Leila Ali Elmi

Fru talman! Tidöregeringen har infört det som i praktiken är en fattigdomsreform. Regeringen menar att de höga bidragen utgör ett hinder för att människor ska arbeta. Resonemanget är enkelt men desto mer obegripligt. Tidöregeringen menar att ju fattigare människor blir, desto större chans har de att komma i arbete.

Men regeringens egna expertmyndigheter avvisar att sänkta bidrag skulle leda till högre sysselsättning. Varken Finanspolitiska rådet eller IFAU finner stöd för att ett bidragstak skulle få fler i arbete. Ledamoten själv pekade i sitt anförande på att det enskilt största problemet på arbetsmarknaden är den strukturella kompetensbristen.

Min fråga till ledamoten är: Varför driver er regering en politik som saknar stöd i den egna expertkåren, och varför väljer ni fattigdom som verktyg när Finanspolitiska rådet i stället efterfrågar utbildning, starka förmedlingsinsatser och riktiga vägar in till arbete?

Herr talman! Regeringen har systematiskt skurit ned de arbetsmarknadspolitiska insatserna och yrkesutbildningarna och först efter hård kritik skjutit till begränsade summor. Resultatet är att Sverige i dag har en arbetslöshet som är bland Europas högsta. Samtidigt har propositionslistan i princip stått tom på arbetsmarknadsreformer i tre år.

I går var ministern med och presenterade en fattigdomsreform som i praktiken innebär ökade klyftor och ännu fattigare barnfamiljer. Ministern har sagt att det ska löna sig att gå från bidrag till arbete, och det håller vi med om. Men expertmyndigheten IFAU konstaterar att förslaget har marginell effekt på sysselsättningen.

Därför är min fråga till arbetsmarknadsministern: Ska vägen till lägre arbetslöshet gå via fattigare barnfamiljer eller via utbildning och kompetensförsörjning?

Fru talman! Att vi arbetar för mycket får konsekvenser. Det yttrar sig i ohälsa, i sjukskrivningar och i en tillvaro där tiden aldrig riktigt räcker till. Det märks hos barn som växer upp med utmattade föräldrar, i relationer som inte hinner vårdas och i ett arbetsliv som inte håller över tid. Ändå håller vi fast vid den arbetstidsnorm som sattes för mer än 50 år sedan. 40timmarsveckan infördes i början av 1970-talet. Sedan dess har produktiviteten ökat kraftigt, men den lagstadgade arbetstiden har i stort sett varit oförändrad.

Vi i Miljöpartiet menar att tiden är inne för nästa stora reform i arbetslivet. Vi vill införa en lagstadgad arbetstidsförkortning steg för steg med sikte på en fyra dagars arbetsvecka. Vi vet att det fungerar. LO:s arbetstidsutredning visar att mellan 40 och 50 procent av de arbetstimmar som försvinner vid en generell förkortning kompenseras genom ökad produktivitet.

När människor får tillräcklig återhämtning, minskad stress och bättre kontroll över sin arbetstid ökar effektiviteten. Vi ser det redan i praktiken. Arbetsplatser som infört sex timmars arbetsdag eller fyra dagars arbetsvecka rapporterar både minskad sjukfrånvaro och ökad arbetsglädje utan att produktiviteten försämrats.

Kortare arbetstid skapar också utrymme för innovation. Företag ser över sina arbetssätt, investerar i teknik och minskar slöseri. Det handlar inte om att springa snabbare utan om att arbeta smartare.

Kortare arbetstid handlar inte bara om ökad produktivitet. Det handlar också om rättvisa. I kvinnodominerade yrken inom vård, skola och omsorg slits människor ut – inte för att de inte älskar sina yrken utan för att arbetsvillkoren är orimliga. Resultatet av långa pass, kronisk stress och utebliven återhämtning blir att många lämnar sina jobb, går ned i arbetstid eller blir sjukskrivna.

När välfärdens yrkesgrupper inte orkar mer är det inte bara en arbetsmiljöfråga; det är en samhällskris. Dessa yrken är samhällets ryggrad. De förtjänar mer än applåder. De förtjänar tid att återhämta sig, kraft att orka och möjlighet att leva hållbart. Att genomföra en arbetstidsförkortning är att ta ansvar för att dessa yrken ska vara hållbara över tid. Det är ett sätt att säkra kompetensen, värna kvaliteten och höja attraktiviteten. Det är en investering i välfärden – inte en kostnad.

Fru talman! Motståndarna varnar för samhällskollaps. Hur ska vården fungera? Hur ska vi ha råd? Men ingen föreslår ju att vi ställer om över en natt. Precis som tidigare arbetstidsreformer ska denna genomföras etappvis på ett ansvarsfullt sätt med kontinuerlig uppföljning och i nära samarbete med arbetsmarknadens parter.

Vi vet att flera fackförbund redan står bakom kravet på kortare arbetstid. Det finns ett starkt stöd ute på arbetsplatserna, men politiken måste också ta sitt ansvar. När det sägs att vi måste välja mellan kortare arbetstid och högre lön behöver vi påminna oss att Sverige är ett av världens rikaste länder. Produktivitetsökningen har sedan 1970-talet till största delen gått till vinster och högre inkomster i toppen. Väldigt lite har omvandlats till mer tid för vanligt folk.

Detta handlar inte om brist på resurser; det handlar om vad vi prioriterar. Tid är en av våra mest underskattade resurser och en avgörande förutsättning för ett hållbart samhälle. Vi kan inte bygga ett hållbart samhälle om människor inte har tid att leva, om livspusslet aldrig går ihop och om vi betalar för tillväxt med vår hälsa. Ska vi klara klimatomställningen, stärka välfärden och möta den psykiska ohälsan måste vi omfördela både resurser och tid.

Att lagstifta om arbetstider är inte radikalt. Det är historiskt förankrat. Miljöpartiet tror på ett samhälle där vi arbetar för att leva, inte lever för att arbeta. Det är ett samhälle där tid ses som en rättvisefråga och där vi vågar tro att livet kan rymma mer än arbete och att det faktiskt gör hela samhället starkare. Kortare arbetstid är inte en dröm, fru talman. Det är fullt möjligt. Med det sagt yrkar jag bifall till reservation 18.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 10 juni.)

Herr talman! I Sverige ska alla människor ha rätt att bli bemötta med respekt, bli skyddade av lagen och bli sedda som fullvärdiga samhällsmedborgare oavsett vem man är eller var ens föräldrar är födda.

Men så ser inte verkligheten ut. När en mamma ringer polisen för att hennes 14-årige son Mohamed har försvunnit skämtar polisen om att ”ringa på sin bästa somaliska”. De raljerar, de skrattar och de förnedrar. Tre dagar senare hittas Mohamed död, kidnappad och torterad till döds i en skog utanför Nyköping.

Det här är inte bara en enskild tragedi; det är strukturell rasism. Det är vad som händer när rasism tillåts forma bemötandet från en myndighet vars uppdrag är att skydda alla. Polisen är inte en neutral institution. Den speglar de normer, värderingar och prioriteringar vi som samhälle sätter upp. När hån och förakt får passera utan konsekvenser undergrävs inte bara människors tillit, utan hela rättsstatens legitimitet vittrar.

Det är inte bara i mötet med myndigheter som diskrimineringen märks. Ett experiment visade nyligen att tre svarta killar bara släpptes in på en av åtta nattklubbar i Stockholm medan deras vita jämnåriga kom in på sju. Det är 2025, men hudfärg avgör fortfarande hur vi blir bemötta.

Mot denna verklighet står Sverigedemokraterna med en politik som aktivt försvagar skyddet mot diskriminering. De vill radera ut de sju diskrimineringsgrunderna, kön, etnicitet, religion, funktionsnedsättning, sexuell läggning, könsidentitet och ålder, och ersätta dem med en vag formulering om otillbörlig särbehandling. Sveriges diskrimineringsgrunder finns inte för att människor ska kategoriseras utan för att de här formerna av ojämlikhet är historiskt och strukturellt betingade.

Herr talman! Vi ser det när kvinnor som bär slöja systematiskt får färre svar på jobbansökningar trots likvärdig eller högre kompetens än andra sökande. Vi ser det när personer med funktionsnedsättning sorteras bort i rekryteringar, inte för att de saknar kvalifikationer utan för att arbetsgivare uppfattar anpassningar som ett hinder. Vi ser det när transpersoner möts med misstänksamhet eller hån i kontakten med myndigheter eller vårdpersonal och därmed hindras från att få hjälp på lika villkor.

Diskriminering är inte enstaka tillfälligheter; det är strukturer. Det är just därför de sju grunderna behövs i lagtexten. De hjälper oss att identifiera när mönster uppstår och att synliggöra vilka grupper som återkommande stängs ut eller nedvärderas. Utan dessa grunder försvinner analysen och därmed också rättsskyddet.

SD:s förslag att ersätta grunderna med ett vagt begrepp om särbehandling skiftar hela perspektivet från system till individ och från struktur till missförstånd. Det är en strategi och en medveten förskjutning. Det är just genom dessa små, till synes tekniska, ändringar som stora värden nedmonteras. Det är så det ser ut i Sverige och globalt. Man rör sig sakta men målmedvetet bort från jämlikhet som konkret politik.

Sverigedemokraterna kritiserar nivåerna på skadeståndet vid diskriminering. Deras argument bygger på enskilda fall där en person som utsatts för diskriminering fått högre ersättning än en kvinna som utsatts för våld. Men de ifrågasätter inte att våldsutsatta kvinnor får för låga skadestånd; de ifrågasätter att någon annan får rätt till upprättelse. I stället för att kräva rättvisa för fler kräver de rättvisa för vissa.

Problemet är inte att skadestånd för diskriminering ibland är höga. Problemet är att skadestånd för våld mot kvinnor är för låga. Det är en följd av just den ojämställdhet som diskrimineringslagen försöker motverka. Det är inte diskrimineringsersättningen som ska sänkas. Det är rättssamhällets syn på mäns våld mot kvinnor som måste förändras.

Herr talman! Miljöpartiet säger tydligt nej till SD:s urholkning av diskrimineringsskyddet. Vi vet att rättvisa inte uppstår av sig själv. Den kräver politiskt mod och konkret handling. Därför vill vi skärpa sanktionerna mot arbetsgivare som diskriminerar, införa möjligheten till anonyma jobbansökningar och göra det antirasistiska arbetet obligatoriskt i offentliga verksamheter.

Vi vill att Diskrimineringsombudsmannen ska få ökade resurser och fler regionala kontor så att människor över hela landet får tillgång till rättsskydd. Vi vill ge Diskrimineringsombudsmannen i uppdrag att granska rättsväsendet så att vi kan avslöja och åtgärda rasism där dess konsekvenser blir som farligast.

Diskrimineringslagen är inte bara en symbol. Den är ett av våra viktigaste verktyg för att se till att jämlikheten inte stannar vid principer utan genomsyrar vardagen på jobbet, i skolan, i vården och i rättssalen.

Herr talman! Att stå upp för människors lika värde är inte bara att vara woke, utan det är att vara demokrat. Det är att ta ansvar när vissa liv värderas lägre än andra. Då måste vi våga se det, säga det och förändra det.

Varje gång en människas rättigheter urholkas utan att vi reagerar förskjuts gränsen för vad vi accepterar. Varje gång vi låter diskriminering passera blir samhället kallare och otryggare. Men det betyder också att vi varje gång vi markerar, tar strid och säger ifrån försvarar det som är det mest grundläggande i ett demokratiskt samhälle: alla människors lika värde.

Mohameds mamma förtjänade att bli tagen på allvar. Hennes son förtjänade att leva. Alla unga som växer upp i Sverige i dag, oavsett bakgrund, förtjänar ett samhälle där deras trygghet, frihet och värdighet aldrig får ifrågasättas.

Med det sagt yrkar jag bifall till reservationerna 4 och 16.

(Applåder)

Herr talman! Jag tackar ledamoten för hennes svar. Jag börjar med det sista du sa.

Båda språkrören i Miljöpartiet har tydligt markerat i frågan, nämligen att vi inte accepterar antisemitism.

Jag återkommer till min fråga.

Herr talman! Jag riktar min fråga till Liberalerna på grund av det samarbete ni har med Sverigedemokraterna. Det samarbetet legitimerar den rasism som Sverigedemokraterna står för, nämligen att en av deras högsta företrädare uttrycker sig grovt rasistiskt om en annan folkvald ledamot. Detta är i grund och botten djupt problematiskt, men att Liberalerna inte markerar är också djupt bekymmersamt.

Var går Liberalernas gräns? Vilka är era red lines? När blir man svensk nog?

Herr talman! När Richard Jomshof säger åt en folkvald riksdagsledamot att åka hem är det inte fråga om ett slarvigt ordval, utan det är en medveten rasistisk markering och ett språkbruk med en lång och vedertagen historia inom högerextremismen. ”Åk hem” är aldrig harmlöst, utan det är ett sätt att dra gränsen för vem som anses höra till och vem som ska hållas utanför.

När vi som sitter i kammaren får höra att vi inte hör hemma här, när blir vi svenskar nog? Liberalerna har inte markerat med ett enda ord, trots att Liberalerna i varje annan fråga säger sig vara garanten mot just rasism, högerextremism och urholkandet av rättigheter. Hur länge kan man kalla sig liberal och samtidigt blunda för vad en samarbetspartner gör? Hur länge kan man stoppa huvudet i sanden och förneka att man legitimerar den rasism man påstår sig vilja motverka?

Herr talman! Jag tycker att det är okänsligt att prata om människovärde när man samtidigt samarbetar med Sverigedemokraterna, som aktivt och systematiskt arbetar för att urholka rättigheterna för de personer som du lyfter fram.

Jag känner många beslöjade kvinnor som har advokatutbildning men som inte får sådana jobb på grund av diskriminering, och nu vill Sverigedemokraterna försvåra ytterligare för den gruppen. Jag känner hbtqi-personer och funktionsnedsatta människor som är utsatta.

Du känner till att denna problematik finns i vårt samhälle. Vi kan inte önska oss bort från det. Ert samarbete med Sverigedemokraterna legitimerar deras människosyn. Sverigedemokraterna är det största partiet i ert regeringsunderlag. Är det inte hyckleri av ledamoten att säga att ni står upp för människovärdet samtidigt som ni samarbetar med Sverigedemokraterna?

(FÖRSTE VICE TALMANNEN: Jag påminner återigen om att man inte ska använda ”du” som tilltal i kammaren.)

Herr talman! Sverigedemokraterna vill att diskrimineringsskadestånden ska sänkas. De menar att ersättningarna inte avspeglar den allmänna rättsuppfattningen. Men vad betyder det egentligen? Är det att en kvinna som nekas jobb för att hon bär slöja inte ska få ordentlig upprättelse, att en elev som mobbats på grund av sin funktionsnedsättning inte ska få rätt kompensation eller att en homosexuell person som sparkats från sitt jobb inte ska ha rätt till mer än ett beklagande?

Skadestånd handlar inte bara om pengar, utan det handlar om rättvisa, ansvar och tydlig markering mot övergrepp. Att sänka ersättningarna är att säga att diskriminering inte är så allvarligt.

Kristdemokraterna talar ofta om människovärde – ledamoten nämnde det även i sitt anförande – och om individens okränkbarhet, men ert regeringsunderlag vill nu urholka möjligheten för utsatta att få sin rätt. Min fråga är: Står ni bakom Sverigedemokraternas syn att det blivit för dyrt att diskriminera människor?

Herr talman! Jag vill börja med att säga att vi är överens om att alla partier i Sveriges riksdag ska ta starkt avstånd från antisemitism och markera tydligt mot det. Där har vi inga skilda åsikter över huvud taget.

Jag tycker att det som pågår i Vänsterpartiet är olyckligt. Jag antar att partiet kommer att hantera det. Jag ser dock på Vänsterpartiet som en stark antirasistisk röst i Sverige.

Jag vill komma tillbaka till min fråga. Jag upplever att du är emot selektivitet men samtidigt menar att det inte betyder någonting att det största regeringspartiet i ert regeringsunderlag totalt vill urvattna diskrimineringslagen och ta bort de sju diskrimineringsgrunder som försvarar de mest utsatta människorna i vårt samhälle. När det gäller detta tycker du att det kan vara okej och att det fungerar – för att ni samarbetar med dem. Jag tycker att du ger ett väldigt otydligt svar där.

Apropå hyckleri är det väldigt hycklande att stå upp för antirasism och kritisera ett annat parti för det samtidigt som du samarbetar med ett parti som vill urholka rättigheterna för en stor majoritet av svenska folket.

(FÖRSTE VICE TALMANNEN: Än en gång påminner jag om att vi inte använder ”du” som tilltal, utan vi säger antingen ”ledamoten” eller namnet. Jag tror att ledamöterna egentligen är ganska bekanta med det.)

Herr talman! Jag tackar ledamoten för att du lyfte fram att det inte går att vara selektiv i sin antirasism. Ni samarbetar med ett parti som vill nedmontera diskrimineringslagarna.

Sverigedemokraterna vill urholka diskrimineringslagen. De vill ersätta de sju lagstadgade diskrimineringsgrunderna med en vag formulering om otillbörlig särbehandling. Det låter neutralt, men detta slår ut just det skydd som finns för de människor som diskrimineras mest. De sju grunderna finns där av en anledning. De speglar strukturell ojämlikhet. De pekar på verkliga maktförhållanden och på verkliga hinder i arbetslivet, vården, skolan och rättssystemet.

Att sudda ut dessa är att blunda för det vi vet: att kvinnor diskrimineras, att rasism påverkar livsvillkor, att hbtqi-personer inte har samma trygghet som andra och att människor med funktionsnedsättningar osynliggörs. Det är en ideologisk förskjutning från ett högerextremt parti som ni har valt att göra er beroende av.

Min fråga till ledamoten är: Hur ser ni på att ert samarbetsparti vill urholka diskrimineringslagen och göra den totalt verkningslös?

Fru talman! Tack, Camilla Rinaldo Miller, för frågan!

Fru talman! Frågan om Socialdemokraternas iver när det gäller rätten till heltid tycker jag faktiskt ska ställas till Socialdemokraterna. Jag är miljöpartist, vill jag förtydliga.

Jag tycker att rätten till heltid är viktig, men det innebär inte att det inte kommer att finnas andra typer av anställningsformer. De sakerna står inte i motsats till varandra. Men de som vill jobba heltid ska definitivt ha möjlighet till det. Det är min syn på saken.

Eftersom vi pratar om arbetslöshet och ledamoten nämnde lågutbildade utrikesfödda kvinnors svårigheter att komma in på arbetsmarknaden är min fråga: Vad anser du är viktigt för att få in lågutbildade kvinnor på arbetsmarknaden? Er regering tog bort extratjänsterna utan att ersätta dem med något annat. Hur löser vi utrikesfödda kvinnors etablering på arbetsmarknaden?

Fru talman! Tack för frågan, Saila Quicklund!

Miljöpartiet sitter inte i regering. Det är inte Miljöpartiet som ansvarar för den höga arbetslöshet som vi har i dag i Sverige, och det är det som debatten handlar om.

Jag står fullt bakom vår klimatpolitik. Syftet är inte att försvåra för människor. Syftet är att få ned utsläppen. Jag anser att ledamoten blandar ihop korten här.

Vi i Miljöpartiet har föreslagit en sänkt skatt för landsbygden, så att människor ute på landsbygden kan anställa. Det stämmer alltså inte att vi försvårar för näringslivet på landsbygden.

Fru talman! Sverige har i dag en arbetslöshet på 8,7 procent. Det är en hög nivå, och det är särskilt allvarligt i ett land med starka offentliga institutioner och resurser att agera. Bakom den siffran finns människor som vill arbeta men som inte får chansen.

Värst drabbade är utrikes födda kvinnor med låg utbildning. Jag möter dessa kvinnor ute i samhället. De vill ha ett jobb. De söker möjligheter. Men när de försöker få kontakt med Arbetsförmedlingen möts de av stängda dörrar eller stöd som inte leder någonstans.

Mot den verkligheten står regeringens berättelse. Där heter det att arbetslösheten beror på att människor inte vill arbeta, att det finns en ovilja och att människor hellre lever på bidrag och att problemet är bristen på krav. Men den bilden är felaktig och farlig.

Fru talman! Aktivitetsstöd och utvecklingsersättning ges bara vid faktisk medverkan i arbetsmarknadspolitiska program. Etableringsersättningen kräver aktivt deltagande i exempelvis praktik, sfi eller andra arbetsmarknadsinsatser. Och i nästan alla kommuner i Sverige är försörjningsstöd villkorat med tydliga aktivitetskrav.

Det handlar alltså inte om ett system utan krav. Det handlar om ett samhälle som saknar fungerande vägar in på arbetsmarknaden. Det är där regeringens ansvar kommer in. I stället för att bygga upp dessa vägar har man monterat ned dem. Det är inte de arbetslösa som saknar vilja. Det är regeringen som saknar lösningar.

Vi kan inte förändra att människor inte är födda i Sverige eller att de inte har bott här länge. Men vi kan förändra att de är lågutbildade, och vi kan rusta dem för arbete.

Fru talman! Jag uppfattade inte att statsrådet svarade på min fråga, men jag ska försöka ställa den igen.

Regeringen ger Arbetsförmedlingen en förstärkning i vårbudgeten på 60 miljoner. Men det räcker inte för att lösa det grundläggande problemet, nämligen bristen på lokal närvaro. Pengarna öppnar inte nya kontor, och de bygger inte tillbaka den fysiska tillgängligheten för dem som står längst från arbetsmarknaden.

Att Arbetsförmedlingen lämnar tillbaka medel handlar inte om att behovet saknas utan om att myndigheten har försvagats av åratal av nedmontering. Regeringen har skapat en situation där människor inte ens får möjlighet att ta del av stödet.

Parallellt stängs statliga servicekontor i både glesbygden och särskilt utsatta områden. I Åmål stängdes Arbetsförmedlingens kontor med löftet att ett servicekontor skulle ta vid. Nu försvinner även detta kontor – i en kommun där arbetslösheten är 9,5 procent.

Hur motiverar statsrådet att i detta läge lägga ned servicekontoren?

Fru talman! Regeringen säger sig vilja bekämpa arbetslösheten, men samtidigt lägger man ned statliga servicekontor. Hur går det ihop?

Många av dem som står längst från arbetsmarknaden saknar digital kompetens, har begränsade språkkunskaper eller har funktionsnedsättningar som försvårar digital kommunikation. Att ersätta fysisk närvaro med digitala lösningar slår direkt mot just de grupper som behöver mest stöd, inte minst lågutbildade utrikes födda kvinnor.

Arbetsförmedlingen har redan haft stora problem med sin lokala närvaro sedan Moderaternas och Kristdemokraternas budget 2019. Nu försvinner ytterligare kontaktpunkter. Min konkreta fråga till statsrådet är följande: Hur motiverar statsrådet att man i ett läge med hög arbetslöshet aktivt försämrar tillgängligheten till Arbetsförmedlingen?

Fru talman! I går höll arbetsmarknadsminister Mats Persson en presskonferens om arbetslösheten. Där pekade han ut Trumps tullar och hävdade att svensk arbetsmarknad hålls gisslan av amerikanskt tullkaos. Statsrådet nämnde det även i sitt anförande här.

Men, fru talman, det är inte Trumps tullar som har lamslagit insatserna för dem som står längst från arbetsmarknaden. Det är Tidöregeringens egen politik, Mats Persson och hans företrädare Johan Pehrson som har hållit den svenska arbetsmarknadspolitiken gisslan de senaste åren.

Tullarna är ett orosmoln för ett exportberoende land som Sverige. Men vi har ännu inte sett några faktiska effekter. Det vi däremot ser tydligt är att Sverige ligger i botten av EU:s arbetslöshetsstatistik. Det är verkligheten, och den kräver politiska svar här och nu.

En del av arbetslösheten är konjunkturrelaterad, men mycket är strukturellt. Det kräver reformer och riktiga investeringar. Vi har en akut kompetensbrist. Vi har tiotusentals människor som vill arbeta men som saknar rätt verktyg för att ta sig in på arbetsmarknaden. Vi har en arbetslöshet på 8,7 procent.

Samtidigt har propositionslistan från Arbetsmarknadsdepartementet varit närmast tom. En aktiv arbetsmarknadspolitik hade kunnat innebära riktade utbildningsinsatser, utbyggd vuxenutbildning, ökade möjligheter till praktik och stöd och stöd till arbetsgivare som anställer långtidsarbetslösa. Men regeringen har gjort tvärtom: Man har tagit bort extratjänsterna och intensivåret. Man har dragit ned på vuxenutbildningen och lagt ned statliga servicekontor.

Fru talman! Det krävs ansvar. Det krävs politiskt ledarskap för att få ned arbetslösheten och få fler människor i arbete. Regeringen kan inte fortsätta att skylla på andra när det är den egna politiken som håller människor utanför arbetsmarknaden.

Fru talman! Att människor blir sjuka av sitt arbete är ett växande samhällsproblem. Stressrelaterade sjukskrivningar ökar, och allra mest drabbade är de som arbetar i vård- och omsorgsyrkena. Det är ofta där arbetsvillkoren är tuffast och kraven är höga, resurserna knappa och tiden för återhämtning obefintlig. Det handlar inte om enskilda arbetsgivare som misslyckas. Det handlar om ett systemfel, och det kräver politiskt ansvarstagande.

Därför vill Miljöpartiet att riksdagen beslutar om en nollvision mot arbetsrelaterad ohälsa med särskilt fokus på vård- och omsorgsyrkena. Det innebär att staten tar ett samlat grepp för att minska sjukskrivningar på grund av arbetsrelaterad stress, inte genom tillfälliga projekt utan som en långsiktig och förpliktande inriktning för hela arbetsmiljöpolitiken.

En nollvision är inte bara en målformulering utan också ett uttryck för politiskt ansvarstagande. Det innebär att samhället inte accepterar att människor slits ut och bryts ned av sina jobb. Det innebär att vi går från att reagera först när ohälsan är ett faktum till att förebygga den systematiskt.

Om arbetsmiljön är bra eller dålig handlar inte enbart om fysiska risker. Det handlar också om hur arbetet är organiserat och leds och hur människor ges – eller inte ges – möjlighet att påverka sin arbetssituation. Det handlar om den psykosociala och organisatoriska arbetsmiljön.

Detta är faktorer som påverkar människors hälsa varje dag. Bristfällig arbetsledning, obalans mellan krav och resurser, otydlighet i roller och ansvar – allt detta kan skapa en arbetsmiljö där människor långsamt slits ut. Stress, sömnsvårigheter, nedstämdhet och i förlängningen utmattning är inte individuella problem. Det är konsekvenser av brister i hur arbetet organiseras.

I dag har Arbetsmiljöverket rätt att utfärda sanktionsavgifter vid brister i den fysiska arbetsmiljön, exempelvis farliga maskiner eller bristfälligt skydd mot olyckor. Men när det gäller den psykosociala och organisatoriska arbetsmiljön är möjligheten att ingripa betydligt mer begränsad.

Miljöpartiet vill se en förändring. Det ska vara lika självklart att kunna sanktionera allvarliga brister i arbetsledning, återhämtningsmöjligheter och inflytande som bristande fallskydd eller kemikaliehantering. Psykisk ohälsa ska inte behöva bli ett normaltillstånd i arbetslivet. Arbetsmiljölagen måste gälla fullt ut – även där symtomen inte syns på utsidan.

Fru talman! I den yttersta förlängningen av en försummad arbetsmiljö finns något ännu mer skadligt: kränkande särbehandling. Det är ett arbetsmiljöproblem som lämnar djupa spår och som alltför ofta lämnas åt individen att bära ensam.

Mobbning, systematisk utfrysning, förtal – det händer på svenska arbetsplatser, och det kan slå sönder människors liv. Den som utsätts riskerar att förlora inte bara sitt arbete utan också sin självkänsla, sin hälsa och sin tilltro till andra. I de mest tragiska fallen kan det sluta med suicid.

Problemet är inte bara att det sker. Problemet är också att det är nästan omöjligt att få rättslig upprättelse. I dag saknas ett tydligt juridiskt ramverk som hanterar kränkande särbehandling som ett brott mot den enskildes rätt till trygghet i arbetslivet.

Miljöpartiet vill att detta ändras. Vi vill se ett nytt rättsligt ramverk som tydliggör arbetsgivarens ansvar, stärker den utsattas rätt till skydd och ger möjlighet att pröva fall av kränkande särbehandling rättsligt.

Men lagstiftning räcker inte. Det behövs en statlig ombudsman för kränkande särbehandling – en oberoende instans med uppdrag att ta emot anmälningar, utreda ärenden och följa upp att arbetsgivare lever upp till sitt ansvar. På samma sätt som vi har en diskrimineringsombudsman för att försvara rätten att inte bli diskriminerad behöver vi ett nationellt ansvarstagande för att människor inte ska brytas ned på sina arbetsplatser.

Fru talman! Utan facklig organisering skulle vi inte ha en arbetsmiljölagstiftning att debattera här i dag.

Ett fungerande arbetsmiljöarbete kräver förankring, mod och uthållighet. Därför spelar skyddsombuden en avgörande roll. De är arbetstagarnas främsta företrädare i arbetsfrågor, inte som individer i egen sak utan som delar av ett kollektiv. Deras styrka ligger inte bara i deras engagemang utan också i det mandat de bär med sig från sina kollegor och från den fackliga rörelsen.

Att regeringen har gett Arbetsmiljöverket i uppdrag att möjliggöra även för personer som inte är utsedda av en facklig organisation att vara skyddsombud är inte en förstärkning; det är en försvagning. Ett skyddsombud måste ha legitimitet, utbildning och förankring i en organiserad arbetstagarsida. Utan det riskerar uppdraget att reduceras till en isolerad roll utan inflytande och utan skydd.

Det är också avgörande att de regionala skyddsombuden får bättre förutsättningar att verka. I dag får de endast tillträde till arbetsplatser där facket har medlemmar. Det innebär att arbetsplatser där kollektivavtal finns eller har funnits men där den fackliga närvaron har försvagats faller utanför det skydd som regionala skyddsombud kan erbjuda. Det är en allvarlig lucka i det förebyggande arbetsmiljöarbetet.

Miljöpartiet vill att regionala skyddsombud ges tillträdesrätt även till dessa arbetsplatser, för det är ofta just där arbetsmiljöriskerna är störst och behovet av tillsyn är mest akut. Att neka dem tillträde innebär i praktiken att lämna arbetstagare utan skydd.

Fru talman! Miljöpartiet är ett parti förankrat i flera olika folkrörelser. Vi är inte sprungna ur arbetarrörelsen, men vi har stor respekt för den och ser den som en grundpelare i vår demokrati. Vi motsätter oss därför varje försök att försvaga den fackliga organiseringen, liksom de subtila steg som undergräver arbetstagares rättigheter.

Med det sagt yrkar jag bifall till reservation 6 och reservation 15.

(Applåder)