Karin Rågsjö

Fru talman! Välkommen till de hårda tagen vi har här, ledamoten!

Ledamoten nämnde Stockholm, min region. Då tänker jag förstås nämna Skåne. Vi ser nämligen att det inte går särskilt bra där. Det är ni moderater som styr där tillsammans med Kristdemokraterna och Liberalerna, med SD som stöd. Jag ser att man har ett underskott på 8,5 miljarder. Det kan mätas direkt i vården. Sparplaner har avlöst varandra. Vårdplatser stängs, och personalen tvingas lägga mer tid på att leta besparingar än på att ge patienter vård.

I september i år – det har kanske blivit fantastiska förbättringar, men jag har inte studerat det exakt – hade nästan hälften av patienterna i Skåne som väntar på operation väntat längre än vårdgarantin säger. Det är fler än i både Stockholm och Västra Götaland. Elisabet Lann, sjukvårdsministern som kommer från KD, säger att hon inte tror att mer resurser skulle lösa problemen. När personalen går på knäna menar KD att lösningen är att de ska effektivisera sig ur krisen.

Jag önskar få höra lite kommentarer om den misslyckade vården i Skåne. Visst hade ni behövt en större budget från regeringen?

Herr talman! Nästa år är det val. Det är då vi ska välja riktningen för Sverige. Vi vill inte att det ska fortsätta att gå utför för väldigt många medan det blir räkmacka för de redan väldigt rika.

Vi har 9 procents arbetslöshet, och ungdomsarbetslösheten ligger på 24 procent. Vi toppar snart EU-ligan. 700 000 fattiga – det är nuläget i Sverige just nu. När ojämlikheten ökar tenderar skolresultat, förväntad livslängd, social rörlighet, psykisk ohälsa, droganvändning och kriminalitet att utvecklas negativt. Men ni i regeringen bryr er inte. Ni har bara ökat takten mot ett mer ojämlikt samhälle, även hälsomässigt.

Jag ska ge ett exempel. Den 1 juli 2025 förändrades högkostnadsskyddet för läkemedel så att patienterna nu betalar en högre egenavgift. Höjningen sker i en tid då väldigt många svenska hushåll är extremt pressade av den ekonomiska kris de fortfarande lever i. Regeringen vägrar att hantera den på något annat sätt än att förvärra klyftorna i samhället.

De fattigaste delarna av befolkningen, som växt explosionsartat, ska nu även betala för sina läkemedel, lite mer alltså. Sverigedemokraternas och regeringens politik gör människor ännu fattigare genom åtstramningar av försörjningsstödet och nedtrappad akassa. De ska nu inte ha råd att köpa sina egna mediciner. Detta beror i grunden på att regeringen prioriterar att sänka inkomstskatten med över 50 miljarder kronor under den här mandatperioden.

Räkmackorna yr runt på Regeringskansliet, som SD råddar i bakgrunden. Vänsterpartiets förslag är att dra tillbaka höjningen av högkostnadsskyddet för läkemedel. Drygt 2 miljarder kronor går till det.

Herr talman! Vänstern går in med 8 miljarder mer i statsbidrag än regeringen, 50 procent till regionerna. Det är viktigt att man kan axa ute i vården, både för patienterna och för personalen, för i fyra år har vi hört att allt är regionernas fel. Det säger den här regeringen. Det egna ansvaret finns inte på kartan. Det är bortblåst. Då krävs det politisk vilja för att täcka upp för stigande löner och demografiska förändringar. Vi vill se kraftfullt höjda och indexerade statsbidrag utifrån välfärdens verkliga kostnader.

Socialstyrelsen slog 2025 fast att det råder brist på vårdplatser i alla regioner utom tre. Inom intensivvården är det fortsatt väldigt knöligt. Det behövs 10 procent fler platser. För att fortsätta rikta det statliga stödet till vården dit där behoven är som störst föreslår Vänsterpartiet en förlängning av sektorsbidraget till hälso- och sjukvården. Vi vill tillföra 5 miljarder kronor för 2026 och fortsätta förlängningen med 5 miljarder även för 2027 och 2028.

Herr talman! Primärvården har vi pratat om. Vi älskar alla begreppet nära vård. Men det saknas en klar riktning för nära vård. Det är något som alla vill ha, men det är långt borta. Primärvården måste rustas upp. Tillgängligheten – att vi kan ringa hälso- och sjukvården, vår vårdcentral, på morgonen och få en tid – måste bli bättre.

Riktvärdet för hur många invånare en läkare ska ansvara för inom primärvården är 1 100. Läkarförbundet tittade på det här alldeles nyligen, och då visade det sig att det är ett snitt på 1 750 invånare per läkare. Det är något som inte funkar som det ska. Den nära vården känns som sagt långt borta.

Det är också så att vården alltid kommer att vara mer kostnadskrävande i glesbygd och exempelvis på Gotland. Därför har vi lagt in ett generellt statsbidrag på 1 miljard för att om möjligt täcka upp för det – ett glesbygdstillägg.

Regeringen och SD sänkte åldersgränsen för fri tandvård från 23 till 19 år och slopade det dubbla tandvårdsbidraget för personer mellan 23 och 29 år. Vi diskuterade den frågan förra veckan.

Nu visar det sig att 60 procent färre i den här gruppen går till regionens tandläkare. När man diskuterade frågan i Godmorgon världen höll alla de ledarskribenter från höger till vänster som sitter i den panelen med om att det är kapitalförstöring att göra så här. Lyssna gärna på det inslaget!

Vänsterpartiets förslag är att tandvård ska jämställas med sjukvård. Vi avsätter i den här budgeten 1 miljard kronor mer än regeringen för att återställa tandvårdskostnaderna för unga. Vi kommer också att se till att det blir en riktig tandvårdsreform.

Inom vården i Stockholm har 25 procent av alla anställda invandrarbakgrund. Inom vård och omsorg nationellt är 15 procent invandrare. De är oumbärliga för vården och även för äldreomsorgen. Men ni skickar ut även dem.

Det är helt bedrövligt att Tidöpartiernas signalpolitik nu slår till med full kraft mot människor som jobbar inom svensk sjukvård. Personer som bidrar, som betalar skatt, som lär sig svenska och som kallades hjältar under pandemin slängs ut ur landet sedan möjligheten att söka arbetstillstånd genom spårbytet utan övergångsregler tagits bort. Exempelvis i Stockholm sitter människor nu i en situation där människor som de jobbar med, deras arbetskamrater, ska lämna landet. Det är en ganska svart samtid vi lever i.

I den här rasistiska marinaden kan inget gott växa – inte inom hälso och sjukvården, inte inom äldreomsorgen och inte över huvud taget samhällsmässigt. Vi måste i stället satsa på sådant som får människor att känna tillit och hopp. Det måste väl ändå vara vår mission, kan man tycka.

Under åren 2022–2024 inspekterade Arbetsmiljöverket arbetsplatser inom sjukvården. 73 procent fick krav på åtgärder. På akutsjukhusens vårdavdelningar var bristerna jättestora – 80 procent levde inte upp till arbetsmiljölagens krav. I primärvården var motsvarande siffra 69 procent.

Vad tittade man på? Ja, den mest genomgående bristen handlade om ohälsosam arbetsbelastning för vårdkollektivet, en obalans mellan krav och resurser, som har funnits länge i sjukvården. Vårdkrisen handlar om den åderlåtning som skett länge, inte bara under Tidöregeringen utan också tidigare.

Vi måste göra något som syftar till att stärka personalens förutsättningar, för det handlar om brist på vårdplatser. Det handlar om att regionerna inte lyckas lösa personalkrisen. Det krävs högre löner, fler anställda och bättre arbetstider, exempelvis förkortad arbetstid för dem som jobbar natt. Det behövs att staten tar ett ansvar för utbildning inom samtliga vårdyrken. Det krävs nationell ekonomisk styrning inom vården. Det behövs reglering av hela sjukvårdsmarknaden för att exempelvis nätläkarna inte ska kunna sko sig på regionens bekostnad. Vi måste också bekämpa maffian inom välfärden, det vill säga de som i dag skor sig inom äldreomsorg, inom LSS-boenden, you name it, överallt.

Personalen inom sjukvården måste få se att de satsningar som görs inte är kortsiktiga utan långsiktiga. Det ska finnas en långsiktig planering för hela sjukvården. Det behövs en nationell plan och en analys av antalet vårdplatser som behövs och vad man ska göra åt detta på lång sikt. Vi pratar inte om i morgon, nästa år eller om fyra år utan om en längre plan där man vet vad man ska göra långsiktigt.

Det behövs också en långsiktig ekonomisk nationell plan som ansvarar för grundutbildning, vidareutbildning och fortbildning för sjukvårdspersonal, till exempel att sjuksköterskor erbjuds möjlighet till betald specialistutbildning på lika villkor i hela Sverige.

Det behövs en bredare vårdberedning. Vi kan inte sitta och lappa och laga, utan vi måste ha en bättre syn på det här framöver och göra något på riktigt.

(Applåder)

Herr talman! I varje debatt och under varje minut som Sverigedemokraterna står här framme associerar de omedelbart till invandrare på ett eller annat sätt. Blame them! Ursäkta att jag pratade engelska, men så förhåller sig Sverigedemokraterna i den SD-beroende regeringen till den här världen. Jag säger att den är SD-beroende, för om SD drar faller regeringen ihop som ett litet korthus.

Låt mig gå tillbaka till politiken på ett annat sätt. Vårdförbundet och Läkarförbundet har tittat på den här budgeten. Läkarförbundet säger att det sker en minskning med nära 2 miljarder under 2026 jämfört med 2025. Har Läkarförbundet fel?

Även om man räknar med regeringens siffror framstår 3,5 miljarder som otillräckligt, menar Svenska Läkaresällskapet, särskilt med tanke på att vården är en av väljarnas viktigaste frågor. De skulle bland annat vilja se att det satsas mer på primärvården, då den är avgörande. Väldigt många i det stora vårdkollektivet anser att primärvården är det stora problemet.

Jag undrar, herr talman, vad som är Sverigedemokraternas signal till alla vårdabetare där ute i regionerna som undrar vart statens ansvar tog vägen. Vad är SD:s roll i detta förutom att slänga ut så många som möjligt med invandrarbakgrund inom vården?

(Applåder)

Herr talman! Ledamoten och jag har olika ingångar, kan man säga – ni säger att allt är invandrarnas fel, Leonid Yurkovskiy, och vi pratar om alla människors lika värde. Så är det.

Jag tänker prata lite om hälso- och sjukvården i stället för om äldreomsorgen. Det gäller de prestationsbundna medel som ni lägger in i budgeten och verkligen vurmar för.

Ordföranden i Svenska Läkaresällskapet Catharina Ihre Lundgren säger så här: ”Vårdköerna kortas inte genom kortsiktiga prestationskrav. För att skapa en långsiktigt hållbar vård med tillräckligt många vårdplatser måste vi satsa på kompetensförsörjning och en utbyggd primärvård.” Där är vi inte riktigt än, herr talman.

Vårdförbundet, också en del av det stora kollektivet vårdarbetare, säger så här: ”Hade prestationsbaserade medel fungerat hade vi inte haft några vårdköer. Att korta köerna får aldrig ske på bekostnad av arbetsmiljö, kvalitet eller patientsäkerhet. Det behövs långsiktiga investeringar i personal och vårdens förutsättningar – det är det enda som på riktigt kortar vårdköerna.” Det säger Sineva Ribeiro, ordförande för Vårdförbundet.

Hon säger vidare att regeringen i stället borde ha investerat för att säkra sjukvården. ”Våra medlemmar bär upp vården varje dag – men de kan inte göra det utan resurser och politiskt ansvarstagande.”

Därför frågar jag ledamoten: Varför är prestationsbundna medel så bra? Har Svenska Läkaresällskapet och Vårdförbundet fel?

Herr talman och ledamoten! Nu är det så att vårdköerna inte minskar drastiskt, och det är bara i tre regioner man kan se en minskning.

Jag går över till en helt annan fråga. Den handlar om Arbetsmiljöverket, som har granskat 437 arbetsplatser inom sjukvården mellan 2022 och 2024. 73 procent fick krav på åtgärder. På akutsjukhusens vårdavdelningar var bristerna ännu större. 80 procent levde inte upp till arbetsmiljölagens krav. I primärvården var motsvarande siffra 69 procent. Det var många siffror här.

Den genomgående bristen handlar om ohälsosam arbetsbelastning, en obalans mellan krav och resurser. Min ena fråga är därför: Vad säger ni till vårdpersonalen som ser att ängarna inte riktigt blomstrar ens under er regim?

Jag har även en annan fråga. Jag satt med i Vårdansvarskommittén, och jag tycker att vi gjorde ett jättebra jobb. Vi landade i vissa frågor som skulle genomföras. Det var samtliga partier med på. Det handlade om kompetensförsörjning, som skulle styras nationellt. Även läkemedel, vaccinationer, screening och rättspsykiatrisk vård skulle styras nationellt. Det var den idé vi hade. Men det fanns också mycket mer.

Jag måste få fråga vad som händer nu med utredningen, som höll på i över två år. Det var en jättebra utredning med ett fantastiskt kansli. Vad har ni gjort? Vad kommer ni att göra med förslagen? Är det så här det fungerar nu för tiden? Utredningar som man inte gillar till fullo lägger man i en svart låda som man tänker ta med sig när man förlorar makten 2026. Är det så det fungerar?

Herr talman och ledamoten! Det här med äldre är något universellt. Det är inte bara Sverige som ser äldre som en oerhört viktig fråga. Det vore också väldigt bra om ni såg över de saker som händer just nu. Väldigt många som jobbar inom äldreomsorgen riskerar att slängas ut ur Sverige, oavsett om de talar perfekt svenska eller inte.

Jag har även något annat jag vill ta upp. Prestationsbundna medel läggs in i budgeten. Det är inte särskilt många inom professionen glada över. Exempelvis säger Svenska Läkaresällskapets ordförande Catharina Ihre Lundgren: ”Vårdköerna kortas inte genom kortsiktiga prestationskrav. För att skapa en långsiktigt hållbar vård med tillräckligt många vårdplatser måste vi satsa på kompetensförsörjning och en utbyggd primärvård.” De gör inte direkt vågen.

Det gör inte heller Vårdförbundets Sineva Ribeiro: ”Hade prestationsbaserade medel fungerat hade vi inte haft några vårdköer. Att korta köerna får aldrig ske på bekostnad av arbetsmiljö, kvalitet eller patientsäkerhet. Det behövs långsiktiga investeringar i personal och vårdens förutsättningar – det är det enda som på riktigt kortar vårdköerna.”

Jag undrar därför varför ni åter satsar på prestationsbundna medel när det inte verkar fungera i verkligheten. Det låter väldigt bra att regionerna ska redogöra för saker och ting. Er starka mission verkar vara att lägga allt ansvar på regionerna. Ert eget ansvar får man nästan ringa Missing People om.

Det var mina frågor till ledamoten.

(Applåder)

Herr talman! Ja, det är fler länder precis runt om som har tagit ett väldigt stort ansvar. Så är det.

Jag ska inte ägna mig åt det som ledamoten från SD har sagt i debatten, men jag kan bara säga att även Italien har en sjukvård som de hanterar, så att säga. Man behöver inte vara en person som sätter sin befolkning sist för att man tycker så här. I så fall kan ju den frågan ställas till Italien, Norge och så vidare.

Processen för medicinska evakueringar från Gaza är svår; bland annat måste samtliga förfrågningar skickas till Cogat, en israelisk myndighet som ska ansvara för att samordna och underlätta humanitär assistans. Patienter med akuta vårdbehov nekas ibland evakuering oavsett hur kritisk deras situation är. Ibland godkänns en patient för evakuering men inte patientens anhöriga, och då kan det exempelvis bli så att ett barn får åka iväg ensamt.

Det finns alltså flera saker som komplicerar detta, men trots att processen är komplicerad har ju EU-länder redan tagit emot patienter från Gaza. Då blir det en uppenbar skillnad att Sverige fortfarande inte gör det. Jag tycker att det är märkligt. Det har snart gått två och ett halvt år – det är två år och tre månader – sedan det här började, och det finns absolut förutsättningar att få hjälp av exempelvis Läkare Utan Gränser. De har ju varit väldigt intresserade av att Sverige ska ta emot patienter.

Det pågår fortfarande en humanitär katastrof i Gaza, och deras sjukvård är dessutom helt utraderad. Det måste man komma ihåg. Därför måste vi se till att det finns förutsättningar att göra både och – att både skicka hjälp och förnödenheter och se till att de absolut sjukaste kan komma till Sverige, precis som när det gällde skadade i kriget i Ukraina.

Herr talman! Jag kan upplysa alla sverigedemokrater om att vi har en vårddebatt nästa onsdag, den 10 december, om man vill diskutera just vård.

Herr talman! Hittills har närmare 8 000 patienter, varav 70 procent barn, evakuerats till 30 länder. Det var för sent för många av dem, och många har avlidit under tiden. Men det är som sagt 16 europeiska länder som har tagit emot nästan 1 000 patienter från Gaza. De flesta har tagits emot av Italien, Spanien, Storbritannien, Norge, Turkiet och förstås även Egypten samt Förenade Arabemiraten och Qatar. Det tycker vi är väldigt bra. Man kan inte riktigt säga att Italien är ett terrorromantiskt land, och inte heller Norge. Men Sverige säger alltså nej till akut sjuka patienter från Gaza.

Det är en linje som får kritik från många håll. Bland annat från Svenska Barnläkarföreningen, Sjukhusläkarna, Svenska Läkaresällskapet, Läkare Utan Gränser och Vårdförbundet. Bland sjukhus som erbjuder plats finns exempelvis Karolinska, som uppenbarligen tycker att det här skulle vara bra.

Anna Olivecrona är ordförande i Svenska Barnläkarföreningen, och hon är ganska skarp i tonen i Svenska Dagbladet. Hon undrar verkligen varför vi inte kan ta emot barn från Gaza, när vi tar emot patienter från Ukraina. Det kan man verkligen fundera på, tycker jag. Jag vill gärna ha ett svar på vad problemet är.

Det räcker inte att stötta vården på plats. Det anser många som jobbar i området och har jobbat där länge, exempelvis Läkare Utan Gränser. Mia Hejdenberg, som är medicinsk humanitär rådgivare vid Läkare Utan Gränser, konstaterar att Sverige har tagit emot många skadade från just Ukraina men inte från Gaza.

Karolinska Universitetssjukhuset har sagt till DN att de precis som övriga länder vill ta emot och ta sitt ansvar. Organisationen Sjukhusläkarna har varit väldigt intresserade och följt upp detta, för de tror att det skulle gynna svensk sjukvård om man fick jobba mer med svårt skadade patienter – helt enkelt i något slags förebyggande syfte. Även Vårdförbundet har varit en väldigt stark pådrivare i detta.

Det är alltså inte så att Vänstern står ensam, utan det är väldigt många andra som skulle vilja att Sverige tog emot svårt sjuka och svårt skadade – precis som man gjorde vid Rysslands brutala anfallskrig mot Ukraina. Vi är stolta över att Sverige gjorde det; det är så ett land ska agera. Står man på något slags humanistisk grund ska man självklart ta emot patienter från Ukraina, och vi tycker alltså att det borde vara lika självklart att ta emot patienter från Gaza.

Man kan fundera över vad skillnaden är. Det handlar nämligen om humanism och om hjälpbehov världen över. Vi anser att regeringen borde gå in i detta lite mer aktivt och precis som Italien, Spanien och Norge agera. Som ministern säger är det inte många, men man måste också göra saker utanför den zonen – utanför Gaza och utanför Egypten – för att rädda fler. Det är väldigt svårt skadade personer det handlar om.

Jag fattar fortfarande inte riktigt varför det är en så vansinnigt stängd dörr mot Gaza, vilket jag anser att det är. Att kalla det trist vore att uttrycka sig ganska svagt, men det ger en känsla av att Ukraina är ett land som vi gillar och stöttar men att Gaza är något helt annat. Det är en väldigt tråkig känsla. Jag hoppas dock på svar.

Herr talman! Tack, ministern, för svaret! Det är lite mer positivt än tidigare svar i samma fråga.

Det här är en väldigt skör fred. Det är minst 327 personer, däribland 136 barn, som har dödats under perioden sedan eldupphör tillkännagavs den 9 oktober. Efter Hamas terrorattack mot israelisk civilbefolkning öppnades ett helvetesgap för palestinier i Gaza. Det Gaza vi kan se nu är ett Gaza i ruiner. Vi hoppas alla på en rättvis och långvarig fred för alla inblandade.

Enligt FN är det 68 000 palestinier som har dödats och 170 000 som har skadats sedan den 7 oktober 2023. Hälften är barn, enligt Läkare Utan Gränser. Samtidigt har hela sjukvårdssystemet i Gaza mer eller mindre kollapsat. Operationer sker fortfarande utan smärtlindring. Som jag skrivit och talat om tidigare är väldigt många i behov av medicinsk evakuering.

Svårt sjuka barn skulle överleva med vård. Då undrar man var Sverige är. Det är nära 17 000 patienter som väntar på evakuering, många av dem barn. Det är kroniskt sjuka och människor med cancer, hjärtsjukdomar och andra svåra tillstånd. Den vård de behöver finns inte på plats – Israel har systematiskt slagit sönder Gazas sjukvårdssystem, kan man säga.

Det finns dock länder som tar sitt ansvar: 16 europeiska länder och länder som Jordanien, Albanien och Norge – som ju också ligger i Europa – har tagit emot patienter. Sverige har inte tagit emot en enda. Det senaste jag såg var att Italien tog emot 20 svårt sjuka och skadade barn. Jag frågar mig fortfarande var Sverige är.

Såväl FN som EU har vädjat om att Sverige ska göra samma sak som dessa allt fler länder, och de får även fortsatt nej. Vid ett möte i oktober 2024 förklarade dåvarande sjukvårdsministern Acko Ankarberg Johansson att Sverige hjälper bäst genom att stötta sjukvården i Gaza på plats. Biståndsminister Benjamin Dousa har uttalat sig om att Sverige i stället ska prioritera stöd till Egypten så att de kan ta emot patienter, och det gör de ju verkligen i Egypten. Det är dessutom ett land som får internationellt bistånd för att kunna ge vård till sin egen befolkning.

Samtidigt är det faktiskt väldigt många vårdgivare i Sverige som gärna ser att vi tar emot patienter här – men utan att det sker på bekostnad av den svenska vården.

Min fråga till ministern är fortfarande: Anser ministern – trots att många länder har lyckats – att processen är för komplicerad för att ens försöka ta emot patienter? Hur ska vi säkerställa att människor får omedelbar hjälp i Gaza?

Herr talman! Nej, SD sitter inte i regeringen. Men ni är helt beroende av Sverigedemokraterna, ledamoten. Om de tar bilen från ert samarbete faller det ihop som ett korthus. Det vet även ledamoten, inte sant?

Tillbaka till tandvården! Tandläkarförbundet har gjort en undersökning av svenska folkets betalningsförmåga gällande tandvård, och där är det frågan om klass som skiner igenom hela tiden. Fyra av tio av dem som inte har råd uppger att de inte har kunnat prioritera tandläkare på fyra år. Det har handlat om höga kostnader för mat, el och så vidare och höjda räntor. Det har varit jobbigt för dem på grund av den inflation som rått och era icke-befintliga satsningar på gruppen människor med sämre ekonomi, vill jag påstå.

Det här med 67-plus är jättebra – visst. Men de andra då? Låt oss titta på gruppen arbetare i norra Sverige som är i åldern 35–49 år, bor i hyresrätt och har en inkomst på 300 000. För dem är det den sämsta situationen när det gäller att kunna gå till tandläkaren. Det är en ganska hög andel, 25 procent, som anser att de inte kan gå till tandläkaren.

Det här handlar helt enkelt om klass och om hur man satsar sina resurser. Man kan göra sitt arbete för att få ett eventuellt jämlikt Sverige, vilket jag är för. Men det är inte det ni har jobbat för i snart fyra år, utan ni har försämrat villkoren för fattiga människor. 700 000 beräknas som fattiga i Sverige. Där blir det ingen tandläkare, kan jag lova. Det här är ett stort misslyckande för den SD-beroende regeringen, anser jag.

Herr talman! Först har jag en fråga till ledamoten om unga vuxna. Varför slänger den här SD-beroende regeringen ständigt unga vuxna under bussen? Att det är 25 procents arbetslöshet i den gruppen kan man fundera på. Nu har också reformerna gällande möjligheten för unga att få tandvård billigare försvunnit. Det tycker jag är en väldigt trist utveckling. Det är inte så att unga vuxna har goda förutsättningar att betala, teckna försäkringar och så vidare. Det här är en väldigt skör grupp ekonomiskt på olika sätt.

I alla de tag ni har tagit har unga vuxna drabbats. Bygger ni billiga hyresrätter? Nej. Ger ni dem jobb? Nej, det kan man inte säga, med tanke på att det är 25 procents arbetslöshet. Jag tycker att det är ett klart misstag att ni också tar bort förutsättningarna för unga vuxna att få tandvård.

Min andra fråga handlar om förhållningssättet till människor med sämre ekonomi. Det visar sig i Socialstyrelsens undersökning att frågan om vilka som har sämst förutsättningar att kunna gå till tandläkaren handlar om klass och inte ålder. Trots det står vi bakom den här reformen. Men det är uppenbart att vi lever i skilda världar. Man fattiggör människor – 700 000 personer anser sig vara fattiga. Det är hög arbetslöshet. Människor har levt under ett enormt kostnadstryck under de år då ni har regerat. Jag undrar varför ni inte har gått vidare med reformarbetet. Ni måste ju ha haft medel. Om man väljer att sänka skatten för de rikaste har man också råd att betala för en större reform.

Herr talman! Själva reformen är okej, men det är inte världens välfärdsreform. Vi hade gärna sett att den reform som låg i byrålådan hade tagits fram. Så är det med det.

Vad gäller opinionssiffror inför valet är det Sverigedemokraterna som tickar på lite, men de övriga partierna i ert gäng sjunker stadigt. Det kanske ni i ert gäng ska fundera över, men jag tänker inte gå in närmare på den frågan.

Ni tittar sällan i forskningsmaterial. Ni i Tidölaget är inte kända för att titta på vad forskningen eller Socialstyrelsen säger. När man plockar fram de siffror som visar att detta handlar om klass och fattiga människor blir det helt uppenbart att de inte har råd att gå till tandläkaren. Det är så uppenbart.

Det hade varit väldigt tjusigt av er – om jag får uttrycka mig så – om ni hade lagt fram en lite större reform. Ni har nämligen haft möjlighet att välja. Ska vi sänka skatten för de rikaste? Ska vi sänka skatterna med 120 miljarder, eller ska vi satsa det på välfärden? Det är ett val som ni har kunnat göra i snart fyra år nu.

Ni har valt något annat. Den här reformen hade kunnat bli en kanonreform. Jag hade kunnat gå in här med en flagga och viftat av glädje om ni hade breddat reformen. Om ni hade valt att lägga pengarna på välfärden, på att göra något åt ojämlikheten, hade jag hurrat. Det gör jag inte i dag.

Herr talman! Ledamoten Linda Lindberg och jag får åka runt på turné i Sverige.

Vad har hänt under dessa fyra år? 700 000 fattiga. Fanns de innan? Nej. Vad har hänt mer? Arbetslöshet som är astronomisk – 9 procent. Det var mycket länge sedan vi hade den höga arbetslösheten, och den är 25 procent i ungdomsgrupperna.

Ursäkta! Jag tycker inte att det tickar på i Sverige.

Men låt oss gå tillbaka till tandvården. Det handlar ändå om tandvården. När Novus och Socialstyrelsen har tittat på frågan har det visat sig att det är de absolut fattigaste, de som har sämst ekonomi, som inte går till tandläkaren. Fyra av tio av dem som inte har råd uppger att de inte har kunnat prioritera. Det handlar om de extremt höjda matpriserna och elpriserna som skulle fixas. Ingenting av det har hänt. Inflationen är enorm. Det är många arbetslösa som ni fattiggör med den politik ni för. Herregud, säger jag!

Tandläkarförbundets undersökning visar att personer i åldern 35–49 år som bor i hyresrätt, som har en hushållsinkomst lägre än 300 000 kronor per år, som är boende i norra Sverige och som arbetar i lägre utsträckning är den population som inte går till tandläkaren. Då måste man väl ändå säga att tänder är en klassfråga.

Det här är en reform som gynnar 67-plus. Det är jättebra. Men det finns en övrig befolkning. Det finns unga arbetslösa – människor utan jobb. Det finns 700 000 fler fattiga. Någon sa tidigare att de kan ringa socialtjänsten. Well – ursäkta det engelska uttrycket – jag tror inte att det kommer att gå så bra för dem som ringer. Vi har helt olika ingångar i detta. Jag anser att Sverige är på väg åt absolut fel håll.

Herr talman! Ni förstår vad jag anser: Tänderna är en klassfråga.

Vänsterpartiet anser att hela tandvårdssystemet behöver reformeras. Vi tycker att tänderna bör ses som en del av kroppen och att tandvården på sikt ska ingå i sjukvården med ett högkostnadsskydd.

Vår målsättning är att alla ska ha råd med bra tänder, inte bara de som kan betala de dyra behandlingarna. Priserna inom tandvården har stigit kraftigt under ett antal år, vilket har inneburit att de som tjänar väldigt lite pengar – de som helt enkelt har dålig ekonomi – väljer att avstå från att gå till tandläkaren.

För säkerhets skull ska jag säga att vi står bakom den här reformen, samtidigt som vi har helt olika inspel i den – så att det inte finns några missförstånd om det.

Socialstyrelsen har tagit fram statistik som är väldigt färsk, från 2024. Den visar att de socioekonomiska skillnaderna i tandhälsan är störst bland dem som är födda på 60, 70- och 80-talet och lägst bland dem som är födda på 40- och 50-talet. Då kanske man kan fundera på varför regeringen riktar den här satsningen enbart till 67-plussare, även om det i och för sig är bra att de får den. Jag har redan frågat Sverigedemokraterna vad som hände på vägen, eftersom de i valrörelsen 2022 pratade just om en tandvård för alla.

Herr talman! När regeringen tillsammans med Sverigedemokraterna sänkte åldersgränsen för det statliga tandvårdsstödet från 23 till 19 år tog de bort möjligheten för många unga personer att skaffa sig rutiner för grundläggande god tandhälsa.

När man undersökt vad som hänt därefter har det visat sig att det inom regiontandvården är 66 procent färre i åldersgruppen som går till tandläkaren. Då säger ni att alla har en fantastisk tandvård bakåt, så att säga, att det inte är någon fara på taket och att det kommer att bli jättebra. Vi lever dock i en verklighet som är ganska tuff på många sätt – också gentemot unga, herr talman. Vi har 700 000 fler fattiga. Jag tänker på arbetslösheten, som tickar på i åldersgruppen unga vuxna – 25 procents arbetslöshet. Då har man ingen fet plånbok att gå till tandläkaren med. Då får man kanske vänta i flera år. Och vad händer då?

Att regeringen nu försöker åtgärda delar av Sveriges tandvårdsproblem genom att ta fram ytterligare ett ersättningssystem som bara kommer en ganska liten del av befolkningen till del och som enbart täcker åtgärder i delar av munnen, även om det finns system för resten av munnen, låter lite speciellt.

Jag är fortfarande nyfiken på varför man köpte utredningens förslag, som jag tycker hade en skrämmande syn på äldre: ”Sammanfattningsvis: även om bakre tänder är viktiga för tuggfunktionen, menar utredningen att ett begränsat antal främre tänder kan räcka för många äldre. Det ses som en rimlig kompromiss för att kunna erbjuda god vård till låg kostnad.”

”Kan räcka för många äldre” – jag måste säga att jag häpnar när jag läser detta.

Namnet på reformen är också tiotandvården. Det är ändå lite listigt.

Vänsterpartiet vill som ni förstår gå mycket längre i satsningarna på tandvården än vad regeringen och Sverigedemokraterna gör. Vi vill införa ett verkligt högkostnadsskydd. Vi har gjort beräkningar på det, och vi har också ekonomi för att kunna utveckla det genom åren. Vi hoppas att detta kommer att kunna genomföras med nästa regering.

Det här är en väldigt viktig reform. Tänderna ligger helt utanför kroppen. När du har ont i knäna får du ett frikort till slut. Går du till tandläkaren är det inte så.

Sedan har vi varit väldigt tydliga när det gäller antalet utbildade, alltså att man ska ta med sig det i arbetet framåt.

Vi vill vidare att även de privata tandläkarna ska ta emot unga och barn. Jag har varit ute väldigt mycket i Sverige och träffat olika tandläkare, även i de norra regionerna. Då har det visat sig att om folktandvården får ta hela ansvaret för barn och unga får de heller ingen kompetensförstärkning när det gäller resten av befolkningen, och det behöver de.

Jag menar att ni hade haft råd med en större reform med tanke på de enorma skattesänkningar ni har gjort för vissa väldigt privilegierade grupper.

Trots den nya reformen kommer äldre att få gapande hål i plånboken eftersom den inte helt täcker förebyggande behandling. Ja, det finns andra pengar för det, till exempel för röntgen och tandhygienist. Det här blir för mig en rörig reform, och det blir rörigt även för tandläkarna. De ska hålla koll på alla de olika papperen och administrationen av reformen. Den måste utvärderas, så att vi kan se vad som händer på vägen.

Vi hade hellre sett en stegvis reform för hela befolkningen från 19 år där man på riktigt fokuserar på gruppen med sämst tandhälsa och tunnast plånbok. Det här är mer ett innan-valet-utspel. Vi ställer oss också bakom förslaget för 67-plus – det är bra – men det behövs så mycket annat.

Ni har tagit upp frågan om referenspriser, och det tycker vi är bra. Men precis som tandläkarna säger måste frågan följas upp. Var ska arbeten med avancerade bryggor och andra tandåtgärder göras? Ska man köpa allt från Kina, eller ska man ha råd med inhemsk produktion? Den frågan får vi följa upp.

Kommer vi att få en jämlik tandvård med reformen? Nej. Kommer vi att kunna rätta till den regionala bristen på tandvårdspersonal? Nej. Kommer vårdbehov att prioriteras? Tveksamt.

Eftersom vi är vänsterpartister tycker vi däremot att prisregleringen är bra. Det förstår alla. Tidningen Dagens ETC har tagit upp vad socialminister Jakob Forssmed har sagt, nämligen att man har fått ett intåg av riskkapitalägda tandvårdsbolag, som har inneburit att priserna har drivits upp.

Det har han rätt i, den gode Jakob. Han låter nästan som vilken vänsterpartist som helst, måste jag säga.

Jag yrkar bifall till reservationerna 1 och 5.

Fru talman! Jag vill börja med det ständiga tjatet om att Vänsterpartiet har en sedelpress i källaren. Vi har strikt gått efter den budgetram som ni har lagt fram, inte sant, men gjort andra prioriteringar. Vi har inte prioriterat de rikaste.

Ni har gjort skattesänkningar på 150 miljarder under de här åren. Herregud! Vilka har drabbats? Jo, det har hälso- och sjukvården, människor som bor i hyresrätt, you name it.

Okej, åter till tänderna. Det är klart att man undrar när man tittar i olika undersökningar, även Socialstyrelsens, över att väldigt stora grupper inte har råd att gå till tandläkaren. Även om detta är en reform som gynnar 67plus-personer, som mig själv, är det väldigt många som står vid sidan om. 600 kronor får man nu för en undersökning, där röntgen inte ingår.

Detta är en ganska råddig reform med väldigt många ingångar – det måste väl ändå ledamoten hålla med om. Är du 67-plus kan du få betalt för de här tänderna. De ingår. Gäller det andra tänder får du gå till den kassan, ytterligare andra tänder till en annan kassa. Det är en ganska förvirrad reform, tycker jag själv, även om vi har ställt oss bakom den.

Jag vill ändå gå tillbaka till alla de 700 000 fattiga i Sverige i dag. Det har varit en enorm ökning. Detta är folk som lever väldigt snålt, kanske på socialtjänsten. Har ledamoten någon referens till när de betalar tandvård? Det undrar jag. Var finns den referensen?

Vi lever i ett Sverige där klyftorna ökar och där väldigt många faktiskt inte har råd att gå till tandläkaren. Det är bra att 67-plussare nu delvis får råd, men resten? Unga människor? De 25 procent arbetslösa?

Det är tuffa tider under Tidöpartierna, säger jag bara.

Fru talman och ledamoten! Precis som ledamoten sa är det inget av partierna som är emot reformen, men vi har lite olika ingångar.

Det låter ibland lite geschwint när ni pratar om unga vuxna och menar att de har bra tandhälsa och att de har råd att gå till tandläkaren. Det är ungefär som om ni inte har hängt med i verkligheten. Det är otroligt hög arbetslöshet i denna grupp; 25 procent av de unga vuxna är arbetslösa. De är också klämda från olika håll. Bostadskostnaderna och matkostnaderna har ökat, så det är klart att det hade varit bra att ha kvar reformen. Nu ställer ni i stället grupp mot grupp.

Jag har också en annan fråga. Socialstyrelsens undersökningar visar att det kanske inte är alla äldre som har svårt att betala, utan det finns olika segment. Det här handlar om klass, som jag ser det.

Tandläkarförbundet har låtit Novus göra en opinionsundersökning om svenska folkets betalningsförmåga, och där visar det sig att 1 miljon svenskar inte har råd att gå till tandläkaren. Och det handlar verkligen inte bara om äldre, utan det är fyra av tio svenskar som inte har råd. De uppger att de inte har prioriterat tandläkarbesök på fyra år eller längre tid. Varannan person som inte har råd att gå till tandläkaren uppger höjda mat-, el- och drivmedelspriser och höjda räntor till följd av inflationen som orsak.

Jag undrar därför: Hur tänker ledamoten gå vidare med det här? Alla vi som går till tandläkaren vet att det kan bli vansinnigt dyrt, och det gäller specifikt om man har en väldigt tunn plånbok. Då kommer det att kännas. Hur är fortsättningen på denna resa?

Fru talman! Jag ska tänka på det som talmannen påminde om.

”Allt till alla” har inte varit vår paroll. Jag skulle kunna kasta tillbaka ”allt till de rikaste” till ledamoten, men vi kommer ju att ha många debatter här framöver.

En sak som ni har gjort inom tandvårdsområdet är att ni har sänkt åldersgränsen för avgiftsfri vård från 23 till 19 år. Ni har också sänkt åldersgränsen för det statliga tandvårdsstödet från 24 till 20 år. Ekot har gjort en undersökning där man frågat regiontandvården vad som har hänt efter borttagandet av detta. Det visar sig att det är 66 procent färre i åldersgruppen 20–24 som går till tandläkaren efter det här. Det visar väl tydligt att någonting gick snett. Eller tycker ni att det är okej och att det ska bli så här?

Samtidigt som denna reform tagits bort har vi ett ekonomiskt läge i Sverige som drabbar unga vuxna och människor med vanliga arbetaryrken. Vi har en arbetslöshet på 25 procent i den här målgruppen. Jag talar om ungdomar eller unga vuxna. I tider av rekordhöga matpriser, hyror och elpriser tror jag inte att det står högst upp på prioriteringslistan att gå till tandläkaren.

Fru talman! Min enkla fråga till ledamoten är: Hur tänkte ni här? Varför ställer ni grupp mot grupp?

Fru talman! Vår ingång i det här är att tänderna är en klassfråga. Socialstyrelsens statistik från 2024 visar att de socioekonomiska skillnaderna i tandhälsa är störst bland dem som är födda på 80, 70- eller 60-talet och minst bland dem som är födda på 40- eller 50-talet.

Jag skulle vilja se att den här reformen utvecklades. Inget parti har sagt nej till reformen, även om partierna har olika ingångar.

Under valrörelsen lovade Sverigedemokraterna ett reformpaket som på fyra års sikt skulle leda till att alla vuxna som är svenska medborgare, EU-medborgare eller EES-medborgare skulle ha samma kostnad för att gå till tandläkaren som för att gå till doktorn. Jag är väldigt nyfiken på what’s next.

Något annat som jag har funderat väldigt mycket på – även om det finns förklaringar – är att den här reformen inte handlar om samtliga tänder. Sammanfattningsvis menar utredningen att ett begränsat antal främre tänder kan räcka för många äldre, även om bakre tänder är viktiga för tuggfunktionen. Det ses som en rimlig kompromiss för att kunna erbjuda god vård till låg kostnad. Det kan alltså räcka för de äldre om det gäller tänder långt fram i munnen.

Jag är ganska häpen över att ni inte har inkluderat hela munnen när ni ändå har tagit fram den här reformen. Jag tror att ni hade haft råd med det. Ni har ju valt att sänka skatterna med 120 miljarder under de här tre åren, så visst hade ni haft råd att ta med hela munnen. Hur tänkte ni här?

Fru talman och statsrådet! Motståndet mot att träffa regeringens samordnare är minst sagt kompakt. En kartläggning som SVT Nyheter Norrbotten har gjort visar att det finns ett stort motstånd i just Norrbotten mot att samarbeta om frivillig återvandring. Utöver Jokkmokk säger bland annat Boden, Kiruna, Gällivare, Överkalix, Pajala, Arvidsjaur, Arjeplog, Luleå, Kalix och fler nej till dialog med hänvisning till att de har ett starkt intresse av att behålla sina invånare.

Överkalix skriver bland annat att deras kommun inte skulle fungera om de inte hade människor som är födda i andra länder som jobbar i kommunen. ”Våra äldre och barn skulle få svälta, våra äldre skulle sakna omvårdnad på våra boenden och i hemtjänsten, många affärer skulle få stänga eller radikalt minska öppettiderna, vår besöksnäring skulle begränsas”, säger Niclas Hökfors, socialdemokratiskt kommunalråd i Överkalix. Kollen på glesbygden kan alltså sägas vara minimal i regeringen.

Många av Västerbottens kommuner tackar också nej till regeringens inbjudan om dialog. Vi behöver fler i kommunen, och då blir det kontraproduktivt om man ska jobba för att människor ska dra härifrån, säger Roland Sjögren, kristdemokratiskt kommunalråd i Lycksele.

I Malå säger Cecilia Festin Stenlund, som är liberalt kommunalråd: Vi är inte intresserade av den här dialogen. Vårt största problem är att vi har för få invånare. Det är ett hot mot välfärden. Vi behöver fler människor, alla vi kan få, och hade tvärtom velat få fler invandrare under ordnade former.

Hur kunde ni landa så snett i den här frågan, Johan Forssell? Och varför satsar ni så ensidigt på signalpolitik i stället för på riktig politik?

(Applåder)

I detta anförande instämde Samuel Gonzalez Westling (V).

Fru talman! Humorgruppen Grotesco gjorde för flera år sedan ett sångnummer som blev väldigt populärt. Det hette Bögarnas fel – ursäkta språket. Ni i den SD-beroende regeringen verkar ha inspirerats av detta, för i er politik återkommer ni ständigt till att allt är invandrarnas fel.

Genom ständiga utsagor om invandrare marinerar ni oss i en invandrarfientlig smörja. Jag tänker exempelvis på hur kommunerna kämpar med att försöka anställa undersköterskor inom äldreomsorgen och hur beroende kommunerna är av just invandrare. Den SD-beroende regeringen jobbar med signalpolitik, inte med politik på riktigt.

Hur är läget i Sverige i dag? Sedan Ulf Kristersson blev statsminister har 100 000 fler blivit arbetslösa i Sverige, och arbetslösheten är nu 9 procent. Vår ekonomiska tillväxt är i EU:s bottenliga. Kostnaden för mat, hyror och så vidare har ökat med 27 procent, och fattigdomen har fördubblats sedan 2022. De reformer som ni trycker igenom är reformer som tar sikte på invandrare som Sveriges problem, för ett Sverige som slits itu.

Av dem som är anställda i vården i Stockholm har 25 procent invandrarbakgrund. Nationellt är 15 procent av de anställda inom vården och omsorgen invandrare. Vad händer med ett land där den sittande regeringen konstant talar om vi och dom? Vad händer med dem som känner sig utpekade som ett konstant problem? I den här rasistiska marinaden kan ingenting gott växa.

Kommuninvånarna i Sverige behöver bli fler. Demografin är väldigt tydlig: Allt fler blir äldre, och allt färre är i arbetsför ålder. Trots det markerar ni väldigt tydligt att kommunerna ska bli bättre på att övertala invandrare att lämna Sverige. Vad är egentligen syftet? De som jobbar inom äldreomsorgen behöver bli fler, och även inom vården behöver man bli fler. Vi behöver fler inom välfärden.

Vi behöver ett samhälle där alla känner att det här är ditt land och mitt land, allas land. Vad är statsrådets och regeringens strategi när ni vill ge människor maximalt 600 000 kronor om de drar? Det här handlar ju om signalpolitik, så vad ger man för signal? Hur blir glesbygdskommunerna hjälpta av er strategi? Hur stärks välfärden?

(Applåder)

I detta anförande instämde Samuel Gonzalez Westling (V).