Daniel Vencu Öhrlund Castro

Herr talman! Tack, Fredrik Olovsson, för möjligheten att debattera gröna kreditgarantier och industripolitik!

Under de senaste 30 åren har den svenska tillväxten klarat sig bättre än genomsnittet i EU. Framför allt har den svenska industrin stått för en stor del av den positiva utvecklingen. Men nu ser vi en hårdnande global marknad med konkurrerande ekonomier som satsar stort på sina industrier. I Sverige har vi inte längre en tilltagande tillväxt, utan den sjunker. Vi har dessutom en arbetslöshet som fortsätter att stiga och en produktivitet som stagnerar.

Det finns dock goda förutsättningar för Sverige att positionera sig väl i det här, herr talman. Den svenska industrin är trots allt stark. Den står för banbrytande teknik och för högkvalitativa produkter. Den är inte basically gone, som Reinfeldt en gång uttryckte det, utan den svenska industrin är tvärtom mer vital än på mycket länge. Det finns därför goda förutsättningar för Sverige att positionera sig. Men då krävs politiskt ledarskap, herr talman.

I en slutrapport från regeringens egen produktivitetskommission slås fast att kapitalförsörjning och finansiering är centralt för att företag, särskilt inom teknik, innovation och omställning, ska kunna växa. Det krävs långsiktig tillgång till kapital och bra villkor för investeringar och risk. Kommissionen lyfter också fram att Sverige behöver stärka hanteringen av immateriella tillgångar med tydligare stöd, kompetens och strukturer. Det behövs för att idéer ska kunna kommersialiseras och bidra till produktivitetstillväxt.

Givetvis behövs konkurrens, effektiva marknader och förutsägbarhet i våra regelverk. Men om det inte finns långsiktigt kapital för banbrytande teknik och framtidens industri kommer inte medel att tillföras svenska bolag, för vi vet att marknaden underinvesterar i den typen av risk.

Det här har andra länder insett, herr talman. Industripolitiken hårdnar från konkurrerande ekonomier, vilket har varit påtagligt för hela Europeiska unionen men särskilt Sverige. Både USA och Kina subventionerar, och det syns tydligt att stöden riktas till den gröna omställningen och till banbrytande teknik.

I det läget väljer den svenska regeringen att göra motsatsen. Man tar bort stödet för gröna kreditgarantier när varenda dag är avgörande för Sveriges position som ledande industrination. Inte nog med det, herr talman. Man har också valt att nästan helt slopa Industriklivet, som har varit helt avgörande för höginnovativa svenska tillväxtbolag när de ska skala upp.

Regeringen tycks tyvärr vara oförmögen att förstå allvaret vi befinner oss i vad gäller vår konkurrenskraft och väljer att strunta i vår industri i ett läge där vi borde kroka arm. Handelstullar, krig och osund konkurrens har gjort företagsstöd till säkerhetspolitik. Stödet till svenska bolag, herr talman, är i grunden en fråga om industriell suveränitet.

Jag vill att Sverige även fortsättningsvis ska vara en stark industrination. Jag förstår att jag och Niklas Wykman kanske har lite olika bild av hur man sköter den svenska ekonomin. Men om han inte vill lyssna på mig kan han lyssna på EU-kommissionen, som nu gör stora ansträngningar för att positionera Europa mot konkurrerande ekonomier. Han kan lyssna på Produktivitetskommissionens slutrapport, där det slås fast att vi behöver långsiktiga stöd till företag med banbrytande teknik för produktivitetstillväxt. Han kan även lyssna på Svenskt Näringsliv, som trycker på vikten av riskdelning mellan stat och näringsliv.

Jag skulle vilja fråga statsrådet: Vad är regeringens sammanhållna industripolitik? Anser Niklas Wykman att staten behöver stå för en del av risken i banbrytande teknik och framtidens industri?

Fru talman! Jag vill också tacka för debatten. Jag älskar att debattera innovationspolitik med Ebba Busch. Det vet jag att hon också gör.

Jag skulle ändå vilja svara lite när det gäller det här med Industriklivet och om att ge offentliga stöd. Att inte göra det är ett slöseri med skattebetalarnas pengar. Jag är helt enig på den punkten. Som Aida Birinxhiku var inne på är det dock inte alla i Ebba Buschs regeringsunderlag som är eniga gällande det. Det ser vi nu.

Ebba Busch valde att lyfta fram Industriklivet, som jag tycker är en fantastisk åtgärd som har varit ganska riktad mot just scaleups. De bolagen har kunnat ta del av Industriklivet på ett sätt som gör att just de kan växa. Men i regeringens budget försvinner nästan allt stöd som har gått via just Industriklivet. Det är djupt beklagligt. Om man talar med tillväxtbolag som vill skala upp nämner de just detta som något som kommer att slå hårt mot den svenska industrin.

Som jag sade i mitt förra inlägg, fru talman, handlar den svenska industrin och de satsningar vi gör om vår suveränitet i ett läge av geopolitiska spänningar. Jag håller med statsrådet om att vi behöver positionera oss. Problemet är ju att vi inte gör det.

Jag skulle också vilja framhålla hur viktigt detta är för svenska jobb. I framtidens tekniker ligger också framtidens jobb. Anledningarna till att vi är i det läge vi är, med innovationer och kapplöpning, är egentligen två. Den första är att hela världen har insett att framtidens välstånd ligger i banbrytande teknik – i den gröna omställningen och i sådana satsningar inom sjukvård som är life science. Den andra är att vi har en geopolitisk situation som ställer krav på självförsörjning och beredskap. Ska vi klara av att stå starka, ha motståndskraft och klara av klimatkrisen som är här och nu måste vi också investera i de här bolagen. Annars kommer vi inte att få se svenska jobb. Vi kommer att få se en alltmer sjunkande tillväxt, och det kommer att göra Sverige fattigare.

Fru talman! Även jag vill börja med att bena lite i det som sades av Ebba Busch i förra inlägget.

Regeringen gör såklart olika satsningar för att få bolag att skala upp. Här nämndes Vinnova, men jag tänkte inte uppehålla mig vid den ryckighet som fanns och de nedskärningar som gjordes i början av mandatperioden, även om jag tycker att de var helt fel. Vi ser att Vinnova i dag har ett stöd. Det är bra, även om vi socialdemokrater vill se större stöd till Vinnova och olika innovationsekosystem.

Problemet är att väldigt mycket av stödet från Vinnova i dag går till grundforskning. Vinnova behöver mycket mer medel för att se till att forskningsresultat kan kommersialiseras. Det är här problemet ligger. Det finns väldigt mycket pengar till grundforskning, men det finns alltför lite medel för att se till att bolag kan komma ut på marknaden.

Vad gäller de andra frågorna med koppling till EU som jag lyfte ganska mycket i mitt tidigare anförande, om till exempel IPCEI, fick jag inga svar på hur man kan möjliggöra detta. Vi i Socialdemokraterna har sedan mandatperioden började föreslagit att man ska möjliggöra fler projekt för att kunna få fler IPCEI till Sverige.

Man kanske ska ge lite sakupplysning om IPCEI. Jag har frågat Ebba Busch om detta, och vi hade också en debatt om det för ungefär två år sedan. Det handlar om en strategisk kompass för att stärka Europas industriella framtid genom att motverka fragmentering, främja gränsöverskridande samarbete mellan medlemsstaterna och också främja innovation som är av strategisk betydelse för hela unionen. Man får ändå säga att det är ett unikt anpassat svar på den aggressiva industripolitik som bedrivs av konkurrerande ekonomier – att strategiskt använda oss av offentliga medel för att stärka vår teknologiska suveränitet.

Det finns alltså, fru talman, flera finansieringsmöjligheter. En annan som jag vet att statsrådet har jobbat med är Horizon Europe, som är EU:s största innovationsprogram, där det finns 95 miljarder euro att söka.

Men problemet är att Sverige presterar bland de sämre. Vi är sämre än genomsnittet när det gäller ansökningar, och vi är sämre även när det gäller godkända ansökningar. Finland får hem tre gånger så mycket pengar som Sverige trots att deras befolkning bara är ungefär hälften av vår.

Bizmaker i Sundsvall och Rise tog fram en förstudie som tittade på vad detta kan bero på. En av de saker som konstaterades var att vi inte ser till att ha stärkta medel för att bygga konsortier i EU och att ha människor och miljöer som kan ge stöd vid sådana här ansökningar.

Fru talman! Jag skulle vilja veta vad regeringens plan är för att hämta hem mer medel från EU. När offentliga medel ska riktas, vilket behövs eftersom marknaden underinvesterar i den här typen av risk, behövs en riskdelning mellan staten och näringslivet, och i det arbetet krävs det en färdriktning. De flesta är rörande överens om vad vi behöver investera i. Det handlar om kvantfysik, AI, 6G, biotech och satsningar på våra deep tech-bolag. Då behövs den här färdriktningen.

Den geopolitiska världssituationen har nämligen gjort företagsstöd till en säkerhetsfråga. USA subventionerar, och Kina subventionerar. Om vi inte stöder bolag genom ett strategiskt användande av medel kommer produktion att flytta och teknik att försvinna, och vi kommer att tappa kontrollen över viktiga värdekedjor. Jag skulle vilja säga att stödet till scaleup i grunden är en fråga om industriell suveränitet.

Det finns alltså, fru talman, många delar att få ihop här. Men jag skulle vilja ha svar om hur vi möjliggör fler IPCEI-projekt och vad statsrådets plan är för att hämta hem mer EU-medel för att i grunden se till att vår innovationspolitik omsätts i en strategi som tar vara på svenska innovationer.

Fru talman! Tack, Ebba Busch, för svaret på min interpellation! Som Aida Birinxhiku sa har vi debatterat de här frågorna ett par gånger tidigare. Det har hänt mycket sedan dess.

Jag skulle vilja uppehålla mig lite vid Global Innovation Index. Som Ebba Busch också konstaterade rankas Sverige väldigt högt. Vi är tvåa i världen och har egentligen sedan 2019 aldrig legat under en tredjeplats, vilket är välkommet och ett kvitto på att vårt innovationsekosystem är starkt. Men vi tappar i väsentliga delar. Inte minst ser vi att våra bolag i många fall inte klarar sig från startup-fasen till scaleup-fasen. Mellan åren 2020 och 2024 tappade vi 8,4 procent i volym av investeringar i tidiga finansieringsrundor, vilket innebär att bolagen antingen har gått i konkurs eller har flyttat utomlands.

Regeringen har i budgeten gett ett välkommet tillskott till universitetens holdingbolag, men många av dem saknar den kompetens som krävs för att tillvarata immateriella tillgångar och innovation. Vi ser att samverkan med och inkludering av Vinnova är helt centralt för att det här ska funka bättre och göra att forskningsresultat kommersialiseras. Regeringen ser tyvärr inte det.

Fru talman! I den teknikomställning som sker positionerar sig länder som USA, Kina och Storbritannien genom att kraftfullt investera i sina innovationsekosystem. I EU görs nu en gemensam ansats för att stå starka i den hårda globala konkurrensen. Omnibuspaketet som ämnar förbättra EU:s regelverk har presenterats, men framför allt tas det fram en konkurrenskraftsfond som kommer att vara helt central och strategiskt viktig i EU:s industriella finanspolitik. I denna finns flera initiativ.

Jag skulle vilja uppehålla mig vid IPCEI-regelverket, som möjliggör projekt som går utöver de annars ganska strikta statsstödsreglerna på EU-nivå. Vi ser att det redan nu bildas allianser mellan medlemsstater för att möjliggöra de här olika projekten i de egna länderna. Tyvärr ser vi att Sverige inte är med i något av de projekt som på senare tid har fått godkänt, och alltför få ansökningar ligger inne. Det är ganska förvånande med tanke på att Sverige var med i två av de initiala projekten, som handlade om batterier.

Vi ser att när det formas allianser som Sverige står utanför riskerar viktiga innovationer i Sverige att gå miste om stora satsningar som skulle stärka både vår suveränitet och vår konkurrenskraft.

Fru talman! Jag skulle säga att EU är redo. Man vet hur viktigt det är att satsa på innovationer och se till att vi är framåtlutade i en allt hårdare konkurrens. Men det är också viktigt att det svenska perspektivet får genomslag i Europeiska unionen, för vi är ett ledande innovationsland som har mycket att tillföra.

I många år har vi gjort rätt saker genom att exempelvis satsa på forskning och innovation vid våra lärosäten och underlätta samverkan mellan politik, näringsliv och akademi. Vi har skapat konsortier som Big Science Sweden och Swedish Scaleups för att tillsammans ge goda förutsättningar för höginnovativa bolag att tillgodogöra sig nätverk och resurser. Allt det här finns, men nu behövs en färdriktning för politiken, vilket min kollega Aida Birinxhiku pekade ut.

Jag vill lyfta ett varningens finger när det gäller den höga andelen scaleup-bolag som inte klarar sig i Sverige. Det bådar inte gott för var vi kommer att stå i framtiden. Med anledning av det vill jag fråga statsrådet om hon ämnar leverera ett svar på hur Sverige kan se till att fler bolag kan skala upp här och om hon ser att mer kan göras från regeringens sida för att möjliggöra fler IPCEI-projekt i Sverige som tillvaratar svenska innovationer.

Herr talman! Jag tänkte bemöta något av det Romina Pourmokhtari sa.

Först och främst kan vi konstatera att vi båda anser att Klimatklivet är en viktig åtgärd. Men det är inte via Klimatklivet som företag får mest stöd för att genomföra innovationer och kommersialisera dem på en global marknad, så att vi inte bara löser klimatkrisen utan också stärker vår konkurrenskraft. Det i sin tur ökar tillväxten och minskar arbetslösheten i landet.

Jag vill också bemöta det som sades om energipolitiken. Jag är helt överens om att elektrifieringen är helt avgörande för klimatomställningen. Där har vi socialdemokrater konsekvent sedan innan valet 2022 velat ha en bred överenskommelse med bland annat Romina Pourmokhtaris parti så att vi kan skapa de förutsättningar som behövs i Sverige för att kunna konkurrera.

Men jag fick inga svar, herr talman, på frågan om Ipcei-regelverket, alltså de projekt som bedöms vara av gemensamt europeiskt intresse. De tillåter företag och medlemsstater att använda sig av statsstöd mer generöst för att också kunna konkurrera med exempelvis Kina och USA, som använder statsstöd på ett sätt som vi inte gör.

Det är beklagligt. Det är de instrumenten, som nu presenteras av kommissionen, som kommer att se till att vi faktiskt kommer ur de många kriserna. Då kommer vi ut starkare genom ökad självförsörjning och ökad beredskap, och vi som nation och kontinent bidrar till att sänka utsläppen i hela världen.

Ipcei är en strategisk kompass. Den ska motverka fragmentering och öka samarbetet mellan medlemsstaterna. Det är beklagligt att Romina Pourmokhtari inte svarade på frågorna. Om regeringen inte tänker genomföra fler projekt enligt regelverket kommer andra länder att göra det, och det kommer att göra att andra länder går före, att Sverige blir mycket fattigare och att svenskarna står utan jobb. Det är beklagligt, herr talman.

Herr talman! Tack till Jytte Guteland för möjligheten att debattera detta, och tack till Romina Pourmokhtari för svaret!

Man får ändå säga att det har varit väldigt svåra år för det svenska näringslivet. Vi har sett en tillväxt som legat i EU:s bottenliga, och regeringen började mandatperioden med att göra kraftiga nedskärningar i våra innovationssystem genom att dra ned på anslagen till Vinnova, vår innovationsmyndighet. I den senaste budgetpropositionen gick man vidare med att näst intill slopa Industriklivet, och nu har man också valt att pausa de gröna kreditgarantier som kan utställas till svenska företag som vill ligga i framkant i den gröna omställningen.

Vad detta har gjort, herr talman, är att skapa oerhörda ryckningar i våra system, framför allt för näringslivet som inte längre vet vad inriktningen är från regeringen när det kommer till klimatpolitiken och näringspolitiken och vad man vill att näringslivet ska satsa på.

För oss socialdemokrater är det alldeles tydligt att Sverige under de senaste 30 åren har haft en högre tillväxt än genomsnittet i EU. Vi har haft det på grund av att vi har haft techbolag som har höginnovativa lösningar inom olika sektorer. Vi har även haft en stark industri som också stått sig väldigt stark under de senaste 30 åren. Det har inte bara stärkt tillväxten, utan det har såklart också skapat jobb i Sverige.

Nu har vi dock det motsatta, herr talman. Vi har en tillväxt i EU:s bottenliga och en alltmer tilltagande arbetslöshet, samtidigt som våra klimatutsläpp ökar. Detta skapar inte en god grund för dem som vill investera i Sverige för att de tror, eller har trott, att Sverige är en del av lösningen på klimatkrisen.

Jag vill uppehålla mig lite vid EU och vad vi gemensamt kan göra i EU, något som också lyftes fram av Romina Pourmokhtari. Ett sätt som EU har valt för att ta sig an inte bara klimatkrisen, herr talman, utan också den alltmer tilltagande konkurrensen från andra ekonomier runt om i världen är att fokusera på hur vi gemensamt kan bli starka och stärka vår konkurrenskraft genom att investera i strategiska teknikområden.

Här har man lanserat det som kallas konkurrenskraftskompassen. I den finns ett regelverk som heter Ipcei och som syftar till att man ska kunna ha projekt som går utöver de annars ganska strikta statsstödsregler som finns inom EU för att kunna ha projekt som är av gemensamt europeiskt intresse och då kunna använda sig av statsstöd på ett lite generösare vis.

Sverige och den socialdemokratiska regeringen avsatte nästan 1 miljard kronor för att vara med i två av de initiala projekten, som syftade till batteriproduktion och skulle stärka hela den europeiska fordonsindustrin. Den här regeringen har dessvärre inte varit med på ett enda av de projekt som har godkänts av EU-kommissionen under Ipcei-regelverket, vilket är tråkigt att se. Det innebär nämligen att det är företag i andra medlemsstater som kommer att gå före och gynnas av att få generösare statsstöd och på sätt även stärka inte bara Europas konkurrenskraft utan också det egna landets. Självklart kommer det att innebära fler jobb i de medlemsstaterna.

Detta instrument är otroligt viktigt – framför allt när vi ser att länder som USA och Kina använder sig av statsstöd på ett sätt som vi kanske inte ens vill göra i Sverige – för att vi ska kunna konkurrera. Jag vill därför fråga statsrådet om regeringen kommer att möjliggöra för företag att vara med i fler Ipcei-projekt som rör grön omställning, innovation och industriell utveckling.

Herr talman! Ett uppdrag som skolan har och som man har fått av den här kammaren är demokratiuppdraget. I grund och botten handlar det om demokratiskt handlingsutrymme, och det är just därför vi behöver satsa på att skolan och lärare har kunskap om riskfaktorer kring hbtqi-ungdomars psykiska ohälsa. Vi måste också inkludera hbtqi-perspektivet i det breda folkhälsoarbetet. Mer behöver göras, för i väldigt många år har vi haft en överrepresentation bland unga hbtqi-personer när det gäller suicid.

Herr talman! Jag kommer tillbaka till det här med hatet, för det är ju så att mobbning, nätmobbning och trakasserier är den enskilt största anledningen till att unga hbtqi-personer begår självmord. Vi kan göra utredningar och formulera analyser, men både jag och statsrådet vet var hatet kommer ifrån. Vi vet vilka ledamöter i den här kammaren som sprider hat mot hbtqi-personer. Vi vet vilka i svensk politik som trakasserar och förlöjligar transpersoner, något som inte minst skedde under debatten om en ny könstillhörighetslag. Vi vet också vilka politiska krafter det är som förpestar det offentliga samtalet, mot hbtqi-personer.

Det är Sverigedemokraterna och deras högerextrema kompisar som gör det här mot unga hbtqi-personer. Det här sker inte i ett vakuum; unga hbtqi-personer tar del av detta. De ser det och drar den enda självklara slutsatsen: Samhället är inte tryggt för mig, och jag kommer inte att komma ut.

Jag vill ta krafttag mot det här. Jag vill att skolan ska få tillräckliga resurser. Vi måste också, herr talman, vara medvetna om att politiken är otroligt normerande, och jag tror tyvärr att regeringens normalisering av Sverigedemokraterna har bidragit till en ökad psykisk ohälsa bland unga hbtqi-personer.

Herr talman! Vi ser homofobin breda ut sig i den svenska skolan, och jag vill veta vad regeringen tänker göra för att motverka detta.

Herr talman! Tack för möjligheten att debattera den här viktiga frågan! Självmord är ju en fråga som i realiteten är ett kvitto på att vi har misslyckats med att ge alla barn en trygg uppväxt. Vartenda barn som tar sitt liv är en enorm tragedi, särskilt för den berörda familjen.

Herr talman! I går kunde vi ta del av Dagens Nyheters rapportering om att hbtqi-fientligheten ökar i skolan. Sveriges lärare säger att fyra av tio lärare har upplevt hbtqi-fientlighet bland elever i högstadiet. Det handlar om elever som stormar ut ur klassrummet när de får reda på att läraren är homosexuell och föräldrar som säger att de inte kommer att släppa iväg sina barn till skolan för att RFSL ska ha en skolinformation, vilket påstås vara ren och skär hbtqi-propaganda.

Detta leder till att tryggheten för unga hbtqi-personer minskar. Det leder till att RFSL ställer in skolinformation. Över hälften av RFSL:s avdelningar har beslutat att inte längre genomföra skolinformation på grund av säkerhetsrisker. De som fortfarande har skolinformation får ofta höra att de är pedofiler som gromar barn. För elever som ser detta och lever med det i sin skola är det förmodligen självklart att aldrig komma ut. Och ibland kan det resultera i självmord. Detta är självklart en helt oacceptabel utveckling som inte får ske i Sverige.

Unga hbtqi-personers mående är relevant för den fråga vi diskuterar i dag. För några år sedan gjorde nämligen Folkhälsomyndigheten en översikt där man såg att unga hbtqi-personer är överrepresenterade i suicidstatistiken i Sverige. I den här översikten slås det också fast att den största anledningen till att det här sker är nätmobbning och mobbning.

Detta är inget nytt problem. Den socialdemokratiska regeringen sjösatte den nationella strategin ”Det handlar om livet” för att förhindra suicid bland unga och öka investeringarna för en god psykisk hälsa. Flera myndigheter, bland annat Folkhälsomyndigheten, pekades ut som strategiska för att arbeta med detta. Men mer kunde ha gjorts, och mer behöver göras.

Jag tycker att arbetet mot hedersrelaterat våld, som ofta dyker upp när vi pratar om unga hbtqi-personers psykiska ohälsa, är viktigt. Där är vi överens, och vi har stiftat flera lagar som fastställer att vi är emot hedersrelaterat våld. Men i DN:s rapportering, herr talman, kunde vi också ta del av det liberala kommunalrådet i Göteborg, som uttryckte att hbtqi-fientligheten enbart förekommer i skolor i utsatta områden och inte i innerstadsskolor. Det är något som dementeras av RFSL:s skolinformatörer. Det här är ju ett resultat av en ultrakonservativ rörelse, som jag tror att både jag och statsrådet har sett på sociala medier, där man förlöjligar framför allt transpersoner.

Jag tycker att regeringens satsningar för att förhindra självmord bland unga är välkomna. Jag anser att den ojämlika skolan och framför allt den religiösa friskolan behöver upphöra här och nu – det är kanske den viktigaste åtgärden för att få bukt med det här. Men jag välkomnar ändå de insatser som görs.

Herr talman! Jag vill fråga statsrådet vad regeringen gör åt det omfattande hat som sprids på sociala medier av högerextrema, som Sverigedemokraterna, mot hbtqi-personer och vilka åtgärder hon ämnar vidta för att se till att ingen ung hbtqi-person ska mötas av hot och hat som resulterar i självmord.

Herr talman! I USA ser vi hur Trumpadministrationen demoniserar sina motståndare och beskriver dem i ordalag som jag inte tänker använda här i kammaren. Samtalsklimatet hårdnar, och vi är många i den här kammaren – men framför allt utanför – som blivit drabbade av detta. I Sverige skedde det senast för några dagar sedan när utrikesministern delade vidare ett budskap om att svenska judar som protesterade var odjur.

Avhumaniseringen av människor föder bara mer hat. Det ska vi inte ha hit till Sverige. Det får inte ske i en civiliserad demokrati.

Tidigare har utrikesministern sagt att hon inte vill ha omvärldens konflikter på svenska gator och torg. Tycker utrikesministern själv att hon bidrar till detta genom att föra vidare budskap om att svenska judar som protesterar är odjur?

Herr talman! Tack för debatten!

Jag skulle ändå vilja påminna om att UNRWA är den största hjälporganisationen för palestinska flyktingar. Som vi har nämnt tillhandahåller UNRWA utbildning, primärvård och infrastruktur eftersom det inte finns en fullvärdig fungerande stat som kan ta hand om de palestinska medborgarna.

Att då, som ledamoten Stefan Olsson, likställa detta med sophämtning och nästan göra sig löjlig över UNRWA:s verksamhet tycker jag är anmärkningsvärt. Jag häpnar faktiskt över att man gör det i det läge som nu råder. Senast i går dog 40 palestinier och en FN-anställd.

Vi vädjar till den svenska regeringen, vilket Håkan Svenneling också nämnde, om att återuppta stödet till UNRWA. Om ni inte hörsammar oss i oppositionen, hörsamma de organisationer som vädjar om att stödet ska återupptas!

Utrikesministern har helt rätt: Sverige är en av de största givarna av humanitärt bistånd till Gaza. Men det handlar om att ge till rätt organisation, den organisation som kan se till att stödet kommer de palestinska flyktingarna till del.

Utrikesministern borde vara mer fokuserad på vad just Sverige kan göra. Vi vädjar till Sveriges regering. Hur andra regeringar agerar på EU-nivå får stå för dem. Vi kommer att markera tydligt mot dem, men de jag kan påverka i den här kammaren är Sveriges regering. Vi behöver inte diskutera andra EU-länder. Det vi kan diskutera är vad Sveriges regering tänker göra. Kommer man att återuppta stödet till UNRWA? Om UNRWA själva säger att de kan verka trots förbudet, varför återupptar inte regeringen stödet till UNRWA?

Herr talman! Även jag vill ta upp frågan om UNRWA och debatten som har skett under långhelgen om huruvida Sverige skulle vara det enda EU-landet eller inte. Det verkar råda oenighet på Utrikesdepartementet. Det sades först att det var sex andra EU-länder som hade dragit in sitt stöd. Sedan sa utrikesministern att det var tre andra.

Det råder i varje fall oklarhet i den svenska regeringen om hur många länder det är eller inte. Men det spelar faktiskt ingen roll, herr talman. Jag bryr mig inte så mycket om vad andra EU-länder gör. Jag är riksdagsledamot i Sverige. Jag kräver att Sverige återupptar stödet till UNRWA, som är den enskilt viktigaste organisationen för palestinska flyktingar just nu.

Vi talar om uppemot 60 000 döda palestinier. Vi talar om människor som blir fördrivna till södra Gaza för att få humanitär hjälp, och sedan blir de beskjutna. Det är en fruktansvärd utveckling. Vi behöver inte stå här och dividera om vilka EU-länder som har gjort vad. Jag kräver att Sveriges regering nu återupptar stödet till UNRWA. Det är det krav som vi socialdemokrater har ställt.

Vi kan också konstatera att regeringen har haft en väldigt märklig inställning om det är så att man faktiskt stöttar en tvåstatslösning. Det blir väldigt märkligt att sitta och säga att vi försöker att dra inrikespolitiska poänger och att vi skulle ha andra syften än att skydda palestinska liv. Det handlar om att Israel ska avsluta en olaglig ockupation som har pågått alltför länge.

Herr talman! Om vi tittar på regeringens agerande kan vi se att det första man gjorde efter den 7 oktober var att man drog in stödet till demokratirörelsen i Palestina. Det är kanske den största motståndskraften till Hamas. Sedan tog det ganska lång tid för regeringen att kräva ett eldupphör. Tobias Billström sa i december i den här kammaren att Israel hade rätt att försvara sig, och att det just då inte var aktuellt att uttala sig om ett eldupphör. Då var det 6 000 döda.

Man har avstått från att i FN rösta om ett slut på Israels olagliga ockupation. Nu drar man in stödet till UNRWA. Man har fortfarande inte fördömt krigsbrotten i Gaza och på Västbanken. Man har dessutom slutat finansiera följeslagarprogrammet, som framför allt skyddar palestinska barn från extrema bosättare. Det programmet har man helt och hållet slutat finansiera.

Vi har dessutom en statsminister som beställer vin från ockuperad mark när han har middagsbjudningar. Vi ska inte handla med varor från ockuperad mark, herr talman. Det undergräver tvåstatslösningen. Det undergräver den palestinska staten.

Som jag sa i mitt tidigare inlägg är det bra att regeringen har blivit skarpare i sin kritik. Men jag kan också konstatera att det krävdes uppemot 60 000 döda för att det skulle ske.

Jag kommer därför tillbaka till det Håkan Svenneling tog upp om FN:s princip om Responsibility to Protect. Man har åtagit sig att förhindra folkmord, krigsbrott, etnisk rensning och brott mot mänskligheten. Utifrån de exempel som jag tagit upp tidigare menar jag att Sverige tyvärr har misslyckats med att göra det.

Det vi ser just nu är bland de värsta brotten. Vi har en utrikesminister och en biståndsminister som verkar vara mer intresserade av vad andra EU-länder håller på med än av att själva agera. Det tycker jag är anmärkningsvärt.

Vi kräver att man återupptar stödet till UNRWA, att man driver på för att frysa handelsavtalet med Israel och att man fördömer krigsbrotten som vi får ta del av varenda dag.

Sveriges röst i omvärlden är för låg. Det kommer att vara en skamfläck i historien att vi inte gjorde mer för att förhindra krigsbrott och inte lade all vår kraft på att förhindra ett folkmord.

Herr talman! Jag tackar utrikesministern för svaret.

Jag vill hävda att Israel har passerat alla tänkbara gränser i sina attacker i Gaza. Uppemot 60 000 har dödats. Sjukvårdspersonal och FN-personal har dödats. Det sker en kollektiv bestraffning av Gazas civilbefolkning som vi inte har sett i modern tid.

Det samlade världssamfundet måste agera genom fördömanden och sanktioner men också genom att använda andra verktyg som man har till sitt förfogande, exempelvis genom att frysa handelsavtal med Israel. Det är ju som Olof Palme så förträffligt sa: Folkrätten är vår första försvarslinje. Jag tror att det här är ord som vi måste påminna om. Jag tror också att vi måste påminna oss själva om dem. Folkrätten är det som försvarar små och medelstora stater, som Sverige. Just nu bryter Israel mot den varenda dag.

Jag tycker att det är bra att Sveriges regering har hörsammat oppositionen. Vi har i över ett år krävt att man ska införa sanktioner mot israeliska ministrar, att man ska öka det humanitära stödet till Gaza, att man ska verka för ett eldupphör och att man ska verka för en frysning av EU:s handelsavtal med Israel.

Israels krigsbrott i Gaza kan ju alla se, men vi pratar väldigt lite om de krigsbrott som sker på Västbanken. Vi har sett hur extrema bosättare attackerat och dödat palestinier, skyddade av den israeliska militären. Man har fördrivit uppemot 40 000 palestinier från deras hem. Obehindrat rycker man fram, tar mer land i anspråk och fördjupar den olagliga ockupation som har pågått i nästan 60 år.

Den palestinska staten undermineras, och världen framstår som handfallen när krigsbrott sker framför våra ögon. Om vi inte agerar kommer vi alla att vara medskyldiga till de värsta tänkbara brotten och till en av historiens kanske största tragedier. Det är därför viktigt att Sverige agerar och fördömer krigsbrotten samt ansluter sig till bland annat Spaniens och Irlands initiativ om att frysa handelsavtalet. Just nu pågår en översyn, men det finns ingenting som säger att man inte kan frysa handelsavtalet medan den översynen pågår.

Jag tror att det är uppenbart för alla som lyssnar på den här debatten och som har varit engagerade i den här frågan att den press som satts på Israel inte har fungerat särskilt väl. Israel har fortsatt. Det som hänt är snarare att länder har accepterat Israels konstanta övertramp mot internationell rätt.

Jag vill lyfta fram UNRWA som ett exempel. UNRWA är den största hjälporganisationen i Gaza, men man är mycket mer än så. UNWRA står för den infrastruktur som palestinska flyktingar är beroende av, eftersom de inte har en fullt fungerande stat som tillåts tillhandahålla det som medborgarna behöver. Det handlar om skola, utbildning och primärvård, men det handlar också om direkt humanitärt stöd.

Just nu är det så att Sverige utmärker sig i världen. Enligt UNRWA är Sverige det enda EU-land som aktivt har dragit in stödet till organisationen. Alla andra hjälporganisationer som Sverige ger stöd till säger att UNRWA är den viktigaste organisationen på plats för att se till att palestinier får den hjälp de behöver.

Därför vill jag fråga utrikesministern: När man från UNRWA:s sida säger att man fortsatt kan verka på plats, trots att Israel har förbjudit organisationen, varför håller regeringen fortfarande inne stödet? Och om Israel skulle häva förbudet mot UNRWA, kommer regeringen då omedelbart att återuppta stödet?

Slutligen vill jag fråga om utrikesministern kommer att hörsamma UNRWA-chefen Philippe Lazzarini och bjuda in honom till Sverige för att låta honom förklara hur man kan använda svenskt stöd på ett effektivt sätt.

Fru talman! Jag har en debatt med utrikesministern nästa vecka om det här, så jag kommer att hålla mig till just påståendena om att Sverige inte kan göra allt och att vi ska agera gemensamt i EU. Det håller jag helt och hållet med om. EU är vår viktigaste utrikespolitiska arena, och det har vi nämnt ett flertal gånger. Men jag har även nämnt i debatter om Gaza och i andra internationella debatter att Sverige också måste våga gå före. När det kommer till Gaza har Sverige tyvärr snarare varit vid sidan av arbetet när det gäller att kräva att Israel som en demokratisk stat också respekterar internationell rätt.

Men det är glädjande att Sveriges regering nu talar något skarpare, att man har fördömt uttalanden och att man driver på för sanktioner på EU-nivå. Jag kan bara konstatera att det krävdes 55 000 döda innan tydlighet kom fram. Det är också en sanning.

Jag vill säga något apropå det Magdalena Thuresson sa. Att säga att det här är över bara Hamas lägger ned sina vapen är att otroligt förenkla en av historiens kanske mest komplicerade konflikter någonsin. Det stämmer nämligen inte. Hamas bildades på 80-talet. Före det var det krig i området. Israel har ockuperat Palestina olagligt sedan 1967. Det är de gränserna vi vill tillbaka till. Det är de gränserna man ska tillbaka till. Det är bara så vi kan få en varaktig, hållbar och långsiktig fred i regionen. Påstår man att den här konflikten är över om bara Hamas lägger ned sina vapen förstår man sig inte på den här konflikten – tyvärr.

Men jag skulle också vilja ha svar på en fråga: Kommer man, när man nu har kallat upp Israels ambassadör, att fördöma krigsbrotten som sker i Gaza just nu?

Fru talman! Tack, Jacob Risberg, som har tagit initiativ till den här interpellationsdebatten!

Jag skulle vilja börja med att säga att det som sker i Gaza är den värsta humanitära katastrofen i vår tid. Den uppfattningen tror jag att vi alla delar. Man har passerat alla tänkbara gränser för grymheter i modern krigföring.

Jag skulle vilja följa upp de frågor som Jacob Risberg ställer när det gäller regeringens val av ord beroende på vilken aktör det handlar om och vad det är som sker.

Jag instämmer i att Hamas terrorattack den 7 oktober 2023 är en av de mest fruktansvärda terrorattacker vi någonsin har sett. Där fick civila israeler sätta livet till när en islamistisk terrororganisation tog sig in i Israel. Detta ska med rätta fördömas. Hamas ska inte få styra i Gaza. De ska bort från styret helt och hållet.

För oss socialdemokrater är detta extra angeläget eftersom det var just Hamas som fängslade våra socialdemokratiska kamrater som styrde där före statskuppen 2007. Jag och många socialdemokrater med mig har ägnat vårt engagemang åt att just bekämpa Hamas.

Men när det kommer till Israel är regeringen inte lika tydlig, även om FN och flera länder i EU har fördömt det som sker och sagt att det är krigsbrott. FN är extremt tydligt med att vi som politiker behöver reagera och markera. Vi har så att säga en ”responsibility to protect”, som det också heter. Detta fastslogs just för att man ska förhindra krigsbrott och folkmord.

Man ska också förhindra att civila kommer till skada. När man misstänker att de gör det, eller när det, som i det här fallet, är uppenbart att de gör det, är det viktigt att politiker säger ifrån och är tydliga i sina fördömanden. Ett fördömande från en utrikesminister är otroligt skarpt. Tyvärr är Sverige inte lika tydligt i sina fördömanden av Israel, och det beklagar jag.

Jag är som socialdemokrat stolt över att vi socialdemokrater på vår partikongress har antagit ett uttalande där vi fastslår att vi fördömer krigsbrotten från Hamas. Vi kräver att alla i gisslan ska frisläppas. Vi kräver att Hamas ska sluta styra i Gaza, men vi kräver ju också att Israel ska fördömas. De krigsbrott som just nu sker i Gaza ska fördömas. Vi kräver att ockupationen ska upphöra. Vi kräver att den palestinska myndigheten ska få stärkta möjligheter att agera som en stat.

Vi kräver att Israel respekterar internationell rätt och att man gör allt för att förhindra ett folkmord. Ett fördömande och agerande – till exempel genom att ta initiativ till att vi gemensamt i EU ska sätta upp fler israeliska ministrar och beslutsfattare på EU:s sanktionslista – ser vi som centralt för att kunna sätta tryck på Israel och för att vi också ska kunna efterleva det som FN kräver av oss, alltså en responsibility to protect. Det är någonting som Sverige också har anslutit sig till.

Jag skulle vilja ha svar på samma frågor som Jacob Risberg har ställt: Anser regeringen att det som har skett och sker i Gaza är krigsbrott?

Fru talman! Jag vill tacka utrikesministern för debatten och för hennes engagemang i frågan, som jag inte tvivlar på över huvud taget. Men det jag har försökt lyfta fram och ville ha svar på gällde hur engagemang omsätts i politisk handlingskraft. Hbtqi-rörelsen i Turkiet är extremt tydlig: Man ska reagera, vilket utrikesministern har gjort, men man måste också agera. Den som innehar regeringsmakten har också, fru talman, möjlighet att omsätta det politiska engagemanget i politisk handling.

Just nu är Turkiet inte en fungerande demokrati, och det är nu hbtqi-personer behöver se att stödet från det som finns kvar av den demokratiska världen resurssätts och är långsiktigt och förutsägbart – för att de ska kunna bygga resiliens och vara den motståndskraft som vi vet att demokratiska samhällen behöver. Jag tycker att det är bra att utrikesministern inom EU arbetar gemensamt för att ta tydlig ställning för hbtqi-personers rätt till fria liv och ökat demokratiskt handlingsutrymme, vilket till sist leder till robusta demokratier.

Fru talman! I Ryssland, USA, Ungern, Belarus, Turkiet med flera länder ser vi hur demokratin nedmonteras genom att hbtqi-rättigheter först angrips. Överallt är det, vill jag ändå påstå, hbtqi-personer som står vid frontlinjen i slaget om demokratin. Det är alltså inte bara rätt att stötta dem – det är också smart, om vi ska bygga robusta demokratier i världen.

Tyvärr ser vi dock, som jag har nämnt tidigare i denna interpellationsdebatt, att Sveriges stöd till civilsamhället minskar, och det beklagar jag. Sverige måste vara rösten för en värld som inte bara försvarar hbtqi-personers rättigheter utan också tar strid för dem. Det är det enda rätta. Det är att stå upp för en regelbaserad världsordning, och det är att bygga demokratisk motståndskraft.

Tack så mycket för den här debatten!

Fru talman! Jag vill inleda med att säga att Sverige alltid har varit synonymt med hopp för framför allt hbtqi-personer världen över – hopp när man känner att man inte är välkommen i sitt eget land, hopp när man får möjligheten att organisera sig och pengar för att kunna göra det men också hopp om att det finns de i världen som står vid ens sida och som, även om man har ytterst lite gemensamt, står upp för allas rätt att älska vem man vill och vara vem man vill.

Jag tror, eller jag vet, att det finns en massa hbtqi-personer i Turkiet som blickar mot den fjällhöga nord, som alltid har stått på de utsattas sida. Det är viktigt att Sverige fortsatt är en humanitär stormakt, som vi alltid har varit, för det har garanterat hbtqi-personers frigörelse världen över. Det har garanterat att hbtqi-personer får ett friare och demokratiskt handlingsutrymme, och jag är övertygad om att ministern också är engagerad i dessa rättigheter.

Fru talman! I början av 2000-talet, när Turkiet gick i en mer demokratisk riktning, var det ett ökat engagemang från Sverige och andra länder, och Sverige var ledande. Man var snabbt på plats med demokratiarbete. Man stöttade hbtqi-rörelsen och övriga civilsamhället för att bygga upp den demokratiska motståndskraft vi vet att de utgör. Det här kom inte av sig självt, utan det var ett tryck utifrån. Som jag sa tidigare var Sverige en av de ledande nationerna. Man drev också fram att Turkiet började sina förhandlingar om ett EU-medlemskap, även om ett sådant än i dag känns ganska långt borta. Det var en målinriktad och effektiv utrikespolitik som gav resultat.

Nu är situationen i landet en helt annan än i början av 2000-talet. Men jag menar att situationen är så pass allvarlig att engagemanget i Turkiet snarare måste öka. Resurssättningen till civilsamhället i Turkiet behöver öka. FN deklarerar tydligt att omvärlden behöver ställa tydliga krav på efterlevnad av mänskliga rättigheter överallt i världen där det bryts mot dem. Man är också tydlig med att civilsamhället behöver stöttas. Men när jag var på besök i Turkiet fick jag reda på att det av 20 bilaterala avtal blivit 7 bilaterala avtal. Sverige har minskat sitt engagemang i landet när det behövts som allra mest.

Tyvärr är Sverige för svagt. Man har intagit en mycket mer försiktig hållning gentemot Turkiet bara de senaste två åren. Jag menar att Sverige inte riktigt lever upp till den Turkietstrategi som ligger fast. Det handlar om att främja mänskliga rättigheter, främja demokratisk utveckling och se till att hbtqi-personer inkluderas i demokratiarbetet.

Utrikesministern är tydlig med att mycket görs gemensamt i EU. Det tycker jag är bra, fru talman. Jag tror att det är viktigt att EU fortfarande är vår största utrikespolitiska arena. Men Sveriges roll i EU är också viktig att lyfta fram. Vi ska vara ledande, vara den som markerar först, öka engagemanget, gå före och skapa utrymme för att bygga den demokratiska motståndskraften. Tyvärr finns det inom Europeiska unionen även länder och regeringar som motsätter sig att vi ökar stödet till hbtqi-rörelser runt om i världen.

Fru talman! Jag vill därför följa upp mina frågor, som jag inte upplever att jag riktigt får svar på. Är utrikesministern beredd att ta initiativ i syfte att Sverige och EU ska stärka resurserna till civilsamhället i Turkiet och ge hbtqi-personer i landet hopp om att de ska kunna få demokratiskt handlingsutrymme igen?

Fru talman! Jag tackar utrikesministern för svaret.

Jag vill inleda med att säga att vi skulle ha haft den här interpellationsdebatten för några veckor sedan, men med anledning av att vi hade en svensk journalist fängslad i Turkiet valde jag och ledamoten Risberg att dra tillbaka våra interpellationer för att inte störa det arbete som jag vet att utrikesministern ägnade åt att få Joakim Medin frigiven. Jag vill tacka utrikesministern och Utrikesdepartementet för det hårda arbete jag vet att man lagt ned för att se till att Joakim Medin till slut fick komma hem.

Det är dock också en symbol för hur nära gränsen till diktatur Turkiet faktiskt är när svenska riksdagsledamöter känner sig hindrade i utövandet av sitt uppdrag i Sveriges riksdag av att Turkiet ska bli kränkt när vi markerar de uppenbara inskränkningar i demokratin som genomförs.

Fängslandet av Istanbuls borgmästare Ekrem İmamoğlu är ett praktexempel på hur demokratin snart är förlorad i Turkiet. Han framstod som kanske den enda kandidaten som kunde ställa upp i ett presidentval mot Erdoğan.

Sedan tidigare har Erdoğan satt i system att gripa oppositionella. Jag vill särskilt lyfta två som har suttit fängslade sedan 2016, nämligen Demirtaş och Yüksekdağ, före detta ledare för HDP, numera DEM Parti. De har alltså suttit fängslade i snart tio år.

Fru talman! Det finns mycket att säga om gripanden och inskränkningar i Turkiet. Jag har valt att särskilt fokusera på hbtqi-personers utsatthet i landet.

Erdoğan har deklarerat att hbtqi-personer är det största hotet mot kärnfamiljen och mot den turkiska statens kärnvärden. Hatbrott, hatretorik och godtyckliga arresteringar är vardag för hbtqi-personer i Turkiet. Nu senast deklarerade Erdoğan även att man ämnar göra det olagligt att uppvisa det han kallar avvikande sexualitet i offentligheten. Många bedömare menar att det är sista steget innan man löper linan ut och förbjuder homosexualitet i landet.

I höstas var jag i Turkiet och träffade flera hbtqi-organisationer, och deras budskap är glasklart: Det internationella samfundet måste reagera och agera. Alla organisationer lyfter fram Sverige som den viktigaste allierade i EU för detta.

Engagemanget från omvärlden svalnar, fru talman. Minskningen av biståndsmedel sker överallt. Auktoritära ledningar utvecklas i land efter land, så även i Turkiet, och man intar en allt större försiktighet i sina diplomatiska relationer med auktoritära stater. Tyvärr har Sveriges engagemang i civilsamhället minskat då man har gått från 20 till 7 bilaterala avtal med civilsamhället i Turkiet. Detta har haft en direkt inverkan på hbtqi-organisationers möjligheter att organisera sig.

I Turkietstrategin, som gäller till 2027, slås det fast att mänskliga rättigheter och demokrati ska främjas i Sveriges reformarbete med Turkiet. Därför, fru talman, är det oroväckande att se att stödet till just de organisationerna minskar. Det stora problemet är fortsatt att drevet och hatet mot hbtqi-personer fortfarande är extremt påtagligt i Turkiet.

Den negativa demokratiska utveckling vi ser i Turkiet är ett av de största hoten mot säkerheten i området. Jag vill därför fråga ministern om hon har tagit upp just hbtqi-personers utsatthet i Turkiet i sina samtal med landet. Kommer Sverige att öka sitt engagemang för att se till att hbtqi-personer fortsatt kan organisera sig i den alltmer allvarliga situation som vi ser?

Fru talman! Jag utgår från att justitieministern vill att alla alltid ska ställa sig bakom hans förslag och tycka att de är toppenbra.

Jag tycker ändå att det utkast till lagrådsremiss vi har fått se är bra. Det är mycket mer omfattande än i dag, och det välkomnar jag. Jag vet att många hbtqi-personer också gör det.

När det gäller remissinstansernas svar skulle jag vilja att man också inkluderade hbtqi-civilsamhället som dels har drivit frågan, dels har medlemmar som har blivit utsatta. De har också kunskapen om hur utbrett detta är i Sverige och vet exakt vilken typ av lagstiftning som hade varit träffsäker för deras medlemmar men framför allt för alla oss som är hbtqi-personer och för dem som har blivit utsatta.

Jag vill fortsätta med att ställa en fråga om marknadsföringen av konverteringsterapi – eller omvändelseförsök. De som erbjuder konverteringsterapi kallar det inte för omvändelseförsök, men har justitieministern något att säga att om det ska vara olagligt att erbjuda unga människor någon form av terapi för att få bort homosexualitet eller för att ändra könsidentiteten?

Unga som är i en utsatt situation eller position och som har bristande konsekvenstänk, befinner sig i en utvecklingsprocess och funderar över sig själva kan vara mottagliga för att någon, exempelvis i en religiös kontext, säger: Jag kan se till att du mår bättre, och vi kan ha ett samtal för att få bort de demoner som är fast i sinnet eller tar över själen.

Jag tycker inte att det är acceptabelt, och vi tycker inte att det ska vara lagligt i Sverige. Jag skulle vilja få ett svar från justitieministern vad gäller detta. Annars vill jag tacka för debatten och för ministerns engagemang i frågan.

Fru talman! Jag delar justitieministerns uppfattning att lagrådsremissen kommer att utvidga definitionen, eller snarare specificera vad omvändelseförsök är och även möjligheten att få upprättelse. Men jag tror också att symboler är viktigt i politik, och vi är politiker. Vi är lagstiftare men också politiker som tycker saker, och för oss är symboler och semantik viktigt. Budskap är viktiga.

Hade regeringen explicit sagt att man nu förbjuder omvändelseförsök hade det betytt väldigt mycket för hbtqi-personer, just därför att detta är en fråga som de har drivit i många år. Sverige skulle då inte längre stå vid sidan av det arbetet utan vara med i det på EU-nivå.

Jag kan ta emot kritiken att vår regering inte gjorde tillräckligt under åtta år. Vi lade dock till i direktivet till utredningen om personlig integritet just att hitta sätt att förbjuda omvändelseförsök i Sverige. Att sedan inte utredningen gick vidare med detta har försenat det arbetet, men under många år stod Sverige vid sidan av arbetet med upprättelse för hbtqi-personer. Det hade varit välkommet om regeringen hade kunnat förtydliga detta och säga att man nu går fram med ett förbud mot omvändelseförsök.

Problemet, fru talman, är att man inte går fram med ett förbud mot omvändelseförsök i lagstiftningen utan inkluderar det som ett sätt att utföra psykiskt våld. Där har vi ändå en skillnad, tycker jag. Även om justitieministern känner att den här lagstiftningen kommer att vara mer träffsäker tror jag att ett införande av ett förbud mot omvändelseförsök vore att på allvar ta sig an problemet och också skicka en viktig signal: I Sverige är detta inte tillåtet. I Sverige kommer vi inte att tillåta att människor försöker ha konverteringsterapier mot unga hbtqi-personer. Det är oacceptabelt.

Här har det ändå blossat upp lite av en debatt – inte riktigt som med könstillhörighetslagen, men vi har sett sådana tendenser. Det är beklagligt. Skillnaden är väl att det är mycket bredare gruppanslutning när det kommer till att stötta ett förbud mot omvändelseförsök, men det gör mig ändå lite orolig.

I lagrådsremissen står det att lagrådsremissen delvis har byggt på en överenskommelse mellan Sverigedemokraterna och regeringen. Jag skulle vilja veta om denna fråga har varit ett problem för regeringen i samarbetet med Sverigedemokraterna, som är väldigt tydliga med att de inte kommer att acceptera några avancemang när det kommer till hbtqi-frågor. Sverigedemokratiska politiker har också sagt att de motsätter sig exempelvis ett förbud mot omvändelseförsök. Det vore intressant, inte bara för mig som är i opposition och inte får ta del av regeringens förhandlingar utan också för de hbtqi-personer som tittar på den här debatten och som har följt frågan i flera år, att få höra om det är där skon klämmer. Är det därför Moderaterna inte kan gå fram med ett tydligt förslag om att förbjuda omvändelseförsök i Sverige?

Jag vill också ställa en fråga om något vi sett i lagstiftningen i Tyskland och Malta och som det vore intressant om justitieministern kunde utveckla, fru talman. I Tyskland och Malta har man vidareutvecklat lagstiftningen med att det ska vara olagligt att marknadsföra konverteringsterapi. Församlingar får inte heller erbjuda någon typ av läger där de ska lära barn och unga att inte längre ha de här homosexuella demonerna i huvudet.

Detta skulle jag vilja ha svar på. Det är ju också någonting som man skulle kunna lägga till i en lagstiftning som förbjuder omvändelseförsök, och det står inte i lagrådsremissen. Jag skulle vilja veta om detta är någonting som justitieministern skulle vara intresserad av att titta vidare på. Det blir ju inte en komplett lag om ett förbud mot omvändelseförsök, även om jag delar uppfattningen att detta kommer att ge utvidgad möjlighet för hbtqi-personer att få upprättelse om man blivit utsatt.

Fru talman! Tack, Gunnar Strömmer, för svaret på min interpellation! Jag tror att det här är den tredje debatten vi har om denna fråga under mandatperioden, och det beror på att det har tagit väldigt lång tid för regeringen att återkomma.

Jag tycker att det är ett bra svar från statsrådet i frågan. Jag vill tacka för att åtminstone Moderaterna och Liberalerna i grunden har ett engagemang som vi socialdemokrater delar när det kommer till upprättelse för hbtqi-personer som har blivit utsatta för omvändelseförsök i vårt land.

Låt oss göra en liten internationell utblick. I Sverige är vi ganska sena på bollen, och det var just därför den socialdemokratiska regeringen hade de här tilläggsdirektiven till utredningen om den personliga integriteten. Vi ville försöka hitta fler sätt att förbjuda omvändelseförsök i Sverige. Malta, Spanien, Tyskland, Belgien, Grekland, Portugal och Cypern är bara några av de EU-länder som har gått längre än Sverige. Malta har haft en lagstiftning mot omvändelseförsök sedan 2016.

Det som skiljer de här lagstiftningarna från det som justitieministern ändå presenterar, och som är välkomnade besked när det kommer till att omvändelseförsök också inkluderas som ett exempel på psykiskt våld, är att man explicit uttalar omvändelseförsök som förbjudet och olagligt.

Det är just det som lagstiftning syftar till. Det handlar om upprättelse, och det handlar också om erkännande av personer som blir utsatta. I den förra debatten exemplifierade jag det här med hedersrelaterat våld. Vi i politiken har sagt att också motivet bakom detta är brottsligt, och det är detta jag hoppas att vi kan fokusera lite på i den här debatten också.

Det är detta jag söker och som många vill se när det gäller människor som försöker omvända hbtqi-personer: Motivet bakom ska vara kriminaliserat, som det är i de länder jag just nämnde. Jag tror att det är viktigt att Sverige tar ställning i frågan.

Alldeles nyligen gick det runt en uppmaning om att man skulle kriminalisera det här på EU-nivå, och det samlades in 2 miljoner namn. Bland andra Gabriel Attal, före detta premiärminister i Frankrike, har uppmanat EU:s länder och regeringar att ställa sig bakom det här.

Jag skulle vilja fråga justitieministern om detta är någonting som den svenska regeringen har funderat över och hur man ser på frågan på EU-nivå. Det är trots allt någonting som Gunnar Strömmer är ansvarig för, inte minst i rådet.

I den presenterade lagrådsremissen använder man MUCF:s definition av omvändelseförsök, vilket jag välkomnar och tycker är bra. MUCF förordar i rapporten ett förbud mot omvändelseförsök, och det är en vilja som också framkommer när man har intervjuat framför allt unga hbtqi-personer. Varför kan då inte regeringen lägga fram ett förslag, eller åtminstone presentera en utredning, om att förbjuda just omvändelseförsök?

Jag tror att vi delar uppfattningen att det här är viktiga frågor. Jag tror att vi delar uppfattningen att vi tycker att företeelsen ska vara olaglig i Sverige. Men det är inte riktigt det som presenteras. Även om det hela blir mer omfattande med den lagrådsremiss som precis har presenterats är det inte ett förbud mot omvändelseförsök. Det är en fråga jag skulle vilja ha svar på.

Fru talman! Jag börjar med denna fråga och återkommer sedan. Varför går inte regeringen vidare med detta?