Ingela Nylund Watz

Herr talman! De senaste fem åren är det bara 17 procent av bolånekunderna som har bytt bank, trots att många pressas väldigt hårt av de höga räntorna. Marknadsföringen från bankerna redovisar konsekvent så kallade listräntor som egentligen inte är de räntor som blir verklighet för låntagarna. Det här gör att det i praktiken är omöjligt för konsumenterna att jämföra bankernas erbjudanden, och det blir därmed svårt att skaffa sig bättre villkor eller att byta bank.

Vi socialdemokrater har lagt fram en lång rad förslag för att öka konkurrensen på bolånemarknaden, till exempel att begränsa bankernas rätt att arbeta med så kallade listräntor och att använda SBAB och ge dem fler verktyg för att öka konkurrensen. Regeringen har dock inte varit ett dugg intresserad av den typen av förslag.

Min fråga till statsrådet Wykman är: Varför är den SD-ledda regeringen så ointresserad av att öka konkurrensen på bolånemarknaden? Varför ställer sig regeringen alltid på bankernas sida i stället för på konsumenternas?

Fru talman! Bankbedrägerierna, inte minst mot äldre, är en plågsam och hänsynslös brottslighet, vilket vi alla uppmärksammades på i Uppdrag granskning i februari. Regeringen såg sig föranledd att ingripa med handlingskraft och kallade till sig storbankerna för att ta reda på vad de egentligen gör. Budskapet var att om inte bankerna gör någonting är regeringen beredd att vidta åtgärder, till exempel lagstiftning.

Bankerna ska återkomma i vår med besked, men det finns ingen deadline - i alla fall inte vad jag har uppsnappat. De facto har inte särskilt mycket hänt mer än på någon bank under den här perioden.

Mina frågor till statsrådet Wykman blir därför följande: När ska bankerna redovisa sitt uppdrag för regeringen? Vilken miniminivå anser regeringen att bankerna måste ha för självreglering innan regeringen är beredd att lagstifta om fördröjningsmekanismer vid överföring eller spärr mot överföringar till konton som inte är godkända?

Fru talman! Låt mig inledningsvis uppmana statsrådet att läsa snabbprotokollet då Serkan Köses inlägg handlade om vilka kvaliteter som är unika för Södertörns högskola. Det är möjligt att statsrådet missade det.

I sitt svar till mig nämner också statsrådet att regeringen har gett UKÄ i uppdrag att stärka kvalitet och främja excellens i det nationella kvalitetssäkringssystemet och att den kommande forskningspropositionen har inriktning på excellens, internationalisering och innovation. Vad som döljer sig bakom detta är ännu oklart, och jag antar att det kommer att fortsätta att vara det fram till dess att forskningspropositionen presenteras senare i år. Jag kan dock redan av denna debatt och av annat som statsrådet har uttalat ana en riktning, för i statsrådets värld förefaller excellens kunna uppnås bara i Lund och Uppsala. Jag hoppas att bli motbevisad i det antagandet när propositionen kommer.

Fru talman! I slutet av denna debatt, där det blivit helt klart att dörren är stängd för universitetsstatus för Södertörns högskola, tänker jag att statsrådet ändå måste förklara sig på en punkt. Om Örebro universitet är något att vara stolt över, som statsrådet sa förra våren på plats på Örebro universitet, vilka lärosäten är då enligt statsrådets mening mindre värdefulla? Eller är uttalanden av detta slag bara något man säger i stundens ingivelse för att smickra publiken? Debattartikeln i Svenska Dagbladet den 14 mars i år klargör nämligen statsrådets egentliga grundhållning till de nya universiteten: forskningsresurserna ska samlas till färre lärosäten.

Alltså: Är dörren stängd för alltid? Är det Södertörns högskola eller något annat lärosäte som statsrådet känner sig mindre stolt över?

Fru talman! Tack, statsrådet, för ytterligare synpunkter!

I sitt svar redogjorde statsrådet för sin grundsyn på forskning och utbildning. Vi som har följt statsrådet under en tid i politiken har klart för oss att det är just den hållning som statsrådet gav uttryck för bland annat i debattartikeln i Svenska Dagbladet som är vägledande för honom.

Statsrådet sa också att det är viktigt med akademisk frihet, goda möjligheter att nyttiggöra forskningsresultat och hög kvalitet i ett internationellt perspektiv. Det är lätt att hålla med om, och det ska som sagt bli mycket intressant att se hur statsrådet kommer att konkretisera detta i den forsknings- och innovationsproposition som kommer senare i år.

Fru talman! Jag menar att Sverige är ett land som ska konkurrera med kompetens snarare än med låga löner. Vi socialdemokrater menar att fler i Sverige bör få möjlighet till högre studier. Vi tror att det gör Sverige starkare, och det är av detta skäl vi mycket kraftfullt har genomfört en utbyggnad av antalet utbildningsplatser på landets högre lärosäten och i annan utbildning. Vi menar dessutom att det är viktigt att den högre utbildningen är tillgänglig i hela landet och att samverkan mellan akademin och det omgivande samhället i landets regioner stärker Sveriges konkurrenskraft. Det tror jag att också statsrådet tycker.

Fru talman! Statsrådet sa att de regionala högskolorna spelar en roll för den regionala kompetensförsörjningen. Låt mig redovisa någonting av vad den regionala utvecklingsplanen för Stockholmsregionen, Rufs, säger om detta.

I Rufs 2050 menar man att Stockholmsregionen kommer att få det allt svårare att klara kompetensförsörjningen av högskoleutbildade, bland annat i de yrken som statsrådet själv nämnde. Samtidigt konstaterar man att närheten till utbildning spelar stor roll för studenternas val av utbildningsort och att detta i hög grad påverkas av den socioekonomiska bakgrunden. Det är tydligen så att elever vars föräldrar saknar högskoleutbildning - och vi har många sådana elever - tenderar att i högre grad studera i sin hemregion. En god tillgång på utbildningsplatser i närområdet är därför en viktig förutsättning för att gymnasieelever lättare ska kunna gå vidare till högre studier.

Just att ha möjlighet till studier i närområdet och att bryta de socioekonomiska barriärerna mot högre utbildning var ett av de grundläggande skälen till att högskolan kom på plats i bred enighet. Man var egentligen bara oenig om en sak. Moderaterna ville vid tillfället ha ett universitet, men detta skulle inte placeras på Södertörn utan i Nacka eller där Hammarby sjöstad finns i dag.

Frågan är då: Har Södertörns högskola klarat sitt uppdrag? Det finns många skrifter som pekar på detta. Till exempel är det så att nybörjarstudenterna i södra Storstockholm i mycket hög grad väljer Södertörns högskola i första eller andra hand.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Eftersom statsrådet nu har stängt dörren för att ge Södertörns högskola universitetsstatus finns det andra frågor att ställa: Vilka utmaningar och möjligheter ser statsrådet? Vilken roll menar statsrådet att Södertörns högskola kan och bör spela i den akademiska miljön i Stockholmsregionen och i Sverige?

Fru talman! Jag tackar statsrådet för det mycket tydliga svaret: Nej och nej. Den här regeringen tänker inte påbörja en process för att utse fler universitet under mandatperioden. Det var precis som jag anade, och jag är inte ett dugg förvånad.

Fru talman! Statsrådet var tydlig i sitt svar, och när man läser en debattartikel från statsrådet i Svenska Dagbladet den 14 mars i år blir själva motivet ännu tydligare. Där säger statsrådet i praktiken att de forskande lite nyare högskolorna och universiteten bidrar till att sänka Sverige som forskningsnation genom att forskningsresurser smetas ut på dem. Det var emellertid inte precis vad statsrådet gav uttryck för bara ett år tidigare, den 12 april 2023, vid ett besök på Örebro universitet, ett ungt universitet som bedriver spännande forskning. Där sa han att Örebro universitet är en framgångssaga och något man kan känna sig väldigt stolt över. Jag återkommer till detta senare i debatten.

Fru talman! Nästa år, 2025, är det 30 år sedan riksdagen beslutade om att starta Södertörns högskola. Det skedde året efter med ett intag av tusen studenter. Det var en lång tids utredning som föranledde beslutet. Dåtidens riksdagspolitiker insåg mycket förtjänstfullt att södra delen av Stockholmsregionen var underförsörjd med högre utbildning. Övergången till högre studier var låg, arbetslösheten var hög och segregationsproblemen i Stockholmsregionen tenderade att bli större och större. Uppdraget till högskolan var att bygga upp en universitetsstruktur för högre utbildning och forskning. Själv följde jag detta mycket noggrant, inte minst under min tid som landstingsråd i Stockholm, och jag bidrog också med en hel del resurser från landstinget för att göra detta möjligt.

I dag är Södertörns högskola ett stabilt lärosäte med 13 000 studenter. Det finns ett brett utbud av utbildningar, och andelen forskning är betydande. Högskolan bidrar starkt till den akademiska utbildningsnivån i Stockholmsregionen och har, som statsrådet noterade, tillstånd att utfärda doktorsexamina. Jag noterar också att statsrådet uppskattar högskolans utbildning och forskning i Östersjö- och Östeuropafrågor. Det är ett perspektiv där vi är ense om att forskningen och utbildningen blir allt viktigare i takt med det som sker i vårt geografiska närområde.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Fru talman! SD-regeringen har alltså inte tänkt pröva frågan om att ge fler lärosäten universitetsstatus under den här mandatperioden. Det är lätt att förstå utifrån Liberalernas egen grundhållning till högre utbildning, men det blir ännu mer begripligt när man tar del av regeringsunderlagets största partis Sverigedemokraternas hållning. De vill dessutom återta universitetsstatusen från några av de nya, yngre universiteten.

Fru talman! Mot bakgrund av att statsrådet anser att staten smetat ut forskningsresurserna på för många lärosäten ska det bli mycket spännande att ta del av den kommande forskningspropositionen. Jag är inte den enda som är intresserad. Det finns nog många lärosäten, till exempel Örebro universitet, Mälardalens universitet, Malmö universitet och Blekinge Tekniska Högskola, som med viss vånda ser fram emot regeringens besked.

Min fråga i dag blir dock: Anser statsrådet att alla dörrar ska stängas för all framtid för de lärosäten som eftersträvar universitetsstatus, bland annat Södertörns högskola?

Herr talman! Jag tackar statsrådet för ytterligare synpunkter.

Jag skulle vilja avsluta den här diskussionen med att understryka att vi naturligtvis är oerhört medvetna om att vi måste få till ny lagstiftning på detta område och angelägna om att det sker. Vi ser verkligen fram emot de avvägningar som ska göras i Regeringskansliet och den proposition som ska komma.

Jag ska också ta upp några farhågor som jag hoppas inte besannas. Men innan jag kommer till det skulle jag vilja säga att det pågår väldigt många utredningar på detta område. Den förra regeringen påbörjade i ärlighetens namn ett sådant arbete med olika utredningar. Den nya regeringen har tagit vid och i några fall gett tilläggsdirektiv och i några fall lagt ned utredningar och tillsatt nya, ungefär likartade, utredningar. Det handlar till exempel om en utredning om bolag och brott som är oerhört spännande och intressant.

Det handlar också om fortsättningen på den utredning som vi nu diskuterar och som handlar om informationsutbytet mellan myndigheter, vilket är någonting som inte minst många kommuner efterfrågar. De känner att de vill vara en tydligare del i detta och vill ha tydligare lagstöd för att kunna vara en verklig del i informationsutbytet med myndigheter.

Jag som har min bakgrund i Södertälje har levt med detta krav under lång tid eftersom vi av olika skäl har drabbats på väldigt speciella sätt. Det återstår alltså mycket arbete, och en del kommer tyvärr lite sent under mandatperioden. Det gäller till exempel den stora utredningen om samverkan mellan myndigheter.

Jag ska avsluta med att säga att jag kommer att vara väldigt noggrann när propositionen kommer. Till exempel kampen mot den ekonomiska brottsligheten och de förslag som finns och som ställer krav på den finansiella sektorn att lämna information på ett tydligare sätt är minst lika viktigt som det faktum att man ska förhindra att ungdomar dras in i brott. Jag hoppas att statsrådet också tycker att båda sakerna är lika viktiga. Det får vi se i propositionen. Jag kommer att bevaka detta stenhårt.

Herr talman! Jag tackar statsrådet för förtydligandet att det är en plan som Regeringskansliet arbetar med och hoppas kunna verkställa. Vi får väl se hur det blir med den saken.

Jag vill kommentera detta med det starka önskemålet från skolan om informationsdelning för att motverka att elever lockas in i kriminella nätverk. Jag är väl medveten om detta, men remissinstanserna som har beröringspunkter med skolan - skolledare och de som arbetar i skolans värld - är oerhört kritiska, liksom kommunerna. Många remissinstanser menar att detta är väldigt långtgående och att det inte stämmer överens med skolans kärnuppdrag. Det ska bli väldigt spännande att se hur statsrådet i sin proposition formulerar denna avvägning och möter den kritiken och den oron.

Låt mig också ta upp en annan aspekt. I utredningen föreslår utredaren också att vissa finansiella företag ska bli skyldiga att lämna information, inte minst för att bidra till att bekämpa den ekonomiska brottslighet som statsrådet nämner i sitt svar. Detta är en alltmer bekymmersam och tung del av den organiserade brottsligheten, och vi vet att uppfinningsrikedomen är väldigt stor när det kommer till olika brottsupplägg genom företag, föreningar och stiftelser.

Jag tror att statsrådet är väl medveten om att man i den senaste gemensamma lägesbilden från de brottsbekämpande myndigheterna för 2023 lyfte upp just problemet med hur den organiserade brottsligheten genom olika typer av bolagsupplägg och koncernbildningar, ibland med säte i utlandet, blåser upp sina företags årsredovisningar, till exempel, för att ge sken av god kreditvärdighet. Man skapar sig pengar för att se till att de pengar man en gång har skaffat på olaglig väg kommer in i den vita ekonomin. Det skapar ett gråzonssamhälle som är väldigt obehagligt.

Jag tycker att det är ett väldigt intressant förslag som utredningen kommer med, det vill säga att vissa finansiella företag ska få en tydligare skyldighet att informera några av de myndigheter som här ligger närmast till - Ekobrottsmyndigheten, Säkerhetspolisen och några till. Jag tycker att det är ett väldigt bra förslag.

Det som är lite tråkigt i sammanhanget är att när man tittar på hur remissinstanserna svarar kan man, kanske som av en händelse, notera att flera av de remissinstanser som ligger den finansiella sektorns företag väldigt nära, till exempel Bankföreningen och Fondbolagens förening, är oerhört kritiska mot detta. De tycker att det i princip är oansvariga förslag från utredaren som innebär att man går utöver banksekretessen och försvårar möjligheten att upprätthålla goda relationer med kunderna. Här finns det alltså en väldigt stark intressekonflikt.

Jag skulle därför vilja höra hur statsrådet ser på detta. Jag tror att vi är eniga om att det som polisen säger om att behovet av att skärpa arbetet mot den ekonomiska brottsligheten är otroligt viktigt. Och vi måste kunna gå efter pengarna. Det tror jag att vi är helt eniga om.

Här finns nu ett förslag som skulle kunna bidra till att vi kommer lite närmare och får ett bra verktyg för detta. Dessvärre möter det väldigt stark kritik. Hur ser statsrådet på detta?

Herr talman! Tack, justitieministern, för svaret! Jag vill börja med att säga att jag inte betvivlar att justitieministern är minst lika angelägen som jag om att få till lagstiftning som möjliggör ett effektivare informationsutbyte mellan myndigheter och andra relevanta aktörer så att vi får en mer effektiv brottsbekämpning. Vi är helt eniga om detta.

Men det finns ett litet ord i statsrådets svar som bekymrar mig och som han nämnde alldeles mot slutet. Det är ordet ambition. Det kan användas som en stark viljeyttring med en given målbild, men det är också ett ord som kan användas för att spela ned förväntningarna lite grann. Jag tänkte att den här debatten kanske skulle kunna klargöra åt vilket håll det lutar för statsrådets del.

Huvudförslaget i utredningen är att det ska införas en ny huvudregel som innebär att vissa myndigheter, kommuner och vissa enskilda verksamheter ska bli skyldiga att på begäran lämna ut information också om enskildas förhållanden. Men det finns också ett förslag som innebär att både vissa myndigheter, kommuner och skolor, genom rektorerna, utan någon begäran från en brottsbekämpande myndighet ska lämna ut information när man antar eller misstänker att det föreligger skäl för rättsvårdande myndigheter att agera på sådan information.

Det här är väldigt komplicerad materia, som jag säger i min interpellation. När man tittar på remissvaren framgår det med all önskvärd tydlighet vilket komplext arbete det är som sannolikt pågår på Regeringskansliet. Det är väldigt svåra avvägningar.

Låt mig nämna några exempel på hur remissinstanserna har resonerat. Flera remissinstanser avstyrker eller har allvarliga invändningar mot just faktumet att man föreslår en informationsskyldighet utan en begäran från en brottsbekämpande myndighet.

Många remissinstanser redovisar att man kan känna oro för tjänstepersoners trygghet och säkerhet. En del remissinstanser tar upp frågeställningen om hanteringen - hur man ska klara av att det sannolikt skulle kunna dyka upp en massa överskottsinformation som kan bli svårhanterlig.

En del remissinstanser, som ligger nära socialtjänstens tjänstepersoner och skolans personal, pekar på riskerna för att en sådan här informationsplikt utan att det kommer en begäran från en brottsbekämpande myndighet skulle kunna leda till ökad misstro mot exempelvis socialtjänsten och skolan. Det skulle i sin tur kunna leda till att människor, även om de har behov av kontakter med socialtjänst eller problem i skolan, inte vågar adressera dem av rädsla för att de personliga konsekvenserna ska bli för stora.

Det finns alltså många svåra avvägningar som måste göras. Inte minst är frågan om avvägningen mellan den personliga integriteten och behovet av information väldigt svår. Jag tror att det är ett gediget arbete för Regeringskansliet och ministern att hitta balanspunkten mellan de båda olika storheterna - integritet kontra behov av information.

Utredningen fortsätter till det som är den riktigt stora fråga som många efterlyser, nämligen behovet av att dela information mellan myndigheter. Det ska utredas till i början av 2025, så dessa förslag får vi vänta på ett bra tag till.

Min fråga i dag är: Vad döljer sig bakom statsrådets lilla ord ambition? Är det en tydlig färdriktning, eller ser statsrådet svårigheter att klara hanteringen av remissinstanserna?

Herr talman! Tack, statsrådet, för ytterligare kommentarer! Vi ska väl vara ärliga mot varandra och säga att den socialdemokratiska regeringen tillsatte ett antal utredningar på det här området. En av dem handlar om den kommunala förköpsrätten. Där har den nya regeringen gett ett tilläggsdirektiv.

Den socialdemokratiska regeringen tillsatte också en utredning som handlar om att behandla hyresgäster på ett sjystare sätt vid fastighetsöverlåtelser. Vi tillsatte även en utredning om sekretessbestämmelser och annat. Statsrådet försöker måla upp en bild av att det inte har gjorts några insatser tidigare, men det stämmer inte. Låt oss vara ärliga och uppriktiga med det! Mycket som det har fattats beslut om på senare år är sådant som det funnits bred enighet om i den här kammaren.

Statsrådet har inte tagit min frågeställning i interpellationen på riktigt rätt sätt, tror jag. Den är ju väldigt specifik. Den handlar om förvaltningen av statliga fastigheter, och jag pekar på en viss förordning. Jag har respekt för att statsrådet säger att just den förordningen kanske inte är det viktigaste att titta på, men nu försöker jag bredda diskussionen till att handla om att det finns flera ingångar i frågan. Det hoppas jag att vi kan vara överens om.

Jag är helt säker på att oavsett om man vill göra förändringar i den här förordningen eller inte behövs en diskussion om att se över statens roll som fastighetsägare och om hur vi ska skapa resiliens mot den ekonomiska brottsligheten. Om det ska ske i ett sammanhang som det här eller i samband med något annat låter jag vara osagt - men jag tror inte att statsrådet kan komma undan frågan. Vi behöver se över hur verksamheterna mår och vilka risker det finns med fastigheterna som staten har ansvar för. Det tror jag inte att statsrådet kommer undan.

Herr talman! Tack, statsrådet, för kommentarerna till mina frågor!

Vi kan ha en annan diskussion om orsak och verkan i fråga om att vi har fått en utbredd ekonomisk, organiserad brottslighet i Sverige. Det är en annan debatt.

Det jag försöker göra här är att lyfta upp ett perspektiv där staten har ett särskilt ansvar i kraft av att vara den som har ansvar för förvaltningen av de statliga fastigheterna. En möjlig ingång för regeringen är att titta på ifall det finns anledning att se över hur vi förvaltar våra fastigheter, ifall någonting där gör att vi, utifrån en administrativ åtgärd eller förändring i ett regelverk, kan förhindra och förbättra motståndskraften mot att sådant här kan hända igen.

Statsrådet får tolka mig hur han vill. Jag har ingen bestämd uppfattning här. Jag har bara noterat att vi har ett regelverk för de statliga fastigheterna som har funnits sedan början av 90-talet. Det har vi varit helt överens om. De senaste 30 åren har vi också varit överens om de fåtal förändringar som gjorts av det regelverket.

Jag vill inte lasta någon specifik regering för det ena eller det andra. Jag konstaterar bara att när ett sådant här läge uppkommer visar det flagrant att det finns sårbarheter i hur våra verksamheter, till exempel genom ett hyreskontrakt med en privat, kommersiell fastighetsägare, kan råka illa ut. Då känner jag att vi som lagstiftare, som ansvariga för regelverken, har en skyldighet att se över om det är en ingång där vi kan skruva i systemet för att öka vår motståndskraft.

Efter att det med tingsrätten i Södertälje hände och det blev publikt har det höjts en del ögonbryn om att vi inte haft bättre utvärdering av både de ekonomiska och säkerhetsmässiga aspekterna av hur staten förvaltar sina fastigheter. Det finns anledning att ta den kritiken eller de funderingarna på allvar.

Vi kan fundera över ifall tidigare regeringar borde ha gjort på ett bättre sätt. Men jag tycker att det allra helst, när exemplet nu uppdagats, finns all anledning för regeringen att fundera över ifall inte också detta är en ingång som man bör ta vara på. Finns det någonting vi kan göra här?

Jag har ingen bestämd uppfattning om ifall staten ska äga fler eller färre fastigheter. Jag vill bara att vi tittar över om det finns någonting mer vi kan göra. Vi är ju helt överens om att den här typen av brottslighet inte bara är obehaglig, ställer till en massa bekymmer och dränerar välfärdssystem och andra system på pengar utan också är systemhotande. Av det skälet tycker jag att det finns anledning att ta det här på allra största allvar.

Jag måste återkomma till det statsrådet Strömmer sa i samband med att den här artikeln publicerades. Jag är väl medveten om att det delvis är olika ingångar till den här frågan och delar statsrådets uppfattning där. Men det hänger väl ändå ihop? Hur ser statsrådet på detta? Om regeringen går fram med begränsad förköpsrätt för staten eller kommunerna, eller både och, påverkar inte det också behovet av att se över förvaltningen av statens fastigheter?

Herr talman! Jag tackar statsrådet för svaret.

Bakgrunden till min interpellation är att Dagens Nyheter den 29 januari presenterade en artikel om ägarförhållandena i Södertälje tingsrätt, som tidigare ägdes av ett ganska stort börsnoterat företag men såldes vidare till ett betydligt mindre, lokalt företag som visade sig ha speciella kopplingar till en bolagskoncern. Tidningen kunde också redovisa att denna bolagskoncern hade en direkt koppling till en person som pekas ut som en nyckelperson i det så kallade Södertäljenätverket. Personen det handlar om utreds just nu för omfattande ekonomisk brottslighet.

DN-artikeln beskriver också vilka typer av mål tingsrätterna numera allt oftare får handlägga. Det är grövre brott, människorov, utpressning, välfärdsbrott och alla möjliga typer av tung brottslighet som tingsrätterna numera hanterar. I Södertälje tingsrätts fall gör man detta i vetskap om att fastighetsägaren har tillgång till fakta om lokalernas beskaffenhet, planritningar, tekniska installationer och så vidare. Det är djupt otillfredsställande.

Domstolsverket, som har tecknat hyresavtal med den privata fastighetsägaren, har försökt komma ur detta men inte lyckats. Hittills har företaget fått 45 miljoner kronor i hyra. Förra året gjorde bolaget ett vinstuttag på 12 miljoner.

Det är mot den bakgrunden som Södertälje kommun bland annat hårt driver frågan om att återinföra kommunal förköpsrätt. Men låt mig lämna det därhän. Det är inte det som interpellationen handlar om.

Precis som statsrådet beskriver infördes reglerna för statens fastighetsförvaltning i början av 90-talet, under regeringen Bildt. Den stora, bärande huvudprincipen i de förändringarna var att man skulle skilja på ägandet av statliga fastigheter och bruket av fastigheter, lokaler och mark. I praktiken är det nu bara ett fåtal utpekade myndigheter som får äga statliga fastigheter. Det betyder att ganska mycket statlig verksamhet bedrivs i lokaler som är förhyrda på den kommersiella, privata fastighetsmarknaden.

Jag säger inte att det alltid är fel. Däremot visar den senaste tidens händelseutveckling att den ekonomiska brottsligheten försöker ta ett allt tydligare grepp om en lång rad verksamheter som är vitala för samhällets funktioner. Mot bakgrund av det tycker jag att det finns anledning att fundera över ifall det finns anledning att också titta på till exempel hur staten förvaltar sina fastigheter.

Jag har ingen lust att ha någon särskilt het eller uppslitande diskussion om detta här och nu, men jag tycker att det finns anledning att fundera över om inte staten kan göra någonting här. Vi kan se över vårt eget ansvar för hur vi förvaltar våra fastigheter.

Jag blir lite konfunderad. Jag lyssnade på justitieministern samma dag som artikeln i DN kom. Då tyckte jag ändå att justitieministern var ganska öppen för att till exempel återinföra någon typ av begränsad kommunal förköpsrätt för att minska bland annat riskerna för organiserad brottslighet. Om regeringen har det som ambition föreställer jag mig att det också kommer att få effekter på hur man ser på förvaltandet av de statliga fastigheterna.

Jag vill gärna få ett förtydligande här. Vill regeringen göra någonting åt det här fältet? Finns det någon plan för hur vi ska kunna motverka att den ekonomiska brottsligheten tar sig in också på den lokala fastighetsmarknaden runt om i vårt land?

Fru talman, statsrådet! Tack för två svar som ändå gör att man får ett hum om hur regeringen ser på det fortsatta arbetet. Det går inte fortare. Det finns egentligen ingen tidsplan, utan vi jobbar på.

Jag ska inte säga att jag har läst alla remissvar. Men jag har tagit del av huvudsentensen i alla 150 remissvar. Statsrådet borde vid det här laget vara medveten om att det finns ett monumentalt stöd för att införa en statlig elegitimation.

Många remissinstanser säger också att det brådskar. Det gäller inte minst de remissinstanser som ligger nära arbetet mot den organiserade brottsligheten och det digitala utanförskapet. Statsrådet behöver nog inte vara orolig för att det inte finns ett brett samhälleligt stöd för det.

Varför jag ändå trycker på detta och är lite skarp i tonen är för att statsrådet har varit så svävande genom hela processen. I december 2022 sa statsrådet i ett svar till Adrian Magnusson att regeringen skulle ta ställning till ett förslag om en statlig e-legitimation våren 2023. En vecka senare tillsatte statsrådet i stället en ny utredning.

Det är två saker som inte riktigt korrelerar med varandra. Den ger en lite svajig bild av hur statsrådet hanterar frågan. Därför känns det viktigt för mig som ledamot och som ansvarig för att kontrollera regeringsmakten att klämma statsrådet på vad det är för ambitionsnivå som regeringen har här eftersom det är en fråga där vi i grund och botten är väldigt eniga om behovet.

Jag kan bara konstatera att ambitionsnivån är vad den är. Det går nog inte snabbare än till 2026. Det kan gärna gå snabbare, men statsrådet tror inte det att det gör det. Så tolkar jag statsrådet. Regeringen menar att den jobbar på så gott den kan. Jag tycker inte att det duger.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

(Applåder)

Fru talman! Statsrådet Slottner må vara förvånad över tonläget, men inte heller i det här anförandet från statsrådet fick vi någon större klarhet i vilka ambitioner regeringen har när det handlar om att få en statlig e-legitimation på plats. Det är väldigt långt till hösten 2026. Kan eventuellt en e-legitimation införas före det? Jag tycker att det borde finnas anledning för regeringen att fundera över om det skulle vara möjligt att snabba på processerna lite grann i Regeringskansliet. Det går som sagt att prioritera utredningsresurser och annat om man vill.

Varför tycker jag då att det vore rimligt att regeringen speedade upp det här arbetet lite grann? Jo, det har att göra med att vi nu har en situation på den svenska scenen där bedrägerierna blir en alltmer betydelsefull inkomstkälla för den grova organiserade ekonomiska brottsligheten. Den här SD-regeringen säger i alla andra sammanhang att den ska göra allt som kan göras för att se till att bekämpa den organiserade ekonomiska brottsligheten och den grova våldsbrottsligheten. Här har vi nu ett verktyg som skulle kunna innebära att vi fick en betydligt bättre kontroll över hur den digitala marknaden fungerar och färre digitala bedrägerier.

Jag har ingen ambition att skälla på regeringen, för jag vet att regeringen vill ha det här. Poängen med min interpellation är att jag tycker att det går för långsamt. Det är därför jag har ställt två väldigt enkla frågor till statsrådet: Tycker statsrådet att processen är tillräckligt snabb i Regeringskansliet - eller skyndsam, som jag har uttryckt det? När tänker statsrådet presentera en proposition? Vi har också skickat en skriftlig fråga till statsrådet om detta.

Jag anade, trodde eller hoppades att den proposition om säkrare identifiering som man flaggar för ska komma för behandling efter sommaren skulle innehålla detta med en statlig e-legitimation. Men statsrådet svarar att det inte alls är så utan att det handlar om helt andra saker. Vi vet fortfarande inte vilken ambitionsnivå regeringen har. Det är därför jag tycker att det är viktigt att statsrådet är lite tydligare och öppnar lite mer för en diskussion om huruvida det är möjligt att gå fram snabbare.

Varför är jag då så angelägen om att få tydligare svar av statsrådet? Jo, ledamoten Adrian Magnusson ställde en fråga i december 2022 om huruvida regeringen funderade över att införa någon typ av statlig e-legitimation. I det skriftliga svaret uppgav statsrådet att regeringen skulle ta ställning till ett förslag om en statlig e-legitimation under våren. En vecka senare tillsatte statsrådet en utredning för att ytterligare utreda den statliga e-legitimationen. Det svar som gavs till ledamoten Adrian Magnusson var alltså inte korrekt. Jag menar att statsrådet har en del att bevisa när det handlar om hur tidsplanen för en statlig e-legitimation kommer att se ut. Som sagt är det väldigt långt till hösten 2026. Den ekonomiska brottsligheten ökar, liksom den bristande tillgängligheten för många medborgare i Sverige. Statsrådet kan räkna med vårt stöd. Men speeda på arbetet lite, för nu går det för långsamt!

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

(Applåder)

Fru talman! Statsrådet har alldeles nyss läst upp raderna i det dokument som jag har fått som svar på min interpellation, och jag får inledningsvis börja med att konstatera att det lämnar allt övrigt att önska.

Inte med ett enda ord kommenterar eller ens nämner statsrådet något som kan ses som ett försök att svara på mina frågor. Statsrådet har ingen uppfattning om vare sig ifall regeringens process för att införa en statlig elegitimation på högsta tillitsnivå är tillräckligt skyndsam eller när vi kan förvänta oss en proposition till riksdagen.

Fru talman! Jag tycker att detta är respektlöst både mot mig och mot riksdagen, och jag hoppas att statsrådet tar tillfället i akt att reparera misstaget nu här i kammaren. Jag utgår nämligen från att statsrådet har uppfattningar om detta.

Med detta sagt, fru talman: Varför är det då så angeläget att få till en statlig e-legitimation på högsta tillitsnivå? En sak är att det är ett krav från EU. Sverige är, precis som statsrådet säger, ett av få länder inom EU som inte har en sådan säker e-legitimation. Vi har ett par år på oss enligt eIDAS-förordningen att ordna detta.

Det finns också andra mycket tungt vägande skäl till att det brådskar vilka jag ska komma in på nu. Jag tror inte att jag var ensam här i kammaren om att bli både upprörd och arg när jag såg SVT:s Uppdrag granskning om bedrägerier i förra veckan. Det handlade om en alltmer omfattande och viktig del av den organiserade brottsligheten och visade en hänsynslös, rå och fullständigt vidrig verksamhet som främst riktar in sig mot äldre och människor med funktionsnedsättningar. Bedrägerierna ökar lavinartat i Sverige, vilket nu har blivit allmänt känt, och regeringen behöver agera.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Sverige är ett digitaliserat land, och det statsrådet säger är helt riktigt: Det blir allt svårare att klara sig i samhället utan en e-legitimation. Ungefär 1 miljon människor i Sverige lever dock i digitalt utanförskap och har hamnat i kläm i och med den snabba digitaliseringen av vårt land. Främst handlar det om äldre, om personer med funktionsnedsättningar och dessutom om personer utan personnummer. Det digitala utanförskapet måste brytas, och även här krävs åtgärder från regeringen.

E-legitimationer är en samhällskritisk tjänst, och den helt dominerande aktören för e-legitimationer i Sverige är Bank-id med över 8,5 miljoner användare. Det finns också några mindre aktörer, men en statlig e-legitimation skulle främja konkurrensen på marknaden samt öka samhällets robusthet och möjligheter att möta kriser både i fredstid och vid höjd beredskap.

Fru talman! SD-regeringen har nyligen presenterat en strategi mot den systemhotande organiserade brottsligheten. Det är lovvärt, men vi vet ännu inte vad den kommer att ha för effekt på marken. I strategin nämns arbetet med en statlig e-legitimation och ett nytt statligt id-kort, och det är bra. Jag har noterat att Myndigheten för digital förvaltning har fått ett uppdrag att utveckla en statlig e-legitimation som ska uppfylla EU:s krav på högsta tillitsnivå.

Fru talman! Utredningen om säker och tillgänglig digital identitet bedömer att förslagen till ny reglering kan träda i kraft tidigast den 1 mars 2026. Dit är det två år. Det finns enligt min mening starkt vägande skäl för riksdagen att avkräva statsrådet tydliga besked på ett antal punkter. Anser statsrådet att processen i regeringen är tillräckligt skyndsam? När kommer en proposition? Hur ser statsrådets tidsplan ut? När bedömer statsrådet att vi har en sådan här legitimation på plats i Sverige?

(Applåder)

Fru talman! Till slut fick vi ändå några ord från statsrådet om hur regeringen ser på vad som håller på att hända i Sverige med utvecklingen av den relativa fattigdomen och de ökade klyftorna. Jag delar naturligtvis statsrådets uppfattning att arbete är grunden till välstånd, så där är vi helt eniga.

Jag kan ändå inte låta bli att reflektera över på vilket sätt statsrådet och regeringen tar sig an frågeställningen att vi har en ökande relativ fattigdom och ökande klyftor i Sverige. Det blir liksom ett slags instrumentellt pratande om vilka faktorer som påverkar samhällsutvecklingen och väldigt lite om vilket eget ansvar man har som regering. Men som regering kan man faktiskt prioritera.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Jag är väl medveten om att utvecklingen av ojämlikheten i Sverige har pågått sedan 80-talet. Vi vill göra någonting åt det. Vi vill föra en helt annan politik. Därför lägger vi helt andra förslag än vad regeringen presenterar.

Vi vill inte att hushållen ska bära kostnadskrisen ensamma, med höga matpriser och höga elpriser. Vi tycker inte att det är rimligt att prioritera lyxrenoveringar av bostäder för redan rika människor. Vi tycker inte heller att det är rimligt att prioritera att sänka plastpåseskatten när skolorna tvingas att skära ned och redan fattiga barn drabbas av en sämre skola.

Vi gör en helt annan prioritering och tar oss an problematiken med ökad fattigdom och ökade klyftor på ett helt annat sätt än regeringen. Regeringen verkar dessvärre blunda mer än se.

Fru talman! Hela poängen, statsrådet, med att jag lyfter upp de ökande skulderna hos Kronofogden är att det är ett symtom på att något är trasigt i Sverige. Med det som utgångspunkt har jag ställt två frågor.

Den första frågan tycker jag att jag delvis har fått svar på, så den ska jag lämna därhän. Men sedan handlar det om den andra frågan. Som en följd av att vi ser att allt fler familjer och hushåll har det väldigt knapert och får svårt att klara räkningar och mat undrar jag: Ser regeringen några problem med att den relativa fattigdomen ökar i Sverige och att klyftorna ökar i Sverige?

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Jag använder de ökande skulderna hos Kronofogdemyndigheten som ett exempel på att det är något som håller på att gå sönder i Sverige. Med regeringens prioriteringar i budgeten för innevarande år och för nästa år är det faktiskt så att det är hushållen som får ta den största smällen av kostnadskrisen. Och allra värst drabbas de som inte hade några marginaler, eller väldigt små marginaler, redan före krisen.

De flesta som arbetar med denna typ av frågeställningar menar att den relativa fattigdomen i Sverige kommer att fortsätta att öka de närmaste åren. Vad är då relativ fattigdom, som vi har i Sverige? Det betyder att andelen hushåll i Sverige med en inkomst som är lägre än 60 procent av snittet i Sverige och som lever med mycket låg ekonomisk standard har ökat i många kommuner. Klyftorna mellan människor ökar.

Mina frågor till statsrådet om vilka risker regeringen ser med de ökade skulderna hos Kronofogden, fattigdomen och de ökade klyftorna är ställda för att regeringen ska få en möjlighet att förklara hur man ser på den här situationen.

Så här ser jag på det: Ett samhälle med stora klyftor mellan människor skapar motsättningar och instabilitet. Därför borde de signaler som säger till oss att många hushåll i Sverige pressas väldigt hårt av kostnadskrisen få alla att tänka ett varv extra. Vad är det för samhälle som växer fram när klyftorna ökar?

Om man då lägger till att arbetslösheten nu ökar och att kommunerna tvingas till nedskärningar i skolan tycker jag att det är ganska enkelt att förstå att det kommer att göra någonting med Sverige. Sverige kommer att bli kallare och hårdare. Misstro och motsättningar kommer att öka i takt med att Sverige och många svenskar blir allt fattigare.

Som jag sa är de ökade skulderna hos Kronofogden ett symtom på att Sverige håller på att slitas isär. Jag tycker att det är viktigt att framhålla att de prioriteringar som regeringen gör innebär att hushållen får bära kostnadskrisen. Regeringen prioriterar nämligen höginkomsttagarna, lyxrenoveringar av bostäder och att avskaffa plastpåseskatten.

Det tycker jag är fel. Jag tycker att barnen, barnfamiljerna och lärarna är viktigare.

Fru talman! Tack, statsrådet, för svaret! En av de tidigare interpellationsdebatterna i dag kom att handla om att tjuvtitta på julklappar.

I Sverige är det så många hushåll som befinner sig i en så pressad ekonomisk situation just nu att många föräldrar, inte minst ensamstående mammor, känner julklappsskam. De har inte råd att bjuda sina barn eller vänner på en ordentlig julmiddag eller för den delen köpa julklappar. Jag vill bara ge detta som bakgrund till den här interpellationsdebatten.

I viss mån möter svaret faktiskt den frågeställning som jag har angående vilka slutsatser regeringen drar när det gäller den ekonomiska politiken. Regeringen menar ju, och detta står också i svaret, att den höga och ökande skuldsättningen både kan leda till det personliga lidande som statsrådet nämnde och innebära negativa konsekvenser för samhället i stort. Jag är nyfiken på vilka negativa konsekvenser för samhället i stort det är som regeringen ser framför sig. Det får statsrådet gärna utveckla i sitt kommande inlägg.

Jag vill också ha sagt att jag tycker att det är bra att regeringen arbetar med frågan om överskuldsättning. Jag ser fram emot förslag till riksdagen i närtid när det gäller detta. Det är också bra att regeringen arbetar med att stärka konsumentskyddet. Här kan vi nog bli väldigt eniga.

Men dessvärre tvingas jag konstatera att statsrådet inte alls ger något svar på min andra fråga om vilka risker regeringen ser med att fattigdomen och de ekonomiska klyftorna ökar i Sverige, vilket ju den ökade skuldsättningen hos Kronofogden är ett tecken på. Jag undrar därför: Ser regeringen inga problem med detta, eller saknar regeringen vilja och förmåga att minska klyftorna?

Fru talman! Kronofogdemyndigheten bedömer att skulderna kommer att fortsätta öka också under 2024. Det är viktigt att se att detta är ytterligare ett symtom på att många hushåll i Sverige lever under väldigt hård press. När någon hamnar hos Kronofogden har personens ekonomiska bekymmer dessutom gått väldigt långt. Det skapar en stor oro och ett stort lidande.

Den 28 oktober uttalade sig Davor Vuleta, som är privatekonomisk talesperson på Kronofogdemyndigheten, i Aftonbladet. Han sa: Vi får in samtal från folk som aldrig haft med Kronofogdemyndigheten att göra tidigare.

Det är ett uttalande som pekar i samma riktning som det faktum att hjälporganisationerna vittnar om att de möter helt nya grupper människor i behov av basalt stöd i form av mat och kläder och att skolorna vittnar om att det går åt mer mat på måndagar och fredagar.

Tio års reallöneökningar har ätits upp av inflationen samtidigt som el och matpriser har skjutit i höjden. Det finns hushåll i Sverige som inte klarar av att sätta näringsriktig mat på bordet till sina barn. Många bävar inför jul.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

När dessa signaler blir så pass tydliga undrar jag: Ser regeringen att det behöver göras något åt den relativa fattigdomen och de ökade klyftorna, och vad vill regeringen i så fall göra?

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Fru talman! Tack, statsrådet, för inlägget! Jag tycker att det är bra att statsrådet har pinpointat ett antal frågor som man behöver ta ställning till i samband med att man ska hantera utredningen. Jag förstår att det pågår ett stort arbete kring detta, och som jag sa i mitt tidigare inlägg har jag stor respekt för det - det finns många avvägningar att göra. Det handlar om integritet. Det handlar om hur långt man kan gå, vad det är för data, vem som ska göra det och hur stort ansvar man ska ha själv. En lång rad av de frågeställningar som statsrådet pekar på är helt relevanta. Jag hoppas verkligen att det blir ett genomarbetat förslag som kommer från statsrådet i en proposition framöver.

Jag har inte ambitionen att skrika efter ett register vilket som helst. Det jag är ute efter gäller att det under flera år har funnits önskemål från våra tyngsta myndigheter som hanterar den finansiella stabiliteten i Sverige. De har sagt att ett bättre statistiskt underlag som inte bara visar hushållens skuldsättning - den kan myndigheterna det mesta om - utan också kunde ge en vink om hur det ser ut på tillgångssidan skulle kunna spela en roll för deras riskbedömningar när det gäller den finansiella stabiliteten. Det är detta som är min bevekelsegrund.

Sedan har det tillsatts en utredning. Den utredningen ligger nu på statsrådets bord och är remissbehandlad. Jag utgår från att när statsrådet lägger fram en proposition till riksdagen har flera eller ganska många av de avvägningar som statsrådet säger sig behöva göra också gjorts. Då får vi ta diskussionen där. Om viljan finns är jag helt övertygad om att vi gemensamt kan se till att möta Riksbankens behov i detta avseende.

Fru talman! Tack, statsrådet, för inlägget! Jag tycker att det var intressant på flera olika sätt. Jag tolkar det ändå välvilligt, som att statsrådet i någon mening erkänner behovet av att få en bättre kunskap om hur hushållens tillgångar ser ut, vilket skulle kunna vara av nytta vid både beslutsfattande och myndighetsutövning. Jag väljer alltså att tolka statsrådet positivt.

Den tråkigare delen av statsrådets inlägg handlar om att förminska debatten. Det är väl alldeles självklart att statsrådet, som sitter på verktyget att ta fram en proposition till riksdagen, har alla möjligheter att göra de avvägningar som statsrådet efterlyser från mig. Det är klart att om regeringen vill möta det behov som flera av remissinstanserna säger sig se, nämligen behovet av att skapa bättre underlag för beslutsfattande och myndighetsutövning, står det statsrådet fritt att lägga fram förslag för riksdagen som stämmer väl överens med de viktiga avvägningar som statsrådet tycker att man bör göra.

Jag inser att det finns svåra avvägningar i bland annat integritetsfrågorna, men det finns remissinstanser som säger att detta går att hantera. Jag har dock respekt för att detta är svåra frågor.

Men det är regeringen som håller i taktpinnen när det gäller detta. Antingen vill regeringen tillgodose det behov som våra tunga myndigheter Riksbanken och Finansinspektionen har flaggat för under flera år, eller så vill regeringen inte det. Jag tycker att det vore hederligt av statsrådet att i så fall säga: Nej, vi tycker inte att detta är något vi vill svara upp emot.

Jag och, tror jag, flera andra partier i denna kammare är beredda att föra seriösa diskussioner om en proposition där regeringen visar vilka avvägningar man vill göra. Jag tycker att det är rimligt att statsrådet på något sätt bemöter frågan om behovet av denna statistik i stället för att bara problematisera. Visst kan vi problematisera, men statsrådet sitter på verktygen för att lägga fram ett förslag i den riktning som efterlysts av flera av remissinstanserna och ursprungligen av Riksbanken.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Inlagan från Finanspolitiska rådet om behovet av att skapa bättre underlag för den ekonomisk-politiska analysen borde ändå stämma till eftertanke, så jag frågar återigen: Delar finansmarknadsministern de bedömningar som Finanspolitiska rådet gör om behovet av denna statistik?

Fru talman! Tack, statsrådet, för svaret!

Det är knappt ett år sedan vi stod här och förde en interpellationsdebatt om behovet av statistik över hushållens skulder och tillgångar. Då pekade jag på att Riksbanken och Finansinspektionen under flera år har efterlyst mer detaljerad information om hushållens tillgångar och skulder för att de ska kunna bättre analysera utvecklingen och bli mer träffsäkra med åtgärder inom ramen för penningpolitiken och deras ansvar för finansiell stabilitet. Det är något som jag vet att statsrådet har kännedom om att också Internationella valutafonden och Europeiska systemrisknämnden har uppmanat EU:s medlemsländer att ta fram.

Jag vill, precis som statsrådet gör i svaret, påminna om att den utredning som genomförts kom till efter ett tillkännagivande från riksdagen. Det var ett resultat av en framställan från Riksbanken till finansutskottet med önskemål om en sådan utredning. Alla i utskottet var eniga - utom Sverigedemokraterna, som reserverade sig mot beslutet.

Hushållens höga skuldsättning är alltjämt ett stort problem. Det visar sig inte minst nu när inflationen har skjutit i höjden och plågar oss alla. För att våra myndigheter som har ansvar för den finansiella stabiliteten ska kunna hantera riskerna med detta menar jag att vi måste vara beredda att ge dem de verktyg de efterfrågar.

Men det finns ytterligare en dimension i detta som jag gärna vill lyfta fram. Den beskrivs väldigt väl av Finanspolitiska rådet, som har lämnat värdefulla synpunkter om utredningen även om det inte formellt var en remissinstans. Rådet menar att det finns ett stort samhällsbehov av den här statistiken och anger tre huvudsakliga skäl till detta.

För det första behövs statistiken för att vi ska kunna beskriva hur samhället ser ut, vilket rådet menar är grundläggande för en kunskapsbaserad samhällsanalys och ytterst för en väl fungerande demokrati.

För det andra menar rådet att statistiken behövs för att utvärdera effekten av ekonomisk politik. I dag har varken allmänheten, myndigheterna eller vi politiker tillräcklig information för att kunna utvärdera effekterna av ekonomisk-politiska åtgärder som påverkar enskilda hushåll. Det är ju en rätt anmärkningsvärd och viktig synpunkt.

För det tredje menar Finanspolitiska rådet att statistiken är nödvändig för att bedriva en bra stabiliseringspolitik och förhindra uppkomsten av finansiell oro.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Fru talman! Vid de tillfällen, till exempel på finansutskottets öppna utfrågningar, då jag haft möjlighet att fråga Riksbankens företrädare om behovet av den efterfrågade statistiken kvarstår har svaret varit entydigt ja.

Så sent som får några veckor sedan fick riksbankschefen den här frågan igen i Ekots lördagsintervju, och han gav ett mycket tydligt svar: Ja, vi behöver den här statistiken. Det skulle göra våra underlag för vårt beslutsfattande bättre.

Nu är det ju så att remisstiden på utredningen som vi talar om gick ut den 21 april, och av statsrådets svar att döma får jag inte något besked i dag om eller när en proposition till riksdagen kan bli aktuell. Men för att jag ska kunna förstå statsrådets tveksamheter skulle jag vilja veta följande: Anser statsrådet att önskemålet om bättre data om hushållens tillgångssida över huvud taget är relevant?