Karin Rågsjö

Fru talman! Den här utvecklingen har man sett under flera år. Det är ingenting som har dykt upp nu. Jag har påtalat detta sedan 2014 då jag hamnade i riksdagen och fick jobba med vårdfrågor.

Det är klart att det finns massor av nya apotek. Alla som bor i innerstaden eller i större förorter som till exempel Täby kan se att hoppsan vad många apotek det har blivit. Det är färre apotek om man kommer utåt. Jag tänker på exempelvis Birger Lahti, min kamrat i Vänsterpartiet, som bor i Pajala. Hur många apotek finns det där?

Vad gäller kopplingen till vårdcentraler handlar det väl också om marknaden. Var vill marknaden placera sig någonstans? Var är det lönsamt att placera sig?

Om man öppnar dörren för marknaden blir det marknadsmässigt. Man behöver inte ha gått på Handelshögskolan för att förstå det. Det blir större förutsättningar för marknaden att öppna här på Kungsholmen eller Södermalm eller nere i Göteborgs innerstad. Det är inte så mycket cash att tjäna på att öppna i Pajala. Det här har alltså blivit en marknadsfråga.

Fru talman! Jag anser att det alltid är så att om man lämnar över något till marknaden blir det på marknadens villkor. Som politiker får man då sätta sig på läktaren och hoppas att det går någorlunda bra, om man inte hittar styrinstrument. Jag undrar alltså fortfarande vad den SD-beroende regeringen tänker göra.

Fru talman! När den forna alliansen sålde ut Apoteket AB hade det kanske varit bra med lite direktiv kring den affären. Man pratade väldigt fint om små apotek. Nu blev det inte så, utan det är stora affärskedjor och kluster som hänger ihop på olika sätt. Det är till exempel livsmedelsaffärer med apotek, apotek med vårdbolag, digitala läkare - you name it. Det är en jättemarknad.

Man kan fundera på vart folkhälsoaspekten tog vägen i detta. Det går exempelvis inte att kolla av hela läkemedelstillgången bland apoteken.

När det gäller glesbygden och att tro att marknadskrafter ska ta ansvar för landsbygden tycker jag att det är ganska naivt. I en etableringsanalys som gjordes 2022 kan man se minskningen av apotek som varit lokaliserade mer än 6 kilometer från ett annat apotek. Enkelt förklarat: Antalet apotek på landsbygden, där tillgången redan är som sämst, har minskat. I stället ökar de i städerna, där jag själv bor. Jag har en extrem tillgång till apotek, måste jag säga! Jag bor i Stockholms innerstad.

Jag undrar om det här inte är någonting man måste åtgärda på något sätt. Tillgängligheten blir ju bara sämre och sämre om man bor i glesbygd eller lite längre ut från städerna. Vad tänker Tidöpartierna, alltså den SD-stödda regeringen, göra åt det här?

Fru talman! Frågan handlar om kliniska prövningar, som är det man måste göra när det gäller nya typer av läkemedel, precisionsmedicin och så vidare. Det är väldigt svårt att genomföra kliniska prövningar i en arbetsmiljö där människor i hög grad springer omkring och har dåliga förutsättningar för att göra sitt jobb inom hälso- och sjukvården. Jag tror inte heller att det kommer att bli lättare nu.

Det var ju trist att ni - och vi alla - skulle hamna i en inflation. Men jag tror inte att välfärd och satsningar på den, typ satsning på skola, på hälso- och sjukvård och på patienter, är det som driver inflationen. Jag tror inte heller att ledamoten Skalberg Karlsson och jag ska ha en diskussion om just detta, men det finns flera som säger att det är så. Vi står i ett väldigt dåligt läge när det gäller hälso- och sjukvården i regionerna, och det hoppas jag att den SD-beroende regeringen kommer att titta på lite extra.

När det gäller tandvård är det något som också Vänsterpartiet har skrivit fram förslag till. Det finns också ett förslag som ligger i en utredning som man kan titta på. Det här är en reform som verkligen behövs, eftersom just tänder är en fruktansvärt stark klassmarkör på olika sätt. Det visar sig att ju mindre pengar man har i plånboken, desto mer sällan kommer man till tandvården.

Tandvården i sig är också i kris. I norra Sverige saknas det tandläkare och andra förutsättningar. Det kanske inte är något som den här regeringen kan lastas för, utan det är ett gemensamt ansvar att se till att vi får en tandvård i hela Sverige som fungerar.

Fru talman! Jag tänker att hälso- och sjukvården kommer att få leva med det här. Inflationen slukar vårdens pengar. Det är exakt det vi kommer att prata om i dag och kommande dagar framåt nästa år.

Nu pratar vi om läkemedel. Det finns fantastiskt potenta läkemedel, som kan göra otroliga saker när det gäller att rädda svårt sjuka människor. Det här var någonting vi diskuterade mycket före valet, och de partier som nu står bakom Tidöavtalet var väldigt progressiva när det gällde just läkemedel och vad som skulle hända och inte hända. Man kan väl säga att det inte direkt blev walk the talk.

Jag har några frågor. Det handlar först om svårt sjuka personer som behöver exempelvis precisionsmedicin. För dem är det väldigt ojämlikt i dag. Det handlar om vilken region man bor i och vilken klass man tillhör. Jag kan inte se att den nya regeringen har något svar på detta.

Det andra är kliniska prövningar, fru talman, som är väldigt svåra att genomföra i en stressig arbetsmiljö. Det har vi hört länge, och det lär inte bli mindre stressigt för personalen. Läkemedelsbolagen, läkare och alla som arbetar med frågorna har varit väldigt tydliga med att så länge sjukvården ser ut som den gör - och nu ser det faktiskt värre ut - är det svårt att göra kliniska prövningar. Är det någonting som ledamoten kan svara på?

Det tredje jag vill fråga om handlar om tänderna och högkostnadsskyddet, som det står om på sidan 8 i Tidöavtalet. Jag undrar: Hur långt ned på priolistan står detta?

Fru talman! Vi talar här i dag om vårdens prioriteringar lite brett. Jag frågar mig: Prioriterar regeringen och dess stödparti verkligen vården? Det är svårt att tro det efter samtal med regionerna.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Prioriteringar inom hälso- och sjukvården

Regeringen och Sverigedemokraterna hänvisar till den höga inflationen och reformutrymmet för att förklara bort avsaknaden av nödvändig politik som skulle göra den skillnad som vårdpersonalen skulle behöva så mycket. Jag tror inte att satsningar på vårdpersonal så att de stannar kvar är inflationsdrivande. Jag tror inte heller att satsningar över huvud taget på välfärden är inflationsdrivande.

Kommuner och regioner behöver före sommaren veta lägsta nivån för statsbidrag till hösten, för de ska sätta sig och göra sin budget. Vad jag förstår kommer de inte att få det.

Staten måste också, tycker jag, ha långsiktiga garantier för kommuner och regioner och indexera statsbidragen så att de följer kostnadsutvecklingen. Det är ganska viktigt.

I Vänsterpartiets budgetmotion har vi presenterat förslag på kraftigt ökade generella statsbidrag för bland annat ökad personaltäthet, högre löner och förbättrad arbetsmiljö. Det är det som vårdpersonalen länge har frågat efter.

Det är inställningen och skillnaden mellan höger och vänster, eller vad man ska kalla det för, som vi behöver tala om. Men vi måste också börja tala om angiverilagen. Vad kommer att hända med den när den ska utredas? Eller vad händer med de fria tolkarna? Vad händer om de tas bort - om den här utredningen visar att det är en fiffig idé? Sådant ska vi tala om.

Det behövs en ökad jämlikhet i vården. Det handlar om ett statligt inflytande över den ekonomiska omfördelningen, riktlinjerna, som inte alltid följs i regionerna, och utbildning. Det handlar om ökade resurser till vården. Och den vård personer får ska inte vara beroende av samhällsklass, kön, ursprung och var man bor.

Hälso- och sjukvården styrs efter behovsprincipen. Störst behov kommer först, så att säga. Detta är vi alla eniga om, men det har inte riktigt blivit så. Utvecklingen går åt ett annat håll. Man kan se att nätläkarbolag och andra privata utförare tar de friska patienterna först, de som kräver minst insatser men som ger hög ersättning. Det är de mest lönsamma. Detta kan man också se i Vård- och omsorgsanalys olika utredningar.

Då blir det den offentliga vården som ansvarar för att vårda dem med störst vårdbehov, vilket innebär en ökad belastning på just regionerna.

Vi anser att det är oerhört viktigt att Sverige går tillbaka till det som vi tror är bäst för den sjuka, nämligen att behov ska styra. Vi vill också ta bort etableringsfriheten - det vet ni. Det handlar om att inte vårdbolagen själva ska kunna bestämma var de ska slå ned sina pålar, utan det ska politiker göra utifrån behov, så att säga.

Bröstcancer är den vanligaste cancersjukdomen bland kvinnor i västvärlden, och den ökar. Totalt ställs det 61 000 cancerdiagnoser varje år i Sverige. 9 000 av dem är bröstcancerdiagnoser. Det är väldigt mycket siffror här, men det är ganska intressanta siffror, tycker jag. 80 procent av alla som får en bröstcancerdiagnos är över 50 år.

Samtidigt som bröstcancer blir vanligare ökar chansen att överleva. Vi har en fantastisk cancervård i Sverige - det måste jag säga. Att allt fler kan botas anses framför allt bero på att man har forskat sig fram till bra behandling och på mammografikontrollerna, som gör att bröstcancer upptäcks tidigt. Ungefär hälften av alla fall av bröstcancer upptäcks vid screening.

Vi var det parti som tillsammans med den tidigare regeringen införde avgiftsfri mammografi i hela landet för kvinnor mellan 40 och 74 år. Var femte kvinna som drabbas av bröstcancer är över 74 år men får alltså ingen screening, ingen mammografi. Där går gränsen. Då kan man fråga sig: Är inte de kvinnorna värda att få vård i tid?

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Prioriteringar inom hälso- och sjukvården

Två av tre fall i ålderskategorin 40-74 år upptäcks tack vare screening. Åldersgränsen är baserad på Socialstyrelsens rekommendationer. Nu håller Socialstyrelsen på och tittar på detta. Det har man gjort ganska länge. Samtidigt har medellivslängden ökat, och flertalet av de förändringar som hittas bland äldre kvinnor är just cancer som behöver behandlas.

Vi vill att regeringen arbetar aktivt för jämlik mammografi, även för kvinnor över 74 år för att motverka just åldersdiskriminering. Därför lyfter jag reservation nummer 15.

Socialstyrelsen redovisar att samtliga 21 regioner har brist på barnmorskor. Arbetsgivare försöker lösa detta genom att stänga förlossningsrum eller försämra tillgängligheten på barnmorskemottagningarna. Samtidigt larmar barnmorskor runt om i landet.

Självklart ska vården och förlossningsvården fungera i hela landet. Krisen i förlossningsvården har varit på gång varje sommar, känns det som. Och det blir liksom ingen bättring. De mammor som föder barn i dag känner av den enorma press som ligger på barnmorskorna och på förlossningsavdelningarna. Det är så mycket stress att det också kan leda till misstag.

Flera förlossningskliniker har stängts de senaste åren, och nedmonteringen följer ett tydligt mönster. De som redan har lång väg att åka till BB får ännu längre väg. Vi måste fundera på hur vi ska lösa glesbygdens förutsättningar att faktiskt ha en bra förlossningsvård. Samtidigt behöver vården anpassa sitt arbete i områden med stora avstånd. Därför vill vi komplettera 1177 med en barnmorskekompetens dit gravida kvinnor kan vända sig för rådgivning.

Det behövs också olika förlossningsavdelningar för att möta kvinnors olika behov. Regeringen bör titta på initiativ till att utveckla olika typer av förlossningsavdelningar utifrån kvinnors förväntade förlossningar och önskemål. Dessa avdelningar ska förstås vara placerade på sjukhus med akutavdelningar.

Vi vill, som många andra partier, att det ska finnas en barnmorska för varje förlossning. Det blir mycket bättre för den som föder barn, kvinnan, och för barnmorskan, som kan följa sin patient hela tiden.

Årets sommar kommer att innebära en stor kris för förlossningsvården, och det finns risk för både mammor och barn. Vården har inga marginaler i Sverige i dag.

Vi har hamnat på ett sluttande plan. Det ska inte kännas som om välfärden står inför en systemkollaps. Det här är en oerhört viktig fråga, och därför anser vi att den SD-beroende regeringen borde ta sitt ansvar och höja statsbidragen.

Herr talman! Jag hoppas att Vårdförbundet, Sveriges läkarförbund och Kommunal lyssnar på detta. De har det väldigt besvärligt just nu. Jag hoppas att de kvinnor som ska föda barn inom vården under sommaren vet att det är väldigt lite personal på plats på grund av att vi har ekonomisk kris i hälso- och sjukvården och lyssnar på detta.

Prioriteringar är väl att få just vårdpersonalen att stanna kvar. Kommer personalen att stanna kvar i ett system inom hälso- och sjukvården där det är allt färre som jobbar kvar?

Herr talman! Vi har bara 21 regioner i Sverige. Det är 21 regioner som säger att de kommer att få det superbesvärligt i sommar när det gäller förlossningar. Hittar de på det? Hittar Vårdförbundet på problemen? Så är det inte.

Herr talman! Grejen är att under de senaste fyra åren var allt Lena Hallengrens fel på olika sätt och under pandemin. Ni känner till hela den storyn. Nu när ni sitter vid makten på grund av att ni har SD med är nästan allt regionernas fel. Det är de som ska kaxa upp sig. Det är de som ska trolla med knäna. Problemet i regionerna är att vårdpersonal springer och att vårdpersonal sjukskriver sig på grund av att de är helt utbrända.

Man kan göra väldigt mycket. Man kan till exempel se till att det finns läkarsekreterare på plats som skriver i stället för att vårdpersonalen ska göra det. Man kan göra väldigt många förändringar. Men man kan inte vårda människor med för lite personal. Det är nämligen inte längre säkert för patienterna. Jag tycker att vi är inne på den svängen.

(Applåder)

Herr talman! Jag måste ställa en fråga, Thomas Ragnarsson. Är det verkligen så att den SD-beroende regeringen prioriterar vården? Det undrar jag efter att ha talat med ett antal regioner. Det var ganska många. Är det verkligen så?

Ni säger att det är inflationen som gör att man inte kan stötta regionerna ännu mer med statsbidrag. Är det så att satsningar på vårdpersonal verkligen är inflationsdrivande? Eller är satsningar på välfärden över huvud taget inflationsdrivande? Det anser inte ens Konjunkturinstitutet.

Jag har en fråga. Nu sitter kommuner och regioner och ska titta över sina budgetar för framtiden. Då vill de ha någon form av besked från regeringen. Det kommer de inte att få, vad jag förstår. Hur kommer det att se ut i höst? Vad ska vi göra? Vad ska vi skära ned på? Det är precis vad det handlar om i regionerna inom hälso- och sjukvården. Det är min ena fråga.

Min andra fråga är denna. Ni sitter i en regering som är väldigt beroende av Sverigedemokraterna. Ert sökarljus söker hela tiden upp frågan om invandring. Är angiveri verkligen någonting som vården ska ägna sig åt? Ska sjuka personer och kvinnor som ska föda barn och som behöver tolk inte få det? Det ska utredas.

Det är sådana frågor som åker runt i mitt huvud. Jag undrar vad ledamoten Ragnarsson tycker om detta, herr talman.

Fru talman! Ni tillträdde efter en pandemi då vården hade gått på knäna i två år. Då hade det varit ett väldigt stort flöde av medel ut till vården - självklart under en pandemi. Problemet nu är att de signaler vi hör är att vården i stället backar. När 21 regioner i dag säger att man kommer att ha stora problem med förlossningarna under sommaren tycker jag att det hade varit väldigt bra om regionerna hade haft ett säkert golv att stå på. Man kan beställa utredningar och pytsa ut pengar på specifika områden, men det som krävs är en rejäl pott till statsbidragen.

Vad man nu säger från regionerna - men också från kommunerna, som vi diskuterade i den förra debatten - är att det är väldigt mycket oro i leden. Om man ska hålla sig inom de ekonomiska ramarna kommer vårdplatserna inte att öka och förlossningsvården inte att fungera.

Ni hade möjlighet. Det pratas ofta om att det nu är inflation, och det är verkligen en inflation som den vanliga människan får leva under - käka havregryn, vad vet jag. Men vad säger Konjunkturinstitutet? "Liten inflationseffekt av offentliga investeringar" - hm. Ni kanske skulle ha haft lite mer statsbidrag ut till regionerna. Det hade betytt mycket.

Jag tror att vi kommer att stå med en vårdkris. Ni kan säga att ni har ärvt den, men om man tillträder måste man ju försöka göra det bästa möjliga. Man kan välja att sänka skatter eller att ge mer statsbidrag till vården. Som politiker har man val, och valet för er var tyvärr att ge för lite pengar till vården - absolut!

Fru talman! Ledamoten Christian Carlsson tar upp alla de satsningar ni har gjort. De är lovvärda. Det går inte att säga "Nämen det där var väl dumt" angående dem.

Jag har dock varit ute och pratat väldigt mycket med regionerna den senaste perioden, och de känner inte av era prioriteringar. Snarare känns det som om hela vården skakar. De har väldiga problem. Det gäller exempelvis förlossningsvården, där 21 regioner kommer att ha problem att anställa barnmorskor.

Detta handlar väldigt mycket om statsbidrag. Ni har lagt alldeles för lite på statsbidrag i er budget. Det var inte heller några tillskott i vårbudgeten. Regionerna skulle väldigt gärna vilja ha någon form av besked nu så att de kan ha en annan planering framåt än bara nedskärningar.

Jag är väldigt orolig för vården. Även om ni har gjort olika satsningar ut i regionerna och sagt vad man ska göra och inte göra, tillsatt utredningar och så vidare, landar det inte så väl om man inte kan ta hand om det i regionerna. Vi har en förlossningsvård där man får säga upp barnmorskor och där barnmorskorna exempelvis får jobba natt en hel vecka. Det kan man fundera på.

Då kan man säga: Detta är ju regionernas ansvar. I åtta år sa ni att allt det här var Lena Hallengrens och Socialdemokraternas fel. Nu när ni sitter i maktställning är det i stället regionernas ansvar. Det kanske kan höra ihop med att väldigt många regioner är rödgrönt styrda, vad vet jag. Men hur ser ledamoten på förutsättningarna för att det exempelvis ska bli fler vårdplatser och bättre förlossningsvård med så lite cash i kistan?

Fru talman! Före valet talade alla partier om att det behövs fler vårdplatser. Kommer ni ihåg det? Nu undrar jag: Kommer det att bli fler vårdplatser? Det handlar om personal, så jag är skeptisk.

Vården går med underskott i hela Sverige. Detta beror på de väldigt marginella statsbidragen från SD och regeringen. I vissa regioner är underskotten så stora som 10 procent av den totala budgeten. Genom att vägra skjuta till de pengar som krävs vältrar den SD-beroende regeringen över kostnaderna och skuldsättningen på regionerna. Detta drabbar personalen hårt och förstås också patienterna.

För att behålla dagens personaltäthet och kvalitet måste därför resurserna öka i samma takt som vi ser att befolkningen och de äldre ökar. Det är ganska lätt att läsa detta i olika tabeller och så vidare. Vi anser att det på nationell nivå saknas tillräcklig styrning för att öka antalet vårdplatser, säkerställa specialistvårdens utformning och främja medicinsk forskning, som tyvärr har backat.

Så, SD och regeringen: Skjut till de medel som behövs, och presentera en långsiktig plan för hur vården ska finansieras! Alternativet är att säga åt personal och patienter att bita ihop för att inte äventyra riskkapitalisternas vinster eller de rikas skattesänkningar. Ta till er behovet av välfärd! Det är oerhört viktigt.

Svensk ekonomi befinner sig i kris. Regionerna och kommunerna, framför allt regionerna, har stora ekonomiska bekymmer. Detta har jag redan nämnt. Därför satsar Vänsterpartiet 8 miljarder extra på regionerna i sin vårbudget. Man kan säga att det är ett slags räddningspaket för sjukvården.

Sjukvården lider av personalbrist, som inte har blivit bättre utan kan vara livsfarlig för patienterna. Ivo rapporterar att hjärtsjuka patienter vårdas i korridorerna, och sjukhus delar ut grytlock till patienterna att använda som larm. Det är helt otroligt. Låt kommuner och regioner - tillfälligt eller tills vidare - använda riktade medel som generella! Byt ut det under ett år, under denna kris!

Sedan måste staten garantera långsiktiga förutsättningar för kommuner och regioner. Indexera statsbidragen så att de följer kostnadsutvecklingen! Annars kommer vi att ligga risigt till.

Fru talman! När det gäller primärvården - en god och nära vård - undrar jag vad som händer med den. Är den nära vården i själva verket anhörigvård?

Vi har bestämt att alla patienter ska vara listade hos en namngiven läkare på sin vårdcentral som i bästa fall är inläst på journal och sjukdomshistorik. Vi har föreslagit att varje läkare ska ha ansvar för 1 100 listade patienter - det var vårt bud från ett enigt utskott. Siffran är i dag i stället över 2 000 patienter per läkare på de flesta vårdcentraler. Forskning har visat att en fast läkarkontakt leder till lägre dödlighet, och det skulle dessutom spara mycket pengar för regionerna.

De stora skillnader i folkhälsa som finns mellan olika klasser, där de som har lägre utbildning lever kortare tid, kan bäst mötas med bra primärvård. Hur går det då med detta viktiga arbete? Inte så värst bra, säger Myndigheten för vård- och omsorgsanalys, som har släppt en rapport. Antalet specialistläkare i allmänmedicin minskar, och arbetsmiljöproblemen är stora.

Precis som med klimatkrisen har vi inte råd att vänta längre, utan vi måste göra något. Var finns långsiktigheten och planen? Vi vill att staten ska ta över ansvaret för läkares allmän- och specialisttjänstgöring. Vi behöver en långsiktig ekonomisk nationell plan för grundutbildning, vidareutbildning och fortbildning inom vården - helt enkelt en nationell primärvårdsreform. Statliga resurser måste tillföras som kan garantera vårdcentralernas långsiktiga finansiering.

Inför etableringskontroll i lagen om valfrihet! Vårdbolagen har rätt att etablera sig var de vill, och då blir det oftast på ställen där folk är rika och friska. Detta undergräver hälso- och sjukvårdslagen.

Ett aktivt uppsökande arbete är superviktigt. Uppsökande hälsokontroller bör prövas. Och vi vill se ett nationellt basuppdrag för att förtydliga vilken specialistkompetens en vårdcentral ska ha. Det handlar om jämlik vård i hela landet.

Fru talman! Jag yrkar bifall till reservation 14.

Systemet med privata sjukvårdsförsäkringar är inte bara orättvist och leder fel när det kommer till vem som får vilken vård och när, utan systemet är också kostnadsdrivande. Om jag har en försäkring vill jag ju använda den, inte sant? Då vill jag ha en second opinion nästan varje gång, och det kostar ganska mycket.

Samtidigt har de privata vårdgivarna intresse av att sälja så mycket sjukvård som möjligt. Det är inte rimligt att det ska vara tillåtet att utforma försäkringar som strider mot hälso- och sjukvårdslagen. Vi vill förbjuda privata sjukvårdsförsäkringar inom den offentligt finansierade vården, det vill säga den vård som har avtal med regionerna och som därmed har två dörrar in - en för oss utan försäkring och en för dem med försäkring. Och ni kan förstå vem som får vård först; det har man nämligen tittat på.

Nu övergår jag till något helt annat. Förskrivningen av psykofarmaka, speciellt ångestdämpande och antidepressiva medel, till barn och unga har ökat markant i Sverige. I dag är forskningen ganska delad när det gäller vad man kan göra, vad effekterna blir och hur de långsiktiga konsekvenserna av barns bruk ser ut.

För att inte riskera att barn i behov av psykiatrisk vård faller mellan stolarna eller får vänta alldeles för länge på insatser behöver vi göra mycket mer. En viktig åtgärd är att samverkan mellan olika vårdinstanser fungerar och att det finns tydliga riktlinjer och gränsdragningar mellan bup och andra instanser. Det är emellertid så att fler barn behandlas inom barn- och ungdomspsykiatrin än inom primärvården och elevhälsan. Köerna till bup växer. Detta måste vi titta på. Det behövs tidiga förebyggande insatser när det gäller barn- och ungdomspsykiatrin, och man måste hitta andra dörrar in.

Vi kan också se en tydlig tendens att medikalisera normala reaktioner hos barn och unga. Det har bidragit till en ökad vårdkonsumtion, och vi måste följa upp detta på ett "tajt" sätt. Vi kan se en ökning av diagnostiserade depressions- och ångesttillstånd och att förskrivningarna av antidepressiva psykofarmaka har ökat för barn och unga, liksom kontakterna med bup. Vi vill att man tar ett initiativ till en nationell genomlysning av hela utvecklingen innan den helt försvinner ut från våra händer.

Fru talman! Vi står inte bara inför en ekonomisk kris utan också inför en klimatkris. Antingen tar man den på allvar och säger att vi måste ställa om och göra vissa saker eller också kommer mina barn, och framför allt mina barnbarn, att få ett ganska trist liv.

Man kan också låna ungefär som Joe Biden gjorde i USA, med jättepaketet för att få folk i arbete. Vi har en järnväg som inte är på topp - det tror jag att väldigt många ledamöter håller med om. Man står och har missat tåget och hoppas att nästa kommer ganska snabbt.

Men när det gäller hälso- och sjukvård måste man absolut ha massor av kreativa idéer. Och de kreativa idéerna kommer kanske inte härifrån utan från personalen. Då måste man lyssna mer.

Jag tillhör dem som tycker att exempelvis sjuksköterskor och även läkare ska få större spelrum när det gäller att bygga upp verksamheten. De är ju de som vet exakt vad som är bäst för dem, på deras avdelning. Inte ens politikerna i regionen vet det. Man måste absolut ge personalen inom hälso- och sjukvården den friheten.

Fru talman! Det här tenderar att bli en ekonomisk diskussion. Jag kanske får skylla mig själv.

Jag hänger inte jättemycket med Konjunkturinstitutet. Jag hänger mycket med Ali Esbati. Jag hänger också mycket med våra ekonomer, som är superkompetenta, och jag läser deras papper.

Vi har lånat, absolut. Vad har vi lånat till? Vi har lånat till klimatet. Vi tyckte att det var lite urgent att göra det. Då behövs det stora satsningar för att ställa om Sverige, stora satsningar, och det finns inte i er budget. Det tycker jag är skrämmande.

Dessutom har vi lånat till tågen, ni vet, så att det finns räls att åka på och tågen finns där.

När det gäller vems pengar kanske vi nu när det verkligen är kris och vi vill göra något åt den krisen ska titta på rutbidragen, exempelvis. Vad kan vi göra åt dem? Man skulle kunna använda rutbidragen till att höja barnbidraget. Det är mycket man kan göra. Man kan vara väldigt kreativ för att se till att de personer som har det sämst i samhället kan få det lite, lite bättre under den här krisen så att de inte går under fullständigt.

Lyxfällan är inte vi i Vänsterpartiet skyldiga till, måste jag säga, utan det är de lån som har getts av bankerna. Är det några som är lyckliga just nu verkar det ju vara bankerna. Det går väldigt bra för dem.

Hälso- och sjukvård tycker jag att vi ska satsa på, och då är det massor med olika insatser vi måste göra. Det är inte bara finansiella insatser, utan vi måste också se till att det här finns som vi alla pratar om - digitaliseringen och så vidare som man har pratat om så länge och som ska finnas inom hälso- och sjukvården, även den regionala. Där har man liksom tappat, och det tycker jag är tråkigt. Där måste vi göra något radikalt.

Jag tycker att det vore bra om regeringen och SD hade mer långsiktighet i finansieringen av hälso- och sjukvården så att hälso- och sjukvården såg vad som låg framför den.

Fru talman! Nu är det så här att vi har träffat Läkarförbundet, Vårdförbundet och Kommunal och pratat med dem. De ser den här krisen komma.

Man måste göra massor med olika saker, men det de har pratat om jättelänge är arbetsmiljön. Det är den stora grejen inom hälso- och sjukvården: arbetsmiljön.

Vem vill arbeta på ett schema som är helt outhärdligt, som gör att man exempelvis inte får träffa sina barn för att det inte funkar?

Vem vill springa runt på en akutavdelning där det ligger otroligt många människor, där det ser ut som om det varit krig? Så ser det ut på grund av att det är så överbelastat. Man kan gå in på vilken akutmottagning som helst på ett större sjukhus i dag och förfäras över vad som hänt.

Då måste man fundera på allt möjligt - anställningar, hur det ska bli bättre för personalen och hur man ska få människor att stanna kvar.

Hur ska vi kunna se till att fasa ut hyrläkare, hyrsjuksköterskor och hyrundersköterskor som har kostat jättemycket pengar? Det kanske är ett politiskt projekt som vi alla skulle tycka var bra. Inte sant?

Det är massor med saker man måste göra. Men jag tror att man ska lita på välfärdsarbetarna. Jag tror att man ska lita på hälso- och sjukvården, på läkarna och sjuksköterskorna och undersjuksköterskorna som beskriver sin arbetsmiljö som väldigt jobbig. Och det har inte hänt de senaste sex månaderna, utan det har varit så länge. Då måste vi se till att vi får en hälso- och sjukvård där de som arbetar där trivs och stannar kvar och att vi kan anställa fler. Det tror jag är grunden.

Fru talman! Det här handlar ju om hur man prioriterar.

Vi börjar med ekonomin. Vi vill exempelvis låna till klimatinvesteringar eftersom vi tycker att klimatet är viktigt och tycker att vi står inför en otäck utveckling. Det är inte ni så pigga på, om man säger så. Det är det första.

Sedan kan det ibland komma lite floskler från högersidan om att vänstern har någon sorts gömd kappsäck som vi ska använda pengarna från. Så är det inte. Vi prioriterar annorlunda. Vi har inte skattesänkningar för de rikaste. Vi hade tagit bort pengarna som de som har 50 000 och mer har fått i skattesänkningar och så vidare. Det är precis det det handlar om.

Jag tror att man måste göra väldigt många saker samtidigt inom hälso- och sjukvården.

Jag tror exempelvis att det är oerhört viktigt att få in administrativ personal som underlättar för läkare och sjuksköterskor så att de slipper sitta vid sina datorer.

Jag tycker att det är märkligt - makabert, skulle jag kunna påstå - att vi i dag inte har en länk, en platta att stå på, när det gäller digitalitet mellan regionerna. Det är ett misslyckande, och jag menar att det är ett misslyckande för alla partier. Det här skulle man ha kunnat sätta i sjön för ganska länge sedan, men man håller fortfarande på och funderar på hur och var och varför. Det tycker jag är skrämmande.

Jag är uppriktigt sagt väldigt orolig över hälso- och sjukvården just nu.

Det behövs fler som arbetar inom hälso- och sjukvården för att öppna vårdplatserna. En vårdplats är ju inte bara en säng, utan det innebär att det ska finnas personal. Då behöver man anställa fler, och för att kunna anställa fler måste man ha mer sekiner. Inte sant? De kommer inte att jobba gratis, även om några kanske hade velat det. Jag tror att det är oerhört viktigt att titta på helheten.

När det gäller prioriteringar och ekonomi säger till och med Konjunkturinstitutet att inflationen inte går upp på grund av att man har satsat på välfärden, utan det beror på helt andra saker. Välfärden går fri i det.

Fru talman! Sverige har en fantastisk hälso- och sjukvård. Det beror på personalen, forskningen och att vården i hög grad är offentlig. Vi har inte en vård som i sin helhet utgår från folks plånbok.

Men vi har en vård som har blivit mer ojämlik. De med störst behov riskerar att hamna sist i vårdkön, och specifikt i våra stora städer finns gigantiska klyftor. Mellan ändhållplatserna i Stockholms tunnelbana skiljer det flera år i medellivslängd. Till exempel lever en högutbildad man i Danderyd i genomsnitt 18 år längre än en lågutbildad man i Vårby.

Förutsättningarna för en jämlik vård skiljer sig åt beroende på var i landet du bor, och därför krävs ett ökat statligt inflytande över den ekonomiska omfördelningen och ökade resurser till vården. Det regionala självstyret är en tillgång i det förebyggande arbetet och i folkhälsoarbetet, men det måste också skapas en jämlik platta att stå på över landet. Den vård du erbjuds ska inte vara beroende av din samhällsklass, ditt kön, ditt ursprung eller var du bor.

Vänsterpartiet vill skapa den arbetsmiljö vårdpersonalen förtjänar. I Vänsterpartiets budgetmotion finns förslag på kraftigt ökade generella statsbidrag för bland annat ökad personaltäthet, högre löner och förbättrad arbetsmiljö i hela välfärden. Vi har helt enkelt andra prioriteringar än Tidögänget.

Inflationen beror till stor del på energipriser och livsmedelspriser, men regeringen och Sverigedemokraterna hänvisar till den höga inflationen och reformutrymmet för att förklara bort avsaknaden av progressiv politik, det vill säga man skapar en välfärdskris. Konjunkturinstitutet har tittat på detta, och det är helt enkelt en mycket liten inflationseffekt av offentliga investeringar.

Jag har träffat flera företrädare för regionerna, och jag har varit ute i regionerna och pratat med personal. Regionerna kommer tyvärr att uppleva en typ av härdsmälta på grund av att statsbidragen är på en minimalistisk nivå, och det kommer att slå hårt mot sjukvården. Ansvariga för detta är Sverigedemokraterna och regeringen.

Det är helt uppenbart att det inom vården behövs fler utbildade kollegor, bättre scheman med möjlighet till återhämtning och förkortad arbetstid med bibehållen lön. De administrativa sekreterarna ska hjälpa vårdpersonalen så att de slipper sitta vid skrivborden. Vidare ska det finnas forskningsmöjligheter, bra lön och bra arbetstider.

Hur gör man då? Vi har tagit fram olika typer av arbetstidsmodeller som innebär kortare arbetstid med bibehållen lön.

Inhyrd personal är ingen lösning på lång sikt, utan de blir en desperat lösning på kort sikt. Det är dyrt. Den personal som är på plats får en betydligt lägre lön än de som kommer in från sidan, och dessutom ska de som kommer in från sidan från hyrbolagen få extra utbildning av den personal som finns på plats.

Detta är pengar som i stället borde ha lagts på personalens löner. Det är oerhört viktigt att vi på alla sätt försöker få bort hyrpersonal, och jag tycker att SKR kunde ha gjort mer i ärendet under åren som har gått. Det har inte hänt så mycket.

All vårdpersonal ska kunna leva ett drägligt liv på sina löner; även de med de lägsta lönerna i regionerna. Det gäller alla som sliter i tunga jobb i välfärdens kök, lokalvård, vaktmästeri och tvätteri men också undersköterskorna, som faktiskt i dag är lågt avlönade. De måste få ihop till en inkomst så att det går att leva på ett rimligt sätt. Det måste vi ändra på. Den ensamstående mamman som är undersköterska ska kunna klara sig på ett jobb och inte behöva ha två jobb.

Vi anser att regeringen borde skapa förutsättningar för att förbättra arbetsmiljön, stärka kompetensen och förbättra villkoren för de anställda inom hälso- och sjukvården. Jag yrkar bifall till reservation 7.

Det har länge varit efterfrågat att undersköterskor ska kunna vidareutbilda sig till sjuksköterskor, och det är en viss process. Många menar att kompetensen finns och att de ska få ett snabbspår in. Även om det skulle öppna möjligheten för fler att utbilda sig till sjuksköterska vill Vänsterpartiet vara tydligt med att det inte i sig är lösningen på bristen på sjuksköterskor. Där är det bättre arbetsmiljö och högre löner som gäller. Vi vill ändå ta fram en nationell plan för undersköterskors möjligheter att utbilda sig till sjuksköterskor.

Välfärdsresurserna måste styras efter en behovsprincip, där störst behov kommer först. Det låter rimligt - inte sant? Sjukast först. För nätläkarbolagen och andra privata vårdgivare är de friskaste patienterna de mest lönsamma. Olika undersökningar visar att etableringsfriheten innebär att vårdcentraler placerar sig i områden där folk inte är så jättesjuka. Jag pratar ofta om Stockholm. Där kan man jämföra antalet vårdcentraler på Östermalm med Botkyrka, och det är dubbelt så många vårdcentraler på Östermalm.

Nätläkarna är en intressant fråga. Avlastar nätläkarna vården? Vilka tar kontakt? Är det de i Kalix som ringer eller de på Karlaplan? Är det de sjukaste som ringer? Är det behoven som styr, eller är det kommersen som styr? Vad händer med den kontinuerliga vården? Eller blir det en söndersplittrad vård? Det är intressanta frågor. Exempelvis Vårdanalys har tittat på dem.

Eftersom det råder en fri marknad i dag när det gäller hälso- och sjukvård kan det också skapas olika typer av avarter. Vi har sett ett antal nätläkare öppna speciella digitala mottagningar för övervikt. De har skrivit ut diabetesmedicin, som har en fantastisk förmåga att få folk att gå ned i vikt snabbt. Och detta har skett utan uppföljning.

Vi anser att en viss rådgivning och enklare sjukvård via videosamtal ska funka i den regionala vården. Det är märkligt att det inte är en självklarhet. Och därför måste den vården få prioritet.

Som ni förstår vill vi avskaffa den fria etableringsrätten, men det är oerhört viktigt att vi också värnar patienternas valfrihet.

Det har varit en pandemi, och vi har lärt oss mycket av den. Det är regionerna som är ansvariga för att bedriva medicinsk vård. I alltför många fall har regionerna inte brytt sig om att arbeta i enlighet med vad myndigheterna har sagt. Det innebär att det inte har funnits några lager, utan i stället har det varit fråga om just in time-modellen. Långtradaren har fungerat som lager på väg till sjukhuset.

I Sveriges tre största regioner, som då var högerstyrda, saknades tillräckligt stora lager när pandemin bröt ut. Därför anser vi att det måste lagstiftas i denna fråga. Regionerna ska ha pandemilager.

Vi anser också att offentligt finansierade privata vårdenheter ska omfattas av statens krisberedskap och lyda under samma krav som offentliga verksamheter när det dyker upp en kris. Vi vill att samtliga privata vårdföretag med avtal från regionen enligt lag ska ingå i regionernas och statens krisberedskap.

En jämlik vård måste vara målet, inte en växande vårdmarknad där de med de största behoven hamnar sist.

Fru talman! Ni har ju använt er av det här med inflationen och menat ungefär att om vi satsar på välfärden så kommer inflationen att öka jättemycket. Men så är det inte. Till och med Konjunkturinstitutet har sagt att det är en liten inflationseffekt av offentliga investeringar.

Vi står i en ekonomisk kris. Det vet vi alla som betalar mer för maten, mer för lån och så vidare. Dessutom ser ni till - precis det tycker jag att ni gör - att kommuner och regioner får skära ned i sin verksamhet. Man kan ha väldigt fiffiga idéer om vad man ska göra och inte göra, att utveckla hit och dit. Men då ska det också finnas personal på plats, inte sant?

17 av 21 regioner säger att det kommer att bli kris, för de betalar också mer för hyror, varor och så vidare. De ligger ganska risigt till. Då menar jag att det är märkligt att ni mitt i den ekonomiska kris som vi redan står i också ser till att det blir en välfärdskris.

Det låter ibland som att SKR, olika regioner och kommuner, hittar på att det är en kris. Men man ser ju tydligt att det kommer att bli en kris. Om man inte har tillräckligt med resurser kommer man inte att kunna anställa utifrån de behov man har, för det finns enorma behov av anställningar. Man kommer inte heller att kunna rekrytera exempelvis administrativ personal som kan ta över arbetet från hälso- och sjukvårdspersonalen, som vi vill, när det gäller att dokumentera och så vidare.

Jag är minst sagt orolig över detta. Det blev heller inget hopp om att det kommer att bli bättre när man fick er vårbudget i sin hand. Jag tror att väldigt många ute i regionerna och de som arbetar inom hälso- och sjukvården är rejält nervösa.

Fru talman! När det gäller statlig vård ska det utredas helt och fullt, vilket vi är tacksamma för, så att ni inte bara slår klubban i bordet. Det är ju svårt att se hur det skulle kunna gynna allt, så att säga. Statlig styrning, däremot, behövs på en rad områden. Det ska jag inte gå in på här.

När det gäller ojämlikheten gällande vilken vård man får kan man bara gå till Stockholmsregionen och titta. Det är väldigt intressant. Där kan man se att det skiljer 18 år i medellivslängd mellan en högutbildad man i Danderyd och en lågutbildad man i Vårby - 18 år. Där kan man snacka om skillnad, och sedan kan man fundera på varför det har blivit så. Men det får bli en annan debatt.

Det är klart att det spelar roll var man bor någonstans. Det här handlar också om hur vi ska se till att vi får hälso- och sjukvård som fungerar i glesbygd. Det är någonting som man gemensamt måste se till att det funkar.

Jag är ganska orolig för hälso- och sjukvården framgent när det gäller ekonomin. Det är jag inte ensam om; det är också 17 av 21 regioner. Då kan man alltid säga att man kan springa snabbare, tänka bättre eller whatever. Men jag tror helt enkelt att det kommer att bli en kris, och jag tycker att det är väldigt tråkigt. Vi befinner oss i en ekonomisk kris när det gäller bostäder, maten och så vidare, och nu fixar regeringen tillsammans med SD också till en välfärdskris i det hela.

Därför undrar jag hur ni har tänkt er långsiktigheten i hälso- och sjukvården. Nu sitter man i regionerna och vet inte riktigt vad man ska skära ned på, vad man kan göra och hur patientosäkert det kan bli. Har ledamoten Hovskär några idéer om det?

Fru talman! Det är absolut utmärkt att göra så. Då ska det dock finnas tid, och för tid behövs det resurser.

Jag tycker att det är lite märkligt: Vi befinner oss i en ekonomisk kris, men nu har vi också hamnat i en välfärdskris, vill jag påstå. Det handlar om regeringen och om statligt ansvar.

Är en satsning på välfärd, alltså skola och hälso- och sjukvård, inflationsdrivande? Nej, säger Konjunkturinstitutet. Offentliga investeringar ger väldigt liten effekt på inflationen. Det handlar i stället om stigande matpriser och så vidare, och det är klart att kommuner och regioner drabbas av det på olika sätt.

För Vänsterpartiet är det oerhört viktigt att regionerna ges långsiktiga förutsättningar. Men vi ser inget av det i regeringens budget, utan det fortsätter rulla.

Precis som ledamoten sa blev det som det blev med lagren under pandemin. Det berodde på omständigheterna, och det kan vi inte ändra på nu. Men vi kan se till att regionerna blir ansvariga för att ha ett lager för tre månader. Behöver man inte lagstifta om det? Det var till exempel tre regioner som hade lager för tre dagar.

Tror ledamoten Ragnarsson att regionerna kommer att lyssna på staten och göra som staten säger, det vill säga hålla lager?

Fru talman! Jag tänkte fråga ledamoten Ragnarsson om regeringen och SD - för det är ju de som styr detta nu - verkligen kommer att leverera bättre arbetsmiljö. Det är ju väldigt många som pratar om detta inom hälso och sjukvården.

Jag är klart oroad, fru talman, över de signaler som jag får från de olika regionerna. Det ser förstås lite olika ut, men 17 av 21 regioner har en typ av underskott som gör att de kommer att få göra nedskärningar. Då undrar man ju hur dessa nedskärningar kommer att slå mot exempelvis patienter.

För mig är det obegripligt att regeringen och SD inte har gått in med ett större tillskott när det gäller de generella statsbidragen. Jag tror att det kommer att bli väldigt besvärligt. Det säger man redan nu, och då har det inte gått så många månader sedan den nya regeringen tillträdde.

Fru talman! Jag vill höra lite om utsikterna. Det handlar också om att man vill ha långsiktighet inom hälso- och sjukvården. Man vill kunna se vad man kommer att göra 2024. Vilka ska man ta bort? Kan man anställa?

Jag tycker att vi ekonomiskt befinner oss i en ganska tricky situation just nu.

Herr talman! Min fråga går till minister Forssmed.

Vi kan i dag se långa köer till barn- och ungdomspsykiatrin, men det krävs också att andra dörrar öppnas, till exempel barnavårdscentraler, skola, primärvård, ungdomsmottagningar och så vidare.

Med den minimala påfyllnad av statsbidragen regeringen har gått ut med i sin budget och i vårbudgeten undrar jag hur barnen ska få ökad hjälp. Jag får det inte att gå ihop. Hur ska de nya öppningarna för barn som far illa minska köerna? Min bild är att den budget ni har lagt fram gör att barn kommer att fara ännu mer illa.