Karin Sundin

Fru talman! Arbetsmarknadsministern har i debatten här i dag beskrivit för oss att en stor andel av de arbetslösa har begränsade färdigheter och står långt från arbetsmarknaden. De har svag konkurrensförmåga. Många är födda utanför Europa. De har kort utbildning.

Då är ju följdfrågorna uppenbara: Hur ska de arbetslösa kunna utveckla sina färdigheter? Hur ska de komma närmare arbetsmarknaden? Hur ska de stärka sin konkurrensförmåga? Och hur ska de bygga på sin utbildning? Hur ska de kunna bygga på språket, om det nu är det som saknas när de är födda utanför Europa? Arbetsmarknadsministern har inte mycket att säga om det. Han pratar i stället om invandrare som ett problem.

Han talar om mer pengar, mer av skatteavdrag till dem som har jobb, för att öka incitamenten att gå från arbetslöshet till arbete. Men jobbskatteavdrag är ett riktigt dåligt svar till dem som precis har blivit av med sitt jobb i Guldsmedshyttan. Regeringens bidragsreform är väl ett ännu sämre svar till dem på stålverket i Degerfors som just nu är oroliga för framtiden. En sämre a-kassa är ett riktigt uselt sätt att stärka arbetslinjen.

Det blir inga nya jobb i Hasselfors, i Frövi eller någon annanstans för att Tidöregeringen sänker a-kassan. Det blir bara mindre pengar i plånboken för den som blir arbetslös.

Fru talman! Sverige behöver en politik för att folk ska få behålla sitt arbete och för att fler ska få ett arbete i Sverige. Sverige behöver inte en politik som skuldbelägger och bestraffar dem som har blivit arbetslösa.

(Applåder)

Herr talman! Tack, interpellanten, för en viktig fråga om vad som behöver göras för att minska arbetslösheten i Sverige!

Jag deltar i den här debatten för att jag vill ge arbetsmarknadsministern en bild från mitt hemlän. Ur Arbetsförmedlingens statistiska perspektiv har Örebro län en sysselsättningsgrad som är lite högre än riksgenomsnittet. Faktum är att arbetslösheten har minskat lite grann i Örebro län till skillnad från riket som helhet, där arbetslösheten ökar.

Det kanske är Örebro län som statsministern och finansministern har tänkt på när de under hösten har sagt att det ljusnar framöver. Om man bara ser människor som statistik ljusnar det lite grann i Örebro län i Arbetsförmedlingens statistik över arbetsmarknadsläget. Men det ser olika ut i olika kommuner, och det finns olika sorters statistik.

Tittar man i stället på antalet varslade ser statistiken inte särskilt ljus ut. Medan antalet varsel i Sverige som helhet minskade under juli, augusti och september såg vi däremot en kraftig ökning av varslen i Örebro län. Jag tänker lyfta fyra exempel ur statistiken som sammantaget räknar upp till 300 människor som riskerar att bli eller som redan har blivit arbetslösa.

I Frövi och Rockhammar varslades 90 personer av Billerud i september.

I Hasselfors varslades halva arbetsstyrkan, 50 personer, vid sågverket i september.

I Degerfors varslades 53 personer vid stålverket i oktober.

I Guldsmedshyttan blev 120 personer av med jobbet när bruket nyligen lades ned.

Den sista gjutningen i Guldsmedshyttan gjordes den 27 oktober. Det blev slutpunkten för en historia som började med en hytta på 1400-talet som blev ett bruk efter ett beslut av Gustav Vasa 1551. Jag vet inte om minister Britz har varit i Guldsmedshyttan, men jag tror att han kan föreställa sig att den dominerande känslan i Guldsmedshyttan nu i december inte är att det ljusnar vid horisonten.

Herr talman! Vi hörde statsrådet berätta att en stor andel av de arbetslösa har begränsade färdigheter och står långt från arbetsmarknaden och att många är födda utanför Europa och har kort utbildning. Det stämmer inte när vi pratar om de varslade och uppsagda i Frövi, Rockhammar, Hasselfors, Degerfors och Guldsmedshyttan. Det här är människor som alldeles nyss stod mitt i arbetsmarknaden med utvecklade färdigheter för precis det jobb som de hade att utföra. Många av dem har rötterna djupt förankrade i bygden. Det är människor som har burit arvet av en svensk arbetslinje ända sedan Gustav Vasas tid. Jag tycker att de förtjänar ett bättre svar på frågan om vilka åtgärder ministern och regeringen tänker vidta för att minska arbetslösheten.

(Applåder)

Fru talman! Nyss debatterades hälso- och sjukvårdens beredskap i kammaren. Sverige vässar sin plan för akutsjukvård vid kris och krig, och det är bra. Men i regeringens proposition om hälso- och sjukvårdens beredskap nämns knappt orden rehabilitering eller hjälpmedel. Samtidigt säger oss erfarenheten från första och andra världskriget och inte minst från Ukraina att om kriget kommer är det viktigare än någonsin att människor får hjälp att snabbt kunna återgå till samhällsviktiga uppgifter, till exempel så att skadade soldater kan återgå i fält. Det behövs fungerande vårdkedjor också vid kris och krig.

Min fråga till sjukvårdsminister Elisabet Lann är: Har regeringen några förslag på hur Sverige ska kunna ordna snabb rehabilitering för patienter som har fått skador under krig på svenskt territorium?

Herr talman! Hälso- och sjukvårdens organisation kan man säga mycket om, men inte heller jag har mycket till replik att komma med i dag. Jag vill i stället, herr talman, också ta tillfället i akt att tacka ledamoten Hultberg för debatterna.

Femton år är en lång tid. Ledamoten Hultberg har varit ledamot betydligt längre än jag och också suttit i socialutskottet betydligt längre än jag. Men under mina år i riksdagen har jag lärt känna ledamoten som en vass debattör. Även vi har haft några hårda replikskiften här i kammaren. Men vi har också haft gott samarbete när det har behövts, och det är väl så det ska vara.

Jag talar för Socialdemokraterna som det stora, statsbärande partiet när jag säger att vi är glada att vi emellanåt kan kroka arm med det andra, nästan lika stora – eller ja, hälften så stora, men ändå – statsbärande partiet. Stort tack för att vi har kunnat göra det på ett konstruktivt sätt när det har behövts!

Flera frågor har redan nämnts här i debatten. Jag vill också lyfta fram det hårda och ansvarstagande arbete som ledamoten gjorde när det gällde att ta fram en ny könstillhörighetslag. Det var nödvändigt för att på ett väldigt viktigt sätt förändra livet för ett antal människor även om de inte är så många.

Jag vill också särskilt tacka ledamoten Hultberg för det samarbete som vi har haft kring narkotikapolitiska frågor och för den insats som ledamoten, som nämnts här, har gjort i de narkotikapolitiska frågorna. Vi har tillsammans burit en del av dem i det tvärpolitiska narkotikapolitiska nätverket här i riksdagen. Detta kommer jag att ta med mig i mitt fortsatta arbete.

Så tack för arbetet, ledamoten Hultberg, och lycka till med att fortsätta göra skillnad!

(Applåder)

Fru talman! Vi ska inte rycka undan mattan för någon som bidrar till den svenska hälso- och sjukvården på ett konstruktivt, bra och kvalitetssäkert sätt. Däremot ska vi rycka undan mattan för dem som primärt gör det i syfte att tjäna pengar och utnyttja våra offentliga välfärdssystem för egen vinning.

Vi menar att vi ska ha goda villkor för hälso- och sjukvårdens aktörer. Det behöver dock inte innebära att man kan göra hur mycket vinst som helst. Det finns många sätt att reglera hur stort vinstuttag man får göra och på vilket sätt vinsten får användas. Låt oss titta på det!

Jag tror inte att Socialdemokraterna och Centerpartiet nödvändigtvis behöver stå så långt från varandra i de här frågorna. Det handlar om att se till att varenda skattekrona används på rätt sätt – till så god vård som möjligt för patienterna, så god arbetsmiljö som möjligt för den personal som ska utföra vården och så goda förutsättningar som möjligt för att utveckla sjukvården till att vara god också i framtiden.

Det här behöver vi bli bättre på i Sverige i dag. Det vi ser, de larmrapporter vi nu får, visar på ett sjukvårdssystem som faktiskt inte fungerar. Vi ser hur våra offentliga välfärdssystem, inklusive sjukvården, plundras av kriminella aktörer. Så kan vi inte ha det.

Fru talman! Tack för frågan, Anders W Jonsson!

Jag är den första att säga att vi har utmärkta privata alternativ i det här landet. Vi har väl fungerande vårdcentraler som drivs både i offentlig regi och i privat regi. Det har vi i hela landet, också i min hemregion i Örebro län. Det finns oerhört många vårdgivare som gör ett oerhört gott arbete.

Det är inte patienternas kontroll vi är ute efter. Vi vill att patienterna ska ha möjlighet att själva välja och vara sitt eget nav i samverkan med primärvården. Vi vill inte heller ta kontrollen från vårdens professioner. Däremot menar vi att det är vårt ansvar som företrädare för staten att ha kontroll över hur de offentliga medlen används, och de används i stor utsträckning inte på rätt sätt i dag. Vi behöver se till att de kronor som är avsedda att användas till hälso- och sjukvård också används till hälso- och sjukvård och inte till vinstutdelning eller satsningar som inte är till gagn för patienterna eller för de professioner som ska göra jobbet.

Det är det vi menar med att återta kontrollen. I dag är en alldeles för stor del av kontrollen utanför vår makt. Inte heller våra offentliga granskningsaktörer som Inspektionen för vård och omsorg och Socialstyrelsen har möjlighet att genomskåda vad som sker med offentliga medel utan står maktlösa inför en grov organiserad brottslighet. Det är detta vi menar med att ta tillbaka kontrollen.

Fru talman! En organisation är aldrig så bra som dagen innan den sjösätts, innan det prydliga schemat i en organisationsskiss har prövats mot en mycket mer komplex verklighet.

Det gäller också för hälso- och sjukvården, även om det var länge sedan den organisationen var ny. Debatten i dag handlar om sjukvårdens organisation utifrån behandlingen av 160 förslag som skrevs i höstens motioner. Det är frågor som inte självklart låter sig sorteras in under en organisationsskiss.

Med anledning av replikskiftet nyss ska det nog sägas att det är lite märkligt att debattera förra höstens förslag om hälso- och sjukvårdens organisation veckan efter att Vårdansvarskommittén har lagt fram sitt betänkande om hur sjukvården borde vara organiserad i Sverige. Där tas också frågan upp om huruvida den inte borde bedrivas i statlig regi i stället.

Svaret på den frågan är, trots det vi nyss har hört här i kammaren, ett tydligt nej. Sex av åtta partier i riksdagen anser inte att lösningen på dagens problem och utmaningar i sjukvården ligger i att flytta beslutsfattandet från regional nivå till statlig nivå.

Anders W Jonsson redogjorde föredömligt för vad det skulle kunna tänkas få för konsekvenser att flytta sjukvården till statlig nivå. Vi socialdemokrater tror inte heller att staten är bättre skickad att sköta all sjukvård. En omorganisation skulle sannolikt lamslå sjukvårdens utveckling under lång tid och i sin tur förstås ge upphov till nya gränsdragningsproblem.

Vi delar dock kommitténs slutsatser att det finns områden där staten behöver ta ett större ansvar, inte minst när det gäller finansieringen av sjukvården och för att öka likvärdigheten över landet.

Det här är områden som vi socialdemokrater har med i våra förslag om hur sjukvården borde organiseras. Vi föreslår att de generella statsbidragen indexeras, alltså räknas upp automatiskt. På så sätt skyddar man statsbidragen mot inflationen och ger kommuner och regioner bättre och tydligare planeringsförutsättningar. Vi kallar det för att lägga en bottenplatta för välfärden, och det innebär att vi i vår budget för detta år hade 6 miljarder kronor mer i generella statsbidrag till kommuner och regioner än vad regeringen hade.

Vårdansvarskommittén pekar också på behovet av ett större statligt ansvar för bland annat kompetensförsörjning, läkemedel, vaccinationer och screening. Det ligger i linje med förslag som vi socialdemokrater har lagt fram. Bland annat har vi föreslagit större satsningar på sjukvårdens personal. I våra budgetmotioner för både 2024 och 2025 har vi avsatt 3 miljarder mer än regeringen till personalsatsningar. Vi tror att det behövs för att klara sjukvårdens utmaningar.

Vi tror också att mycket av lösningen på dagens utmaningar ligger i ett bättre samspel mellan staten, regionerna och kommunerna. Vi välkomnar därför att regeringen nu har tagit ett initiativ för fortsatt utveckling av en god och nära vård i den omställning som pågår för att primärvården ska vara patienternas nav i hälso- och sjukvården.

Den lagrådsremiss som regeringen presenterade i förra veckan ringar in några av de områden som kräver fortsatt arbete: fokus på rehabilitering, fokus på tillgång till rätt medicinsk kompetens dygnets alla timmar och fokus på både fysisk och psykisk hälsa i primärvården. Det är viktigt och välkommet.

Men det krävs mycket mer än så för att hälso- och sjukvårdens organisation ska bli bättre. Ska vi nå målet om en god och nära vård måste vi röja upp i den röra och bland de marknadsmisslyckanden som finns i svensk sjukvård i dag. Utgångspunkten måste vara att sjukvården ska finnas där den behövs och att den patient som har störst behov ska gå först. Men i dag är det i rätt stora delar av svensk sjukvård som privata vårdgivare har störst förutsättningar att göra vinst.

Vi socialdemokrater menar att regionerna bör ha större befogenheter att styra över etableringen av nya vårdcentraler för att säkerställa att hela regionens befolkning har tillgång till en god vård. Därför vill vi avskaffa den lagstiftning som innebär att vem som helst som vill starta en vårdcentral får göra det och dessutom får finansiering av regionerna för att göra det.

Vi har sett alldeles för många exempel på hur lagen om valfrihetssystem i primärvården har inneburit nya etableringar av vårdcentraler i områden där det redan finns gott om vårdcentraler och där tillgången till vård är god. Det sker på bekostnad av satsningar som skulle behövas i andra områden i en region eller i andra delar av sjukvården.

Vi menar också att privata aktörer som finansieras med offentliga medel bör ta en större del av det samlade ansvar som hälso- och sjukvård innebär. Vi vill att privata aktörer ska ha samma skyldigheter som offentliga att bidra till hälso- och sjukvårdens utveckling exempelvis vad gäller krisberedskap, forskning och utveckling och att erbjuda studenter verksamhetsförlagd utbildning. Det är inte rimligt att den offentliga vården ska ta hela det ansvaret medan privata aktörer kan fokusera helt på mer kortsiktiga vinster.

Vi har de senaste åren sett hårresande exempel på hur privata aktörer kan sätta vinst före god våd. I Dagens Nyheter har 19 kvinnor vittnat om brister i den gynekologiska vården och eftervården i Stockholm. Flera kvinnor har varit nära att dö.

Den senaste artikeln handlade om Catharina, som dog till följd av en så kallad sjukvårdsrelaterad olyckshändelse. Den upptäcktes inte av den vårdgivare som hade opererat. Trots att hon inte alls mådde bra skickades hon hem. När hon några dagar senare kom in till akuten var det för sent.

Artikeln i Dagens Nyheter handlar om en familjs sorg över en förlorad dotter och frustration över vårdens misslyckande. Men den handlar också om ett privat vårdvalssystem som har kapsejsat. Så här kan vi inte ha det i Sverige.

Vi behöver städa upp i röran. Men det behövs också en skärpt statlig kontroll för att komma till rätta med problemen. I det arbetet har Inspektionen för vård och omsorg en oerhört viktig roll för att säkerställa att såväl regioner och kommuner som privata utförare följer rådande lagar och regler. Ivo måste ha rätt förutsättningar för att kunna göra sitt arbete på ett bra sätt. Därför säger vi socialdemokrater att vi måste satsa extra resurser på att Ivo ska kunna göra just det.

Det handlar inte längre bara om att Ivo ska ha kompetens för att se till att vården håller rätt kvalitet. Det är oerhört viktigt, men Ivo måste i dag ha kompetens för att se igenom affärsupplägg från organiserad brottslighet. Ivo måste kunna granska verksamhet som drivs av kriminella aktörer i rent kriminella syften. Det är nämligen så den svenska sjukvårdsmarknaden ser ut i dag.

Det är inte klokt. Så här kan vi inte ha det. Patienter är inte kunder på en marknad. De är människor med olika behov av vård men med lika rätt att få sina behov tillgodosedda. Patienten med störst behov ska alltid gå först, oavsett var i landet patienten råkar bo.

Fru talman! Jag står bakom alla Socialdemokraternas reservationer, men jag vill här särskilt yrka bifall till reservation 7.

(Applåder)

Fru talman! Det är ju bra att regeringen ger sina myndigheter i uppdrag att verka inom det här området. Detta är dock endast en del av arbetet. Det jag efterlyser är systematik.

Statsrådet återkom än en gång till de verksamheter som i dag i den dagliga verksamheten arbetar med personer med funktionsnedsättning enligt LSS och socialtjänstlagen. Frågan handlar dock om de många och om den stora bredd av funktionsnedsättningar som vi behöver famna inom krisberedskapsarbetet. För ett ansvarigt statsråd gäller det ju att leda utvecklingen.

Jag vill skicka med statsrådet Carl-Oskar Bohlin ett citat från den rapport som jag har nämnt i debatten. Det kommer från en av dem som deltar i myndighetens undersökningspanel. Personen säger så här: Jag har aldrig sett någon information som riktar sig till handikappade. Det finns ett skyddsrum i källaren där jag bor, men om det kommer ett larm skulle jag inte ens kunna ta mig dit. Det är nog bara att snällt lägga sig ned och dö så att man inte är i vägen för dem som är friska och starka.

Den känslan, den oron och dessa mycket dystra framtidsutsikter måste tas på allvar och måste också mötas av ett tydligt ledarskap. Det måste till ledarskap. Det måste till systematik och en bättre struktur i krisberedskapen för hela befolkningen – inte bara för dem som behöver blindskrift eller för dem som behöver stöd från kommunen i dag utan för hela bredden av befolkningen som har olika former av funktionsnedsättningar. Sverige måste ha en god beredskap för alla. Det omfattar också de här människorna.

Fru talman! Jag tror inte heller att det finns stora skillnader i sak mellan mig och statsrådet i den här frågan. Precis som jag sa i mitt första inlägg finns det goda intentioner, ambitioner och exempel i statsrådets svar. Men jag tror att det finns en skillnad i ambitionsnivå.

Som statsrådet påpekade i sitt svar har kommuner och regioner en central roll i krisberedskapen. Myndigheten för delaktighet har granskat den kommunala krisberedskapen. Av deras intervjuer med ansvariga tjänstemän och politiker framgår att frågor om funktionshinder och mänskliga rättigheter har låg prioritet i det kommunala arbetet. Många kommuner saknar ett strategiskt och övergripande funktionshindersperspektiv i sitt krisberedskapsarbete.

Det ser bättre ut i de verksamheter som arbetar med stöd till personer med funktionsnedsättning enligt LSS eller socialtjänstlagen, exempelvis LSS-boenden, daglig verksamhet och äldreomsorg. Men det är ju begränsade perspektiv kopplat till ett ur kommunalt perspektiv rätt smalt verksamhetsområde. Det omfattar inte de många människor med funktionsnedsättning som inte bor på LSS-boenden, deltar i daglig verksamhet eller på något annat sätt har stöd från kommunen enligt socialtjänstlagen eller LSS.

Risken med ett så smalt synsätt är att många personer med funktionsnedsättning kommer att sakna stöd den dag samhället drabbas av en störning eller kris. Myndigheten för delaktighet konstaterar att den här gruppen utgör ett mörkertal av okänd och varierande storlek inom den kommunala krisberedskapen.

Det som är positivt i den här granskningen är att de flesta kommuner säger att de vill bedriva ett mer strategiskt arbete. De vet dock inte hur de ska göra det. De säger själva att de har för lite kunskap och att de önskar stöd för arbetet. De önskar sig normerande myndighetsstöd, metodstöd och vägledning samt analysstöd.

Det säger sig självt att det är svårt för kommunerna att formulera en rimlig ambitionsnivå för arbetet när det saknas riktlinjer. Utan riktlinjer riskerar vi att få helt olika nivåer av krisberedskap för personer med funktionsnedsättning i olika kommuner och i olika regioner.

I rapporten säger Myndigheten för delaktighet att det finns en del man kan göra. De har tre tydliga förslag till regeringen på vad som borde göras.

För det första borde man ge en statlig myndighet i uppdrag att granska hur kommunerna inkluderar ett funktionshindersperspektiv i sitt arbete med krisberedskap och civilt försvar.

För det andra bör man göra en fördjupad kartläggning av krisberedskapen ur ett funktionshindersperspektiv. Den kartläggningen borde omfatta både kommuner och regioner, och man borde även göra en internationell utblick. Precis som min kollega Eva Lindh lyfte fram finns det ju goda exempel. Låt oss aktivt leta upp dem, gärna med fokus på Norden och Nato. Där finns det goda exempel.

För det tredje borde man ge MSB, alltså Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, och Myndigheten för delaktighet i uppdrag att utveckla det metodstöd som kommunerna önskar sig samt låta detta omfatta ett metodstöd för regionerna.

Jag undrar, fru talman, om ministern med ansvar för den civila beredskapen har för avsikt att agera utifrån de här väldigt tydliga förslagen, som är riktade till just honom.

Fru talman! Civil beredskap handlar om hur vi som samhälle ska planera och organisera oss för att kunna hantera framtida kriser och minska effekterna av kriserna. Det här är förstås ingen enkel uppgift. Man ska planera för alla upptänkliga scenarier överallt i samhället och för alla upptänkliga typer av människor.

Jag vill därför inleda med att påminna om vilka det här faktiskt handlar om.

Det handlar om Bertil som inte tar sig fram utan sin permobil och som riskerar att bli fast i sin bostad om strömmen går, om hissarna slutar att fungera eller om batterierna tar slut.

Det handlar om Linda som är dövblind och behöver ledsagning och tolk i sin vardag och förstås också i kris.

Det handlar om Mohammed som är döv och som därför inte kan följa uppmaningen om att lyssna till radion i händelse av kris.

Det handlar också om Maria som har autism. Hon har svårt att ta till sig myndigheternas information, och hon har väldigt svårt att planera för det som inte är planerat.

Det handlar också om Johanna som trots att hon börjar bli till åren klarar sig själv men inte riktigt hänger med som förr. Hon har svårt att gå, svårt att bära tungt och hon har emellanåt lite svårt med minnet.

Det handlar, fru talman, om att ungefär 20 procent av befolkningen mellan 16 och 84 år har någon form av funktionsnedsättning – ungefär en och en halv miljon människor. Det är ingen homogen grupp. De påverkas på olika sätt av sin funktionsnedsättning i vardagen och förstås när krisen kommer.

Om sanningen ska fram har vi rätt mycket kvar att göra för att vi som samhälle ska kunna säga att vi hanterar de här olikheterna på ett bra sätt. Den FN-kommitté som har granskat hur Sverige lever upp till FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning konstaterade i fjol, efter en dialog med regeringen, att Sverige saknar en heltäckande strategi baserad på mänskliga rättigheter för att minska risken för katastrofer.

De konstaterade vidare att Sverige behöver stärka förmågan att göra humanitära insatser och hantera katastrofsituationer.

Sverige behöver också bli bättre på att samordna förebyggande arbete och reaktiva åtgärder som inkluderar ett funktionshindersperspektiv, både på nationell och på lokal nivå.

Inte minst saknar Sverige saknar en effektiv kommunikation i risk- och katastrofsituationer för personer med funktionsnedsättning, särskilt för personer med intellektuella, neuropsykiatriska och psykiska funktionsnedsättningar, vilket ju är något annat än fysiska funktionsnedsättningar.

Jag tackar statsrådet för svaret på interpellationen och konstaterar att svaret innehåller både goda intentioner och goda exempel. Men jag saknar den heltäckande strategin. Det framstår inte som att det finns ett systematiskt och strukturerat arbete så som FN efterlyser.

Jag upprepar därför mina frågor till statsrådet: Hur vill statsrådet och regeringen förbättra arbetet? Hur ska man åstadkomma bättre systematik och struktur i det här arbetet?

Herr talman! Jag konstaterar att Socialdemokraterna i Stockholm tog över ett budgetunderskott på 3 ½ miljard kronor när man tog över makten. Jag förstår att det skaver att se hur man nu långsiktigt arbetar för att komma till rätta med det underskottet. Och jag förstår att det skaver ännu mer när det oberoende kreditvärderingsinstitutet Standard & Poor nu alldeles nyligen, i mars, höjde Region Stockholms kreditbetyg från AA+ till AAA, som är den högsta nivån. Jag förstår att det skaver.

Men jag tänker att det kanske skaver ännu mer att Region Stockholm, som hade de längsta väntetiderna på akuten, har kortat den tiden med i genomsnitt en halvtimme sedan Iréne Svenonius tid. Och jag förstår att det skaver att man i dag genomför en högre procentandel av alla operationer inom vårdgarantin än under den borgerliga tiden i Region Stockholm.

Herr talman! Det var en bred och svår fråga med väldigt många siffror som ingångsvärde. Jag kan konstatera att det finns många utgångspunkter när vi pratar om kötider i vården och om hyrpersonal och kostnader för den, och det ser väldigt olika ut över landet.

I mitt tidigare liv som regionråd i Örebro län följde jag noggrant hur vi arbetade i regionen med både kötider och inte minst det ledamoten lyfter gällande hyrpersonal. Jag är den första att säga att jag är djupt imponerad och väldigt glad över att det mångåriga arbete som har bedrivits för att bryta beroendet av hyrpersonal runt om i landet faktiskt har gett effekt. Det har krävt en enorm kraftansträngning av alla regioner för att klara detta.

Jag kommer från en region där vi klarade att aldrig släppa in hyrsjuksköterskor i någon större omfattning. Det har vi haft stor nytta av. Vi ser nämligen att kostnaderna ökar dramatiskt så fort vi släpper in bemanningsföretagen.

Det har kostat på att hålla emot. Det är resultatet av ett långsiktigt arbete som har drivits av regionerna gemensamt, med stöd av inte minst Sveriges Kommuner och Regioner, och som gör skillnad.

När det gäller rannsakan och hur vi borde göra kanske vi ska titta på det motsatta – vad som nu händer i Region Stockholm, där Socialdemokraterna har kunnat ta över regionledningen efter 16 år, tror jag att det är, av moderatlett styrde. Där ser vi nu hur köerna faktiskt minskar. När man tar tag i marknadsmisslyckandena, gör upp med privata företag som inte har lyckats leverera och tar tillbaka vård hem kortar man också köerna. Detta tänker jag att vi socialdemokrater kommer att fortsätta följa, med stort intresse.

Herr talman! Det ska erkännas att det socialdemokratiska riksdagskansliet inte har samma utredningsresurser som Finansdepartementets tjänstemän, som tar fram underlag för statsbudgeten. Men i en budget för läkemedel som omfattar 40 miljarder finns det andra förutsättningar att göra besparingar än att lägga hela kostnaden direkt på patienterna. Regeringen förmår inte att på något sätt förklara hur man ska jobba långsiktigt för att få ned dessa kostnader utan väljer att lägga hela kostnaden direkt på dem som behöver läkemedel. Det är inte rimligt, och det är kanske detta som skiljer den nuvarande regeringen från den tidigare.

Man behöver klara av att attackera frågorna ur både ett kortsiktigt och ett långsiktigt perspektiv. Jag menar att det den här regeringen gör när man lägger hela ansvaret på patienterna är att tänka långsiktigt, och det är att bedriva en klappjakt på en utsatt grupp.

Herr talman! Jag vet inte om jag uppfattade att jag fick någon fråga, men jag konstaterar att ledamoten Hultberg har rätt när det gäller budgeteringen för läkemedelskostnader.

Den besparing som regeringen gör motsvarar en halv miljard i en budget som omfattar 40 miljarder till läkemedel. I Socialdemokraternas budget finns motsvarande besparing med, men man kan göra en besparing på olika sätt. Vi menar att det finns förutsättningar att göra betydligt smartare upphandlingar. Det finns betydligt mer att göra vad gäller samarbete inom Europeiska unionen för att pressa kostnaderna för läkemedel.

Det regeringen väljer att göra är att lägga hela besparingen på dem som är sjuka. Och personer som behöver läkemedel – som är beroende av läkemedel – är generellt sett personer som har sämre ekonomiska förutsättningar än andra. Det hänger ihop med att man är sjukskriven eller att man lever på sjuk- eller aktivitetsersättning. Lever man på sjuk- eller aktivitetsersättning i Sverige i dag är man dessutom högre beskattad än den som har ett lönearbete. De som har minst inkomster har i dag högst skatt och får nu en radikalt mycket högre kostnad för sina läkemedel.

Det är en precisionsjakt på sjuka människor som pågår i det här landet, och så hade vi i Socialdemokraterna inte valt att prioritera om vi hade haft möjligheten att prioritera i landets budget.

Herr talman! Vi talar om prioriteringar inom hälso- och sjukvården. Det här betänkandet utgår från tidigare riksdagsbeslut om vilka riktlinjer som ska gälla för prioriteringar inom hälso- och sjukvården. Utgångspunkten är viktiga grundläggande principer om att alla människor är lika värda och har samma rätt till hälso- och sjukvård, oberoende av personliga egenskaper och funktioner i samhället. Resurserna ska fördelas efter behov, och det bör finnas en rimlig relation mellan kostnader och effekt mätt i förbättrad hälsa och förhöjd livskvalitet.

Det här är en bra utgångspunkt för att debattera dessa frågor. Det handlar om 140 förslag – det vi kallar yrkanden – från den allmänna motionstiden. Det är en stor bredd på frågorna; det har vi redan hört i kammaren i dag. Men innan jag går in på frågorna och på vad Socialdemokraterna har valt att särskilt lyfta fram i år vill jag stanna upp ett ögonblick vid de övergripande principerna om hur man bör prioritera inom hälso- och sjukvården. Tidigare beslutade principer är en sak, och det är en annan sak att leva upp till dem. Jag tänkte ge tre exempel på hur svårt det kan vara.

Mitt första exempel är att en fungerande sjukvård är en av de politiska frågor som medborgarna betraktar som allra viktigast. Det är med all rätt. En fungerande sjukvård är livsviktig i ordets rätta bemärkelse. Vi vet att det finns stora bekymmer i sjukvården i dag. Primärvården har inte rätt förutsättningar att klara sitt uppdrag att vara navet för patienten. Köerna är på många områden långa, och när det saknas vårdplatser blir prioriteringarna ibland så hårda att de går ut över patienterna.

Men när Tidöregeringen i budgeten för 2025 bedömde att det fanns ett stort reformutrymme, 60 miljarder kronor, valde man att prioritera att sänka skatten för dem som tjänar mest framför att ge mer resurser till hälso och sjukvården. I stället minskade man på statsbidragen för kommuner och regioner. Det underlättar inte när man ska prioritera inom hälso- och sjukvården.

Mitt andra exempel på hur svårt det kan vara att prioritera är när regeringen säger att man ska ta krafttag för att minska väntetiderna i vården. Det gör man med en engångssatsning på 497 miljoner kronor i prestationsbaserade medel för att korta vårdköerna. Det är bra att regeringen satsar pengarna eftersom varenda krona behövs i svensk sjukvård. Men man begränsar satsningen till tre tydligt avgränsade områden, apropå att inte dutta, nämligen operationer av höftledsproteser, framfall och grå starr.

Det är utan tvivel så att det är viktigt att vården fungerar på dessa områden. Många patienter lider och upplever stort obehag. En del har mycket ont, och det kan förstås vara både frustrerande och svårt att leva i väntan på operation. Men är det inom dessa områden som behoven är som störst inom svensk sjukvård i dag? Är det verkligen rätt prioritering att landets regioner ska tävla om att göra så många operationer som möjligt på just dessa tre områden? Finns det inte andra, kanske rent av livshotande tillstånd, som borde prioriteras högre än till exempel grå starr?

Det ser dessutom väldigt olika ut över landet. Vore det inte klokare om regionerna fick avgöra vilka köer som är för långa hos just dem?

Mitt tredje exempel på hur svårt det är att prioritera är läkemedelsbehandling, som ju är en central del av sjukvården.

Med nya läkemedel sker det underverk i vården i dag, men kostnaderna ökar. Regeringen väljer att lämpa över en stor del av kostnadsökningen för läkemedel på de sjuka själva genom att chockhöja egenavgiften i högkostnadsskyddet med 34 procent, från 2 900 kronor till 3 800 kronor. Det här är en höjning som per definition drabbar sjuka människor. Runt om i landet varnar nu patientorganisationer och pensionärsorganisationer, läkare och farmaceuter för att den kommer att leda till att många inte har råd att hämta ut sina mediciner.

Det här är enligt min mening en helt galen prioritering. Det är orimligt, orättvist och ovärdigt. Jag och Socialdemokraterna anser att hälso- och sjukvården borde prioriteras mycket högre än vad regeringen gör, och i vårt förslag till statsbudget för det här året lade vi 10 miljarder mer än regeringen till välfärden, sjukvården och tandvården.

Herr talman! I det betänkande som ligger på bordet i dag vill jag särskilt lyfta fram tre områden.

Det första är klimakterievården. En stor andel av alla kvinnor, 70 procent, drabbas under en period i livet av klimakteriebesvär som på olika sätt påverkar deras livskvalitet. Men många vet inte vilken hjälp de kan få eller var de kan få den.

Den tidigare, socialdemokratiskt ledda, regeringen gav Socialstyrelsen i uppdrag att beskriva vilka insatser som görs i vården för att möta besvären, och den undersökningen visade på ett stort behov av förbättrad information och vägledning. Den visade också på stora regionala variationer när det gäller råd, stöd och behandling.

Socialstyrelsen föreslog att det skulle tas fram ett nationellt kunskapsstöd om råd, stöd och behandling vid klimakteriebesvär. Det är ett förslag som vi har drivit på för, och vi noterar med stor tillfredsställelse att Socialstyrelsen nu arbetar med nationella riktlinjer för vård vid klimakteriebesvär som ska presenteras i höst.

Det andra området jag vill lyfta fram är arbetet för att utrota livmoderhalscancer. I Sverige drabbas ungefär 500 kvinnor om året av detta, och ungefär 150 kvinnor dör. Det är 150 kvinnor för mycket.

Vi kan skydda oss genom vaccination mot HPV-virus, men det bygger på att så många som möjligt vaccinerar sig. Det arbetet pågår, både genom att vaccin erbjuds till alla skolbarn – både flickor och pojkar – och genom en särskild vaccinationsinsats för alla kvinnor födda mellan 1994 och 1999. Den satsningen har förlängts, vilket är bra.

Det räcker dock inte. Ska vi lyckas utrota livmoderhalscancer måste också så många vuxna kvinnor som möjligt delta i screeningen för livmoderhalscancer. Det finns grupper som har ett betydligt lägre deltagande än andra, till exempel kvinnor som lider av psykisk sjukdom eller missbruk. Därför vill vi socialdemokrater se en särskild samordnad informationsinsats för att nå de kvinnor som i dag inte deltar i screeningen.

Det tredje och sista området jag vill lyfta fram är blodgivning. Tillgången till blod är avgörande inom bland annat cancervård och vid olika blodsjukdomar, operationer, förlossningar och allvarliga olycksfall. Blod är en ständig bristvara, och Sverige behöver varenda en som kan och vill ge blod.

I dag har vi dock en förlegad syn på vilka som kan ge blod, vilket innebär olika regler beroende på människors sexuella läggning. Män som har sex med män får i dag inte ge blod om de har haft sex det senaste halvåret, oavsett om de har haft sex inom ramen för en långvarig, monogam relation eller inte. I dag vet vi tillräckligt mycket om smittspridning för att veta att det är helt orimligt att på det sättet betrakta en hel befolkningsgrupp som potentiella smittbärare. Man behöver göra en individbaserad riskbedömning.

Som vi har hört här i dag är det också på gång; Folkhälsomyndigheten har kartlagt hur man har gjort i andra länder och konstaterar att det inte har skett någon tydlig ökning av transfusionsöverförd smitta i länder som har övergått till en individbaserad riskbedömning. Det är dags att Sverige behandlar alla människor lika också när det gäller blodgivning. Självklart ska homosexuella som inte riskerar att sprida någon smitta kunna ge blod som andra.

Herr talman! Med detta sagt om Socialdemokraternas prioriteringar inom hälso- och sjukvården vill jag yrka bifall till reservation 5.

Fru talman! Utredningar är en sak, och propositioner är en sak. Det här kommer sannolikt att överprövas. Vi kommer att få svar på huruvida det är förenligt med EU-rätten eller inte. Risken är att det inte är det. Det har många remissinstanser pekat på, och det har många experter uttalat sig om, trots den notifieringsprocess som har skett.

Ledamoten Hultberg säger att Moderaterna vill ha ett så tillåtande system som möjligt. Frågan är hur långt Moderaterna vill gå för att göra tillgängligheten till alkohol och möjligheten att köpa alkohol så långtgående som möjligt. Vi har hört den moderata ledamoten Hultbergs karaktärsbeskrivning av Socialdemokraterna här i riksdagen och runt om i landets kommuner, men att vi agerar beror ju på att vi på riktigt är oroliga för vart den här frågan kommer att ta vägen.

Jag vill återigen påpeka att vi inte precis är ensamma om den här oron. Jag vill återigen citera den tidigare folkpartistiska riksdagsledamoten, socialministern och vd:n för Systembolaget Gabriel Romanus: ”I själva verket finns det stor risk att det skulle hota monopolet. Många av dem som talar för gårdsförsäljning vill ha det som ett redskap för att bli av med alkoholpolitiken. Det känns som hyckleri när de påstår att monopolet kan vara kvar.”

Fru talman! Äntligen blir Sverige lite friare, och äntligen är vi här i dag – ”Äntligen!”, utropar ledamoten Hultberg. Och han utropar att Moderaterna har fått rätt – förslaget är förenligt med detaljhandelsmonopolet.

Jag hoppas ärligt talat att Moderaterna har rätt i denna fråga. Jag tror att alla som värnar den svenska folkhälsan och folkhälsopolitiken hoppas att Moderaterna har rätt när de tror att det förslag som i dag kommer att röstas igenom av riksdagen är förenligt med detaljhandelsmonopolet.

Jag tror att de 320 000 barn som i dag lever i familjer där en eller flera vuxna har alkoholproblem och som lider skada av det också hoppas att Moderaterna har rätt. Men ledamoten Hultberg går händelserna i förväg. Han frågade förut, i ett tidigare replikskifte, om jag verkligen har läst regeringens proposition. Ja, det har jag gjort, och jag tillåter mig att återigen citera den.

Regeringen skriver att det endast är EU-domstolen som kan avgöra om det är förenligt med EU-rätten att kombinera den form av gårdsförsäljning som nu är aktuell med ett bevarat detaljhandelsmonopol. Men frågan är inte avgjord ännu. Det är bara EU-domstolen som kan avgöra den. Jag undrar vad ledamoten Hultberg kommer att säga om det visar sig att han har fel.

Herr talman! Då påminner jag igen om att problemet med den proposition och det betänkande som ligger på riksdagens bord i dag är att man inte är överens om huruvida det här verkligen är förenligt med det svenska detaljhandelsmonopolet. Regeringen säger det, och vissa remissinstanser säger det, men tunga remissinstanser håller inte med. Folkhälsomyndigheten håller inte med. Centralförbundet för alkohol- och narkotikaupplysning håller inte med. Göteborgs tingsrätt håller inte med. Kammarrätten i Göteborg håller inte med. Systembolaget håller inte med. Barnombudsmannen håller inte med. Tunga jurister och experter på handelsrätt håller inte med.

Att den svenska alkoholkonsumtionen har sjunkit har till stor del skett tack vare att vi har bedrivit en klok och balanserad alkoholpolitik. Vi använder de alkoholpolitiska verktyg vi har på ett klokt sätt. Där är Systembolaget med sitt samhällsuppdrag ett viktigt verktyg. Utan vinstintresse förmår det sälja alkohol till den svenska befolkningen på ett sätt som gjort att det är det populäraste företag vi har. Förtroendet är oerhört stort för det sätt på vilket det balanserar sin uppgift. Personalen kontrollerar varenda ung person så att ingen får köpa alkohol innan man har åldern inne. De avvisar dem som kommer in som har druckit för mycket. Samtidigt kan de ge goda råd om vilket vin som passar bäst, vilken öl man har råd med eller vad man ska välja och tänka på.

Detta ska vi vara rädda om, och det är det förslaget handlar om. Vi ska kunna fortsätta förfoga över det instrument som har tjänat oss väl och gjort att konsumtionen minskat. Det har gjort att lokala producenter har en hylla på sitt lokala Systembolag. Det ska vi vara rädda om och inte lämna ifrån oss till EU-domstolen.

(Applåder)

Herr talman! Ledamoten Bergenblock väljer att avleda uppmärksamheten från det som var huvudpoängen i mitt anförande, det vill säga att diskussionen i dag bör handla om hur vi värnar den svenska folkhälsan.

Min poäng med att lyfta näringsperspektivet och inte folkhälsoperspektivet i min inledning var att skälet till att Sverige fått ha ett undantag och får behålla vårt detaljhandelsmonopol i EU, trots att monopol strider mot tanken med frihandel, är att vi har kunnat beskriva monopolet som en systematisk och sammanhängande reglering av alkoholförsäljningen i syfte att värna folkhälsan. Alkohol är en fråga om folkhälsa, men det regeringen ju nu gör är att bryta upp det regelverket. Man bryter upp monopolets försäljning, och man gör det med argument om att det är bra för näringslivet och besöksnäringen.

Det näringslivspolitiska perspektivet på den här frågan gör att den svenska alkoholpolitiken inte längre kan beskrivas som systematisk och sammanhängande i sin reglering av Systembolaget. Om detta kan jag försäkra ledamoten Bergenblock att vi socialdemokrater är överens, oavsett vilket utskott vi sitter i. Men det är märkligt att företrädare för socialutskottet diskuterar frågor som rör kärnan av den svenska folkhälsopolitiken utan att över huvud taget vilja uppmärksamma vilka problem det här faktiskt för med sig.

Herr talman! Problemet är ju att man inte är överens om huruvida det här förslaget är förenligt med EU-rätten. Regeringen och näringen anser det, men tunga remissinstanser delar inte den bedömningen. Experter på handelsrätt och EU-rätt säger att det är tveksamt.

Vi vet också – det har redan aviserats – att de europeiska vinproducenternas branschorganisation har för avsikt att överpröva det här. Det finns ett motstånd mot det svenska detaljhandelsmonopolet både i Sverige och utanför Sverige. Det är detta det handlar om. Frågan är hur stora risker vi ska ta.

Jag tror att ledamoten Hultberg stod och försade sig här. Problemet är att det finns tydliga röster, både i Hultbergs parti och i andra partier, som säger att man egentligen vill gå längre och ge större utrymme för försäljning vid sidan om Systembolagets detaljhandelsmonopol. Man anser att regleringen kring den reformen inte räcker till. Ledamoten Hultberg sa att svenskarna tycks vilja ha Systembolaget just nu. Hur ska vi tolka det?

Vad tror Hultberg att svenskarna och Moderaterna kommer att vilja efter några år med gårdsförsäljning? Efter några år av EU-processer, hur kommer man att ställa sig då? När kommer det enligt Hultberg att vara dags att avskaffa det där avskyvärda detaljhandelsmonopolet?