Karin Sundin

Herr talman! Den här debatten är tänkt att sammanfatta riksdagens arbete om hälso- och sjukvårdens prioriteringar efter den allmänna motionstiden i höstas. Det finns med 172 motioner i betänkandet.

Det är bara en av flera debatter vi har om sjukvården utifrån höstens motioner. Tidigare i dag hölls en debatt här i kammaren om hälso- och sjukvårdens organisation. Ärligt talat är det ibland svårt att skilja det ena från det andra.

Betänkandet handlar om vård och behandling av olika sjukdomar och patientgrupper, om kunskapsstyrning, screening, och svåra etiska avvägningar i vården.

Också den här debatten förtjänar att man påminner om det uppenbara: De prioriteringar som regering och riksdag gör på hälso- och sjukvårdsområdet påverkas i stor utsträckning av hur hälso- och sjukvården är organiserad och finansierad. Det är precis på samma sätt som att de prioriteringar som varje enskild region eller kommun gör i hög grad påverkas av hur vården är organiserad och finansierad.

Det går inte att debattera sjukvårdens prioriteringar utan att påtala att den svenska sjukvården i dag är gravt underfinansierad. Det är tufft i kommuner och regioner att få ekonomin att gå ihop efter år av kostnadskris och kostnadshöjningar.

Dessutom är sjukvården satt på svältkur av Tidöregeringen. Att regeringen väljer att sänka skatterna med miljarder samtidigt som man inte höjer statsbidragen till kommuner och regioner i takt med inflationen och sjukvårdens kostnadsökningar är en Tidöregeringsprioritering.

I det här betänkandet finns bland annat kvinnosjukvård och sexuell och reproduktiv hälsa med. Att regeringen inför 2026 valde att skära ned på statsbidraget till kvinnors hälsa och förlossningsvård med 600 miljoner kronor är en Tidöregeringsprioritering.

Vi har i dagarna kunnat följa Ekots avslöjande om hur nätläkarföretagen jobbar för att maximera antalet patienter och minimera antalet minuter per patient. Man prioriterar därför patienter som egentligen inte behöver läkarvård utan kanske en Alvedon, och man tar betalt för läkarbesök som inte ens har ägt rum.

Vi har de senaste dagarna hört företrädare för regeringspartierna i radion och här i kammaren ta avstånd från detta och säga: Det här är förskräckligt. Men det är inga nyheter. Att regeringen stillatigande, år efter år, har sett på när skattepengar har flödat ut ur sjukvården i form av snabba cash till privata vårdbolag är en Tidöregeringsprioritering.

Herr talman! Vi socialdemokrater hade velat prioritera annorlunda. Med vår budget hade regioner och kommuner fått 13 miljarder mer till välfärden än vad de fick med regeringens budget, och det hade varit 600 miljoner mer till förlossnings- och kvinnosjukvård.

Vi är tydliga med att vi vill återta den demokratiska kontrollen över sjukvården. Vi vill att det görs en ordentlig genomlysning av hur marknaden har påverkat välfärden och sjukvården. Vi vill att sjuka människor ska ses som patienter och inte som handelsvaror som säljs till styckepris på en vårdmarknad till nätläkarföretagen.

Vi vill ändra lagen om fri etableringsrätt. Nya vårdcentraler ska starta där det finns behov, inte där riskkapitalister ser störst möjlighet att göra vinst på dem som är sjuka, eller kanske på dem som är minst sjuka.

Vi vill bygga ut 1177 med en nationell nätläkartjänst, utan vinstjakt och utan vilseledande reklam. Vi vill att sjukvården ska finnas där när du behöver den. Vi vill att den patient som har störst behov ska gå först, inte den patient som råkar bo där det finns flest vårdcentraler, inte den som har råd att betala för sig och inte den som är mest högljudd. Det är därför som vi väljer att prioritera åtgärder och förslag som leder i den riktningen och ingen annanstans.

Herr talman! Bland de åtgärder och förslag som vi lyfter fram i det här betänkandet om hälso- och sjukvårdens prioriteringar finns bland annat förslag om kvinnors hälsa.

Kvinnor i min ålder hör alldeles för många berättelser om hur kvinnor som söker vård för klimakteriebesvär möts av både ointresse och okunskap i sjukvården.

Det har skett en hel del positivt på det här området de senaste åren. När Lena Hallengren fortfarande var socialminister gav hon i uppdrag till Socialstyrelsen att kartlägga insatserna vid klimakteriebesvär i vården och att bedöma hur man kan förbättra råd, stöd och behandling.

Den kartläggningen blev en viktig grund för det arbete som har lett fram till att det i dag finns nationella riktlinjer för vård vid klimakteriebesvär. Det är på tiden, och det är verkligen välkommet. Men för att de nationella riktlinjerna ska få verklig effekt, så att kvinnor i klimakteriet verkligen får hjälp när de söker vård, kommer det att krävas mer vårdpersonal och satsningar på kompetensutveckling.

Det finns andra områden inom kvinnors hälsa där det går trögt. Det finns sedan 2018 nationella riktlinjer för endometrios. Det är väldigt bra, eftersom endometrios drabbar ungefär en tiondel av alla kvinnor, varav hälften får stora besvär. För den som lyssnar som eventuellt inte känner igen vad jag pratar om ska jag berätta att det ofta viftas bort som mensvärk, men att det är när livmoderslemhinnan växer utanför livmodern. Det är precis så smärtsamt som det låter.

De nationella riktlinjerna var välkomna, men de har tyvärr inte inneburit någon revolution i vården av de kvinnor, ofta tonåringar, som söker hjälp för svår mensvärk. Vi socialdemokrater menar att det är hög tid att följa upp riktlinjerna.

Klimakteriet och endometrios är två viktiga områden som skulle behöva mer fokus, mer av prioriteringar och mer resurser. Det är två områden som i sig är argument nog för att inte spara 600 miljoner på kvinnors hälsa på det sätt som Tidöregeringen gör.

Herr talman! Ett annat område jag särskilt vill lyfta fram är de många sällsynta sjukdomarna. De blir fler. Eller rättare sagt: Vi har en utveckling där allt fler sällsynta hälsotillstånd kan identifieras och behandlas. Socialstyrelsen har en kunskapsdatabas innehåller ungefär 300 beskrivningar av sällsynta hälsotillstånd, men vi vet att det finns tusentals.

Utvecklingen går fort. Det innebär att sjukvården står inför en stor utmaning. Sällsyntheten för sjukdomarna i sig innebär att det handlar om få patienter, och de är spridda över landet. Dels är det svårt att ha kompetens i takt med utvecklingen som pågår och kunskaperna som ökar, dels är det svårt att organisera vård och behandling utan att det blir oerhört kostsamt.

Vi socialdemokrater välkomnar att regeringen har gett i uppdrag att ta fram en nationell strategi på området, men vi vet ju redan i dag att det inte kommer inte att räcka. Sverige behöver mobilisera för att möta utvecklingen. I ett första steg skulle det behövas en nationell samordningsfunktion för att samordna och stimulera uppbyggnaden av centrum för sällsynta diagnoser vid landets universitetssjukhus.

Dessutom behövs det ett annat system för prissättning och förhandling om läkemedel, men det är föremål för en av de andra debatterna som handlar om hälso- och sjukvård.

Sammanfattningsvis, herr talman: Prioriteringar inom hälso- och sjukvård är svårt. Det är mycket som skulle behöva prioriteras, och jag står förstås bakom alla Socialdemokraternas yrkanden. Men jag yrkar bifall till reservation 9.

Herr talman! Nej, det här är ingen enkel fråga. Men jag vill vara tydlig med att alla transpersoner som jag känner välkomnar den förändring som gjordes i lagstiftningen om juridiskt kön. Jag vill att Sverige ska vara ett samhälle där vi är rädda om varandra – oavsett varifrån vi kommer, vilken religion vi tillhör, vilket biologiskt kön vi har och vilket juridiskt kön vi har. Jag vill att vi ska ha en lagstiftning som betraktar varje människa som unik och värdefull och inte behandlar människor enkom utifrån kön.

Jag är glad att vi lever i en tid då ett flickebarn som föds i fel kropp och döps till Johanna har rätten och möjligheten att byta kön och bli Johan. Vi får inte relativisera eller stigmatisera människor utifrån de här snäva biologiska måttstockarna, som genom historien har drivit människor ut ur samhällsgemenskapen och faktiskt ibland till och med in i döden.

Jag vill inte att Sverigedemokraterna och Kristdemokraterna ska vrida klockan tillbaka i frågan om transpersoners rätt att få leva livet fullt ut. Det handlar om att få byta juridiskt kön. Det ändrar ingenting i den biologiska process som ledamoten lyfter fram. Det handlar om att så långt det är möjligt få leva i den identitet man uppfattar att man har. Jag vill att Johan ska ha rätten att få vara Johan i juridisk bemärkelse. Johan och de andra – de här individerna är inte många, men deras rättigheter förtjänar att tas på största allvar.

Därför beklagar jag att vi står och vevar den här frågan en gång till. Men jag tycker inte att detta får stå oemotsagt. Sverige förtjänar bättre än så här.

Herr talman! Jag tvekade om jag skulle begära replik och ge mer syre till debatten om könstillhörighetslagen, där Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna vill veva om en fråga som avgjordes i riksdagen för två år sedan. Men jag har haft ett litet barn i min närhet som föddes som en Johanna. Redan i förskolan konstaterade Johanna själv: Ni säger att jag är en flicka, men ni har fel – jag är en pojke. Och Johanna blev Johan. Så jag begär replik för Johans skull.

Jag vet, och undersökningar visar tydligt, att könsdysfori är en svår diagnos att leva med. Det är en lång process att byta kön, särskilt för en ung människa. Transpersoner som grupp löper större risk att utsättas för våld, diskriminering och trakasserier än befolkningen i stort.

Att riva upp könstillhörighetslagen är en byråkratisk fråga som handlar om att stoppa möjligheten för Johanna att bli Johan i byråkratin, folkbokföringen och passet – inte om någonting annat. Könstillhörighetslagen ändrar ingenting i den medicinska processen mot ett könsbyte. Men den ger individen rätt att identifiera sig som det som hen upplever sig vara innan det medicinska könsbytet är fullt ut genomfört. Det underlättar i kontakterna med myndigheter när Johan inte måste börja varje samtal med att berätta varför han ser ut som en man men heter Johanna i folkbokföringen.

Det här handlar inte om många individer, men för de individer det handlar om är rätten, friheten och tryggheten att få vara sig själva lika viktig som för alla oss andra.

Fru talman! Låt mig sammanfatta något av det jag redan har sagt i den här debatten: Vi har färre anställda i äldreomsorgen. Det är färre undersköterskor i äldreomsorgen i dag än det var 2022 – 4,5 procent färre undersköterskor. Det är dock fler vårdbiträden. Personalen i äldreomsorgen menar att underbemanningen är större, att kompetensnivån är lägre och att man hinner med mindre än man gjorde för fem år sedan.

Personer dör till följd av brister i äldreomsorgen. De tolv personer vi har pratat om är toppen på ett isberg. Det är bra att man analyserar vad dödsfallen beror på. Men det kommer inte att räcka för att förhindra att det sker nya misstag i svensk äldreomsorg, för resurserna räcker inte till.

Vi socialdemokrater har i debatten här i dag fört fram några förslag på sådant man borde göra som vi skickar med till regeringen. Först och främst borde man se över finansieringen. Vi hör statsrådet tala om statsbidragen. Men faktum är att de senaste årens kostnadsökningar har varit större än ökningen av statsbidragen. Vi tycker att man borde indexera detta, så att statsbidragen följer inflationen. Då kan man planera. Då vet man vad man har att arbeta med i kommunal äldreomsorg.

Man borde satsa på bemanningen i äldreomsorgen. Vi menar att vi bör skjuta till pengar för att anställa fler medarbetare i svensk äldreomsorg.

Vi måste få primärvården att fungera. Det är bråttom med omställningen till en god och nära vård, så att det finns sjuksköterskor och läkare att tillgå i svensk äldreomsorg.

Ja, vi borde avskaffa LOV. När äldreomsorgen drivs av vinstintresse och inte av omsorg om de äldre drivs inte utvecklingen i rätt riktning.

Jag hoppas att statsrådet tar till sig av våra förslag.

Fru talman! Det är helt riktigt som statsrådet säger att personalen är äldreomsorgens viktigaste resurs. Så vad säger då personalen? Enligt Kommunals medlemsundersökning säger nästan hälften, 43 procent, att bemanningen sällan eller aldrig är tillräcklig inom äldreomsorgen. Lika många anser att bemanningen är så låg att det åtminstone en gång i veckan innebär en risk för de äldre. En stor andel menar att det finns risk för de äldre varje dag.

Bara lite drygt var tredje, 36 procent, av Kommunals medlemmar upplever att de har förutsättningar att ge god omsorg och tillgodose de äldres individuella behov varje dag. Jämfört med den undersökning Kommunal gjorde bland sina medlemmar för fem år sedan säger personalen i äldreomsorgen i dag att underbemanningen har blivit värre. Kompetensnivån har sjunkit, och man hinner mindre än vad man hann för fem år sedan.

I rapporten sammanfattar man detta med att rätt bemanning i dag är ett undantag snarare än en regel. Det är ett perspektiv på svensk äldreomsorg – eller, om man så vill, 12 000 perspektiv på svensk äldreomsorg, för det var 12 000 av Kommunals medlemmar som svarade på enkäten.

Ett annat perspektiv på läget i svensk äldreomsorg är lex Sarah-anmälningarna, alltså fall när personalen enligt lag har varit skyldig att rapportera missförhållanden. Sveriges Television har gjort en genomgång av Ivos granskningar av lex Sarah-anmälningar inom hemtjänsten under 2024. Den visar att brister i omsorgen i 12 av 190 fall ledde till att den äldre avled. Flera av dessa äldre avled ensamma efter att ha använt sitt trygghetslarm – ingen hade tid att komma. Någon fick hjälp först flera timmar efter att ha slagit larm efter en stroke. Flera personer avled efter att inte ha fått mat eller omsorg under en längre tid. Det var alltså 12 personer som dog för att personalen inte hann göra sitt jobb. Enligt den ansvariga enhetschefen på Ivo är dessa 190 lex Sarah-anmälningar och de 12 dödsfallen bara toppen på ett isberg.

Vi tar det igen: 12 döda. Det är 12 för många, och det är toppen av ett isberg. Jag tänker att statsrådet nog borde ha ett svar på vad man kan göra för att förhindra detta.

Det är bra att ministern lyfter fram den reform som regeringen ärvde av den tidigare socialdemokratiska regeringen och som innebär att undersköterska i dag är en skyddad yrkestitel. Det är bra att regeringen fortsätter med Äldreomsorgslyftet så att personal inom äldreomsorgen kan vidareutbilda sig på betald arbetstid. Det är också en reform som sjösattes av den tidigare socialdemokratiska regeringen.

Det är inte sant att Socialdemokraterna, som statsrådet påstår, inte orkade ta tag i frågan om språket i äldreomsorgen. Det var en av de saker som vi sa i valrörelsen 2022: Vi måste ställa krav på språkkunskaper.

Det är alltså bra reformer som statsrådet lyfter fram, men de räcker uppenbarligen inte för att mota krisen i svensk äldreomsorg. Och frågan är: Ser statsrådet krisen? Och vad tänker statsrådet i så fall göra åt den?

Fru talman! Den här debatten är tänkt att handla om läget i svensk äldreomsorg. Läget är på många håll väldigt ansträngt. Kommuner och privata utförare har svårt att hinna med i utvecklingen när allt äldre är i behov av äldreomsorg. Det är svårt att få fram fler platser i tid, svårt att rekrytera personal, svårt att få ekonomin att gå ihop och svårt för de privata aktörerna att göra vinst utan att det går ut över kvaliteten. De rapporter vi får är att kris är det enda adekvata ordet vi kan använda för att beskriva läget i svensk äldreomsorg i dag.

Med detta sagt vill jag förstås tacka statsrådet Tenje för svaret. Jag tror dock att hon och vi alla här inne vet att Sverige har en ordning med kommunalt självstyre och att äldreomsorgen ryms inom ramen för det kommunala ansvarsområdet. Vi är förstås helt överens om vikten av det som står i socialtjänstlagen och som ministern redogör för, alltså att äldreomsorgen ska vara av god kvalitet och att det måste finnas personal med lämplig utbildning och erfarenhet. Men problemet i dag är att kommunerna inte har rätt förutsättningar för att klara det uppdraget, och resultatet av det är att äldreomsorgen inte har tillräckligt med personal med lämplig utbildning eller den erfarenhet som behövs för att kunna ge en äldreomsorg av god kvalitet.

Det är vad min interpellation handlar om. Det handlar om trygghetslarm som inte fungerar och som ingen hinner agera på när de fungerar. Det handlar om hygienrutiner som inte följs, och det handlar om bristande vård. Det handlar om äldre som inte får den näring de behöver för att kunna må bra.

Det vi kan följa i medierna om svensk äldreomsorg i dag är brister i en sådan omfattning att vi inte kan säga att det beror på tillfälligheter eller på att enskilda kommuner inte bryr sig eller inte har läst lagen tillräckligt. Det handlar ju om systemfel – kommunerna klarar uppenbarligen inte att leva upp till lagens krav. Det är inte heller någonting som bara jag och mina socialdemokratiska kolleger i dagens debatt här i riksdagen lyfter. Det är många som påtalar att det här är ett systemfel. Vittnesmålen från äldre, från personal och från anhöriga är oändligt många.

Häromdagen läste jag en krönika i Affärsvärlden av Joachim Berner, där han beskriver hur hans demenssjuka mor fick skabb på sitt äldreboende, hur personalen nonchalerade det och hur läkaren viftade bort det. Han vittnar om hur han fick ta emot en ström av berättelser från andra anhöriga som har stridit för att deras äldre ska få en god vård och en dräglig tillvaro. Hans slutsats är att det finns allvarliga systembrister i svensk äldreomsorg. Det finns så många exempel.

Anna Tenjes svar innehåller dock ingenting om läget i dagens äldreomsorg. Hon rabblar upp hur lagstiftningen fungerar, om beskattningsrätten, om statsbidragen och vad regeringen redan har gjort. Men det innehåller ingenting om det faktiska läget eller krisen i svensk äldreomsorg.

Min fråga till statsrådet blir därför: Ser statsrådet krisen i den svenska äldreomsorgen? Vad tänker hon att regeringen borde göra åt den?

Fru talman! Regeringen tar alltså personalen på allvar. Det är bra. Regeringen talar också om statsbidrag. Det är också bra.

När man läser regeringens budget ser man dock svart på vitt att den sparar. Förra året fick regionerna 1,6 miljarder i riktade statsbidrag till mödrahälsovård, förlossningsvård och flickors och kvinnors hälsa. I år är det 1 miljard, det vill säga 600 miljoner kronor mindre. Hur kan sjukvårdsministern försvara att hon sparar på förlossningsvården samtidigt som personalen inte hinner med?

(Applåder)

Fru talman! Under de senaste veckorna har vi hört personal från förlossningsvården i Skåne beskriva konsekvenserna av tuffa besparingar. Personalen hinner inte ta rast, och den hinner inte heller göra sitt jobb. Patienter ringer på klockan utan att någon kommer, och blodiga lakan byts inte ut. De nyfödda barnen torkas dessutom med det papper som är billigt i stället för med de mjuka, men dyrare, tvättlapparna.

Det är en beskrivning som lämnar få oberörda, men regeringen gick till motattack. Kulturministern var mest kreativ och använde AI för att bevisa att personalen for med osanning, vilket blev rätt genant när personalen och medierna kunde bevisa att det faktiskt förhöll sig så som de beskrivit det.

Frågan går därför till sjukvårdsministern. Tycker hon att det är regeringens uppgift att ifrågasätta den personal som larmar om brister i vården, eller tycker hon att det är regeringens uppgift att lyssna och, om det behövs, vidta åtgärd?

Fru talman! Så är det då äntligen dags för nästa steg för en god och nära vård. Det är välkommet, och jag börjar därför mitt anförande med att yrka bifall till utskottets förslag i betänkandet. Vi socialdemokrater har också lämnat ett särskilt yttrande, som jag återkommer till.

Omställningen till det vi kallar god och nära vård har pågått under ganska många år. Under de åren har insikten om att primärvården borde vara navet för vården av patienten ökat. Vi kan inte organisera sjukvården i stuprör eftersom de flesta patienter inte går att sortera i stuprör. Patienter har olika behov, olika symtom och olika diagnoser – ibland flera diagnoser – och de befinner sig på olika platser i livet. Sjukvården måste självfallet vara organiserad så att man kan ge bästa möjliga vård till varje patient oavsett.

Det betänkande vi i dag debatterar innebär ett antal steg i rätt riktning. Några av stegen är ärligt talat inte särskilt stora. Att vi i lagstiftningen ersätter termen hemsjukvård med termen hälso- och sjukvård i hemmet innebär ingen stor förändring i praktiken.

Förslaget om att förtydliga att regioner och kommuner ska samverka med varandra i planeringen och utvecklingen av hälso- och sjukvården ligger helt i linje med hur regioner och kommuner arbetar sedan många år.

Förslaget om att primärvården ska tillgodose både fysiska och psykiska vårdbehov är i sig ingen förändring men en viktig påminnelse om att primärvården måste planera för och leverera både och.

Att informationskravet i förhållande till patienterna stärks är välkommet. Patienten ska självklart ha rätt att veta vem som är den fasta vårdkontakten och läkarkontakten och hur man kommer i kontakt med dem.

Några av förändringarna innebär större steg på vägen mot en god och nära vård. Förslaget om att det ska finnas en medicinskt ansvarig för rehabilitering i varje kommun är viktigt. Ungefär hälften av Sveriges kommuner har i dag en medicinskt ansvarig för rehabilitering, det vi kallar MAR. Med dagens betänkande kommer alla Sveriges kommuner att behöva utse en sådan, och det är viktigt för att varje patient ska få likvärdig vård och rehabilitering som ger möjlighet till ett friskt liv så länge som möjligt.

Förtydligandet att det ska kunna göras en medicinsk bedömning av läkare och sjuksköterska oavsett tid på dygnet är också viktigt för att säkerställa att den stora grupp av sköra patienter som omfattas av kommunal vård ska få rätt till hjälp där de befinner sig också på kvällar och helger.

Fru talman! Vi socialdemokrater står bakom de här förslagen, för det finns stor och bred enighet om att omställningen mot en god och nära vård är viktig och nödvändig. Vi är överens över partigränserna och på alla politiska nivåer. Vi är överens i den kommunala sjukvården och i den regionala sjukvården. Det är bra för patienterna, som slipper åka som flipperkulor mellan vårdens olika stuprör. Det är bra att resurserna i vården kan användas så effektivt som möjligt. Vi är också överens om att god och nära vård kräver nya arbetssätt. Det kräver omfördelning av resurser, och det kräver beslut på alla vårdens områden.

Men trots denna breda enighet om nödvändigheten av den omställning som pågår är det förslag som vi debatterar här i dag ett av få steg i omställningsarbetet som har tagits av regeringen under den här mandatperioden och under de år som det varit moderater och kristdemokrater som bedrivit verksamheten på Socialdepartementet. Det går för trögt.

I vårt särskilda yttrande konstaterar vi att det fortfarande är långt kvar tills svensk primärvård kan fylla rollen att vara navet i sjukvården. Alldeles för få patienter har en fast läkarkontakt. Nästan alla regioner har långt kvar till Socialstyrelsens rekommendation om 1 100 listade patienter per specialistläkare i primärvården.

Svensk sjukvård sliter i dag med sin kompetensförsörjning på alla nivåer. Vi ska inte lura oss att tro att vi löser problemet med hur alla patienter ska få tillgång till bra rehabilitering genom ett beslut om att det ska finnas en medicinskt ansvarig för rehabilitering i varje kommun, för det är stor brist på både fysioterapeuter och arbetsterapeuter i Sverige i dag. Det lagstiftar vi inte bort med de här förslagen. Det är brist på specialistläkare i allmänmedicin, och det är brist på sjuksköterskor i många kommuner. Det lagstiftar vi inte bort. Det finns stora brister i arbetsmiljön i hälso- och sjukvården. Det lagstiftar vi inte heller bort med det vi debatterar i dag.

Nyss meddelade sjukvårdsministern att hon vill tillsätta en kriskommission för att komma till rätta med just den dåliga arbetsmiljön i vården. Det är verkligen i mandatperiodens elfte timme efter att vi har levt med sjukvårdskris i åratal. Men vi välkomnar den krisinsikten och att sjukvårdsministern nu är beredd att ta ett nationellt ansvar. Det är bra.

Som vi socialdemokrater skriver i vårt särskilda yttrande behövs det mer resurser till svensk sjukvård om vi ska lyckas med omställningen till god och nära vård. Det behövs mer resurser till utbildning av vårdpersonal. Det behövs resurser för att skapa en bättre arbetsmiljö. Regioner och kommuner behöver en större kostym om de ska klara sitt sjukvårdsuppdrag och med det också den fortsatta omställningen till en god och nära vård där primärvården kan vara navet.

Vi socialdemokrater har under den här mandatperioden lagt fram skuggbudgetar som var och en skulle ha inneburit att Sveriges kommuner och regioner hade haft väsentligt mer pengar till välfärden och till sjukvården än de har i dag. Vi skulle dessutom ha gett Sveriges regioner och kommuner besked om de långsiktiga förutsättningarna framåt.

Vi vill att de generella statsbidragen ska räknas upp i takt med inflationen, precis som Vänsterpartiet lyfte fram här tidigare. Då skulle sjukvården få helt andra planeringsförutsättningar och den långsiktighet som krävs för att kunna rekrytera, satsa på personalen och förbättra arbetsmiljön. Det skulle också innebära att regioner och kommuner fick en helt annan kraft i omställningsarbetet mot en god och nära vård.

Med allt detta sagt, fru talman, är det bra att vi nu äntligen tar några steg framåt i processen mot en god och nära vård. Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

(Applåder)

Fru talman! Frågan om snuset är lite svår. Vi har i Sverige under lång tid använt tobak och snus. Att göra en tydlig gränsdragning och förbjuda är svårt, men vi ser som vår uppgift att begränsa skadeverkningarna och ha ett tydligt fokus på barn och ungdomar. Därför vill vi att man ser över förutsättningarna att förbjuda smaker i vitt snus och därmed få bort dess attraktivitet.

Jag kan inte låta bli att förvånas över hur tydligt det är när företrädare för Sverigedemokraterna uttalar sig i dessa frågor att det låter som ett eko från tobaksindustrin.

Jag tar mig friheten att referera till Jan Hirsch, som är käkkirurg, övertandläkare och professor emeritus vid Uppsala universitet. Han är en av Sveriges absolut mest kunniga i frågor som rör skador till följd av tobak och nikotin. Han ställer sig frågande till varför somliga svenska politiker, precis som ledamoten just nu, är så ivriga att lyfta fram och försvara det vita snuset. I en artikel i en tidskrift från yrkesföreningen Tandvård mot tobak ställer han frågan om detta beror på okunnighet eller om man får bra betalt från tobaksindustrin.

Jag kan inte låta bli att ställa mig själv den frågan när det så tydligt, gång på gång, lyfts fram hur dessa produkter på något sätt skulle kunna vara bra för folkhälsan. Det är de inte. Därför ska vi göra vårt yttersta för att förhindra att barn och ungdomar använder dem.

Fru talman! Jag tackar så mycket för frågan.

Vi anser att det är helt orimligt att Sverige i dag har en närapå oreglerad marknad för så kallade tobaksfria nikotinprodukter. Detta är produkter som innehåller nikotin utvunnen ur tobak och som i stora delar har samma effekter på kroppen som tobaksprodukter.

Vi tycker därför att det är rimligt att jämställa nikotinhalten i brunt snus med nikotinhalten i vitt snus. Det är inte rimligt att det vita snuset faller under livsmedelslagstiftningen. Det vill vi ändra på.

När det gäller huruvida det ska vara nödvändigt att använda flera påsar vitt snus är mitt svar att vår uppgift som lagstiftare är att se till att begränsa skadeverkningarna av dessa produkter. Vår målsättning är att folk inte ska använda någon nikotinpåse alls. Det är nämligen det bästa för folkhälsan. Det finns ingenting som talar för att dessa produkter på något sätt skulle vara hälsosamma, så vårt mål är att ingen ska lägga en prilla under läppen.

Fru talman! Debatten handlar om folkhälsa. Det är en debatt som behövs, för Sverige har långt kvar till att vara ett samhälle där alla har den bästa möjliga hälsan. Men det är en debatt som har kommit att handla om annat än just folkhälsa; den handlar alltmer om det som är bra för företagen, bra för bryggerierna och bra för besöksnäringen och om vad som är trevligt.

Jag tänker att vi i den här debatten behöver hålla fokus på det som är dagens kärnfråga, det vill säga hur vi på politisk väg bäst skyddar vår befolkning, och framför allt våra barn och ungdomar, från de skador som kan uppstå när man använder alkohol, narkotika och tobak.

Vi rör oss, trots det man ibland hör, på ett relativt väl beforskat område. Vi vet att det finns tydliga samband mellan alkohol och allvarliga sjukdomar som cancer, hjärt-kärlsjukdomar och depressioner. Det är sjukdomar som innebär ett stort lidande för dem som drabbas och stora kostnader för samhället.

Vi vet att närstående, inte minst barnen, drabbas negativt när någon dricker. Hur vi än räknar är det flera hundra tusen svenska barn som växer upp i hem med alkoholmissbruk. Vi vet också att alkoholkonsumtionen ökar förekomsten av våld i nära relation.

Eftersom vi vet allt det här finns det all anledning för Sverige att fortsätta ha en restriktiv hållning till alkohol. Vi ska fortsätta att använda de verktyg som forskningen har lärt oss fungerar. Vi ska begränsa tillgången till alkohol genom åldersgränser och tydliga regler för servering och försäljning. Vi ska värna Systembolagets detaljhandelsmonopol och folkhälsouppdrag.

Som socialdemokrat tycker jag inte att enskilda företags intressen eller besöksnäringens behov ska väga tyngre än folkhälsan i alkoholpolitiken. Det gäller i frågan om gårdsförsäljning. Det gäller i frågan om att ta bort kravet på matservering på krogen. Det gäller kravet på att det ska finnas sittplatser till gästerna där det serveras alkohol.

Jag förvånas över hur vi de senaste åren har sett en ren svartmålning från branschorganisationer och från Tidöregeringens partier om hur en restriktiv alkohollagstiftning gör Sverige till ett tråkigt land. Det talas om hur fantastiskt trevligt det kommer att bli när Stockholms mest framstående krögare får möjlighet att öppna lyxiga cocktailbarer.

Vi socialdemokrater tror inte att det blir riktigt så fantastiskt eftersom samma lagstiftning kommer att tillämpas överallt. Det blir inte självklart trevligare när pizzerian på torget i Småköping får servera alkohol utan att behöva servera någon pizza, och det är svårt att se på vilket sätt det skulle gynna folkhälsan.

Vi socialdemokrater beklagar att den alkoholpolitiska debatten alltmer fokuserar på förutsättningarna för dem som vill göra vinst på alkohol och allt mindre på alkoholens skadeverkningar.

Fru talman! Jag ska nu prata om nikotin och tobak. Vi vet med all säkerhet att tobaksrökning är en av de största riskfaktorerna för sjukdom och tidig död. Sett över tid har det skett en positiv utveckling, och andelen som röker dagligen har minskat kraftigt i Sverige. Men vi har de senaste åren också åter sett en oroande ökning bland ungdomar i årskurs 2 på gymnasiet. Det är samma grupp som man nu säger slutar röka eftersom de använder vitt snus. Sanningen är att de unga svenskarna inte har rökt på många år, men nu ökar rökningen i denna åldersgrupp på gymnasiet.

De senaste åren har vi sett en kraftig ökning av e-cigaretter och vitt snus. Det är det vi kallar tobaksfria nikotinprodukter, även om nikotinet i regel kommer från just tobak. Ökningen sker framför allt bland ungdomar.

Eftersom det här är relativt nya produkter finns det inte samma forskning om de långsiktiga effekterna som det finns när det gäller andra tobaksprodukter, som ju har använts under väldigt lång tid. Men vi vet att det inte finns någonting som talar för att det här skulle vara hälsosamt.

Nikotin i sig är ett akuttoxiskt och starkt beroendeframkallande ämne. Vi vet att nikotin är dåligt för blodkärlens funktion. Vi vet att det höjer pulsen och blodtrycket, vilket i förlängningen ökar risken för hjärt-kärlsjukdomar. Vi vet att nikotin är skadligt vid graviditet eftersom det minskar blodflödet och syretillförseln till fostret. Vi vet att det ökar risken för missfall, för tidig födsel och för plötslig spädbarnsdöd. Det här är fakta.

Vi vet att det har kommit flera larmrapporter om att vitt snus kan ge allvarliga skador i munnen och inflammation i tandköttet. Vi har hört, också här i debatten i dag, hur svårt det är att sluta snusa. Vi vet att samtalen till Sluta-röka-linjen från snusare som ber om professionell hjälp för att sluta snusa har ökat kraftigt.

Som lagstiftare med ansvar för folkhälsan och därmed ansvar för barns och ungas uppväxtvillkor menar vi socialdemokrater att vi borde följa försiktighetsprincipen. Vi borde göra allt vi kan för att förhindra användningen av vitt snus bland barn och ungdomar. Vi borde införa nikotinfri skoltid. Vi borde förbjuda smaktillsatser som lockar unga att prova, och vi borde sätta en gräns för hur mycket nikotin vitt snus får innehålla.

Fru talman! Jag ska säga några ord om narkotikapolitiken. Vi ser med stor oro på hur narkotikabruket breder ut sig i samhället och hur det i vissa kretsar tycks vara mer accepterat än i andra.

Vi vet på samma sätt att personer som brukar narkotika har ökad risk för att utveckla allvarlig psykisk ohälsa och psykisk sjukdom. Vi vet att Sverige har en hög narkotikarelaterad dödlighet till följd av både överdoser och suicid. Vi vet också att narkotikahandeln göder den organiserade brottsligheten och därmed undergräver säkerheten och tryggheten för alla i samhället. Det är ett stort folkhälsopolitiskt problem.

Vi socialdemokrater är emot alla förslag om att legalisera eller avkriminalisera narkotika. Det finns, tack och lov, en bred enighet om detta. Men vi är också otåliga, för vi behöver bli betydligt bättre på att motverka narkotikaanvändningen, och vi behöver bli betydligt bättre på att hjälpa dem som är narkotikaberoende.

Det var den tidigare socialdemokratiska regeringen som tillsatte Samsjuklighetsutredningen och Narkotikautredningen, som de kallas. Båda utredningarna presenterades 2023, och de mottogs väl. Men tre år senare är vi fortfarande långt ifrån några stora reformer för vård och behandling av personer med narkotikamissbruk och samsjuklighet.

Var är politiken i det här? Vi har hört att det är en kort tid, men det har alltså gått tre år. Regeringen har tillsatt en särskild samsjuklighetsdelegation som ska ta fram en plan. Det är bra, och vi ser fram emot den delrapport som ska komma nu under våren. Men delrapporter förändrar inte världen, utan det krävs politiska beslut.

Vi socialdemokrater hade önskat oss åtgärder för en bättre och mer likvärdig tillgång till vård och behandling i hela landet. Vi hade önskat oss tydligare insatser för ett snabbare stopp för nya substanser, och vi hade önskat att man enligt Narkotikautredningens förslag skulle utreda frågan om brukarrum, för att nämna några saker.

Med allt detta sagt, fru talman, vill jag avrunda med att säga att jag står bakom alla Socialdemokraternas yrkanden, men i sammanhanget vill jag yrka bifall endast till reservation 1.

(Applåder)

Fru talman! Jag skulle gärna se den forskning som stöder ledamotens teori om att snuset har bidragit till att dödligheten i lungcancer minskar. Sanningen är ju att tobaksrökningen har gått ned, men frågan om snuset ligger bakom eller inte återstår att besvara.

Jag kan inte annat än konstatera att företrädarna för Tidöpartierna allt som oftast låter som ett eko från tobaksindustrin i sin iver att framhålla att snusande är mindre skadligt än att röka. Frågan är varför man ska jämföra det ena med det andra. Även om det inte har gjorts lika många forskningsstudier på snus – och i synnerhet inte på vitt snus – som på cigaretter vet vi att nikotinet är skadligt för hälsan.

Vi vet att det bästa alternativet till att röka eller snusa tobak är att inte röka eller snusa. Man ska inte ersätta ett beroendeframkallande medel med ett annat. De enda som tjänar på att fler använder och blir beroende av vitt eller brunt snus är de som säljer snus.

Fru talman! Jag hörde ledamoten lyfta fram att snuset skulle vara mindre skadligt och att han inte har hört att någon har dött till följd av snusning. Jag vill framhålla att forskningen tydligt visar att snus ökar risken för typ 2-diabetes och cancer. Snus är även dåligt för blodkärlens funktion. Det höjer pulsen och blodtrycket, vilket i förlängningen kan leda till hjärt-kärlsjukdomar. Nikotin är farligt vid graviditet eftersom det påverkar tillströmningen till fostret. Det ökar risken för tidig förlossning och spädbarnsdöd.

Vi vet att alla dessa sjukdomar i förlängningen leder till ökad risk för tidig död. Jag undrar hur ledamoten ser på den tydliga bilden av snusets skadeverkningar.

Herr talman! Jag har en fråga till socialminister Jakob Forssmed.

Vaccinationer är ett effektivt sätt att minska risken för allvarliga sjukdomar. Tack vare allmänna vaccinationer har många sjukdomar nästan helt försvunnit från Sverige och världen, men det finns mer att göra.

Folkhälsomyndigheten rekommenderar vaccin mot bältros för alla som är 65 år och äldre. Men det är dyrt – de två sprutor som behövs kostar ungefär 5 000 kronor. I andra länder betalar samhället en del av eller hela den kostnaden, men inte i Sverige.

Vi socialdemokrater tycker att regeringen borde se över om dagens vaccinationsprogram för riskgrupper kan göras om till ett bredare program för alla över 65 år och om det också kan omfatta bältrosvaccin.

Min fråga är om socialministern verkligen tycker att det är rimligt som det är i dag – att det bara är äldre med god ekonomi som kan följa Folkhälsomyndighetens rekommendationer och skydda sig mot bältros.

Fru talman! Frågan för denna debatt i dag är hur det står till med folkhälsan i Sverige just nu och vad vi bör göra för att förbättra den. Det är ingen enkel fråga. Hur vi mår som individer beror på en lång rad faktorer, och hur vi mår som samhälle beror på ännu fler faktorer, vilka påverkar befolkningens samlade hälsotillstånd.

Folkhälsa handlar dessutom inte bara om hur befolkningen sammantaget mår. Det handlar också om hur hälsan är fördelad mellan olika grupper i befolkningen. Det övergripande målet för folkhälsopolitiken är att skapa förutsättningar för en god och jämlik hälsa i hela befolkningen och sluta de hälsoklyftor som vi kan påverka inom en generation.

Fru talman! Det betänkande vi debatterar i dag innehåller rubriker om folkhälsofrämjande insatser, smittskydd, hälsosamma levnadsvanor, psykisk hälsa och allergier. Men det finns en folkhälsopolitisk elefant i det här rummet: Trots att vi i många år har arbetat utifrån ett folkhälsopolitiskt ramverk, med mål och målområden, som syftar till en bättre och mer jämlik hälsa går utvecklingen åt fel håll. Klyftorna mellan olika grupper i samhället ökar i stället för att minska.

Det finns ett tydligt samband mellan människors utbildningsnivå och inkomst och deras hälsa. Ju lägre socioekonomisk position man har i samhället, desto sämre förutsättningar för en god hälsa har man. Detsamma gäller tvärtom: Ju högre socioekonomisk position man har, desto bättre förutsättningar för en god hälsa och ett långt liv har man. Skillnaderna i livslängd är stora mellan låginkomsttagare och höginkomsttagare, mellan arbetare och tjänstemän, mellan LO-medlemmar och Sacomedlemmar.

Medellivslängden har sammantaget ökat över tid, och det är positivt. Men den ökar snabbare för dem som har goda förutsättningar i form av lång utbildning och hög lön, vilket innebär att skillnaderna i livslängd ökar i Sverige stället för att minska. I min hemstad Örebro skiljer det 13 år i medellivslängd mellan dem som bor i Vivalla och dem som bor i Lillån. Det handlar om 13 år av liv och ett par kilometer i avstånd. Vi måste utforma politiken så att vi kommer till rätta med detta.

Människors levnadsvillkor påverkar också deras levnadsvanor. De påverkar om man röker och hur man dricker, och de påverkar vad man äter och hur man rör på sig. Det finns också starka samband mellan dåliga socioekonomiska förutsättningar och dålig psykisk hälsa, inte minst när det gäller ungdomar.

Kort sagt: En god folkhälsa handlar om jämlikhet, och den elefant som fyller hela kammaren under den här debatten är att klassklyftorna växer i dagens Sverige. Riksdag och regering kan besluta om hur många mål som helst för att förbättra folkhälsan och ge hur många nya uppdrag som helst till Folkhälsomyndigheten, men om riksdag och regering inte har en politik för att förbättra villkoren för dem som har det sämst och utjämna de stora skillnaderna i levnadsvillkor mellan olika grupper kommer vi inte heller att få en mer jämlikt fördelad hälsa.

Elefanten i rummet är att vi har 100 000 fler arbetslösa i Sverige i dag än när den nuvarande regeringen tillträdde och att de arbetslösa har fått kraftigt försämrade levnadsvillkor.

Elefanten i rummet är att 700 000 människor lever i social och materiell fattigdom i dag. Det är nästan en dubblering sedan 2021, enligt Sveriges Stadsmissioner. De fattiga har dessutom blivit fattigare.

Elefanten i rummet är att nivån i akassan har sänkts kraftigt, att bostadsbidraget har försämrats, att barnbidraget inte har höjts på evigheter, att matpriserna har stigit och att det har blivit väldigt mycket dyrare att hämta ut mediciner.

Fru talman! Sveriges Radio har i dagarna rapporterat om hur de stigande matpriserna har påverkat måltiderna i svensk äldreomsorg. 30 av de kommuner som svarade har dragit ned på eller helt tagit bort en del dyrare råvaror i äldreomsorgen, bland annat feta mejeriprodukter, kött och fisk. En intervjuad dietist påpekar att detta kan försämra matglädjen och leda till fler äldre som lider av undernäring, vilket i sin tur leder till sämre livskvalitet.

Regeringen har haft alla möjligheter att lindra kostnadskrisen för landets kommuner. Årets valfläskiga budget hade kunnat innehålla mer pengar till Sveriges kommuner och därmed ett större utrymme för söndagsstek, laxfilé och Bregott i äldreomsorgen. Men sanningen är att regeringens prioritering är skattesänkningar för de rikaste före satsningar på våra äldsta och sköraste och på folkhälsan.

Med Socialdemokraternas förslag till budget hade Sveriges kommuner och regioner fått 13 miljarder mer till välfärden under 2026 än de har fått. Att satsa på välfärden – på att fler arbetslösa ska komma i arbete och på att höja barnbidraget, avskaffa karensavdraget och återställa högkostnadsskyddet för läkemedel – är en politik för att motverka den ekonomiska ojämlikhet och den fattigdom som brer ut sig i Sverige i dag. Det är därmed också en politik för bättre folkhälsa.

Fru talman! En av de viktigaste frågorna i dagens betänkande är vaccinationer. Vaccinationer är ett effektivt sätt att utjämna riskerna för allvarlig sjukdom och för tidig död. Många allvarliga sjukdomar som var vanliga förr har mer eller mindre försvunnit från Sverige tack vare de nationella vaccinationsprogrammen. Därför menar vi socialdemokrater att fler människor borde ges förutsättning att vaccinera sig. Det gäller inte minst dagens äldre.

Vi föreslår därför att regeringen utreder hur man kan utveckla det befintliga vaccinationsprogrammet för riskgrupper till ett bredare vaccinationsprogram för äldre. Ett sådant program skulle kunna omfatta vaccinationer mot influensa och bältros för alla över 65 år och i riskgrupp. I dag är det i praktiken bara rika pensionärer som har råd att vaccinera sig mot bältros; de med liten plånbok har inte råd.

Fru talman! Det behövs också mer insatser riktade till barn och ungdomar vad gäller både fysisk och psykisk hälsa.

I debatten i dag kommer vi kanske att få höra en del om det nya fritidskortet, som ska ge fler barn möjlighet att ta del av fritidsaktiviteter. Vi socialdemokrater konstaterar att fritidskortet inte räcker särskilt långt om föräldrarna inte har råd med ett bra mellanmål före simträningen, inte har råd med baddräkten och inte har råd med bussbiljetten till simhallen.

Det kostar dessutom en kvarts miljard kronor om året att administrera fritidskortet. Vi menar att de pengarna hade gjort större nytta bland barn i socioekonomiskt utsatta områden än i statlig byråkrati. Man får mycket av fotbollsplaner, friluftsaktiviteter och föreningsverksamhet för en kvarts miljard kronor om året.

Fru talman! Avslutningsvis vill jag säga att jag står bakom alla Socialdemokraternas yrkanden. Jag yrkar dock bifall enbart till reservation 9 om vaccinationsprogram för äldre och riskgrupper.

(Applåder)

I detta anförande instämde Dzenan Cisija (S).

Herr talman! Det har snart gått tre år sedan Socialstyrelsens larmrapport om en kraftig minskning av antalet personer som får ledsagning kom. Det handlar alltså om det stöd som man kan få i form av en person som följer med när man till exempel går en promenad, uträttar ärenden eller träffar vänner – om man är blind och inte kan gå ut på egen hand.

Det är inte behoven som har minskat. Det är tillämpningen av lagen som har skärpts och blivit allt snävare. Därför fattade riksdagen för två år sedan beslut om att regeringen skulle se över lagstiftningen. Men det enda som har hänt under de här åren är att fler och fler nekas rätten till ledsagning. Fler och fler lever i husarrest eller är helt beroende av anhöriga eller vänner för att kunna komma ut.

Min fråga till socialtjänstminister Camilla Waltersson Grönvall är: Varför gör socialtjänstministern inte som riksdagen har beslutat? Varför är det helt tyst i den här frågan från regeringens sida?

Herr talman! Jag tänker att bristen på innovationskraft eller potentialen i att utveckla den i svensk sjukvård naturligtvis inte är någonting vi kan lösa i en interpellationsdebatt, men jag uppskattar att ministern tycker att frågan är angelägen. Jag noterar även att ministern tycker att det är viktigt med tillräckligt med luft i systemet för att man ska ha utrymme att jobba med detta. Det kräver naturligtvis också resurser.

Jag kan även konstatera att vi inte är ensamma om att tycka att den här frågan är viktig. Jag vågar säga att alla landets 21 sjukvårdsregioner tycker att frågan är angelägen.

Sveriges sju universitetssjukhusregioner har, med stöd av Swelife och Vinnova, under flera år bedrivit ett gemensamt utvecklingsprojekt för snabbare implementering av innovation i svensk hälso- och sjukvård. Projektet förkortas SIISH. När projektet nu är i mål konstaterar universitetssjukhusregionerna att det behövs mer av politiska åtgärder för att man ska kunna åstadkomma ett mer innovativt och hållbart sjukvårdssystem.

Regionerna menar att det behövs lagstiftning. Hälso- och sjukvårdslagen reglerar i dag på vilket sätt regioner och kommuner ska bedriva sjukvård och att de dessutom ska medverka till forskning för att driva sjukvårdens utveckling framåt. Lagen borde också innehålla ett tydligt uppdrag om innovationer.

Dessutom behövs finansiering av innovationsarbetet. Det är någonting annat än medel till utbildning och forskning. Det är något annat än en life science-strategi.

Den life science-strategi regeringen har lagt fram behöver dessutom konkretiseras i regionala mål och planer. Då krävs ett nationellt uppdrag.

Det var tre tydliga förslag om ökad nationell styrning för att stärka innovationskraften i svensk sjukvård som välkomnas av landets sjukvårdsregioner. Jag tänker att det är förslag som borde passa väl för en sjukvårdsminister som i andra sammanhang menar att det stora problemet för svensk sjukvård är för lite av nationell styrning och statlig styrning.

Herr talman! Den här debatten kan vara svår att navigera i om man inte har skillnaden mellan forskning och innovation klar för sig. Det är ju inte riktigt samma sak.

Forskning handlar om ett systematiskt arbete för att ta fram ny kunskap. Man använder olika vetenskapliga metoder och verkar inom olika vetenskapliga discipliner.

Innovation är på sätt och vis något väldigt mycket bredare. Det är nya lösningar som svarar mot ett identifierat problem. Värdet uppstår först när innovationen implementeras. Det kan vara en ny process. Det kan vara en ny metod. Det kan vara en tjänst. Det kan absolut också vara ett resultat av forskning och utveckling.

Men det kan också vara resultatet av att två arbetskamrater – det kan vara två läkare eller två undersköterskor – diskuterar sig fram till en lösning på ett gemensamt problem och genomför den lösningen. Det kan vara resultatet av att en patient frågar varför vårdpersonalen gör så här när det skulle vara mycket bättre för patienten att göra något annat. Det kan vara en logistiklösning som man använder i dagligvaruhandeln men som förändrad kan lösa ett logistikproblem på ett sjukhus.

Detta är något annat än forskning och utveckling. Det är verkligen vårdnära, och det är där någonstans vi behöver fundera på hur vi kan ge mer kraft till svensk sjukvård att kunna genomföra denna typ av verksamhetsnära förändringar.

Precis som sjukvårdsministern påpekar rankas Sverige högt som innovationsland. Faktum är dock att sjukvården är ganska dålig på att omsätta innovationer i praktisk verksamhet. Precis som ministern också säger har vi ett fragmenterat sjukvårdssystem, och det är oklart vem som egentligen har ansvaret – och vad ska vi då göra åt det?

Det finns jättemånga goda exempel på hur man kan arbeta strukturerat med innovation i sjukvården. Alla universitetsstäder, tror jag, har innovationskontor där det sker samverkan mellan olika aktörer och verksamheter. I Region Östergötland samverkar man kring en årlig innovationsmässa. I Västra Götalandsregionen, som jag vet att sjukvårdsministern känner väl, kommer man verkligt verksamhetsnära genom den strukturerade innovationsprocess man har, som ger stöd till medarbetare som har en idé som de skulle kunna söka patent för. Då ingår såväl coachning som juridisk rådgivning om det behövs.

Det finns alltså väldigt många goda exempel på hur man kan se till att verksamhetsnära innovationer blir verklighet. Men det brister i nationella strukturer, och det brister i helhetsansvar.

Socialstyrelsen har i sin strategi för innovationer i sjukvården pekat på just denna brist på struktur och helhetsansvar som ett avgörande hinder för ökad innovationskraft. Vad gör man då åt det? Svaret på den frågan kan ju inte vara, tänker jag, att man ska jobba vidare i de bristande strukturer vi har.

Vad tänker sjukvårdsministern om det? Vad ska vi göra åt de bristande strukturerna?

Herr talman! Jag tackar sjukvårdsministern för svaret.

Jag börjar med att konstatera att det är mycket i sjukvårdsministerns svar som jag tycker är bra när det handlar om ökad innovationskraft i svensk sjukvård. Det är bra att regeringen i fjol lade fram en forsknings- och innovationsproposition här på riksdagens bord. Den innehåller, som sig bör, mycket fokus på forskning. Den innehåller inte lika mycket om innovationer, och den innehåller nästan ingenting om innovationer som inte är innovationer till följd av just forskning.

Vi socialdemokrater delar inte ministerns bild av att det var en historiskt stor satsning. För att säga som mina kollegor i utbildningsutskottet: Det är bara sant om man bortser från det faktum att det varje år sker prisökningar. Sett till inflation och faktiska priser innebar den forskningsproposition som regeringen lade fram förra året tvärtom mindre nya resurser än den forskningsproposition som lades på riksdagens bord 2020. Hade vi socialdemokrater fått bestämma hade vi lagt 700 miljoner mer än regeringen till forskning och innovation. Men den debatten har redan hållits här i kammaren.

Jag tror att ministern och jag är helt överens om att Sverige ska fortsätta att ligga i framkant av den medicinska forskningen, att det behövs fler kliniska prövningar och att det behövs ett stort fokus på nya, innovativa behandlingsmetoder och läkemedel.

Jag tycker också att det är väldigt bra att ministern lyfter fram behovet av en nationell digital infrastruktur för hälsodata. Det är bra att ministern lyfter fram vikten av innovativa lösningar för cancervård, neurologi och precisionsmedicin. Jag håller med.

Det verkar dock ändå som om ministern har missat min poäng: Den största utmaningen för svensk sjukvård är det faktum att 85 procent av sjukvårdens resurser används till patienter med kroniska sjukdomar och att den andelen kommer att öka i takt med att de äldre i befolkningen blir fler. Hur ska vi klara den utmaningen?

Dessutom verkar ministern ha missat att forskning och innovation inte är samma sak. Det är olika saker. Framför allt verkar ministern ha missat att det finns ett stort utrymme för regeringen att göra mer än det som hon här redogör för när det gäller att öka innovationskraften i svensk sjukvård.

Frågan är hur Sverige ska öka innovationskraften i hela sjukvårdssystemet. Cancervård och precisionsmedicin är oerhört viktiga pusselbitar. Men hur ska Sverige öka innovationskraften i primärvården, där de många patienterna finns, eller i exempelvis geriatriken?

I dag tar det någonstans mellan 10 och 20 år för innovativa lösningar att komma till nytta i vården. Jag tror att vi är helt överens om att det är alldeles för lång tid. Om en innovation aldrig blir av blir det ju ingen effektivisering och förbättring av vården, varken för patienterna eller för sjukvårdens medarbetare.

Vi behöver diskutera hur Sverige skapar bättre strukturer för forskning. Men vi behöver också diskutera hur vi skapar bättre strukturer för innovationer i sjukvården – i hela sjukvården: på diabetesmottagningar, på blodtrycksmottagningar, i demensvården, på de geriatriska avdelningarna och i den palliativa vården. Vi behöver prata om de innovationer som krävs för de många patienternas bästa men också för att underlätta arbetet för personalen som ska göra jobbet med allt fler patienter samtidigt som resurserna krymper.

Den frågan skulle jag gärna vilja veta vad sjukvårdsministern har för tankar kring.