdhetspolitiken till dess kärna för att stärka kvinnors egenmakt i praktiken. Fler kvinnor ska gå från utanförskap till arbete, fler kvinnor ska arbeta heltid och fler kvinnor ska ha en egen inkomst att stå på.

Ekonomisk självständighet är grunden för verklig jämställdhet. Detta kräver också en tydlig politisk riktning. Vi vill se reformer som stärker drivkrafterna till arbete, som gör vägen till egen försörjning kortare och som bryter långvarigt utanförskap. Vi vill att insatserna ska riktas dit där behoven är som störst och att resultaten ska följas upp betydligt skarpare än vad som görs i dag. Jämställdhetspolitiken måste göra skillnad i människors vardag – inte bara på papper eller i teorin.

Herr talman! Trots år av satsningar, stora ord och högtidstal kvarstår allvarliga jämställdhetsproblem i Sverige. Det visar att regeringen ännu inte har förmått leverera den förändring som tusentals kvinnor tyvärr väntar på. För alltför många kvinnor är verkligheten trots år av löften och satsningar oförändrad.

Samtidigt ser jämställdhetsutmaningarna olika ut. För vissa handlar det om löneutveckling och karriär, men för andra handlar det om någonting mer grundläggande: rätten att leva ett fritt liv.

Herr talman! I vårt särskilda yttrande lyfter vi fram just det här. Jämställdhetspolitiken måste i större utsträckning utgå från de kvinnor som har minst frihet. I dag ges deras situation inte tillräcklig tyngd i politiken. För många av de mest utsatta kvinnorna kommer stödet för sent. Det blir för svagt, och det träffar fel.

Det finns miljöer i Sverige där flickor och kvinnor begränsas i sina livsval och där deras rörelseutrymme inskränks och deras frihet sätts åt sidan. Detta är ett allvarligt jämställdhetsproblem, och det måste behandlas som just vad det är. Detta kräver ett samhälle som agerar tidigare, tydligare och utan den tvekan som alltför länge har präglat detta område. Flickor och kvinnor som lever under begränsande normer ska mötas av ett samhälle som står på deras sida med skydd, stöd och tydliga krav på omgivningen.

Herr talman! En trovärdig jämställdhetspolitik kräver just tydlighet. Samma rättigheter och skyldigheter ska gälla alla. Svenska lagar och grundläggande värderingar ska gälla i hela landet, utan undantag. Staten har ett ansvar att säkerställa att varje kvinna i Sverige omfattas av samma friheter och samma rättigheter.

Då behövs en politik som ställs till svars för sina resultat. Det räcker som sagt inte att redovisa vad som har gjorts. Det avgörande är helt enkelt vad politiken leder till. Skattebetalarnas pengar ska användas där de gör verklig nytta, inte fastna i åtgärder som år efter år misslyckas. Myndigheter ska ha tydliga uppdrag och ett tydligt ansvar för resultaten.

Sverigedemokraterna är tydliga. En jämställdhetspolitik ska utgå från individens frihet och ansvar, och den ska prioritera arbete och egen försörjning. Den ska ta de verkliga problemen på allvar. Den ska säkerställa att alla kvinnor i Sverige omfattas av samma rättigheter. Jämställdhetspolitiken måste ytterst prövas mot en enkel fråga: Får tillräckligt många kvinnor i Sverige ökad frihet i sina liv?

Herr talman! Jämställdhet uppnås inte genom processer utan genom en politik som ger resultat. Med detta står Sverigedemokraterna bakom betänkandet även om vi har lämnat in ett särskilt yttrande. Vi vill se en jämställdhetspolitik som gör verklig skillnad.

Fru talman! Regeringen har tillsammans med Sverigedemokraterna presenterat nya satsningar för kvinnofrid, med fokus på att förebygga mäns våld mot kvinnor och också att stärka stödet till våldsutsatta. Det är väldigt viktigt att den här frågan ges ökad prioritet, inte minst mot bakgrund av det dödliga våldet mot kvinnor.

Samtidigt är detta ett område där staten under lång tid har genomfört återkommande satsningar utan att utvecklingen vänt i tillräcklig grad. Alltför många kvinnor lever fortfarande i utsatthet, och det finns tydliga brister i såväl samordning som uppföljning och ansvarstagande mellan olika aktörer.

Vilka konkreta resultatkrav och uppföljningsmekanismer avser jämställdhetsministern att införa för att säkerställa att de nu presenterade satsningarna på kvinnofrid leder till varaktigt minskat våld och stärkt stöd och skydd för utsatta kvinnor i hela landet?

Herr talman! Jämställdhetsministern har nyligen i Arbetsvärlden föreslagit att vab-ersättningen ska höjas för att locka fler pappor att ta ut ersättning för vård av sjukt barn. Ambitionen kan låta god, men upplägget riskerar att bli skevt. I praktiken innebär det att staten vill höja ersättningen för att få män att ta ett ansvar som många kvinnor redan tar. I många familjer är det faktiskt inte brist på vilja som avgör utan hur vardagspusslet ska gå att få ihop.

Samtidigt är problemen större än vab. Kvinnor tar fortfarande ett tyngre omsorgsansvar och går oftare ned i arbetstid och får därmed lägre livsinkomst och lägre pension.

Min fråga går till jämställdhetsministern. Jämställdhetspolitik måste handla om verkliga ekonomiska konsekvenser och inte symbolpolitik. Hur motiverar ministern ett förslag som i praktiken belönar mäns ansvarstagande när kvinnor tar större ansvar och dessutom får betala med sämre löneutveckling och lägre pension?