Karin Sundin

Fru talman! Tack för konkretiseringen, statsrådet!

Statsrådet och jag är uppvuxna ungefär samtidigt. Det var en tid då den svenska narkotikapolitiken, folkhälsopolitiken och det som då kallades ANT-frågor i stor utsträckning präglades av statligt stödda informationskampanjer. Vi växte upp med Anslagstavlan, och vi växte upp i ett samhälle fullklistrat med gula klistermärken där det stod "Spola kröken". Vi växte upp med uppmaningar från A Non Smoking Generation. Det har hänt väldigt mycket sedan dess.

Vi är medlemmar i EU, och jag tycker att det är bra att statsrådet betonar vikten av att faktiskt fortsätta att arbeta med dessa frågor på EU-nivå. Men i den här situationen går det inte att bara fortsätta, utan vi måste driva på. Vi har under årens lopp lärt oss mycket om vad som fungerar och inte fungerar när det gäller att motverka drogrelaterade problem. Vi lever i ett helt annat samhälle i dag, och det är ju faktiskt vi som är medelålders i dag som behöver ta ansvar för dem som är unga.

Där tänker jag att en socialminister i Sverige behöver vidta fler åtgärder än att prata på EU-nivå. Det är en viktig del, men jag tänker att en svensk socialminister också måste agera gentemot den svenska befolkningen och de svenska ungdomarna när det gäller vad vi kan göra för att motverka alkohol, narkotika och andra droger. Det är frågor som vi behöver återkomma till, och där tänker jag att det finns mycket kvar att göra.

När statsrådet säger att politiken måste utvecklas förväntar jag mig att den utvecklas. Nu står vi nämligen inför en helt ny situation i Europa, med en helt ny tillgänglighet för de svenska ungdomarna.

Fru talman! Det är bra att statsrådet har uppmärksammat det som nu sker i Tyskland, och konstigt vore det förstås annars. Debattens vågor har nämligen gått höga i Tyskland kring vilken väg Tyskland nu ska ta. Den tyska regeringskoalitionen är tydlig med att detta bara är början. Man har för avsikt att gå betydligt längre än man gör i det förslag som man nu har lagt fram. Man vill ha en mer omfattande legalisering, och man har för avsikt att komma tillbaka med förslag om att det ska vara möjligt att sälja cannabis över disk, trots den rådande EU-lagstiftningen.

Frågan är om det ska gå så långt att det måste prövas, eller om vi kan agera förebyggande och proaktivt i fråga om detta.

Det som vi har hört mest från den tyska debatten här i Sverige tror jag är att många legaliseringsförespråkare menar att det tyska förslaget är dåligt och att det är ett för litet första steg mot en enklare droganvändning. Det föreliggande förslaget utmålas för att vara byråkratiskt och snårigt. Man menar att dessa cannabisklubbar inte kommer att fungera som man hade hoppats att de skulle göra.

I den svenska rapporteringen har vi faktiskt inte hört särskilt mycket alls om den tyska diskussionen om huruvida man över huvud taget ska ha en legalisering i Tyskland. Den stora frågan är förstås hur man ska kunna skydda minderåriga från drogerna när det blir tillåtet för vem som helst att ha cannabisodlingar hemma. Man kan ha tre frodiga plantor i sitt köksfönster.

Tillgången till droger kommer i och med detta att öka i Tyskland och i hela Europa. Därmed ökar risken för beroendeproblematik, psykisk ohälsa och andra hälsorelaterade problem.

Den medicinska evidensen är, som vi har varit inne på, tydlig. Och många tyska föräldrar är i dag förstås oroliga för vad detta kommer att innebära för deras ungdomar när det blir fullt tillåtet för 18-åringar att använda droger. Eftersom detta är kända fakta är förstås den tyska läkarföreningen helt emot detta. I sammanhanget ska vi inte luras att tänka att detta handlar om ungdomar utan att det också handlar om barn. Exemplet från Kanada, som legaliserade cannabis 2018, är att också antalet förgiftningsfall bland barn relaterat till cannabis har ökat dramatiskt, inte minst för att cannabis ofta används i bakverk av olika slag. Detta är en utveckling som vi nu öppnar dörrarna för i Europa. Det angår inte bara Tyskland, utan det angår hela Europa.

Det handlar också om lagstiftningen. Den tyska domarkåren är skeptisk. Regeringen i Tyskland hoppas, precis som många legaliseringsförespråkare i Sverige, att detta ska innebära minskad kriminalitet - en minskad illegal marknad. Men de tyska juristerna menar att det finns en stor risk för sammanblandning mellan den vita och den svarta marknaden, alltså att dessa kommer att tvinnas samman, och de konstaterar att de lär få mer att göra.

Mot bakgrund av detta undrar jag vad Jakob Forssmed tänker att vi i Sverige borde göra för att förbereda oss inför den debatten. Jag undrar vad Jakob Forssmed tänker göra i den här frågan inför nästa EU-möte han ska åka på. Jag undrar vad Jakob Forssmed har för avsikt att göra för att motverka en utveckling lik den tyska i Sverige. Jag undrar vad Jakob Forssmed tänker göra för att svenska ungdomar inte ska söka sig till Tyskland för att pröva på. Vad tänker statsrådet göra?

Herr talman! Jag ska förstås, som seden bjuder, tacka statsrådet Jakob Forssmed för det svar som jag har fått. Jag konstaterar dock att det inte var mycket till svar på min fråga. Frågan var: Hur avser ministern att agera för Sveriges räkning i fråga om legalisering av cannabis i Tyskland?

Statsrådets svar innehåller ingenting alls om hur man avser att agera. Det sägs inte ett ord om vad statsrådet och regeringen tänker göra nu. Svaret från statsrådet är en generell och ganska svepande beskrivning av konventioner och lagstiftning som ligger till grund för den svenska regeringens narkotikapolitik.

Det är alldeles riktigt, som statsrådet säger, att de flesta länder har skrivit under konventionerna. Det är förstås alldeles riktigt och viktigt att flera rapporter visar att en ökad legalisering inte har infriat de förhoppningar som har funnits om minskad drogrelaterad brottslighet. Och det är alldeles sant som statsrådet påtalar att legalisering medför negativa hälsoeffekter och en ökad belastning på sjukvården. Det vet vi.

Det är för all del en bra beskrivning som statsrådet ger om bakgrunden till den svenska narkotikapolitiken och de svenska ställningstagandena. Och jag tänker att detta svar hade fungerat alldeles utmärkt som svar på någon annan interpellation om cannabis någon annan gång, något annat år när detta har debatterats. Det kunde ha varit ett bra svar då. Men, fru talman, detta är inte ett bra svar på frågan om vad som behöver göras nu. Det säger ingenting konkret om vad regeringen tänker göra när Tyskland nu väljer att gå vidare med ett förslag om legalisering av cannabis, trots att de har ratificerat narkotikakonventionerna, trots att en legalisering inte är förenlig med EU:s regelverk, trots att inget tidigare exempel talar för att brottsligheten kommer att minska och trots att evidensen om hälsoeffekterna är stark.

Fru talman! Jag skrev och skickade in denna interpellation i mitten av juni. Då hade den tyska regeringen presenterat sitt förslag om att legalisera cannabis. Och nu har den tyska regeringen också fattat beslut om att gå vidare med detta förslag. Den tyska regeringen vill att det ska bli lagligt att bruka och inneha upp till 25 gram cannabis. Det ska bli lagligt att ha sin egen cannabisodling hemma, och det ska bli lagligt med särskilda cannabisklubbar för odling och distribution. Nästa steg i processen under hösten blir att den tyska förbundsdagen ska fatta beslut om förslaget.

Ambitionen med dessa förslag är att den nya lagstiftningen ska börja gälla från årsskiftet. Från årsskiftet - om lite drygt tre månader - kan vi alltså ha en situation där det är fritt fram för alla tyskar över 18 år att använda cannabis.

När jag lyssnar på statsrådet tycks det inte som om han över huvud taget har uppfattat att detta sker i Tyskland just nu.

Fru talman! Detta är inte bara en tysk angelägenhet. En legalisering av cannabis i EU:s befolkningsmässigt största land kommer att påverka narkotikamarknaden i hela Europa. Det väcker en rad frågor om gränsdragningar mellan olika länders lagstiftning och om vad som händer när det finns en illegal och en legal marknad samtidigt. Det väcker farhågor om ökad smuggling och drogturism. Det kommer att innebära nya möjligheter också för svenska ungdomar att prova på. Detta händer nu på andra sidan om Östersjön bara några timmars bilresa eller båtresa bort.

Fru talman! Som lagstiftare finns det anledning att vara stolt över mycket i den svenska funktionshinderspolitiken. Vi har tydliga nationella mål som tar sin utgångspunkt i FN:s konvention om att personer med funktionsnedsättning har rätt till jämlika levnadsvillkor och full delaktighet. Vi vill uppnå det genom att utforma samhället så att det så långt som möjligt är tillgängligt för alla, oavsett vem man är och vilka behov man har, genom att enskilda personer får individuellt stöd så att de kan leva ett så självständigt liv som möjligt och - förstås - genom att motverka diskriminering.

Vi kan vara stolta över att Sverige är ett land där det finns en bred politisk enighet om att dessa frågor är viktiga och att funktionshinderspolitiken är en del av ett jämlikt och rättvist samhälle.

Som socialdemokrat är det inte så väldigt ofta som jag blir glad av att höra statsminister Ulf Kristersson tala. Jag blev ändå glad när han i sin regeringsförklaring i höstas, precis som Malin Höglund nyss citerade, lyfte upp att personer med funktionsnedsättning fullt ut ska kunna vara delaktiga i samhället och att funktionsrättsperspektivet ska fortsätta att vara i fokus också under en borgerlig regering. Det är en utfästelse att hålla i och att följa upp.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Stöd till personer med funktionsnedsättning

Fru talman! Som det står i det betänkande vi nu debatterar är rättigheter och levnadsvillkor för personer med funktionsnedsättning i grunden en fråga om demokrati. Funktionshinderspolitiken är en förutsättning för att vi ska kunna säga att alla människor har lika värde och att alla har lika möjligheter, lika rättigheter och lika skyldigheter.

Som alltid när det gäller högtidliga utfästelser är detta dock lättare sagt än gjort. Vi har en hel del att vara stolta över, men vi har också mycket kvar att göra från riksdagens sida för att vi ska leva upp till våra utfästelser.

I mitt parti brukar vi säga att alla som kan arbeta ska arbeta, precis som andra partier brukar säga och precis som man kunde höra i en tidigare debatt här i kammaren i dag. Men det är långt ifrån självklart att alla som skulle kunna arbeta verkligen kan arbeta. Samhället brister i stöd och anpassning för personer med funktionsnedsättning.

Om vi ska kunna tala om en arbetslinje på riktigt krävs det betydligt mer flexibilitet och insatser. Det krävs till exempel, som vi hörde nyss, tolktjänster för döva, hörselskadade och personer med dövblindhet i en helt annan omfattning än i dag om de ska kunna arbeta fullt ut. Förslagen från den tolktjänstutredning som tillsattes av den tidigare socialdemokratiska regeringen ligger nu på den nuvarande regeringens bord, och de behöver bli verklighet.

Fru talman! Jag vill i detta sammanhang också betona hur viktigt det är att personer med funktionsnedsättning som är i yrkesverksam ålder men som inte har ett arbete kan beviljas daglig verksamhet. Det är en insats som ger möjligheter till ökad delaktighet i samhället. Det ger en meningsfull sysselsättning och möjlighet till personlig utveckling.

För att ge människor så goda förutsättningar som möjligt att delta i daglig verksamhet införde den tidigare socialdemokratiska regeringen den så kallade habiliteringsersättningen, ett statsbidrag för att kommunerna ska betala ut en viss ersättning till den som deltar i daglig verksamhet. Det är en liten men väldigt viktig insats som behöver fortsätta, och de få kommuner som ännu inte betalar ut någon dagersättning behöver börja med det. Det är i det lilla ett viktigt bidrag för att säga att allas insatser och allas deltagande räknas och värdesätts.

Fru talman! En annan utredning, som också tillsattes av den tidigare socialdemokratiska regeringen, har lämnat ett viktigt betänkande som nu ligger på regeringens bord. Det handlar om hur den personliga assistansen ska vara utformad. Förslaget är att staten genom Försäkringskassan ska ha ett samlat huvudmannaskap för beslut om och finansiering av insatsen personlig assistans. Det är en viktig förändring för att den personliga assistansen ska vara så förutsägbar och så jämlik som möjligt, oberoende av vilka behov man har eller av var i landet man bor.

Vi socialdemokrater ställer oss bakom förslaget om statlig organisering, och i och med det finns en bred majoritet för förslaget i riksdagen. Jag ser fram emot den fortsatta beredningen av frågan, för med en så genomgripande förändring följer också en rad andra beslut vi kommer att behöva ta ställning till.

Det är också viktigt att vi politiker genomför denna typ av reformer i nära dialog med dem som berörs av dem. Något som är tydligt när jag möter företrädare för funktionshindersrörelsen är att det finns en väldigt stor frustration över de ekonomiska villkoren för både enskilda individer och brukare. Vi kan se hur stora assistansföretag med administrativa stordriftsfördelar och dessvärre ofta usla anställningsvillkor kan fortsätta göra goda ekonomiska vinster samtidigt som många mindre assistansföretag, som vill erbjuda goda villkor för sina anställda, får allt svårare att få ekonomin att gå ihop. På sikt är det ohållbart. På sikt kommer vi att behöva ta ställning till hur samhällets finansiering ska utformas så att det blir hållbart över tid.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Stöd till personer med funktionsnedsättning

Fru talman! Jag står givetvis bakom alla våra reservationer, men för att vinna tid yrkar jag bifall endast till reservation 7 om statligt huvudmannaskap för personlig assistans.

Fru ålderspresident! Jag sa detta i mitt inledningsanförande. Gårdsförsäljning uppfattas sannolikt av många som att det är begränsad försäljning på landsbygd, som skulle främja en levande landsbygd och en lokal produktion - det är det begreppet antyder. Det tror jag inte skulle innebära några stora hot mot vare sig folkhälsan eller detaljhandelsmonopolet. Men det är inte det förslag som ligger på bordet.

Jag har inte sagt att frågan är enkel. Jag har inte sagt att kostnaderna inte ska ses i relation till den totala samhällskostnaden för alkoholens skadeverkningar. Men mellan 87 och 150 miljoner kronor är mycket pengar.

I grunden handlar denna diskussion om huruvida statsrådet och regeringen beaktar kostnaderna för alkoholens skadeverkningar, som kommer att uppstå om vi inför ett system för gårdsförsäljning så som utredningen har utformat det, som är väldigt omfattande. Frågan handlar om huruvida statsrådet och regeringen över huvud taget bryr sig om att kostnaderna överstiger de beräknade intäkterna.

Jag ska säga igen att pengar är ett trubbigt mått i sammanhanget. Mänskligt lidande är svårt att mäta i pengar, för det handlar i grunden om sjukdom och död, om skadegörelse och misshandel och om rädda barn och slagna barn. Men om inga andra argument biter i debatten brukar de krassa ekonomiska argumenten bita.

Pengar borde vara av betydelse när vi pratar om utformningen av alkoholpolitiken. Detta borde vara av betydelse när vi pratar om nyttan av detaljhandelsmonopolet. Och det borde vara till nytta när vi pratar om hur EU kommer att bedöma detta: Klarar Sverige att upprätthålla undantaget för Systembolaget om Sverige inför gårdsförsäljning?

Men jag måste säga att jag efter denna debatt inte är riktigt klar över huruvida statsrådet verkligen förstår pengars värde i sammanhanget. Det kan inte vara så att gårdsförsäljningen ska få kosta vad den kosta vill, särskilt inte mätt i pengar. Detta är viktiga frågor. Det handlar om människors liv och hälsa.

Fru ålderspresident! Det är alldeles riktigt att detta handlar om samhällets kostnader. Vi vet ganska väl vad alkoholens skadeverkningar kostar, och det kostar framför allt i mänskligt lidande. Vi vet att alkoholen är en av de främsta riskfaktorerna för sjukdom och tidig död och att alkohol orsakar ungefär 5 procent av den samlade sjukdomsbördan i Sverige. Detta går alltså att omsätta i ekonomiska termer, sett i produktionsbortfall. Det handlar om både fysisk och psykisk ohälsa. Det går att omvandla samhällets kostnader till ekonomi.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Vi vet att det är många barn som far illa. Det är svårare att översätta till ekonomiska termer. Hur mäter man en förlorad barndom i kronor och ören? Det går inte att göra.

Men vi måste samtidigt klara av att prata om samhällets kostnader, och vi har en utredning på bordet. Utredningen har ekonomiska beräkningar för kostnaderna. Det handlar om de direkta kostnaderna, det vill säga för till exempel sjukvården och rättsväsendet. Men det handlar också om de indirekta kostnader som statsrådet anför, där ohälsa och sjukdom förstås är svårare att penningsätta. Då pratar vi om en kostnad för samhället på 103 miljarder. Det är den senaste beräkningen som finns av vad alkoholens skadeverkningar kostar.

Men nu ska vi ta ställning till en reform som lägger kostnader ovanpå dessa 103 miljarder. Det är sannolikt en högre kostnad i dag - uträkningen är från 2019, och utvecklingen har fortsatt i en negativ riktning. Kostnaden är alltså sannolikt högre.

I utredningen står det väldigt tydligt. Man har beräknat kostnaderna för alkoholens skadeverkningar, och de går inte att översätta till en övergripande samhällelig nivå. Det går inte att hänföra detta till enskilda individer. Det går inte att säga att det var gårdsförsäljningen som gjorde att Karin eller Jakob inte kom till jobbet dagen därpå eller att vi utvecklade ett beroende. Det går inte att säga att det var gårdsförsäljningen som gjorde att Karin eller Jakob hamnade i slagsmål och behövde sjukvård.

Men regeringen har en reform på bordet, och det sägs att kostnaderna kommer att öka med mellan 87 och 150 miljoner kronor. Detta har varit på remiss, och de svar som har kommit in visar väldigt tydligt vad myndigheterna och kommunerna, som ska ta ansvar för att reformen ska bli genomförd, anser. De menar att utredningen kraftigt har underskattat kostnaderna för att införa, upprätthålla och utöva tillsyn över gårdsförsäljningen så som förslaget är utformat. Ska man tro på de myndigheter och kommuner som kommer att få ansvar för detta kommer kostnaden alltså att vara betydligt högre än den som har räknats fram i utredningen.

Vi behöver faktiskt fråga oss: Är detta rimligt? Och jag frågar statsrådet, fru ålderspresident: Är det rimligt, och varifrån ska samhällets resurser tas? Det är ju inte så att det inte finns behov på andra budgetområden under Socialdepartementets ansvar. Hur ska detta finansieras? På vilket sätt ska vi kunna finansiera en reform som ytterligare ökar samhällets kostnader för alkoholens skadeverkningar?

Fru ålderspresident! Jag får tacka socialministern för svaret, även om jag konstaterar att jag faktiskt inte har fått svar på själva frågan.

Jag ska börja med att säga att det förslag till gårdsförsäljning som nu ligger på regeringens bord inte riktigt är vad vi tror att det är. Jag tror att de flesta föreställer sig att det handlar om möjligheten att besöka en gård någonstans på den svenska landsbygden där man tillverkar alkoholhaltiga drycker på ett hantverksmässigt sätt och att man vid det besöket ska kunna köpa med sig någon flaska hem, så där som vi gör när vi besöker vindistrikt i Italien eller i Frankrike - och det är ju jättetrevligt. Vi kan föreställa oss gården med böljande sädesfält, vinden som susar och fåren som bräker i hagen bredvid. Jag tror att det är den bilden vi har framför oss om vi talar om gårdsförsäljning. Det är på det sättet man förstår begreppet gårdsförsäljning.

Om det verkligen vore på det sättet vore gårdsförsäljning ett fint sätt att utveckla besöksnäringen och ett bra sätt att främja en levande landsbygd och lokala producenter. En sådan begränsad gårdsförsäljning skulle troligtvis inte påverka vare sig folkhälsan eller Systembolagets framtid.

Men, fru ålderspresident, det är inte ett sådant förslag som ligger på bordet och som statsrådet och jag diskuterar i dag. Det förslag som ligger på bordet omfattar detaljhandel med alkoholdrycker som äger rum på tillverknings- eller vinodlingsstället oavsett var i Sverige det ligger. Det omfattar också tillverkning som sker i tätorter och i städer. Då blir det många ställen - 800 ställen beräknar utredaren att det handlar om, och de flesta av dem finns just i tätorter och städer. Vi pratar alltså snarare om plåtlador i industriområden än om lantgårdar på landsbygden.

Varför är då detta viktigt? Det är viktigt, för förslaget om gårdsförsäljning är så omfattande att många juridiska experter menar att det faktiskt inte är förenligt med Systembolaget som vi har det i dag. Däri ligger egentligen själva kärnfrågan. Däri ligger mitt parti, Socialdemokraternas, stora oro inför det förslag som statsrådet Jakob Forssmed nu har att hantera.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Till detta kommer också kostnaden för den reform som ligger på bordet. Den är väldigt hög. Vi måste prata om förslaget också i ekonomiska termer.

Debatten så här långt har handlat om det där andra, som jag pratade om nyss. Men vi måste prata om pengarna. Hur mycket ska samhället betala för att det ska gå och köpa alkohol någon annanstans än på Systembolaget eller på restauranger och barer? Vad är ett rimligt pris för en sådan reform?

Den statliga utredaren uppskattar skatteintäkterna från gårdsförsäljning till mellan 137 och 148 miljoner kronor år 2025. Samma utredare uppskattar samhällets kostnader för den ökade tillgången till alkohol till mellan 235 och 287 miljoner kronor. Det är då kostnader för förtida dödsfall, för minskad livskvalitet, för vård och behandling, för produktionsbortfall och för brottslighet.

Till den som inte är supersnabb på huvudräkning kan jag säga att skillnaden mellan skatteintäkterna för reformen och samhällets kostnader för den enligt utredningen blir minst 87 miljoner kronor per år och kanske så mycket som 150 miljoner kronor per år. Jag anser att det är jättemycket pengar, i alla fall sett till den nytta vi skulle få för de pengarna.

Min fråga till statsrådet kvarstår. Anser statsrådet att det är ekonomiskt klokt prioriterat att samhället ska betala mellan 87 och 150 miljoner kronor per år för att tillåta enskilda tillverkare att sälja sina alkoholdrycker på tillverkningsstället?

Herr ålderspresident! För mig som socialdemokrat är värnandet av Sveriges demokratiska samhälle själva kärnuppdraget för riksdagen och för oss som riksdagsledamöter. Jag får väl erkänna att det inte kändes som en alldeles enkel uppgift när regeringens proposition om genomförandet av tillgänglighetsdirektivet landade med en tung duns på mitt bord. Det är tekniskt och juridiskt komplexa frågor vi har att ta ställning till, men samtidigt handlar det om demokratins kärnfrågor. I ett demokratiskt samhälle måste alla medborgare, så långt det bara är möjligt, kunna delta fullt ut i alla delar av samhället.

Därför är en av de viktigaste frågorna i ett demokratiskt samhälle hur vi utformar samhället så att det ger plats för personer med olika former av funktionsnedsättningar. Det gäller förstås frågor som rör tillgänglighet i den fysiska miljön - att man kan ta sig fram med rullstol eller käpp - men också tillgänglighet i fråga om information, kommunikation, it-system och tekniska produkter och tjänster.

Genomförande av tillgänglighets-direktivet

Genomförandet av tillgänglighetsdirektivet handlar om att personer med funktionsnedsättning ska kunna vara delaktiga i samhället på samma sätt i Sverige och i hela EU med hjälp av produkter och tjänster som de flesta av oss använder dagligen men inte tänker så mycket på. Det handlar om betalningsterminaler, kontantautomater och självbetjäningsautomater av olika slag. Det handlar också om läsplattor, elektroniska kommunikationstjänster, audiovisuella medietjänster, banktjänster, e-böcker och ehandelstjänster.

För oss, och för alla EU:s medlemsstater, är direktivet ett viktigt verktyg för en universell utformning, så att produkter, tjänster och miljöer ska funka för en så stor del av befolkningen som möjligt utan att det krävs speciell anpassning för var och en. Det är förstås också ett viktigt verktyg för att vi ska leva upp till FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättningar.

Det här är bra för alla, oavsett om man har en specifik funktionsnedsättning eller inte. Våra förmågor och funktioner kan variera över tid, med åldern och mellan olika situationer. Jag vet ju inte vilka svårigheter jag som individ kan ställas inför i morgon.

De produkter och tjänster som omfattas av tillgänglighetsdirektivet ska efter juni 2025 bara få släppas ut på marknaden om de uppfyller nya gemensamma krav på tillgänglighet. Vi lägger med denna lagstiftning ett väldigt stort ansvar på de ekonomiska aktörerna, det vill säga på tillverkarna, importörerna och distributörerna. De kommer att bära ansvaret för att produkter som omfattas av tillgänglighetsdirektivet uppfyller tillgänglighetskraven, och då måste förstås villkoren vara tydliga och likvärdiga för alla aktörer.

Så långt kan denna fråga tyckas enkel. Det som komplicerar frågan är att det finns delar i förslaget - de delar som rör e-böcker och audiovisuella medietjänster - som faller under yttrandefrihetsgrundlagen och tryckfrihetsgrundlagen. Vi kan konstatera att den tekniska utvecklingen har utmanat oss som lagstiftare förut och sannolikt kommer att göra det också framöver.

Eftersom våra grundlagar alltid trumfar annan lagstiftning kommer vår rätt att publicera oss att kvarstå. Det finns dock risk för att det med detta förslag uppstår normkonflikter. Det förslag som ligger på bordet har redan i förväg skapat diskussion om hur lagen ska tillämpas i alla delar.

Lagrådet har, liksom olika remissinstanser, uppmärksammat detta i sin granskning av lagförslaget. Det är ju inte bra, herr ålderspresident. Regeringen själv konstaterar detta i sitt förslag och menar att det kan finnas anledning att utreda behovet av ändringar i mediegrundlagarna i vissa avseenden. Riksdagens konstitutionsutskott har i sitt yttrande över detta förslag också konstaterat att det finns risk för normkonflikter.

I det betänkande som nu ligger på bordet finns det ett tydligt medskick från både socialutskottet och konstitutionsutskottet om att utskotten utgår från att regeringen skyndsamt utreder behovet av ändringar i mediegrundlagarna. En fråga vi då har anledning att ställa oss är om vi ska vänta in en sådan utredning innan vi fattar beslut om tillgänglighetsdirektivet. För att justera en grundlag krävs det dock, som vi vet, två beslut i riksdagen, och det ska vara ett val däremellan. Skulle vi vänta in en sådan utredning skulle Sverige hamna mycket mer på efterkälken i tillgänglighetsarbetet.

I de avvägningar som finns att göra för att skapa ett så demokratiskt och därmed ett så tillgängligt samhälle som möjligt anser vi socialdemokrater att det är nödvändigt att gå vidare med genomförandet av tillgänglighetsdirektivet utifrån det förslag som ligger på bordet i dag. Det är också nödvändigt att regeringen håller i frågan om förutsättningarna för lagens tillämpning och skyndsamt utreder behovet av ändringar i mediegrundlagarna.

Vi kommer med andra ord att behöva återkomma i denna fråga här i kammaren. Med detta sagt, herr ålderspresident, yrkar jag dock bifall till förslaget i socialutskottets betänkande.

(Applåder)

Fru talman! Folkhälsofrågor kan man diskutera och mäta på många olika sätt. I det betänkande som ligger på bordet just nu samsas frågor om nationella planer, vaccinationer, allergier och psykisk ohälsa. Det är spridda skurar av frågor som var och en för sig förstås är väldigt viktig i beskrivningen av folks hälsa men som egentligen inte ger en heltäckande bild av folkhälsan.

Folkhälsa handlar om en mer sammanhållen bild av hur vi lever och hur länge vi lever i Sverige, och ska man välja ett mått på folkhälsan som vi borde diskutera i dag är det nog medellivslängden. Den har ökat kraftigt bara under min egen levnadstid, och det är en fantastisk utveckling. Till stor del beror det på minskad spädbarnsdödlighet. Svenska barn har de bästa förutsättningarna i världen att överleva sin barndom. Det handlar också om att vi som faktiskt har överlevt vår barndom också i dag har bättre förutsättningar att leva långa, friska liv och har tillgång till god sjukvård när vi blir sjuka.

Men vi har också stora problem. Förutsättningarna för att leva långa, friska liv skiljer sig väldigt mycket mellan olika delar av vårt land, mellan län, mellan kommuner och också mellan olika delar av en och samma kommun.

Det kortaste strået i förväntad livslängd drar befolkningen i Norrbottens län. De kvinnor och män som lever i Norrbotten har kortast återstående förväntad livslängd i dag. Det finns en tydlig könsdimension i det här. Kvinnor lever generellt sett längre än män. Det vet vi. Men det är också väldigt stor skillnad om man jämför kvinnor med kvinnor och män med män.

I Göteborg har man nyligen tagit fram en ny jämlikhetsrapport. Den visar att kvinnor i Bergsjön har en förväntad genomsnittlig medellivslängd som är nio år kortare än för kvinnor på Norra Älvstranden. Jag behöver väl knappast säga att Bergsjön är ett socioekonomiskt utsatt område, medan Norra Älvstranden är ett mer välmående område.

I min egen kommun Örebro är skillnaderna ännu större. Kvinnor som bor i Vivalla blir i genomsnitt 79,3 år gamla, medan medellivslängden för kvinnor i andra delar av Örebro är väl över 90 år - i Lillån 93 år. Som mest är alltså skillnaden i förväntad livslängd mer än 13 år i min hemkommun.

Vi ser samma mönster av stora socioekonomiska skillnader i hälsa och livslängd bland både kvinnor och män gå igen i hela vårt land. Personer som har vissa funktionsnedsättningar, hbtqi-personer och personer som är arbetslösa eller nyanlända har sämre hälsa. Fattiga människor har sämre hälsa. De är sjukare och lever kortare liv än rika människor.

Det blir heller inte bättre. Vi ser att skillnaderna har ökat de senaste åren. Så kan vi inte ha det.

Fru talman! En av de åtgärder som den tidigare, socialdemokratiskt ledda regeringen gjorde var att tillsätta en kommission för jämlik hälsa med uppgift att lämna förslag som skulle kunna bidra till att minska hälsoklyftorna i samhället.

Utredningen och arbetet mynnade ut i att riksdagen antog ett nytt övergripande mål för folkhälsopolitiken, något som vi var inne på tidigare i debatten, nämligen att "skapa samhälleliga förutsättningar för en god och jämlik hälsa i hela befolkningen och sluta de påverkbara hälsoklyftorna inom en generation".

Det är en målsättning som förpliktar, och en central fråga blir då vad som är påverkbart och vad som inte är påverkbart. Det finns inga entydiga svar på vad som är en påverkbar hälsoklyfta, men det som Kommissionen för jämlik hälsa tydligt framhöll var att i princip alla systematiska skillnader i hälsa mellan samhällsgrupper faktiskt är påverkbara.

Människors hälsa, både generellt och specifikt för väldigt många av våra vanliga sjukdomar, påverkas av de förhållanden, villkor och miljöer där vi lever. Det handlar om förhållanden som går att påverka bland annat genom politiska insatser, inte minst i välfärden och till exempel genom förebyggande hälso- och sjukvård.

Det går inte heller att bortse från att den enskilda individen har ett väldigt stort ansvar för sin egen hälsa och för de val man gör. Men också på det området kan samhället påverka genom lagstiftning om till exempel rökfria miljöer, detaljhandelsmonopolet för att begränsa alkoholens skadeverkningar och åldersgränser.

Om vi ska kunna nå målet om att sluta de påverkbara hälsoklyftorna inom en generation krävs det en politik för större jämlikhet. Det krävs mer av socialt förebyggande insatser, och det krävs en omställning inom hälso och sjukvården till att i högre grad än i dag arbeta hälsofrämjande och sjukdomsförebyggande. Betydligt fler vuxna behöver erbjudas hälsoundersökningar och få stöd i att utveckla mer hälsosamma levnadsvanor. För detta krävs det mer pengar till välfärden och mer pengar till hälso- och sjukvården.

Det är förstås också väldigt viktigt att stödja idrottsverksamheter, föreningslivet och friluftslivet, eftersom vi vet att all forskning visar att fysisk rörelse, aktivitet och samarbete stärker de flesta människors hälsa och välmående. Samhällets målsättning måste vara att fler ska delta och att de som rör sig minst i dag ska röra sig lite mer i morgon.

Fru talman! Ska vi göra skillnad på folkhälsoområdet krävs ett brett men samtidigt sammanhållet arbete. Det har vi i dag utifrån de nya folkhälsomålen och den uppföljningsstruktur som nu är på plats. De målen och det arbetet måste vi hålla fast vid. För detta krävs politisk vilja, men det krävs också ekonomiska resurser och investeringar i människors hälsa.

I det här sammanhanget vill jag påminna om att vi socialdemokrater föreslog dubbelt så mycket pengar till välfärden och hälso- och sjukvården som det finns i den statsbudget som den nuvarande regeringen styr landet utifrån.

I stället har den nya regeringen prioriterat att sänka skatterna för dem med höga inkomster. Men det är inte skattesänkningar för dem som bor i välbärgade områden som kommer att öka medellivslängden i Bergsjön i Göteborg, i Vivalla i Örebro eller på någon enda plats i Norrbottens län.

Fru talman! Jag står förstås bakom alla Socialdemokraternas yrkanden på folkhälsoområdet, men för att vinna tid yrkar jag bifall endast till reservation 2, som handlar om just det jag har talat om här i dag - att vi måste sluta de påverkbara hälsoklyftorna inom en generation.

(Applåder)

Herr talman! Jag konstaterar att ledamoten Bergenblock inte riktigt svarar på min fråga om kostnaden för detta verkligen är rimlig. Jag tänker att det beror att vi har olika syn på hur vi bäst använder samhällets resurser.

Jag tänker att det är viktigt att vi säkerställer att vi använder skattebetalarnas pengar till att förbättra folkhälsan och förhindra alkoholens skadeverkningar så att människor får vara friska och leva länge. Jag tänker att skattepengar inte borde användas till åtgärder som riskerar folkhälsan, åtgärder som specifikt gynnar de näringsidkare som producerar alkohol eller åtgärder som riskerar Systembolagets detaljhandelsmonopol.

Och som sagt håller inte alla remissinstanser med om att förslaget inte kommer att kunna ha negativa konsekvenser. Därför bör alla förslag till förändringar av vårt detaljhandelsmonopol föregås av överläggningar med EU-kommissionen och av en begäran om ett bindande förhandsbesked om att vi inte förlorar det svenska Systembolagets ställning genom det liggande förslaget om gårdsförsäljning.

Herr talman! Det finns uppenbarligen mycket man kan säga om gårdsförsäljning. Det finns också en stor spännvidd i diskussionen om vad gårdsförsäljning egentligen innebär.

Det vore väl en sak om det bara handlade om små lokala producenter som får sälja några flaskor i samband med ett studiebesök på gården. Men den utredning som nu ligger på regeringens bord har som huvudförslag att det ska gälla alla tillverkningsställen. Då handlar det inte så mycket om lantgårdar med vinden susande i säden och fåren bräkande i hagen intill, utan det handlar om plåtlador i städernas industriområden.

Utredaren uppskattar att det finns ungefär 800 tillverkare i Sverige. Det ska jämföras med 450 systembolagsbutiker. Det ledamoten Bergenblock föreslår skulle alltså kunna leda till en tredubbling av försäljningsställen. Kan vi då hävda att vi har ett detaljhandelsmonopol? Kan vi då hävda att vi värnar folkhälsan? Tunga remissinstanser hävdar att vi faktiskt inte kan det - att det finns stor risk för att EU kommer att säga att vi faktiskt inte kan det.

Flera remissinstanser menar också att Sverige inte kommer att kunna backa bandet och sluta med gårdsförsäljning efter prövotiden och återgå till den gamla ordningen. Ett avskaffat monopol är ett avskaffat monopol.

Jag har svårt att förstå Centerpartiets oerhörda och okritiska entusiasm inför detta. Ännu svårare har jag att förstå det när jag ser prislappen. Utredaren uppskattar vinsterna av gårdsförsäljning till mellan 137 och 148 miljoner kronor per år. Samma utredare uppskattar att kostnaden för samhället blir mellan 235 och 287 miljoner kronor för förtida dödsfall, vård och behandling, produktionsbortfall och brottslighet. Att köpa alkohol direkt från producenten riskerar alltså att kosta väldigt mycket mer än det smakar.

Min fråga till ledamoten Bergenblock är: Tycker verkligen Centerpartiet att det är rimligt att samhället ska stå för notan för att alkoholproducenterna ska få sälja sina flaskor direkt till konsumenten?

Fru talman! Jag tänker att socialutskottets betänkande om alkohol, tobak, narkotika, dopning och spel som vi debatterar här i dag egentligen borde ha haft en annan rubrik. För det som står i betänkandet och som vi ska debattera handlar egentligen om omsorg om varandra, våra medmänniskor och vårt samhälle. Rubriken Alkohol, narkotika, dopning, tobak och spel är en ganska otymplig sammanfattning av ett brett område som handlar om folkhälsa och det faktum att människor far illa och blir sjuka, rentav dör, till följd av missbruk av beroendeframkallande substanser eller av spel. Det handlar också om vad vi gemensamt kan göra åt det.

Man kan naturligtvis göra andra tolkningar av vad rubriken handlar om, eller vad den borde handla om - vi har redan hört en annan tolkning från ledamoten Hultberg. Men jag tycker att det är värt att påminna om omsorgen om varandra i en tid när vi ser hur man i land efter land säger att användandet av narkotika är en frihetsfråga där den individuella friheten att använda cannabis har blivit viktigare än skyddet för de många som riskerar att fara illa i spåren av den ökade användningen.

Jag tycker också att det är värt att påminna om omsorgen om varandra när debatten handlar om att den enskilde producenten eller näringsidkaren ska få rätt att sälja mer alkohol till fler, direkt från sin egen gårdsplan. Och jag tycker att det är värt att påminna om omsorgen om varandra när vi ser hur våra barn bombarderas av reklam i sociala medier om nikotinstinna produkter, som vitt snus och cigaretter med hubbabubbasmak.

Fru talman! Vi vet ju vad följderna av det vi rubricerar som alkohol, narkotika, dopning, tobak och spel kan bli: olika former av hjärt-kärlsjukdomar, lungsjukdomar, olycksfall, psykisk sjukdom, psykisk ohälsa, fattigdom, våld, kriminalitet och förtida död. Och de som drabbas är inte bara de som själva missbrukar. Vi vet genom forskningsstudier att 320 000 barn - 15 procent av alla svenska barn - har påverkats negativt av föräldrars eller vårdnadshavares alkoholkonsumtion. Rädsla och oro, bristande omsorg och våld påverkar de här barnens hälsa negativt i dag men också sett över lång tid. Barn som växer upp under alkoholens inverkan klarar sig sämre i skolan och riskerar att själva få problem med alkohol och psykisk ohälsa. Kring de människor som drabbas av sjukdom på grund av sitt beroende finns släktingar, vänner, grannar och arbetskamrater som också drabbas.

Till detta kommer kostnaderna. Alkoholkonsumtionen beräknas kosta samhället mer än 100 miljarder kronor varje år. Den senaste siffran över antalet vårdtillfällen relaterade till alkohol som jag har hittat är 660 000. 660 000 vårdtillfällen! Kostnaden för vården då, 2017, var 7,4 miljarder kronor, vilket motsvarade lönekostnaden för 14 500 sjuksköterskor. Tänk vad vi, i denna sjuksköterskebristens tid, hade kunnat åstadkomma med 14 500 sjuksköterskor som hade tid att göra annat!

Jag skulle kunna stå här hur länge som helst och rabbla upp de kända negativa effekterna av alkohol, narkotika, dopning, tobak och spel. Det är bara att gräva ned sig i forskningen. Det finns oändligt många exempel. Och vi här inne vet att vi måste vara på tårna för att hinna med i utvecklingen av nya substanser och nya missbruk. Just nu är det vitt snus och ecigaretter som ökar lavinartat bland våra högstadie- och gymnasieelever. Det är också lustgas, som bland annat orsakar hallucinationer och nervskador. Det finns just nu exempel på ungdomar som inte kan gå efter att ha använt lustgas gång på gång. Vi behöver prata mer om hur vi, av omsorg om våra barn och ungdomar, kan förhindra att det sker. Om detta har vi socialdemokrater lagt förslag.

Fru talman! Politiska debatter, utredningar och ny lagstiftning är trubbiga verktyg när det kommer till människors levnadsvanor, ungdomars trendkänslighet, beroendets mekanismer och inte minst de stora ekonomiska intressen som det finns i beroendeframkallande produkter. Men det är de verktyg vi har.

Därför är det viktigt att vi håller fast vid det vi vet fungerar. Systembolagets försäljningsmonopol och folkhälsouppdrag är en hörnsten i svensk alkoholpolitik. Det är ett statligt bolag som har omsorg inskrivet i sitt uppdrag. Detta ska vi vara rädda om. Därför bör alla förslag till förändringar av detaljhandelsmonopolet föregås av överläggningar med EU-kommissionen och av en begäran om ett bindande förhandsbesked om att gårdsförsäljning inte riskerar att i förlängningen påverka Sveriges möjligheter att självständigt styra utvecklingen på det alkoholpolitiska området.

Vi ska använda politikens verktyg för att visa omsorg om varandra och göra allt vi kan för att begränsa skadeverkningarna av alla typer av missbruk. Vi ska stoppa narkotikaflödet och förhindra dopning och spelmissbruk, men vi ska inte använda verktyg som i första hand ökar affärsmöjligheterna för dem som för egen vinnings skull vill sälja mer av beroendeframkallande produkter till fler.

Fru talman! Jag står förstås bakom alla Socialdemokraternas yrkanden på området. Men för att vinna tid yrkar jag bifall till reservation 4.

Fru talman! Tyvärr gör inte den moderatledda regeringen situationen bättre på det här området. Precis som ledamoten Hultberg redogjorde för gav den förra regeringen myndigheterna i uppdrag att sammanställa och sprida kunskap om olika produkter. Hultberg tycker att det är bra att den nya regeringen har gett ett nytt uppdrag enligt vilket dessa produkter ska ställas i relation till varandra. Man vill att det tydligt ska framgå att några produkter kommer att vara mindre farliga och att andra är mer farliga.

Precis detta har vi ju hört förut. En gång i tiden marknadsfördes Lucky Strike-cigaretter med att de var hälsosammare eftersom tobaken var rostad. Cigaretter med filter var hälsosammare än cigaretter utan filter, och lightcigaretter var hälsosammare än vanliga cigaretter. Men människor har fortsatt att dö av rökning.

Faktum är att vi inte känner till effekten av de produkter som barn och ungdomar i dag drar ned i sina lungor. Vi känner till att halterna av nikotin är skyhöga, men vi känner inte till konsekvenserna av det andra. Vi borde göra allt vi kan för att stoppa rökningen, och vi borde göra allt vi kan för att stoppa snusandet. Vi borde inte ge nya marknadsföringsargument till en tobaksindustri som gör allt för att sälja mer till fler.

Fru talman! Jag uppskattar ledamoten Hultbergs betoning av att det finns en bred samsyn om stora delar av den svenska missbrukspolitiken. Men jag konstaterar att ett av de områden där vi som lagstiftare har svårt att hinna med är det som ledamoten var inne på lite kort, nämligen den snabba utvecklingen av nya nikotinprodukter. Försäljningen av vitt snus och e-cigaretter, så kallade vapes, har ökat dramatiskt de senaste åren. Målgruppen är tydligt barn och ungdomar, inte minst flickor. Reklamen finns i sociala medier riktade till unga och med färg och smak som är hämtade från smågodishyllan. Det är lakrits, hubba bubba och persika.

CAN:s undersökning från förra våren visade att 40 procent av eleverna i årskurs 2 på gymnasiet hade använt snus. Det är garanterat fler 2023. 20 procent av niondeklassarna och 24 procent av eleverna som gick andra året på gymnasiet hade använt e-cigaretter den senaste månaden. Denna siffra är garanterat betydligt högre den här våren än förra våren.

Dessa produkter marknadsförs som tobaksfria, och ledamoten Hultberg säger själv att det är tobaken vi ska fokusera på. Men dessa produkter innehåller ju skyhöga halter av nikotin från just tobak. Dessutom innehåller de en rad ämnen vars effekter vi faktiskt inte har en aning om - vad händer när de stoppas in under läppen eller dras ned i lungorna av våra barn och ungdomar?

Fru talman! Det finns all anledning till oro. Jag undrar vad ledamoten Hultberg tänker om att tobaksindustrin just nu täljer guld ur våra barns och ungdomars hälsa.

Herr talman! Min fråga går till statsrådet Camilla Waltersson Grönvall.

Nyligen kom en larmrapport om att det är svårare än någonsin att rekrytera personliga assistenter. I november hade Arbetsförmedlingen 3 500 annonser om lediga jobb jämfört med 2 900 för bara ett år sedan. Och inte blir situationen bättre av att ett stort företag som Humana missköter sitt uppdrag så till den grad att de nu förlorar sitt tillstånd. Det är 2 000 assistansberättigade som berörs av detta.

Bristen på assistenter är förstås ett stort problem för dem som behöver assistansen. Det är också ett stort problem för dem som arbetar, som saknar kollegor. Det skapar naturligtvis även stora problem för många anhöriga, som måste rycka in. Bristen på personliga assistenter skapar otrygghet och stress, och den begränsar många människors frihet.

Min fråga till statsrådet är därför: Vad tycker statsrådet behöver göras för att vi ska komma till rätta med den stora bristen på personliga assistenter?

Herr talman! Min fråga går också till Camilla Waltersson Grönvall som ansvarig för barnens rättigheter.

I Tidöavtalet står att kommuner och myndigheter ska vara skyldiga att informera Migrationsverket och Polismyndigheten när de kommer i kontakt med personer som vistas i Sverige utan tillstånd. Myndigheterna får ett ansvar för att säkerställa personens lagliga rätt att vistas i Sverige. Det här har skapat stor oro hos kommunanställda lärare. Hur ska de kunna vara goda pedagoger och trygga vuxna för sina elever om de samtidigt ska agera angivare och gränskontrollvakter? Kommer alla barn ens att våga gå till skolan?

För mig stämmer inte det här överens med barnkonventionens artikel 2: Alla barn är lika mycket värda och har samma rättigheter, och ingen får diskrimineras. Det stämmer inte heller med artikel 28: Barn har rätt till utbildning.

Min fråga är därför: Hur tänker statsrådet säkerställa alla barns ovillkorliga rätt till en god, likvärdig och trygg skolgång?

Herr talman! Ledamoten Hultberg lyfter fram stora ambitioner. Om man ska kunna leva upp till dessa ambitioner behöver man tillföra ekonomiska resurser till välfärden. Av detta finns inte ett spår i Tidöavtalet, tvärtom. Det uttryck som ges i Tidöavtalet handlar om att sätta fokus på organisation i stället för på innehåll.

Jag väljer att citera moderaten Peter Danielsson, som är ny ordförande för SKR, Sveriges Kommuner och Regioner. Hans kommentar till gårdagens regeringsförklaring var att man "saknar tydliga besked om att staten kommer att stötta kommuner och regioner ekonomiskt genom krisen".

Ni har ambitioner, Johan Hultberg, men ni har ingenting som visar hur ni ska kunna leva upp till dem. I stället flyttar ni fokus från välfärdens innehåll till organisationsform. Jag har inte hört någon moderat eller kristdemokrat som har kunnat förklara på vilket sätt en statlig sjukvård ska bli bättre för patienterna.

(Applåder)

Herr talman! Vi har under lång tid organiserat sjukvården i Sverige utifrån stuprörens logik. Det vore alldeles effektivt och rationellt om det inte var för det faktum att patienter är människor och inte enskilda diagnoser.

Att patienter faktiskt är människor ser vi särskilt tydligt om vi tittar på den vanligaste patienten, som är den äldre patienten. De som är 65 år och äldre utgör ungefär 20 procent av befolkningen, men de står för hälften av alla vårdtillfällen och en ännu högre andel av den totala vårdtiden. Det är inget konstigt alls. Med åldern kommer krämporna, och med allt bättre sjukvård hinner diagnoserna rada upp sig. I dag lever man länge med diabetes, och den som överlever en hjärtinfarkt kan mycket väl hinna återkomma till vården med en helt annan allvarlig sjukdom.

Vilka diagnoser som gör att en patient behöver sjukvård har genom medicinsk utveckling förändrats över tid, men patienten kan ändå ha stort behov av vård, stöd och omsorg av primärvården, av hemsjukvården, av socialtjänsten och av närstående. Som en lång rad av statliga utredningar har konstaterat hänger hela sjukvårdssystemet ihop, och framsteg på ett ställe kan få konsekvenser i en helt annan del av systemet.

Med Göran Stiernstedts och Anna Nergårdhs utredningar som grund pågår just nu ett gigantiskt omställningsarbete i Hälso- och sjukvårdssverige, på väg mot en mer nära vård. Nära vård är inte en ny organisationsnivå utan ett förändrat arbetssätt, ett förändrat förhållningssätt, från fokus på organisation till fokus på person och relation.

Den närmaste vården är förstås egenvården, den som patienten gör själv, men också egenvård kräver ett personfokus från alla vårdens nivåer, så att man ger råd och stöd och insatser utifrån patientens behov, förutsättningar och förmåga.

Det finns en stor enighet i Sjukvårdssverige om att detta - nära vård - är rätt förhållningssätt. Det är inte bara bra för patienterna, som slipper åka som flipperkulor mellan stuprören, utan en närmare vård och nya arbetssätt i vården innebär också att resurserna inom vård och omsorg kan användas bättre och därmed räcker längre.

Det bästa men långt ifrån det enda exemplet från, min hemregion, Region Örebro län är det mobila teamet för de äldre, sköra patienter som löper stor risk att tillbringa sin sista tid i livet med att åka in och ut på sjukhus. I teamet krokar regionens läkare arm med Örebro kommuns sjuksköterskor och omvårdnadspersonal och åker hem till patienterna och bedriver vården där. Det är en bättre vård för patienterna och ger en större trygghet för både patienten och de anhöriga.

Därför finns det all anledning till oro när vi nu ser hur man här, i riksdag och regering, tycks gå i helt motsatt riktning. Nu läggs det nytt fokus på hur vården ska organiseras om i stället för på hur man kan skapa de bästa förutsättningarna för den omställning som redan är i full gång.

I stället för fokus på nära vård ska det nu utredas hur ansvaret för sjukvården kan flyttas så långt som möjligt från patienterna, från Örebro, från Ystad och från Haparanda till Stockholm och till staten.

Herr talman! För mig som socialdemokrat är det självklart att vi ska ha patienterna som utgångspunkt i svensk sjukvård och för svensk sjukvårdspolitik, inte nya statliga stuprör.

(Applåder)