Karin Sundin

Fru talman! Vi ska nu under någon timme debattera frågor som rör folkhälsa. Jag tror att vi politiker egentligen är ganska överens om att vi vill att alla människor ska kunna leva långa och friska liv och kunna göra sina egna, kloka livsval.

När det gäller alkohol, narkotika, dopning, tobaks- och nikotinprodukter och spel är vi nog också överens om att det går att förebygga ohälsa och andra problem. Debatten handlar om hur vi gör detta på bästa sätt. Vi har redan fått en inblick i hur man i olika partier resonerar kring dessa frågor.

Jag tänker att de frågor vi behöver ställa oss är:

Hur mycket gemensamt ansvar ska vi ta i det förebyggande arbetet, och hur mycket ska vi överlämna till individerna själva?

Hur hjälper vi barn och ungdomar till hälsosamma vanor?

Hur ska vi förhålla oss till de starka ekonomiska krafter som tjänar pengar på att individer gör val som inte gynnar vare sig deras egen hälsa eller folkhälsan?

Hur ska vi lagstifta för att kommuner och myndigheter ska kunna arbeta så effektivt som möjligt med sina uppdrag?

Hur ska vi på bästa sätt kroka arm med civilsamhället, exempelvis idrottsföreningar och andra organisationer som varje dag gör ovärderliga insatser för folkhälsan?

Hur ska vi ge sjukvården de bästa förutsättningarna för att arbeta hälsofrämjande och sjukdomsförebyggande och för att kunna bota och lindra när man har blivit sjuk?

Fru talman! Ställda inför de många frågorna ska vi inte glömma bort att politiska beslut gör skillnad och att det under det år som har gått sedan vi senast stod här i kammaren och diskuterade dessa frågor har kommit flera goda nyheter som kan vägleda oss framåt i detta arbete.

En god nyhet är att Systembolaget fortsätter vara det företag som svenska folket har allra störst förtroende för, enligt Medieakademin. Detta visar tydligt att svenska folket står bakom den restriktiva alkoholpolitiken och att Systembolaget klarar den väldigt svåra balansgång det innebär att å ena sidan tillhandahålla ett brett sortiment av alkoholhaltiga drycker till konsumenterna och å andra sidan begränsa alkoholens skadeverkningar.

Det Systembolaget gör skulle inget annat företag kunna göra. Företag som drivs av vinstintresse vill förstås att kunden ska handla, gärna lite mer, även om det inte behövs. Företag som drivs av vinstintresse har inget intresse av att informera om att de produkter de säljer faktiskt inte är bra för kundens hälsa.

Från Socialdemokraternas sida menar vi att alla förslag som hotar att undergräva Systembolagets ställning och Sveriges möjligheter att självständigt styra utvecklingen på det alkoholpolitiska området bör genomföras med väldigt stor försiktighet.

En annan god nyhet under året är det som ledamoten Johan Hultberg precis var inne på, nämligen att Narkotikautredningen har lämnat sitt slutbetänkande, med den uppfordrande rubriken Vi kan bättre!

Betänkandet innehåller förslag för ett effektivare narkotikaförebyggande arbete och förslag för en reformerad och moderniserad missbruks och beroendevård. Det är reformer som behövs, och vi hoppas att regeringen har för avsikt att ta narkotikautredningen hit till riksdagen för beslut. Tyvärr är det ju i princip tomt på Socialdepartementets lista över planerade propositioner.

Det är också goda nyheter att Läkemedelsverket häromdagen godkände att naloxon får säljas receptfritt på apotek. Det är ett läkemedel som snabbt häver effekten av en överdos. Men det räcker inte. Ska dödsfallen till följd av överdoser minska måste naloxon bli tillgängligt för fler än bara för dem som själva går in och köper en ampull på apoteket. Enligt läkemedelslagen får man inte dela den vidare. Lagen måste ändras så att fler, inte minst de som jobbar i verksamheter där de dagligen möter missbrukare med risk för överdoser, får tillgång till naloxon.

Detta var goda nyheter. Men som politiker kan vi inte blunda för nyheter om sådant som hotar att försämra den svenska folkhälsan. En sådan sak är att Tyskland nu legaliserar cannabis. Det innebär att tillgången till cannabis ökar kraftigt i Sveriges geografiska närområde. Det ger vind i seglen för dem som vill tillåta cannabis i Sverige, men skadeverkningarna av cannabisbruk får ingen större uppmärksamhet.

En annan dålig nyhet är att den dramatiska ökningen av nya nikotinprodukter också fortsätter. Det är inte bra. Däremot är det bra att fler uppmärksammar hälsoriskerna med de här produkterna och vill att man ska utreda en begränsning av nikotinhalten.

Det är också bra om vi genomskådar argumenten om att vitt snus och e-cigaretter skulle vara en svensk väg för att få folk att sluta röka eller att sluta använda brunt snus. Det är få vanerökare eller genomsnittliga användare av brunt snus som träffas av Tiktok-reklamen för vitt snus med smaken "blushy berry" i strassbeströdd dosa. Det vita snuset marknadsförs mot en ung målgrupp som inte är och inte på många år har varit några storkonsumenter av tobak. I bakgrunden finns samma gamla tobaksindustri som har uppfunnit nya sätt att tjäna pengar på sin tobak genom att utvinna rent nikotin ur den.

Vi socialdemokrater menar att målet för politiken måste vara att fler helt ska avstå från tobaksanvändning och att också användningen av tobaksfria nikotinprodukter ska minska.

Slutligen, fru talman, är det bra att vi i dag har en bredare diskussion om spelberoende. Vi har fått nya rapporter om hur nätkasinon försöker få dem som redan spelar väldigt mycket att spela lite till och att betala lite mer. Det behöver vi följa. Men vi hör också de allt tydligare larmen om att andra former av spelande vid datorn också skapar beroenden, liksom sociala medier. Det behöver vi politiker följa eftersom vi också kan se att det finns en risk för att det leder till eller förstärker annan ohälsa.

Fru talman! Jag står förstås bakom alla Socialdemokraternas yrkanden i det här ärendet, men för att vinna tid yrkar jag bifall bara till reservation 2 om den svenska alkoholpolitiken.

Fru talman! Den svenska socialtjänsten är ofta och sedan länge hårt kritiserad för sin myndighetsutövning. Den socialdemokratiska regeringen tillsatte därför en utredning med uppdraget att föreslå åtgärder för en mer rättssäker, förebyggande och kunskapsbaserad socialtjänst.

Det är förstås ett omfattande arbete att reformera socialtjänstlagen, men nu har det gått flera år. På landets alla socialförvaltningar frågar man sig vad som hände med den reform som de alla väntar på. Det har gått ett och ett halvt år sedan Tidöregeringen tillträdde. Det är nu dubbelt så många statsråd på Socialdepartementet som tidigare - tre av dem är här i kammaren i dag. Men listan över planerade propositioner från regeringen är ju alldeles tom.

Min fråga till socialtjänstminister Camilla Waltersson Grönvall är: Vad gör ni egentligen? När kommer den nya socialtjänstlagen?

Herr talman! Den svenska sjukvården går på knäna. När regeringen får frågan vad man tänker göra åt saken är svaret oftast att detta är regionernas ansvar - inte regeringens.

Då undrar man ju vad regeringen gör i stället. När man tittar på den offentliga listan över propositioner som är på gång från Socialdepartementet ser man att det i stort sett är tomt. Utredningen om en ny socialtjänstlag finns inte med. Tolktjänstutredningen finns inte med. Samsjuklighetsutredningen och huvudmannaskapsutredningen om den personliga assistansen finns inte heller med.

Vi socialdemokrater kan räkna upp åtminstone ett dussin viktiga och färdigremitterade utredningar som den tidigare socialministern Lena Hallengren lade på regeringens bord. I många fall finns det, som vi bedömer det, bred politisk enighet. Nu har det gått ett och ett halvt år. De borde komma hit till riksdagens bord.

Nu är det fyra statsråd på Socialdepartementet som delar på ansvaret. Vad gör de egentligen om dagarna? Var är propositionerna?

Fru talman! Jag blir bekymrad när jag hör sjukvårdsministern slingra sig i denna fråga. Det är samma minister som till medierna tydligt har sagt att det, för att hon skulle ta ministeruppdraget, var avgörande för henne att det stod i Tidöavtalet att man skulle utreda ett undantag för ömmande omständigheter. Ändå ska hon inte föregripa något i utredningens arbete, utan hon väntar på förslag och slutsatser.

Jag påminner om det som Yasmine Bladelius sa tidigare om de råtydliga uttalanden som Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson har gjort om att angiverilagstiftning ska införas för alla offentliganställda i alla verksamheter.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Jag menar att sjukvårdsministern spelar ett högt spel när hon försöker skjuta alla sina problem på framtiden, för utredningarna med tilläggsdirektiv kommer ju att landa på bordet så småningom. Vad är det hon ska göra då? Vilka åtgärder kommer hon att kunna vidta för att säkerställa barns bästa när regeringens hela existens bygger på att Sverigedemokraterna och Jimmie Åkesson får som de vill i principiellt viktiga frågor?

Hur högt pris är Kristdemokraterna beredda att betala för att hålla ihop Tidösamarbetet och sitta kvar i regeringsställning? Jag är rädd att priset kommer att mätas i barns liv och hälsa, jag är rädd för att barn kommer att hinna dö i mammas mage och jag är rädd för att barn helt kommer att försvinna in i skuggorna med det här förslaget.

(Applåder)

Fru talman! Det framstår som att sjukvårdsministern gömmer sig, och just nu i den här debatten också Sverigedemokraterna, bakom den till intet förpliktande brasklappen om undantag för särskilt ömmande värden. Jag undrar vad särskilt ömmande värden egentligen betyder i skolan och i sjukvården, som vi debatterar just nu.

Det låter som att det handlar om enskilda, väl avgränsade och ömmande fall. Betyder det all sjukvård och alla patienter? Nej, det gör det inte. Betyder det alla barn? Nej. Betyder det kanske barn från vissa länder och av vissa religioner men inte andra?

Vad betyder ömmande värden för en kristdemokrat, och vad betyder ömmande värden för en sverigedemokrat, som är de som styr regeringen? Kanske spelar det inte så stor roll. Det budskap som Tidöpartierna vill sända om att Sverige ska vara ett land för bara svenskar och att alla andra, barn som vuxna, ska passa sig går fram ändå.

Jag tror att en lagstiftning som har som huvudregel att sjukvårdspersonal ska ange personer som vänder sig till dem för stöd, hjälp och sjukvård kommer att försvåra förutsättningarna för personalen att göra sitt jobb. Jag tror att det kommer att förstöra många barns framtid.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

I Sverige har alla barn lika rätt till sjukvård. Sverige har skrivit under FN:s konvention om barnens rättigheter och gjort den till svensk lag. I den stadgas att barn har rätt till bästa möjliga hälsa och sjukvård. I patientlagen och i hälso- och sjukvårdslagen finns det likalydande formuleringar som slår fast att när hälso- och sjukvård ges till barn ska barnets bästa särskilt beaktas.

Men rätten till sjukvård kommer att undergrävas om läkaren, sjuksköterskan och undersköterskan ska ange patienterna. Det kommer att påverka hur och när föräldrar söker vård för sina sjuka barn. Som Kommunals ordförande Malin Ragnegård formulerade det vid en demonstration i Fatbursparken i Stockholm i höstas kommer skräcken för att åka till akuten vara större än rädslan för att blindtarmen ska brista. Barn kommer att hinna dö i magen innan föräldrarna vågar söka vård, för de är rädda att bli utkörda.

Angiveri kan därför omöjligt vara barnets bästa. Det är barnets bästa som jag tycker att vi behöver ha i fokus i den här frågan. Barnen kommer att få bära bördan och straffet för att deras föräldrar har fattat ett beslut att vistas illegalt i Sverige.

Ur ett barnperspektiv innebär en angiverilagstiftning mot papperslösa en institutionaliserad arvsynd.

Fru talman! Jag undrar hur statsrådet tänker att en angiverilagstiftning ska gå att förena med FN:s barnkonventions stadgar om att alla barn har rätt till bästa möjliga hälsa och sjukvård.

(Applåder)

Fru talman! Jag vill tacka sjukvårdsministern för svaret. Det är bra att hon understryker att regeringen anser att patientsäkerheten och skyddet av barnens rättigheter är viktiga frågor. Det är också den erfarenhet jag har med mig från mina år som sjukvårdspolitiker i Örebro län, där Socialdemokraterna bildar majoritet tillsammans med Kristdemokraterna och Centerpartiet. Som regionråd var jag aldrig orolig för att någon i samarbetet skulle lägga ett förslag på bordet som hotade den grundläggande respekten för mänskliga rättigheter eller som ifrågasatte vikten av ett tydligt barnperspektiv.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Jag kunde uppriktigt sagt inte föreställa mig då att jag ett par år senare skulle stå inför en kristdemokratisk sjukvårdsminister som bekänner sig till ett Tidöavtal som väldigt tydligt säger att angiveri ska vara huvudregeln i den svenska rättsstaten och i välfärden. Medarbetare i kommuner och regioner och på myndigheter som har till yrke att hjälpa människor ska enligt Tidöavtalet vara skyldiga att anmäla till Migrationsverket och polisen när de kommer i kontakt med personer de misstänker inte har tillstånd att vistas i Sverige.

Visst, det finns en brasklapp, som sjukvårdsministern gärna framhåller, om att låta utreda att kanske, eventuellt, möjligen göra undantag för särskilt ömmande värden. Men Kristdemokraternas samarbetspartner på nationell nivå, det parti som regeringssamarbetet utgår från, ser inga ömmande värden. Sverigedemokraterna är tydliga med att angiveriplikten ska gälla alla offentliganställda och i alla sammanhang, också i sjukvården och när det handlar om barn.

Fru talman! Dagens svenska lagstiftning och de etiska regler som styr sjukvården står i helt motsatt ställning till angiverilagen som nu förbereds i Regeringskansliet. Läkaren ska enligt läkaretiken alltid ha patientens hälsa som främsta mål. Läkaren ska om möjligt bota, ofta lindra och alltid trösta. Läkaren ska aldrig frångå principen om människors lika värde och aldrig utsätta patienten för diskriminerande behandling eller bemötande. Läkaren ska iaktta tystlåtenhet om all information rörande enskild patient såvida det inte äventyrar patientens väl.

Det Sverigedemokraterna och Tidöavtalet banar väg för är en radikal omsvängning av hur offentliga verksamheter ska bemöta människor i Sverige. Det innebär något som vi förut kritiserade auktoritära stater för.

Med en angiverilag ska framtidens laglydiga läkare säga: "Låt barnen komma till mig, så ska jag bota, lindra, trösta och ange. Låt barnen komma till mig, så ska jag förvisa dem. Låt barnen komma till mig, så ska jag se till att barnen och deras familjer blir utkörda ur Sverige." Jag undrar, fru talman, om sjukvårdsministern tror att det kommer att påverka alla barns rätt till vård efter behov.

(Applåder)

Fru talman! Sjukvårdsministern talar vackert om vikten av en god arbetsmiljö, men den är inte alltid så god. Personalen sliter hårt men räcker inte till. Låt därför även mig upprepa Marcus Wennerströms fråga om hur regeringens budget kommer att påverka hälso- och sjukvården och personalens arbetsmiljö.

Jag nämnde tidigare den avhandling som Anna Hertting skrivit om sjukvårdskrisen på 1990-talet. Jag pratade om Region Örebro läns organisatoriska minne efter det stora varslet, men varslets effekter var också mätbara rent fysiologiskt. Vi vet att arbetslöshet kan påverka människors hälsa både fysiskt och psykiskt, men varslet i Örebro påverkade också dem som inte blev uppsagda. De blodprovsundersökningar som genomfördes på den personal som blev kvar på regionsjukhuset visade på en tydligt ökad stressnivå i deras kroppar. Sedan ökade också långtidssjukskrivningarna - mellan 1996 och 2001 ökade de från 3 till 6 procent.

Fru talman! Jag undrar hur sjukvårdsminister Acko Ankarberg Johansson menar att regeringens budget påverkar arbetsmiljön, stressen och arbetssituationen för medarbetarna i sjukvården. Hur tänker hon när det gäller risken för fler sjukskrivningar?

Det skulle inte behöva vara så här. Låt mig påminna om att Socialdemokraterna inom samma budgetutrymme som regeringen har föreslagit 10 miljarder mer till välfärden. Inte heller detta skulle räcka, men om man inte sänkte skatten för höginkomsttagarna skulle det kunna innebära 300 miljoner mer till regionen och till kommunerna i Örebro län. Detta vore bra mycket bättre än den situation som vi har i dag.

(Applåder)

Fru talman! Fram till september 2022 var jag regionråd och politiskt ansvarig för hälso- och sjukvården i Örebro län. Nu läser och lyssnar jag som många andra med stor oro om och till rapporterna om vad som sker med sjukvården i mitt län, den sjukvård som jag själv är så stolt över.

Det är sagt att det i år ska sparas 414 miljoner på sjukvården i Örebro län. Det innebär anställningsstopp i en tid då vården mer än något annat behöver mer personal. Det innebär att vårdcentraler kommer att hålla stängt. Det innebär nya diskussioner och ny oro hos patienter och personal på länets två mindre sjukhus, Karlskoga lasarett och Lindesbergs lasarett. Det innebär många frågor om hur universitetssjukhuset i Örebro ska hinna med allting. Och hur blir det med utrymmet för det förebyggande arbetet, de hälsofrämjande insatserna? Och vad händer med den viktiga samverkan med kommunerna och med omställningen till god och nära vård?

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Det kommer inte att gå ihop. Det kommer inte heller att räcka med 414 miljoner. Det kommer att krävas större besparingar än så.

Än är dock inga varsel lagda i Örebro län. Jag tror att det beror på det organisatoriska minnet. I Örebro län minns vi fortfarande vad som hände 1995 när nästan var fjärde medarbetare på sjukhuset i Örebro varslades. 1 000 anställda fick sluta. 4 500 anställda blev 3 500 anställda. Det blev 6 procent färre läkare, 12 procent färre sjuksköterskor, 43 procent färre undersköterskor och 18 procent färre läkarsekreterare.

Anna Hertting, som är psykolog och doktor i medicinsk vetenskap, har skrivit en avhandling om den svenska sjukvårdskrisen på 90-talet. Hon beskriver det som hände sjukvården i Örebro län med orden kollektiv sorg. Den sorgen sitter fortfarande kvar i organisationen.

De som fick sluta då fattas fortfarande i organisationen, inte bara bildligt utan bokstavligen. Än i dag finns det i vissa verksamheter ett generationsglapp som uppstod när man sa upp så många medarbetare för snart 30 år sedan. De medarbetare som fick sluta då hade behövts nu, som seniora medarbetare med lång erfarenhet, eftersom lång erfarenhet och djup och bred kompetens är nödvändigt för en vård av god kvalitet. Det behövs för forskning och utveckling, men det behövs också för att ta emot och handleda studenter och för att introducera nyanställda.

Fru talman! Den politik som Tidöregeringen nu genomför, där man prioriterar skattesänkningar före välfärden, bidrar till den djupaste kostnadskrisen i den svenska sjukvården på decennier. Jag hoppas innerligt att det inte leder till stora varsel i Region Örebro län, för vi vet vad det kan föra med sig.

Jag vill att sjukvårdsminister Acko Ankarberg Johansson ska veta att de stora varsel som nu läggs fram i sjukvården runt om i Sverige kommer att märkas under lång tid framåt, inte bara det här året, inte bara nästa år. I vissa delar av sjukvården kommer de att märkas under decennier, kanske fram till 2054/55. Det är den erfarenheten vi har från Örebro län.

Jag upprepar den fråga som har ställts av Marcus Wennerström: Tänker sjukvårdsministern ta några initiativ för att undvika att regionerna tvingas säga upp vårdpersonal?

(Applåder)

Herr talman! Min fråga går till socialminister Jakob Forssmed.

Allt fler barn och ungdomar snusar. Enligt Centralförbundet för alkohol- och narkotikaupplysning snusar nu 14 procent av niondeklassarna och 26 procent av gymnasieeleverna. Särskilt stor har ökningen varit bland flickor.

För tio år sedan snusade nästan inga flickor på gymnasiet. I dag är det 21 procent som gör det. Den stora ökningen beror på det vita snuset, som innehåller höga halter av nikotin som är starkt beroendeframkallande och kan påverka hälsan på kort och lång sikt.

Den socialdemokratiska regeringen skärpte lagstiftningen kring vitt snus och införde åldersgräns och en tydlig reglering av marknadsföringen. Men det är nu tydligt att det inte har räckt. Min fråga till regeringen är därför: Hur tänker regeringen agera för att skydda våra barn och ungdomar från det vita snusets negativa hälsoeffekter?

Fru talman! Det är bra att vi är överens om att det inte är en eller ett par extra hundralappar i månaden för en väl avgränsad grupp av fattiga människor som driver på inflationen i Sverige. Jag vill, precis som Eva Lindh, påminna om att funkisskatten aldrig kan bli en drivkraft för att fler ska försörja sig själva genom arbete eftersom de som drabbas av skatten är människor som på grund av skador eller sjukdom inte kan arbeta och aldrig kommer att kunna arbeta heltid.

Finansministern vill inte ta ordet funkisskatt i sin mun utan definierar det som en skillnad i beskattning mellan personer med arbetsinkomster och personer med sjuk- och aktivitetsersättning, och det är en alldeles korrekt beskrivning utifrån statsbudgetens tabellverk. Men funkisskatten är också ett sätt att värdera människor utifrån deras förmåga att arbeta. Funkisskatten är till sin praktik ett sätt att behandla människor med funktionsnedsättning som andra klassens medborgare, och funkisskatten gör att Sverige blir ett fattigare och orättvisare land att leva i. Därför borde den avskaffas 2024.

(Applåder)

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.

Fru talman! Det är ju intressant att höra en moderat finansminister tala om vikten av att höja bidragen för specifika grupper. Det vi pratar om här är dock inte bidragen.

Jag vet att många inom funkisrörelsen ser funkisskatten som en straffskatt. Den uppfattas som ett straff för dem som inte kan jobba för att de inte bidrar ekonomiskt till samhället. Det är lätt att förstå denna uppfattning när man lyssnar till finansministerns svar, där hon beskriver jobbskatteavdraget som en insats för att fler ska lämna bidragsberoende och försörja sig själva.

Vi är helt överens om att den som kan arbeta ska arbeta, för det är genom människors arbete som vi bygger samhället och finansierar skolan, sjukvården, äldreomsorgen och allt annat som vi kallar välfärd. Men vi kan inte, som finansministern gör, blunda för att det finns människor som faktiskt inte kan arbeta.

De vi pratar om i denna debatt är ju personer som samhället, utifrån demokratiskt fattade beslut och genom den statliga myndigheten Försäkringskassan, har bedömt som oförmögna att arbeta som andra. Personer som lever på sjukersättning är personer som har en sjukdom eller en funktionsnedsättning som gör att de aldrig kommer att kunna arbeta på heltid. Det är människor med svår psykisk sjukdom. Det är människor med hjärnskador. Det är människor med Downs syndrom. Det är människor som lever med svåra smärtor på grund av medfödda eller förvärvade skador.

De kommer inte att kunna lämna bidragsberoendet och försörja sig själva, som finansministern försöker att få det till när hon beskriver sin politik. Tvärtom är detta en grupp av människor som utgör ett tydligt argument för att alla vi andra som kan jobba också ska jobba, så att Sverige som samhälle har råd med välfärden och har råd att finansiera ett värdigt liv för alla.

Man kan diskutera hur ett värdigt liv ska mätas i ekonomiska termer, men ärligt talat borde det inte finnas så mycket att diskutera när det gäller funkisskatten. Vi kan inte ha ett skattesystem som straffar sjuka människor och människor med funktionsnedsättning.

Jag vill fråga finansministern en gång till: Varför tar regeringen inte bort den helt orimliga och djupt orättvisa funkisskatten? Är det så att regeringen vill straffa människor med funktionsnedsättning? Vill regeringen att redan fattiga människor ska bli fattigare och i ännu högre grad beroende av bidrag?

Fru talman! Jag får tacka finansministern för svaret.

Inflation, säger finansministern. Kampen mot inflationen är svaret på alla frågor till finansministern i dessa dagar. Men diskussionen här i dag handlar om effekterna av det åttonde jobbskatteavdrag som regeringen vill införa.

När det gäller effekterna av detta jobbskatteavdrag för de miljoner svenskar som arbetar har finansminister Elisabeth Svantesson varit väldigt tydlig med att avdraget inte påverkar inflationen. Inte heller när det gäller landets 2 miljoner pensionärer, som ju får ett motsvarande avdrag på skatten, påverkar det inflationen. Men när det gäller skatten för de 250 000 personer som lever på den ytterst blygsamma sjuk- och aktivitetsersättningen, vilket den föregående talaren talade om, är inflationen plötsligt det bärande argumentet. Den logiken håller ju inte.

Beräkningar för i år visar att den disponibla inkomsten för personer över 30 år som får sjukersättning på lägsta nivå skulle kunna öka med ungefär 1 400 kronor per år om funkisskatten togs bort. Det är alltså en dryg hundring i månaden. Det är en hundring som skulle göra skillnad för den som inga pengar har, men det är inte en hundring som driver upp inflationen.

Fru talman! Jobbskatteavdraget kommer att kosta 11 miljarder kronor att införa. Det är pengar som enligt finansministern inte kommer att påverka inflationen. Det skulle kosta ytterligare 290 miljoner kronor att ge också de personer som lever på sjuk- och aktivitetsersättning motsvarande skatteavdrag - 290 miljoner i en statsbudget vars utgifter uppgår till 1 331 miljarder kronor. Fru talmannen får ursäkta språket, men ur ett finanspolitiskt perspektiv är funkisskatten inte mer än en piss i Mississippi.

Det är inte dessa miljoner som avgör om Elisabeth Svantesson kommer att lyckas med sin ambition att gå till historien som en ansvarsfull finansminister i en svår tid - särskilt inte sett i relation till annat som regeringen satsar på. Låt mig ta två exempel.

Regeringen tänker avskaffa punktskatten på plastkassar. De intäkter som staten får in via plastskasseskatten skulle, om man behöll den, med god marginal täcka kostnaden för att avskaffa funkisskatten.

Regeringen vill också höja taket för rotavdraget under 2024. Den som har råd att renovera eller bygga om sitt hus kommer att kunna göra avdrag för en mycket större del av kostnaderna än tidigare. Det förslaget minskar statens skatteintäkter med en summa motsvarande tre förändrade funkisskatter.

Regeringen skulle kunna göra både och, men regeringen vill inte. Och i stället för att berätta varför regeringen inte vill skyller finansministern på inflationen, som om det var personer med funktionsnedsättning som drev på den - som om det var de 290 miljoner som en avskaffad funkisskatt skulle kosta som var bensinen på inflationsbrasan och det som får en finansminister att framstå som släpphänt.

Jag tror inte att någon skulle anklaga finansministern för att vara släpphänt om regeringen avskaffade funkisskatten, men det vore hjärtlöst att inte avskaffa den.

Herr talman! Det här är den klassiska frågan; princip och praktik. Man kan också tänka sig den teoretiska möjligheten att omfattningen av kritiken i praktiken blir begränsad när man är beroende av välviljan hos en organisation för att få del av en förmån. Det finns en risk för att man inte vågar uttala kritik när man står i beroendeställning. Det gäller i lika hög grad ideella organisationer som statliga myndigheter, och detta behöver organiseras.

Principerna bör vara riktlinjer för hur vi bedriver vår verksamhet i Sverige. Jag delar uppfattningen att civilsamhällets roll bör stärkas, och jag tycker att det är bra att det i det förslag som ligger på bordet betonas att det i Myndigheten för delaktighet finns ett funktionshinderråd och att man har för avsikt att införa ett specifikt brukarråd för dessa frågor. Det är ett gott exempel på hur man kan förena principerna med praktiken.

Herr talman! Ledamoten Bergenblock och jag är helt överens om civilsamhällets viktiga roll för att utveckla Sverige, att människor ska samverka, utbilda sig och bilda sig, se till att vi lever och verkar på ett gott sätt för alla människor i Sverige. Men jag tycker att ledamoten Bergenblock väl lättvindigt viftar bort risken för intressekonflikter när en ideell och medlemsburen organisation ska fatta beslut om tilldelning av ledarhundar som är en så viktig verksamhet. De ska fatta beslut för sina egna medlemmar och för dem som inte är medlemmar.

Jag undrar vad ledamoten tänker om risken för att detta kan innebära att man i förlängningen misstror myndighetsutövningen. Det finns ju en avgörande skillnad mellan en ideell organisation med uppdraget att se till sina egna medlemmars intressen och den verksamhet som bedrivs av till exempel Försäkringskassan, som ledamoten lyfte fram i sina exempel, som ju har till uppdrag att se till alla medborgares intressen.

Finns det inte en viktig och avgörande skillnad?

Herr talman! Jag är den första att försvara civilsamhällets otroligt viktiga roll för vårt samhälle och för utvecklingen av det. Men det är också viktigt att försvara rättsstatens principer, och en av dem är att myndighetsutövning bör bedrivas av myndigheter. Jag tycker att de remissvar som ligger till grund för den diskussion vi har i dag tydligt visar att det finns en risk med den ordning som gäller i dag.

De erfarenheter som Synskadades Riksförbund har av att bedriva den här verksamheten är väldigt viktiga att ta till vara. Precis som Synskadades Riksförbund påpekar har de den breda erfarenheten och kunskapen om hur det är att leva med en synnedsättning eller att vara blind i Sverige i dag. Det är oerhört viktigt att vi fortsätter att värna detta. Där kommer myndigheten att ha en viktig roll och uppgift att fortsätta att föra dialog.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Ledarhundar

Vi behöver kunna hålla flera tankar i huvudet samtidigt. Att staten genom sina förvaltningsmyndigheter ser till att upprätthålla de statliga besluten är en princip som gäller i nästan alla andra delar av vårt samhälle. Den bör också omfatta ledarhundsverksamheten.

Herr talman! Mitt anförande och det jag berättade om Ida Östlunds erfarenheter var ett sätt att sätta en till sin natur väldigt teknisk fråga i sitt sammanhang och beskriva vad vi här i riksdagen beslutar om. Men ledamoten har alldeles rätt i att frågan i sig inte handlar om utvecklingen av ledarhundsverksamheten utan om hur vi ska bedriva myndighetsutövning i Sverige.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Ledarhundar

Precis som jag tydligt sa i mitt inlägg är det av stor principiell vikt att all myndighetsutövning bedrivs på ett sådant sätt att det inte kan finnas risk för intressekonflikter. Det faktum att en medlemsorganisation har ansvaret för myndighetsutövning både när det gäller de egna medlemmarna och dem som inte är medlemmar har givit upphov till en sådan risk. Detta finns tydligt uttryckt i de remissvar som ligger till grund för dagens beslut, och detta bör vi som lagstiftare ta i beaktande. Därför är det glädjande att vi nu efter många år är redo att gå till beslut och förändra detta.

Det är ingen kritik mot det sätt på vilket verksamheten har bedrivits fram till i dag, men det är ett sätt att säkerställa att det framöver inte uppstår risk för intressekonflikter och det misstroende som det kan föra med sig.

Att vi nu efter många års diskussion om denna fråga är redo att gå till beslut kommer att frigöra tid, kraft och energi till att fortsätta diskussionen om hur vi kan utveckla verksamheten.

Herr talman! Det är ofta lite av en utmaning att debattera en fråga när man saknar egen erfarenhet i ämnet. Som politiker har vi med oss olika kunskaper och erfarenheter, men ingen av oss är människa nog att på egen hand bära all samlad erfarenhet.

Som fullt seende är det svårt att föreställa sig hur det är att leva med en kraftig synnedsättning, att sakna ledsyn eller att vara helt blind. Därmed är det är svårt att fullt ut förstå vilken skillnad en ledarhund kan göra. Jag har därför inför denna diskussion och detta beslut, som nog de flesta av oss som deltar i debatten, fört en dialog med Synskadades Riksförbund och andra intresseorganisationer som bär med sig erfarenheter av att leva som synskadad eller blind i Sverige i dag.

Jag har också lyssnat till Ida Östlund, som i en dokumentär i Sveriges Radio berättar om sitt liv med ledarhund och sin väntan på en ny ledarhund. Ida Östlund var i riksdagens socialutskott i april 2017 och berättade om betydelsen av ledarhund. Det är länge sedan nu och innan jag själv satt i socialutskottet, men i tiden ändå någonstans i början av den process som har lett oss fram till dagens debatt.

I radiodokumentären beskriver Ida så väldigt väl kaoset på Stockholms centralstation i rusningstrafik. Det kaoset kan vara en prövning för vem som helst, också för mig som ofta dagpendlar mellan Örebro och Stockholm. Ida använder ordet katastrof när hon beskriver hur det är att som blind gå med vit käpp bland stressade människor som springer in i varandra. Om någon springer in i käppen kan den gå av, och då står hon där i kaoset utan hjälpmedel.

Att i stället gå på Stockholms central med en taggad ledarhund gör all skillnad i världen, säger Ida. Att få en taggad ledarhund, att hund och förare tillsammans utgör ett väl fungerande ekipage, kräver många timmars jobb och ett stort mått av tålamod. Men när det funkar och man glider fram genom Stockholms centralstation lika lätt som en kanot i en sjö är det värt all möda i världen, berättar Ida.

Genom den beskrivningen förstår i alla fall jag lite bättre vilken frihet en ledarhund kan ge och att en ledarhund sparar väldigt mycket tid, energi och kraft som i stället kan läggas på annat.

Herr talman! Den dåvarande regeringen aviserade redan i budgetpropositionen för 2018 att man hade för avsikt att föra över den myndighetsutövning gällande ledarhundsverksamheten som i dag ligger hos Synskadades Riksförbund till Myndigheten för delaktighet. Rent principiellt är frågan ganska enkel. Det är av stor vikt att alla former av myndighetsutövning organiseras på ett sådant sätt att det inte uppstår intressekonflikter som gör att verksamheten, själva myndighetsutövningen, kan ifrågasättas.

I dag är det alltså en ideell förening, Synskadades Riksförbund, som har befogenheten att bevilja dispositionsrätt för ledarhund. Det gäller både för föreningens egna medlemmar och för dem som inte är medlemmar. En ideell förening har samtidigt till uppgift att tillvarata sina medlemmars intressen. Hur väl en ideell förening än agerar i myndighetsutövningen finns det en risk att den som står utanför föreningen upplever att föreningen gynnar sina egna medlemmar och därför känner ett misstroende mot myndighetsutövningen. Denna risk finns också tydligt formulerad i remissvaren som har föregått behandlingen av detta ärende. Detta motiverar den förändring som nu ligger på riksdagens bord: att flytta ansvaret för tilldelningen av ledarhundar från en ideell förening till en statlig förvaltningsmyndighet.

Herr talman! Det är inte alla verksamhetsförändringar som har förberetts under så lång tid som den vi nu debatterar. Myndigheten för delaktighet har förberett sig för uppgiften sedan 2018. Det är naturligtvis av stor vikt att den erfarenhet som Synskadades Riksförbund har av att bedriva myndighetsutövningen tas till vara, inte minst för att inte handläggningen ska tappa i tempo. Därom tycks alla vara överens.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Ledarhundar

Processen kring var huvudmannaskapet för besluten om dispositionsrätten för ledarhundar ska ligga har redan tagit många år, mycket energi och mycket kraft. Det är tid, energi och kraft som behöver läggas på annat, som att fortsätta utveckla verksamheten och se till att fler kan få tillgång till ledarhund snabbare.

Jämfört med våra grannländer har Sverige ett lågt antal ledarhundsekipage. I Norge finns det enligt uppgift från Norges Førerhundforbund nästan dubbelt så många ledarhundsekipage som i Sverige sett i relation till befolkningen. Det borde vi prata mer om. Vi borde prata mer om hur vi i Sverige kan ge fler blinda möjligheten att använda den tid, energi och kraft som en ledarhund ger till att leva ett friare liv och till att förverkliga ens bästa stämningars längtan. Därför, herr talman, är det bra att vi nu snart är framme vid ett beslut om myndighetsutövningen. Det är också bra att det i regeringens proposition tydligt anges att överföringen bör följas upp.

Jag yrkar bifall till socialutskottets förslag.

Fru talman! Jag vet att socialtjänstminister Camilla Waltersson Grönvall är väl medveten om att många personer med funktionsnedsättningar har låg inkomst. Ersättningen i sjuk- och aktivitetsersättningen ligger långt under alla lönenivåer.

Jag förstår att regeringen vill vara tydlig med arbetslinjen; alla som kan arbeta ska arbeta. Det tycker också jag som är socialdemokrat. Men jag förstår inte varför regeringen så tydligt straffar dem som faktiskt inte kan arbeta. När regeringen nu ska införa ett åttonde jobbskatteavdrag får också pensionärerna ett höjt grundavdrag, men den som på grund av en funktionsnedsättning inte kan arbeta får inga avdrag. De människor som har allra svårast att få pengarna att räcka månaden ut missgynnas när regeringen sänker skatten för alla andra.

Varför tar inte regeringen bort den helt orimliga och oerhört orättvisa funkisskatten?

Herr talman! Statsrådet hann inte fram till något svar om samhällets fattigaste med funktionsnedsättningar. Låt mig då utveckla detta något.

Just nu, inför 2023 och 2024, höjs sjuk- och aktivitetsersättningen med ganska så många procent, eftersom ersättningarna räknas upp utifrån prisbasbeloppet och därmed följer med inflationsutvecklingen. Det är en hyfsad utveckling just nu för dem som uppbär sjuk- och aktivitetsersättning.

Men ett par år av högre uppräkning innebär inte på något sätt att man kommer i kapp det stora gap som de senaste decenniernas utveckling har inneburit. Det har inte varit bra under de många åren då inflationen har varit låg och reallöneökningarna har varit goda. Då halkade sjuk- och aktivitetsersättningen efter. Vi hörde finansminister Elisabeth Svantesson stå i talarstolen i går och prata om att inflationsbekämpningen är regeringens övergripande mål. När regeringen - om regeringen - får stopp på inflationsbrasan kommer sannolikt klyftan mellan lönerna och sjukersättningen att börja växa igen.

Sverigedemokraterna, Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna är partier som alla har sagt sig vilja utveckla funktionshinderspolitiken. Men det som nu sker är en avveckling och nedmontering. I stället för att förbättra förutsättningarna för personer med funktionsnedsättning väljer man att permanenta den fattigdom som många av dessa personer lever i. Det är ovärdigt och omänskligt för ett välfärdssamhälle. Det är inte värdigt att de som bäst behöver samhällets stöd ska leva i fattigdom ett helt liv. Sverige kan bättre än så.

Herr talman! Därför anser jag att regeringen omedelbart bör öppna utredningen igen om hur sjuk- och aktivitetsersättningen kan knytas till löneutvecklingen så att man kan få en hyfsad utveckling också i ekonomiskt hänseende genom livet.

(Applåder)

Herr talman! Jag vill börja med att säga att det är positivt att statsrådet Camilla Waltersson Grönvall är tydlig med att regeringens funktionshinderspolitik är en del i arbetet för ett jämlikt samhälle där människors olika bakgrunder eller förutsättningar inte ska avgöra möjligheten till delaktighet i samhället.

Jämlikhet är en glödande vision om ett samhälle där alla har lika värde och ska behandlas likvärdigt, med respekt och med möjlighet till integritet. Jämlikhet är också en viktig utgångspunkt för välfärdspolitiken.

Samhällets välfärd vilar, precis som ledamoten Jim Svensk Larm nyss anförde, på att alla som kan arbeta också arbetar. Det finns mycket kvar att göra för att fler personer med funktionsnedsättning ska få tillträde till arbetsmarknaden och rätt förutsättningar att arbeta på toppen av sin förmåga.

Men vi måste också prata om dem som faktiskt inte kan arbeta. Hur jämlikt är egentligen vårt samhälle för de människor som omfattas av funktionshinderspolitiken? Det finns människor med så stora funktionsnedsättningar att det är omöjligt för dem att arbeta. Det är de människor som Försäkringskassan bedömer inte kan stå till arbetsmarknadens förfogande.

En viktig aspekt som lyftes fram i interpellationen av Eva Lindh är att det ska finnas en rimlig sjuk- och aktivitetsersättning för de personer som inte kan arbeta. Sjuk- och aktivitetsersättningen är inte rimlig i dag. Personer som lever på den ersättningen lever i dag i hög utsträckning i fattigdom, eftersom ersättningsnivåerna ligger långt under alla lönenivåer. Dessa klyftor har ökat under decennier.

En 30-åring som har en funktionsnedsättning som innebär att han eller hon aldrig har arbetat får i dag en sjukersättning på 12 163 kronor i månaden före skatt. Det är ungefär en tolftedel av ett statsrådsarvode och en sjättedel av ett riksdagsledamotsarvode. 12 163 kronor i månaden före skatt innebär att det är många personer med funktionsnedsättning som är äldre än 30 år som är ekonomiskt beroende av sina föräldrar. De har aldrig råd att köpa något annat än det absolut billigaste och mest nödvändiga. Man kanske lämnar Svenska kyrkan och andra föreningar eller kanske aldrig kan gå med i en förening och delta i en gemenskap eftersom man inte har råd att vara medlem. Det är inte rimligt. Vi måste förstås ha en sjukersättning som det går att lita på och leva av.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

För att komma till rätta med det växande gapet mellan lönenivåerna och nivåerna i sjuk- och aktivitetsersättningen tillsatte den dåvarande socialdemokratiska regeringen en utredning om en mer ändamålsenligt beräknad sjuk- och aktivitetsersättning som skulle se om eller hur man skulle kunna knyta ersättningen till löneutvecklingen. Målet var att stärka ekonomin för personer som på grund av funktionsnedsättning inte kan ha ett lönearbete. Men bland det första Moderaterna och Kristdemokraterna gjorde när de klev in på Socialdepartementet var att skrota den utredningen. Vi är många som undrar varför. Hur i all världen är det förenligt med de vackra orden om ett jämlikt samhälle?

Därför, herr talman, vill jag ta tillfället i akt och fråga statsrådet om vad hon anser är en rimlig sjuk- och aktivitetsersättning till dem som på grund av funktionsnedsättning inte kan lönearbeta.

(Applåder)