Karin Rågsjö

Fru talman och ledamoten! Vi lade också fram andra förslag från Vårdansvarskommittén, bland annat om kompetensutveckling och hur vi skulle göra för att se till att det blir fler allmänläkare, exempelvis. Jag vet inte var ni har lagt den utredningen. Ni kanske har tappat bort den – vad vet jag?

Ni har ändå haft snart fyra år på er. Varför har ni inte försökt hitta vägar fram med en nationell omställningsplan på riktigt där man kan följa hur det går och inte går? Nu har Vårdanalys ansvaret för att följa upp detta, och när de besöker socialutskottet är det inte direkt som att vi hoppar och tjuter: Oj, vad bra det går! Det är snarare så att det inte går bra. Det här går inte bra.

När det gäller de här fyra åren kan man inte bara skylla på regionerna. Det har varit en extrem ekonomisk kris, och eftersom inte statsbidragen är indexreglerade har regionerna fått betala jättemycket för pensioner och så vidare. Vi lever i ett land där vi har väldigt många äldre, och de blir allt fler. Det kostar också. Demografin kostar, och de dyra läkemedlen kostar.

Jag väntar otåligt på att ni ska ta ett starkare grepp om primärvården på ett sätt som gör att man får en långsiktig plan och förstår vad som kommer att hända. Annars kommer också nästa regering – som förhoppningsvis är en annan – att få börja i ett läge där det inte finns några fasta läkare. Det har inte gått så bra.

Jag tycker att det är en farlig väg att gå att lägga hela ansvaret på regionerna och ta väldigt lite ansvar själv. Ni hade kunnat göra ganska mycket mer i den här frågan under de snart fyra år som har gått. Det här måste ses som ett misslyckande för KD, som ändå äger vården i Sverige just nu.

Fru talman! Tack, ledamoten Christian Carlsson!

Vi står allihop bakom reformen om primärvården. Problemet är farten i själva reformen.

Så här säger Vårdanalys, som tittar mer och undrar vad som sker: ”Efter flera års satsning har hittills inget av regeringens mål för omställningen till god och nära vård uppnåtts. Regeringen, regionerna och kommunerna behöver göra ett omtag för att säkerställa en samordnad styrning.”

Vårdanalys säger också: ” Vi bedömer att den uteblivna måluppfyllelsen i hög utsträckning beror på att verksamheterna inte fått förbättrade ekonomiska eller personella resurser, vilket krävs för att genomföra förändringarna.”

Ledamoten Christian Carlsson och KD lägger som vanligt hela ansvaret på regionerna, som har haft väldigt tuffa tider bakom sig. Det kan man säga, trots eventuella satsningar. Enligt nuvarande prognoser kommer det att saknas 18 miljarder kronor 2027 i regioner och kommuner och 34 miljarder 2028.

Man undrar lite över måluppfyllelsen och varför inte ni i Kristdemokraterna, som ändå äger frågan, har försökt att hitta en väg framåt som är tydligare för dem som arbetar inom hälso- och sjukvården och dem som vill ha den fasta läkaren, något som känns väldigt långt borta.

Att i varje debatt lägga hela ansvaret på regionerna börjar kännas lite speciellt. De hårda tiderna har gjort att man på olika sätt har nagelfarit regionerna.

Herr talman! Vårt beroende av USA, Indien och Kina är totalt. Det är livsfarligt för läkemedelstillgången i Sverige. Europa måste få hem mer av tillverkningen av läkemedel, och Sverige måste kunna tillverka livsnödvändiga läkemedel självt om krisen kommer. Det är den övergripande frågan.

Det är bra att vi i dag är restriktiva när det gäller antibiotikarecept. Det skyddar mot resistens. Men det finns andra läkemedel som samhället har tappat greppet om. Självklart är det bra med läkemedel som lindrar ångest och oro samt gör att depressionen hålls i schack. Men Socialstyrelsens statistik för 2023 visar att 1,2 miljoner patienter hämtade ut antidepressiva läkemedel under 2023. Det är alltså 11 procent av befolkningen. Den största ökningen har varit bland barn och unga.

Vi vill tillsätta en granskning av hur uppföljningen av medicineringen inom psykiatrin kan förbättras och öka patientsäkerheten. Ansvaret faller på politiken att ge bästa möjliga förutsättningar att få hjälp och vård.

Vi vill att regeringen granskar hur medicineringen av depression har utvecklats under en tioårsperiod, om medicineringen har bidragit till en bättre psykisk hälsa i befolkningen. För vuxna sker förskrivningen av antidepressiva läkemedel framför allt inom primärvården. Tillgången till andra behandlingsterapier inom primärvården är inte på topp. Det kan alltså inte uteslutas att primärvården, som följaktligen står för 60–70 procent av nyförskrivningen av antidepressiva läkemedel, har mycket omfattande förskrivning, delvis på grund av att det inte finns samtalsterapeuter på plats.

Förskrivningen av psykofarmaka, i synnerhet ångestdämpande och antidepressiva medel till barn och unga, har ökat markant i Sverige. Det är särskilt problematiskt eftersom forskningen inte på något sätt kan visa hur det har hjälpt eller inte hjälpt.

Det är en allvarlig situation när man ger minderåriga så pass mycket läkemedel på det flagranta sättet. Vi anser att regeringen omedelbart behöver göra en översyn av förskrivningarna till barn och unga och säkerställa att de farmakologiska behandlingarna inte sker på grund av resursbrist inom barn- och ungdomspsykiatrin eller andra överväganden.

Vi vill att regeringen granskar dessa frågor och även tittar på hur de psykiska diagnoserna har utvecklats över tid med koppling till läkemedel. Jag yrkar bifall till reservation 9.

Det finns i Vårdansvarskommitténs slutförslag ett avsnitt om att statens ansvar för läkemedel bör öka väsentligt. Det ska utredas. Det finns bra material i Vårdansvarskommitténs utredning. Det saknas i dag fungerande kostnadsmodeller för dyra och specialdesignade läkemedel och långvariga behandlingar riktade mot små patientgrupper. Därmed riskerar människor med svår och allvarlig sjukdom att bli utan behandling när de inte anses vara tillräckligt kostnadseffektiva. Det är jätteviktigt att dessa frågor resulterar i en jämlik och bra sjukvård.

Vi vill att regeringen i väntan på att man tittar på utredningen från Vårdansvarskommittén ska utreda förutsättningarna för att staten ska ha ett särskilt stöd till regionerna för de behandlingsmetoder och mediciner som är extra kostsamma.

Den 1 juli 2025 förändrades högkostnadsskyddet på läkemedelsområdet så att patienterna nu betalar en högre egenavgift. Det var ytterligare en käftsmäll – det är kanske osäkert om jag får uttrycka mig så, herr talman – från den SD-beroende regeringen mot dem som har det ekonomiskt knappt. Höjningen mötte väldig kritik från en lång rad remissinstanser. Den gjordes också samtidigt med de stora skattesänkningarna för ganska många väldigt rika människor. Vi röstade emot förslaget i riksdagen och anser att höjningen bör dras tillbaka. I vår budgetmotion för 2025/26 avsatte vi resurser till detta.

Tänderna är en del av kroppen, och tandvården bör på sikt ingå i sjukvården. Alla, inte bara de som är under 67 år och som kan betala för dyra behandlingar, ska ha råd att ha bra tänder. Sedan tandvårdsmarknaden avreglerades har priserna stigit kraftigt. Det är förstås en klassfråga.

Vi står bakom tiotandvården. Den är inte problemet. Man måste också ha en plan framåt. Vi har gjort en genomgång av hur mycket den sortens tandvårdsreform skulle kosta och kommer att stå bakom det.

Samtidigt måste jag återigen säga att Socialstyrelsens statistik från 2024 visar att de socioekonomiska skillnaderna i fråga om tandhälsa är störst bland dem som är födda på 80, 70- och 60-talen och lägst bland dem som är födda på 40- och 50-talen. Det är alltså Socialstyrelsen som säger det och inte jag som står och sprider myter. Det är bra att veta.

Någon här i salen sa att man inte ska curla de unga för mycket. Det var ett fantastiskt uttryck: att vi curlar de unga för mycket. Vi curlar dem med 24 procents arbetslöshet. Vi curlar de unga genom att inte kunna erbjuda dem sjysta hyreslägenheter när de inte har råd med annat. Curlar vi de unga? Kan det vara möjligt? Det var fint uttryckt. Jag kommer att använda det i alla mina sociala medier omgående.

Jag tycker att man ska värna om människor. Inte alla unga människor i dag har föräldrar som kan hosta upp pengar för exempelvis tandläkarbesök. Det ska man tänka på. Jag tycker inte att vi curlar de unga i Sverige i dag.

Det är knappast troligt att många unga tittar på denna debatt. Det är snarare de äldre som gör det. Jag tycker att vi i stället ska fundera på vad som händer när unga inte kan gå till tandläkaren, eftersom man har höjt åldersgränsen för det statliga tandvårdsstödet.

I den åldersgruppen var det 66 procent färre som gick till tandläkaren. Man kan fundera på varför de inte gjorde det. Använde de rackarna pengarna till att gå och köpa öl i stället? Vad hände på vägen? Jag tror att de ungdomarna helt enkelt har ganska ont om pengar. Jag kan inte se att vi har curlat specifikt unga människor i Sverige.

Vi vill ha ett verkligt högkostnadsskydd inom tandvården, ett robust system som man kan få fram genom ett antal investeringar under ett antal år. Vi tänker att det ska ingå i den universella välfärdsmodellen.

Vi vill också ha en god fördelningseffekt. Då behövs det tandläkare och tandvårdspersonal. Det har vi skrivit om i andra motioner. En bra början vore att inte utvisa tandläkare eller deras familjer.

Vi vill verkligen se ett högkostnadsskydd inom tandvården, vilket vi tar upp i reservation 19.

Herr talman! Det problem vi står inför när det gäller läkemedel, USA, Indien och Kina, hela kedjan av produktion, är att Sverige blir skört som land. Även EU blir skört.

Det känns som att detta har varit urgent länge, men nu är det extra viktigt att jobba snabbt. Vi måste själva kunna tillverka vissa läkemedel. Vänsterpartiet väckte en motion redan under pandemin om hur vi kan införa förutsättningar att tillverka exempelvis antibiotika, antivirala läkemedel och cancerläkemedel – läkemedel som inte kan anstå. Vi måste titta vidare på detta.

Sedan var det frågan om kliniska prövningar. Jag har haft många kontakter med olika företag i läkemedelsbranschen och hälso- och sjukvården. Problemet är inte att prövningarna inte är attraktiva, utan problemet är att det inte har funnits personal på plats för att göra dessa prövningar. Det har inte funnits förutsättningar. När personalen springer för att de har så bråttom i det praktiska arbetet och när de är för få på avdelningarna har det inte blivit så mycket tid över för kliniska prövningar. Det är ett problem.

Sedan kommer vi till Vårdansvarskommittén. Det var en bra kommitté. Åtta partier var helt överens om vilka frågor som skulle drivas framåt och tas om hand nationellt. Vi var inte eniga om den statliga vården utan mer om frågorna. Där har jag inte hört ett ljud från den SD-beroende regeringen om vad som har hänt med de stora paketen, och det är lite tragiskt.

Herr talman! Jag har några frågor till ledamoten.

Vi är i dag totalt beroende av USA, Indien och Kina för att få in läkemedel, eller delar av produktionen, till Sverige. USA har redan strypt några läkemedel till Europa och Sverige. Detta är direkt livsfarligt. Min första fråga till ledamoten är hur vi ska jobba upp förutsättningar för Europa – och detta måste ske väldigt snabbt – att få hem mer av tillverkningen till Europa och Sverige. Vi måste ha möjlighet att ta fram livsnödvändiga läkemedel om det kommer en kris. Vi kan inte lita på USA i det hänseendet, dessvärre.

Min andra fråga gäller de kliniska prövningarna. Jag tycker att det är jättebra med kliniska prövningar. Det har vi pratat om länge. Problemet har varit att personalen inte har kunnat göra kliniska prövningar i någon större utsträckning, helt enkelt för att det har saknats personal. Hur har ni löst det?

De kliniska prövningar som sker inom hälso- och sjukvården har varit svåra att genomföra. Det har läkemedelsbolagen talat om länge, och det har berott på brist på personal.

Min tredje fråga gäller Vårdansvarskommittén. Det fanns ett antal punkter som handlade om statens förutsättningar att jobba med läkemedel på olika sätt. Den frågan skulle utredas. Utredningen överlämnades i juni 2025. Vårdansvarskommittén har gjort en bra utredning, och det finns mycket att ta av.

Vad har hänt med utredningen?

Herr talman! Jag tackar för svaret.

Jag går vidare till nästa fråga: tandvårdsreformen, som delvis är bra. Det som är dåligt är att man ska betala sina egna undersökningar och så vidare, men vi släpper det.

Socialstyrelsen har tittat lite på det här. Det handlar om de socioekonomiska skillnaderna i tandhälsa. De har gjort det väldigt bra, tycker jag. Skillnaderna är störst bland dem som är födda på 60, 70- och 80-talet och minst bland födda på 40- och 50-talet, säger Socialstyrelsen. Då kan man fundera på om det kanske hade varit bättre att satsa långsiktigt på en tandvårdsreform för hela befolkningen. Det kan jag tycka måste vara målet. Ungefär på samma sätt som hela kroppen borde tänderna räknas in för alla.

Samtidigt drog man bort den avgiftsfria barn- och ungdomstandvården. Ni gjorde så att fler unga får betala själva, helt enkelt. Man har i efterhand tittat på vad som händer med de här ungdomarna. Bland unga människor råder också en väldig arbetslöshet. Det här är människor med studielån och så vidare. Det är 66 procent färre i åldersgruppen som har gått till tandläkaren på grund av att det blir för dyrt för dem. De kanske prioriterar att köpa böcker till sina studier i stället, eller betala sin hyra.

I dag lever människor i extremt pressade situationer, på olika sätt. Det gäller också unga människor. Det är inte alla unga människor som har föräldrar som kan hosta upp några tusen för en undersökning. Den här gruppen var värd att värna, tycker vi. Vad tycker ledamoten?

Herr talman! Jag har lite frågor med utgångspunkt i de ganska spretiga ämnen vi behandlar i dag.

Som nämnts tidigare valde ni att förändra högkostnadsskyddet. Det var ett ganska hårt slag mot väldigt många människor i Sverige. I remissvaren sa väldigt många att detta inte kommer att bli bra – det var nästan alla, från Cancerfonden till Apoteksföreningen.

I politik kan man prioritera. När det gäller skattesänkningarna lyfter ledamoten att det rör sig om 25 miljarder under de här tre åren. Det handlar om inkomstskatterna och har främst riktats till dem som har det absolut bäst; det kan man se i vilken tabell som helst. De pengarna hade behövts inom välfärden och kanske för att skydda dem i Sverige som lever och har levt under en extrem ekonomisk press när det gäller priser, hyror och det mesta. Vi har också en ganska hög arbetslöshet.

En fråga till ledamoten är, herr talman: Hur tänkte ni? Hur detta över huvud taget kan bli bra fördelningspolitiskt är för mig en gåta, herr talman.

Fru talman! Vad ska politiker utgå från när man ska stifta lagar och titta på politiken? Är det forskning, evidens eller moralism? Eller är det rädslan för att väljarna ska gå bananas när vi säger något annat än hårdare tag?

Diskussionen om Sveriges narkotikapolitik har förändrats. Det är mycket tack vare att medier och myndigheter har tittat på forskningen. De har slängt bort den moralism som länge har funnits för hur vi kan se på problemen med narkotika.

Jag har jobbat med narkotikapolitik länge och var en av dem som gjorde så att sprututbyte genomfördes i Stockholm. Även då ven moralismen genom rummen. Då, ungefär 2010, sa de stora partierna: Sprututbyte kommer att innebära att fler kommer att börja knarka. Det sa de på riktigt då. Nu har det gått ett antal år, och de säger förstås inte det längre. Men vi har en narkotikapolitik som vi borde reformera och titta på.

ESO-rapporten Bruk och straff visar att dagens beroendepolitik inte motsvarar den kunskapsutveckling som skett på området eller samhällets behov. Allt fler far illa, och de metoder som används inom socialtjänst och beroendevård är inte alltid relevanta.

Dessutom har det under decennier varit väldigt stora nedskärningar i både kommuner och regioner. Många har nekats vård och stöd. Grundstenen för att möta beroende är en välutbyggd välfärd som är solidariskt finansierad och utan privata vinstintressen. Det behövs ett kraftfullt arbete mot narkotika samtidigt som beroende inte ska stigmatiseras. Det behövs boenden, avgiftning, vårdplatser och sammanhållna vårdkedjor.

Ett ofta eftersatt område är stöd i återhämtningen och integrering i samhället. För att nå dit krävs det ytterligare ett nytt mål för narkotikapolitiken. Vänsterpartiet anser att målet för den svenska narkotikapolitiken bör ändras från ett samhälle fritt från narkotika till ett samhälle med minskade skador av narkotika utifrån en restriktiv syn på narkotika. Vi vill att regeringen tillsätter en utredning av hur lagen om kriminalisering av eget bruk har inverkat på antalet beroende och brukare och deras livskvalitet, hälsa och drogfrihet.

Under åren 1993–2024 har antalet anmälda narkotikabrott gått från drygt 40 000 till över 130 000 per år. I dag gäller 90 procent av de anmälda narkotikabrotten innehav för eget bruk. Då kan man tänka sig att polisen kanske skulle gå högre upp i hierarkin av brottslighet, men det gör de inte.

Man kan fundera på om det har blivit bättre sedan lagen infördes, om utbudet av narkotika har minskat och om det har blivit högre priser, färre öppna drogscener, minskat bruk i befolkningen, färre människor med problematiskt narkotikabruk och minskat vårdbehov. Ser vi det?

Det har i stället gått i helt motsatt riktning. Särskilt allvarligt av alla tillgängliga mått är dödligheten. Den har nu gått ned en aning på grund av naloxon. Det är jättebra. Men vi har haft en extrem dödlighet i Sverige. Inte många i de här salarna har brytt sig jättemycket om det. Det tycker jag är lite tragiskt. Men nu har man gjort det.

Vi vill se att man tillsätter en utredning av hur lagen om kriminalisering av eget bruk har inverkat på antalet missbrukare och brukare samt deras livskvalitet, hälsa och drogfrihet. Jag yrkar här bifall till reservation 13.

I mars 2022 tillsatte den dåvarande regeringen utredningen En svensk narkotikapolitik anpassad till nutidens och framtidens utmaningar, ofta kallad narkotikautredningen. Där har man rekommenderat regeringen att ”anta ett program för att minska dödsfall till följd av narkotika- och läkemedelsförgiftningar samt komplettera regeringens vision med en konkret målsättning om att dödligheten ska ha minskat med minst 20 procent från 2022”. Det finns också flera förslag inriktade på ungdomar.

Vi välkomnade det. Men nu undrar vi: Vad händer? När kommer det? Är detta en av de propositioner som vi ska behandla i juli? Vad kommer att hända? Det undrar vi oroligt.

Fru talman! Tobaksindustrin är duktig på att hitta nya marknader för sina produkter. Vad kan inte gå fel när tobaksfritt snus blir barnvänligt genom smaker som tilltalar just barn? Eller vill vuxna känna smaken av hallon i munnen? Jag har ingen aning.

Vänsterpartiet anser att det inte ska vara tillåtet att använda tillsatser av smakämnen som gör tobaksfritt snus attraktivt för barn, unga och icke-rökare genom en tydlig, märkbar doft eller smak av något annat än tobak.

Det tobaksfria smaksatta nikotinsnuset lanserades 2016 och är den vanligast förekommande produkten bland de tobaksfria nikotinprodukterna. Är det inte bra att ha både hängslen och livrem när man inför nya saker och att fundera på vad vi ska göra med det? Är det här bra? Det är kanske inte bara bra.

Tobaksindustrin går efter pengar. Det är inte något slags folkhälsoinstitut. De vill tjäna pengar, och det gör de fortsatt på den typen av produkter.

Fru talman! Det finns i dag en glättigare syn på alkohol bland politiker i riksdagen. I en del motioner går det att avläsa att man ifrågasätter monopolet, alltså Systembolaget.

Väldigt få talar om barn till alkoholberoende. I Sverige är det 330 000 personer som har ett alkoholberoende. Drygt 20 procent av alla barn i Sverige, alltså 430 000 barn, upplever någon gång under uppväxten att minst en förälder har alkoholproblem. Det är mycket. Det är alltså inte ovanligt att växa upp med föräldrar som har alkoholproblem. De barnen far väldigt illa.

Det här är just folkhälsofrågor. Men ibland tenderar frågan om alkohol att bli en näringsfråga. Vi pratar inte så mycket om problematik. Det är mer hej och hå, vad kul! Det finns helt enkelt väldigt lite konsekvenstänk, vilket jag skulle vilja se.

Jag återkopplar också här till Moderaterna i Stockholm, som vill att Systembolaget ska ha öppet på söndagar och att matbutiker ska få sälja öl och vin. De förslagen kunde vi se för ungefär ett halvår sedan. Jag tycker att Centerpartiet också har en tendens att ibland glida iväg i de här frågorna och se det mer utifrån ett näringsperspektiv i stället för ett folkhälsoperspektiv. Det funderar jag på ibland under sådana här kulna vinterdagar.

Fru talman! Då vill jag veta vilken forskning och vilka referenser ledamoten lutar sig mot. Jag kan nämna bland annat Tham och 20 000 andra forskare som menar att frågan ska utredas. Narkotikasituationen i Sverige ser inte bra ut. Varför gör den inte det?

Fru talman! Jag har en annan fråga om alkoholen. Många barn och unga växer upp med föräldrar som har ett allvarligt alkoholberoende. 20 procent av alla barn i Sverige, 430 000 barn, upplever någon gång under uppväxten att minst en förälder har ett problematiskt drickande. Hur ska man se på alkoholfrågan?

Just Moderaterna har en glättig syn på alkohol. Så här säger Moderaterna i Stockholms stad: Systembolaget ska ha öppet söndagar, och matbutiker ska få sälja öl och vin. Det är två förslag som Moderaterna i Stockholms stad tycker att regeringen ska förverkliga.

Hur ser ledamoten på den typen av utspel, det vill säga populism till varje pris? Det blir märkligt, med tanke på att det är så många barn och unga i Sverige som far illa av just alkohol. Man gör dessvärre inte speciellt mycket för barnen, och det finns inte så många självhjälpsgrupper.

Det allvarliga är glidningen hos Moderaterna i sättet att se på alkohol. Kommer Systembolaget att finnas kvar? Kommer vi att kunna köpa vin på tisdag i en vanlig Ica-affär? Jag har ingen aning när jag läser i era motioner.

Fru talman! Det är ingen som vill direkt – pang på rödbetan, så att säga – ta bort kriminaliseringen, utan i stället vill man utreda.

Regeringen bör tillsätta en utredning av hur lagen om kriminalisering av eget bruk har inverkat på antalet missbrukare och brukare och på deras livskvalitet, hälsa och drogfrihet. Så lyder förslaget. Varför säger vi så? Det är inte bara vi, utan en mängd forskare, SKR och Socialstyrelsen vill titta på frågan. Har det blivit bättre sedan lagen infördes?

Man kan mäta antalet anmälda narkotikabrott, och antalet har gått upp enormt. De är nu 130 000 per år. 90 procent av de anmälda narkotikabrotten handlar om innehav av eget bruk. Det kan man fundera över.

Sedan kan man spana, precis som forskarna har gjort. Vi förlitar oss på forskningen. Är det färre öppna drogscener med den nuvarande lagstiftningen? Är det minskat bruk i befolkningen? Färre människor med problematiskt narkotikabruk och minskat vårdbehov? Hur ser läget ut? Hur ser det ut med dödsfallen? Den typen av frågor ska man utreda. Jag är för utredningar. Om en utredning visar att lagen är fantastiskt bra, att det är bra med kriminalisering – yes, då köper vi det.

Flera partier har en rädsla för att inte orka utreda. Det är tråkigt. Jag säger en gång till att vi vill utreda. Jag är förvånad över att det i så många fall är ett antal partier som är emot att utreda, när så många forskare säger något annat. SKR och myndigheterna säger något annat. Vänsterpartiet driver inte dessa frågor från källaren.

Fru talman! Det är väldigt lätt att se hur tobaksindustrin vänder sig till olika grupperingar. När snus nu av vissa partier framställs nästan som en hälsoprodukt – det låter som att man skulle kunna gå till apoteket och köpa snus för att det är så himla bra – blir jag lite tveksam. Då har man köpt in något. Man har köpt in en idé från tobaksindustrin, helt enkelt. Det blir geschwint; folk röker mindre och snusar mer. Men vad leder det till? Det blir inte alltid jättebra.

Vi vet väldigt lite om hur detta påverkar exempelvis ungdomar. Jag känner många vuxna som använder det tobaksfria snuset, men det är väldigt få av dem som springer benen av sig efter just hallonsmak. Det är väldigt inriktat mot just barn och ungdomar. Det ska man kanske fundera lite på. Vad ligger bakom det här? Vad blir nästa produkt de här barnen och ungdomarna kommer att använda sig av? Jag tänker även på till exempel vejpandet. Vad leder det till?

En annan fråga så här på slutet är att alkohol även från Sverigedemokraternas sida blir mer en näringsfråga än en folkhälsofråga. När det gäller gårdsförsäljning, serveringstillstånd och så vidare låter det inte bara från högersidan utan faktiskt också från Centerpartiet – jag återkommer till det – som att det på ett sätt är bra med alkohol. Man nämner inte konsekvenserna i form av de extremt många barn och unga som far illa i hem där det finns alkoholproblem. Det stora problemet i Sverige är ju ändå att vi har ett ganska stort alkoholmissbruk. Jag undrar hur ledamoten ser på det. Det kanske blev en lite flummig fråga, men jag hoppas att ledamoten kan svara.

Fru talman! Det gläder mig att ledamoten lyfte fram att man ska lyssna på forskningen när det gäller narkotikapolitiken. Det gör mig lite glad så här sent på eftermiddagen.

En annan fråga jag tänkte ta upp är tobaksindustrins enorma impact på oss. Jag har fått väldigt många inbjudningar om att gå på diverse saker med dem. Men det gör jag inte, för det är med tobaksindustrin precis som med alkoholindustrin; jag går inte på deras event och så vidare heller.

Men jag undrar en sak. Från tobaksindustrins sida är man oerhört duktig på att kränga saker – det har man alltid varit. Nu röker vi väldigt mycket mindre, vilket förstås är superbra, men det finns andra produkter man vill langa in, och langa ut.

Det handlar exempelvis om snuset, som Karin Sundin nämnde – jag kommer att prata om det vita snuset. Man har fångat upp en stor ungdomsgrupp genom tillsatser i det här tobaksfria snuset. Det är smaker som hallon och blåbär. Jag vet inte riktigt, men jag har sett listan över kul smaker. Det kanske inte riktigt är vuxensmaker, utan detta är, anser jag, riktat till barn och unga så att de ska bli lite sugna. Vad det leder till har man faktiskt noll koll på.

Jag undrar: Ska vi inte göra något åt detta? Ska vi verkligen ha smaker på det här tobaksfria snuset? Är det bra?

Herr talman! Jag tackar för svaret.

Så här är det väl: Resurserna till regionerna har inte varit tillräckliga. För regionerna var det 24 miljarder back 2024. Något är alltså knas med era statsbidrag och det som går ut till regionerna, sjukvårdsministern. Det är uppenbart.

Att bristerna är oerhörda hör vi överallt – från Läkarförbundet, från Sjukvårdsförbundet, från Vårdförbundet och från Kommunal. Då borde man väl som det högsta hönset, om jag får uttrycka mig så, göra någonting mer radikalt än att återupprepa att allt är regionernas fel.

Herr talman! Min fråga går till sjukvårdsminister Elisabet Lann.

Under åren 2022–2024 inspekterade Arbetsmiljöverket arbetsplatser inom sjukvården. 73 procent fick krav på åtgärder. På akutsjukhusens vårdavdelningar var bristerna ännu större: 80 procent uppfyllde inte arbetsmiljölagens krav. Den mest genomgående bristen handlade om en ohälsosam arbetsbelastning och en obalans mellan krav och resurser.

Ministerns svar i olika sammanhang går alltid tillbaka till det entoniga ”förstatliga vården”. Det har vi utrett i två år. Vi var färdiga med den utredningen i juni 2025, och svaret från sex partier var väldigt tydligt. Utredningen slutade inte med ordet ”förstatliga”.

Personal inom sjukvården måste få se att satsningarna som görs är långsiktiga och förutsägbara och att arbetsmiljön blir bättre. Vad har ministern att säga till vårdpersonalen, förutom detta med att förstatliga?

Fru talman! Utan jämlik politik blir folkhälsa lätt bara ett ord. Enligt mitt parti och enligt mitt eget sätt att se handlar det om klass. I dag drabbas människor med låg socioekonomisk position i större utsträckning av ohälsa på olika sätt. De har ohälsosamma levnadsvanor och har sämre förutsättningar för att må bra och leva länge.

För kvinnor i den gruppen, med kanske bara grundskoleutbildning, har medellivslängden till och med sjunkit under åren 2006–2021. Det är väldigt allvarligt. Det är nära sju års skillnad i förväntad medellivslängd mellan personer med förgymnasial och personer med eftergymnasial utbildning.

Bland barn till personer med förgymnasial utbildning lever mer än ett av fem i en ekonomisk situation där inkomsten under flera år inte har räckt till de nödvändigaste utgifterna, och fler än 60 procent klarar inte gymnasieexamen. Då ser man sambandet. Det finns också just nu 700 000 fattiga i Sverige. Det påverkar förstås folkhälsan i dessa grupper. Inte ens ett fritidskort kan lösa det.

Man ärver inte bara miljarder, utan man ärver också ett utanförskap. Det handlar inte om etnicitet utan om klass. Den SD-beroende regeringen jobbar stenhårt under dessa fyra år för att fattiggöra befolkningen på olika sätt. Det handlar om akassan, sjukförsäkringen och väldigt mycket annat.

Det är extremt hög arbetslöshet i allt fler grupper. Det gynnar inte heller folkhälsan. Det är långa köer för barn att få reell hjälp med psykiska problem av diverse slag, och bostadsmarknaden har regeringen och SD lyckats göra ännu sämre än vad den var från början. Det förbättrar inte folkhälsan.

Vad är det för förbättringspotentialer som regeringen tillsammans med SD har jobbat med? Vi i Vänsterpartiet vill ha en nationell folkhälsolag precis på samma sätt som man har i Norge, Finland och Danmark. Det är en lag som lyfter fram nationella mål för folkhälsoområdet och tydliggör ansvarsfördelningen på nationell nivå, regional nivå och kommunal nivå så att det blir lite verkstad och folkhälsa på riktigt. Samhället behöver exempelvis stärka arbetet med folkhälsa bland särskilt utsatta grupper. Jag yrkar här bifall till reservation 1.

Tack vare framsteg i forskningen vet vi i dag inom psykiatrin att tidiga stödåtgärder och psykosociala åtgärder kan förbättra psykisk hälsa även upp i åldrarna. Det handlar om vad vi gör i förskolan, skolan, fritids och sammanhanget som man befinner sig i.

Vi har arbetat på lika olika sätt. Vänsterpartiet arbetar för att barn- och ungdomspsykiatrin ska uppvärderas och tilldelas mer resurser. Det kan man läsa om i vår budget. Det handlar om tidiga insatser och låga trösklar för att söka och få hjälp. Det är viktiga delar när det gäller psykisk hälsa eller när man mår dåligt. Det måste finnas fler ingångar.

Vi har jobbat med konceptet ungdomsmottagningar. Nu ser jag att regeringen också ska göra det. Det gläder mig. Det tog tid. Det handlar också om att man har en primärvård som fungerar.

Skolhälsovården ska inte bara vaccinera. Den ska också kunna härbärgera samtal och så vidare. Det ska finnas skolläkare, skolsköterska, psykolog, kurator och så vidare, och det ska arbetas förebyggande. Då undrar man: Finns det överallt?

Just nu besöker jag olika skolor och pratar med elever. Det går snabbt att skanna in att man kan ha skolhälsan på entreprenad. När man ser att ett barn mår dåligt i en klass kan man ringa en konsult. Det var väl inte riktigt så skolhälsovården skulle byggas upp. Man har för många elever, och det varierar väldigt mycket. Vi har lagt in texter om och resurser till detta i vår budget. Vi tycker att det är superviktigt.

Jag jobbade för väldigt länge sedan med de första hivinfekterade beroende narkomaner som fanns i Stockholm 1986. Det var verkligen en annan tid. Då var hiv en dödlig infektionssjukdom. När man hade fått svaret att man hade hiv visste man att man skulle dö. Så är det inte i dag.

Vi har tack vare forskningen och en rätt behandlad hiv inte längre en överförbar sjukdom. I dag finns det effektiva läkemedel, och forskningen på området har verkligen dragit iväg långt. Jag tror att det snart kan vara dags för vaccin.

Men det finns någonting som är kvar när det gäller hiv. Det är alla fördomar och allt stigma som finns för dem som bär på hivviruset. Många lever på något sätt kvar i hur det var 1986 och inte i hur det är 2026. Det finns en förlegad och kunskapsfientlig syn på hela området. Ett mål för politiken vore att arbeta med att både minska antalet infektioner och stigmat. Det sker inte i dag.

Vi vill se en nationell plan för information och kunskap om hiv till allmänheten och till vården för att eliminera den stigmatisering vi nu kan se.

Det finns sätt att eliminera hivviruset. Då kan man använda Prep, som är det populära uttrycket. Forskning från en rad länder som USA och Storbritannien visar att förskrivningar av Prep verkligen leder till bättre skydd för dem som behöver det. Här kan man se att det är mycket bättre i ett antal länder där man har forskat på Prep som USA och Storbritannien. Man kan se att det hjälper mycket bättre än informationsinsatser och utdelande av fria kondomer.

Fru talman! När man tittar ut över Sverige ser man intressant nog att det bara är en handfull kliniker i landet som förskriver Prep. Vi vill se en politik där rätten till effektiva läkemedel inte begränsas av moraliska överväganden eller snäva budgetramar. Detta måste vara något som är nationellt och jämlikt över landet. Den som löper risk för att smittas av hiv borde erbjudas Prepbehandling för att undvika överföring, inte sant?

TBE är en otäck sjukdom, som man kan skydda sig emot. Vänstern anser att regeringen bör utreda förutsättningarna för att införa vaccin mot TBE som en del av det allmänna vaccinationsprogrammet. Folkhälsomyndigheten utreder frågan, vad jag förstår. Det är lite bråttom, för det är snart en ny fästingsäsong.

I väntan på att ett särskilt vaccinationsprogram är på plats anser Vänsterpartiet att ett högkostnadsskydd bör införas på högst 200 kronor per dos för vuxna. För barn bör vaccinationen vara helt kostnadsfri. TBE-vaccin blir annars till slut en plånboksfråga, och därmed en klassfråga.

Vi vill också att man drar iväg ordentligt och tillskapar ett vaccinationsprogram för äldre, som vi har pratat om här i dag. Där kan man gå in så tidigt som exempelvis vid 65 år med vaccination mot pneumokocker.

Fru talman! Jag är snart klar med mitt anförande! Ingen har lyft frågan om allergi, som är en verklig folkhälsofråga. Väldigt många är allergiska på olika sätt.

För att förebygga allergi krävs nationella riktlinjer som gör att vårdgivare och andra aktörer kan utgå från samma kunskapsmaterial. Nationella riktlinjer stärker också möjligheten att uppnå en jämlik vård av allergiker och astmatiker. Vänsterpartiet delar denna uppfattning med flera intresseorganisationer på området. Vi måste ha en jämlik allergivård.

Avslutningsvis: Folkhälsa och jämlikhet hör ihop.

Fru talman! Fritidskortet har vi sagt ja till i budgeten. Men man måste göra så mycket mer. Under lång tid har de med kortast utbildning haft lägre medellivslängd, så det är en jättefråga. Men ni har förvärrat situationen med er politik. Jag kan inte se att ni har riktat pengarna till de barn och unga som behöver de bästa skolorna. Ni har i stället riktat era miljoner och miljarder till de absolut rikaste; det kan man se i vilken skattetabell som helst. Man kan alltså inte säga att denna SD-beroende högerregering har värnat dem som har det sämst i samhället, vilket är tråkigt. Vi försökte, men nu krävs helt andra insatser.

Över till något helt annat, nämligen vaccinationer: Att vaccinera sig mot TBE är ganska dyrt för en familj på två vuxna och två barn. Det måste också göras om, för man får inte livslång immunitet. Det här är särskilt viktigt för dem som bor i och nära Stockholms skärgård, för där finns väldigt många fästingar.

Jag skulle tycka att det vore underbart om Folkhälsomyndigheten, som tittar på den här frågan, snart kunde vara klar och om den bestämde sig för att det ska vara helt fritt för barn. Det måste gälla i hela landet. De personerna kanske också kommer till skärgården. Man kan inte låsa in folk i Pajala och hoppas att de stannar där.

Det gäller också att man tittar på vaccination för vuxna. Det är en jättefråga för många. Vi måste också få ett vaccinationsprogram som riktar sig till äldre. De kanske inte behöver vaccination mot TBE på samma sätt när de är 70 år. Men det kan du och jag diskutera över en kopp kaffe.

Fru talman! Min ingång är att detta också handlar om klass, och det är viktigt att poängtera. När man ser att det nationellt är sju års skillnad i förväntad medellivslängd mellan personer med förgymnasial respektive eftergymnasial utbildning måste man börja fundera lite. Bland barn till personer med endast förgymnasial utbildning lever ett av fem i ekonomisk utsatthet, och fler än 60 procent klarar inte gymnasiet. Skolan är liksom grunden för en bra folkhälsa för barn.

Den SD-beroende regeringen har kraftigt försämrat villkoren för dem som har en tunn plånbok, och enligt gällande mått anses i dag 700 000 vara fattiga. Då hjälper varken fritidskort eller något annat. Vi lever just nu i ett väldigt ojämlikt land, och jag och Vänsterpartiet anser att det påverkar folkhälsan.

Jag håller med om att vårdcentralerna ska arbeta mer preventivt. Man skulle behöva göra mycket mer där. Men den nära vård alla pratar om känns väldigt långt borta på olika sätt. Det är ingen framgångssaga för något parti, utan det går ganska knackigt. År 2024 hade regionerna, som ni ofta tar i örat, ett underskott på 24 miljarder, och då kan man förstå att det inte blir så mycket satsning på nära vård och förebyggande arbete. Jag saknar detta i resonemanget.

Jag tar övriga frågor i nästa inlägg.

Fru talman! Ett tips till ledamoten är att sätta sig och diskutera och checka av det här med de berörda myndigheterna för att kanske komma fram till något angående processad mat. Då kanske ledamoten kan se vad man har gjort och vad man inte har gjort. Det är alltid bra att alla vet vem som säger vad så att det inte åker iväg.

Sedan reagerade jag på det här med ”enorma satsningar” på den psykiska hälsan, i ungdomsgruppen eller över huvud taget. Det är inte riktigt vad jag hör när jag åker runt i landet. Ni har ju de här överenskommelserna med 1 miljard extra, men 1 miljard utlagt på 21 regioner blir inte jättemycket.

Vad man behöver göra för unga människor är att hitta fler ingångar än barn- och ungdomspsykiatrin. Väldigt många med svåra diagnoser får hjälp sist därför att väldigt många andra tränger sig före. Den diskussionen kanske vi ska ha i ett annat sammanhang, men det gäller framför allt det enorma antalet NPF-diagnoser i Sverige. Vi är världsledande på adhd-diagnoser, exempelvis. Det här måste man få rätsida på.

Jag betonar att dessa ”enorma resurser” till barn- och ungdomspsykiatrin eller till psykiatrin generellt är något jag får titta extra noga efter när jag läser de olika budgetdokumenten. Det behövs ett lyft inom hela psykiatrin, och det lyftet ser jag inte komma i de budgetar som ni har lagt fram under ett antal år.

Fru talman! Jag såg det inte komma att vi skulle ha fokus på ultraprocessad mat i dag, men jag kör på det.

Jag tog snabbt fram att Folkhälsomyndigheten och Livsmedelsverket betonar att hög konsumtion av ultraprocessad mat som läsk, korv och färdigrätter ökar risken för övervikt, hjärt-kärlsjukdom och diabetes. Då kan man fundera på vem som har rätt.

Jag tycker att det är myndigheter som på olika sätt ska lägga fram rekommendationerna – inte politiker, för då hamnar vi i en nedåtgående spiral. Vi ska inte hamna i en situation – det tror jag inte heller att ledamoten vill – som den USA har just nu, där den beryktade Kennedy är folkhälsoansvarig och har vänt upp och ned på allting. Det är en livsfarlig person.

Ledamoten och jag är väldigt överens om den psykiska ohälsan, som ser ut på lite olika sätt. Då behövs det fler ingångar för unga människor, inte sant? Alla kan inte ställa sig i barn- och ungdomspsykiatrins väldigt långa köer, utan då måste man ha andra ingångar.

Jag vet att regeringen har tagit fram ett förslag om ungdomsmottagningar. Man ska stärka dem, och det tycker vi är jättebra. Det är en idé vi har haft länge.

Det finns också något som heter skolhälsovården. Den är också på glid, för i dag är det inte så att varje skola har en skolhälsovård med skolläkare, skolsköterska, psykolog, kurator, specialpedagog och så vidare. Det ser väldigt olika ut. En del skolor, specifikt privata, har det här på konsultuppdrag. Elever som mår dåligt får inte träffa samma kurator, utan de får träffa någon som har ett avtal med skolan. Hur ser ledamoten på det?

Fru talman! Så här är det: Inom ätstörningsvården i Stockholm har väntetiderna förbättrats otroligt sedan maktövertagandet. Ett rödgrönt lag drog igång detta och tog bort det fuskande bolaget. Till och med Jakob Forssmed har erkänt att väntetiderna går åt rätt håll.

I Stockholm är det nu 2 300 fler anställda i vården, eftersom man har tagit bort de löst anställda. Det har blivit 10 procent fler ivaplatser och kortare väntetider till akutmottagningarna. Det genomförs till och med fler operationer. Att fler har anställts är oerhört viktigt. Och väntetiderna minskar inom i princip samtliga områden. Väntetiderna på akutmottagningarna, som under Moderaternas 16-åriga välde växte till de längsta i landet, har minskat varje år sedan 2022.

Vi ser inte längre några uppror bland vårdpersonalen. Det var väldigt många demonstrationer i Stockholmsregionen. Barnmorskor, läkare och patienter var vansinniga på den misskötta, moderatledda vården i Stockholmsregionen.

Jag hoppas verkligen att vi kommer att stå där med ett rödgrönt lag igen.

När det gäller Skåne tror jag att ledamoten ska prata med de anställda i Skåne, fru talman. Man går back med 8,5 miljarder. Vad ger det för vård? Det undrar jag verkligen. Blir det fantastiskt? Har väntetider förkortats? Vad har hänt på iva? You name it.

Jag ser Skåne som ett praktexempel på misskött ekonomi. Om jag var ansvarig i Skåne skulle jag säga till regeringen: Vi måste ha mer medel för att klara av detta, eftersom vården har blivit dyrare. Vi kan inte säga nej till fler patienter i Skåneregionen på grund av en otroligt dåligt utväxlad budget från regeringen.

(Applåder)