Daniel Vencu Öhrlund Castro

Herr talman! Jag kan börja med att svara på några av de här frågorna. Det är återkommande när vi pratar om demokrati och trygghet att skulden läggs på eleverna och att de ska stängas av. Men man ger ju inga möjligheter för elever att ha inflytande i den svenska skolan och öka deras vetskap och kunnande om demokrati. Man gör ingenting för att stärka civilsamhället, som är en vital del av den svenska demokratin. Det är civilsamhället som genomför skolinformationer. De säger att de inte kan göra det längre på grund av otryggheten men får svaret att man stänger av elever i stället för att inkludera civilsamhället.

Jag ställde en fråga i förra interpellationsdebatten om sexualundervisning om varför regeringen inte för dialog med civilsamhället om hur tryggheten i den svenska skolan kan stärkas för hbtqi-personer. Så länge vi har en ojämlik skola, herr talman, kommer tryggheten att vara lidande. Om vi inte klarar av demokratiuppdraget kommer inte bara tryggheten för hbtqi-personer att bli lidande utan själva existensberättigandet, för som jag sa tidigare är hbtqi-personers mänskliga rättigheter en vital del av en fungerande demokrati. Det är det som är hotat i dag.

Just nu kommer hatet, vilket även RFSL vittnar om, främst från högerextremism. Det tar sig uttryck i den här kammaren genom Sverigedemokraterna. Man kommer liksom inte runt det. Det är verkligheten i samhället i dag. Hur många unga ska behöva ta del av exempelvis Sverigedemokraternas hån mot transpersoner innan regeringen agerar?

Herr talman! Händelser i samhället präglar den svenska skolan. Det är helt uppenbart. Regeringen tycks inte ha en plan för att långsiktigt finansiera civilsamhället. Det finns ingen plan för att systematiskt arbeta med hbtqi-kunskapshöjande insatser. Samtidigt har man gjort sig beroende av Sveriges mest hbtqi-fientliga parti. Det kan jag bara beklaga, för det är unga hbtqi-personer som kommer att få betala det högsta priset för det.

Herr talman! Tack, statsrådet, för svaret!

Jag håller med om att vi måste stå enade och försöka att hitta bred samsyn när det kommer till att slå vakt om värdegrunder. Det handlar också om att slå fast vad som är en värdegrund, för likt det min kollega Ulrika Westerlund slår fast handlar värderingar väldigt mycket om att vi alla också vågar uttrycka dem.

Värderingar är inget som är beständigt över tid utan någonting som vi måste vinna hela tiden, och den utveckling som vi ser i den svenska skolan är nog en fingervisning om att vi är långt ifrån där vi vill vara när det kommer till vilka värderingar som ska prägla den svenska demokratin.

Om vi uppehåller oss vid demokratin är hbtqi-personers mänskliga rättigheter en vital del av en välfungerande och robust demokrati, och i Sverige är det den svenska skolan som har demokratiuppdraget. Det är där framtidens demokratiska medborgare ska bildas och utvecklas för att i framtiden kunna fortsätta att slå vakt om demokratin.

Herr talman! Vad är det då för samhälle som unga hbtqi-personer har sett bara under de här tre åren? Från Sverigedemokraternas sida började man med att hetsa mot dragqueens, i de kommuner där man styr har man valt att ta ned Prideflaggan och i debatten om könstillhörighetslagen förlöjligade man i den här talarstolen, i den här kammaren, transpersoner inför hela svenska folket.

Samtidigt har samarbetet mellan Liberalerna, Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna intensifierats och fördjupats. Det är klart att det sänder signaler till unga hbtqi-personer. Jag tror nog att statsrådet och jag är ganska eniga gällande vilka värderingar som vi vill ska prägla den svenska demokratin. Problemet är att det faktiska politiska utfallet och vem man samarbetar med skickar helt andra signaler till landets unga hbtqi-personer.

Om vi ska fokusera på skolans demokratiuppdrag ser vi att vi har långt kvar till en likvärdig och jämlik skola i Sverige i dag, inte minst för att skolan är hårt ansatt av religiösa friskolor och aktiebolag som driver skolor i vinstintresse i stället för exempelvis ett intresse för demokratiuppdraget. Det här skapar en ojämlikhet som regeringen inte gör någonting åt. I stället bedriver man en politik som inte ger elever en likvärdig skolgång, och i längden är det den svenska demokratin som drabbas djupt av detta.

Herr talman! I mitt tidigare inlägg var jag inne på en del åtgärder som regeringen själv skulle kunna göra och som kanske inte handlar om vilka man samarbetar med. Om man nu har en handlingsplan, utse då en hbtqi-samordnare som får jobba myndighetsöverskridande och som har mandatet att samla de olika departementen som berörs för att se till att de uppdrag som ges också följs upp och genomförs.

Man kan också ta fram en konkret plan för hur man ska leva upp till demokratiuppdraget i varenda skola i vårt land. Det kan ju inte vara så att du som hbtqi-person i en del av landet ska ha en helt annan erfarenhet än en hbtqi-person i en annan del av landet. Men det är exakt så det är i dag.

Någonting som jag särskilt vill lyfta fram är den kompetensutveckling och fortbildning som krävs för Sveriges lärare om just hbtqi-personers mänskliga rättigheter och vidare hur man kan samla in data för att se effekter och resultat.

Det här var några av mina förslag, herr talman. Jag skulle gärna vilja att statsrådet ger svar om dem.

Herr talman! Jag vill börja med ett citat från Rädda Barnens Ungdomsförbunds rapport om hur det är att vara ung hbtqi-person i dag: Jag kommer att bli förtryckt. Jag kommer att bli diskriminerad. I vissa fall är det farligt att vara ute.

Min fråga tar sitt avstamp i just det uttalandet. Allting briserade när det var en artikel i Dagens Nyheter där RFSL vittnar om att de inte längre kan genomföra skolinformationer på grund av den ökade otryggheten i den svenska skolan för hbtqi-personer. Jag och statsrådet Mohamsson har haft en interpellationsdebatt om just detta tidigare i november.

Hbtqi-fientligheten existerar inte bara i skolans värld, utan den är utbredd i hela samhället. Om vi ska uppehålla oss vid den svenska skolan vill jag ändå konstatera att under den socialdemokratiska regeringen hade skolan ett särskilt uppdrag att arbete med normkritik genom att sprida kunskapsstöd och fortbildning till lärare. Det gällde framför allt hbtqi-frågor men också transpersoners villkor i skolmiljön.

Den politiska inriktningen i dag är fortfarande att Skolverket är en av de strategiska myndigheterna, vilket är bra. Det är bra att det ligger fast. Men vi ser också att inriktningen har gått från att specifikt handla om hbtqi-kompetensutveckling till grundläggande värdegrundsarbete. Därmed menar jag och Socialdemokraterna att det behövs ett mer riktat fokus på just hbtqi-personers trygghet och levnadsvillkor.

När det kommer till tryggheten bär läraren ett tungt ansvar för tryggheten i klassrummen och i skolan. Men det gäller inte bara läraren. Det krävs fler vuxna i skolan. Det behövs fritidspedagoger, barnskötare och andra som kan komplettera lärarens grundläggande uppdrag att erbjuda en bra, trygg och likvärdig utbildning.

Jag skulle vilja säga att det var ganska tydligt i ministerns svar att det saknas en sammanhållande kraft, eller snarare en sammanhållen plan för hur man ska åtgärda den ökade hbtqi-fientligheten i skolan. Man väljer att fortsätta hänvisa till handlingsplanen. Den är i mångt och mycket bra, men det finns ingenting där som konkretiserar exempelvis hur hbtqi-civilsamhället ska få stärkta finansiella resurser. Det står heller ingenting om hur regeringen ämnar stärka skolinformationen i den svenska skolan.

Därför, herr talman, vill jag framhålla vikten av ett samordnat och systematiskt arbete från alla utpekade myndigheter. Just nu ligger arbetet utspritt på flera myndigheter och flera departement. Det finns ingen hbtqi-samordnare. Det finns inte heller något uppföljningskrav på myndigheterna gällande hur handlingsplanen har efterlevts.

Om man vill ha effektiva åtgärder som ger resultat handlar det om långsiktighet och målinriktat arbete. Jag vill säga att civilsamhället spelar en central roll. Det gäller att man inkluderar civilsamhället i det här arbetet och ser till att civilsamhället får långsiktigt stöd.

Herr talman! Det behövs medel till sådant som inte enbart sker i projektform. Vi behöver bli bättre på att samla in data för att kunna följa upp hur det ser ut med tryggheten för hbtqi-personer i skolan och i samhället i stort och för att veta vilka åtgärder vi behöver sätta in för att få bukt med det här. Det handlar också om att kunna mäta effekterna av åtgärderna.

I MUCF:s rapport Jag är inte ensam, det finns andra som jag kartläggs hur unga hbtqi-personer mår i dag. Det visar sig att 28 procent inte känner sig välkomna i fritidsaktiviteter och att hälften inte känner studiero eller trygghet i skolan. Det är hisnande siffror.

Vad är regeringens sammanhållna och konkreta plan för att stärka hbtqi-personers rättigheter i skolan och i samhället?

Herr talman! Jag tycker att det blir lite svårt att få svar. Regeringen säger sig vara angelägen om att få bukt med ojämlikheten i sexualundervisningen. Vi har ganska tunga instanser som är kritiska mot de förändringar som föreslås. En av dem, Barnombudsmannen, nämndes av Ulrika Westerlund alldeles nyss. Varför har regeringen inte inlett en dialog med de remissinstanser som är djupt kritiska till de föreslagna förändringarna? Det förefaller mig ganska svårt att förstå, herr talman. Om man nu vill stärka sexualundervisningen och har lyxen att ha ett starkt civilsamhälle med bred kunskap, mycket fakta och erfarenhet på områdena, vilket vi har i Sverige, begriper jag inte varför man inte vill föra en dialog med dem för att nå det mål som åtminstone statsrådet ger uttryck för att man vill uppnå.

I stället är man ute i medierna och vevar ganska friskt mot civilsamhället. Man tycks inte vilja ta till sig av den kritik som har framförts. Min bild är att kritiken framförs av den enkla anledningen att remissinstanserna inte vill att barn och unga ska få en sexualundervisning som är sämre än vad den är i dag. De vill inte att barn och unga ska få en sexualundervisning som är ojämlik, så att man får en typ av sexualundervisning om man går i en skola och en annan typ om man går i en annan skola. Kanske får man över huvud taget inte någon adekvat sexualundervisning.

Min fråga kvarstår, herr talman, för jag fick inget svar på den. Varför bjuder regeringen inte in de djupt kritiska remissinstanserna för att tillsammans formulera ett svar på den oro som finns och stärka sexualundervisningen för alla barn och unga i Sverige?

Herr talman! Jag vill tacka Ulrika Westerlund, som har ställt frågan till Simona Mohamsson, och för möjligheten att debattera det här.

Jag tänker uppehålla mig vid sexualundervisningen. I nästa debatt kommer vi nämligen att få anledning att diskutera tryggheten för hbtqi-personer mer djupgående.

Sexualundervisningen i Sverige är ganska unik i sitt slag. Och vi har många gånger fått ganska mycket beröm för att vi har just den typen av sexualundervisning. Men det finns, som statsrådet själv nämnde, ganska stora klyftor när det kommer till jämlikheten i den undervisning som erbjuds på landets olika skolor.

Jag kan ta mig själv som exempel. Jag gick i en privat friskola i Skärholmen. När jag har pratat med andra i min ålder om detta på senare dagar har jag förstått att min sexualundervisning var oerhört begränsad i jämförelse med andras. Det illustrerar problematiken: När sexualundervisningen blir godtycklig och när det handlar om de enskilda lärarnas engagemang i frågan blir elever lidande. Och om vi uppehåller oss vid hbtqi-personer handlar det framför allt om kunskapen om vad hbtqi-personers rättigheter är och att man ska få den grundläggande kunskapen om alla människors lika värde.

Herr talman! Jag vill rikta fokus på kritiken mot de föreslagna förändringarna och vad de innehåller, eftersom jag vill få några svar.

RFSU har pekat på borttagandet av rektorns uttalade ansvar för sexualundervisningen som ett hot. Det kan led till godtycklig implementering och efterlevnad av sexualundervisningen. Om rektorn inte längre har ansvar för det kan det bli så att skolor kommer att genomföra sexualundervisningen beroende på om läraren anser att det är viktigt eller inte. Därför är det viktigt att hela skolan får ett sådant ansvar via rektorn.

Jag har noterat, herr talman, att ministern har slagit ifrån sig kritiken ganska hårt och kallat det för lögner. Det är lite anmärkningsvärt. Man hade i stället kunnat bjuda in till en dialog med civilsamhället och till en diskussion om hur vi kan stärka sexualundervisningen. Vad jag kan se tycks det ändå vara något som statsrådet vill.

Jag vill ändå fråga: Om regeringen anser att man inte kommer att göra försämringar, varför för man inte en dialog med civilsamhället för att gemensamt komma fram till en produkt som faktiskt stärker sexualundervisningen och som ser till att öka kunskapen om hbtqi-personers rättigheter i skolan? Därigenom kan man också öka tryggheten för de här unga personerna.

Herr talman! Jag fick inte svar på min fråga om vad regeringens sammanhållna industripolitik är. Jag hoppas att jag kan få ett svar på den frågan. I likhet med det som påpekades av Fredrik Olovsson gällande de olika industristöden ser vi att det inte bara är de gröna kreditgarantierna som pausas. Regeringen väljer också att näst intill slopa Industriklivet, som är viktigt för att de bolag som Wykman lyfter fram, som är små eller medelstora och dessutom höginnovativa, ska kunna konkurrera på den globala marknaden.

De gröna kreditgarantierna har gått till bolag som har en mycket högre omsättning. Det blir lite märkligt. Jag skulle vilja höra lite mer om regeringens syn på statens möjlighet att riskdela för att se till att höginnovativa små och medelstora företag också ska kunna konkurrera på den globala marknaden.

Vad gäller frågan kring statsstöd, herr talman, som Niklas Wykman var inne på, ser vi att EU nu gör en ganska rejäl ansats för att se till att vi kan jobba strategiskt med statsstöd. Jag är helt enig om att vi inte kan konkurrera med statsstöd. Just därför är det viktigt att vi har ett strategiskt användande av våra offentliga medel. Där har vi exempelvis IPCEI-regelverket, som har presenterats av EU. Det skulle vara intressant att veta – jag har inte fått svar från vare sig Romina Pourmokhtari eller Ebba Busch – om regeringen tänker möjliggöra fler projekt enligt IPCEI-regelverket för att kunna använda offentliga medel mer strategiskt. Kanske kan jag få ett svar från Niklas Wykman på den frågan.

Herr talman! Det är väldigt svårt att veta vad regeringens samlade industripolitik är. Man säger att det är viktigt med stöd och att vi alla vill se Sverige som en ledande industrination. Men när hela världen deltar i en kapplöpning och försöker positionera sig väljer regeringen att slopa stöden till den svenska industrin. Så jag vidhåller min fråga: Vad är regeringens samlade industripolitik? Det är omöjligt för mig att förstå, herr talman.

Herr talman! Tack, Fredrik Olovsson, för möjligheten att debattera gröna kreditgarantier och industripolitik!

Under de senaste 30 åren har den svenska tillväxten klarat sig bättre än genomsnittet i EU. Framför allt har den svenska industrin stått för en stor del av den positiva utvecklingen. Men nu ser vi en hårdnande global marknad med konkurrerande ekonomier som satsar stort på sina industrier. I Sverige har vi inte längre en tilltagande tillväxt, utan den sjunker. Vi har dessutom en arbetslöshet som fortsätter att stiga och en produktivitet som stagnerar.

Det finns dock goda förutsättningar för Sverige att positionera sig väl i det här, herr talman. Den svenska industrin är trots allt stark. Den står för banbrytande teknik och för högkvalitativa produkter. Den är inte basically gone, som Reinfeldt en gång uttryckte det, utan den svenska industrin är tvärtom mer vital än på mycket länge. Det finns därför goda förutsättningar för Sverige att positionera sig. Men då krävs politiskt ledarskap, herr talman.

I en slutrapport från regeringens egen produktivitetskommission slås fast att kapitalförsörjning och finansiering är centralt för att företag, särskilt inom teknik, innovation och omställning, ska kunna växa. Det krävs långsiktig tillgång till kapital och bra villkor för investeringar och risk. Kommissionen lyfter också fram att Sverige behöver stärka hanteringen av immateriella tillgångar med tydligare stöd, kompetens och strukturer. Det behövs för att idéer ska kunna kommersialiseras och bidra till produktivitetstillväxt.

Givetvis behövs konkurrens, effektiva marknader och förutsägbarhet i våra regelverk. Men om det inte finns långsiktigt kapital för banbrytande teknik och framtidens industri kommer inte medel att tillföras svenska bolag, för vi vet att marknaden underinvesterar i den typen av risk.

Det här har andra länder insett, herr talman. Industripolitiken hårdnar från konkurrerande ekonomier, vilket har varit påtagligt för hela Europeiska unionen men särskilt Sverige. Både USA och Kina subventionerar, och det syns tydligt att stöden riktas till den gröna omställningen och till banbrytande teknik.

I det läget väljer den svenska regeringen att göra motsatsen. Man tar bort stödet för gröna kreditgarantier när varenda dag är avgörande för Sveriges position som ledande industrination. Inte nog med det, herr talman. Man har också valt att nästan helt slopa Industriklivet, som har varit helt avgörande för höginnovativa svenska tillväxtbolag när de ska skala upp.

Regeringen tycks tyvärr vara oförmögen att förstå allvaret vi befinner oss i vad gäller vår konkurrenskraft och väljer att strunta i vår industri i ett läge där vi borde kroka arm. Handelstullar, krig och osund konkurrens har gjort företagsstöd till säkerhetspolitik. Stödet till svenska bolag, herr talman, är i grunden en fråga om industriell suveränitet.

Jag vill att Sverige även fortsättningsvis ska vara en stark industrination. Jag förstår att jag och Niklas Wykman kanske har lite olika bild av hur man sköter den svenska ekonomin. Men om han inte vill lyssna på mig kan han lyssna på EU-kommissionen, som nu gör stora ansträngningar för att positionera Europa mot konkurrerande ekonomier. Han kan lyssna på Produktivitetskommissionens slutrapport, där det slås fast att vi behöver långsiktiga stöd till företag med banbrytande teknik för produktivitetstillväxt. Han kan även lyssna på Svenskt Näringsliv, som trycker på vikten av riskdelning mellan stat och näringsliv.

Jag skulle vilja fråga statsrådet: Vad är regeringens sammanhållna industripolitik? Anser Niklas Wykman att staten behöver stå för en del av risken i banbrytande teknik och framtidens industri?

Fru talman! Jag vill också tacka för debatten. Jag älskar att debattera innovationspolitik med Ebba Busch. Det vet jag att hon också gör.

Jag skulle ändå vilja svara lite när det gäller det här med Industriklivet och om att ge offentliga stöd. Att inte göra det är ett slöseri med skattebetalarnas pengar. Jag är helt enig på den punkten. Som Aida Birinxhiku var inne på är det dock inte alla i Ebba Buschs regeringsunderlag som är eniga gällande det. Det ser vi nu.

Ebba Busch valde att lyfta fram Industriklivet, som jag tycker är en fantastisk åtgärd som har varit ganska riktad mot just scaleups. De bolagen har kunnat ta del av Industriklivet på ett sätt som gör att just de kan växa. Men i regeringens budget försvinner nästan allt stöd som har gått via just Industriklivet. Det är djupt beklagligt. Om man talar med tillväxtbolag som vill skala upp nämner de just detta som något som kommer att slå hårt mot den svenska industrin.

Som jag sade i mitt förra inlägg, fru talman, handlar den svenska industrin och de satsningar vi gör om vår suveränitet i ett läge av geopolitiska spänningar. Jag håller med statsrådet om att vi behöver positionera oss. Problemet är ju att vi inte gör det.

Jag skulle också vilja framhålla hur viktigt detta är för svenska jobb. I framtidens tekniker ligger också framtidens jobb. Anledningarna till att vi är i det läge vi är, med innovationer och kapplöpning, är egentligen två. Den första är att hela världen har insett att framtidens välstånd ligger i banbrytande teknik – i den gröna omställningen och i sådana satsningar inom sjukvård som är life science. Den andra är att vi har en geopolitisk situation som ställer krav på självförsörjning och beredskap. Ska vi klara av att stå starka, ha motståndskraft och klara av klimatkrisen som är här och nu måste vi också investera i de här bolagen. Annars kommer vi inte att få se svenska jobb. Vi kommer att få se en alltmer sjunkande tillväxt, och det kommer att göra Sverige fattigare.

Fru talman! Även jag vill börja med att bena lite i det som sades av Ebba Busch i förra inlägget.

Regeringen gör såklart olika satsningar för att få bolag att skala upp. Här nämndes Vinnova, men jag tänkte inte uppehålla mig vid den ryckighet som fanns och de nedskärningar som gjordes i början av mandatperioden, även om jag tycker att de var helt fel. Vi ser att Vinnova i dag har ett stöd. Det är bra, även om vi socialdemokrater vill se större stöd till Vinnova och olika innovationsekosystem.

Problemet är att väldigt mycket av stödet från Vinnova i dag går till grundforskning. Vinnova behöver mycket mer medel för att se till att forskningsresultat kan kommersialiseras. Det är här problemet ligger. Det finns väldigt mycket pengar till grundforskning, men det finns alltför lite medel för att se till att bolag kan komma ut på marknaden.

Vad gäller de andra frågorna med koppling till EU som jag lyfte ganska mycket i mitt tidigare anförande, om till exempel IPCEI, fick jag inga svar på hur man kan möjliggöra detta. Vi i Socialdemokraterna har sedan mandatperioden började föreslagit att man ska möjliggöra fler projekt för att kunna få fler IPCEI till Sverige.

Man kanske ska ge lite sakupplysning om IPCEI. Jag har frågat Ebba Busch om detta, och vi hade också en debatt om det för ungefär två år sedan. Det handlar om en strategisk kompass för att stärka Europas industriella framtid genom att motverka fragmentering, främja gränsöverskridande samarbete mellan medlemsstaterna och också främja innovation som är av strategisk betydelse för hela unionen. Man får ändå säga att det är ett unikt anpassat svar på den aggressiva industripolitik som bedrivs av konkurrerande ekonomier – att strategiskt använda oss av offentliga medel för att stärka vår teknologiska suveränitet.

Det finns alltså, fru talman, flera finansieringsmöjligheter. En annan som jag vet att statsrådet har jobbat med är Horizon Europe, som är EU:s största innovationsprogram, där det finns 95 miljarder euro att söka.

Men problemet är att Sverige presterar bland de sämre. Vi är sämre än genomsnittet när det gäller ansökningar, och vi är sämre även när det gäller godkända ansökningar. Finland får hem tre gånger så mycket pengar som Sverige trots att deras befolkning bara är ungefär hälften av vår.

Bizmaker i Sundsvall och Rise tog fram en förstudie som tittade på vad detta kan bero på. En av de saker som konstaterades var att vi inte ser till att ha stärkta medel för att bygga konsortier i EU och att ha människor och miljöer som kan ge stöd vid sådana här ansökningar.

Fru talman! Jag skulle vilja veta vad regeringens plan är för att hämta hem mer medel från EU. När offentliga medel ska riktas, vilket behövs eftersom marknaden underinvesterar i den här typen av risk, behövs en riskdelning mellan staten och näringslivet, och i det arbetet krävs det en färdriktning. De flesta är rörande överens om vad vi behöver investera i. Det handlar om kvantfysik, AI, 6G, biotech och satsningar på våra deep tech-bolag. Då behövs den här färdriktningen.

Den geopolitiska världssituationen har nämligen gjort företagsstöd till en säkerhetsfråga. USA subventionerar, och Kina subventionerar. Om vi inte stöder bolag genom ett strategiskt användande av medel kommer produktion att flytta och teknik att försvinna, och vi kommer att tappa kontrollen över viktiga värdekedjor. Jag skulle vilja säga att stödet till scaleup i grunden är en fråga om industriell suveränitet.

Det finns alltså, fru talman, många delar att få ihop här. Men jag skulle vilja ha svar om hur vi möjliggör fler IPCEI-projekt och vad statsrådets plan är för att hämta hem mer EU-medel för att i grunden se till att vår innovationspolitik omsätts i en strategi som tar vara på svenska innovationer.

Fru talman! Tack, Ebba Busch, för svaret på min interpellation! Som Aida Birinxhiku sa har vi debatterat de här frågorna ett par gånger tidigare. Det har hänt mycket sedan dess.

Jag skulle vilja uppehålla mig lite vid Global Innovation Index. Som Ebba Busch också konstaterade rankas Sverige väldigt högt. Vi är tvåa i världen och har egentligen sedan 2019 aldrig legat under en tredjeplats, vilket är välkommet och ett kvitto på att vårt innovationsekosystem är starkt. Men vi tappar i väsentliga delar. Inte minst ser vi att våra bolag i många fall inte klarar sig från startup-fasen till scaleup-fasen. Mellan åren 2020 och 2024 tappade vi 8,4 procent i volym av investeringar i tidiga finansieringsrundor, vilket innebär att bolagen antingen har gått i konkurs eller har flyttat utomlands.

Regeringen har i budgeten gett ett välkommet tillskott till universitetens holdingbolag, men många av dem saknar den kompetens som krävs för att tillvarata immateriella tillgångar och innovation. Vi ser att samverkan med och inkludering av Vinnova är helt centralt för att det här ska funka bättre och göra att forskningsresultat kommersialiseras. Regeringen ser tyvärr inte det.

Fru talman! I den teknikomställning som sker positionerar sig länder som USA, Kina och Storbritannien genom att kraftfullt investera i sina innovationsekosystem. I EU görs nu en gemensam ansats för att stå starka i den hårda globala konkurrensen. Omnibuspaketet som ämnar förbättra EU:s regelverk har presenterats, men framför allt tas det fram en konkurrenskraftsfond som kommer att vara helt central och strategiskt viktig i EU:s industriella finanspolitik. I denna finns flera initiativ.

Jag skulle vilja uppehålla mig vid IPCEI-regelverket, som möjliggör projekt som går utöver de annars ganska strikta statsstödsreglerna på EU-nivå. Vi ser att det redan nu bildas allianser mellan medlemsstater för att möjliggöra de här olika projekten i de egna länderna. Tyvärr ser vi att Sverige inte är med i något av de projekt som på senare tid har fått godkänt, och alltför få ansökningar ligger inne. Det är ganska förvånande med tanke på att Sverige var med i två av de initiala projekten, som handlade om batterier.

Vi ser att när det formas allianser som Sverige står utanför riskerar viktiga innovationer i Sverige att gå miste om stora satsningar som skulle stärka både vår suveränitet och vår konkurrenskraft.

Fru talman! Jag skulle säga att EU är redo. Man vet hur viktigt det är att satsa på innovationer och se till att vi är framåtlutade i en allt hårdare konkurrens. Men det är också viktigt att det svenska perspektivet får genomslag i Europeiska unionen, för vi är ett ledande innovationsland som har mycket att tillföra.

I många år har vi gjort rätt saker genom att exempelvis satsa på forskning och innovation vid våra lärosäten och underlätta samverkan mellan politik, näringsliv och akademi. Vi har skapat konsortier som Big Science Sweden och Swedish Scaleups för att tillsammans ge goda förutsättningar för höginnovativa bolag att tillgodogöra sig nätverk och resurser. Allt det här finns, men nu behövs en färdriktning för politiken, vilket min kollega Aida Birinxhiku pekade ut.

Jag vill lyfta ett varningens finger när det gäller den höga andelen scaleup-bolag som inte klarar sig i Sverige. Det bådar inte gott för var vi kommer att stå i framtiden. Med anledning av det vill jag fråga statsrådet om hon ämnar leverera ett svar på hur Sverige kan se till att fler bolag kan skala upp här och om hon ser att mer kan göras från regeringens sida för att möjliggöra fler IPCEI-projekt i Sverige som tillvaratar svenska innovationer.

Herr talman! Jag tänkte bemöta något av det Romina Pourmokhtari sa.

Först och främst kan vi konstatera att vi båda anser att Klimatklivet är en viktig åtgärd. Men det är inte via Klimatklivet som företag får mest stöd för att genomföra innovationer och kommersialisera dem på en global marknad, så att vi inte bara löser klimatkrisen utan också stärker vår konkurrenskraft. Det i sin tur ökar tillväxten och minskar arbetslösheten i landet.

Jag vill också bemöta det som sades om energipolitiken. Jag är helt överens om att elektrifieringen är helt avgörande för klimatomställningen. Där har vi socialdemokrater konsekvent sedan innan valet 2022 velat ha en bred överenskommelse med bland annat Romina Pourmokhtaris parti så att vi kan skapa de förutsättningar som behövs i Sverige för att kunna konkurrera.

Men jag fick inga svar, herr talman, på frågan om Ipcei-regelverket, alltså de projekt som bedöms vara av gemensamt europeiskt intresse. De tillåter företag och medlemsstater att använda sig av statsstöd mer generöst för att också kunna konkurrera med exempelvis Kina och USA, som använder statsstöd på ett sätt som vi inte gör.

Det är beklagligt. Det är de instrumenten, som nu presenteras av kommissionen, som kommer att se till att vi faktiskt kommer ur de många kriserna. Då kommer vi ut starkare genom ökad självförsörjning och ökad beredskap, och vi som nation och kontinent bidrar till att sänka utsläppen i hela världen.

Ipcei är en strategisk kompass. Den ska motverka fragmentering och öka samarbetet mellan medlemsstaterna. Det är beklagligt att Romina Pourmokhtari inte svarade på frågorna. Om regeringen inte tänker genomföra fler projekt enligt regelverket kommer andra länder att göra det, och det kommer att göra att andra länder går före, att Sverige blir mycket fattigare och att svenskarna står utan jobb. Det är beklagligt, herr talman.

Herr talman! Tack till Jytte Guteland för möjligheten att debattera detta, och tack till Romina Pourmokhtari för svaret!

Man får ändå säga att det har varit väldigt svåra år för det svenska näringslivet. Vi har sett en tillväxt som legat i EU:s bottenliga, och regeringen började mandatperioden med att göra kraftiga nedskärningar i våra innovationssystem genom att dra ned på anslagen till Vinnova, vår innovationsmyndighet. I den senaste budgetpropositionen gick man vidare med att näst intill slopa Industriklivet, och nu har man också valt att pausa de gröna kreditgarantier som kan utställas till svenska företag som vill ligga i framkant i den gröna omställningen.

Vad detta har gjort, herr talman, är att skapa oerhörda ryckningar i våra system, framför allt för näringslivet som inte längre vet vad inriktningen är från regeringen när det kommer till klimatpolitiken och näringspolitiken och vad man vill att näringslivet ska satsa på.

För oss socialdemokrater är det alldeles tydligt att Sverige under de senaste 30 åren har haft en högre tillväxt än genomsnittet i EU. Vi har haft det på grund av att vi har haft techbolag som har höginnovativa lösningar inom olika sektorer. Vi har även haft en stark industri som också stått sig väldigt stark under de senaste 30 åren. Det har inte bara stärkt tillväxten, utan det har såklart också skapat jobb i Sverige.

Nu har vi dock det motsatta, herr talman. Vi har en tillväxt i EU:s bottenliga och en alltmer tilltagande arbetslöshet, samtidigt som våra klimatutsläpp ökar. Detta skapar inte en god grund för dem som vill investera i Sverige för att de tror, eller har trott, att Sverige är en del av lösningen på klimatkrisen.

Jag vill uppehålla mig lite vid EU och vad vi gemensamt kan göra i EU, något som också lyftes fram av Romina Pourmokhtari. Ett sätt som EU har valt för att ta sig an inte bara klimatkrisen, herr talman, utan också den alltmer tilltagande konkurrensen från andra ekonomier runt om i världen är att fokusera på hur vi gemensamt kan bli starka och stärka vår konkurrenskraft genom att investera i strategiska teknikområden.

Här har man lanserat det som kallas konkurrenskraftskompassen. I den finns ett regelverk som heter Ipcei och som syftar till att man ska kunna ha projekt som går utöver de annars ganska strikta statsstödsregler som finns inom EU för att kunna ha projekt som är av gemensamt europeiskt intresse och då kunna använda sig av statsstöd på ett lite generösare vis.

Sverige och den socialdemokratiska regeringen avsatte nästan 1 miljard kronor för att vara med i två av de initiala projekten, som syftade till batteriproduktion och skulle stärka hela den europeiska fordonsindustrin. Den här regeringen har dessvärre inte varit med på ett enda av de projekt som har godkänts av EU-kommissionen under Ipcei-regelverket, vilket är tråkigt att se. Det innebär nämligen att det är företag i andra medlemsstater som kommer att gå före och gynnas av att få generösare statsstöd och på sätt även stärka inte bara Europas konkurrenskraft utan också det egna landets. Självklart kommer det att innebära fler jobb i de medlemsstaterna.

Detta instrument är otroligt viktigt – framför allt när vi ser att länder som USA och Kina använder sig av statsstöd på ett sätt som vi kanske inte ens vill göra i Sverige – för att vi ska kunna konkurrera. Jag vill därför fråga statsrådet om regeringen kommer att möjliggöra för företag att vara med i fler Ipcei-projekt som rör grön omställning, innovation och industriell utveckling.

Herr talman! Ett uppdrag som skolan har och som man har fått av den här kammaren är demokratiuppdraget. I grund och botten handlar det om demokratiskt handlingsutrymme, och det är just därför vi behöver satsa på att skolan och lärare har kunskap om riskfaktorer kring hbtqi-ungdomars psykiska ohälsa. Vi måste också inkludera hbtqi-perspektivet i det breda folkhälsoarbetet. Mer behöver göras, för i väldigt många år har vi haft en överrepresentation bland unga hbtqi-personer när det gäller suicid.

Herr talman! Jag kommer tillbaka till det här med hatet, för det är ju så att mobbning, nätmobbning och trakasserier är den enskilt största anledningen till att unga hbtqi-personer begår självmord. Vi kan göra utredningar och formulera analyser, men både jag och statsrådet vet var hatet kommer ifrån. Vi vet vilka ledamöter i den här kammaren som sprider hat mot hbtqi-personer. Vi vet vilka i svensk politik som trakasserar och förlöjligar transpersoner, något som inte minst skedde under debatten om en ny könstillhörighetslag. Vi vet också vilka politiska krafter det är som förpestar det offentliga samtalet, mot hbtqi-personer.

Det är Sverigedemokraterna och deras högerextrema kompisar som gör det här mot unga hbtqi-personer. Det här sker inte i ett vakuum; unga hbtqi-personer tar del av detta. De ser det och drar den enda självklara slutsatsen: Samhället är inte tryggt för mig, och jag kommer inte att komma ut.

Jag vill ta krafttag mot det här. Jag vill att skolan ska få tillräckliga resurser. Vi måste också, herr talman, vara medvetna om att politiken är otroligt normerande, och jag tror tyvärr att regeringens normalisering av Sverigedemokraterna har bidragit till en ökad psykisk ohälsa bland unga hbtqi-personer.

Herr talman! Vi ser homofobin breda ut sig i den svenska skolan, och jag vill veta vad regeringen tänker göra för att motverka detta.

Herr talman! Tack för möjligheten att debattera den här viktiga frågan! Självmord är ju en fråga som i realiteten är ett kvitto på att vi har misslyckats med att ge alla barn en trygg uppväxt. Vartenda barn som tar sitt liv är en enorm tragedi, särskilt för den berörda familjen.

Herr talman! I går kunde vi ta del av Dagens Nyheters rapportering om att hbtqi-fientligheten ökar i skolan. Sveriges lärare säger att fyra av tio lärare har upplevt hbtqi-fientlighet bland elever i högstadiet. Det handlar om elever som stormar ut ur klassrummet när de får reda på att läraren är homosexuell och föräldrar som säger att de inte kommer att släppa iväg sina barn till skolan för att RFSL ska ha en skolinformation, vilket påstås vara ren och skär hbtqi-propaganda.

Detta leder till att tryggheten för unga hbtqi-personer minskar. Det leder till att RFSL ställer in skolinformation. Över hälften av RFSL:s avdelningar har beslutat att inte längre genomföra skolinformation på grund av säkerhetsrisker. De som fortfarande har skolinformation får ofta höra att de är pedofiler som gromar barn. För elever som ser detta och lever med det i sin skola är det förmodligen självklart att aldrig komma ut. Och ibland kan det resultera i självmord. Detta är självklart en helt oacceptabel utveckling som inte får ske i Sverige.

Unga hbtqi-personers mående är relevant för den fråga vi diskuterar i dag. För några år sedan gjorde nämligen Folkhälsomyndigheten en översikt där man såg att unga hbtqi-personer är överrepresenterade i suicidstatistiken i Sverige. I den här översikten slås det också fast att den största anledningen till att det här sker är nätmobbning och mobbning.

Detta är inget nytt problem. Den socialdemokratiska regeringen sjösatte den nationella strategin ”Det handlar om livet” för att förhindra suicid bland unga och öka investeringarna för en god psykisk hälsa. Flera myndigheter, bland annat Folkhälsomyndigheten, pekades ut som strategiska för att arbeta med detta. Men mer kunde ha gjorts, och mer behöver göras.

Jag tycker att arbetet mot hedersrelaterat våld, som ofta dyker upp när vi pratar om unga hbtqi-personers psykiska ohälsa, är viktigt. Där är vi överens, och vi har stiftat flera lagar som fastställer att vi är emot hedersrelaterat våld. Men i DN:s rapportering, herr talman, kunde vi också ta del av det liberala kommunalrådet i Göteborg, som uttryckte att hbtqi-fientligheten enbart förekommer i skolor i utsatta områden och inte i innerstadsskolor. Det är något som dementeras av RFSL:s skolinformatörer. Det här är ju ett resultat av en ultrakonservativ rörelse, som jag tror att både jag och statsrådet har sett på sociala medier, där man förlöjligar framför allt transpersoner.

Jag tycker att regeringens satsningar för att förhindra självmord bland unga är välkomna. Jag anser att den ojämlika skolan och framför allt den religiösa friskolan behöver upphöra här och nu – det är kanske den viktigaste åtgärden för att få bukt med det här. Men jag välkomnar ändå de insatser som görs.

Herr talman! Jag vill fråga statsrådet vad regeringen gör åt det omfattande hat som sprids på sociala medier av högerextrema, som Sverigedemokraterna, mot hbtqi-personer och vilka åtgärder hon ämnar vidta för att se till att ingen ung hbtqi-person ska mötas av hot och hat som resulterar i självmord.

Herr talman! I USA ser vi hur Trumpadministrationen demoniserar sina motståndare och beskriver dem i ordalag som jag inte tänker använda här i kammaren. Samtalsklimatet hårdnar, och vi är många i den här kammaren – men framför allt utanför – som blivit drabbade av detta. I Sverige skedde det senast för några dagar sedan när utrikesministern delade vidare ett budskap om att svenska judar som protesterade var odjur.

Avhumaniseringen av människor föder bara mer hat. Det ska vi inte ha hit till Sverige. Det får inte ske i en civiliserad demokrati.

Tidigare har utrikesministern sagt att hon inte vill ha omvärldens konflikter på svenska gator och torg. Tycker utrikesministern själv att hon bidrar till detta genom att föra vidare budskap om att svenska judar som protesterar är odjur?

Herr talman! Tack för debatten!

Jag skulle ändå vilja påminna om att UNRWA är den största hjälporganisationen för palestinska flyktingar. Som vi har nämnt tillhandahåller UNRWA utbildning, primärvård och infrastruktur eftersom det inte finns en fullvärdig fungerande stat som kan ta hand om de palestinska medborgarna.

Att då, som ledamoten Stefan Olsson, likställa detta med sophämtning och nästan göra sig löjlig över UNRWA:s verksamhet tycker jag är anmärkningsvärt. Jag häpnar faktiskt över att man gör det i det läge som nu råder. Senast i går dog 40 palestinier och en FN-anställd.

Vi vädjar till den svenska regeringen, vilket Håkan Svenneling också nämnde, om att återuppta stödet till UNRWA. Om ni inte hörsammar oss i oppositionen, hörsamma de organisationer som vädjar om att stödet ska återupptas!

Utrikesministern har helt rätt: Sverige är en av de största givarna av humanitärt bistånd till Gaza. Men det handlar om att ge till rätt organisation, den organisation som kan se till att stödet kommer de palestinska flyktingarna till del.

Utrikesministern borde vara mer fokuserad på vad just Sverige kan göra. Vi vädjar till Sveriges regering. Hur andra regeringar agerar på EU-nivå får stå för dem. Vi kommer att markera tydligt mot dem, men de jag kan påverka i den här kammaren är Sveriges regering. Vi behöver inte diskutera andra EU-länder. Det vi kan diskutera är vad Sveriges regering tänker göra. Kommer man att återuppta stödet till UNRWA? Om UNRWA själva säger att de kan verka trots förbudet, varför återupptar inte regeringen stödet till UNRWA?

Herr talman! Även jag vill ta upp frågan om UNRWA och debatten som har skett under långhelgen om huruvida Sverige skulle vara det enda EU-landet eller inte. Det verkar råda oenighet på Utrikesdepartementet. Det sades först att det var sex andra EU-länder som hade dragit in sitt stöd. Sedan sa utrikesministern att det var tre andra.

Det råder i varje fall oklarhet i den svenska regeringen om hur många länder det är eller inte. Men det spelar faktiskt ingen roll, herr talman. Jag bryr mig inte så mycket om vad andra EU-länder gör. Jag är riksdagsledamot i Sverige. Jag kräver att Sverige återupptar stödet till UNRWA, som är den enskilt viktigaste organisationen för palestinska flyktingar just nu.

Vi talar om uppemot 60 000 döda palestinier. Vi talar om människor som blir fördrivna till södra Gaza för att få humanitär hjälp, och sedan blir de beskjutna. Det är en fruktansvärd utveckling. Vi behöver inte stå här och dividera om vilka EU-länder som har gjort vad. Jag kräver att Sveriges regering nu återupptar stödet till UNRWA. Det är det krav som vi socialdemokrater har ställt.

Vi kan också konstatera att regeringen har haft en väldigt märklig inställning om det är så att man faktiskt stöttar en tvåstatslösning. Det blir väldigt märkligt att sitta och säga att vi försöker att dra inrikespolitiska poänger och att vi skulle ha andra syften än att skydda palestinska liv. Det handlar om att Israel ska avsluta en olaglig ockupation som har pågått alltför länge.

Herr talman! Om vi tittar på regeringens agerande kan vi se att det första man gjorde efter den 7 oktober var att man drog in stödet till demokratirörelsen i Palestina. Det är kanske den största motståndskraften till Hamas. Sedan tog det ganska lång tid för regeringen att kräva ett eldupphör. Tobias Billström sa i december i den här kammaren att Israel hade rätt att försvara sig, och att det just då inte var aktuellt att uttala sig om ett eldupphör. Då var det 6 000 döda.

Man har avstått från att i FN rösta om ett slut på Israels olagliga ockupation. Nu drar man in stödet till UNRWA. Man har fortfarande inte fördömt krigsbrotten i Gaza och på Västbanken. Man har dessutom slutat finansiera följeslagarprogrammet, som framför allt skyddar palestinska barn från extrema bosättare. Det programmet har man helt och hållet slutat finansiera.

Vi har dessutom en statsminister som beställer vin från ockuperad mark när han har middagsbjudningar. Vi ska inte handla med varor från ockuperad mark, herr talman. Det undergräver tvåstatslösningen. Det undergräver den palestinska staten.

Som jag sa i mitt tidigare inlägg är det bra att regeringen har blivit skarpare i sin kritik. Men jag kan också konstatera att det krävdes uppemot 60 000 döda för att det skulle ske.

Jag kommer därför tillbaka till det Håkan Svenneling tog upp om FN:s princip om Responsibility to Protect. Man har åtagit sig att förhindra folkmord, krigsbrott, etnisk rensning och brott mot mänskligheten. Utifrån de exempel som jag tagit upp tidigare menar jag att Sverige tyvärr har misslyckats med att göra det.

Det vi ser just nu är bland de värsta brotten. Vi har en utrikesminister och en biståndsminister som verkar vara mer intresserade av vad andra EU-länder håller på med än av att själva agera. Det tycker jag är anmärkningsvärt.

Vi kräver att man återupptar stödet till UNRWA, att man driver på för att frysa handelsavtalet med Israel och att man fördömer krigsbrotten som vi får ta del av varenda dag.

Sveriges röst i omvärlden är för låg. Det kommer att vara en skamfläck i historien att vi inte gjorde mer för att förhindra krigsbrott och inte lade all vår kraft på att förhindra ett folkmord.

Herr talman! Jag tackar utrikesministern för svaret.

Jag vill hävda att Israel har passerat alla tänkbara gränser i sina attacker i Gaza. Uppemot 60 000 har dödats. Sjukvårdspersonal och FN-personal har dödats. Det sker en kollektiv bestraffning av Gazas civilbefolkning som vi inte har sett i modern tid.

Det samlade världssamfundet måste agera genom fördömanden och sanktioner men också genom att använda andra verktyg som man har till sitt förfogande, exempelvis genom att frysa handelsavtal med Israel. Det är ju som Olof Palme så förträffligt sa: Folkrätten är vår första försvarslinje. Jag tror att det här är ord som vi måste påminna om. Jag tror också att vi måste påminna oss själva om dem. Folkrätten är det som försvarar små och medelstora stater, som Sverige. Just nu bryter Israel mot den varenda dag.

Jag tycker att det är bra att Sveriges regering har hörsammat oppositionen. Vi har i över ett år krävt att man ska införa sanktioner mot israeliska ministrar, att man ska öka det humanitära stödet till Gaza, att man ska verka för ett eldupphör och att man ska verka för en frysning av EU:s handelsavtal med Israel.

Israels krigsbrott i Gaza kan ju alla se, men vi pratar väldigt lite om de krigsbrott som sker på Västbanken. Vi har sett hur extrema bosättare attackerat och dödat palestinier, skyddade av den israeliska militären. Man har fördrivit uppemot 40 000 palestinier från deras hem. Obehindrat rycker man fram, tar mer land i anspråk och fördjupar den olagliga ockupation som har pågått i nästan 60 år.

Den palestinska staten undermineras, och världen framstår som handfallen när krigsbrott sker framför våra ögon. Om vi inte agerar kommer vi alla att vara medskyldiga till de värsta tänkbara brotten och till en av historiens kanske största tragedier. Det är därför viktigt att Sverige agerar och fördömer krigsbrotten samt ansluter sig till bland annat Spaniens och Irlands initiativ om att frysa handelsavtalet. Just nu pågår en översyn, men det finns ingenting som säger att man inte kan frysa handelsavtalet medan den översynen pågår.

Jag tror att det är uppenbart för alla som lyssnar på den här debatten och som har varit engagerade i den här frågan att den press som satts på Israel inte har fungerat särskilt väl. Israel har fortsatt. Det som hänt är snarare att länder har accepterat Israels konstanta övertramp mot internationell rätt.

Jag vill lyfta fram UNRWA som ett exempel. UNRWA är den största hjälporganisationen i Gaza, men man är mycket mer än så. UNWRA står för den infrastruktur som palestinska flyktingar är beroende av, eftersom de inte har en fullt fungerande stat som tillåts tillhandahålla det som medborgarna behöver. Det handlar om skola, utbildning och primärvård, men det handlar också om direkt humanitärt stöd.

Just nu är det så att Sverige utmärker sig i världen. Enligt UNRWA är Sverige det enda EU-land som aktivt har dragit in stödet till organisationen. Alla andra hjälporganisationer som Sverige ger stöd till säger att UNRWA är den viktigaste organisationen på plats för att se till att palestinier får den hjälp de behöver.

Därför vill jag fråga utrikesministern: När man från UNRWA:s sida säger att man fortsatt kan verka på plats, trots att Israel har förbjudit organisationen, varför håller regeringen fortfarande inne stödet? Och om Israel skulle häva förbudet mot UNRWA, kommer regeringen då omedelbart att återuppta stödet?

Slutligen vill jag fråga om utrikesministern kommer att hörsamma UNRWA-chefen Philippe Lazzarini och bjuda in honom till Sverige för att låta honom förklara hur man kan använda svenskt stöd på ett effektivt sätt.

Fru talman! Jag har en debatt med utrikesministern nästa vecka om det här, så jag kommer att hålla mig till just påståendena om att Sverige inte kan göra allt och att vi ska agera gemensamt i EU. Det håller jag helt och hållet med om. EU är vår viktigaste utrikespolitiska arena, och det har vi nämnt ett flertal gånger. Men jag har även nämnt i debatter om Gaza och i andra internationella debatter att Sverige också måste våga gå före. När det kommer till Gaza har Sverige tyvärr snarare varit vid sidan av arbetet när det gäller att kräva att Israel som en demokratisk stat också respekterar internationell rätt.

Men det är glädjande att Sveriges regering nu talar något skarpare, att man har fördömt uttalanden och att man driver på för sanktioner på EU-nivå. Jag kan bara konstatera att det krävdes 55 000 döda innan tydlighet kom fram. Det är också en sanning.

Jag vill säga något apropå det Magdalena Thuresson sa. Att säga att det här är över bara Hamas lägger ned sina vapen är att otroligt förenkla en av historiens kanske mest komplicerade konflikter någonsin. Det stämmer nämligen inte. Hamas bildades på 80-talet. Före det var det krig i området. Israel har ockuperat Palestina olagligt sedan 1967. Det är de gränserna vi vill tillbaka till. Det är de gränserna man ska tillbaka till. Det är bara så vi kan få en varaktig, hållbar och långsiktig fred i regionen. Påstår man att den här konflikten är över om bara Hamas lägger ned sina vapen förstår man sig inte på den här konflikten – tyvärr.

Men jag skulle också vilja ha svar på en fråga: Kommer man, när man nu har kallat upp Israels ambassadör, att fördöma krigsbrotten som sker i Gaza just nu?

Fru talman! Tack, Jacob Risberg, som har tagit initiativ till den här interpellationsdebatten!

Jag skulle vilja börja med att säga att det som sker i Gaza är den värsta humanitära katastrofen i vår tid. Den uppfattningen tror jag att vi alla delar. Man har passerat alla tänkbara gränser för grymheter i modern krigföring.

Jag skulle vilja följa upp de frågor som Jacob Risberg ställer när det gäller regeringens val av ord beroende på vilken aktör det handlar om och vad det är som sker.

Jag instämmer i att Hamas terrorattack den 7 oktober 2023 är en av de mest fruktansvärda terrorattacker vi någonsin har sett. Där fick civila israeler sätta livet till när en islamistisk terrororganisation tog sig in i Israel. Detta ska med rätta fördömas. Hamas ska inte få styra i Gaza. De ska bort från styret helt och hållet.

För oss socialdemokrater är detta extra angeläget eftersom det var just Hamas som fängslade våra socialdemokratiska kamrater som styrde där före statskuppen 2007. Jag och många socialdemokrater med mig har ägnat vårt engagemang åt att just bekämpa Hamas.

Men när det kommer till Israel är regeringen inte lika tydlig, även om FN och flera länder i EU har fördömt det som sker och sagt att det är krigsbrott. FN är extremt tydligt med att vi som politiker behöver reagera och markera. Vi har så att säga en ”responsibility to protect”, som det också heter. Detta fastslogs just för att man ska förhindra krigsbrott och folkmord.

Man ska också förhindra att civila kommer till skada. När man misstänker att de gör det, eller när det, som i det här fallet, är uppenbart att de gör det, är det viktigt att politiker säger ifrån och är tydliga i sina fördömanden. Ett fördömande från en utrikesminister är otroligt skarpt. Tyvärr är Sverige inte lika tydligt i sina fördömanden av Israel, och det beklagar jag.

Jag är som socialdemokrat stolt över att vi socialdemokrater på vår partikongress har antagit ett uttalande där vi fastslår att vi fördömer krigsbrotten från Hamas. Vi kräver att alla i gisslan ska frisläppas. Vi kräver att Hamas ska sluta styra i Gaza, men vi kräver ju också att Israel ska fördömas. De krigsbrott som just nu sker i Gaza ska fördömas. Vi kräver att ockupationen ska upphöra. Vi kräver att den palestinska myndigheten ska få stärkta möjligheter att agera som en stat.

Vi kräver att Israel respekterar internationell rätt och att man gör allt för att förhindra ett folkmord. Ett fördömande och agerande – till exempel genom att ta initiativ till att vi gemensamt i EU ska sätta upp fler israeliska ministrar och beslutsfattare på EU:s sanktionslista – ser vi som centralt för att kunna sätta tryck på Israel och för att vi också ska kunna efterleva det som FN kräver av oss, alltså en responsibility to protect. Det är någonting som Sverige också har anslutit sig till.

Jag skulle vilja ha svar på samma frågor som Jacob Risberg har ställt: Anser regeringen att det som har skett och sker i Gaza är krigsbrott?