Herr talman! Ingela Nylund Watz har frågat mig om jag anser att det finns anledning att göra en översyn av förordningen (1993:527) om förvaltning av statliga fastigheter, m.m. för att motverka riskerna för att liknande situationer som den avseende Södertälje tingsrätt uppkommer i framtiden.

Inledningsvis vill jag säga att det är viktigt att statens medel används på ett effektivt sätt och att det är tydligt hur medlen fördelas. Regeringens inriktning för den statliga fastighetsförvaltningen är att den ska vara kostnadseffektiv samt ge likvärdig avkastning och service i jämförelse med andra alternativ.

I början av 1990-talet infördes en ny form av styrning i statsförvaltningen, där en detaljerad budgetstyrning ersattes av mål- och resultatstyrning. Ansvar och befogenheter delegerades till myndigheterna. Parallellt genomfördes förändringar av organisationen av statens förvaltning av fastigheter och lokaler. Förändringarna syftade till ett effektivare resursutnyttjande hos myndigheterna och en effektivare fastighets- och förmögenhetsförvaltning för staten som helhet. Riksdagen beslutade om ett antal riktlinjer som låg till grund för förändringarna, bland annat att fastighetsförvaltningen ska skiljas från brukandet av lokaler. Dessa riktlinjer är utgångspunkten för regeringens mål för området.

Statens fastighetsförvaltning sker dels i ett antal myndigheter, dels i ett antal helägda aktiebolag. Regeringen beslutar vilka myndigheter som ska förvalta fastigheter och fastställer förvaltningsuppdragets omfattning för varje fastighetsförvaltande myndighet.

Inom ramen för de resurser som en myndighet förfogar över får myndigheten ingå de hyres- och arrendeavtal den behöver för sin verksamhet. Det innebär att en myndighet ansvarar för sin lokalförsörjning och kan välja att ingå avtal med både statliga och icke-statliga hyresvärdar. Självklart ska en samhällsviktig verksamhet inte hamna i hyresförhållanden som kan innebära risker för verksamheten. Myndighetens ledning ansvarar inför regeringen för verksamheten och ska bland annat se till att den bedrivs effektivt och enligt gällande rätt och att myndigheten hushållar med statens medel.

Herr talman! Tack, Ingela Nylund Watz, för interpellationen!

Detta är såklart angeläget. Jag tror att alla som inte själva är kriminella är av uppfattningen att kriminaliteten har bitit sig alldeles för långt in i den svenska samhällskroppen.

Jag ska inte kommentera enskilda fall och avser inte att göra det heller. Men det är klart att frågan väcks hos de flesta av oss; hur kunde det bli så här? Ingela Nylund Watz pekar själv ut att något hände 2016. Det blev en affär, och de lokala myndigheterna hyr in sig. Det byttes ägare. Vilka frågor ställde dåvarande regering angående det? Hur reagerade man på den typen av information? Ställde man till exempel frågor till myndigheten? Hände någonting?

Eller var det som med så mycket annat, att det liksom inte blev särskilt stor reaktion? Vi har fått väldigt mycket problem i Sverige, till exempel med folkbokföringen och samordningsnumren. Det påtalades gång på gång att det höll på att hända saker i Sverige som gjorde Sverige illa. Men så lite hände generellt.

Nu har det tvärtom hänt alltmer hela tiden. Vi behöver pressa tillbaka brottsligheten i Sverige. Utredning om lokal förköpsrätt är en sak man kan överväga. Det kanske inte löser det. Det är egentligen inte det Ingela Nylund Watz har frågat om heller, utan det gällde specifikt förvaltning av statliga fastigheter. Om man ska reda lite i det är jag inte helt säker på att man, om man satt ned och pratade en stund, skulle komma fram till att det var nyckeln. Det handlar nämligen om lite olika saker.

Det finns många statliga aktörer som tillhandahåller fastigheter. Det finns bolag. Som vi har pratat om är Specialfastigheter ett sådant exempel. Det finns även andra. Det finns också statliga myndigheter som har som huvuduppdrag att tillhandahålla fastigheter. Statens fastighetsverk är det uppenbara exemplet. Och Fortifikationsverket finns vid andra typer av behov.

Det är den enskilda myndigheten som avgör vilken lokal man väljer att hyra. Precis som Ingela Nylund Watz påpekar får vissa myndigheter äga sina egna lokaler, och andra ska hyra sina lokaler. Det är dock inte samma sak som att dessa inte får vara statliga, kommunala eller regionala eller på annat sätt ägas av det gemensamma. Det får de mycket väl göra.

Givet den samhällsutveckling vi har haft kan det såklart hända att flera myndigheter skulle tycka att staten vore en bra part för detta. Man skulle också kunna tycka att andra privata aktörer på olika sätt vore bättre. Det betyder däremot inte att man ska gå från det till att dra slutsatsen att det vore bäst att de ägde sina egna lokaler.

Det är två lite olika frågor. Det finns två olika förordningar här. Det är både 1993:527 och 1993:528 - det blir lite tekniskt. Ingela Nylund Watz kommer troligtvis till slutsatsen att lite fler myndigheter kanske borde ha lite fler statliga lokaler. Jag tolkar interpellantens intention på det sättet. Jag är övertygad om att man kan komma till den slutsatsen utan att komma till slutsatsen att just den här förordningen ska förändras.

Man kan fortfarande vara av uppfattningen att det kanske är bättre att Statens fastighetsverk, Specialfastigheter eller någon form av statligt organ som är specialiserat på fastigheter driftar fastigheten medan man hyr in sig där. Den slutsatsen kan man komma till utan att vilja ändra förordningen.

Herr talman! Jag är glad över och välkomnar Ingela Nylund Watz inställning att mer borde ha gjorts tidigare. Jag är övertygad om att det är en känsla som Ingela Nylund Watz och jag delar med stora delar av den svenska befolkningen. Någonting hände i det svenska samhället, det politiska systemet eller med den föregående regeringen - var man nu vill lägga ansvaret. Man vaknade inte upp kring detta, utan det fick fortgå alldeles för länge innan man började ta tag i det.

Nu tar vi tag i detta. Det är väldigt stor skillnad mot hur det var för ett antal år sedan. Då försökte man spela ned problemen och ville inte kännas vid bekymmer. Nu är det tvärtom; man vill sätta strålkastarljuset på de bekymmer och problem som finns för att sedan lösa dem. Det betyder inte att alla problem kommer att kunna lösas på en gång. Vår senfärdighet i Sverige har gjort att en del av de här problemen tillåtits att växa sig riktigt stora och gå djupt in i samhället. Det kommer att ta tid att åtgärda dem.

Vad gäller Ingela Nylund Watz fråga som jag hänvisade till justitieministerns tidigare uttalanden är min bedömning att den hänför sig till den utredning som vi har tillsatt om förköpsmöjligheter för kommuner. I den ingår ett uppdrag att se över detta mot bakgrund av den organiserade brottsligheten. Det är en del i detta som man kan arbeta med.

Jag försökte svara på Ingela Nylund Watz konkreta fråga om fler myndigheter ska få möjlighet att äga sina lokaler och om det är lösningen på detta. Min preliminära bedömning skulle kunna vara att det möjligtvis är att gå en omväg, för vi har ju redan många statliga aktörer - både bolag och myndigheter - som förvaltar fastigheter. Det finns ingenting som hindrar myndigheter i dag att vara hyresgäster hos dem. Det är en möjlighet, och det skulle inte kräva någon sådan typ av förändring.

Man ska inte ägna sig åt myndighetsstyrning, så det avser jag såklart inte att göra, men brett i samhället är vi nog många som till vardags behöver fundera mer över vad vi gör och hur vi agerar. Det ser vi ju till exempel när det gäller bedrägerier som inte minst drabbar äldre. Det behövs en annan, ny, typ av vaksamhet - tyvärr. Det är beklagligt och ledsamt.

Om det här sedan föranleder att man behöver minska myndigheternas handlingsfrihet eller om man kan betro dem med att bedöma och analysera det nya samhällsklimat som vi trots allt tyvärr har och fatta självständiga beslut även i fortsättningen är det i så fall min huvudbedömning att man kan göra det sistnämnda.

Det finns inte bara en reglering som styr allt detta. Vi har budgetlagen kring effektivitet, myndighetsförordningen som styr hur saker och ting ska skötas och förordningarna om förvaltning av statliga fastigheter och om myndigheters lokalförsörjning. De handlar just om hur myndigheter ska agera. Vi har också säkerhetsskyddslagen, som anger hur man behöver bete sig i vissa situationer, och säkerhetsskyddsförordningen. Det finns säkert ett antal fler lagar och regleringar. Det finns rätt mycket här.

Om det som hände 2016 hade hänt nu kanske det hade kommit någon respons i form av att man börjat fundera eller ställa kontrollfrågor på myndigheten eller från regeringens sida, men av någon anledning gjorde man inte det där och då. Den här insikten behövs alltså brett i hela samhället - det kan vi vara överens om. Men om lösningen på de här problemen är någon form av regeländring eller om det ens skulle vara nödvändigt är inte uppenbart.

Herr talman! Sedan jag tillträdde som statsråd har jag försökt arbeta med statens fastighetsbestånd. Det finns ju fler exempel än detta där det finns, eller fanns, betydande frågetecken kring ett antal saker. Regementen är ett exempel där stora delar under tidigare regering kunde vara i kommersiella fastigheter eller hyrda lokaler. Jag tog snabbt initiativ till att statliga regementen ska ha statliga lokaler. Det är min bedömning att det är en självklarhet att man ska göra så i ett land. Andra regeringar kanske resonerade annorlunda på den punkten.

Jag håller med Ingela Nylund Watz när det gäller inriktningen på detta. I grunden tror jag att det finns stor samsyn om att man behöver göra något. Frågan är om det är ett arbete som behöver ske ute på myndigheterna på samma sätt som det behöver ske brett i samhället där man ser över sin säkerhet och sina rutiner givet samhällsklimatet eller om det finns någon begränsning i lagstiftningen.

Det Ingela Nylund Watz pekar på i sin fråga, som jag förstår den, är om fler statliga myndigheter ska få äga och driva sina egna lokaler. Det menar jag inte är en nödvändig förändring. Vi skulle mycket väl kunna ha ett robust ägande och tillhandahållande av lokaler via en statlig, professionell fastighetsförvaltning, som till exempel Statens fastighetsverk. Statliga myndigheter kan då hyra in sig, och man behåller samtidigt skiljelinjen mellan verksamhet och lokalägande och lokaldrift.

Det är inte säkert att lösningen är att alla statliga myndigheter också är fastighetsförvaltare. Det är min poäng med detta. Därutöver är jag helt övertygad om att vi kan nå en bred samsyn om hur detta ungefär ska se ut. Sedan kommer det säkert alltid att finnas undantag och avvikelser när man till exempel tillfälligt behöver större lokaler. Det kommer väl aldrig att vara en exakt vetenskap, men att vi ska arbeta i den riktningen tror jag vi är överens om, och det är jag glad för.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.